Bob Shane, en av grundarna till den populära trion Kingston trio, har avlidit i en ålder av 85 år. Han var den sista utan originalmedlemmarna som gick bort.
Gruppen var stora på 1950- och 1960-talet. De hade flera stora hitlåtar som Tom Dooley och Scotch and soda.
Bob Shane var gitarrist och sjöng baryton i stämsången tillsammans med Dave Guard och Nick Reynolds under första åren.
Tom Dooley släpptes först på singel och den blev så populär att det klättrade högst upp på Billboardlistan och gav Kingston trio både sitt första av åtta guldplattor och två Grammys.
1959 släppte gruppen gruppen fyra album, varav tre toppade Billboard och den fjärde var bland de tio mest spelade.
När gruppen så småningom splittrades fortsatte Bob Shane en solokarriär och sjöng bland annat låten Honey.

Skådespelerskan och regissören Anne Kulle, har avlidit i en ålder av 76 år.
Hon var gift med Dramatenskådespelaren Jarl Kulle från 1976 och fram till hans död 1997 och deras två barn är också verksamma som skådespelare.
Bland några av de filmer Anne Kulle medverkat i kan nämnas Åsa-Nisse på Mallorca (1962), Ministern (1970), Eva & Kristina (1977) och tv-serien Tjuvarnas jul (2011).
På teaterscenerna i Stockholm uppträdde Anne Kulle bland annat i som Sara Tansey i Hjälten på den gröna ön (1964), i Ungkarlslyan (1969), Upp i smöret (1971) och No, no Nanette (1975)
1999 grundade Anne Kulle Kullehusteatern i Norrtälje. Hon medverkade även och regisserade bland annat Margareta Lindbergs musikal Eken på Stockholm stadsteater.

Inredningsarkitekten och möbelformgivaren Bo Lindekrantz, Helsingborg, har avlidit i en ålder av 88 år.
Från 1964 till 1986 hade han tillsammans med Börge Lindau ett kontor i Helsingborg. De samarbetade med Lammhults möbel och designade bland annat stolar, fåtöljer och klädhängare.
Efter 1986 drev Bo Lindekrantz egen versksamhet men fortsatte samarbetet med Lammhults möbel AB.
Flera av hans möbler finns på Nationalamuseum i Stockholm.

Fotograf Jörgen Johansson, Finja, har som tidigare meddelats avlidit. Han blev 50 år gammal.

Häromdagen satt jag på Malmö central och drack en väntöl. Tågen klabbade.
Jag pillade på mobilen och tänkte att jag skulle skicka ett roligt sms till Jörgen. En ren reflex. Som så många gånger tidigare.
Det har inte sjunkit in att han är borta. Det är svårt att smälta.

För ett halvår sedan häcklade vi varandra som vanligt. I dag begravs han.
Vi blev vänner genom jobbet. Det var i början av 90-talet och han bearbetade mig till att intervjua en fullkomligt okänd amerikansk rockartist, Joe D’Urso. Samme D’Urso som i december tog sig hela vägen till Finja för att ta adjö av Jörgen.
Den där gången på 90-talet presenterade sig Jörgen som ”tour manager” och hade skrivit ett långt och ambitiöst pressmeddelande. Så att allt skulle bli rätt. Kontroll gillade han.
Han sysslade över huvud taget inte med halvmesyrer. Noll eller hundra var det. Ska det vara så ska det vara. Och gärna som han ville.

Drömmar och visioner saknades inte. Vilja och dådkraft hade han i överskott.
Han ville recensera rockkonserter, så det fick han göra. En gång skickade jag med honom en kamera, på vinst eller förlust. Han kom tillbaka med förbluffande bra bilder. Så jag sa till honom att det kanske var det här han skulle syssla med. Han högg på den kroken.
Resten av historien känner vi alla till. Jörgen skulle bli en av våra främsta fotografer. Prisad och invald i prestigefulla sammanhang. Ofta beundrad av andra framstående fotografer.

Det blev flera fotoböcker, utställningar, föreläsningar och åtskilliga reportage, från när och fjärran.
Några av reportageresorna gjorde han och jag tillsammans. Det blev minnen för livet. Absoluta höjdpunkter. Resor jag förmodligen aldrig skulle ha gjort utan Jörgen.
En kväll satt vi på en takterrass till ett lyxhotell och blickade ut i den ljumma augustikvällen över Pompeji, med Vesuvius i fonden. Magiskt, som Jörgen skulle ha uttryckt det.
En annan kväll låg vi på rummet i ett tröstlöst sovjethotell i ukrainska Lutsk och krishanterade varandra efter att ha träffat små cancersjuka barn och desperat sjukvårdspersonal i skuggan av Tjernobyl.

Jörgen hade en dragning till det mörka, utsatta och vemodiga, precis som jag. Och det blev mycket elände: Tjernobyls offer, förintelsens skugga, skuggvarelser i samhällets utkant, palestinakonflikten och uteliggare i Neapel. Bland annat.
Vi hade en plan att åka till världens mest förorenade platser. Synd att det aldrig blev av.

Samtidigt var Jörgen en ljusvarelse. En sann glädjespridare. När han kom in i ett rum blev det liksom roligare. Saker hände så fort han var i närheten.
Han såg människor och uppmärksammade dem. Att gå på stan med Jörgen var en märklig upplevelse. Jag förundrades över hur många han kände.
Han hälsade på människor jag aldrig sett tidigare och frågade om deras läkarbesök, hur det gick för dottern som flyttat till egen lägenhet och om föräldrarna fortfarande levde. Han kom ihåg allt. Människor sken upp när de träffade honom.
Inte minst lyckades han förmedla glädje från scenen med Loserville, Dimestore Junkies och de åtskilliga andra musikaliska sammanhang han var involverad i.

