Larry Wallis, gitarrist i Motorhead vid starten, har avlidit i en ålder av 70 år.
Han var även låtskrivare och gjorde flera av sångerna på debutalbumet On parole (1976) och sjöng även på två av låtarna.
Albumet släpptes aldrig och Larry Wallis blev så frustrerad att han lämnade bandet. Några år senare kom skivan ut, utan att bandmedlemmarna givit sitt tillstånd.
Larry Wallis spelade även i Pink fairies och skrev låtar till deras album Kings of oblivion (1973).
Andra album där han medverkat är bland annat Live at the Roundhouse (1975), Human garbage (1984), Fragments of broken probes (1998) och The Deviants have left the planet (1999).
Han hade även en solokarriär och släppte då bland annat Police car (1977) och Death in the guitarafternoon (2001).

Perstorp Varje år sedan 2013 anordnar svenska kungahuset en Sverigemiddag för att uppmärksamma svenska insatser. En av de inbjudna i år var räddningschefen i Perstorp, Leif Hylander, som fick sitta vid drottningens bord.

I fredags var det dags för den stora middagen. Landshövding Anneli Hulthén, fotbollsspelaren Andreas Granqvist, polismästare Stefan Sintéus samt räddningschef Leif Hylander var de från Skåne som blivit inbjudna till middag med kungafamiljen.
– Det är klart att det var spännande. Vi i skånegänget träffades en stund innan och gick dit tillsammans. Då fick man ett välkomstbrev och sin bordsplacering, jag fick bord 11, men där stod inte mycket mer än så. Sedan fick man hälsa på kungaparet och Victoria och Daniel och sedan gick blev det mingel och champagne innan middagen.

När Leif Hylander slutligen kom till sitt bord såg han att en plats stod tom. Så småningom fick han reda på att det var där som drottningen skulle sitta.
– Då blev man lite paff. Man ifrågasatte lite omdömet på vem fasen som placerat mig där, säger han med ett skratt.

Hylander placerades dessutom precis bredvid drottning Silvia.
– Hon var välinformerad och påläst om vem hon hade på sin högersida och hade en hel del frågor om vårt arbete och det som vi gör. Det är ju inte bara för Perstorp som vi jobbar, utan vi jobbar för hela landet när det gäller vår kompetens mot olyckor med farliga ämnen, säger Leif Hylander.

Andra samtalsämnen som behandlades var bland annat barnbarn.
– Och vi pratade även om att vi faktiskt varit på slottet tidigare men då i tjänsten. I samband med att flickorna på slottet gift sig finns det ju en säkerhetsorganisation kring det och då har vi funnits med som en del i det. Det var hon också intresserad av. Så vi pratade mest lite familj och lite om jobben.

Omkring 180 gäster hade bjudits in till middagen på slottet.
– Det var väldigt god mat. En annan som är lite av en köttoman trivdes ju med helstekt oxfilé och päremos som man säger på skånska, men potatispuré när man kommer till sådana tillställningar.
Var du nervös?
– Nej, det kan jag inte påstå, man blir mest lite förvånad över att man ska sitta där. Har man hållit på i mer än 40 år i räddningstjänst så har man haft sina överraskningar. Man står rätt så stadigt i marken.

Har du något speciellt minne från kvällen som du kommer att bära med dig?
– Nej, inte direkt, det är mer helheten. Mötet med drottningen var väldigt trevligt, hon var lättpratad. Och slottet i sig är ju jättevackert. När man kommer in i salarna och ser alla tak- och väggmålningar, det är fantastiskt vackert. Och det var en enorm uppassning i samband med maten, man hann knappt ta en klunk innan någon hällde upp nytt. Det är ett minne för livet.

Att träffa de övriga skåningarna var också en positiv upplevelser menar Leif Hylander.
– Ja, och sen blev det ju jackpott på Skåne för Stefan Sintéus fick sitta vid kungens bord och ”Granen” vid Victorias bord. Vi var väl representerade om man säger som så.

Mandelmanns trädgård har efter tv-serien blivit ett populärt utflyktsmål.

2017 hade dokumentärserien premiär, där tittarna får följa makarna Marie och Gustav Mandelmann på deras kravmärkta gård Djupadal i Rörum på Österlen. De har drivit ett ekologiskt jordbruk med trädgårdar i över 20 år. På 60 hektor finns kor, hönor, grisar, växthus och odlingar av tomater grönsaker, säd, frukt och blommor av alla de slag. Stället drivs av sol- och vindkraft.
Skåne har många trevliga utflyktsmål, inte minst de tre nationalparkerna; Stenshuvud utanför Kivik, Söderåsen, några mil öster om Helsingborg samt Sveriges minsta nationalpark som ligger utanför Lund, Dalby Söderskog.
Fler bilder därifrån utlovas framöver men idag bjuder vi på blommor, tomater och odlingar från Mandelmanns trädgård.

Skådespelaren Sid Haig, känd från flera skräckfilmer, har avlidit i en ålder av 80 år.
Bland några av de hundratals filmer han spelat in kan nämnas Den vilde piraten (1976), House of a 1000 corpses (2003), Kill Bill – vol 2 (2004) och The Lords of Salem (2012).

