Skådespelaren Edd Byrnes har avlidit i en ålder av 87 år.
Han hade en lång skådespelarkarriär och medverkade bland annat i tv-serien 77 Sunset strip samt i Grease (1978), där han gjorde rollen som tv-värden Vince Fontaine.
Bland några av hans övriga filmer och tv-shower kan nämnas Maverick (1957 till 1960), The Deep six (1958), Marjorie morningstar (1958), Wicked, wicked (1973) Mankillers (1987), Troop Beverly Hills (1989) och Shake, rattle and roll: an American love story (1999).

Födelsedag. 85 år fyller i dag Staffan Örneskans, präst i Farstorps församling och Norra Åkarps pastorat.

Staffan prästvigdes 1958 och har inga planer på att lämna sitt kall. Däremot ska han varva ner.
– Ja, varva ner och varva ner, jag ska hålla mig till min deltidstjänst och inte jobba mer än så, säger Staffan när vi möts i Bjärnums prästgårds vackra samtalsrum.
På bordet i det vilsamma rummet ligger en psalmbok och ett paket pappersnäsdukar, vilket visar att här förs både lättare och tyngre samtal längs den långa skalan mellan dop och begravning.
Staffan vill tala om mycket, om sina många år i Helsingborg, om sina studier i Tyskland och i Århus (för radikala teologer), om sin avhandling och om skapandet av ”Den gode herdens kyrka” i Helsingborg med mycket mera. Under så lång tid som aktiv, utåtriktad kyrkoherde och präst har han hunnit med mycket.

Vad driver dig?
– Att nå ut med det kristna budskapet, att Gud älskar alla, det kristna kärleksbudskapet. Kyrkan ska vara till för alla människor, inte bara de kyrkliga, Kyrkan måste vara ute på fältet, ha ett ansikte. En kyrka som inte når ut på fältet, är en dålig kyrka säger Staffan engagerat. Sitt kall har han drivit på en mängd olika vis oavsett var han tjänstgjort. Ett sentida exempel är miljögudstjänsterna på Vankiva återvinningscentral.
– Det har hållits sex miljögudstänster inom Lunds stift och jag har hållit dem alla, konstaterar han stolt.
I sin utåtriktade verksamhet leder han även i två studiecirklar, en samtalsgrupp och en cirkel under rubriken ”Frukost med bibeln”.

Sedan gammalt har han också ett engagemang för flyktingar. Just nu är han engagerad i en familj som konverterat från islam till kristendom och som ska utvisas till ett land där de just därför hotas till livet.
Musik är något annat som alltid varit en stor del av Staffans liv och han spelar klarinett, även om han uttrycker sig i mycket blygsamma ordalag kring sina förmågor med instrumentet.
– Det var 15 år sedan vi startade ”Doktor Gladers sextett”, som just nu inte spelar så ofta, säger Staffan.

Han berättar också med värme om sång- och musikgruppen Farstorp All Stars som verkar i Farstorps församling.
Prästkallet finns i släkten och hans farfar var präst i Kalmar och även en god sångare.
– Han satt samtidigt i riksdagen för Högern (numera Moderaterna) och när jag sade att jag ville bli präst varnade han mig för två saker: Socialdemokrater och de frikyrkliga, berättar Staffan, leende.
Födelsedagen firas i Bjärnums prästgård idag på självaste födelsedagen med öppet hus klockan 14.00-16.00.
– Det blir kaffe och tårta, lovar Staffan Örneskans, som hädanefter alltså inte ska jobba utöver sin deltidstjänst.
Säger han, i alla fall.

Den amerikanske musikern Marty Grebb har avlidit i en ålder av 74 år. Han spelade keyboard, gitarr och saxofon.
Han var med i The Buckinghams från 1966 till 1968 och de gav ut flera stora hits som Kind om a drag.
Därefter spelade Marty Grebb med Bonnie Raitt i 25 år och han var även medlem i the Weight. Han har turnerat med många artister, som Leon Russell, Elton John och Muddy Waters. Han turnerade även med Chicago 1980-1981.

Vår vän socialdemokraten Thyra Andersson har avlidit och lämnat oss i stor saknad. Våra tankar går till hennes nära och anhöriga. Vi saknar Thyra Andersson som människa, som partikamrat och som vän.

Thyra Andersson var en entusiastisk och engagerande person, som utstrålade omtanke och värme gentemot sina medmänniskor. Hon närde en stark vilja att bidra till det goda och hade ett starkt patos för att göra världen mer rättvis.
Thyras övertygelse om att samhället gick att förändra till det bättre gick som en röd tråd i hennes engagemang. Hon drabbades av polio som sjuåring och har sedan dess levt med konsekvenserna av sjukdomen.
Thyra hade ett stort engagemang för personer med funktionsvariation. Ett engagemang som visade sig både inom handikapprörelsen och i medlemskapet i socialdemokratin.

Thyra Andersson hade genom åren flera uppdrag för Socialdemokraterna och satt bland annat i fritidsnämnden på 70- och 80-talen. Hennes engagemang var stort och visade sig bland annat när hon förespråkade bättre villkor för handikappidrotten och ungdomsverksamheten. Som ledamot i Lunds kommuns handikappråd var hon aktiv i diskussionerna och bidrog med sitt skarpsinne för att utveckla och förbättra tillvaron för många lundabor.
En av de stora frågorna som Thyra och drev i kommunen var att bostäder skulle bli tillgängliga även för personer med begränsad rörlighet.

Thyra var väldigt aktiv i sjukvårdsfrågor och lade genom åren många förslag för att på olika sätt förbättra vården. Hennes aldrig sinande engagemang, kombinerat med en vilja att förbättra vården för de mest utsatta, präglade förslagen. Många är de skrivelser, motioner och förslag Thyra har initierat. Flera av dem har också lett till förändring. Inget problem var för litet eller för stort för Thyra att hitta lösningar på.
Thyra visste vilka verktyg som fanns att tillgå för att skapa förändring och räddes inte att nyttja dem. Telefonsamtalen till politiker i kommun och region har varit många genom åren och de gav också resultat. Thyra Andersson var aktiv på allt från årsmöten och medlemsmöten till att hjälpa till med stort och smått på vår partiexpedition.

