En dag ska jag ha en frieser.
Det lovade Rita Eriksson sig själv sedan hon haft sin första närkontakt med en frieserhäst. Nu har hon två stycken och är ordförande i föreningen Frieserhästen i Skåne.

Skönhet sägs ju sitta i betraktarens öga, det vill säga det är en subjektiv sak. Men i många betraktares ögon är den frisiska hästen alldeles ovanligt vacker. Lite annorlunda i proportionerna, högrest och ståtlig, en lång böljande man, glänsande helsvart hårrem.
– Ett par vita strån i pannan är godkänt, säger Rita Eriksson, annars ska allt vara svart. Fast de här två är lite solblekta nu, säger hon där vi står med hennes två frieserhästar Jilly och Gandalf, mor och son.

Hon berättar att Jilly var dräktig med Gandalf när hon kom från rasens ursprungsland Holland till Sverige.
– Men det visste man inte då.
Det var nämligen en oplanerad dräktighet. Någon hingst hade lyckats komma till och betäcka Jilly, utan att någon människa visste om det. Och eftersom man inte vet vem som är Gandalfs far så är han diskvalificerad från stamboken – fastän man är säkra på att fadern är en frieser.

Vi träffar Rita i ett stall utanför Kvärlöv, där hon har sina hästar inhysta, några kilometer från hennes hem i Trä.
Hon växte upp inte långt härifrån.
– Min far var väldigt intresserad av djur. Han hyrde ett litet ställe med stall, där han hade gäss och två grisar, för husbehov.
Någon häst fanns där inte, men Rita har suttit på hästar i nästan hela sitt liv.
– Jag har ridit sedan jag var sex år, berättar hon. Jag fick min första egna häst när jag var nio. Det var ett russ som hette Dockan, en C-ponny som jag hade tills jag var 19 år.
Sedan dess har det bara varit någon kort period när hon inte haft häst.
Hon har dock inte haft hästarna som yrke, utan haft flera jobb genom åren.

– När jag var ung var jag väktare och hundförare på Barsebäcksverket. Det var en väldigt bra arbetsplats och en fantastisk miljö runt omkring.
Hon har också arbetat många år i butik och bensinstation.
Men hon har haft djurrelaterade jobb också:
– Jag arbetade hos min hovslagare i åtta år – fast inte med hovslageriet – och på en djurklinik.
Sedan februari i år återfinns hon i Skanskas reception i Hyllie i Malmö.

Och så har hon haft hästar, i olika antal. I ett tiotal år hade hon en hästgård i Saxtorp.
– Innan jag köpte Gandalf hade jag en häst som jag haft i 16 år.
När hon lät den sluta sitt liv hade hon först inga tankar på att skaffa en ny häst. Men så mötte hon frieserhästen:
– Första gången jag såg en frieser var på cirkus. De är vanliga där; de är ståtliga, lättlärda, lugna, stabila.
Hon råkade bevista en premiering för frieserhästar och knöt kontakter som till slut innebar att hon köpte sin första frieser, Gandalf. Att hon numera också har hans mor i stallet beror på att dess ägare skadade sig.
Nu kan inte Rita tänka sig något annat än frieser.
Hon berättar att rasen avlades fram i Holland på 1400-talet för att man behövde en häst som kunde bära tungt utrustade riddare, samtidigt som den var stabil till psyket.

På 1400-talet led ju riddarepoken redan mot sitt slut, men frieserhästen har levt vidare – dess egenskaper var efterfrågade ändå.
– Den har blivit en allt i allo-häst.
Framför allt är den kanske känd som vagnshäst; särskilt vid begravningar ser det effektfullt ut med ett fyrspann med kolsvarta, högresta hästar.
Men de är populära som dragare till brudpar också.
För tre år sedan var Rita Eriksson med om att starta föreningen Frieserhästen i Skåne. Dit kan man ringa för att boka ekipage.
Hon berättar att det finns omkring 4 000 frieserhästar i Sverige, men bara en hingst som är godkänd för avel. Holländarna – det är därifrån aveln styrs – är benhårda när det gäller vilka hästar de släpper fram.

Det är inte bara hästar som gäller för Rita.
– Jag håller på mycket med hundar också, håller en del kurser. Jag har en rottweiler och en korsning mellan Jack Russell och papillen.
– Och så jagar jag, mest fågel.
Nu har hon funderingar på att skaffa en häst till.
– Om allt går vägen ska jag låta betäcka Jilly nästa sommar. Jag ska behålla fölet.

En hel liten saga döljer sig i Selma Forsmans teckning. Det är synd att vi inte har utrymme att lägga teckningen på hela sidan, så ni inte missar nåt.
Först har hon ritat en mamma som promenerar med sin bebis i barnvagnen. Både mamman och bebisen har glada munnar så de verkar nöjda, trots att det regnar, åskar och blixtrar. Mamman och barnet är på väg hem till den gröna huset. Men vem är det som gömmer sig? Jo, det är ingen mindre än Pomperipossa!
Sagotecknaren Selma är fem år och bor på Bäckstigen i Hässleholm Vi tackar henne med boken Bosse reser bort, av Åsa Karsin.

Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glöm inte uppge namn, ålder och adress och skriv gärna några ord om motivet. Skickat till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

personligt Redan på förskolan fyllde Ellen Bernhardsson från Osby åtskilliga pappersark med ritade figurer.
Ritglädjen fanns där redan då och nu som elvaåring har hon hittat sin egen stil.

I en pappask ligger en tjock bunt med teckningar samlade.
– Det är teckningar som jag tycker är hyfsat bra, berättar Ellen blygsamt.
Hon brer ut dem på bordet framför sig och fram träder ett stort antal teckningar gjorda i blyerts men även bilder i milda pastellfärger.
– Jag gillar att rita med blyerts, förklarar Ellen.

Att rita och måla är viktigt för henne och ett sätt att koppla av från skolarbetet.
– Jag har ett behov av att rita, konstaterar Ellen. Det är så avslappnande.
Och träning ger färdighet. Just nu målar Ellen mycket ansikten vilket inte är det allra lättaste.
Var sitter egentligen ögonen i ett människoansikte och hur ritar man en näsa och en mun i förhållande till övriga ansiktsdetaljer?
Ellen ritar även mangateckningar, vilket är ett helt annat sätt att skapa figurer. Stora ögon, liten mun och många gånger flikigt hår.

