Artisten, trubaduren, låtskrivarten, poeten Ola Magnell har avlidit, 74 år gammal.
Med debutsingeln Påtalåten fick han ett direkt genomslag, liksom med lp-skivan Påtalåtar. Den andra lp:n Nya perspektiv blev en ännu större succé och var under några veckor Sveriges bäst säljande album.
Ola Magnell växte upp utanför Kalmar och började först studera vid Lunds universitet innan han började på Journalisthögskolan i Göteborg 1970.

Innan hans egen karriär som trubadur tog fart började han som textförfattare åt andra artister, som Siw Malmkvist och Lill Lindfors.
Ola Magnells texter var milt humoristiska, ofta bitska, ordfyndiga kommentarer till sin samtid. Låtar som Nya Perspektiv och Kliff var en del av 70-talets ljudkuliss och han fortsatte ge ut album i jämn takt; sammanlagt blev det 15 stycken.
Flera andra artister har spelat in låtar av Ola Magnell; 2006, till hans 60-årsdag, kom Påtalåtar – en hyllning till Ola Magnell, där flera av Sveriges mest kända artister gjorde sina versioner av hans låtar.
2018 gav han ut boken Ord och inga visor: låtlyrik 1973–2013.
Så sent som den 3 oktober framträdde Ola Magnell på Folk & Rock i Malmö, tillsammans med gitarristen Jonatan Stenson. SkD:s recensent Ralph Bretzer skrev efter den att den sarkasm som brukat prägla Ola Magnells låtar med tiden allt mer fått ge plats åt värme – men att den ändå fanns kvar.

Han fäste också uppmärksamhet vid Ola Magnells klichébefriade texter. Så har denne också under åren fått Fred Åkerström-stipendiet, Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris, Cornelis Vreeswijk-stipendiet och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris.
Ola Magnell var bosatt på Österlen.

Producenten, regissören och skådespelerskan Jane Milmore, har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 64 år.
Hon var född i Laramie, Wyoming.
Tillsammans med Billy Van Zandt skrev hon 23 publicerade pjäser och hon skrev och producerade även många tv-serier.
Hon fick ta emot en People’s choice och en NAACP award för serien Martin, en Prism award för The Hughleys och hon nominerades för en Emmy för I love Lucy the very first show.
Hon syntes även i flera roller, som bland annat A wake in Providence. På off-Broadway stod hon på scen i showerna Silent laughter, Drop dead! och You’ve got hate mail.
Bland några av hennes övriga verk kan nämnas tv-serien The Wayans brothers, Daddy dearest, Suddenly Susan och Yes, dear.

Det finns ofta en hel del hinder i vägen för den som vill uppnå sina mål. Ibland handlar det om verkliga svårigheter men ibland rör det sig i stället om osynliga mentala hinder. I dessa fall kan en coach kanske skingra dimmorna. Cassandra Carlsson från Hässleholm har startat ett eget företag där hon just hjälper människor att hitta sina styrkor, sin passion och sin väg i livet.

De senaste 1,5 åren har Cassandra Carlsson tillbringat i New York.
Där har hon jobbat med ”employer branding” vilket kan beskrivas som att man jobbar med hur ett företag uppfattas som arbetsgivare av framtida, nuvarande och tidigare anställda.
Just nu är hon hemma i Hässleholm och laddar sina batterier inför att åka tillbaka för att slutföra sin utbildning till certifierad coach. Som coach arbetar hon främst med enskilda personer, men framöver kanske det även blir med hela organisationer.
Men vi tar det hela från början. Redan som 16-åring var Cassandra målmedveten. Hon ville bli pilot och gav sig iväg till Västerås för att börja på flyggymnasium.
Efter gymnasiet började hon som simulatorpilot, vilket innebar att hon hjälpte till när flygledare tränades. Därefter arbetade hon en tid i Schweiz med flygfotografering.

Nu visade det sig att Cassandra intresserade sig mer för människorna bakom spakarna än själva flygningen.
Redan under utbildningen var ämnet ”human factor” (den mänskliga faktorn) Cassandras favoritämne.
Hon fortsatte därför att studera psykologi samt HR-linjen (human resources) på universitetet i Lund innan hon fortsatte på Copenhagen business school.
Hennes intresse gled allt mer in på ämnet kvinnligt ledarskap. Intresset ökade ju mer hon insåg att möjligheterna inte var detsamma för henne som för hennes manliga vänner.
Här gällde det att hitta sin röst och att göra sin röst hörd.
Efter att hon jobbat en period med omorganisation på Honda i Malmö kände hon suget att bege sig ut i världen. Överst på listan stod New York.
Tillsammans med en kompis åkte hon iväg på vinst och förlust för att ”kolla läget”.
Kompisen åkte tillbaka hem efter någon vecka men Cassandra valde att stanna kvar och fick så småningom ett jobb. Det var på det svenska företaget Universum som just jobbar med ”employing branding”.