Under många år i sällskap av maken Gerhard. De två var ett par i alla väder – både i kärlek och politik. När Gerhard somnade in fortsatte Thyra kampen. Outtröttligt och målmedvetet, övertygad om att det samhälle människan byggt upp också kunde förbättras av människan genom politiskt arbete.
För sitt mångåriga och outtröttliga engagemang inom socialdemokratin tilldelades Thyra Andersson Hjalmar Brantings hedersmedalj på årsmötet i Lunds arbetarekommun 2019.

Vi minns Thyra Andersson med värme. Vi minns hennes stora engagemang för personer med funktionsvariation, hennes brinnande engagemang för att öka jämlikheten och hennes förmåga att föreslå lösningar på olika problem. Vi minns Thyras humor, glimten i ögat, och hennes omtanke och respekt för sina kamrater och medmänniskor. Vi saknar Thyra Andersson. Lund har blivit fattigare när Thyras röst har tystnat.

Som tidigare meddelats har Anders Paulsson i Verums-Mölleröd avlidit efter en tids sjukdom, 79 år gammal.
Han var son till makarna Hjalmar och Anna Paulsson på den 200 år gamla släktgården i Mölleröd.
Anders Paulsson hade många intressen och goda kunskaper i olika ämnen. Han var besjälad av allt som hade med hem- och bostadsorten Verum att göra.

Skogen i vid mening blev hans yrke.
Anders Paulsson utbildade sig till både jägmästare och civilekonom. Han blev konsult.
Verumsprofilen älskade skogen, naturen och jakten. Skogsjobbet omfattade det mesta från planläggning hos andra skogsägare till praktisk röjning på de egna markerna. Skogssällskapet var en av arbetsgivarna.
Anders blandade hela tiden teoretiskt arbete med praktiskt. Kyrkan var ett av hans stora intressen: Ordförande i Verums församlingsråd, kyrkvärd och ytterligare förtroendeuppdrag.

Eldsjälen i Verums byalag – den försynte mannen – mötte alltid folk då de kom till kyrkan och bygden: ”Hejsan! Varmt välkommen till Verum.”
Genom alla sina kontakter ordnade Anders sponsorer till byalaget. Han höll i trådarna kring byalagets böcker ”Verum förr och senare” och ”Ett annat Verum”. Paulsson älskade sin hembygd.
Liksom sin far Hjalmar Paulsson arbetade Anders länge för en av bankerna i Hässleholm, där han var ordförande.
Närmast sörjande är döttrarna Eva och Malin med familjer, brodern Lars med familj, nära släkt och vänner.

När Sveriges television hedrar Marie Fredrikssons minne genom att sända en hyllningskonsert den 25 januari är det Christoffer Lundquist som leder orkestern.
Annars har han bestämt sig för att sluta arbeta med andras musik, för nu ska han koncentrera sig på sin egen.
– Jag vill ha sista ordet, är en av förklaringarna han ger.

Kanske kan man se albumet Song cycle, som släpps den 16 januari, som en markering för hans nya fokus.
På albumet – det ges ut på vinyl – sjunger Christoffer Lundquist alla låtar tillsammans med Hanna Ekström, som han arbetat med av och till i flera år.
De flesta av instrumenten som hörs på skivan spelar han själv. Musiken har tydliga influenser från främst engelsk popmusik från 60- och 70-talen. Han har skrivit den till texter av Michael Saxell; på skivomslaget redogörs för vilka händelser som de tar avstamp i.

Där framhävs också att inga datorer använts vid inspelningen – Christoffer menar att musik som bygger på datorer tenderar att låta likadant, att lokalen och människorna präglar ljudet på ett annat sätt när man spelar in analogt.
På omslaget syns han och Hanna Ekström fotograferade i en bokskog.
– Det är skogen alldeles här borta, säger han och gör en gest.
Vi sitter i hans studio Aerosol grey machine, i en gammal gård långt ute på landet i östra Skåne.
– Vi köpte det för att ha som sommarställe; efter ett tag kom vi på att ville bo här.
Vi, det är han och hans fru Ylva, som blev ett par redan på gymnasiet.
– Vi flyttade hit från Lund när första dottern föddes.

Det var i slutet på 90-talet och sedan dess har studion i Vallarum hört mycket musik födas. Efter en snabbkalkyl i huvudet kommer Christoffer fram till att mellan 130 och 140 skivor spelats in här.
– Det blev en ganska fin sluttrio, myser han och räknar upp Sven-Ingvars, Gyllene Tider och Hedda hatar.
Innan dess har studion hyst artister som Sahara Hotnights, Moneybrother, Wilmer X, Ulf Lundell, Edda Magnason, Eldkvarn och många fler.
Och så klart Brainpool, hans eget band, som hade sin kommersiella storhetstid på 90-talet och som fortfarande gör musik ihop.
– Vi finns som ett brödrahobbyband. Vi träffas ibland och skriver ny musik; någon gång kommer vi att hitta fokus och komma ut med en ny platta.

Men lite får det vänta; Christoffer är i full färd med att bygga om sin studio. Han ska inte driva den som en kommersiell inspelningsstudio längre, ska inte spela in andra artister, utan bara koncentrera sig på sina egna projekt. Och då behövs lite andra tekniska lösningar – till exempel för att man behöver kunna nå reglagen medan man spelar.
– Allt i en lokal färgar ju musiken och nu kan jag den här lokalen. Efter 25 år i samma rum är det dags att städa ut och börja om.
– Nu ska jag öppna dörrar jag inte känner till än, sammanfattar han.
Var det ett svårt beslut att ta, att satsa på den egna musiken?
– Ja. Jag har ju byggt upp en identitet och fått uppskattning för det jag gör här.

– Jag tror helt enkelt att det handlar om att jag vill ha sista ordet. Visst, jag får jättemycket utlopp för min kreativitet när jag jobbar med andra artisters musik – men det blev ändå frustrerande att det i slutänden ändå inte är jag som bestämmer.
Och han har känt att arbetet med andra inte gett honom tid att på allvar ta tag i den egna musiken, att det har blivit styckevis och delt, på den tid som blivit över. Nu ska han ge sig själv chansen att ta ett ordentligt grepp om det egna.