På flera av Ellens teckningar finns klänningar i olika färger.
En blå klänning i stort format har fått hedersplatsen precis innanför familjens ytterdörr.
Några teckningar är täckta med vita prickar som ger en form av skimrande ljus över bilden.
– Där använder jag mig en vit hjälppenna, berättar Ellen.
Hon experimenterar även med så kallade promarkers som är en form av tuschpennor där det både finns en smalare spets och en bredare.

Idag är Ellen elva år och går i femte klass.
Förutom skola och teckning spelar hon piano, springer och simmar.
Ellen berättar att hon tränar simning fyra gånger i veckan, något som innebär att det kan vara skönt att slappna av med papper och penna efteråt.
Hon förklarar också att hon fått en rad bra tips från en vän till familjen som är en duktig tecknare.
Om hon kommer att använda sina teckningskunskaper i sitt framtida yrkesliv vet hon däremot inte.
Vem vet, kanske kan arkitekt var något.

Ellen visar teckningar som hon gjort på möblerade rum.
Eller förblir det en hobby. Något som kan förgylla tillvaron både för henne själv och för andra.

Någon vecka har gått sedan Kungaparet gästade Balsgårds fruktodlingar, vilket föranledde en stor bild på vår förstasida och en hel bildsida inne i tidningen.
I lilla Fjälkestad var det mesta upp- och nervänt denna dag, när byn fick kungligt besök och massor av barn och vuxna mötte upp. De höga gästerna fick se sig om i Balsgårds omfattande odlingar och promenera runt bland dignande fruktträd tillsammans med hortonomen Viktor Trajkovski och några andra bland de anställda vid universitetet.
Kung Carl Gustaf invigde även ett nytt område för växtgenetik vid anläggningen. Före besöket på Balsgård hade de kungliga tagit en titt på läkemedelsföretaget Radiotrons lokaler, där naturläkemedel framställs i samarbete med Balsgård.
Vid Idéverkstaden i Tyringe har en ytvattensanerare tagits fram och demonstrerats vid Finjasjöns båtklubb.
Oljeutsläpp i en å eller skräpsanering i en hamn eller kanal är bara två användningsområden för denna uppfinning. Den ser ut som en liten motordriven pråm och har längst fram två armar som öppnar sig och längst bak en stor säck för insamling av allehanda skräp.
Tyringebon Anders Stadell är mannen bakom uppfinningen. Han har rest runt i världen och sysslat med bland annat muddringsarbeten och jobbat länge på denna sin idé, ytvattensaneraren som sväljer både ölburkar och olja.
Med stöd från Idéverkstaden i Tyringe har han fått patent på saneraren i Sverige och nu börjat marknadsföra den.
Likväl ställs i en rubrik frågan: Är Tyringe ett industrisamhälle på dekis?
Till bilden av SVA, Svenska verktygsfabriken, nu nästan en öde anläggning, framträder tyringeborna Rolf Rantzow och Sven Nilsson med förhoppningar om en ny företagsamhet, där även gatunamnen Stålgatan och Härdaregatan vittnar om en svunnen storhetstid för industriorten Tyringe. De stora företagen kommer nog aldrig tillbaka, men det finns många duktiga ungdomar som skulle kunna sätta igång.
Vid ett politiskt möte inför valet med företrädare för (S) och (M) läste förre företagsledaren Sven Nilsson upp en lång lista med förslag till företag som behövs i Tyringe: rörfirma, murare, herrfrisör (en enda klarar inte 2500 karlar!), bokhandel, tvättinrättning för de nya sopsorteringskärlen med mera. ”Sluta utbilda alla ungdomar inom det tekniska området”! dundrade Sven. ”Ungdomarna vill jobba praktiskt, och man behöver inte högskoleutbildning till allt”!
Däremot tycks Osby vara på G, ty där råder samma anda som i Gnosjö, även under lågkonjunkturen.
Bara i år har 40 nya företag startats i kommunen, berättade kommunalrådet Anders Pettersson (C) i samband med invigningen av Osby nyföretagarcentrum i kommunhuset. Han kunde också skryta med att Osby med cirka 750 företag har den, tillsammans med Gnosjö, mest utvecklade småföretagsamheten i hela landet.
Hans Ursing från Stockholm är ordförande för stiftelsen Jobs & Society och invigde centret. Han berömde därvid den utbredda entreprenörsandan och låga arbetslösheten i Osby kommun, som är en bygd med små problem.
Från helt annat håll – kyrkomötet i Stockholm – rapporteras om att kyrkotillhörigheten och kvinnoprästfrågan varit stora debattämnen i år.
I artikeln summerar ledamoten Sven G Månsson sina intryck. Debatten om kyrkotillhörigheten varade i hela fem timmar och resulterade i att ingen med automatik föds in i kyrkan. Först efter dopet tillhör man kyrkan.
Ändringen träder i kraft år 1996, under förutsättning att regering och riksdag accepterar nyordningen.
I frågan om kvinnopräster var den kände motståndaren Dag Sandahl en flitig talare, men han fick också rejält mothugg. Framöver får han godkänna både nattvard och andra förrättningar, utförda av kvinnliga präster. Motståndarna kommer dock inte att köras ut ur kyrkan. ”Själv är jag övertygad om att Gud kallar både män och kvinnor till att förkunna”, säger Sven G Månsson till slut.
Till sist fastnar vi för något litet av svensk skoindustri, som allmänt sett påståtts vara utdöd.
I Bjärnum blomstrar nämligen tillverkningen av den klassiska slippern i läder med kilklack av kork. Bengt Bengtsson heter fabrikören, som i en anonym byggnad mitt i byn framställer ungefär 5 000 par om året.
Trots att den lilla fabriken funnits på orten i många år är det inte alla bjärnumsbor som känner till den. Ändå var produktionen för en del år sedan uppe i 25 000 par skor av olika slag. Så helt död är inte svensk skoindustri – men allt material vid tillverkningen måste numera importeras.

Sångaren och låtskrivaren Jeff Fenholt, har avlidit i en ålder av 68 år.
Han spelade i olika rockband då han växte upp i Columbus, Ohio. Då han var 14 år spelade hans grupp The Fifth orden, in låten Goin too far, som blev en stor hit. Efter musikstudier vid Ohio state university tog han en högre examen i musik vid The School of bible theology university i San Jacinto, Kalifornien.
Det stora genombrottet kom då han fick rollen som Jesus i Broadwaymusikalen Jesus Christ Superstar. Albumet Jesus Christ Superstar sålde i omkring 12 miljoner album. Därefter har Fenholt släppt flera album.

