Det handlar i denna krönika ofta om uppbyggnaden av vårt nya Resecentrum i Hässleholm, som ska stå klart i juli månad.
Den 17 januari presenteras på förstasidan de blå brostolparna – pylonerna – som stadens nya kännemärke. I den bistra januaridagen strävar de blå metallspröten 25,5 meter upp i diset. De kallas alltså pyloner och har till uppgift att med grova kablar hålla upp den inglasade gångbron över järnvägen.
Genom sin höjd har stolparna gett stan en ny siluett. Ännu saknar ”galgen” namn, men har du som läsare något bra namnförslag, så hör av dig till tidningen, lyder en uppmaning.
I kupongen för förslag till namn föreslås både ”sänggaveln” och ”göingespröten”. Jobbet med resecentret går enligt planerna och snart kommer nästa brosektion på plats, medan sista brodelen läggs an lördagen efter.

Hur uppfattas Ljungdalakyrkan bland de boende är en annan fråga som engagerar den lokala befolkningen.
”Vi vill ha ett bättre begrepp om vad folk tycker”, förklarar komminister Claes Sturesson och berättar om detta initiativ från distriktsrådet i kyrkan och som genomförts bland 250 hushåll på Saga- och Ekedalsområdet.
Tyvärr fick man bara in 25 enkätsvar, men Sturesson ser inte detta som ett misslyckande. ”En viktig fråga är ju vad som gäller för dem som idag inte går i gudstjänst. Kyrkan ska ju vara en samlingspunkt, en naturlig del av livet på Ljungdala”, säger han.
Vid ett möte med distriktsrådet diskuterades enkätsvaren och hur man skulle gå vidare. Ett förslag från Claes Sturesson är att låta kyrkan vara öppen dagtid och att eventuellt starta ett kafé.

Ska SJ:s gamla impregneringsanläggning på bangårdsområdet i Kärråkra få ruva på sina gifter i lugn och ro?
Ja, det är en fråga som man kan ställa sig ännu idag, 25 år senare. De senaste åren har både länsstyrelsen, banverket och miljönämnden haft anledning att fundera över frågan.
SJ använde området till impregnering och lagring av slipers under 50- och 60-talen. Marken är bitvis starkt förorenad av arsenik och kreosot som användes vid impregneringen.
Nu under våren genomförs berggrundsundersökningar för att utröna risken att gifterna som finns i marken ska läcka ur området via berggrunden. Sedan tre år tillbaka genomförs också mätningar i närbelägna brunnar för att kontrollera eventuella gifter i grundvattnet.

Från Osby ser vi att det är problem med kommunens öppna förskola som blev kvar på nåder.
Men nu när avgift införts, stannar barn och föräldrar hemma. Dagen innan detta skrevs besökte inte ett enda barn öppna förskolan.
”Vi har blivit tvungna att styra verksamheten något, eftersom endast fyra föräldrar med tillsammans tio barn hittills visat intresse”, förklarar Petra Johansson på öppna förskolan. Avgiften är på 200 kronor i månaden och även de trogna sviker nu. ”Jag är inte förvånad”, säger M-politikern Dag Ivarsson. Det enda rätta är att lägga ner verksamheten och låta föräldrarna driva en egen öppen förskola.
Till kyrkans avgiftsfria verksamhet kommer däremot barnen.
Och i Broby är det trafikfrågan vid Prästvångsskolan och Göingeskolan som oroar föräldrarna. Här har Hem och skola tröttnat på kommunens agerande. ”Vi kan inte längre sitta med armarna i kors och titta på när våra barn råkar illa ut”. Kommunen har dock varit svårflörtad. ”Vi är medvetna om att vägen är olycksdrabbad och bör åtgärdas, men tyvärr har vi inga pengar”, säger tekniske chefen Ingmar Tykesson.
”Är då pengar viktigare än barn”? kontrar Christer Sylvan med, han är ordförande i Hem och skola.

Som man bäddar får man ligga, heter det i en rubrik på ettan.
Det handlar här om sängföretaget Hilding Anders i Hästveda som klarat lågkonjunkturen mycket bra och som även byggt till företaget. Sedan hösten 1993 har man anställt inte mindre än 20 personer så hela antalet är därmed 80.
När konkurser och varsel stod som spön i backen prioriterade Hilding Anders kvalitetsrutiner och inre vård vilket gett mycket positiv respons.

Frågetävlingen Vi i Femman är populärt även utanför skolan.
Nu läser vi att laget från den lilla landsortsskolan i Visseltofta gått vidare igen. Det är tredje gången på tio år som den kvalificerat sig för deltagande. Och vid varje tävlingstillfälle har läraren Stig Eriksson stått i kulisserna.
”Förtjänsten är elevernas”, framhåller han. ”De är kunniga, lugna och trygga”.

Sonny Grosso har avlidit i en ålder av 88 år.
Han arbetade som polis i New York City och var med och sprängde en stor heroinkedja i staden, och detta blev sedan grunden till den prisbelönta filmen The French connection (1971).
Under filminspelningen fungerade Sonny Grosso som rådgivare och han hade även en mindre roll i filmen. Han forsatte som rådgivning vid inspelningar, bland annat till The Godfather.
Efter att han pensionerats från sin tjänst blev han tvproducent för serier och filmer som Kojak, Baretta, Night heat och The seven-ups.