Men Cassandra ville något mer. Hon ville ha ett eget företag. Och just så har det blivit.
– Mitt företag är mitt hjärtebarn, konstaterar hon.
Fördelarna är att hon i princip kan jobba med sina klienter var hon än befinner sig. Även klienterna kan befinna sig i vilken världsdel som helst.
Hittills har hon coachat personer från Sverige, USA, England och Tyskland.
När det gäller coachning handlar det inte bara om en framtida karriär, så kallad karriärcoachning. Det kan helt enkelt röra sig om vilket riktning livet ska ta.
Mycket handlar om att människor inte tror att saker och ting är möjligt i livet.
– Många lyssnar till vad man borde göra, vad andra tycker att man ska göra, vad som ser bra ut, när det i stället borde handla om vad du själv vill, säger Cassandra.
Hon berättar även om vikten av att trivas på sitt jobb och att slippa den ständiga söndagsångesten.
Cassandra beskriver coachningen som att ”ta av sig glasögonen” och se saker och ting från ett annat perspektiv.
Hon berättar om hur hon själv förändrade sitt sätt att ta beslut efter att hon själv blivit coachad.
Cassandra berättar att hon går på djupet med personer som hon coachar, men att det inte alls handlar om terapi.
Cassandra har sin pojkvän i New York och de har ännu inte bestämt var de ska slå sig ner.
Hon har lärt sig uppskatta energin och alla möjligheter i New York, men har även en kärlek till Hässleholm och dess gröna omgivningar.
– Bara att slippa ljudnivån i en stor stad och få en möjlighet att se stjärnorna är härligt, berättar hon.
I Sverige finns även en trygghet, inte minst den sociala tryggheten.
Men visst, New York är lite drömmarnas stad där allt är möjligt.
På alla hjärtans dag återvänder Cassandra till New York. Hon behöver inte bestämma sig ännu var hon ska slå ner sina bopålar. Möjligheterna är många och det viktigaste är att tro att saker är möjliga och att ”go for it”.

Birgitta Karlsson, Hässleholm, har avlidit, 88 år gammal. Hon var en kvinna med mycket stort hjärta, som tog hand om och brydde sig om liten som stor, och alla i sin närhet.
Hon föddes i Lund, dotter till kyrkoherde Magni och makan Blenda. Birgitta växte upp på Österlen där fadern tjänstgjorde i Södra Mellby och Vitaby församlingar under många år.

Efter studentexamen i Ystad 1951 studerande hon vidare till receptarie och tog slutligen examen i Stockholm 1955. Hon var en tid anställd på apoteket i Broby.
I samband med giftermålet med maken Åke 1959 flyttade hon till Hässleholm. Därefter arbetade hon som receptarie på Apoteket Kronan i 36 år tills hon gick i pension 1995.

Birgitta var aktivt engagerad i det frivilliga arbetet inom Hässleholms församlingskår, kyrkfolket.
Ett annat av hennes stora fritidsintresse var hästsport. Som medlem i styrelsen för Röinge ridklubb, där hon var vice ordförande, kom hon att ägna stor tid tillsammans med de ridintresserade döttrarna Lena och Louise. Birgitta tjänstgjorde även som B-domare i hästhoppning.
Ett annat av hennes stora intresse var tennis, där hon följde sonen Lars både som spelare och sedan som internationell domare med världen som arbetsplats.
Tennisen följdes via tv i hemmet, men hon var också på plats på några av de stora tennisarenorna i världen. På sommaren var hon en trogen gäst på Swedish Open i Båstad där hon följde matcher ofta tills sista bollen var spelad.

Hon tillbringade somrarna i Båstad i mer är 50 år, där släkten Graff är bördig, bland annat hennes mor Blenda Graff.
Där umgicks hon med barn, barnbarn och släktingar och njöt till fullo som soldyrkare av den svenska sommaren.
Vi kommer alltid av hela vårt hjärta att sakna mojan samt minnas hennes goda livsgärningar.

Här kommer en teckning, som fyraårige Elmer Knutsson på Timotejvägen i Vinslöv gjort.
” Jag har ritat hockeyspelare med kepsar och plockhandskar”. Det är Elmers farmor som skickat in den häftiga teckningen.
Som tack skickar vi Boken Bojan och ambulansen, av Johan Anderblad och Filippa Widlund.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Gör som Elmer, berätta något om motivet och glöm inte skicka med ditt namn, adress och ålder.

Skicka till: Personligt, Norra Skåne, Östergatan 5, 281 81 Hässleholm – eller lägg teckningen i brevlådan utanför tidningshuset.