Författaren Anne Rivers Siddons har avlidit i en ålder av 83 år.
Hon var född i Atlanta, Georgia och studerade först arkitektur. 1963 började hon skriva för Atlanta magazine och debutnovellen var Heartbreak hotel (1976) som 1989 blev hamnade på filmduken med titeln Heart of Dixie.
Nästa bok, The House next door (1978), blev till en tv-film och 1994 skrev hon kontrakt med Warner Books och första boken Off season där utgavs 2008.
Novellen Burnt mountain hamnade högt på topplistorna 2011. Bland några av övriga titlar kan nämnas Peachtree road (1988), Homeplace (1987) och The Girls of August (2014).

Det råder uppbrottsstämning hos familjen Luikert i Finja. Men de ska inte på vilken resa som helst. Kosan styrs till Mozambique där bönderna ska få hjälp med att utveckla sina små lantbruk.
– Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse, säger paret David och Magdalena Luikert med en mun.

Nu är det ingen fix idé som har slagit rot i familjen Luikerts annars så lugna tillvaro i villan utanför Hässleholm, där David och Magdalena bor tillsammans med de fyra barnen, den yngsta tre och den äldsta nio år.
Det handlar om åratal av både praktisk och mental förberedelse för det som komma skall.

Att de ska resa till områden som behöver hjälp har varit självklart för båda så länge de kan minnas. I tonåren utbildade David sig inom lantbruk (lantbruksteknisk assistent), sedan läste han till bevattningsingenjör i Israel.
Hustrun Magdalena är redovisningsekonom och jobbar gärna med de administrativa bitarna men är också inställd på att arbeta med kvinnor som vill lära sig mer om till exempel odling och ekonomi. De vill kunna organisera småbönderna i kooperativ för att få större volymer till försäljning.
David är van vid att byta livsinriktning. För cirka fem år sedan sadlade han om efter många år inom industrin för att bli föreståndare för Pingstkyrkans Secondhandbutik i Hässleholm. En verksamhet som har växt och är i ständig utveckling.
– Otroligt givmilda människor och trogna kunder som har gett oss möjlighet att skicka pengar till många projekt ute i världen, säger han.

– Men ända sedan jag var tonåring har jag jobbat med att utbilda mig inom lantbruk. Nu är jag biståndsingenjör och har också utbildat mig inom bevattningsteknik i Israel, berättar han.
Men det skulle dröja ända tills nu innan drömmen om att verkligen åka ut för att göra skillnad för fattiga människor verkligen kan gå i uppfyllelse.
Och det tack vare den tyska organisationen CFI, en kristen internationell organisation för yrkesmän.
– Man kan säga att de matchar mot yrkeskunniga efter de behov som dyker upp när det gäller olika hjälpprojekt, förklarar David där vi sitter vid familjens stora matbord.
Kartonger står längs väggarna och det märks att det råder uppbrottsstämning.

Meningen är att hela familjen reser till Portugal i början av oktober för att lära sig grunderna i språket innan resan fortsätter till slutmålet Mozambique den 1 februari.
Magdalena berättar hur hon redan som femåring blev fascinerad över just det här med hjälparbete ute i världen.
– Min pappa var pastor i en liten församling i Finland. En gång fick vi besök av en kvinna som hade varit och arbetet i Kina. Hon visade bilder därifrån och jag blev helt tagen. Bilderna satt på min näthinna och jag tänkte att jag vill också resa i världen och hjälpa människor.
Det blev tankar och en innerlig önskan som aldrig har lämnat henne.
David är av samma virke De två möttes och drömmarna kunde kanske bli verklighet. Bara med den detaljen att barnen började trilla in på löpande band.
Men nu är det dags.

Allt har lagt sig till rätta, både praktiskt och mentalt, tycker de.
De känner sig trygga med den stora tyska organisationen i ryggen som i sin tur har kontakt med den lokala lutherska församlingen på plats i Mozambique.
David har också gått kurser i säkerhetstänkande, hur man ska agera i akuta situationer som kan uppstå. Det kan gälla rån eller kidnappning och till exempel naturkatastrofer.
– Området där vi ska arbeta är relativt tryggt, men jag är glad att ha utbildningen i ryggraden, säger han.
– För oss gäller det förstås att komma in i vardagen och bli accepterade av lokalbefolkningen så fort det bara går, säger Magdalena.

Hur ordnar det sig med skolgång för barnen?
– Vi har fått dispens för hemundervisning redan nu för att få in rutiner som vi kommer att använda oss av en tid framåt innan vi har etablerat oss, säger Magdalena som är den som ansvarar för undervisningen.

Vilken är den största utmaningen?
– Kontakten med lokalbefolkningen och att vi också får kontakt med nyckelpersoner som gör att vi får igång hjälparbetet, säger David.
–När det gäller faror så är det nog naturkatastrofer och klimatet som man tänker på, säger Magdalena.
– Alla i familjen har fått personliga vaccinationsprogram, annars är väl sjukdomar också något som kan utgöra en vissa fara.

Boendet?
– Organisationen vi har bakom oss ordnar boende innan vi får tag på något eget. Det känner vi oss trygga i.
I första hand gäller kontraktet i Mozambique i tre år.
– Sedan får vi se hur det blir. Det viktigaste för oss nu är att vi äntligen kommer iväg och får göra skillnad för människor som verkligen behöver hjälp och bistånd, konstaterar David.

Den amerikanske musikern och musikproducenten Ric Ocasek, har avlidit i en ålder av 75 år.
Han föddes med namnet Richard Theodore Otcasek i Baltimore, Maryland.
Han är främst känd som sångare och gitarrist i rockgruppen The Cars. De har släppt låtar som Just what i needed, Good times roll, You’re all I’ve got tonight, Drive och Shake it up. De fick år 2018 en plats i Rock and roll Hall of Fame.
Ric Ocasek debuterade som soloartist med albumet Beatitude (1982).
Han producerade åt bland annat Weezer, Bad religion och No doubt.
Han var också känd för sitt äktenskap med den svensk-tjeckiska supermodellen Paulina Porizkova. Efter 28 års äktenskap gick de skilda vägar 2018.

.