Den amerikanske journalisten Jim Lehrer, som i över 30 år varit programledare för PBS Newshour, har avlidit i en ålder av 85 år.
Han har under sin långa karriär varit moderator för tolv presidentdebatter. Han skrev även böcker, som Kick the can (1988), Lost and found (1991), Fine lines (1994), Blue hearts (1993), Purple dots (1998), White widow (1996), The Franklin affair (2005) och Top down: a novel of the Kannedy assassination (2013).
Han fick ta emot många priser och utmärkelser som exempelvis National academy of television arts and science silver circle (1999), Television Hall of fame (1999), National humanities medal (1999) och Walter Cronkite award for excellence in journalism (2008).

Skådespelaren John Karlen har avlidit i en ålder av 86 år.
Han gjorde debut på Broadway 1960 och spelade bland annat flera olika roller i tv-serien Dark shadows (1966 till 1971).
Bland några av de många filmer och tv-serier han gjort kan nämnas Pennies from heaven (1981), Surf Ninjas (1993), Hawk (1966), NYPD (1967), Love is many splendored thing (1967), The sixth sense (1972), Kojak (1973), Hawaii five-O (1976), Most wanted (1977), Starsky & Hutch (1979), Hill Street blues (1982), Murder, she wrote (1989) och Cagney & Lacey (1994 till 1996).

– Hej, jag ska åka till fjällen i eftermiddag! Dörren till det gamla renoverade torpet hinner knappt öppnas förrän Anna Hegarty Norrgren, 83, levererar nyheten.
Men helst av allt vill hon packa ryggan och sticka till Bombay helt utan andra planer än att bara komma dit. För sådan är hon.

Sprudlande, öppen, glad och nyfiken på livet, men också bekymrad när nu krafterna möjligen håller på att tryta efter att ha passerat 80-strecket.
Undertecknad ser i det närmaste en omöjlig uppgift att beskriva hennes levnadsbana och karaktär på några rader.

Ett livsresa full med storslagna galna resor, hippieliv och entreprenörskap.
Det krävs en hel bok för att göra Annas liv rättvisa. Det har hon själv till slut insett och skriver därför nu på sina memoarer, ett mångårigt projekt.
Mitt samtal med Anna mynnar ut i det här med att bli gammal. För vad händer när det coola livet med puls, fart och fläkt inte orkas med längre?
När det kommer på tal ser Anna lite nedstämd ut och suckar. Men det återkommer vi till.
Först Annas liv i några hållpunkter.

Född i Köpenhamn. Hamnade så småningom, på grund av krigssituationen i Sverige.
När Anna var i 13-årsåldern gick flyttlasset till Hässleholm och Unos bröd där pappan fick anställning som konditor.
Mamman hade drabbats av MS. Med två yngre bröder blev det Annas uppgift att hjälpa till för att få hemmet att fungera.
Men åren med tungt hushållsarbete och ett extraarbete tog så småningom slut. Då blev det dags för Anna att ta klivet ut i den stora världen.
– Kunde inte tänka mig att stanna här och gå Frykholmsgatan upp och ner med en varm korv, säger hon.

Håll nu i hatten kära läsare, för nu går det undan.
Genom kontakter via en kund som handlade i en butik i Torekov där Anna arbetade en sommar blev hon au pair i London.
– Jag kunde bara ten words engelska när jag kom dit, berättar Anna och skrattar.
– Men där lärde jag mig engelska och fick också en rejäl dos självkänsla.
Engelska är numera lika naturligt för henne som svenskan och i vårt samtal blandas svenska och engelska friskt.
Efter några år i England träffade hon sitt livs kärlek musikern Charles Hegarty. Tillsammans med honom grenslade hon en motorcykel och de begav sig under två år på en resa genom Sydeuropa mot Afrika.

Försörjde sig gjorde de genom att hugga i där det behövdes, till exempel plocka vindruvor i Frankrike, men också genom att sjunga och spela.
Äventyren blev minst sagt många. Turkiet, Grekland, Syrien …
– I Aleppo sjöng och spelade vi och väckte minst sagt uppmärksamhet, inte minst för att jag var en blond fri kvinna.
– Vi hade en lång svans av män efter oss där vi drog fram mellan ställen vi spelade på.
Men äventyret där slutade med att de blev kastade i en cell.

– Vi skulle till Libanon men blev fängslade eftersom vi misstänktes för att vara spioner för Israel.
– Jag var mer arg än rädd, minns hon.
Väl framme i Libanon tog pengarna slut, motorcykeln såldes och resan fortsatte längs Nilen.
Det nästan tvååriga äventyret slutade i Uganda där de blev tagna som illegala emigranter och deporterades till London. Dessförinnan hade de gift sig på en strand i Tanzania.

För att göra en jättelång historia kort så hamnade paret så småningom i Kanada och USA.
Charles uppträdde på berömda klubbar. Anna arbetade som värdinna och servitris. Paret frotterade sig med kändisar som Buffy Sainte-Marie, Josè Feliciano, Tom Paxton, Dave van Ronk och självaste Bob Dylan. Och Muddy Waters lärd henne dricka tequila.
– Jodå, Dylan var också där, men honom pratade jag aldrig med. Han höll sig lite för sig själv, säger hon.