– Jag triggas lite av att göra saker som ingen annan har gjort. Jag gillar att utmana mig själv, gå lite nya vägar.
I helgen hjälpte det Eva Strömblad till titeln Årets frisör. Hon hade inspirerats av glaciärer, av årstiderna växlingar och vattnets rörelse.

En del läsare har säkert redan sett Eva Strömblad i TV4:s Nyhetsmorgon i söndags, Kvällen innan hade hon utsetts till Årets frisör 2019, och nu visade hon på modellen Ingrid hur hon fixade till en av de två frisyrer hon tävlade med.
Det är en kort frisyr, inspirerad av en glaciär. Håret är mycket kortklippt; Eva Strömblad rakar fram ett mönster och lägger make up i de rakade linjerna, för att skapa kontrast.

– Jag fascineras av trender som når gatan. Det som folk anammar, det är ju den verkliga trenden.
– Annars är vi ju vana vid att tänka att det kvinnliga sitter i håret, säger Eva Strömblad och tycker att det är spännande att det på senare tid dykt upp fler och fler kvinnor som klipper sig riktigt kort.
Ofta behövs det folk som går före:
– Jag tycker att det är häftigt att många kända kvinnor vågar ta steget och göra en så radikal grej.
Det här var tredje gången Eva Strömblad var i final i tävlingen om Årets frisör. Hade hon någon fördel av att ha varit med förut?
– Jag har ju fått en viss rutin i hur man jobbar på tävling.
Viktigast, menar hon, är att hon har fått ihop ett bra team.
För det handlar inte bara om frisören och modellen som frisyren sitter på. Där finns en make up-artist och en fotograf, som i det här fallet heter Nathalie Mitovski respektive Charlotte Strömwall.
– Jag har en grundidé. Sedan är jag trygg med att släppa kontrollen, så får de göra sitt hantverk.
Vad modellerna har på sig är också viktigt; Eva Strömblad hittade kläder skapade av Frida Martinsson och Malin Busck.
– Vi är alla kvinnor, egenföretagare, visionärer, hantverkare, konstnärer – det är kul att samarbeta och kunna lyfta fram varandra.

Tävlingen är mycket mer än finalen. Teamet har jobbat ihop långt innan dess – frisören anmäler sig till tävlingen genom att skicka in bilder på två frisyrer. De skickas anonymt; en jury väljer vilka frisörer som ska gå vidare till final.
Där bedöms fotografierna igen; dessutom får frisören visa något moment av sitt arbete ”på riktigt”, för att visa en teknik. Och kanske för att bevisa att det inte är någon annan som gjort jobbet …

Finalen i Årets frisör ägde rum i Stockholm, dit Eva Strömblad ändå reser i jobbet då och då. Hon arbetar åt ett företag som tillverkar hårprodukter och håller i utbildningar för andra frisörer.
Men hennes arbetsvardag finns på salongen CAPO Hairdressing i Malmö, där hon och två kollegor möter kunder.

Hon berättar att hon inte hade en tanke på frisöryrket när hon gick i grundskolan. Hon var intresserad av biologi och matematik och hade planerat att läsa naturprogrammet på gymnasiet.
– Men när jag gick på prao i åttan hamnade jag på en frisörsalong. Det var en ett år äldre kompis som sade till mig att välja den salongen, för där hade hon varit – det var kul att vara där och man fick göra mycket.
– Och efter två veckors prao där var jag helt såld. Jag fick hjälpa till mycket, jag fick mycket beröm för mitt handlag, jag gillade mötet med människorna.
– Så jag gjorde en helomvändning och gick frisörlinjen.
Efter skolan arbetade hon en tid på en salong i Arlöv innan hon sökte och fick jobb hos Leif Ohlin, malmöfrisör i framkant, känd som nyskapare.

– Ganska snabbt erbjöd han mig att följa med på tävlingar och hjälpa till.
– Han introducerade mig också för Malmö damfrisörklubb, där jag kunde vara med i lite interna tävlingar.
– När Leif stängde startade jag en egen salong tillsammans med en kollega.
När både hon och kollegan fick barn bestämde de sig för att sälja, och sedan började Eva Strömblad hyra stol i andras salonger och hann under åren frisera på flera adresser i Malmö.

När tvillingsönerna kom upp i gymnasieåldern tyckte hon att det kunde vara dags att skaffa egen salong igen. Lokalen hittade hon på Fersens väg i Malmö.
– Någonstans bygger man upp sin egen drömsalong i huvudet. Det var precis den här. Jag kunde inte motstå utmaningen.
Där står hon ju inte och klipper tävlingsfrisyrer dagarna i ända.

– Jag arbetar ju övervägande med stamkunder och har ett ganska stort förtroendekapital.
Fast åtminstone varje vecka, berättar hon, kommer det någon med speciella önskemål:
– De vet att jag inte fegar ur.
Nu är hon några dagar i Malmö för att ta hand om kunder. På lördag bär det av till Spanien, inte för nöje, utan arbete för det hårvårdsföretag hon frilansar hos. Hem på torsdag och sedan till London nästa lördag. Där ska hon vara med på ännu en tävling, som hålls i samband med en stor hårvårdsmässa.

Där är det andra gången hon är finalist, och där ska hon åter visa hur hon får till en frisyr, inspirerad av glaciärer.