Den ungerska författaren György Konrad har avlidit i en ålder av 86 år.
Han föddes i en judisk familj. Större delen av familjen dog under förintelsen men han överlevde då han skickades till släktingar i Budaprest. Han studerade litteraturvetenskap. sociologi och psykologi.
Första romanen Besökaren (1974), har översatts till 13 språk. Bland några av hans övriga verk kan nämnas Stadsgrundaren (1977), Förloraren (1980), Trädgårdsfesten (1987) och Stenklockan (1995).
György Konrad har belönats med Friedenspreis des Deutschen Buchhandels (1991) och Karlspreis (2001)

Sångaren och skådespelaren Eddie Money, har avlidit i en ålder av 70 år.
Han var även låtskrivare och producerade många musikaler.
Musikkarrären började som sångare i rockbandet The Rockets och därefter framträdde han som solist. Första albumet hette Eddie Money (1977) med låtar som Two tickets to paradise och Baby hold on.
På albumet Life for the taking (1978) fanns bland annat Gimme some water, Can’t keep a good man down och Maybe I’m a fool. Albumet No control (1982) hade flera hits som exempelvis Shakin, Think I’m in love och Take a little bit.
Han gjorde även karriär som skådespelare, bland annat i komedin The king of Queens och många av hans låtar är soundtracks i framgångsrika serier som The Simpsons, Grand thefs auto och Guitar hero.

Skådespelaren Brian Turk har avlidit i cancer i en ålder av 49 år.
Han har spelat i serier som Jurassic Park (1997), Beverly Hills (1995) och American Pie 2 (2001).
Han har under sin karriär hunnit medverka i en mängd filmer och serier, i serien Carnivàle (2003 till 2005) gjorde han rollen som den starke mannen Gabriel på den resande cirkusen.
Bland några av hans övriga filmen kan nämnas Buffy the vampire slayer (1998), Crocodile Dundee in Los Angeles (2001), Big fat liar (2002), Criminal minds (2005) och Two and a half men (2007).

Lena Haugaard ville leva ett liv på landet, av jorden. Men hon insåg att hon visste väldigt lite – för att få veta mer tog hon kontakt med människor som kunde berätta om villkoren för att verka på landsbygden. Den som vill följa hennes lärandes resa kan göra det på podcasten Bondesamhället.

Det var 2017 som Lena Haugaard och mannen som numera är hennes make köpte den gamla gården i Rynge, mellan Ystad och Rydsgård. Tanken var att det skulle vara ett fritidshus och i början fungerade det också som ett sådant. Men det fick flitiga besök.
– Vi pendlade hit varje helg.
De bodde då på Nörrebro i centrala Köpenhamn. Hon hade ett välbetalt jobb som affärsområdeschef på Telias danska huvudkontor.

Ett beslut mognade fram om att det var på landet hon ville bo.
– Men jag ville inte pendla till Köpenhamn fem dagar i veckan.
Hon ville hitta ett sätt att livnära sig på landet, talar om en dröm om att bli bonde.
Men hur gör man? Hon visste ju väldigt lite. Det fanns massor hon behövde ta reda på.
– Vad kan man göra här? Vilka utmaningar finns?
Hon har inga problem med att fråga människor om det ena eller andra, till exempel vad de håller på med. Så hon bestämde sig för att göra just det. Och att låta vem som ville följa med på resan – så hon startade en podcast. Bondesamhället.
– Jag investerade i en podutrustning, lärde mig redigera på Youtube.

Hon tog kontakt med ett 20-tal bönder och mathantverkare i Skåne och frågade om hon fick komma och prata med dem för sitt radioprogram.
Responsen blev större än hon trodde och förra året kunde hon sända sju program.
Sedan hon spelade in den första omgången har hon hunnit gifta sig och få barn och vara barnledig och bli permanent bosatt på Haugården, som hon och maken valt att kalla sitt ställe.
Tidningen hälsar på där en strålande vacker dag. Vi sitter på en bänk i trädgården, där vi hör grönfink, bofink och härmsångare markera revir. De lägger ut fågelsången över kronärtskockor, fikonträd, sex sorters potatis, squash, kål, morötter, rödbetor, vinbär, bönor, sallat, kryddörter, fruktträd och allt möjligt annat.

Lena har slutat arbeta i Köpenhamn. Att behålla jobbet och arbeta hemifrån var inte aktuellt: – Chefen måste ju vara på plats.
Ett avgångsvederlag ger en frist att fundera över framtiden och försöka få Bondesamhället att rulla.
I sommar började hon sända andra omgången av Bondesamhället med 12 till 14 avsnitt.
– Målet är att lyfta fram de småskaliga producenterna. Jag vill att fler av dem ska få plats i dagligvaruhandeln.
– Men podden handlar inte om att sälja deras produkter, utan jag vill berätta om människor, vad som driver dem.
Ett tidigt mål är att bygga upp en trogen grupp lyssnare, genuint intresserade människor.

Alla hittills inspelade program handlar om människor från Skåne. Men Lena har som mål att täcka hela landet.
– Härnäst blir det mitt hemlandskap Blekinge – jag kommer från Karlskrona.
Hon har själv ett yrkesmässigt förflutet när det gäller mat, med flera år i restaurangbranschen.
Hon läste till kock på gymnasiet. Gjorde praktik i Stockholm, arbetade på bageri i Karlskrona.
Men hon tvingades lämna köket:
– Jag fick svåra handeksem. Det är ganska vanligt, men det visste jag inte då.
– Jag gick över till serveringssidan. Reste världen runt och jobbade, Tokyo, Sydney.

Kom hem när hon var 25 år och en vän lockade henne att flytta till Malmö, där hon började arbeta som servitris på Konsthallen 2008. Så småningom gick hon vidare till en annan krog, och det var där hon träffade sin man.
Han var också i krogbranschen – men det var faktiskt i den vevan som hon bestämde sig för att lämna den.
Det var dags att göra något nytt. Hon läste in gymnasiematten på Komvux och studerade på Köpenhamns handelshögskola. Sammanlagt blev det fem års studier.
Efter olika anställningar, bland annat som day trader, var hon alltså affärsområdeschef på Telia i Köpenhamn.
Det jobbet trivdes hon bra med, det hade stimulerande utmaningar. Men för ett år sedan kom hon ändå fram till att hon måste göra ett val.

Det föll alltså på att försöka bygga en tillvaro på landet. Och nu tar hon reda på hur andra människor gjort.
En sak har hon redan kommit fram till:
– De här människorna sliter ju som tusan, jobbar i ständig motvind.
Så mycket att hon själv kommit fram till att hon kanske får, om inte överge, så i varje fall revidera, omforma, sin egen bondedröm.
Nu handlar det först och främst om att få Bondesamhället – podcast och blogg – på stadigare ben.
– Jag måste bygga en finansieringsmodell, konstaterar hon.
I ett första steg vill hon ha råd att anlita professionella krafter för själva produktionen, ljud och redigering.
Och hon vill finna vilken form Bondesamhället ska ha i framtiden och hur stor plats den ska ta i hennes liv.
– Jag hoppas att den kan ha kommersiella ben i framtiden.