Efter tio års hålligång med love, peace and understanding, kände Anna att det var dags för ett lugnare tempo.
1967 föddes dottern Marika. Ett par år senare krossades äktenskapet. Anna flyttade, efter ett kort mellanspel i Sverige, till London där hon förverkligade sin dröm och öppnade restaurangen Anna´s Place 1976. Det blev succé.
Svenska rätter serverades och stället blev snart en tummelplats för Londons kändiselit.
– Vilka år. Jag jobbade natt och dag. Men, åh så roligt!

Det råder inga tvivel om att Annas restaurang har gjort ett stort intryck på Londons gastronomer. Anna drev stället fram till 1997. Och just 1997 skrev den engelska dagstidningen The Indenpendent en lång hyllning till restaurangen och dess ägare Anna.
Skribenten nämner bland annat sensationen när Anna introducerade gravad lax, sill och andra svenska rätter. ”Annás Place was exceptional among London restaurangs”, konstaterar skribenten. ”Folk åkte gladeligen över halva London för att besöka stället”, fortsätter hon.

I början av 2000-talet landade Anna i Röinge, renoverade och inredde smakfullt det gamla Bäckatorpet.
– Dittills hade det varit full fart. Men sen, när allt började lugna sig infann sig känslan av, var det allt?, fortsätter hon.
– När oceaner av tid öppnar sig och gränsen 80 år passeras då händer det något. Eller rättare sagt händer det inte något …
– Jag, som hållit igång hela mitt liv har någonstans trott, som nog många gör, att det alltid ska vara så. Man kämpar emot, vill inte acceptera att åldern kanske tar ut sin rätt.
Så sent som 2015 besökte hon Indien. Reste ensam utan några direkta planer. Hon hoppas kunna göra det igen.

Hon ger rådet till andra i hennes situation att försöka strukturera dagarna. Själv har hon som rutin att duscha i kallt vatten i trägården det första hon gör på morgonen för att sedan köra ett en timmes långt yogapassa med en frukttallrik framför sig.
– Sedan handlar det mycket om att vara behövd. Själv har jag anmält mig som klassmormor i förskolan. Tänker särskilt på alla invandrarbarn som kommer hit.
Det där med ekonomin kan också vara en stötesten för pensionärer.
– Där hade jag tur, konstaterar hon och brister ut i ett klingande skratt.
– Min revisor i London såg till att jag har mitt på det torra idag. Han avfärdade mina förklaringar om att ”allt löser sig, man behöver inte tänka så mycket på morgondagen”, med ”dont give me that hippieshit!” Det är jag honom evigt tacksam för idag.

Det är så mycket hon vill förmedla till sina jämlikar.
– Gör saker som är roligt, fröjdas över allt som varit. Tappa inte lusten, nyfikenheten och var positiv!
– Gå ut på stan. Möter du ett ungdomsgäng så säg ”Halloj, vad gör ni då?” Det kan bli intressanta samtal.
Samtidigt är hon medveten om att kroppen kan svika. Och även hon har sina dalar.
– Då har jag fått hjälp av min läkare. Man ska också vara öppen för att kanske börja någon slags medicinering om humöret går i botten.
Just nu satsar hon allt på att få sin bok färdig. Och där kan ni läsa om alla de äventyr som inte har fått plats på dessa rader.
Vilken tur!

Den holländske fotbollsspelaren Rob Rensenbrink har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 72 år.
Under 1970-talet var han Nederländernas bästa anfallare och han deltog i VM 1974 och 1978.

Den amerikanske basketspelaren Kobe Bryant förolyckades i helgen i en helikopterolycka i Los Angeles. Samtliga nio ombord miste livet, däribland även Kobe Bryants dotter.
Kobe Bryant spelade för Los Angeles Lakers i NBA och han vann fem NBA-mästerskap och 2008 utsågs han till NBA:s mest värdefulla spelare och samma år tog han guld vid de olympiska sommarspelen i Peking. Detta var USA:s 13:e basketguld i sommar-OS.
Han tog även guld med USA under sommar-OS i London 2012.
Kobe Bryant skrev även manus till Dear basketball, som vann en Oscar i kategorin Bästa animerade kortfilm 2018.
Vid Grammygalan i Staples center, Los Angeles, hedrades Kobe Bryant bland annat med sången It’s so hard to say goodbye, framförd av Alicia Keys och Boyz II.
Staples center är den arena där Kobe Bryant spelade för Lakers under 20 år. Han blev 41 år gammal.

Som tidigare meddelats har författarinnan Mary Andersson, Malmö, avlidit.

Mary träffade jag för första gången hos ”John Tivoli Larsson” i Klagshamn på 60-talet när John fyllde 70. Tänkte, den färgstarka kvinnan måste jag lära känna. Och lärt känna varandra har vi gjort genom åren, med att pladdra i telefonen, palla päron, läsa dikter och prosa tillsammans på ”Far i hatten” i Folkets park.
Mary var vegetarian i hela sitt liv. När hennes katt Sigge kom hem med en vigg i gapet blev Mary inte glad. Mary hade ändå talat om för honom att det var det värsta hon visste när han kom hem med fåglar i truten.
När jag bjöd henne på sillafester kunde hon ändå får ner en bit sill, någon enstaka gång. Bara hon slapp se hela fiskar.