Sopranen, hovsångarskan och skådespelaren Margareta Hallin har avlidit i en ålder av nära 89 år.
Hon var född i Karlskrona. Under tiden som operaelev på Kungliga teatern i Stockholm gjorde hon sin debut i rollen som Rosina i Barberaren i Sevilla (1955).
Hon anställdes på Kungliga operan 1956 och var en av Operans mest allsidiga sopraner under de 30 år som hon var anställd där.
Bland några av de många operor och pjäser hon medverkat i under åren kan nämnas rollen som Anne Trulove i Stravinskijs Rucklarens väg (1961), Therese i Drömmen om Therese av Werle (1964), Christina i Gefors (1986), Clytemnestra i Electra av Haeffner (1991). Vidare spelade hon bland annat i Lohengrin, Rosenkavaljeren, Rövarna på Hunneberg (1954), Köpmannen i Venedig (1997), Spöksonaten (2001) och Taklagsöl (2011).
Hon stod på scen i Köpenhamn, Hamburg, Moskva, Wien, Florens, London och Glyndebourne och turnerade med romansprogram i Sovjetunionen.
Hon medverkade även i flera filmer, som Kronbruden, jordemodern (1990) och Från regnormarnas liv, den gamla (1998).
På mitten av 80-talet började hon komponera och hon tonsatte dikter av Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström och Alf Henrikson, som hon framförde i Drottningholms slottskapell. Hon tonsatte även flera av August Strindbergs verk.
1990 valdes Margareta Hallin in som medlem i Föreningen svenska tonsättare.
1966 utsågs hon till hovsångare och hon har genom åren tagit emot många utmärkelser och priser, som Jussi Björlingstipendiet (1970), Ledamot nr 769 av Kungliga musikaliska akademien (1972), Teaterförbundets guldmedalj (1979), Svenska akademiens teaterpris (1986) och Hugo Alfvénpriset (20049.
Hon har varit gift med violinisten och orkesterledaren Inge Boström 1951 till 1956 samt skådespelaren och regissören Bengt Ekerot 1959 till 1968.

Skådespelaren, sångare och stuntman Robert Conrad har avlidit i en ålder av 84 år.
Han är kanske främst känd i Sverige efter tv-serien Kampen om Colorado (1978), där han gjorde rollen som pälsjägaren Pasquinel. Serien nominerades till priser både på Emmy och Golden Globegalan.
Han var född i Chicago, Illionois. Bland några av de filmer och tv-serier han gjort kan nämnas Thundering jets (1958), Maverick 81958), Highway patrol, Lawman, Colt 45 och Baa baa black sheep (1976 till 1978).
Han hade även en ledande roll i Hawaiian eye (1961) och spelade åklagare Paul Ryan i DA: Murder one (1969). Han spelade secret serviceagenten James T West i tv-serien The wild wild west (1965 till 1969).
Under 80-talet gjorde han bland annat Coach of the year (1980) och Will: The autobiography of G Gordon Liddy (1982), High mountain rangers (1987) och Glody days (1988). Han spelade även i Murph the surf (1975), The Lady in red (1979) och sista rollen var i Dead above ground (2002).
På 50-talet spelade han även in flera pop och rocksånger och hade en Billboard hit med sången Bye bye baby, som hamnade på plats 113.
Han var en känd radioröst i USA då han varje vecka under flera år körde The PM show with Robert Conrad.

Skådespelaren Orson Bean har avlidit i en olycka. Han blev 91 år gammal.
Han var född i Burlington, Vermont och är kanske främst känd för sin medverkan i tv-serien Doktor Quinn, där han gjorde rollen som affärsmannen Loren Bray.
Han spelade även huvudrollerna Bilbo och Frodo Baggins i de aminerade filmatiseringarna av Hobbit (1977) och Sagan om konungens återkomst (1980).
Orson Bean spelade Dr Lester i I huvudet på John Malkovich (1999) och försäljaren Roy Bender i Desperate housewives (2009 till 2012). Bland övriga filmer serier kan nämnas Mord och inga visor (1986 till 1989), Ally McBeal (2000), Will & Grace (2000), Sjunde himlen (2000), Superstore (2018) och The equalizer 2 (2018).
Han var aktiv in i det sista och även efter att han fyllt 90 stod han på scen i teateruppsättningen Bad habits i Santa Monica.
Orson Bean har varit gift tre gånger.

Algot Erlandsson, Furulund har avlidit i en ålder av 90 år. Närmast anhörig är sonen Sven i Kävlinge med familj.
Algot fyllde 90 år 24 januari, då jag besökte honom. Två dagar senare avled han.
Han hade en lång skogsmannabana. Han arbetade som skogvaktare på Trollenäs gods några år innan han 1964 började på Skogsvårdsstyrelsen i dåvarande Malmöhus län. Där arbetade han i drygt 30 år fram till pensionen 1994.

Algot var urtypen för en god statstjänsteman, med stark pliktkänsla. Han var chef för en verksamhet med några tjänstemän, ett 25-tal arbetsledare och cirka 200 personer som inom ramen för arbetsmarknadspolitiken bland annat utförde jobb inom naturskyddade områden samt skogsvård enligt överenskommelser med skogsägare i länet.
Ett sådant arbete innebar bland annat att man inte kunde stänga kontorsdörren klockan 17 och sedan koppla av. Det hände ständigt saker som måste lösas utanför ordinarie arbetstid – i en tid när det inte fanns mobiltelefoner.
Någon arbetsledare blev sjuk och vikarie ordnas, en buss gick sönder och ersättningsfordon skulle tas fram. Som chef lade Algot ned oerhört mycket tid på att lösa praktiska frågor under morgnar och kvällar.

Skåne, och i synnerhet västra och södra delen (fd Malmöhus län), avviker ju till stora delar från resten av Sverige när det gäller landskapstyper och trädslag, med en stor dominans av ädellövskog, framför allt bokskog.
Länet har små avstånd, är tätbefolkat med liten tillgång till mark som är allemansrättsligt tillgänglig. Skogsvårdsstyrelsens organisation var också anpassad till dessa förhållanden.
Därför var inte heller de direktiv som kom från den centrala myndigheteten alltid direkt tillämpbara i Skåne.
I sin strävan att göra ett gott arbete till gagn för länets naturvårdsarbete och skogsbruk handlade det bland annat om att inom ramen för de direktiv som gavs, tillämpa dem utifrån skånska förhållanden. Algot var alltid outtröttlig i sin strävan att lösa frågor praktiskt och göra ett gott arbete.