Teveproducenten J Michael Mendel, har avlidit i en ålder av 54 år.
Han har belönats fyra gånger med en Emmy award för sitt arbete med The Simpsons och Rick and Morty.
Han tog sin bachelor of science i tv och filmproduktion vid Syracuse university. Därefter arbetade han med bland annat The Tracey Ullman show. Bland några av de tv-produktioner har gjort kan nämnas Broadcast News (1987), Jerry Maguire (1995) och Kid Notorious (2003).

Aron Eisenberg, känd för rollen som rymdvarelsen Nog i Star Trek: Deep space nine, har avlidit i en ålder av 50 år.
Han var född med bara en njure, vilket hämmade växten och han gjorde sin första njurtransplantation som tonåring.
Bland några av de övriga filmer och serier han medverkat i kan nämnas The Liars’ club (1993), Cozmo’s (2016), Star Trek: Renegades (2017), Blade of honor (2017) och Walk to Vegas (2019).

I samband med Elly Nilssons 90-årsdag samlades fem generationer till fest.
Bakom Elly Nilsson står från vänster: Siv Martinsson, Stoby, Victor Bergman med Loui, tre månader i famnen, Hässleholm samt Linda Martinsson, Hässleholm till höger.

Ingrid Johansson Barmen, Lund, har avlidit i en ålder av 63 år. Närmast anhöriga är maken Gerhard och sonen Viggo, mor och syskon.

Jag mötte Ingrid då vi började i första klass tillsammans i hennes födelseort Osby. Vi följdes åt genom hela skoltiden, då en livslång vänskap formades.

Ingrids samhällsengagemang väcktes tidigt och vi var under gymnasietiden tillsammans med om att starta hemortens första Amnestygrupp men var också de yngsta och enda kvinnliga medlemmarna i ortens fotoklubb.
Vi tågluffade under somrarna tillsammans och Ingrid var den bästa reskamrat man kan tänka sig; nyfiken, humoristisk och pigg på nya upplevelser.
Det var ett nöje att tillsammans med henne uppleva Europas storstäder och att på plats njuta av ländernas skiftande kultur och kök.

Ingrid valde att gå i kocklära under ett studieuppehåll mellan gymnasiet och universitetet, där hon främst koncentrerade sig på konst- och kulturhistoria.
Matlagning förblev ett stort intresse och experimenten i köket innefattade även dryck, som en minnesvärd, delikat men lätt explosiv fläderchampagne.
Efter studierna följde flera år som framgångsrik utställningsproducent, oftast i samarbete med kollegan Eva Wängelin och de två stod bland annat bakom Malmö museums uppmärksammade vikingautställning i Florens liksom gruvmuseet i Bjuv och Norlind-utställningen på Borgeby.

Hon hade livet igenom den fasta övertygelsen att såväl glädjeämnen som problem dryftades bäst över en kopp te, gärna en god kaka därtill.
Till trettondagen inbjöds alltid in till fikonkaka, familjens alternativa ”gateau des rois”, efter recept från hennes mors släkt.
Intresset för kakkultur odlades också i den ”tårtförening” som Ingrid var en av initiativtagarna till.
Trots att hennes liv präglats av en allvarlig lungsjukdom sedan dryga 20-talet år tillbaka behöll Ingrid en positiv livssyn och en inställning att leva ett så normalt liv som möjligt. Vilket också innebar regelbundna och ofta längre resor med make och son, senast till Indien, alltid med ett eller flera av Unescos världsarv på programmet.
Hon vann med råge vår interna tävling i att ha besökt flesta sådana.

Kulturintresset var stort och brett. Redan under ungdomsåren var konstmuseer och kulturminnen självklara mål på våra gemensamma resor och under hela livet följde hon intresserat aktuell kulturdebatt, utställnings- och musikliv och teaterrepertoar.
Ett framträdande av Pussy Riot i Malmö i början av året uppskattade Ingrid oerhört, speciellt som hon var engagerad feminist sedan ungdomsåren.
Under de sista åren försämrades hälsan, men det hindrade inte Ingrid att bibehålla den täta kontakten med vännerna och umgänget och gemenskapen över en kopp te förblev viktigt för henne.
För oss som hade förmånen att få möta, lära känna och umgås med Ingrid Johansson Barmen lämnar hon oss i djup saknad.

Förre stenhuggaren och kommunalrådet Gunnar Persson i Markaryd har avlidit i en ålder av 88 år. Han efterlämnar närmast makan Ingrid och döttrarna Eva, Gunilla och Anna med familjer.

Per Olof Gunnar Persson föddes i februari 1931 och växte upp i Markaryd tillsammans med storebror Arne. Föräldrarna Henry och Anna hade flyttat till Markaryd när fadern, som kom från stenhuggarsläkt i Blekinge, fick i uppdrag att renovera minnesstenen efter freden i Knäred.

Fadern köpte stenhuggeriet i Markaryd och där fick Gunnar anställning efter att tagit realexamen i Hässleholm.
Gunnar blev en duktig yrkesman, tog över företaget och lärde sig hugga i sten, särskilt gravstenar. En färdighet han behärskade hela livet.
Ljungbyflickan Ingrid, född Hjelmqvist, träffade han på en resa till Danmark. Hon gick på folkhögskolan i Markaryd.
De fann varandra, gifte sig 1956 och blev ett härligt par i över sex decennier med stor vänkrets. De fick tre döttrar och sex barnbarn.