Ett sådant ben hoppas hon kan vara försäljning av något som hon själv producerar hemma.
– Jag har någon dröm om att ha en egen fabrik av något slag.
Lena är fast besluten att ge sitt projekt med pod och blogg och lantliv en riktig chans:
– Jag tror att man skapar sitt eget universum.

Utan att känna varandra gick de på dejt. Kär­leken spirade och fyra år senare kan Kenny och Eme­lie Hansson be­trakta sig som äkta makar.
– När det är rätt går det lätt, sum­merar Kenny Hansson re­san.

Som li­ten ville hässleholmsbördige Kenny Hansson bli kung. När hans mam­ma för­kla­rade att är omöj­ligt satsade han istäl­let på stats­mi­nis­ter och po­li­ti­ken.
I dag, med blotta 23 år gammal, är han ord­fö­ran­de i mil­jö- och stads­bygg­nads­nämn­den för Mo­de­raterna i Häss­le­holms kom­mun. Dess­utom med en ekonomutbildning i ba­ga­get och en ci­vil an­ställ­ning på Han­dels­ban­ken i en grann­kom­mun.
Me­riter som gör honom till en an­märk­nings­värd ung­dom i väst­värl­dens ti­diga 2000-tal.

Det fak­tum att han ny­li­gen gifte sig gör inte saker och ting mind­re häp­nads­väc­kan­de. Me­del­ål­dern för att gifta sig är näm­li­gen, en­ligt SCBs mät­ning för 2018, 33,9 år för kvin­nor och 36,3 år för män. Men sta­ti­stiken stämmer inte in på honom el­ler 23-åriga frun Eme­lie Karlsson, nu­me­ra Hansson.
– Jag tänkte att om jag vill vara med Eme­lie resten av livet så måste jag fria. Sedan har jag velat kalla henne för min fru. Sam­bo och flick­vän, visst, men att säga min fru är an­nor­lunda, be­rät­tar Kenny.

Som gym­na­sist på Olym­pia­sko­lan i Helsingborg, staden hon ock­så kommer ifrån, var Eme­lie Hansson, pre­cis som maken, en­ga­ge­rad i politiken.Hon hade på så sätt stött på Kenny vid en­sta­ka till­fäl­len, men nå­gon be­kant­skap hade de ald­rig stiftat.
Inte förr­än den dag då det plingade till i hennes te­le­fon.
– Jag fick hennes te­le­fon­num­mer från en ge­men­sam kom­pis och tvekade inte, utan hörde av mig di­rekt, säger Kenny.

Ett sam­tal som ledde till en blinddate. Året var 2015 och den dejten ledde till en re­la­ti­on som gick som på höghastighetsräls.
– Fyra dagar ef­ter den första dejten, blev jag hem­bjuden på mid­dag hos hennes för­äl­drar, för­klarar Kenny.
Bara ett halv­år senare lämnade Eme­lie mot­vil­ligt sin hem­stad för att flytta ihop med pojk­vännen i en hy­res­rätt i Häss­le­holm.
– En av mina största be­drifter i livet är att få den här damen att lämna sitt hem för att flytta ihop med mig här, säger Kenny me­dan Eme­lie suckar till svar.
På en par­resa i Viet­nam 2016, dagen in­nan ny­års­af­ton, frågar Kenny om Eme­lies hand – ef­ter att först ha råd­slagit med hennes för­äl­drar, en­ligt tra­di­tionen.
– Så­klart, man är ju tra­di­tio­nell, säger han med glimten i ögat.
– Men för­äl­drarna har an­nars inte varit så del­ak­tiga i det hela, utan vi har kört på det som känts rätt för oss, tillägger Eme­lie.

Nu, två år ef­ter att ringen sattes på fin­gret, sitter de som gift par vid mat­bordet i sin fem­rum­ma­re i cen­trala Häss­le­holm. Det har gått ex­akt en månad se­dan gif­ter­målet dagen vi träffas i den rymliga lä­gen­heten och på icke-ame­ri­kanskt vis var det mannen som drog i trådarna in­för bröl­lopet. Med start ett och ett halvt år in­nan det be­gav sig.
– Jag var verk­li­gen bri­de Cil­la in­för det här, säger Kenny Hansson och skrattar.
– Jag var så himla trött på honom mot slutet, tillägger en ändå små­le­en­des Eme­lie och fort­sätter:
– Jag var knappt del­ak­tig i själva pla­ne­ringen utan Kenny har frågat om vi ska ha de blom­morna el­ler de andra, om vi ska bjuda den el­ler den, var­för vi inte ska ha det el­ler det. Han har hela tiden så myc­ket åsikter, som den po­li­ti­ker han är. Jag hade tyckt det var skönt att bara få det gjort i Råd­huset, utan hela den prå­liga grejen, men det blev ju väl­digt lyc­kat.

På dagen D, den 17 au­gus­ti i år, var det först tra­di­tio­nell kyrk­lig vig­sel i Norra Vrams kyr­ka, sam­ma för­sam­ling som är tecknad i Eme­lies pass. Inte den enda his­to­riska kopp­lingen vid ce­re­mo­nin – för prästen som vigde paret, Lars-Ivar Ericson, har länge bi­stått Kenny och hans fa­milj
– Han döpte, kon­fir­merade och vigde mig, han kon­fir­merade min bror och vigde mina för­äl­drar. Vi tänkte om vi ändå ska ha en präst kan det vara en präst man har ett band till, be­rät­tar Kenny.
Ef­ter vigslen styrde ko­san till ut­kanterna av Eme­lies hem­stad, när­ma­re be­stämt till en fest­lo­kal i Mör­arp.
– Där festade vi hela natten lång vilket blev lyc­kat. Jag är glad att jag gick med på alla Ken­nys krav, för hela dagen var jät­te­kul, säger Eme­lie.
– Det kun­de man inte tro när man såg alla ex­cel-lis­tor och be­räk­ningar dess­för­in­nan, skjuter Kenny in.