Algot var min kollega och chef under cirka 25 år. Han var som en utmärkt skeppare, med fast hand förde han ”vår skuta” genom stormarna och förbi blindskären.
När jag tänker på Algot är det inte i första hand som chef, utan som kollega och arbetskamrat. En person som var oerhört lätt att samarbeta med.
Jag ser med glädje tillbaka på den tiden, men tvingas nu sorgset konstatera, att Algot inte finns med oss längre.

Torsten Eriksson, Karlshamn, har avlidit i en ålder av 69 år. Han efterlämnar hustrun Lotta samt sönerna Niklas, Viktor, Max och Axel med familjer.

Vår vän Torsten har gått bort. Det där sms:et tänkte vi ”kan inte vara sant”. Vår saknad i det tomrum som sorgen skapar kommer alltid att finnas kvar.
Närmare 60 års vänskap gången all världens väg, den som just hade återfått tid, kraft och utrymme och som om än oöverblickbar nästan oändlig framöver.

Torsten lämnade oss just som han påbörjat ett lika aktivt pensionärsliv som hans tidigare tillvaro i helg och söcken. Han var bondsonen som genomlevde och drev på IT-omvälvningen i jordbrukskooperationens tjänst och till Lyckeby stärkelses fromma.
I Röke, en församling mellan slätt och mörker i snapphanarnas skoböjder föddes han 13 månader efter sin storasyster. Drygt tio år senare förlorade de sina föräldrar. Ändå. Han var en så ljus person, rikt utrustad tog han väl vara på sina förmågor.
Vilket han tidigt visade som volontär på Norra Skåne direkt efter gymnasiet i en stort uppslagen artikel på dagen då myndighetsåldern sänkts och de forna gymnasiekompisarna var vuxna nog att gå på Systemet.

Men vår vänskap började långt tidigare.
Idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet förde samman Hörjas barn med Rökes, Torsten drivande.
Snart sammanstrålade vi alla tre på grundskolans nya högstadium i den nybyggda centralskolan i Tyringe.
2016 firade avgångsklasserna där 50-årsjubileum med Torsten som drivande organisatör och konferencier. Denna roll ledde vidare till förra årets skolträff för Linnéskolans nya gymnasister i Hässleholm. 80 närvarande av de 135 som inte tog studenten men ändå gjorde det 1969, alla utom tio nu bosatta i Växjö eller söder därom som den ende norrlänningen på plats torrt anmärkte.

Torsten som så många andra av den tidens abiturienter tog en sväng, och examen, om Lund. Där matematik satte honom IT på spåren, studier kompletterade med företagsekonomi innan han landade jobbet på Volvo i Olofström.
Sen blev stärkelsen hans arbetsplats. I närbelägna Karlshamn fann han kärleken. Snart flyttade han dit och fyra barn såg dagens ljus.
Hans intresse för musiken fick ta plats. Först Musikforum kryddad med kabaré, sedan kammarkören. Han blev också fotbollstränare/ledare. Tilldelades kommunens ungdomsledarpris delat med en kompis. Så klart.
I jobbet och i fotbollen var han mittfältaren som vann boll. Såg det viktiga.

Han fördelade uppgifterna och tog ansvar, men framför allt fick Torsten lag- och arbetskamrater att låta medarbetare växa, att utveckla talang.
I föreningslivet oförtröttlig i sitt engagemang och för familjen 100 procent närvarande.
Torsten var en sann medmänniska, alltid beredd att ställa upp, nyfiken på livet, ständigt beredd att lära sig något nytt.
2020 skulle han tillträda som nämndeman i Karlshamns tingsrätt, så blev det nu inte.

Sångerskan, dansare och skådespelaren Paula Kelly har avlidit i en ålder av 76 år.
Hon var född i Jacksonville, Florida och studerade vid Juilliard school of music med inriktning dans för Martha Hill. Som dansare har hon uppträdd både som solist och med danskompanier som Martha Graham, Donald McKabyle och Alvin Ailey. Hon har dansat och assisterat som koreograf vid många musikaliska tv-shower som Sammy and griends.
Hon gjorde debut på Broadway som Mrs Veloz i musikalen Something more (1964). Bland de många filmer och tv-serier hon medverkat i kan nämnas Sweet charity (1969), Cool breeze (1972), Lost in the stars (1974), Jo Jo dancer, your life is calling (1986), Drop squad (1994), The Carol Burnett show (1973), Medical center (1970), Kojak (1977), Nigh court (1984), Uncle Tom’s cabin (1987), Mission: impossible (1989) och Any day now (1999).

Ellinor Wessel har just kommit ut med sin första deckare. Hon håller på att skriva nästa och har redan ett ganska gott hum om hur den tredje ska bli.
– Jag lever min dröm, på alla sätt och vis, säger hon.