Gunnar följde i faderns fotspår även i politiken.
Han gick med i SSU som 17-åring och valdes 1959 in i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Han var ordförande i nykterhetsnämnden en tid och fick ibland hjälpa socialassistenter med att avstyra bråk och köra gubbar med alkoholproblem till behandling. Han beskrev dem som i grunden goda människor som behövde hjälp.
Han tog så småningom över klubban i kommunstyrelsen och ledde framgångsrikt kommunen i många år som en bygdens son.
Han var med vid kommunsammanslagningen Markaryd och Traryd 1971, lockade företag till orten, uppvaktade beslutsfattare och såg till att den för mindre orter så viktiga E4:an behöll sin sträckning och blev motorväg.
Han älskade köra bil och det blev många resor mellan kommunkontoret och regioncentret i Växjö, ibland ett par gånger samma dag.

Han var en pragmatisk lokalpolitiker som istället för strid sökte samförstånd och lösningar över partigränserna.
Han var uppskattad av såväl företagsledare som fackliga representanter och på stenhuggeriet uppmanade han de anställda gå med i facket.
Han fick ibland frågan varför han som företagare blev socialdemokrat och gick under röda fanor. Han svarade alltid: ”Det är mycket lätt. Har människor det bra, då är det lättare att också vara företagare”.
I det Perssonska hemmet hälsade såväl Olof Palme, Ingvar Carlsson och finansminister Gunnar Sträng på och fikade vid genomresor. Gunnar var särskilt stolt för den Tage Erlander-utmärkelse han senare fick.

Som aktiva pensionärer fick han och Ingrid mer tid att gå studiecirklar, stödja skolor och miljöprojekt i Afrika och till långresor och skidåkning.
På somrarna hägrade gamla släktgården i Blekinge, utan elektricitet och rinnande vatten, där de ledde oss i diverse projekt. Gunnar var praktisk, kunde hantera yxa och hammare och bygga det mesta.
En klok solidarisk röst har nu tystnat. Ett stort tomrum infunnit sig. Vi saknar honom mycket.

Arne Weise har gått bort. Tv-profilen blev 89 år gammal. Arne Weises son Andreas Weise gick ut med nyheten på Instagram strax före klockan sex på onsdagskvällen.
”I dag på eftermiddagen sa vi farväl till vår älskade pappa när han lugnt och stilla somnade in i sin säng”, skriver Andreas Weise på Instagram.
”Många har känt en samhörighet med vår pappa och ända in i det sista kände han värmen och kärleken han under åren fått av er – hans publik.”
Arne Weise föddes 1930 i Malmö och har blivit en av landets mest kända tv-personligheter, inte minst genom hans roll som mångårig julvärd i Sveriges television, en roll han innehade under tre decennier mellan 1972 och 2002 med bara några få års uppehåll. Redan 1995, i samband med hans 65-årsdag, avviserade han att han hade för avsikt att sluta men folkstormen som följde fick honom att fortsätta i ytterligare sju år.
Weise började arbeta för Radiotjänst redan 1952. Bland hans programledaruppdrag märks bland annat Vår fantastiska värld (1974 till 1980), Ett med naturen (1982 till 1996) och Minnenas television (1996 till 2012).
2013 fick han ta emot tv-priset Kristallens hederspris. Han har också givit ut flera böcker och 2002 släpptes skivan Minnen, drömmar och lite till med 13 sånger han skrivit själv.