Som fotograf var han en dröm att jobba med. Både som reporter och redaktör.
På jobb hade han en ovanlig förmåga att skapa en avslappnad och positiv stämning. Som redaktör visste jag att bilderna alltid skulle vara, som minst, bra.
Jörgens lägstanivå var väldigt hög, hans högstanivå var fantastisk.

En ödets ironi var att Jörgen följde och skildrade flera människor som drabbats av cancer. Och när han själv diagnosticerades med hjärntumör vände han kameran mot sig själv.
Genom att stanna kvar bakom kameran kunde han se sig själv med distans och ge oss andra en unik inblick i en cancerpatients vardag. Bilderna prisades också som Årets reportage på Årets bildgalan förra året.

Jag kommer sannolikt att även i fortsättningen få för mig att skicka skämtsamma sms till Jörgen. Som en ren reflex.
Humorn och galenskapen hade vi också gemensamt. När vi var tillsammans kunde i princip vad som helst hända. Han var som ett hemland för mig.
Min tankar går först till Jörgens familj och sedan till alla andra som kommer att sakna honom.

Den finlandssvenske författaren Jörn Donner har avlidit, en vecka innan sin 87-årsdag.
Jörn Donner föddes i Helsingfors och verkade som författare, journalist, filmskapare, debattör.
Han hade under lång tid sin bas i Sverige; på 1980-talet återvände han till Finland, där han som politiker verkat både kommunalt, på riksplanet och i EU-parlamentet.
Jörn Donner räknas som en av Nordens största kulturpersonligheter. Han uppfattades av många som en provokatör, inte bara vad gällde hans uttalanden, utan också vad hans uppträdande anbelangade. Det finns de som menar att det kan ha kommit i vägen för hans budskap.
Att han skulle ha varit något slags bohem stämmer knappast – han var synnerligen produktiv; bara som författare kunde han peka på ett 60-tal böcker. Han var också inblandad i tillkomsten av ett tjugotal filmer (han är den ende finländare som fått en Oscar, som producent för Ingmar Bergmans Fanny och Alexander).

Racerföraren John Andretti har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev 56 år gammal.
Han tillhörde det kända Andrettifamiljen, son till Aldo Andretti, brorson, till Marco Andretti, kusin till Michael Andretti och Jeff Andretti och farbror till Marco Andretti; alla är de framgångsrika racerförare.
John Andretti vann två Nascar och avslutade på femteplats vid Indianapolis 500 innan han drog sig tillbaka 2010.
Han har sedan 2017 fört en tuff kamp mot cancern.

Rolf Johnson, Svedala, som byggde upp textilföretaget Moltex, har gått bort

Det sorgliga beskedet har nått mig om att Rolf Johnson, Svedala, har avlidit. En person som har gett mig och många fler stor glädje och många fina minnen. Känner tacksamhet att få bära med mig detta i mitt fortsatta liv.

Rolfs växte upp på söder i Malmö. Han studerade, spelade i olika sammanhang och började bygga upp sitt företag Moltex som senare etablerades i Svedala. Denna resa har Rolf berättat om i sina böcker.
Där beskrivs Moltex historia och den framgångsrika utvecklingen som betydde att företaget kunde växa i omvärlden.
Många kommer nog ihåg köerna som ringlade sig långa när det var dags för utförsäljning.
Jag tänker även på den tidens skumgummiunderkjolar, som blev ett vinnarkoncept för företaget och som Rolf beskriver i en av sina böcker,

Rolf har spridit glädje med sitt musicerande. För egen del när Lions hade sin loppis och Rolf förutom att sälja tavlor, även underhöll på sitt dragspel. Det var ett årligt besök för min del för en kopp kaffe och att få lyssna på dragspelstonerna.
ABF-kören som han ledde i hemmet, är säkert fina minnen att ha för dem som deltog där.
När Kungen hade varit i tjänst i 25 år sändes ett påbud till landets kommuner att fira detta med att kommunerna i Sveriges avlånga land fick sända/representeras av fem personer för att fira denna händelse på slottet. Det skulle vara ideella krafter som bjöds in för att representera sin kommuner.
Jag och Rolf var två av dessa fem personer som fick denna möjlighet. Ett fantastiskt minne.

Jag minns mycket väl att textilierna på mitt hotellrum vid detta besök var välbekanta. Det var duk, stolsdynor och gardiner. Jo, man tackar: sydda på Moltex.
Jag har stött på även i sammanhanget båtar av den exklusivare sorten, byggda på Kockums varv.
Jag bär med mig minnena av och med Rolf med värme och tacksamhet.

Lokalhistorikern Torsten Karlson, Hässleholm, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 81 år.

Torsten var en lärd man vars kunskap om det förgångna inte visste några gränser. Det förde oss ut på många fantastiska äventyr.
Frågade man om ett hus, så nog hade han varit där och inventerat det. En ovanlig bok – som Erich Ludendorffs memoarer på originaltyska, och han drog ut den ur bokhyllan.
Det han inte visste ville han nyfiket lära sig om, som en sann journalist. Gränsen gick vid att lära sig mejla.

Men Torsten var inte bara en oumbärlig kollega och lokalhistoriker. Han var även en omtyckt personlighet.
Torsten var en man som älskade sina rutiner och uppskattade sin ensamhet, men socialt förde sig med en sällsam elegans och gjorde nya vänskaper vart han än kom. Bland annat därför är han så saknad i dag.