Det är bara ett par veckor sedan som Farliga affärer kom ut. Den tar sitt avstamp i handeln med exklusiva bilar.
Det är en miljö hon känner väl, eftersom hon arbetat i den på chefsposter de senaste tio åren.
Tidningen träffar henne på hennes arbetsplats i Hyllie i Malmö, där hon sedan 2015 har uppgiften att optimera relationen mellan Land Rover och deras kunder. Innan dess arbetade hon fyra år som regionchef på BMW i Stockholm.
– Det är en dröm att få jobba här, säger hon.

Men om vi håller oss till författardrömmen;
– Jag och en kompis pratade på gymnasiet mycket om att vi ville skriva en bok. Men vi hade ju ingen idé om vad vi skulle skriva.
Så Ellinor fick vänta på en historia att berätta. Hon började läsa ekonomi i Lund, vilket hon säger innebar att hon gick in på ungefär samma spår som sina föräldrar:
– Mamma är jurist, pappa säljare.
Det var hennes fars jobb på ett försäkringsbolag som gjorde att familjen lämnade Åhus.

– Vi flyttade till Warszawa när jag var 13-14 år. Åren efter Berlinmurens fall var det många företag från väst som prövade på att etablera sig i Östeuropa.
– Det var en upplevelse att komma från lilla, lilla Åhus till en miljonstad.
– Jag och min bror gick i amerikansk skola, där var barn från fler än 150 länder. Där stod vakter med automatvapen utanför.
När Ellinor var 16 år gick flytten hem till Sverige igen.
Efter ekonomistudierna följde ett par år på ett större amerikanskt konsultbolag i Köpenhamn. Efter ett uppdrag för BMW blev hon erbjuden anställning där.

Det var också i bilbranschen hon hittade sin sambo, som hon bildat familj med.
Det var en föräldraledighet som gjorde att hon tog tag i den där skrivardrömmen. Fast hon faktiskt ännu inte hade hittat den där historien att berätta. Men den växte fram under arbetets gång.
– Jag behövde sitta och skriva för att historien skulle komma till mig. Det är lite spännande att inte veta hur det ska gå …

Ett bokmanus är sällan färdigt när det hamnar i förläggarens händer. Mycket arbete återstår.
– Det var ju en chock för mig, som aldrig jobbat med ett förlag tidigare.
Men även det tyckte Ellinor var stimulerande, att vässa manuset tillsammans med en kunnig förlagsredaktör.
– Det var jättekul att vara med om den processen. Det blev två stora rundor.
Med att skriva om, förtydliga – och ta bort, skala av sådant som var onödigt för berättelsen.
– Man framhåller den historia som faktiskt finns där. Den blir mycket skarpare.
Resultatet har blivit en mycket filmisk bok, med många spänningsmoment, och en handling som utspelas på båda sidor om Östersjön.
En av personerna i boken har Ellinor för övrigt plockat rakt ur verkligheten; hon tog en arbetskamrat, med namn och allt. Fast i en annan roll än i verkliga livet.
Farliga affärer har lite av ett öppet slut, en cliff hanger, om man så vill. Och ja, flera av bokens huvudpersoner återkommer i den bok hon håller på att skriva nu.
Den och nästa kommer också att ha produktion och handel med exklusiva bilar som utgångspunkt. Farliga förbindelser handlar om penningtvätt; tvåan är kopplad till klimatet och trean till teknik, självgående bilar.

En insikt den första boken gav är att det tar tid att skriva:
– Det var ju mycket mer jobb än jag trodde. Inte svårare, men mycket mera jobb.
Farliga affärer skrev hon medan hon var föräldraledig. Så är det inte när hon håller på med sin andra, men det ska knappast behöva innebära några problem.
– Nu har jag ju mer erfarenhet.
Och det är inte så att hon måste kämpa för att hitta tid till skrivandet:

– Det går inte att låta bli att göra det. Det är nästan så att jag måste tvinga mig att inte skriva.
Någon gång till hösten, möjligen nästa vår, hoppas hon att bok två ska finnas i handeln.
Farliga affärer finns förresten redan som ljudbok; Ellinor Wessel kunde själv bestämma vem som skulle läsa in den och valet föll på skådespelerskan Disa Östrand.
Hon säger att hon inte läser lika mycket som hon skulle vilja, men när hon gör det öppnar hon gärna en bok av Jo Nesbö eller Jussi Adler-Olsen.

Annars har hon på senare tid börjat uppskatta att vandra.
– Gärna Skåneleden. Och jag tycker att Skanör-Falsterboområdet är fantastiskt. En jättefin led är också om man går från Båstad mot Torekov.
Fast så här på vintern vill hon gärna åka skidor; om några veckor är det meningen att treårige sonen ska få prova på backarna för första gången.
Ellinor arbetar med bilar och skriver böcker om bilvärlden. Av Farliga affärer att döma tycker hon om att köra bil också:

– Ja, det är nog något av det roligaste jag vet.
Både att packa bilen och köra med ett mål eller att ge sig ut på bana.
– Min sambos familj äger Ring Knutstorp. Där kör vi ibland och det är ren glädje!
– Det blir ett sådant adrenalinpåslag, det kräver sådant fokus om man håller lite hastighet – man kan inte tänka på något annat.