Trots sin ringa ål­der, känns paret verk­li­gen som ett gam­malt gift par, där de sitter vid mat­bordet. De har högt i tak när de talar med och mot varandra, och kom­pli­mangerna och kri­tiken både uttalas och tas emot med öm­het.
– Jag tycker ju han är men­talt för gam­mal ibland. Och ibland är jag väl­digt trött på hans tyckande för han har så myc­ket åsikter om allt hela tiden, säger Eme­lie med skrattet i rösten.
– Ja, när jag vill komma dit jag vill blir det myc­ket po­li­ti­ker­svar av det hela, men det har man ju fått lära sig un­der de här fyra åren att det får jag ta i ta­lar­stolen istäl­let för hem­ma, svarar maken.
De be­rät­tar att de un­der upp­växten haft goda fö­re­bilder inom kär­leken, vilket blivit re­cept på deras egna lyck­liga för­hål­lan­de.
– Ingen av oss kommer ifrån en skilsmässofamilj, utan det har varit kärn­fa­milj hela tiden som har visat hur man ska bete sig mot en an­nan män­ni­ska och hur man visar kär­lek för varandra i prak­tiken. Jag kan inte se hur detta skulle gå i sär på den fronten, kun­gör Kenny och Eme­lie håller med.
– Det finns all­tid lös­ningar och tillägger:
– Kenny är min bästa vän i hela livet. Jag tänkte myc­ket in­nan vi gifte oss ifall jag har missat nå­got, för Kenny var för min första pojk­vän. Men var­je gång har jag kommit fram till att jag inte kan tänka mig nå­gon an­nan kil­le att vara med.
– När det är rätt så går det lätt, som jag sade på bröl­lopet, sum­merar Kenny.

Planerna på att utöka fa­miljen, som ut­ö­ver paret be­står av katterna Lova och Fre­ja, ligger där­emot på is, i alla fall ett tag till.
– För din del är det ju kirrat och klart med jobb och så. Men jag är lite mitt­e­mel­lan med vad jag vill göra och även om jag har ett jät­te­fint jobb drömmer jag om att bli po­lis. Jag be­höver ha reda på och finna mig i om jag blir an­tagen el­ler inte så får ser hur det blir med jobb, ut­bild­ning och barn ef­ter det, säger Eme­lie och Kenny stöttar henne.
Huru­vi­da det helst blir en dot­ter el­ler son råder det delade åsikter kring.
– Jag har ju ett släkt­namn som är Hans och heter ju själv Hans Kenny Hansson. Jag hade gär­na haft en Hans Kenny Hansson ju­ni­or, säger Kenny och Eme­lie suckar tungt.
– Jag vill ju ha en dot­ter om jag verk­li­gen får önska, och sen vill jag ha en lika fin re­la­ti­on med mina barn som jag har med min mam­ma. Det är en dröm, säger hon.

Manusförfattaren och regissören Hans Ingemansson har avlidit i en ålder av 54 år.
Han var född i Älmhult och skrev låtar och spelade piano i kultbandet The Creeps. Gruppen hade hits som Smash och Ooh I like it.
Han la rockkarriären åt sidan för att satsa på humorn. Hans Ingemansson skrev bland annat manus till Solsidan och Bonusfamiljen och tillsammans med Felix Herngren skrev han filmmanus till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och uppföljaren Hundraettåringen som smet från notan och försvann.
Några av hans övriga produktioner var tv-serien Ulveson och Herngren (2004) och långfilmen Varannan vecka (2006). Han skrev och regisserade även Felix Herngrens påhittade figurer, som Dan Bäckman, Sasha och Tim Hibbins. Han var även inslagsproducent för 100 höjdare med Filip & Fredrik.
Felix Herngren har skrivit om sorgen efter sin vän och kollega på Instagram: ”Min käre, finaste Hasse. Så mycket hade aldrig blivit roligt om inte du varit med. Don’t go away som du sjöng i det första jag nånsin regisserade, och nu är det enda som ekar i min skalle.

Valet blir förstås det stora samtalsämnet både före och efter valdagen den 18 september.
En riktig rysare väntar, så lyder stora rubriken på lördagen. Och huvudbilden visar när jordbruksminister Karl-Erik Olsson delar ut morötter till väljare i Kristianstad som sista argumentet för (C)-politik.
Ett regnigt Hässleholm besöktes av både skatteministern Bo Lundgren (M) och finansministern Anne Wibble (FP), den förre enligt rubriken rakryggad in i det sista och säker på seger.
På det lokala planet räcker det med att fortsätta citera rubriker: Skola och omsorgsfrågor ska ge röster åt Folkpartiet, menar Allan Larsson. Kds-are med Ingemar Gustavsson i spetsen ser olika lösningar på hur kommunen kan styras och Miljöpartiet med Hans-Göran Hansson hoppas på medvind i flygfältsfrågan i Ignaberga (som vi återkommer till).
Resultatet på riksplanet blir att statsminister Carl Bildt snabbt begär sitt avsked och talman Ingegerd Troedsson (med Bjärnumsanknytning) ger Ingvar Carlsson i uppdrag att bilda ny regering.
På måndagen är rubriken vad gäller Hässleholms kommun ”Röd-grön röra”, som gäller frågan om (S) och (C) tar hand om styret. Det hetaste tipset i majoritetsfrågan är att kommunen får en ny koalition mellan politikerpolarna Bengt Andersson och Gunnar Bengtsson. Tillsammans efter (S) valframgång får partierna 37 av 61 mandat i fullmäktige.
Moderaternas Christina Ivarsson delar inte uppfattningen utan ser fram emot en stark opposition mellan socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet på andra sidan.
Vad det gäller Osby kommun säger sig (S) vara beredda att ta över styret.
” Väljarna har gett oss sitt förtroende och vi vill givetvis försöka leva upp till det”, poängterar Erland Nilsson, som kanske blir nästa kommunalråd. Hans motto är i så fall är att göra ett bra Osby bättre, men att inga stora omvälvningar är på gång. ” Vi har inte ens tänkt att återinföra hundskatten”, säger han med glimten i ögat.
En omvälvning är det dock att socialdemokraterna för första gången kan få majoritetsställning i kommunen, inte av egen kraft men med draghjälp av ungdomspartiet NU.
Nu något helt annat! I Hässleholm har i helgen hållits maskinförar-DM, där en imponerande yrkesskicklighet visades upp.
Man ville lyfta fram en betydelsefull yrkeskategori, stimulera yrkeskänslan och visa vad branschen går för. Det var andra året som tävlingarna hållits, och DM- segrarna går vidare till SM-finalen.
Fyra olika maskintyper används: grävmaskin, grävlastare, hjullastare och mobilkran. Deltagarna hade att utföra de mest varierande uppgifter. För samtliga maskinförare gällde precitionsskicklighet och för ett otränat öga verkade vissa uppgifter helt omöjliga.
Roland Rundbäck från Tyringe med 30 års erfarenhet som maskinförare deltog för första gången. Trots att han aldrig kört den aktuella typen av grävlastare var han inte ett dugg nervös och nådde en andraplacering i tävlingen.
Ignaberga flygfält, ja! Byggnadsnämnden säger ja till denna lokalisering med en enig nämnd bakom beslutet.
Att ha kvar flygplatsen vid Vankiva ansågs inte realistiskt, även om socialdemokraterna förespråkat det alternativet. Men protesterna har varit många och långa från närboende till fältet vid Ignaberga.” Här vill vi inte ha någon start- och landningsbana”. säger uppretade ignabergabor av olika åldrar.
Det blir nu fullmäktige som får ta ställning till om det ska bli en flygplats i Ignaberga eller inte.
En man med många järn i elden fyller i dagarna 60 år, Lennart Kristensson och hur han hunnit det kan vän av ordning fråga sig.
Han är förvaltningschef på kommunens mätningskontor men håller även i olika sambandsfunktioner, typ resor. Sedan tio år ordförande i Västra Göinge hembygdsförening men också engagerad i Skånes hembygdsförbund, Stiftelsen för Kristianstads läns museum samt för Skånehantverk.
” Att jag blev mätingenjör berodde på att jag var tekniskt intresserad och så ärvde jag yrket efter min far”, berättar Lennart.
Intresset för bygdens historia blev tidigt för honom naturligt och länkades småningom över till Hovdala slott. Snapphanespelet som uruppfördes 1987 var han initiativtagare till och i Hembygdsföreningens regi har det fortsatt med visningar på slottet. En permanent utställning om Snapphanetiden kunde bli en turistattraktion av rang, menar jubilaren och eldsjälen ”Krischan”.