Han var en man som alltid tog sig tid, och som uppskattade när andra gjorde detsamma. Som älskade att berätta historier ur det förgångna, men också var en god lyssnare.
Som inte bara skrev om gamla hus, utan rent praktiskt plockade ner två bevaransvärda byggnader för att sedan bygga upp dem på annan plats, timmerstock för timmerstock, och gå en kurs i kakelugns- makeri för att på egen hand kunna sätta upp eldstaden i sin ryggåsstuga.
En renlevnadsmänniska som normalt sett skydde nikotin men busigt tände en cigarett när han besökte sin båtbod i Sjörröd, för att minnas sin far och sin farfar.
Som gjorde armhävningar och höga benlyft varje morgon, men gärna och ofta åt kakor på Röda korsets kafé.
Som en gång drömde om att bli grisbonde men istället tog sig an Hovdalas alla hemlösa katter.
Han var en vän som utan att tveka passade hus och höns. En barnvakt som inte lämnade min dotters sängkant ens för att göra sig en kopp te, trots att hon redan sov sedan flera timmar.

Nu måste vi lära oss att leva utan dig.
Ingen kommer mer att knattra på din ålderdomliga dator på jobbet.
Det blir inga somriga fikastunder utanför det röda torpet i Hovdala. Inget julfirande med dig i timmerstugan och inga fler besök i din lägenhet för att klippa marsvinsklor. Telefonen får aldrig mer ett sms som avslutas ”kram kram från hr T”.

Tack för allt, käre vän. Nu blir även du en del av historien.

Ulf Johansson, Eslöv, tidigare pressfotograf på Skånska Dagbladet, har avlidit, 72 år gammal.
Ulf Johansson växte till stor del upp i trakterna kring Vollsjö, där hans föräldrar arbetade i lantbruket på olika gårdar.
Han var tekniskt intresserad och kom att arbeta på mekanisk verkstad i Trelleborg i flera år. Han flyttade till Göteborg och gick en utbildning till ingenjör.
Det hamnade dock alldeles fel i tiden; han har berättat att när han tog examen hade varvskrisen slagit hårt i Göteborg. Där fanns plötsligt fullt av arbetslösa ingenjörer med stor erfarenhet, så det var omöjligt för honom och hans studiekamrater att konkurrera om jobben.
Det var nu han slog in på fotografbanan. Först arbetade han i flera år som kopist. Därefter blev han pressfotograf i Malmö, först på tidningen Arbetet, sedan på Skånska Dagbladet. När han slutade här 2009 hade han arbetat här i runt 20 år, och vårt arkiv innehåller tiotusentals bilder som han har tagit.
Ulf Johansson hade lätt för att få kontakt med människor, en stor tillgång i hans yrke.
Likaså under de långa resor han gjorde under en period av sitt liv; en gång fick han till och med erbjudande – som han antog – om att vara med i en maorisk folkdansgrupp på Nya Zeeland.
Han kunde därtill redogöra för sina upplevelser på ett underhållande sätt: han var en god berättare.
På sin fritid ägnade han sig gärna åt att snickra.
Ulf Johansson efterlämnar sambo och fem barn från tidigare förhållanden. Därtill tre barnbarn och fem bonusbarnbarn.

Hässleholm Avsked. Kyrkan var fullsatt när musikern och fotografen Jörgen Johansson begrovs i Hässleholms kyrka under fredagen.

Molnen hänger tunga över Hässleholm när kyrkklockorna börjar ringa. När de tystnar hälsar prästen Niels Peter Tastesen församlingen välkommen till Jörgen Johanssons begravning.
På den majestätiska altartrappan står fotografier av Jörgen, vackert inramade i vitt. Färgglada blomsterarrangemang pryder varje trappsteg.

Kärleken till skapandet fanns med i hela Jörgens liv. Han skrev omsorgsfullt med såväl penna som kamera. Denna kreativa passion omfamnade begravningsakten.
– För Jörgen var fotograferandet lika självklart som att andas, säger Niels Peter Tastesen och blickar ut mot den fullsatta kyrkan.
– Dynamiken mellan publik och artist var otroligt viktig för Jörgen, oavsett om han stod på scen eller var en del av ett publikhav.
Därför bad han alla 310 gäster, som tagit sig till ceremonin, att applådera tillsammans en sista gång
– Ingen applåderade lika högt som Jörgen.

Så plötsligt hörs introt till Loservilles ”Empty baseball park”, som Jörgen själv skrivit. Hans varma, hesa röst fyller hela lokalen.
Bandmedlemmarna i Loserville tar sig fram till altaret och öppnar varsin liten flaska gammeldansk. En av flaskorna ställs försiktigt på den elfenbensvita kistan.
Den är till Jörgen.

Till gästernas livliga applåder skålar de tillsammans en sista gång.
Med ett fast grepp om kistans handtag börjar de sakta gå längs altargången, ut genom den stora kyrkporten.
Och applåderna, de vill aldrig ta slut.

Den amerikanska författarinnan Mary Higgins Clark, har avlidit i en ålder av 92 år.
Hon var född i Bronx, New York och arbetade på reklambyrå och som flygvärdinna.
Författarskapet började på 1950-talet, då hon skrev noveller som publicerades både i USA och i England.
Då maken hastigt avled och hon blev ensam med fem barn, började hon skriva på heltid, främst deckare och psykologiska rysare.
Bland de många böcker hon skrivit kan nämnas Queen of suspense, Nattens onda öga (1981), Inget val (1985), Medan min sköna sover (1990), Älskar dans och musik (1993), Remembers hus (1995), Du tillhör mig (2001) och Drömhuset (2004)
Mary Higgins Clark har även varit ordförande i de amerikanska deckarförfattarnas förening.

personligt – Det verkar som om många med mig tycker att en av de största utmaningarna med att gå på gym är att stå ut med musiken.
Daniel Hansson fick starkt gensvar – även internationellt – när Malmö akademiska kör och orkester, som han leder, nyligen presenterade en spellista med klassisk musik att lyssna på när man tränar.