I Perstorp har en gigantisk ättiksflaska i betong invigts i centralt läge.
Den nära fem meter höga symbolen för ”ättikan” i samhället blir Perstorps nya blickfång och turistmagnet.
Utsmyckningen invigdes med musik och tal av välkände, hässleholmsbördige tv-kocken Jan Boris-Möller i spirituella ordalag. ”Ättikan har många användningar, förutom till inläggningar av alla de slag kan den nyttjas till att förvåna och förundra”, berättade Jan. ”Lägg ett ägg i ättika under ett dygn. Skalet mjuknar och ägget kan försiktigt föras in i en flaska som sedan fylls med vatten. Ägget återtar efter något dygn sin ursprungliga form och förvåningen blir stor – hur har ägget kommit in i flaskan”? Värt att prova!
Laminerade texter på den gigantiska flaskan berättar om både inläggningsrecept och besöksvärda platser i kommunen.
Bäddat för bantningar i försvaret, det var en stor, viktig rubrik häromdagen.
I ingressen står vidare att svenska försvaret hade fått nedskärningar, oavsett vilket valresultatet blivit. Men en socialdemokratisk regering kommer att gå snabbare fram och redan i år blir anslaget till försvarsmakten en miljard kronor mindre. Om dessa nedskärningar kommer att drabba Hässleholm är fortfarande osäkert.
Varken kommunledningen med Bengt Andersson (S) eller Mats Hansson som är brigadchef för PB 8 känner i nuläget någon omedelbar oro. ”Hässleholm har fått en stärkt position som regementsstad och med dessa investeringar ser jag det som rimligt att behålla allt”, säger Andersson.
Även brigadchefen instämmer och framhåller kraftigt ökad effektivitet på senare år som ger en bra bas att stå på.
Sverige får även i fortsättningen en kvinnlig talman – efter Ingegerd Troedsson (M) med anknytning till Bjärnum – och socialdemokraterna har redan nominerat Birgitta Dahl till posten.
”Hon är helt enkelt den bästa kandidaten”, förklarade Ingvar Carlsson, som förnekade att utnämningen skulle vara kontroversiell. Dahls viktigaste erfarenhet är hennes långa tid som parlamentariker, hon kom in i riksdagen 1969 och har varit energi- och miljöminister under ett antal år. Carlsson betonade också hennes förmåga att leda möten, vilket kommer att behövas i en riksdag med sex oppositionspartier.
Att vi här tar upp Birgitta Dahls avancemang beror på hennes släktmässiga anknytning till Stoby. På mödernet härstammar hon nämligen från ”O T Göingebonde”, lantbrukaren och skolmannen Ola Trulsson i Grantinge. Det var han som vid invigningsmiddagen för Hässleholms station den 1 december 1860 höll ett brinnande välkomsttal vid ankomsten av ”trainen” med ”industrien” till våra bygder.
I en runa läser vi att trädgårdsanläggaren Evert Cixthenson i Finja gått bort endast 64 år gammal.
Han var född i Malmö och tog 1955 sin trädgårdsmästarexamen vid Alnarp. Han kom att verka vid flera betydelsefulla anläggningar i vårt land men även utomlands. Som entreprenör hade han på senare år hand om kapellkyrkogården i Stoby.
Cixthenson var engagerad i ett flertal föreningar och sysslade mycket med fotografering inom både Hässleholms och Tyringe fotoklubbar. Två stora bokverk med Västra Göinge hembygdsförening som utgivare hann han fullborda, Hässleholm i ord och bild I-II.
Den senare delen handlar enbart om järnvägen, där kapitlet om godsmagasinet fått aktualitet efter storbranden i sommar.

Marita Bjerkborn, Malmö, har avlidit i en ålder av 69 år. Närmast anhöriga är maken Ingemar och dottern Linn med familj samt yngre systern Carina.

Marita Bjerkborn var född i Östra Tommarp, där hon också växte upp. Hon var dotter till Ethel och frisörmästaren Lennart Månsson, bördig från Eslöv.
Marita och jag kom under vår uppväxt att bli det jag brukar kalla ”bomullskusiner”. Hennes farbror – den på den tiden ganska kände bordtennisspelaren Börje ”Tu” Månsson – och min mor Lilian var vänner och våra familjer samlades ofta till festligheter och sammankomster i Lund, Eslöv och Tommarp.

Resorna till Tommarp var ju ett stort äventyr på 50-talet och jag såg alltid fram emot att komma ut till Marita och hennes familj – hennes mor och far var nog bland de mest genuint snälla människor jag någonsin träffat.
Jag minns lekar och olika upptåg och jag, som var hela fem månader äldre än Marita kände mig nästan som en storebror!
Åren gick för oss alla, vi växte upp, vi levde och utvecklade våra liv, var och en på sitt håll. Så som det ofta blir, gled vi ifrån varandra.
För ett par år sedan var min man och jag på vår stamkrog, då jag plötsligt såg ett bekant leende ansikte, med glittrande ögon. Det hade ju gått nästan 60 år, men nog var det Marita som glatt vinkade åt mig!

Marita! Ett så kärt återseende. Vi bestämde genast att ses igen och det dröjde inte länge förrän Marita och hennes make Ingemar generöst bjöd oss till krogen. Den kvällen följdes av flera och vi jämförde livsberättelser och delade minnen.
Marita var, som jag redan nämnt, en mycket generös person. Vid en av våra middagar plockar hon plötsligt fram något ur handväskan och räcker det sedan till mig i sluten hand. – Här, det här ska du ha! I handen hade hon en herrklocka i guld. ”Det var Börjes och den ska du ha”!
Jag blev stum, mållös, helt enkelt. Visste inte hur jag skulle reagera. Jag har ju aldrig i hela mitt liv ärvt något efter någon.

Börje fick den efter 25 år vid SJ. Du ska veta att du betydde mycket mer för honom än jag tror du förstod. Marita var inte bara generös. Hon var dessutom omtänksam!
Vi fortsatte att umgås under åren som kom och träffades så ofta Maritas hälsa tillät.
Lördagen den 14 september somnade Marita in, omgiven av sina närmaste.
Min man Abelardo och jag känner djup tacksamhet över den slump som förde oss samman med Marita igen. Det blev många nya ljusa minnen.
Vila i frid, kära Marita.

Han har skrivit om konstnärer i över 100 svenska medier. Till slut började Stig Åke Stålnacke måla själv. Han är en av de konstnärer som ställer ut under Gallerinatten i Malmö.

Vi träffar Stig Åke Stålnacke i Klasaröd, där han har sitt hem sedan mer än 20 år.
– Vi får se om jag orkar åka in till Malmö. Jag är så gammal och trött, säger han apropå vernissagen den 28 september.
Han är en av flera konstnärer som ställer ut på Svenska konstgalleriet på Friisgatan i Malmö. Han har med tre bilder:

– En är jättestor och heter Hjärtats oro. Den 25 år gammal. Det är underligt att den blev så bra, för det är en av de första jag gjorde. Man tycker ju att man borde ha blivit bättre med åren.
De övriga föreställer jazzsångerskor.
– Jag var intresserad av jazz som grabb. Jag gick på konserter och har faktiskt hört Stan Getz i Örnsköldsvik.