– Jag har ingen stor ekonomisk buffert, men jag har ändå fått en chans och tänker att jag vill ta den. Jag drömmer om att vara fri och kreativ. Jag vill syssla med den musik som faller mig in just nu – och det kan vara vad som helst. Jag är kreativt rastlös. Jag vill följa lusten, helt enkelt.
En bit från studion har han ägt ett hus där gästande artister kunnat övernatta. Tio besökare har han kunnat hysa. Det är sålt nu.
Christoffer säger visserligen att han trivs utmärkt bra med att bo så här lite avsides, i alla fall med skånska mått. Men är han inte orolig för att det kan bli lite för ensamma arbetsdagar när han bara ska jobba med sig själv?

– Jag har hittills aldrig testat gränsen för när jag är för ensam. Men stillheten i en avlägsen skog är mer lockande för mig än pulsen i vilken stad i världen som helst.
– Jag har rest mycket och har liksom fyllt den kvoten i livet.
Han har farit världen runt på turnéer med Roxette, först som basist och sedan som gitarrist.
Men på sin allra första Roxetteturné 1994 spelade han i förbandet, Brainpool från Lund. Där var han från början inhoppare när basisten skulle göra lumpen.

Och, säger han, det var inte förrän Brainpool slog igenom, när han var i 25-årsåldern, som han egentligen vågade tänka tanken att ha musiken som yrke.
Han växte upp i Lund. När han föddes hade Beatles precis hade lagt av, men hemma hos en ung moster fick han rota bland hennes Beatlesskivor, så de blev ändå en stor inspiration för honom – vilket alltså fortfarande hörs. Och han säger att det var en stor upplevelse för honom när han för några år sedan fick ta emot ett pris av Sir George Martin, legendarisk i egenskap av beatlarnas skivproducent.
Christoffer Lundquist berättar att han inte fått någon egentlig musikundervisning.

– Jag har lärt mig själv – naturligtvis med hjälp av förebilder. Undervisningssituationen upplever jag som hämmande.
Han kommer från en akademisk familj, så det var den vägen han själv slog in på, men mål och mening kände han egentligen inte på universitetet.
– Jag läste filosofi och sedan engelska. Sedan fick Brainpool skivkontrakt och då behövde jag lyckligtvis inte fortsätta.

Sedan dess har han haft musiken som jobb, även om han säger att han alltid haft känslan att det kan ta slut när som helst.
Den nya skivan, som kommer på vinyl, släpps den 16 januari, på hans 50-årsdag. Det blir dock inget ståhej då, eftersom han håller på med förberedelser inför den minneskonsert som Sveriges Television arrangerar för att hedra Marie Fredrikssons minne några dagarna senare.

Våren fortsätter med – förutom fortsatt jobb med att bygga om studion – ett annorlunda projekt. Christoffer ska, tillsammans med dottern Ingrid på bas och Julia Jarl på trummor – båda spelar i bandet Hedda hatar – för Musik i Syd arbeta fram musik som ska dockas med den som kommer ur Musica Vitae, en klassisk stråkensemble, baserad i Växjö.
– Det är spännande när olika medvetanden möts.
Det hela ska resultera i konserter i Växjö och Malmö och i ett dubbelalbum, återigen på vinyl.
I april hoppas Christoffer Lundquist ha en användbar studio, men riktigt klar tror han inte den blir förrän i höst.
– Jag kommer att fortsätta ge ut material i ett ganska högt tempo, lovar han.

– Ett eller två album per år, gärna enstaka låtar däremellan.
– Jag vill ha en levande häxkittel av output. Jag har redan oerhört mycket material skrivet, jag har drivor med idéer.

RENING Det finns nog inte många soptippar i Skåne som inte Lars Bevmo har varit och rotat i, åtminstone bildligt talat. Han har haft lakvattenhantering som lite av en specialitet. Men mest har han synts i samband med sitt uppdrag gällande saneringen av BT Kemi-området i Teckomatorp.

– 2004 fyllde jag 64 och hade förberett mig på att gå i pension, när Svalövs kommun frågade mig om jag ville ta ansvaret som projektledare för saneringen av BT-Kemimarken, berättar Lars Bevmo.
Nu var det inte så konstigt att han fick frågan. 2002 hade han, som anställd på konsultföretaget Sweco, fått uppdraget att utreda vad man skulle kunna göra med BT-Kemiområdet, hur den förorenade marken skulle hanteras.
Han tackade ja, under förutsättning att han fick utföra arbetet som anställd av kommunen, inte som inhyrd konsult.
– Det hade gjorts flera undersökningar, men man hade aldrig kommit fram till vad man skulle göra, säger Lars Bevmo och berättar att hans första åtgärd var att sammanställa alla dessa tidigare undersökningar innan man gjorde några nya, för att undvika att man gjorde om samma arbete.

Sammanlagt kom sedan 80 000 ton jord att skickas i väg till Bremen i Tyskland. Detta efter många turer, som bland annat omfattade omdirigering av fartyg på väg till Holland, där man först sagt sig kunna ta hand om lasten, men plötsligt meddelade att det kunde man inte allas.
Innan dess hade det varit problem att bara få ut lasten. Närmast till hands låg ju hamnen i Landskrona, men där sade miljöförvaltningen nej. Då försökte man i Helsingborg, fick först ja och sedan nej. Innan det till slut ändå gick att skeppa ut via Landskrona, berättar Lars Bevmo.

– De 80 000 ton som skickades till Bremen innehöll väl 8 ton föroreningar, minns han och upplyser att den renade jorden sedan användes till vägbyggen och liknande i Tyskland.
Hela operationen kostade runt 200 miljoner kronor; Svalövs kommun fick stå för en tiondel, staten betalade resten.
– Men 20 miljoner är mycket för en liten kommun.

När han fick uppdraget bodde han helt nära Teckomatorp, närmare bestämt i Hofterup.
– En ren slump, säger han.
Han hade bosatt sig där redan 1979. Innan dess hade han varit baserad i Stockholmstrakten. Sedan han hade blivit änkling 1975 hade han några år senare träffat Agnetha; hon kom från Landskrona och när hans arbetsgivare – konsultfirman Sweco, som då hette Vattenbyggnadsbyrån, VBB – behövde en person till sitt Malmökontor kunde de slå ihop sina familjer i Skåne. Han hade två barn, hon hade ett, sedan kom ytterligare ett.
Lars Bevmo är sörmlänning från början.