Daniel Hansson har hunnit bli 46 år. Och tyckte att det nog kunde vara dags att börja tänka på det här med motion – ”en sent påkommen vilja att minska förfallet”, som han beskriver det själv.
Men han trivdes inte alls med den musik som präglar gymmiljön. Ensidig, fantasilös, tyckte han.
Han började fundera på vad han hellre skulle vilja lyssna på, vilken musik som skulle gynna hans egen träning.
Nu tycker han egentligen att musik ska få vara just musik och inte förvandlas till någon sorts redskap för det ena eller andra – förutsatt att den inte är skapad för just det, förstås, som till exempel marscher.
Å andra sidan gav just träningssituationen en bra möjlighet till att faktiskt lyssna.
– Det jag upptäckte när jag tränade var att det krävde förhållandevis lite av mitt intellekt, vilket skapade rätt stort utrymme för aktivt lyssnande.

Så varför inte lyssna på något bra och samtidigt träningsfrämjande när han nu hade chansen?
Daniel säger att han inte är särskilt genrebunden när det gäller musiksmak. Men eftersom han alltså leder Malmö akademiska kör och orkester var det bland den klassiska repertoaren han letade.
– När man hör det som spelas på gymmen verkar det vara puls som gäller. Jag försökte titta på om det finns andra energier i musik som också gynnar träningen.
Som melodik, samklang, varifrån i rummet musiken kommer och annat.
– Först gjorde jag en spellista baserad på vad jag själv upplevde att jag fick positiv energi av.
Sedan frågade han kören och orkestern om där fanns några som hade idéer om vad som skulle kunna vara med.

– Vi blev ett gäng som svettades och stånkade över den där listan. Jag fick feedback på vad som fungerade och inte fungerade.
Till slut fick de ihop en spellista med ungefär tre timmar musik. Där finns stycken av Beethoven, av Wagner, Av Verdi, av Orff, av Filip Mendelsohn, av Stravinskij, av Vivaldi, för att nämna några.
De berättade om listan på Malmö universitets hemsida – och gensvaret blev starkt. Flera svenska tidningar har hört av sig till Daniel för att få veta mer, till och med en belgisk dagstidning.

Vi träffas i Niagara, universitetets stora byggnad vid Citadellsvägen i Malmö. Här har Daniel sitt dagliga värv, som alltså handlar om att leda och planera för Malmö akademiska kör och orkester. Som för övrigt firade tjugoårsjubileum i höstas; den kom till när Malmö högskola var helt ny,
– Jag blev anställd för att starta kören, berättar Daniel. Sedan kom studenter som spelade instrument och önskade att det fanns en orkester för dem att spela i.
Så då fick han starta en orkester också.
Själv kom han in i orkestervärlden i egenskap av trumpetare.

– Jag valde trumpet för att min farfar hade spelat det i Skeppsgossarnas musikkår i Karlskrona.
– Min ursprungliga plan var att spela säckpipa, men det fanns ingen lärare på det.
Inte i Svedala, där han växte upp och där det annars fanns ett rikt musikliv och en mycket aktiv musikskola.
Daniel spelade gitarr i rockband och han var med om att starta musikföreningen Smurf, som har arrangerat årliga musikfestivaler i Svedala sedan dess.
Han gick musikgymnasium på Heleneholmsskolan i Malmö och sedan Framnäs folkhögskola i Piteå och i den miljön, med det fokuset på musik, formades beslutet att bli musikproffs.
– Det blev naturligt att söka till Musikhögskolan i Piteå.
Han kom in som trumpetare, men där väcktes också hans intresse för körsång och dirigering.
Värnplikten gjorde han som musiksoldat i Arméns musikkår i Boden. Efter muck stannade han kvar en tid för ett projekt som handlade om körsång inom försvarsmakten, ta fram musik och arrangemang.
Efter Musikhögskolan fick han tjänst som musiker i regionmusiken i Västernorrland, bodde i Sollefteå och spelade på ställen som Härnösand och Sundsvall, både i större och mindre ensembler.

Han blev med tiden varse att det inte var själva framträdandena som var det som gav honom mest. Det var att mejsla fram musiken i det dagliga arbetet.
– Det roligaste var repetitionerna, att välja ut repertoar.
I den fasen var han när han fick jobbet på Malmö högskola.
Han har hört sina ensembler utvecklas i 20 år.
Det finns flera utmaningar med en sådan här orkester, jämfört med en professionell ensemble. Det stora flertalet har ett annat huvudfokus; de ska syssla med något annat än musik när de går ut högskolan.
Det blir med nödvändighet också en viss omsättning på folk.

– Att göra musik tillsammans är ett sätt att komma varandra väldigt nära. I början kändes det verkligen som en förlust varje gång någon flyttade vidare; med tiden har jag lärt mig förhålla mig till det.
Samtidigt kör man inte ut medlemmar när de studerat färdigt. Kören och orkestern består av både studerande, lärare och tidigare studerande, så kallade alumni. Vilket gör att det ändå finns en kontinuitet, säger Daniel.
Musiceradet ger en gemenskap. Den förstärks av att kören och orkestern gör resor varje år, för det mesta runt midsommar, när de umgås mycket intensivt.