Mary skrev många böcker. Hon var autodidakt, men skrev med en sådan inlevelse att tårarna ofta kom när hon skev.
Mary skrev också revy och när ingen annan ville ta rollen fick Mary själv spela. Hon kom in i ”spissbyxor”, sjöng putslustiga visor om politiker. Då blev alla hennes barn och barnbarn plötsligt kissnödiga samtidigt och sprang ut. Mary tog det med ro och sjöng vidare.
Boken hon var mest stolt över var faktaboken Asbestarbetarna berättar. En bok som handlade om arbetarna på Lomma eternitfabrik.
Under det arbetet stövlade Mary upp på Skånska cementfabrikens kontor i Limhamn. Stack en mikrofon under hakan på en tjänsteman och intervjuade honom inför boken. Mary var totalt orädd som person.
Hon besökte de drabbade arbetarna i deras hem när de låg i sina sängar, bredvid stod syrgastuben.

Första föreställningen jag såg av Mary var Maria från Borstahusen med Skånska teatern.
Den utspelade sig i fattigkvarteren på en bakgård på Öster i Malmö. Den kom först som bok och handlade om hennes mormor Maria Ståhl och alla människorna i huset på Bredgatan. Emma och Axel, Malin och Magda, Nhatalia och Skitta Karissa och många andra. Pjäsen minns jag fortfarande starkt efter 40 år.
Jag hade också äran att vara sällskap till Mary på premiären för musikalen Dåliga mänskor på Malmö opera. Också den föreställningen var en stark upplevelse.
Mary var en romantiker. Under många år bodde hon i Bengts hus i ”Glada hörnan” ute i Klagshamn. Där trivdes hon. Lägenheten var hemtrevlig och den lilla sommarstugan hade hon bara några steg ut i trädgården.

Ett tag hade hon också en ”hodda” ute i hamnen.
Marys dröm var också att ha en sommarstuga på landet. Hon ringde på en annons om ett sommarställe. Mannen i telefonen utgav sig inte för att vara mäklare, men har många bekanta som tänkte sälja sina hus.
Huset ifråga hade swimmingpool och kostade 800 000. Mary svarade att hon hellre ville ha jordkällare än en pool, och litta billigare. ”Jag måste ha pengar över för bensin till mopeden osså, för att ta mig dit”.
Med åren blev det mindre tätt med vårt pladder i telefonen. Senast jag var hos Mary var när hon fyllde 90 år.
Döden var starkt närvarande i Marys liv. Med dennes närvaro lever vi också ett rikare liv.
Efter nästan 50 års vänskap blir det en stor saknad. Havet utanför hennes hem här på Limhamn, där får öresundsvinden piska fönsterrutorna, utan Marys nyfikna närvaro.

Som tidigare meddelats har Anders Paulsson, Mölleröd, avlidit i en ålder av 79 år.

Vid ett tillfälle behövde jag hjälp och nämnde detta för Anders Paulsson. Han log sitt härliga leende och sa: Lugn Calle, det fixar jag.
Detta är en sammanfattning av Anders. Han ställde upp för oss andra. Han var ordförande i Verums kyrkoråd i många år och kyrkvärd i cirka 30 år, ordförande i Verums byalag med mera.
Människor kom till honom för att få hjälp med skrivelser eller för att få hjälp att lösa konflikter. Han uppmuntrade oss andra och gav oss glädje och tillförsikt.
Han hade en glädje och tacksamhet i grunden och spred det till oss andra.
Ibland kunde han säga: ”Vet ni vad det är vi har? Vi har det bra.”
Vi är så många som saknar Anders. Vi är tacksamma för vad han har gjort för så många av oss.
Jag ser i min fantasi hur den frälsare som han litade på, kommer nära i dödsögonblicket och säger: ”Välkommen Anders! Detta fixar jag” och öppnar porten in till det nya livet.

Den amerikanska skådespelerskan Marsha Kramer har avlidit i en ålder av 74 år.
Hon gjorde bland annat rollen som Jays assistent Margaret i tv-serien Modern family.
På Broadway gjorde hon sig ett namn som Wendy i Peter Pan (1979). Bland hennes övriga roller kan nämnas The Bill Cosby show, Touched by an angel, Cheers, Frasier, Malcolm in the middle, Days of our lives, NCIS och Newhart.

En positiv chock. Det fick Malin Nivåker Lundström när spegeln vändes i SVT:s Gokväll och hon fick se sitt nya omgjorda jag.

En rosa manchesterkostym var knappast något hon hade hittat på egen hand, berättar hon när tidningen kommer och hälsar på. Hon tar emot i just de byxor hon fick på sig i tv:
– Jag har haft dem på mig jättemycket. De är väldigt sköna.
När vi träffar Malin Nivåker Lundström är det drygt en vecka sedan hon var med i Gokväll, där man varje torsdag hjälper en person att hitta en ny stil, med kläder, frisyr, make up.
– Jag tittar inte regelbundet, men jag tycker att det är väldigt trevligt, säger hon.