Den sydafrikanske sångaren och musiken Joseph Shabalala, har avlidit i en ålder av 78 år.
Joseph Shabalala var grundaren till vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo, som framförd traditionell zulumusik.
Gruppen bildades 1960 och de spelade in Afrikas första guldalbum, Amabutho (1973).
Det stora genomslaget i världen kom då de samarbetade med Paul Simon och den Grammy-vinnande albumet Graceland (1986).
Ladysmith Black Mambazo sjöng på flera sånger och Joseph Shabalala skrev tillsammans med Paul Simon sången Homeless.
Paul Simon producerade Ladysmith Black Mambazos album Shaka zulu (1987), som prisades med en Grammy. De har belönats med fem Grammys genom åren.
Gruppen medverkade även i Michael Jacksons film Moonwalker (1988).

Den tidigare barnskådespelaren Raphael Coleman har oväntat avlidit i en ålder av 25 år.
Han var född i London och gjorde som barn flera filmroller, som The forth kind (2009), Edward’s turmoil (2009) och It’s alive (2009).
Mest känd blev han för sin roll som 11-årige Eric Brown i komedin Nanny McPhee (2005), där han spelade med Emma Thompson, Colin Firth och Angela Lansbury.
Han satsade sedan på en utbildning inom zoologi och blev djuraktivist, som reste världen runt för att kämpa mot klimatförändringar och skydda vilda djur. Han var med i klimataktivistgruppen Extinction rebellion och gick i dessa sammanhang under namnet Iggy Fox.
Raphael Coleman kollapsade utan att ha haft några tidigare hälsoproblem.

En av drottning Silvias nära medarbetare, Karin Lind-Mörnesten, har avlidit i en ålder av 62 år.
Hon ingick i staben som arbetade med stiftelsen Silviahemmet, som grundades 1996 av drottning Silvia.
2006 grundade drottning Silvia och Karin Lind-Mörnesten Swedish care international, vars syfte är att exportera pedagogiken och filosofin bakom Silviahemmets utbildning för demensvård till andra länder.

Idag hälsar vi på hemma hos Katten Molly. Så här fint ser det ut i Mollys rum!
Katten har ett eget sött litet hus och en stor, rosa matta. På byrån står en kattstaty och till och med lampan går i samma tema.
Det är Hilma Åkesson, nio år, från Finja, som skickat in den fina teckningen. Vi tackar henne med att skicka boken Vara vänner, av Marie Oskarsson och Helena Bergendahl.

Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Gör som Hilma, berätta lite om motivet och glöm inte skriva ditt namn, adress och ålder.

Skicka till: Personligt, Norra Skåne, Östergatan 5, 281 81 Hässleholm, eller lägg teckningen i brevlådan utanför tidningshuset.

Som tidigare meddelats har hovsångerskan, professorn och tonsättaren Margareta Hallin, Stockholm, avlidit i en ålder av 88 år. Närmast anhöriga är barnen Kristina och Nils.

”När den man älskat nått till dödens dörr, står rymden hård och grymmare än förr.” Så lyder en strof ur Martinsons rymdepos Aniara tonsatt av Blomdahl 1959 på Kungliga operan, där Margareta spelade huvudrollen som Den blinda poetissan.

Jag upplevde Margareta med begeistring i den intima musiksalongen på Skeppar Karls gränd i Gamla stan, där hon framförde sina tonsättningar av Fröding, Ferlin, Aspenström, Ekelöf, Tranströmer och Strindberg. Varje sång var ett stort litet skådespel. Då var hon över 80 år.
Margareta var en gudabenådad konstnärssjäl med ett högt tempo och med endast tiden som sin konkurrent.
Hon föddes i Karlskoga 1931, utbildade sig och debuterade i Stockholm på 50-talet, sjöng på Operan fram till 1991, turnerade i Sverige och utomlands, skaffade familj och barn, spelade in skivor, medverkade i tv och radio, mottog utmärkelser, komponerade musik och målade.

Hon var en av Operans flitigaste artister med ett 60-tal roller och 1 500 föreställningar på sitt visitkort. Järngänget Hallin-Söderström-Meyer-Ericson-Ulfung-Dellert-Saedén-Gedda-Nilsson drillades i Genteles regi och under Ehrlings taktpinne.
Var och varannan kväll bytte Margareta kostym och namn till Rosina, Eurydike, Violetta, Lucia, Sophie, Leonora, Gilda, Mimi, Manon, Amelia, Elsa, Aida, Fältmarskalkinnan, Madame Butterfly, Nattens drottning, Lady Macbeth, Drottning Christina eller Medea.
Med en enorm repertoarkännedom varken såg eller satte hon höjdskillnader mellan koloraturarior, visor eller schlager. Etta på Söder och Ludde har blivit kultklassiker och samlarobjekt.

2012 sjöng jag i Kramfors där Margareta hade ett sommarboende. Hon kom fram efteråt och berömde mig och min föreställning om Europas revyliv.
Jag kände mig både sedd och bekräftad av en generös kollega och idol. Jag glömmer det aldrig.
Vårt sista möte var på Stureby sjukhem på nyåret och jag minns hennes varma leende och värdiga grandezza.

En stor konstnärinna fattas oss nu. Solen har blivit skymd i Aniaras isblå rymd. ”Jag skruvar lampan ner och bjuder frid. Vårt sorgespel är slut. Jag återgav, med sändebudets rätt, från tid till tid vårt öde speglat i galaxens hav.”