– Det är många relationer, giftermål och barn som initierats i musiken.
Sedan sex år är hans svedalabo igen. Fyra barn kräver sin tid, men när han får möjlighet ägnar han sig åt en lite ovanlig fritidssyssla:
– Jag är hobbycharkuterist. Jag gör korvar och annat av viltkött. Jag och en god vän har ett ständigt pågående projekt med att utveckla vad skogens skafferi har att erbjuda.

Råvaran skaffar han själv, i egenskap av jägare.
Han tycker om att laga mat över huvud taget, sköljer gärna ner den med vin han och hustrun köpt på någon resa söderöver.
Så lite motion kan kanske vara på sin plats.
Kanske skulle kören och orkestern satsa på en konsert i gymmiljö, med motionscyklar och andra träningsredskap på scenen?
– Nja, vi är nog rätt färdiga med den där listan. Vi har dragit vårt strå till stacken.

90 år fyller den 5 februari Ove Nilsson. Han är sedan två år tillbaka bosatt på Sjögläntan i Vinslöv. För många vinslövsbor är han mest känd under namnet ”Ove på Konsum”.
Ove är född i Kopparöd och har i tidigare reportage berättat om hur han varje dag fick gå fyra kilometer för att komma till skolan i Värestorp.
Som 12-åring började han jobba hos lanthandlaren i Röetsved och året därpå kom han till konsum i Knislinge. Därefter arbetade han i konsumbutikerna i Broby och Glimåkra innan han blev butikschef och styckmästare i KBS-butiken i Kristianstad.
1958 flyttade Ove Nilsson till Vinslöv som föreståndare för Kooperativa. Butiken flyttade sedan till nybyggda lokaler och ändrade namnet till Konsum.
På 80-talet blev det tjänst på Konsum i Näsby och 1984 blev han köttmästare på Obs i Hässleholm, där han arbetade fram till sin pensionering.
Ove Nilsson har alltid varit engagerad inom föreningslivet. Han var med och startade Tennisklubben i Vinslöv, där han var ordförande i 18 år.
Det blev sex år vid klubban för Tallparken, som han var med om att rädda 1976. Han har dessutom varit ordförande i Vinslövs arbetarekommun, ledamot av kretsstyrelsen, med i ABF-styrelsen, ledamot i fullmäktige, nykterhetsnämnden och hälsovårdsnämnden.
Ove har varit fackligt engagerad och har ett stort intresse för snickeri. Motorcyklar har varit ett annat intresse genom åren, och han köpte sin första motorcykel på slutet av 1940-talet och har gjort många resor innan det blev dags att ställa hojen åt sidan.

Här ser vi en teckning, gjord av Inez Andreasson som fyller sex år i mars månad.
Den föreställer bland annat ett hus och kanske är det Inez rum vi ser?
Vi tackar för den fina teckningen och skickar henne en extra lättläst bok, Hipp hopp, av Margareta Nordqvist.

Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Skriv gärna några ord om motivet och glöm inte uppge namn, ålder och adress.

Skicka till: Personligt, Norra Skåne, Östergatan 5, 281 81 Hässleholm eller lägg teckningen i brevlådan utanför tidningshuset.

Susanne Strandqvist är världsmästare i matlagning. Nu hoppas hon bli olympisk mästare också.
Det har varit några hektiska månader för Susanne. Ett 20-tal gånger, med början redan före sommaren, har hon och de andra i Fazer culinary team, som hennes matlagarlag heter, träffats för att utveckla och finslipa sin meny. Tävlingsgrenen är storkök.

Förrätt, varmrätt och huvudrätter – tre olika att välja på – plus en sallad och lite plockmat för 120 personer – råvarorna får kosta 5 euro per person – ska de duka upp när matlagnings-OS avgörs i samband med en stor matmässa i Stuttgart den 14 till 19 februari.
Fem timmar har de på sig och då får de inte lämna tävlingsköket ens för att gå på toaletten.
Susanne Strandqvist vet hur det känns att vinna en sådan här tävling; 2018 blev hennes lag världsmästare.
– Så visst finns där en press, säger hon.
Och berättar att det här med att tävla i matlagning, det hade hon inte en tanke på för några år sedan. Men man kan ju ändra sig:

– Ibland känns det ju som att man går där i sitt ekorrhjul och vill att det ska hända något.
– Då hade vi ett gästspel här av Fazers dåvarande tävlingsteam. Det verkade så kul! Jag ansökte och fick vara med.
Susanne arbetar sedan snart fem år på SE-bankens personalmatsal i Malmö, där hon för ett halvår sedan blev köksmästare. Den drivs av Fazer, som har hand om lunchmatdetaljen på ett par hundra företag i Sverige och även på skolor och sjukhus.
Hon har arbetat i koncernen i 15 år, först på Gambro och sedan på Scotland Yard i Lund, innan hon började i Malmö.

Hon bor på födelseorten Stehag.
Det här med att arbeta med mat är inget som ligger i släkten.
– Jag har ju alltid gillat att laga mat. Och när jag gjorde praktik i högstadiet var i kök och i bageri. Jag tyckte det var kul och bestämde mig för att det var det jag ville syssla med.
Hon gick en förberedande storhushållslinje på Bergaskolan i Eslöv och arbetade sedan som kallskänka i tio år, bland annat på Orups sjukhus, men även på skolor och i konferensverksamheter.
– Man lär sig nya grejer vart man än kommer. Jag tycker om att byta miljö ibland.
Efter några år som kallskänka ville hon bli kock. Visserligen kunde hon redan det mesta i yrket, men hon ville ha papper på det också, så hon gick en vidareutbildning. Den klarade hon på halva tiden, för hon kunde, som sagt, det mesta redan.