– Egentligen var det lite av en slump att jag sökte dit. Men jag har känt länge att jag inte vetat riktigt vad som passar mig.
Det var redan i våras hon anmälde sig, så hon fick vänta ganska länge innan hon fick besked om att hon var välkommen upp till Umeå, där programmen spelas in.
Från järnvägsstationen i Umeå tog hon taxi till studion och chauffören försäkrade att hennes hår skulle komma i goda händer hos frisören Jim Pirard.
– Sedan var det ganska intensivt hela dagen.

Den slutade med direktsändning kvart i sju, avslutad med att spända tittare fick se vad stylisterna valt att klä henne i.
– In i det sista visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Sedan hade jag sex minuter på mig att byta om.
Det blev alltså en rosa manchesterkostym, med en rosacerise blus. Dem fick hon köpa med sig hem, till halva priset. På en av dockorna i studion satt ett par röda byxor, och dem köpte hon också med sig, men där var det fullpris som gällde.
Till munderingen hörde också ett par skor med riktigt höga, tunna klackar, men de fick bli kvar i Umeå när Malin tog tåget hem till Skåne igen.
Slutmålet var huset Frenninge, lite norr om Vollsjö.
– Mamma och jag har köpt det tillsammans.

De flyttade dit i somras, från Slottsstaden i Malmö, där hon växte upp.
Annars har hon bott i Lund några år.
– Jag har läst där sedan 2013, till sjuksköterska.
Hon har valt att inte börja arbeta som det, åtminstone inte ännu.
– Jag har arbetat mycket med mitt mående de senaste åren, jag behöver ta det lite lugnt, förklarar hon.
Förra måndagen började hon arbeta med daglig verksamhet för LSS-boende.

– Jag har kommit fram till att jag mår som bäst när jag är nära naturen. Och jag tycker om att odla.
Hon bestämde sig för att inte låta det stanna vid bara en tanke:
– Någon gång måste man ju våga testa också. Man kan inte bara skjuta allt på framtiden, utan göra det nu.
– Jo, jag har en tendens att vilja göra saker direkt.
– Vi har en väldigt bra kontakt, jag och min mamma. Det ska bli kul att lära oss ta hand om huset tillsammans.

– Vi var runt och tittade på en hel del hus, över nästan hela Skåne. Vi hade tre krav: där skulle finna nära till kollektivtrafik, där skulle finnas trädgård och man skulle kunna flytta in direkt.
Hon säger att de fått flera kommentarer om att det har hänt mycket med huset sedan de flyttat in, fast hon själv inte tycker att det skett några större saker.
– Vi har inte gjort så mycket inne än, säger hon och berättar att de gärna tog vara på värmen i somras och var ute mycket.
För att till exempel få ordning på tomten.
– Man ser att det har funnits ett växtintresse här, även om det var övervuxet.

Tomater och potatis hann de få till förra året; i år är ambitionerna större.
– Jag har skrivit ner en massa saker jag skulle vilja odla.
Hönshus och hönsgård följde med huset, men några fjäderfän lär de inte hysa än på ett tag; så långt har de inte vågat tänka.
Och så ska hon och mor ta sig an husets inre. Hon har ingen färdig bild i huvudet, vad arbetet ska leda till, men det ser hon inte som något problem:
– Det jag vill ha är själva processen.

Hon ser till att hålla kroppen i gång.
– Jag springer mycket. Nu har jag gått med i Friska tag, en gymnastikförening, och är där två gånger i veckan.
– Sedan tycker jag om att läsa, odla, laga mat, fixa med saker.
Brädspel är en annan vurm, som hon ibland åker in till Lund för att ägna sig åt tillsammans med vänner.
Malin är engagerad i samhällsfrågor. Hon är med i Naturskyddsföreningen, liksom i Röda korset.
– Framför allt är jag intresserad av sådant som handlar om medmänsklighet och miljöfrågor.
Det är i ljuset av det man ska se att hon tog tåget till Umeå.

– De föreslog flyg, men jag tyckte att jag kunde ta tåget – det kändes bättre. Det tog 15 timmar upp.
Väl framme kände hon sig i goda händer.
– De var väldigt trevliga hela tiden och tog väl hand om en.
Hon fick prova massor med kläder och fick tips och insikter om vad hon passar i, som att pastellfärger klär henne.
– Smink kan jag ju inte så mycket om. Men när det gäller läppar och ögon finns det små trick som kan göra stor skillnad.
Speciellt orolig var hon inte inför slutresultatet:
– Snarare blev jag väl under dagen mer och mer orolig för hur jag skulle reagera när de vände spegeln.
Och även om hon var beredd på en stor förändring beskriver hon det som en chock – fast en positiv sådan – när hon fick se sitt nya jag för första gången.
Att det långa håret blivit betydligt kortare hade hon ju förstått.
– Man har ju en bild av sig själv inne i sitt huvud. Det är otroligt hur ansiktet kan förändras av en frisyr.
Hon berättar att hon fått nästa bara positiva reaktioner från bekanta och människor hon mött; någon tyckte att det var synd att hon inte har kvar sitt långa hår.