Sedan kom konsten och en massa annat emellan.
– Men på sistone har jag börjat lyssna mycket på jazzsångerskor.
Vilket alltså syns i de bilder han gör.
Många tidningsläsare känner igen namnet Stig Åke Stålnacke, som stått under mängder med tidningsartiklar, främst om konst och konstnärer, men också teater.
Fast förr skrev han efternamnet Ståhlnacke.
– Jag har räknat ut att jag har medarbetat i minst hundra svenska tidningar, tidskrifter och andra medier.
Sålunda har han haft konstkrönikor i både radio och tv.

Som frilans var det nödvändigt att ha järnkoll på det svenska medielandskapet, för att få avsättning för sina artiklar och ha en bärgning.
Han har för övrigt gett ut den egna konsttidskriften Hjärtats sång också.
Riktigt à jour med konsten känner han sig inte längre:
– Jag tycker att så mycket av konsten för mig har blivit så obegriplig. Men jag ska inte skälla på konsten – det är väl för att jag har blivit gammal.
Från början försörjde sig Stig Åke Stålnacke som murare.

Han växte upp i Själevad utanför Örnsköldsvik.
– Min far tyckte att jag skulle bli murare. Så det blev jag, gick på yrkeskolan i Sandö i två år.
Konstintresset, eller kanske lika mycket intresset för konstnärer och deras sätt att se på världen, väcktes redan när han var pojke.
– Min morbror Emil Forsman bodde nästan granne med oss. Han drev en taxirörelse, men på fritiden målade han; han var en fantastiskt fin Norrlandsskildrare.
– Jag tyckte att konsten var ett spännande sätt att berätta om livet.
När Stig Åke Stålnacke började skriva i tidningen var det som filmrecensent för Örnsköldsviks Allehanda.

– Den första filmen jag recenserade var Ali Baba och de 40 rövarna. Jag satt på natten och skrev.
Han minns ännu en formulering han värkte fram den där natten och som han blev väldigt nöjd med.
– Sedan har jag jagat den rätta formuleringen i hela mitt liv. Språket är ett fint redskap – jag tycker fortfarande lika mycket om att skriva som att måla.
Han bildade familj och bosatte sig i Örnsköldsvik. Vid sidan av sitt arbete som murare skrev han om konst och möten med konstnärer i norrländska tidningar.
Skrivandet tog mer och mer plats.

– Till slut murade jag bara någon gång ibland, för att få in pengar.
När äktenskapet tog slut reste Stig Åke Stålnacke till Malmö, eftersom hans syster bodde här nere.
– Jag blev förälskad i en telefonist på tidningen Arbetet, ger han som förklaring till att han blev kvar.
Det förhållandet varade nu inte så länge. Det gjorde det däremot med Christina, som han träffade på Jazzgården, en förlustelseställe som fanns i Malmö i slutet på 1970-talet.

Sedan flyttade de till Klasaröd.
– Min fru blev sjuk och ville flytta till ett lugnare tempo.
För två år sedan gick hustrun bort. Stig Åke Stålnacke bor kvar i huset och tackar grannarna Viola och Uffe:
– De gör livet här lättare för mig.
Stig Åke Stålnacke har alltså medverkat i de flesta dagstidningar – kanske alla – i Skåne, liksom i radio och tv. Berättat om konst och konstnärer – för han verkar vara lika intresserad av personen bakom som av själva konstverket.

Just nu går han i funderingar på att skriva en bok, där han berättar om ett antal konstnärer.
– Jag har gjort en liten förteckning över vilka jag ska ha med. Men den har jag rivit sönder, jag ändrar mig hela tiden.
– Men om den blir av har jag tänkt att jag ska ha minst tio norrländska konstnärer och ett tiotal skånska.
Han nämner namn som Bengt Lindström, Peter Dahl och Nils André Malmström från Trelleborg. Alla konstnärer med starka kulörer som ett av sina uttrycksmedel.

Det är också något som präglar Stig Åke Stålnackes egen konst.
För till slut blev det alltså så att konstkritikern började måla själv.
– Det var nog Bengt Lindströms måleri, svarar han på frågan vad som fick honom att ta det steget.
– Jag köpte färg och dukar och ville pröva på. Fast måleriet var ju eländigt till att börja med.

Men han hängde i, inredde ateljé i ett av uthusen.
– Men den använder jag inte så ofta. Jag har gått över från olja till akryl; då går det att måla här inne.
Sin första utställning hade han i slutet på 1990-talet hos Söderslätts konstförening i Trelleborg.
I höstas hade Stig Åke Stålnacke en utställning i sin gamla hemstad Örnsköldsvik, där hans båda döttrar bor – en tredje dotter lever inte längre.
– Jag är mycket glad att vara med och få visa min konst i Malmö.
Hans förhoppning är att kunna göra en större utställning med sina bilder av jazzsångerskor i Malmö framöver, med inslag av en eller annan jazzkonsert.

Under 54 år skrev han i Norra Skåne – men numera är internet hans forum. Söndagen den 29 september fyller mångsysslaren och hembygdsvännen Ebbe Persson i Vittsjö 85 år.