Man lär sig något nytt på varje nytt ställe, säger hon alltså. Vad har hon lärt sig på att tävla i matlagning?
– Man lär känna sig själv ganska bra. Man lär sig övervinna sina rädslor, som att prata i mikrofon inför publik.
– Det höjer självförtroendet. Man lär sig jobba på ett annat, strukturerat sätt, Att hålla rent runt omkring sig är A och O.
För domarna bedömer inte bara med smaksinnet.
– Man kan få 100 poäng, och då är det bara 50 som gäller själva maten. Hygien, samarbete och annat runt omkring vägs också in, säger Susanne.
Fazers team är ett av två svenska som ställer upp i Stuttgart, dit 24 lag är anmälda.
Koncernen håller sig med ett tävlingsteam av flera skäl. För att inspirera personalen, för att locka nya anställda och kunder, för att höja statusen på lunchmatlagning i allmänhet.

Laget består av sex personer. Fyra av dem står i tävlingsköket och en har hand om disken:
– Inte minst viktig, säger Susanne.
Som berättar att alla i laget kan alla arbetsuppgifter, alla rätter. Ifall någon i laget exempelvis skulle bli sjuk måste man snabbt kunna organisera om.
Men i grundplanen har Susanne hand om en kycklingrätt.
Det tema som årets tävlande har att förhålla sig till är ”rötter”.
– Jodå, vi har en rotfrukt i desserten.

Laget har ett körschema, som i detalj säger vad som ska ske när. Och det är viktigt att man pratar med varandra hela tiden, så att alla vet hur de andra ligger till.
Susanne säger att även om de redan lagat maten ett 20-tal gånger så görs små justeringar in i det sista. Juryn vill ha exakta recept, ner på minsta gram salt.
Hon tillstår också att förtjusningen i tävlingsrätterna faktiskt hinner falna en del när tävlingen närmar sig – de har som sagt lagat dem massor av gånger.
Susanne är inte så helt förtjust i att laga mat hemma till vardags.
– Inte när det är det enda man gör hela dagarna, säger hon.

I gengäld gläds hon över att de två barnen, 18 och 21 år gamla, är bra på att laga mat. De har sett till att lära sig när mamma är ute och reser så mycket.
Hon är för övrigt ingen svår middagsgäst, försäkrar hon, även om människor som aldrig träffat henne innan kan vara lite nervösa över att ha en profsskock på besök.
När Susanne är ledig drar hon gärna på sig ryggsäcken och ger sig ut på vandring.

– Favoritstället är Kullen; Arild och Mölle är ju superfint.
Ibland väljer hon att övernatta på något bed and breakfast och sträcker ut vandringen över flera dagar.
Och det hör till att fixa egen mat när hon är ute, något som hon förberett hemma och tillreder på spritköket.
Susanne tycker alltså om att lära nytt. Något som hon känner speciellt sug efter?

– Jag älskar asiatisk mat. Jag tycker att det är jättekul att laga och skulle vilja lära mig mer.
På jobbet lagar hon och arbetskamraterna mat till ungefär 170 lunchgäster per dag. Där är det inte nyskapande tävlingsrätter som gäller:
– Den rätt som går bäst är raggmunkar och fläsk. Då har vi kö.

Som tidigare meddelats har Torsten Karlson, Hässleholm, avlidit i en ålder av 81 år.

Jag hörde nyss en gärdsmyg sjunga denna märkligt milda vinter. ”Då har du hört hur fint det klingar” kunde Torsten säga och syftade på fågelns stillsamma sång.
Jag tänker att gärdsmygen denna gång sjöng för Torsten Karlson, min vän och samtalspartner under många år.

Det känns ofattbart och så sorgligt att han är borta. Torsten var en länk till mitt gamla liv på Norra Skåne och ett fint stöd när jag bröt upp för ett nytt liv i Halland.
Ny bostad, nytt arbete inom psykiatrin och nästan noll koll på min nya hemort Kungsbacka, dit familjen först flyttade.
Då var det gott att kunna se Torstens namn i mobilen. Ett sms, eller ett mobilsamtal senare och man blev på gott humör.
Jag är så tacksam att vi kunde fortsätta hålla vår kontakt under årens lopp. Det var inte svårt för vi delade många intressen.

Oavsett om det handlade om fåglar, konst, klassisk musik eller gamla kulturmiljöer.
Alltid vänligt intresserad av vad som tilldragit sig i mina hemtrakter, nära Varberg med sin fästning. En av hans favoritplatser; där han gjorde praktik som ung historiker.
På senare tid också en hel del samtal om efterkrigstidens Ullared och om människorna där. Hans barndoms somrar i Halland var som ett enda stort äventyr för honom. Alla profiler och original. Och man förvånades över vilket minne han hade.

Men det var förstås Hässleholms historia som var Torstens liv mer än något annat.
När våra samtal spårade in på den” lilla stationsorten vid stambanan” kunde han berätta som få andra. Gladdes eller förfärades när något han tyckte skulle sparas åt eftervärlden, revs eller förändrades på ett sätt som han ogillade.
Torstens engagemang och kämpaglöd var verkligen smittande.
Ständigt på gång med något. Ständigt i spalterna för att berätta något. En gänglig gestalt på cykel, på väg någonstans i Hässleholm. Nu blir Torsten själv den vi ska minnas.