Själv är hon nöjd, om än lite ovan:
– Jag håller fortfarande på att lära känna håret, säger hon om sin nya koaffyr.
Nu återstår att se hur länge effekten av ett sådant här äventyr sitter i:
– Det är klart, det finns ju alltid en risk att man faller tillbaka i gamla mönster.
Skulle det ske har hon i alla fall fått verktyg, en ny karta, för att hitta spåret igen.
I Umeå fick hon för övrigt också se lite snö. Det har det varit ont om i Frenninge den här vintern.

Lokalhistorikern och hässleholmsprofilen Torsten Karlson är död. Han var den eviga kunskapskällan, som visste allt som är värt att veta om kyrkor, gamla byggnader, händelser och människor i Hässleholm.

På 60-talet studerade Torsten Karlson i Lund och 1969 tog han på samma dag både en filosofie kandidatexamen och filosofie licentiat.
Hans stora intresse var gamla byggnader och kyrkor.

Tidigt engagerade han sig i Västra Göinge hembygdsförening.
– Jag lärde känna Torsten för tio år sedan genom vårt gemensamma intresse för lokalhistoria. Torsten har betytt oerhört mycket för föreningen.
– Han har varit medlem i runt 60 år och under 50 år var han redaktör för årsboken, säger Olavi Olson, engagerad föreningsmedlem.
Torsten var under perioder även sekreterare och intendent,
– Han hade nyckeln till Hembygdsmuseet och gick som en hustomte där.

Framför allt var han hängiven sitt uppdrag och kunde som ingen annan leta fram information ur gamla arkiv och gömmor.
– Jag kommer minnas Torsten som en mycket vänlig man med en oerhörd kunskap.
– När man kom honom lite närmare, hade han även en härlig humor och glimten i ögat.
– Han blev en mentor för mig och lärde mig hitta olika sökvägar.
– Han gjorde ju även en inventering av kulturbyggnader i kommunen och hade precis skickat in ett inlägg till kommunen som rörde kulturarvet och byggnaderna, berättar Olavi Olson.

Torsten Karlsons enorma kunskaper utnyttjades flitigt på Norra Skåne.
Flera gånger i veckan kom han till redaktionen för att gå igenom arkivet i jakt på material till sin spalt ”För 25 år sedan”.
Han var däremot inte så förtjust i nymodigheter, nej, han skrev sitt material på en gammal maskin och kom sedan med sin diskett till Olavi Olson, som hjälpte till att förmedla materialet vidare till tidningsredaktionen.
I många reportage genom åren har han delat med läsarna historiken bakom de gamla husen i Hässleholm. Artiklarna blev även till en bok 2014, Mitt Hässleholm, ett samarbete med Kristina Höjendal.

I samband med sin 80-årsdag för ett år sedan, gick han med på att bli intervjuad. Annars ville han helst inte prata om sig själv, han fungerade mycket hellre som uppslagsbok och arkiv.
Han gillade att vara detektiv och lyckades bland annat leta upp två gamla dopfuntar.
Den ena var foten på en dopfunt från 1100-talet som tillhörde Matteröds kyrka. Den hittade Torsten i handlare Carl Nilssons trädgård i Brönnestad och den återbördades så småningom till kyrkan.Den andra hittade han i sin mormor och morfars trädgård i Ullared.
Listan på historisk dokumentation som Torsten sammanställt är lång, allt från stora gårdar till små ryggåsstugor.
Själv tog han hand om Posta-Nillas stuga samt en gammal ryggåsstuga som han placerade på en tomt i Nösdala.

När Norra Skåne strax efter jul flyttade in i sina nya lokaler, den gamla Ebeneserkyrkan från 1906, var det Torsten Karlson som visade oss runt och berättade om baptistkyrkan och den verksamhet som bedrivits här innan stället förvandlades till en vacker tidningsredaktion.
Torsten var nöjd och glad över att ha ett jobb att gå till, eller rättare sagt cykla till, för han susade fram på sin cykel och hade ofta gamla tidningslägg och böcker med sig.
När han var färdig på tidningsredaktionen tog han en sväng till Röda korsets second hand för att äta en smörgås eller så mötte han vännerna på Senioren.
Han älskade att tillbringa tid i stugan på Hovdala, där han hade sällskap av naturens fåglar och många katter.

För några dagar sedan hamnade Torsten på sjukhus och några proppar i lungorna satte punkt för hans liv.
Här på Norra Skåne står Torstens arbetsplats tom, på skrivbordet ligger 25 år gamla tidningslägg för in i det sista arbetade Torsten med sin spalt.
Hans allra sista ”För 25 år sedan” publiceras här i Norra Skåne idag.
Vi alla, kollegor och vänner, känner en enorm tacksamhet för allt Torsten bidragit med under många år.
Han har betytt mycket för oss alla och vi instämmer helt med Olavi Olsons:
– Jag kommer att sakna honom, vem ska vi nu fråga om allt?
Torsten Karlson blev 81 år gammal.

Bo Ursing har gått bort. Han sörjs närmast av hustrun Aia, barnen Stig, Nils, Elisabeth och Jacob, och de åtta barnbarnen.