Bondsonen Ebbe från byn Hästhult väster om Vittsjö var troligen den allra första journalisten, som skrev om politikern Gustav Fridolin och terrorexperten Magnus Ranstorp.
Redaktör Persson var säker på att en mycket ung Fridolin skulle hamna i både riksdagen och regeringen. För Ranstorp trodde Ebbe väldigt tidigt att ett allmänt kändisskap väntade.

85-åringen har varit hemmadräng, sågverksarbetare, bilskollärare, industrijobbare, lastbilschaufför, skolbussförare, fritidsbonde, hembygdsforskare med mera. Teori och praktik har växlat.
– Allra roligast var det nog, när jag på Norra Skånes redaktion i Hässleholm, gjorde landsbygdssidor.
– Då tog man bilen och åkte ut för att träffa folk i byarna och sedan skriva om jordbruk, jakt, skogsbruk, husdjur och annat. Vilket trevligt jobb jag hade, försäkrar Ebbe Persson, som bara var 18 år ung, när han skrev sin allra första notis i Norra Skåne.
Han var också polis- och tingsreporter på tidningen och byggde upp ett stort kontaktnät inom rättsväsendet. Tidigare var Ebbe Persson lokalredaktör i Tyringe.

Blivande hustrun Margit växte upp vid Röke. Makarna byggde hus i Vittsjö samhälle. De har fått två barn och två barnbarn.
Som månskensbonde har Ebbe skött både sitt föräldrahem i Hästhult och Margits hem vid Röke, men nu har han trappat ner på det fysiska jobbet.
– Fotbollsdamerna från Vittsjö gör verkligen fin PR för kulturorten här, försäkrar reportern, som är mycket historieintresserad. Det har Gustav Fridolin också gjort.
Jubilaren var länge ordförande i Wittsjö hembygdsförening. Han drog även igång årsboken.

Under 1 770 veckor har Ebbe Persson hunnit med veckokrönikan ”Spårat i Vittsjö”, antingen i Norra Skåne eller på nätet. 75 pärmar med Vittsjö-material finns samlade. 2 073 händelser i bygden under 1 011 år har dokumenterats i en särskild skrift.
Numera skriver Ebbe på vittsjobjarnum.nu.
– Det känns roligt att skriva på nätet. Jag jobbar vidare så länge jag orkar, försäkrar 85-åringen.

Skådespelaren Rob Garrison, främst känd för rollen som Tommy i The Karate kid (1984) har avlidit i en ålder av 59 år.
Robert Garrison föddes i Wheeling, West Virginia och började sin skådespelarkarriär i Starship invasions (1977).
Bland några av de övriga filmer och serier han gjort kan nämnas Iron eagle (1986), MacGyver (1987), Coach (1990), Kung Fu: The Legend continues (1995) och Cobra kai (2019),

Mirijam Geyerhofer har skrivit den bok hon hade behövt själv. Innan hon låg i ambulansen efter att ha rasat ihop av den sömnbrist hon drabbats av därför att hennes dotter skrek så på nätterna.

Lite trött bara, annars bra har Mirijam Geyerhofer kallat sin bok, som har sin upprinnelse i hennes egna upplevelser.
– Jag satt och arbetade och skulle bara hämta mer kaffe. Mina ben bar mig inte, jag kände mig konstig i hela kroppen, berättar Mirijam.
Hon blev orolig att hon hade fått en stroke och lyckades ringa efter ambulans.

Hon insåg att kroppen hade gett henne varningar.
– Jag hade haft neurologiska problem innan, som jag inte brytt mig om. Stickningar, känselbortfall.
Nu låg hon och var rädd att hon hade en hjärntumör som tillåtits gå för långt bara för att hon inte sökt läkare i tid.
Hon gick också igenom en MS-undersökning.
– Men neurologerna hittade ingenting – jag var fullt frisk.

Förutom att hon var helt slutkörd av sömnbrist.
Hon hade så klart läst i föräldrahandböcker och hört från andra om att det kan vara svårt med sömnen om ett barn inte sover. Följt av någon klämkäck kommentar i stil med att nu är det dags att koka extra mycket kaffe.
– Jag vet hur det är att vara trött. Men den här tröttheten är något helt annat, förlamande. Något som liksom lägger sig över hela ens personlighet.

Barnens far levde ju i samma situation:
– Han tål sömnbrist bättre än jag.
Och så är det, har hon förstått – olika människor klarar en sådan här situation på olika sätt. Att hon själv hör till dem som drabbas hårt behöver inte innebära att hon är klenare, något som hon oroat sig för.
Det första barnet, en som föddes i augusti 2013, hade sovit hela nätterna. I april 2015 föddes en dotter och det var när hon var ungefär ett år gammal som sömnproblemen kom. De varade i ett och ett halvt år.

– Vi tänkte att det måste ju vara något som är fel på henne.
– Så, plötsligt, nästan över en natt, började hon sova hela natten. Sedan tog det ytterligare ett halvår innan jag också började sova bra. Jag började må jättemycket bättre, direkt.
Under den här tiden skrev hon en hel del på sociala medier och fick starkt gensvar, både av andra trötta som kände sig bekräftade och av andra som kom med alla möjliga råd.