– Jag är uppvuxen på en arrendegård under Stora Sundby, ett gods norr om Eskilstuna.
Dit brukade Hagasessorna komma besök på somrarna. Han såg dem, men träffade dem aldrig.
Han var framåt i skolan. Började i första klass redan som sexåring, fick hoppa upp till andra redan efter en termin. En lärare övertalade hans mor och far att låta honom gå i läroverket.
Han tog studenten 1958. Han berättar att han kommit fram till att han ville jobba mycket utomhus och att funderingarna gick mellan lantbruk och väg- och vattenbyggnad.

Han valde det senare alternativet; han sökte till och kom in på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Efter civilingenjörsexamen följde militärtjänst och 1963 började han på VBB.
Han arbetade med vatten och avlopp, minna att hans första större uppdrag gällde ett stort avloppsverk i Jönköping. Sedan var han ansvarig för utbyggnader av vattenverk och avloppsreningsverk i Huskvarna, Tranås, Kristinehamn och Alingsås.
Han har också haft många uppgifter utomlands. Det började med Kuwait.
– En man som fått ett avfallsjobb där ville ha en medhjälpare, säger han.

Sedan har han kommit att arbeta i många länder, bland dem Saudiarabien, Kina, Indien och Thailand.
Det land han arbeta mest i – förutom Sverige – är Turkiet. Han bodde i Istanbul i ett och ett halvt år i mitten på 1970-talet och sedan har han återvänt flera gånger för kortare sejourer, mest till Ankara.
När arbetsgivaren ville ha en person baserad i Skåne var det för att det behövde en som speciellt skulle syssla med avfallshantering.
Till stor del handlade det om hur man skulle ta hand om lakvatten från soptippar; vatten som rinner igenom sådana, till exempel regnvatten, tar med sig en mängd orenligheter, och det behöver man ha kontroll på.

Innan han flyttade till Skåne hade han redan arbetat med Hässleholms avloppsreningsverk.
Hit nedkommen arbetade han mycket med avfallsanläggningen Spillepeng i Malmö, var Sysavs huvudkonsult där i många år, men han har även varit engagerad i Trelleborg, Eslöv, Halmstads och Höganösbolagets deponier och annorstädes.
Han har arbetat med Knutpunkten och järnvägstunneln i Helsingborg och han har sysslat med Öresundsbron. Dess fäste, Lernacken, var en gång en tipp för allsköns avfall. Bland annat fanns där en lerdeponi och lakvatten därifrån rann ut i Barnviken, en grund badplats alldeles norr därom.
– Vi hjälpte till att dränera, täcka över och skydda, säger Lars Bevmo.

När han inte arbetat har han ägnat mycket tid åt golf. Intresset föddes när han flyttade till Hofterup, där han bor helt nära golfbanan i Barsebäck. Där har han varit engagerad inte bara som spelare, utan även i föreningsarbetet. Nu har han börjat ta det lite lugnare med golfen, eftersom han fått dra ner på farten efter att ha drabbats av stroke.
I närheten har han också Järavallen, som erbjuder fin svampplockning. Det är också något han gärna ägnar sig åt kring det gamla soldattorpet utanför Arboga, som han äger efter avstyckning från sin farfars gård.

Hemma syns att även trädgårdsodling är ett intresse, även om han säger att hustrun bör få det mesta av äran.
Trädgården i Hofterup är väl ett undantag på det viset att här gräver han inte med målet att hitta föroreningar, utan bara med sikte på att åstadkomma ett fint resultat.
Vilket ju faktiskt också var slutmålet när man sanerade i Teckomatorp. Nu i december kunde Lars Bevmo glädjas åt att det var tio år sedan som man kunde inviga ett rekreationsområde på norra delen av BT Kemiområdet.

Då grävdes en så kallad tidskapsel ner i marken, och den skulle öppnas när trettio år hade gått.
Nu är det tjugo år kvar till dess. Kanske, kanske är föroreningarna efter BT Kemis verksamhet borta då; mer sanering behövs nämligen på det södra området.