Sorgen känns mycket tung.
När tornseglarna, som var hans favoriter bland fåglarna, i vår ska göra sina akrobatiska luftkonster på Väster; sitter inte Torsten på sin balkong och tittar. Men seglarna gör nog sin uppvisning ändå. Men bara för Torsten.

Järnvägsmiljön i hemstaden Hässleholm tilltalade alltid forskaren Torsten Karlson. Hans egen mor, Annie, som också var en stark profil, blev genom sitt arbete en länk mellan sonen och allt det som järnvägen stod för och gav ”Hässleholm”. Torsten drack, enligt egen utsago, det bästa kaffet inne på gamla ”Trafikrestauranger (TR) i stan.

Mor Annies anda – och även ande – svävade så länge Torsten levde kring Resecentrum och övriga byggnader där, bangård, uppställningsplatser med mera.
Han, som var så restriktiv när det gällde lokala förändringar och ombyggnationer, tyckte bra om nya Resecentrum, som invigdes i juli 1995.
Karlson gav flera gånger dåvarande SJ-chefen Stig Larsson beröm inför öppen ridå. Torsten Karlson öste annars inte beröm över olika byggprojekt i tid och otid. Han kunde helt enkelt för mycket om äldre tiders byggande.

Folknöjet från förr att ”titta på tågen” hade en traditionsbärare i den nu avlidne hedersmannen.
Torsten tog gärna sin cykel – mor Annies lättgångna fordon – och åkte ner till Resecentrum för att ta en liten koll på tågen mot Stockholm. Detta hände sig vid den tiden, då nästan alla tåg både kom och gick i rätt tid.
Dessa små inspektioner utfördes ofta inför storhelgerna. Väldigt många kände igen lokalhistorikern Torsten. Små samtal kom i gång. Han tipsade folk om saker och ting att lägga märke till.
Folk gav honom också olika tips. Några gånger, när jag skulle intervjua honom om något – kanske en text till Norra Skåne – tog vi en kopp kaffe inne på järnvägsstationen. ”Mr T” brukade då ha något gammalt papper, ett par bilder eller annat med sig.
Torsten hade igen hemmadator, men hela han visste hur mycket som helst. Dessa ”undervisningsstunder” med kaffe och bröd saknar jag redan.

Godsmagasinets förstörelse vid storbranden i Hässleholm nu i höstas gjorde Torsten väldigt bedrövad. Den anlagda branden var även ett angrepp på honom och hans känslor för järnvägsområdet.
Redan i övre tonåren började Gustafs och Annies pojke på allvar intressera sig för det som var gammalt. Som pojke hade han gärna lyssnat på sin far och dennes bekanta. Fader Gustaf jobbade med juridik och var inhoppande polischef.
Nu började Torsten samla på lokal litteratur, gamla föremål, berättelser, uppteckningar och mycket mer. Hans mycket omfattande skrivarproduktion startade. Första texten i Norra Skåne publicerades i mitten av 1960-talet. Naturintresset växte också.

Många är de byggnader som undersökts, mätts upp, fotograferats och dokumenterats. Närmast otaliga alla de intervjuer han gjorde. Unika de kontakter han knöt.
Kulturbärare Karlson är nu borta. Minnet av honom kommer att leva vidare.
Hässleholmarna har mycket att tacka honom för.

Filmstjärnan Kirk Douglas, har avlidit i en ålder av 103 år.
Han föddes med namnet Issur Danielovitch Demsky i Amsterdam, New York och gjorde karriär både på Broadwayscenen, som skådespelare, producent, regissör och författare.
Filmdebuten kom med Fallet Martha Ivers (1946).
Han nominerades tre gånger till Academy award som Bästa skådespelare, för Champion (1949), Illusionernas stad (1952) och Han som älskade livet (1956).
1996 tilldelades han en Academy honorary award för sin långa karriär på filmduken. Kirk Douglas har en stjärna på Hollywood Walk of fame.
Han fick fyra söner, Michael och Eric Douglas blev också skådespelare men Eric dog 2004. Sönerna Joel och Peter Douglas är båda filmproducenter.
Bland några av hans cirka 90 filmer kan nämnas Polisstation 21 (1951), En världsomsegling under havet (1954), Ärans väg (1957), Spartacus (1960), Duellen i Bell City (1984), Hemligheten (1992), Greedy (1994) och It runs in the family (2003).

Personligt Artisten, trubaduren, låtskrivarten, poeten Ola Magnell har avlidit, 74 år gammal.

Med debutsingeln Påtalåten fick han ett direkt genomslag, liksom med lp-skivan Påtalåtar. Den andra lp:n Nya perspektiv blev en ännu större succé och var under några veckor Sveriges bäst säljande album.

Ola Magnell växte upp utanför Kalmar och började först studera vid Lunds universitet innan han började på Journalisthögskolan i Göteborg 1970.
Innan hans egen karriär som trubadur tog fart började han som textförfattare åt andra artister, som Siw Malmkvist och Lill Lindfors.

Ola Magnells texter var milt humoristiska, ofta bitska, ordfyndiga kommentarer till sin samtid. Låtar som Nya Perspektiv och Kliff var en del av 70-talets ljudkuliss och han fortsatte ge ut album i jämn takt; sammanlagt blev det 15 stycken.

Flera andra artister har spelat in låtar av Ola Magnell; 2006, till hans 60-årsdag, kom Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell, där flera av Sveriges mest kända artister gjorde sina verioner av hans låtar.
2018 gav han ut boken Ord och inga visor: låtlyrik 1973–2013.