Överläkare Bo Ursing, som var en stark profil i Lunds kulturliv, har lämnat oss. Med sitt stora intresse för och djupa insikter i bland annat konst, musik och litteratur var Bo en sann humanist, som betytt mycket för kulturlivet i Lund. Bo har bland annat varit ordförande i Lunds kammarmusiksällskap och konstföreningen Aura.
Bo valdes in i Lunds kammarmusiksällskaps styrelse 1986 och var dess ordförande 2000 till 2010. Under denna långa tid har han verkat för att göra kammarmusiken tillgänglig för stadens innevånare.
Han var mycket intresserad av musik i många former, men romanskonsten och stråkkvartetten låg honom speciellt varmt om hjärtat. Sålunda kunde Lunds kammarmusiksällskap erbjuda konserter av yppersta klass för de kammarmusikintresserade lyssnare som ofta fyllde konsertlokalen.
Några exempel på de speciella satsningar han initierade är: framförandet av Bartoks samtliga stråkkvartetter på Mejeriet i ett försök att nå en delvis ny publik på deras arena, en kammarmusikhelg där bland annat tre nyskrivna beställningsverk framfördes, Lars-Erik Larssons 100-årsjubileum i Lunds stadshall, minifestivalen Genklang, bestående av fem konserter i olika genrer på flera arenor: opera, kammarmusik, barockmusik och musikal, framförda av 32 unga professionella musiker från Lund, med mera.
Kammarmusiksällskapet, som bildades 1944, firade sitt 60-årsjubileum 2004 i samarbete med Gullbergsällskapet. Alla dessa projekts genomförande är framträdande exempel på Bo Ursings engagemang, bredd och ledarförmåga.
Bo gjorde också en stor insats på nationell nivå under några år i Kammarmusikförbundets styrelse och verkade där speciellt som en ambassadör för ny musik. En period satt han också som förbundets representant i Musikaliska akademins referensgrupp.
Vi, som samarbetat med Bo för kammarmusiken Lund under flera decennier, saknar nu en kunnig, varm, generös och vänfast kamrat och inspirationskälla. Vid de eftersitsar vi brukade ha med musikerna efter konserterna var han en strålande tacktalare med djup kunskap, esprit och elegant humor.

Som tidigare meddelats har Magnus Eek avlidit ett par dagar före sin 67-årsdag.
För lite sedan träffade jag Magnus fru och hälsade till honom. Det är med sorg i hjärtat jag nu måste sända en sista hälsning till Magnus. Jag kommer för alltid att minnas honom, inte bara som en mycket duktig fotbollsspelare utan som en fin kille, skötsam på alla vis.
Under alla år som jag hade förmånen att leda pojk och juniorlag inom IFK, uppmuntrade han alltid övriga spelare att göra sitt bästa och i de flesta målprotokoll stod alltid Magnus omtalad.
Jag och många andra sörjer en god vän och kompis.

Som tidigare meddelats har Raoul Wangel, tidigare fabrikör och innehavare av Wangels kemiska tvätt & färgeri, ett företag med anor från Hässleholms grundartid, avlidit i en ålder av 89 år.

Raoul Wangel föddes 1930 i Hässleholm i en gammal färgar- och hantverkarsläkt.
Efter skolåren utbildade han sig inom färgeribranschen bland annat i Schweiz och övertog sedan som äldste son sin far Simon Wangels företag.
Tidiga familjeförbindelser med Tyskland ledde till att han lärde känna sin blivande hustru Hannelore från Neuwied. De bildade familj och bodde länge på Ekedal i Hässleholm.
Företaget hade under åren verksamhet, förutom i Hässleholm, även i bland annat Osby och Kristianstad.
Oljekrisen under 1970-talet försämrade möjligheterna för den energikrävande färgarprocessen. Företaget fortsatte som endast kemisk tvätt men lades ned i mitten av 1980-talet.
Raoul var en läsande och nyfiken människa. Med stort intresse för sitt yrkesområde var det ändå de stora livsfrågorna som upptog hans intresse och tankar.
Från en familjebakgrund inom Ebeneser baptistkyrka hittade han så småningom hem till katolska kyrkan där han var aktiv så länge krafterna stod honom bi.
Ekumeniken förblev viktig för honom och biodlingen hemma i Grantinge upptog också mycket av hans tid.
Hannelore gick bort 2012 och saknaden efter henne blev stor. Nu är de åter tillsammans.

Vem bryr sig? är den stora rubriken på ettan den 27 januari.
Ja, vem bryr sig om Hässleholm i politiken? I alla orter runt staden finns lokala profiler som kämpar för sin by. Allt från Kay Alfredsson i Hästveda till Bo-Anders Friberg i Tyringe och Karl-Eve Lunnegård i Vittsjö.
I Hässleholm är det däremot klent med profilerna. Frågan som då inställer sig är om det är en slump att till exempel busstationen flyttats fram och tillbaka, att man en gång drog en onödig väg genom Hembygdsparken – ska väl stå Stadsparken – och att Nytorget ser ut som en trafikbyråkrats värsta feberhallucinationer. Bra rutet!
Nej, Hässleholm styrs av bypolitiker vars enda intresse av stan är att komma hit för att handla. Inställningen bygger inte bara på fördomar, eftersom ordförandena i alla de viktiga politiska nämnderna kommer utifrån, utom i två fall. Majoriteten av topptjänstemännen bor inte heller i Hässleholm. Mycket annat finns här att tillägga.