Tack för den här gången! Efter nio utsålda föreställningar inför 3 500 personer tackar revygänget modell 95 i Hässleholm för sig.
I ensemblens ögon syntes dagen efter sista föreställningen trötthet men också tacksamhet och glädje. På festbordet fanns det spår i glasen, vilket förstås alluderar på revynamnet Spår i glaset.
Tidningar, teve och radio har gett revyn enorm uppmärksamhet och jämfört den med de stora i Helsingborg och Kristianstad. Det har varit en tuff granskning, ty en revy i Hässleholm är inte detsamma som en dito i Bjärnum, Finja eller Östra Göinge. Det innebär inte att Hässleholmsrevyn därmed är bättre eller viktigare än uppsättningarna på mindre orter. Amatörerna här fick det inte lätt, de granskades med lupp och bestod provet med glans, skriver Anders Nilsson i vår tidning.
Här allvarligare saker. En artikel handlar om Hässleholm med omnejd på 30-talet, då nazisterna var framgångsrika i särskilt Vankiva, Vittsjö och Vinslöv.
Året 1933 flockades fler och fler kring deras talarstolar. Hitler hade precis gripit makten i Tyskland och nazisterna seglade i medvind. Skåne blev då ett centrum för nationalsocialismen. Om ”Quislingcentralen i Malmö” talade några år senare Göteborgspostens chefredaktör Harry Hjörne, han hade som bekant både hässleholms- och Norra Skåne-bakgrund. Det fanns knappast en by i Skåne, där den nya livsåskådningen inte hade sina förkämpar, skriver vår reporter Lars Viklund.
I Hästveda, Osby, Stoby, Vankiva, Vittsjö, Vinslöv, Ignaberga kunde man tala om små ”Quislingcentraler”. Prästen Torsten Åhlander i Vankiva-Ignaberga pastorat var en av de mera tongivande nazisterna i norra delarna av Skåne, och han hade redan 1929 utmärkt sig vid ett stiftsmöte i Kristianstad genom vissa för land och rike omstörtande krav.
Från Osby läser vi om rekord för Ekbackeskolan.
Industriprogrammet har hela 18 elever i årskurs ett och det är något av rekord för riket. Till hösten startar skolans andra praktiska program – barn och fritid – med plats för 18 elever även där. ”De praktiska programmen är ett viktigt komplement till vår teoretiska utbildning”, säger skolans rektor Christer Randau.
Industriprogrammet som startade 1989 är nu väl etablerat och samarbetet med verkstadsföretagen i kommunen fungerar mycket bra. Det är också glädjande att även eleverna från Lönsboda upptäckt att Ekbackeskolan är en trivsam och effektiv gymnasieskola. Ett stort plus är att det går skolskjutsar mellan orterna. ”Vi har stora förhoppningar att även barn- och fritidsprogrammet ska bli lika populärt”, avslutar rektor Randau.
I Slättaröd vid Bjärnum bor paret Artur Sjöstrand med maka Elin. 82 år ung sköter han den lilla gårdens kor, höns och katter.
Och ett långt liv har gett honom mängder av historier. ”Jag är Göinges Åsa-Nisse, kan man säga”. Reportageteamet Carina Koskinen och Jörgen Ahlström råkar komma mitt i middagssoppan. Med soppsleven i ena handen börjar Artur berätta. ”Jag köpte det här torpet när jag var 20 år av en kille som tröttnat på att vara lantbrukare, det var 1933 och långt innan jag träffade Elin”. Jobb fick Artur på sågen hos Troedsson & Nilsson i Bjärnum för 1,35 i timmen. Han fick såga delar till smörkaggar.
Vid lucia 1943 vigdes Artur och Elin och ett år senare kom inkallelse till krigsövningar på T4 i Hässleholm. ”Efter tre månader skrev jag till kungen för att bli frikallad. Jag var ju lantbrukare och behövde ta hand om min gård. Vi trivs bra i vår härliga stuga och har allt vi behöver”. I Arturs och Elins Slättaröd har tiden en egen takt, enligt rubriken.
I kallt ekonomiskt klimat värmer het musik, resonerar ett gäng ungdomar i Hässleholm.
Nu kraftsamlar stans rockelit för att dra in pengar till kommunens ungdomsgårdar. Fredagen den 27 januari blir det Vinterrock i T4:s gamla matsal. ”Kommunens fem ungdomsgårdar får av kommunen vars 40 000 kronor att klara sig på, men behovet är det dubbla. Samtidigt har kommunen ett förstörelsekonto på 600 000 kronor. Det hade varit vettigare att omfördela en del av de pengarna, så det inte hade blivit så mycket sabb”, säger Åse Rejaram som jobbar som samordnare för ungdomsgårdarna.
Arrangörerna hoppas locka 750 personer till konserten, vilken kan dra in 80 000 kronor för ändamålet.
I Sverigefinalen på Modell Europa var 17-åriga Ida Persson från Glimåkra en hårsmån från att få en plats.
Hon pluggar på gymnasiet och studierna går först, betonar hon. ”Jag tar det som en kul grej men drömmer om en framtid som fotomodell”. Nu funderar hon på att söka in på modellskola.

Elin Gunnarsson, 22, reser till Belgien den 2 februari. Men det är inte en resa som handlar om avkoppling och semester. I den lilla staden Namur ska hon vistas i en kommunitet där människor med olika funktionsvariationer tas om hand för att så långt det är möjligt kunna integreras i samhället.

Målsättningen är att alla de som bor i kommuniteten ska ingå i gemenskapen, på samma villkor, vare sig man är ”normalfungerande” eller lever med någon slags funktionsvariation.
– Man kan ju fråga sig om inte vi alla har något slags funktionsvariation i våra liv. Det är just därför jag tycker just ordet funktionsvariationer i sammanhanget är ett så bra ord. Det ska inte vara exkluderande, säger Elin.
Och det är just det som kännetecknar gemenskapen i Namur, förklarar Elin.

Inkluderande och inte exkluderande.
– Jag har visserligen inte varit där ännu, men kärnan i gemenskapen som vilar på kristen grund är att alla lever tillsammans i vardagen, vi som jobbar där tillsammans med de som behöver vår hjälp. Det ska inte vara ett ”vi” och ett ”dom”, utan bara ett ”vi”.
Vi sitter i det ombonade köket i Oröd där Elin just nu bor hos sina föräldrar. Efter några år på två olika folkhögskolor, först folkhögskolan i Glimåkra och sedan Liljeholmens folkhögskola, utanför Linköping, är det dags att prova på livet utomlands.
I Glimåkra fick Elin erfarenhet av att arbeta med människor med olika slags funktionsvariationer.
– För det första så blev det naturligt för oss på till exempel gospellinjen, där jag gick, att umgås med de som gick på baslinjen, en linje anpassad för elever med funktionsvariationer.

– Vi var ju inte separerade från varandra, utan åt tillsammans och stötte på varandra under dagarna. Inget konstigt alls. En naturlig integration, konstaterar Elin.
Under några sommarveckor var hon en av assistenterna under de årligen återkommande lägren för personer med funktionsvariationer. Läger som hon aldrig glömmer.
– Man blir omgiven av så sjukt mycket kärlek. Många är så öppna och glada utan att förställa sig. Samhället skulle vinna mycket på att dessa människor verkligen integreras och inte stigmatiseras.
Där hoppas Elin att hon och hennes kamrater på kommuniteten i Belgien kan göra skillnad.

Det som gav henne en riktig knuff när det gäller engagemanget i Belgien är en kompis som levde ett år i nämnda kommunitet.
– Det var den bästa tiden i hans liv säger han, fortsätter Elin entusiastiskt.
Och hon ser fram emot att det också ska ge henne en stor dos livserfarenhet och kanske också en vink om vilken bana hon ska välja efter året i Belgien.
Lite pirrigt känns det allt, inte minst med tanke på språket.
– Jag kan en del fraser på franska men ser fram emot att lära mig språket på riktigt under året i Belgien. Mina tre kollegor som jobbar där pratar alla franska så det blir en utmaning! Det har varit volontärer där före mig som inte kunde ett ord franska när de kom, så jag känner mig ganska trygg.