Den kanadensiske författaren Graeme Gibson har avlidit i en ålder av 85 år.
Han var främst känd för Eleven canadian novelists (1973), som består av intervjuer med elva olika kanadensiska författare, däribland hans maka, poeten Margaret Atwood, Austin Clarke, Matt Cohen och Alice Munro.
Bland några av hans övriga böcker kan nämnas Five legs (1969), Gentleman death (1993), The Bedside book of birds (2005) och The Bedside book of beasts (2009).

S

Greta Pråme har avlidit i en ålder av 90 år. Hennes närmaste är halvsyster Kerstin med maken Kjell, svägerskan Siv samt maken Inges brorson Göran med makan Birre och goda vänner.

När jag kommer till Malmö från Närke 1969 blir jag arbetskamrat med Greta Pråme på glasögongrossisten Bausch & Lomb. Greta har ett stort hjärta och det är aldrig långt till skratt, trots långvarig sjukdom. Hon berättar många roliga historier om originella optiker.

Glasbeställningar gjordes telefonledes på den tiden, vilket skapade vänskapliga band och gärna några extra värmande ord, som ingen dator kan förmedla.
Optiker Andersson i Osby ringer troget dagligen, men en snöstormig dag hörds inget. Greta tycker då det är bäst att ringa till Osby. ”Vi är insnöade!” hörs en svag röst. ”Mer än vanligt?” undrar Greta.
En sådan slagkraftig dialog passar ingalunda till ryktbara malmöoptiker som Frid, Hellstam, Buve eller Preisler, där bemötandet är av mer korrekt och högtidlig art. Du-reformen är ej i bruk där ännu.

Historierna kommer ofta i repris från Greta, men vad spelar det för roll, som denna från hennes tid vid Becks optik. En verkstadsoptiker säger en varm sommardag: ”Hej då, nu tar jag cykelsemester”. Ett vykort anländer från Dalarna, men därefter går han upp i rök och kommer aldrig tillbaka….
Gretas arbetsglädje smittar verkligen av sig. Hon har genuina kunskaper om glasögonglas, men har även erfarenheter från läkemedelsbranschen och delar generöst med sig av sina lärdomar till oss medarbetare.
Jag undrar ibland om Greta själv förstod hur omtyckt hon var bland de skånska optikerna.

När barnen växer upp får min familj låna hennes och maken Inges torp i Årröd vid Linderödsåsen. Härlig lantluft och allt vad det innebär tackar man inte nej till. Jag minns, när Inge visar torpet med stor inlevelse och berättar om lantlivets mysterier, som till exempel ett gökurs betydelse!
Hon var även aktiv på Facebook de sista åren, vilket långt ifrån alla är, i Gretas ålder. Jag saknar en mycket god arbetskamrat och vän. Vår vänskap varade över 40 år, efter det vi jobbat sju år tillsammans.

Yngve Nilsson från Röke har besökt 55 länder i sitt liv och förhoppningsvis blir det fler som han kan lägga till sin lista.
En stor resedröm är att någon gång komma till Galapagosöarna.

Yngve Nilsson sitter med flera fotoalbum och en hög med bilder framför sig på Café Verum i Hässleholm. Hit kommer han gärna för att ta en fika och för att prata bort en stund.
Yngve har sedan ungdomen varit väldigt förtjust i att se sig om i världen och på Café Verum kan han skvallra lite och dela med sig av sina reseminnen.
– Jag började att resa 1969 när jag kom i kontakt med Erling Bengtsson på Röke buss, berättar han.

Då var Yngve 23 år och de första stapplande resestegen gick till Tyskland och Österrike. Yngve fick blodad tand och därefter har resorna blivit längre och längre och mer och mer spännande. 55 länder räknar Yngve med att han i skrivande stund har satt sin fot i.
Med tanke på vårt runda jordklot funderar man på var han befunnit sig när han varit som längst hemifrån.
– Det var nog staden Rotorua som ligger på nordön på Nya Zeeland, berättar Yngve och minns tillbaka.
Han visar ett foto där han dansar med några maorierkvinnor. Maorierna är Nya Zeelands urinvånare och de flesta invånarna i landet har just maorier i sin släkt.
– När de hälsar på varandra så gnuggar de näsorna mot varandra. berättar Yngve och ler brett.

Eftersom han besökt Nya Zeeland har han även utforskat närliggande Australien och också Stora Barriärrevet.
– De människor som varit svårast att komma i kontakt med var de från Darwin i Australien, berättar Yngve.
Darwin är huvudstad i det nordliga territoriet av Australien och varför det var så svårt att nå invånarna just där har han ingen aning om.
Egentligen var det den berömda Ayers rock som lockade.
– På min 50-årsdag var jag vid Grand Canyon i USA och då satte jag det målet, berättar han.
Han berättar om ett besök ute på en farm där besökarna bjöds på bröd bakat i en glödhärd på gården. Till brödet fick de så kallat billabong-te, ett te som blandas genom att kitteln snurras runt. Han hann även med att testa både fårvallning och fårklippning.
Motsatsen till Australien kan man kanske kalla Nordkap som är den nordligaste punkten på det europeiska fastlandet. Även här har Yngve varit.