Så sent som den 3 oktober framträdde Ola Magnell på Folk & Rock i Malmö, tillsammans med gitarristen Jonatan Stenson. SkD:s recenstent Ralph Bretzer skrev efter den att den sarkasm som brukat prägla Ola Magnells låtar med tiden allt mer fått ge plats åt värme – men att den ändå fanns kvar.

Han fäste också uppmärksamhet vid Ola Magnells klichébefriade texter. Då har han också under åren fått Fred Åkerström-stipendiet, Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris, Cornelis Vreeswijk-stipendiet och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris.

Ola Magnell var bosatt på Österlen.

Många är de som har svängt runt till Ingvar Fahsts toner. Han har spelat till dans i nästan 60 år och tänker fortsätta med det.

Ingvar Fahst växte upp i Västra Sallerup, nära Eslöv
– Far var lantarbetare. Jag lärde mig rida barbacka på en ardennerhäst.
– Jag sjöng mycket som barn, har mina syskon berättat.
Han skickade efter en gitarr på postorder och tillsammans med några lekkamrater slog han upp ett tält i en trädgård, där de anordnade uppträdanden. Sjöng och spelade, framförde sketcher.
– Vid grinden stod handlarns grabb; han hade tiggt till sig lite kolor och sådant att sälja.
När han var 15 började han arbeta på Felix.
– Vi var två där som var lika gamla. När vi fick första lönen gick vi upp till Sjöholms musikaffär och köpte var sin gitarr på avbetalning. Vi betalade väl 75 öre i veckan eller så.

– Och så köpte vi en liten bok med ackordsanalyser. Så satt vi och övade på middagsrasten och hemma. Satt och tragglade med att byta ackord dag efter dag till det gick fortare och fortare.
– En gång i veckan träffades vi i musikaffären och lärde oss noter och löda kablar och kontakter.
Henry Sjöholm, som ägde butiken, var en rutinerad dragspelare, som hade turnerat med artister som Thory Bernhards och Lasse Dahlqvist.
En gång när Ingvar kom hem från jobbet fick han beskedet att att han skulle spela på en fest på lördag, för det hade en Lennart Carlsson ringt och sagt.
– Han hade fått reda på att jag spelade gitarr.
Fast när han ringde upp nämnde Carlsson, fick han veta att det var bas han skulle spela.

– Jag hade ju ingen bas, så vi lånade en i affären. På lördag förmiddag träffades vi i hans föräldrars lägenhet och repeterade lite grann. På kvällen spelade vi på festen.
Sedan fortsatte de två att spela tillsammans i liknande sammanhang, fast nu var det gitarr som gällde för Ingvar.
Han lärde mycket av Lennart Carlsson, om harmonilära och annat.
Så småningom bildade Carlsson, som skaffat en orgel, en dansorkester, och så kom Ingvar Fahst att spela i Amores hammondsextett.
När han ryckte in i det militära var orkestern upplöst, men han fortsatte ta en del spelningar med bara han och Carlsson.
– 1967 muckade jag. Då ringde en som hette Sven-Åke Krassow: ”Jag har hört att du spelar gitarr och sjunger. Jag kommer och hämtar dig nu”.

Provspelningen var till belåtenhet och så var Ingvar med i en etablerad orkester.
Det varade i något år. Vid en spelning i Siöcronaparken i Helsingborg hade han träffat en flicka och blivit förälskad.
– Så jag hamnade i Helsingborg och förälskade mig i staden också.
Han tog ett kontoristjobb och började spela i Cay ruhnes, som spelade en hel del i Halland och Småland. ända uppåt Nässjö.
Så följde spel i en orkester som turnerat med Ann-Louise Hanson. Då under namnet Glenmarks, men efter turnén bytte de namn till Jan Krügers, efter kapellmästaren.
– Vi köpte en buss på överskottslagret, målade den blå och inredde den. Så kunde vi köra ännu längre.
Det fanns planer på att spela in en skiva, men när kapellmästaren fick leukemi och dog upphörde orkestern.
Nu tappade Ingvar lusten för musik ett tag. Han hade flyttat till Landskronatrakten och blivit lastbilschaufför.

Men han kom igång med spelandet igen, i band som Connix, Ronnix och Lajbans.
1992 bildade han så orkester i eget namn.
– Det började bra, speciellt i Halland. Från 1994 körde vi på heltid; då hade jag fått byta ut lite folk, för alla vågade inte säga upp sig från sina jobb.
– 1996 köpte jag buss, inredde med sängar och grejor.
När marknaden blev sämre gick han över till att hoppa in i andra band, för kortare eller längre engagemang.
– Så blev jag bekant med Camilla Lindgren, som hade en egen orkester. Hon spelade saxofon och sjöng. I dag är vi ett par sedan 15 år.
De spelar också ihop i Ingvar Fahsts orkester, ofta för pensionärer. Ibland ingår där också Ola ”Rasken” Oscarsson på dragspel.
– Vi spelar väl fem, sju gånger i månaden.

– En underbar tid – det är ett speciellt sätt att leva, säger Ingvar om sin tid som dansbandsmusiker.
Men att vara så mycket hemifrån är en tillvaro som sliter på familjelivet; han har varit gift tre gånger.
– Jag tycker att jag har fått en så bra kontakt med barnen efteråt, så jag tycker att jag tagit igen det.
Han lyssnar inte på så mycket musik, säger han:
– Annars gillar jag mycket 60-tal och även en del klassiskt.

Slutligen måste man ju fråga en dansbandsmusiker hur det är med hans egna färdigheter på dansgolvet:
– Jag har dansat jättemycket och kan dansa. Men Camilla säger att jag dansar uselt.