Dessutom, menar Elin, kan det vara nyttigt att inte kunna språket flytande.
– Då får man möjlighet att använda fantasin och uttrycka sig på andra sätt …
Hon berättar om de veckor då hon jobbade som personlig assistent åt i tjej som hade lite svårt att uttrycka sig.
– Jag tänkte att det skulle bli svårt, men vi hittade på olika sätt att kommunicera och jag upptäckte att vi kunde förstå varandra på ett djupt sätt fast orden ibland inte räckte till. Det jag hade betraktat som ett jobb blev en relation.
I belgienvistelsen ingår sex timmars undervisning i franska i veckan och det tycker förstås Elin känns bra.
– Min franska är ju just nu något stapplade…

Någon saftig lön är det inte tal om. Mat och logi och en liten fickpeng ingår.
– Jag reser dit för att få erfarenhet snarare än pengar, säger hon som i februari sätter sig på bussen i Helsingborg för att 19 timmar och tio minuter senare vara i Bryssel.
– Sedan blir det tåg till Namur där människor från kommuniteten möter mig. Spännande.

Arbetarförfattaren Mary Andersson från Malmö, som skrivit flera uppmärksammade böcker om sin hemstad, har avlidit. Det uppger hennes dotter till P4 Malmöhus.
Mary Andersson föddes 1929 och växte upp med föräldrar och sex syskon i ett så kallat barnrikehus på Nobelvägen i Malmö.
Hon har i romanerna Sorgenfri, 1979, Barnrika, 1983 och Solgårdarna, 1986, beskrivit sin uppväxt i Malmö där tillvaron präglas av gemenskap, dialog och humor.
Hon debuterade som författare 1980 med skådespelet Maria från Borstahusen som sattes upp av Skånska teatern i Landskrona. Pjäsen spelades med framgång i Landskrona och på andra scener i landet och kallades ett minnestal över fattig-Sverige.
Hennes självbiografi Tjänsteflickan kom först som radiopjäs 1979 och som bok 1984. Dokumentärboken Asbestarbetarna berättar är från 1980. Ett stort socialt engagemang kännetecknar författarskapet som ofta skildrar fattiga kvinnors utsatta liv men också deras uthållighet och humor.
Mary Andersson har även skrivit fackböcker. Kära MAS 2001 är en hyllning till Malmö allmänna sjukhus. I Asbestarbetarna berättar 1980 avslöjas turerna kring den farliga hanteringen av asbest på Skandinaviska eternitfabriken i Lomma.
Hon har publicerat flera romaner med malmöanknytning, som utspelas under krigsåren, till exempel Dåliga mänskor. Denna roman blev 1999 musikal på Malmö musikteater. 2009 utkom självbiografin Den vingabrödna.
Mary Andersson avled stilla på sitt vårdboende under natten till lördagen. Hon blev 90 år gammal.

Låtskrivaren och sångaren David Olney har avlidit i en ålder av 71 år.
Han började i bandet Simpson men flyttade sedan till Nashville för att satsa på sin karriär. Han skrev sånger och släppte över 20 album, där han bland annat samarbetade med artister som John Hadley och Sergio Webb.
Bland några av hans album kan nämnas Ache of longing (1994), High, wide and lonesome (1995), One tough town (2007) och Robbery & murder (2012).
Hans sånger har sjungits av bland annat Johnny Cash, Steve Earle, Linda Ronstadt och Emmylou Harris.

Som tidigare meddelats har Jörgen Johansson, Finja, avlidit i en ålder av 50 år.

Något av det finaste man kan göra med sitt liv är att göra skillnad för sin medmänniska.
Jörgens konst hjälpte människor att se. Genom konsten visade han folk viktiga saker, både glädje och sånt som var svårt.
Mitt första minne av hans fotokonst var när han drog fram bilder som han tagit med sin holgakamera i New York.
Det var siluetter av kända gamla byggnader, speglade i ett skyltfönster och i fönstret stod gamla skyltdockor. Jag kan se dem framför mig fortfarande.

Så blev det premiär för hans nya band Loserville. Det var en sådan glädje att se honom så glad på scen.
Ett annat minne var när han åkte till en liten stad vid en kulle i Frankrike för att rapportera. Med ett glas rött vin satt han och borgmästaren och väntade på att utomjordingarna skulle landa, för det trodde de där.
Men mitt i allt såg Jörgen människan. Och han ville berätta om dem och visa i dokumentärer om de utsatta, som indianernas liv i reservat i USA och romernas situation i Sverige. Bilderna på fötter, som visar både det vackra och svåra i världen.
Så hans mod att visa livet nära döden.

Var gång vi sprang på varandra kände jag mig enormt sedd och jag tror att jag delar den känslan med många.
Jag hade glömt vad Jörgens plastkamera kallades så jag googlade när jag skrev och ett ”Nyfiken på Jörgen Johansson” från Kristianstadbladet 2010 dök upp. Där fann jag detta citat av Jörgen: ”Vad är viktigast i mitt liv – Det är min son Dylan och sen tycker jag att det är jävligt viktigt att använda de verktygen man blivit tilldelad för att försöka göra någon form av skillnad. Om det sedan handlar om att göra människor glada för att du står och spelar gitarr en kväll eller att du använder det i ditt yrke och berättar berättelser om människor som har det svårt och därigenom göra skillnad”.

Det var därför jag tyckte så mycket om Jörgen. Han levde mycket och gav mycket.
Vi kommer aldrig att glömma, hans konst finns kvar här.
Tack för allt Jörgen, tack för att du var du!

En av IFK Hässleholms stora profiler, Magnus Eek, har hastigt lämnat oss efter en kort tids sjukdom. Magnus gick bort ett par dagar före sin 67-årsdag. Hela IFK sörjer en fantastisk fotbollsspelare och en fantastisk människa.

Magnus började lira fotboll i IFK som liten knatte och han formligen öste in mål i de olika pojklagen och det fortsatte i junior-laget – och representationslaget.
Magnus var en av fem egna produkter som sattes in i A-laget i slutet av 60-talet och efter ett par säsonger hade IFK avancerat från division fyra till division två, som i början på 70-talet var landets näst högsta serie, nuvarande Superettan.
De andra fyra var Claes Melin, Bengt-Olof Rydell, Dan Granqvist och Pär Andersson.