Naturvetarna är framtidens vinnare, men alldeles för få läste vi nyligen i ett större reportage i vår tidning.
Det handlar här om naturvetarna på Tekniska skolan i Hässleholm, där antalet tillgängliga platser är fler än antalet sökande. Detta trots att de som tillgodogör sig utbildningen oftast har framtida toppjobb i sikte i ett Sverige som skriker efter naturvetare.
Det naturvetenskapliga programmet i gymnasieskolan har i flera decennier utgjort ett flaggskepp för skolväsendet. En elitlinje dit de mest begåvade sökt sig i strävan efter en framtid som läkare, lärare eller forskare. Men tiderna förändras och så också naturvetarna. Utbildningen har breddats på senare år och myten att eleverna måste vara matematikgenier för att klara sig är på väg att avlivas.

På Osbysidorna läser vi dels att polisen stärks med två tjänster till totalt sex samt att Thorvald Simonsson fått jobbet som Osbys närpolischef.
Den andra nyheten är att oppositionsrådet Anders Pettersson (C) tagit tillbaka sitt erbjudande att viga homosexuella, eller registrera partnerskap, som det heter i lagtexten. Vid senaste sammanträde med kommunstyrelsen meddelade han att han ändrat sig. Detta är på grund av alla negativa reaktioner som han fått från folk i min omgivning. ”Och jag har valt att lyssna på dem”, säger Pettersson, som under många år fungerat som borgerlig vigselförrättare i Osby.

Att maskiner stjäl jobb från människor är en tes som Läreda mekans VD Bertil Nordqvist inte tycker om.
Han säger att det är precis tvärtom och kan styrka sitt påstående i konkreta siffror från det egna företaget. Man har visserligen märkt av lågkonjunkturen, men faktum är att utvecklingen fortsatt framåt de senaste fem åren.
År 1991 hade Läreda nio robotar och totalt 200 anställda. Efter det här året 1994 finns 44 moduler och nästan 300 anställda. ”Robotar skapar jobb till människor. Så enkelt är det”, säger Bertil Nordqvist.

Inom svensk populärmusik är Svensktoppen den främsta måttstocken för framgång och att vara etta på listan är något alldeles speciellt.
Alldeles nyligen gick Grönwalls från Bjärnum och Hässleholm in på listans tredje plats med den finstämda låten Ett liv tillsammans. När sedan låten nådde ända fram i senaste helgen blev det förstås stort jubel i orkestern. Och detta är nog bara början, för den nya plattan innehåller flera starka melodier till framtida svensktoppslistor, heter det på vår etta.

Nyligen prästvigdes Mats Svensson av biskopen K G Hammar i Lund och ska nu göra sitt introduktionsår i Hässleholm som nybliven pastorsadjunkt. Det är en traditionell procedur för nyblivna präster, innan de själva kan söka tjänster.
Mats Svensson är en bygdens son, uppväxt i Horröd vid Sösdala och nu bosatt i Bjärnum, där han också varit församlingsassistent. ”Jag började som sådan 1983 och hade tjänsten till 1994, även under den tid när jag studerade till präst”.
”Jag hoppas att så småningom få en tjänst i bygden så familjen slipper flytta”, säger den i sinom tid blivande kyrkoherden i Norra Åkarp-Vankiva.

Skådespelerskan Marj Dusay har avlidit i en ålder av 83 år.
Hon var från flera amerikanska soap operas. Hon gjorde bland annat rollen som Alexandra Spaulding in Guding light från 1993 till 2009.
Bland några av hennes övriga filmer och tv-serier kan nämnas Days of our lives (1993), Murder, she wrote (1989, 1992), Dallas (1985), MacArthur (1977), Family affair (1970), Hawaii five-O (1969) och Star trek (1968).

Skådespelerskan och dansaren Monique van Vooren har avlidit i en ålder av 92 år.
Hon föddes i Belgien och var där prisbelönt på skridskor och som skönhetsdrottning. Hon studerade språk och kom till USA 1946.
Karriären startade på Broadway med Almanac (1953-1954) och hon gjorde även bland annat Man on the moon (1975).
Bland de många film- och tv-roller hon gjort kan nämnas Tarzan and the she-devil (1953), Ten thousand bedrooms (1957), Gigi-showgirl (1958), Batman (1968), Andy Warhol’s Frankenstein (1973) och Greystone park – Monique (2012).

Komikern, producenten och skådespelaren Jack Burns är död.
På 60-talet stod han på scen tillsammans med komikern George Carlin och senare Avery Schreiber.
Så småningom blev det mer jobb bakom kameran och som manusskrivare och producent bland annat för komediserien The muppen show och Hee haw. Bland några av de shower han jobbat med kan nämnas The Andy Griffith show (1965-1966), The partridge family (1971) Saturday night live (1977) och Fridays.

Trummisen Reed Mullin har avlidit i en ålder av 53 år.
Han var med och startade metalbandet COC, Corrosion of conformity tillsammans med gitarristen Woody Weatherman och basisten Mike Dean 1982.
På 1990-talet släppte de sitt mest framgångsrika album, Deliverance (1994).
Reed Mullin lämnade bandet efter en ryggskada men börajde spela med dom igen 2010. Däremellan spelade han bland annat i Man will destory himself och Brown.
2014 var han med och startade upp Teenage time killers.