Hon letade också i böcker och på nätet efter något som kunde hjälpa henne. Utan resultat, mest allmänt formulerade passusar om att det kan vara svårt med nattron när man ha småbarn.
Så Mirijam tänkte att då fick hon väl skriva den där boken själv.
För hon är en skrivande människa. Nu är hennes huvudsyssla hennes företag där hon hjälper människor att ta bort tatueringar – mest för att de vill ha plats för nya, säger hon.
Men hon arbetar också som journalist, har skrivit för flera tidningar i Skåne och för olika magasin.

Till Skåne kom hon för fallskärmshoppningens skull.
Men om vi tar det från början, så växte hon upp i Ångermanland, i byn Näsåker i närheten av Sollefteå. Direkt efter högstadiet flyttade hon till Malung för att gå på snowboardgymnasium.
– Sedan var jag ute och reste och hade mig, jobbade säsong. Sälen, Öland, Whistler i Kanada …
Till Skåne hittade hon alltså via fallskärmshoppning.
Några hon kände fick för sig att de skulle lära sig hoppa fallskärm, och hon hakade på.
Utbildningen skedde i Kristianstad och hon pendlade till lektionerna där innan hon fick fallskärmscertifikat 2004.
Nu hade hon fått smak på Skåne och ville fortsätta hoppa här och 2006 kom hon in på journalistlinjen på Skurups folkhögskola.

I Skåne är hon kvar, men fallskärmshoppningen har hon övergivit.
– Jag sålde fallskärmen och köpte en motorcykel 2012.
Sedermera han hon och två andra startat The Litas Malmö, en svensk del av en världsomspännande klubb för mc-körande tjejer.
– Jag tror att det behövs många olika rum i samhället där kvinnor får umgås med bara kvinnor. Det blir alltid ett annat klimat – det är skönt att få vila i det klimatet med jämna mellanrum.
Mirijam fick alltså mycket gensvar från andra kvinnor när hon berättade på nätet om sina sömnproblem.

– Många gånger är det en lättnad bara att veta att man inte är ensam om sina problem.
Och kände sig uppmuntrad att ta itu med sitt bokprojekt.
– Jag förstod ju att jag skulle behöva skriva mycket. Men jag fattade inte hur mycket det var att läsa; jag läste otroligt mycket innan jag ens kunde börja skriva.
Lite trött bara, annars bra är titeln hon gett sin bok.

– Den handlar inte om min sömnbrist – det hade ju blivit en väldigt tråkig bok.
– Bokens första del handlar om vad sömn är. Varför måste vi sova? Vad händer om man inte får sova?
– Man måste inse att man måste ta hand om sig, inte bara försöka härda ut.
– Det är samma sak som med utbrändhet; om man härdar ut för länge innan det rasar tar det längre tid att ta sig tillbaka.
Den andra delen handlar om vad man kan göra, vilken hjälp man kan få, om vikten av avlastning.
– Precis allt i boken är sådant jag hade behövt läsa när jag mådde som sämst.
Boken och hennes arbete med den har rönt uppmärksamhet. Mirijam Geyerhofer har redan varit ute och pratat på mässor som behandlar barn och föräldraskap. Det kommer att bli fler föredrag, hon är redan kontaktad av fler som är intresserade av att höra henne, till exempel på barnavårdscentral och mödravårdscentral.

Framöver har hon mycket media inbokade och ska vara med i Nyhetsmorgon i tv den 14 oktober.
– Jag vill hjälpa andra så att de inte ska behöva gå igenom det jag har gjort.
– Jag känner mig snuvad; jag var ledsen, nedstämd, irriterad under mina barns första år.

Skådespelerskan Linda Porter, känd bland annat från serierna Twin Peaks (2017) och Superstore (2016 till 2019), har avlidit i en ålder av 86 år.
Bland några av hennes övriga filmer och tv-serier kan nämnas American horror story: Murder house (2011), How I met your mother (2010), CSI:NY (2010), That’s so raven (2006), The King of Queens (2005), Strong medicine (2003), Gilmore girls (2001 till 2003), Malcolm in the middle (2001), Melrose place (1999) och Dude, where’s my car (2000).

En av USA:s mest folkkära operasångerskor, Jessye Norman, har avlidit i en ålder av 74 år.
Under 1980- och 1990-talet var hon en av de ledande sångerskorna på Metropolitan i New York.
Hon har belönats med flera utmärkelser som bland annat Grammy award för Bästa klassiska röstsolistframträdandet för Songs of Maurice Ravel (1984), kommendör av Arts et lettres-orden (1984), Grammy för bästa operainspelning av Richard Wagners Lohengrin (1988), och Grammy för bästa operainspelning av Richard Wagners Die Walküre (1989), den franska Hederslegionen (1989), hedersdoktor i musik vid Juilliard school of music (1990) och Grammy lifetime achievement award (2006).

Mila Nord, fem år, bor på Plogvägen i Hässleholm. Hon har skickat in en teckning med lite sommarminnen.
”Goda glassar och mitt hjärta”, står det på baksidan. Vi tackar för den fina teckningen och skickar Mila boken Hej alla monster.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Skriv gärna några ord om motivet och glöm inte uppge namn, adress och ålder.

Skicka till: Personligt, Norra Skåne, Väpnaregatan 6, 281 81 Hässleholm