Magnus, som föddes 1953 var yngst i kvintetten och han fick göra A-lagsdebut redan som 16-åring.
Det blev många matcher i A-laget där han spelade fram till 1982. Och det blev många mål …
Många minns hans högerkanon, ett fruktansvärt hårt skott som ofta jämfördes med Gunnar Nordahls.
Gamle IFK-legendaren Lennart Persson berättade ofta om Magnus skott från halva planen på Rambergsvallen i Göteborg mot Häcken, ett mål som räddade IFK kvar i serien.
Magnus gjorde också ett avgörande mål i kvalmatchen på Olympia i Helsingborg 1974 som betydde avancemang till näst högsta serien.

Och väl där kom IFK Göteborg till Österås två år i rad med stjärnor som Ove Kindvall Björn Nordqvist och Torbjörn Nilsson. 5 000 på läktarna. På presskonferensen efteråt stod legendariske lagledaren i IFK Göteborg P-O Johansson och drömde: Tänk om vi haft Hässleholms nummer 10!
Nummer 10 var Magnus Eek och han hade överglänst Göteborgs superstjärnor.

Efter karriären har Magnus fortsatt följa IFK, hans son David spelade många pojk- och juniorlandskamper och var precis som pappa Magnus bofast i IFK:s A-lag i många år.
Även efter Davids karriär har Magnus varit en trogen gäst på Österås läktare när IFK spelat hemma och när det är dags för hemmapremiär om tre månader så står Magnus stol tom.
Vi är många som kommer att sakna dig Magnus.

Jazzsaxofonisten Jimmy Heath, ”Little Bird”, har avlidit i en ålder av 93 år.
Han har spelat med storheter som John Coltrane och Miles Davis.
Jimmy Heath spelade från början altsaxofon men övergick senare till tenor. Han har bland annat spelat med Nat Towles band och Dizzy Gillispies band.
Tillsammans med sina bröder bildade han 1975 Heath brothers. Han komponerade musik, bland annat For minors only, Picture of Heath och Bruh’ slime.
Han ledde även undervisningen vid jazzprogrammet på Queens college under många år.
Han fick ta emot NEA Jazz master award 2003 och nominerades även till Grammy flera gånger.
Han medverkade på över 100 album, bland annat sju med Heath brothers.
Han skrev över 125 musikaliska verk och många stora namn har spelat in hans musik som exempelvis Art Farmer, Chet Baker, James Moody och Dexter Gordon. Jimmy Heath har även skrivit verk för strängkvartett och symfoni.

Den tidigare tyske landslagsspelaren Sophie Kratzer har avlidit i cancer. Hon blev 30 år gammal.
Hon inledde sin hockeykarriär som 14-åring och representerade klubben ESC Planegg under hela sin karriär.
Hon var med och vann sju inhemska titlar och deltog i fem VM och ett OS.

Folkmusiksångerskan Norma Tanega har avlidit i en ålder av 80 år.
Hon hade en stor hit på 60-talet med Walking my cat named Dog. Den hamnade på 22:a plats på Billboardlistan. Låten har senare hörts i olika versioner bland annat av Dr Hook & the medicin show, Yo la Tengo och They might be giants.
Bland några av Norma Tanegas övriga sånger kan nämnas You’re dead, som blev ledmotiv i filmen What we do in she shadows (2015).

Skådespelaren och regissören Åke Jörnfalk, Malmö, har avlidit, 87 år gammal.
Han föddes på Möllevången i Malmö 1932 och växte upp på Kirseberg. Där gick han i kyrkans teaterverksamhet, som 15-åring började han i Studioteatern och fick spela Hamlet – för enda gången.
Han arbetade för Åtvidabergs maskiner, det som senare blev Facit, och skulle bli försäljare av räknemaskiner, var det tänkt.
Dock kände han att han måste ge teatern en chans, lånade 1 500 kronor och reste till Stockholm, där han gick Terserus teaterskola. För att överleva rev han biljetter på Casinorevyn.

Hemkommen igen började han i Malmö stadsteaters elevskola; sedan var han kvar på stadsteatern till 1996. Dock hade han vissa avbrott för jobb på Helsingborgs stadsteater och vid Teater 23 i Malmö.
Därtill spelade han buskis i Pildammsparken tio säsonger.
Även om han var ett teaterproffs så hade han en kärlek till amatörteatern, där hans bana ju började en gång. Han var i många år ledare för Augusten, ett teaterprojekt i bostadsområdet Augustenborg i Malmö. Det vägde tungt när han 2001 året fick Skånska Dagbladets kulturpris.

I en intervju för Skånska Dagbladet sade han att det var spelglädjen som var det viktiga för honom:
– Jag har aldrig drivits av perfektionism. Om jag ser en föreställning där jag ser att ensemblen tycker att det är roligt att berätta historien, så kan jag stå ut med nästan vilka skavanker som helst.

Personligt Terry Jones har avlidit. Den brittiske komikern och skådespelaren blev 77 år gammal.

Terry Jones föddes den 1 februari 1942 i den lilla walesiska staden Colwyn Bay.

Han studerade historia vid universitetet i Oxford, där han lärde känna Michael Palin som blev hans skrivpartner. De två deltog bland annat i, och skrev för, de i slutet av 60-talet populära tv-programmen Do not adjust your set och The Frost Report innan de slog sig samman med tre komiker från Cambridge och en amerikansk filmmakare och bildade gruppen Monty Python.

Tv-serien Monty Python’s Flying Circus bjöd under fyra säsonger, mellan 1969 och 1974, en samtidigt anarkistisk, intellektuell och ärkebrittisk humor. Den surrealistiska formen där sketcher gled in i och ut ur varandra och passerade teman ofta kom tillbaka senare i samma avsnitt var Jones i stor utsträckning pappa till. Och den skulle hänga kvar när de gjorde sina långfilmer Monthy Python & the holy grail (Monty Pythons galna värld) från 1975 och Life of Brian (Ett herrans liv) från 1979, båda med Jones som regissör.

Det sista projekt man gjorde med alla sex medlemmarna var Monty Python’s The Meaning of Life från 1983. Efter Monty Python har Terry Jones skrivit flera böcker, gjort tv-dokumentärer om historia – det ämne han studerade vid Oxford – och skrivit film-, tv- och radiomanus. Han skrev också ledartexter i The Guardian, The Daily Telegraph och The Observer där han fördömde Irak-kriget.