– Vi brukar kallas Lilla familjen hjärta. Oskar som idag är sju år föddes med hjärtfel, pappa Daniel hjärtopererades som vuxen och mamma Erika jobbar på hjärtavdelning på Kristianstad sjukhus och sitter dessutom i Hjärtebarnsfondens styrelse i region syd.
Idag är det alla hjärtans dag och då uppmärksammas också alla hjärtebarns dag.

– Om det var något vi visste, så var det att Oskar inte skulle födas med något fel på hjärtat, berättar Erika Mattisson som är mamma till sjuårige Oskar.
Vetskapen kom sig av att lille Oskar redan i magen genomgick en hjärtscreening eftersom hans pappa Daniel var ett hjärtebarn.
Den visade att allt var precis som det skulle.
Pappa Daniels hjärtfel upptäcktes inte förrän han var nio år gammal och en operation genomfördes först när han var 21 år.
Samma hjärtscreening genomfördes på Oskars storebror Erik innan han föddes och han visade sig vara fullt frisk.

Allt var lugnt i cirka tolv timmar efter att Oskar kommit till världen.
Då började han att kräka fostervatten och fick lite svårt med andningen.
En undersökning visade att det fanns ett blåsljud på hjärtat. Läkaren ville avdramatisera resultatet, men Erika visste direkt att något var fel.
Och fel var det. Det visade sig finnas en förträngning i aortaklaffen vilket gjorde att blodet hade problem att passera mellan vänster hjärtkammare och aortan.
Oskar fick matas genom en sond och han låg i en säng kopplad till slangar och sladdar.
Erika berättar att de fick komma hem efter en dryg vecka, men Oskar fick fortsätta att sondmatas och det blev besök på sjukhuset var och varannan dag.
– Vi fick ge honom mat genom en slang varannan timme och han fick ha andningslarm.
Erika fortsätter att berätta att familjen hela tiden fick leva i nuet och att hon som mamma hade svårt att knyta an till den nye bebisen.
– Jag kände mig snuvad på bebistiden och jag ville inte ens ge honom något namn, berättar Erika.

Allt det här kunde ge henne skuldkänslor. För trots allt såg det positivt ut och när Oskar var drygt sex veckor opererades han.
Operationen gick bra även om han mådde dåligt precis efteråt. Det visade sig även att han hade en liten ”bula” på hjärtväggen som han fick medicin mot.
Idag är Oskar en pigg sjuåring som både har spring i benen och ett konstant ordflöde.
Han spelar både fotboll och innebandy, men visst händer det att orken tryter eftersom han själv har svårt att begränsa sig.
Då tar bensinen slut och benen blir som spagetti.
– Man vill ju inte att han ska känna att han är sjuk eller annorlunda, förklarar Erika.
Som lite lök på laxen har Oskar även drabbats av astma. När han får infektioner leder det också lätt till nya infektioner.
Att resa iväg till varmare länder har varit ett sätt för familjen att inte bara njuta och vila upp sig.
Det har även gjort att Oskar har hållit sig friskare. Så snart väntar en Thailandsresa med värme och vila.

Under åren har det blivit mycket vård av sjukt barn för föräldrarna.
– Det är ett gissel att föräldrar inte håller barnen hemma när de är sjuka, konstaterar Erika och tillägger att hon någon gång hållit Oskar hemma för att han inte ska smittas av sjuka barn på förskolan.
Sannolikt kommer Oskar att få genomgå flera operationer. Men det är inget som man vet säkert idag.
Familjen tar en dag i taget och Erika berättar att hela familjen blivit bättre på att njuta av nuet. Och den största livsnjutaren är Oskar.

Han tar några kex och ett stort bett på ett vaniljhjärta innan han hoppar upp i soffan med sin platta.
– Alla dagar är en vanlig dag, konstaterar han odramatiskt.
Och det sagt av en liten kille med hjärtat på rätta stället.

Trummisen Paul English, har avlidit i en ålder av 87 år.
I unga år levde han tufft och var med i gäng. Han träffade så småningom countrysångaren Willie Nelson. De blev goda vänner och så småningom började Paul English spela trummor i Willie Nelsons band Family 1966 och han har även fungerat som bodyguard under turneringar.
Deras vänskap speglas i Nelsons sång Me and Paul.
Trummisen var även känd för att alltid bära en svart keps på scen och en av hans kepsar hänger nu på Country music Hall of fame.

Det var snöovädren 1978 och 1979 som gjorde att konstnären Bertil Arkrans flyttade till Skåne, närmare bestämt Sälshög alldeles norr om Tomelilla.
– Här fanns massor av hus lediga; det var många som tyckte att här kan man ju inte bo längre.