2015 regisserade han filmen Absolutely Anything med bland andra Simon Pegg, Kate Beckinsale och Robin Williams. Samma år blev han diagnosticerad med primär progressiv afasi, en sorts frontallobsdemens, som påverkade hans förmåga att kommunicera.

De första varningstecknen hade kommit 2014 när Monty Python gjorde sina återföreningsföreställningar och det visade sig att Jones hade fått svårt att lära sig sina repliker. Vid en intervju i april 2017 berättade Michael Palin att hans vän och kollega inte längre kunde tala.

Terry Jones var gift två gånger, den andra gången med Anna Söderström som är dotterdotter till Alice Timander och som han var gift med fram till sin död på tisdagskvällen och har en dotter tillsammans med.
Han efterlämnar också en son och en dotter från sitt första äktenskap.

Farewell dear Terry J. Two down, four to go. Love Terry G, Mike, John & Eric pic.twitter.com/RbVrAAJz2d

— Monty Python (@montypython) 22 januari 2020

You will be very missed old friend. I feel very fortunate to have shared so much of my life with Terry. pic.twitter.com/4oNANoIeB2

— Michael Palin (@NotMichaelPalin) 22 januari 2020

Just heard about Terry J

It feels strange that a man of so many talents and such endless enthusiasm, should have faded so gently away…

Of his many achievements, for me the greatest gift he gave us all was his direction of 'Life of Brian'. Perfection

Two down, four to go

— John Cleese (@JohnCleese) 22 januari 2020

Thank you all for your kind thoughts and messages of support for our dearly beloved brother Terry. It is a cruel and sad thing. But let's remember just what joy he brought to all of us.

— Eric Idle (@EricIdle) 22 januari 2020

I loved him the moment I saw him on stage at the Edinburgh Festival in 1963. So many laughs,moments of total hilarity onstage and off we have all shared with him. It’s too sad if you knew him,but if you didn’t you will always smile at the many wonderfully funny moments he gave us

— Eric Idle (@EricIdle) 22 januari 2020

…and very often a complete pain in the ass.
One could never hope for a better friend. Goodbye, Tel.
2/2

— Terry Gilliam (@TerryGilliam) 22 januari 2020

personligt Hur skulle det se ut om vi på körskolan endast fick lära oss att köra formel ett-bilar?
Den frågan ställer sig hästpsykologen Mikkel Oster, som i hela sitt liv kämpat för en omfattande förändring i hur landets ridskolor är uppbyggda.
– Hästen klassas som ett fordon. Det är det enda fordonet vi har som har äkta känslor, säger han.

Genom sin snart 20-åriga karriär som hästpsykolog har Mikkel Oster träffat över 1000 hästar som är mentalt och emotionellt understimulerade.
Många av dem kommer från ridskolan.
– Hästen blir ett objekt som ska tränas att göra det vi vill att den ska göra, säger han när Norra Skåne träffar honom på gården utanför Norra Sandby.

Utanför köksfönstret breder gröna, böljande fält ut sig. Här håller Osters åtta hästar till på daglig basis.
– Hästarna behöver fysisk och mental stimulans. För dem är det naturligt att gå 40 kilometer om dagen, men få får göra det.
Några av hästarna har Mikkel Oster tagit sig an, sedan de varit så kallade ”problemhästar”.
Just problemhästar har nämligen blivit en konsekvens av ett ålderdomligt och fyrkantigt undervisningssystem på ridskolor i landet, menar Oster.
Arvet efter den militära utbildningen – att få icke-hästkunniga människor att framföra en häst – genomsyrar verksamheten på flera ridskolor än idag.

– Eleverna, som främst är barn, får lära sig att fokusera på prestation snarare än mötet med hästen, säger Mikkel Oster.
Samtidigt finns ett hårt tryck från föräldrar som betalar sina barns medlemskap på ridskolan.
– Det finns en förväntan att barnen ska rida och tävla – innan de är redo för det. Pressen blir därför onödigt stor på ridskolelärarna.
Hästens naturliga ambition är inte att bli riden eller uppvisad. Får inte hästen den mentala och emotionella stimulans den behöver, kan den bli otrygg.
Detta har Mikkel Oster erfarit vid flertalet tillfällen, då han gjort besök hos familjer som tagit över en häst som tidigare vistats på ridskola.

– Det beror oftast på att de får en större frihet på sin nya plats. Då inser de att de inte vill tillbaka till ridskolans rutiner och säger ifrån.
Han betonar emellertid att många ridskolor har begränsad markareal och knapra resurser.
– Jag riktar inte min kritik mot ridskolor eller ridlärare personligen. Det är ett övergripande system som behöver förändras, förklarar han.
Han ser istället att undervisningen bör ses som en introduktion till hästvärlden, med allt vad den innebär.
– Det kanske borde kallas hästskola istället. Fokus bör ligga på att se sin häst som samarbetspartner, snarare än att introduceras för ridsporten.
För det är just avsaknaden av partnerskap häst och människa emellan, som är det övergripande problemet, menar Oster.
– Om jag handlar på ett sett som får någon annan att göra något som jag vill att den ska göra – ja, då är det tvång.

Därför förespråkar Oster en bredare utbildning för att öka förståelsen för hästen som individ.
– Hästar är bytesdjur och vi människor är rovdjur. Det är inte naturligt för oss att samarbeta, förklarar han.
Det blir då nödvändigt att ta sig över barriären som skiljer oss åt, för att på så sätt skapa ett förtroende hos hästen.
Om detta har Mikkel Oster skrivit boken Partnerskap – det du inte lärde dig på ridskolan men borde ha gjort, som gavs ut i fjol.
Nu satsar han på att arbeta vidare för en förändring.
– Det är ett stort jobb, men jag är redo för det, avslutar Mikkel Oster och går ut på gården till sina hästar.

Den amerikanske skådespelaren Jack Kehoe har avlidit i en ålder av 85 år.
Han hade en lång filmkarriär, och spelade bland i Academy award-vinnande filmerna Melvin and Howard (1980), The sting (1973).
Bland några av hans övriga filmer kan nämnas Serpico (1973), The pope of Greenwich Village (1984), The untouchables (1987), Car wash (1976), Two of a kind (1983), Midnight run (1988) och Young guns II (1990).
Han var även med i tv-serier som The twilight zone, Murder, she wrote och Miami vice.