Just nu har Bertil Arkrans en stor utställning på Konsthallen i Staffanstorp. Han visar målningar, han visar skulpturer i trä – det hela har fått namnet Korsvägar.
– Jag tycker det har lyckats ganska bra att väva det samman till en helhet, säger han.
Skåne är alltså hans hemmaplan sedan 1979.
När han växte upp i Stockholm visste han inte att han föddes i Liden, sju mil från Sundsvall.
– Där fanns en tjej som var 17 år och fick en liten som hon inte kunde ta hand om. Så jag adopterades av ett par som inte kunde få barn själva. Jag var tre veckor gammal när jag flyttade till Stockholm.
– Jag fick inte reda på det förrän jag var 22 år.
Hans far arbetade på Televerket och det var genom honom Bertil fick sitt första jobb, med att åka runt och fotografera telemaster och tekniska detaljer åt Televerkets tidning.
– När jag tillfredsställt tidningen kunde jag göra egna bilder. Jag tyckte det var spännande med det konstnärliga, hur mycket man kunde skapa i mörkrummet.
I tonåren tillbringade han flera sommarveckor i fjällen.
– Jag hade en kompis som blev konstnär sedan. Han och jag åkte dit upp flera år i rad, gjorde långa vandringar på tre veckor.

– Den där stillheten och tystnaden – man upplever ju saker på ett annat sätt, blir en del av naturen, kan man säga.
De hade teckningsattiraljer med sig:
– Vi skissade väldigt mycket.
De båda ville gärna stå ut lite grann.
– Vi var väl de första i Stockholm som rakade skallarna, det var 1961.
Föräldrarna blev rätt bestörta.
Fjällturerna ledde så småningom vidare till Spetsbergen. 1965 var han där tillsammans med en grupp bestående av människor från flera olika fack, som botaniker och claciologer.
– Vi hittade skelettet av en människa. En bit bort låg hans gevär. På det fanns ett nummer och det kunde härledas till en dansk björnjägare. Han hade varit försvunnen sedan 1933.
Då hade Bertil Arkrans gått en ettårig förberedande utbildning på Idun Lovéns konstskola i Stockholm. 1965 började han på Konstfack och två år senare fortsatte han till Kungliga konstakademien, det som numera är Konsthögskolan.

Det där var revolutionära år, när gamla strukturer skulle vändas upp och ner och skakas om.
– Jo, allt skulle rensas ut. Men jag tror att man behöver det där i sin mognadstid. Man är ju inte riktigt en hel människa i den där åldern, man känner sig fram.
Men, säger han, lärarna hade arbetat som konstnärer i hela sitt liv och kunde förstå vad studenterna stod inför.
– Livet är ju en resa. Man får liksom de erfarenheter och insikter man har jobbat för.

1972 var Bertil färdig med utbildningen. Nu bosatte han sig i en gammal skola, tillsammans med sin fru.
Henne hade han träffat när de båda gick en meditationskurs för Maharishi Mahesh Yogi.
– Vi hade samma tankar om livet.
Huset hade de delvis betalat med tavlor, men fann att det ändå skulle bli svårt att hålla. Det var i starkt renoveringsbehov och det krävde mycket tid.

Den där konstnärsromantiken som finns kring begreppet Österlen kände han inte till då, berättar han. Men en konstnärskollega hade flyttat dit något år tidigare och tyckte att där var ett bra område att bo och verka.
De där snöovädren kom alltså lägligt för Bertils del. De gjorde att det fanns hus till rimliga priser.
– Det var flera saker som föll på plats, säger Bertil Arkrans och berättar att hans fru, som är lärare, också är intresserad av odling och att det fanns det utrymme för i Sälshög.
– Och lite eftersläntare till gröna vågen var vi kanske.
Tidigare ägare var ett konstnärspar. På tomten finns foten till en gammal holländaremölla, och i den hade de inrett en ateljé. Den har Bertil sedermera utökat med tillbyggnader.

Att hålla på med skulptur, som Bertil Arkrans, ställer speciella krav.
– Man behöver inte bara en ateljé. Man behöver en verkstad, förvaringsutrymmen.
– Jag valde skulptur, eftersom jag tycker om att jobba med form. Jag är intresserad av byggnader, proportioner.
Han exemplifierar också med hus när han pratar om vad han tycker att konst ska ge betraktaren:
– Det finns något mer än det tredimensionella vi ser. Det är väl det konsten är till för, tror jag, att man ser bakom det som är framför.
– Det är som med hus; man kan ana baksidan fast man bara ser framsidan.
1989 till 2011 undervisade Bertil Arkrans på Bildkonstskolan i Tomelilla.

I ateljén syns många prov på Bertil Arkrans motivvärld. Man förstår också att det kan vara ett ganska tungt jobb att skulptera i trä; det är stora saker att hantera.
Men han sticker emellan med lite fysiskt lättare saker, som en mälning. Då och då gör han någonting av en gammal stol; i ateljén finns flera stycken, ett par också på Staffanstorps konsthall. Han täljer, tar bort, lägger till – men att sitta på dem är inte att tänka på.

– Jag har ofta tänkt på bruksföremål, hur det användbara kan vara något man kan formulera på ett annat sätt.
– När man hugger ner ett träd och sågar upp det i plank och brädor dödar man det ju, Man kan tänka att man. symboliskt, kan återge det livet genom att sätta dit blad.
Vill man se hur det ser ut i Bertil Arkrans ateljé har man chansen vid påskens konstrunda.

Innan dess, fram till den 28 mars, kan man åka till Staffanstorps konsthall.
Det finns också ställen där Bertil Arkrans konst alltid finns att se, som i Tomelilla simhall, i Sövestads kyrka eller i S:t Nicolai kyrka i Simrishamn.