Yngve har jobbat som rörmokare och när han jobbade för ”Göinge mekaniska” under en period 1979-80 var han stationerad i Laos.
Företaget skulle hjälpa till med projektering av ett anbud till Volvo som gällde byggande av en lastbilsverkstad och utbildningsenhet i Laos. Volvo hade antagit anbudet som en del i sitt åtagande till Sida. Yngve skulle vara instruktör vid uppmontering av röranläggningen som skulle komma med en rysk båt från Göteborg.
Lite diskret avslöjar han att en stationering utomlands inte var så nyttigt för alla. Borta från familjen levde flera som om de inte hade någon familj alls. Ibland rann spriten till trots att det här handlade om hemkörd lao lao eller visky lao som det kallades.
– Men laoiterna är ett godmodigt folk, konstaterar Yngve och man firar i en kombination av buddism och folklig tradition sedan århundraden. Man undrar hur ett folk kan vara så godmodiga trots allt elände med krig och fattigdom som de genomlevt.

I Laos var det inte alltid läge att prata om religion och politik och ibland krockade seder och kultur.
– Ibland använde de cannabis i maten för att ge rätterna en mjukare smak,
Han berättar hur han flera år senare reste runt i både Laos, Kambodja och Vietnam. Det som gjort störst intryck på Yngve under alla resor var just besöket i Kambodja.
– Vi fick se Pol Pots tortyrkammare, berättar Yngve och ser plågad ut.
Pol Pot var ledare för de så kallade röda khmererna och under hans styre torterades och dödades miljoner människor.
Yngve berättar om hela hus med kranier och målningar av tortyrscener.
– Det här hände under tiden som jag befann mig i Laos, konstaterar Yngve och ser högst berörd ut.

Yngve fortsätter att visa bilder från sina resor i USA. På bilderna syns han bland annat vid Grand Canyon, Klippiga bergen och Golden Gatebron. Han vaskar guld, flyger helikopter och träffar en avlägsen släkting i Fisherman’s Wharf i San Francisco.
I Chisago i Minneapolis mötte han Wilhelm Moberg i form av en staty.
– Här cyklade han runt i bygden och skaffade underlag för böcker om Karl-Oskar och Kristina, berättar Yngve.
Rapid city och Deadwood i South Dakota är välkänd westernmiljö.
– Här blev Wyaat Earp skjuten under pokerspel då han inte hade ryggen fri, berättar Yngve. På handen hade han då tre ess och två åttor som senare kom att kallas död mans hand.
Yngve fortsätter att berätta om besök i Yellowstone där det både finns bison, älg, varg och grizzlybjörnar, om raftin i Snake river och om turer genom westernstäder.

Har du varit i alla världsdelar?
– Ja, det har jag, svarar Yngve, men i Afrika har det bara blivit Sydafrika. Men han tillägger att han i alla fall har sett The Big Five det vill säga lejon, leopard, elefant, noshörning och buffel.
Med andra ord har han en hel del spännande länder framför sig om han ska beta av den kontinenten.
Men drömmålet är Galapagosöarna. Dit skulle han gärna vilja åka.
– Men det är så fruktansvärt långt att åka, konstaterar Yngve.
På frågan om han aldrig är rädd svarar han nekande. Han väljer att inte ta några onödiga risker och använder sig av sunt förnuft och sina ögon i nacken.

Det mesta är spännande även maten. I alla fall att titta på.
I Kina serverades till exempel friterade silkesmaskar och skorpioner.
Yngves resor och nyfikenhet har gjort honom allmänbildad och enligt röster inne på kaféet är han en fena på frågesporter. Han gillar alla möten som resorna fört med sig. Genom att åka på egen hand ökar chansen att träffa på nya bekantskaper och trevliga människor är ju halva resan.

Folke Davidsson, Solgården, Hästveda, har avlidit i en ålder av 97 år.

Folke Davidsson var född och uppvuxen på ett lantbruk i Snärshult, Vittsjö.
Han blev ganska tidigt faderlös och fick då överta sin faders roll i lantbruket. Modern avled 1992 men Folke fortsatte skötsel av lantbruket tills han avyttrade sina kreatur 2005 och snart sålde han lantbruket samt flyttade till äldreboende i Solgården Hästveda.
Under sin aktiva och mer rörliga tid var intresset stort som folkdansare. Folke var aktiv medlem i Vittsjö folkdansgille och deltog i många dansuppvisningar på flera platser.

Han drabbades av sjukdom och rörligheten minskade.
Ett annat intresse var att besöka auktioner på landsbygden. Där kunde han träffa bekanta. Var de inte bekanta så blev de snart då Folke hade en sympatisk läggning att tala med alla.
Med Folke har också många minnen och händelser försvunnit. Tillsammans med min fru besökte vi Folke i hans bostad i Hästveda ganska regelbundet.
Minnet avtog med åren men ofta fick jag höra när han berättade om händelser för 70 år sen: ”A dä ved du väl? Minnet var perfekt då Folke kunde i detalj redogöra för det han berättade.
Han kände både människor och trakten tämligen långt borta från Snärshult.

Folke var den verkliga uppslagsboken då han hade mycket lagrat i minnet. Han var alltid tillmötesgående, sympatisk och trevlig att umgås med.
En tacksamhetens tanke till Folke som hade så mycket att ge och som han delade med sig.

Programledaren och skådespelerskan Suzanne Whang har avlidit i en ålder av 56 år.
Hon ledde tv-programmet House hunters från 1999 till 2007, men var även känd som komiker och skådespelerska.
Suzanne Whang var född i Arlington, Virginia och tog en BA i psykologi vid Yale och studerade därefter kognitiv psykologi.
Hon kämpade med cancer under många år och skrev en bok om sina erfarenheter.
Suzanne Whang var även med i många filmer och tv-serier, som exempelvis NYPD blues (2001), Strong medicine (2002), The perfect husband: The Laci Peterson story (2004), Las Vegas (2005 till 2008), Nip/Tuck (2005), Two and a half men (2005), Without a trace (2006), Criminal minds (2006), General hospital (2011), Hell’s kitchen (2014) och For the people (2019).
Hon belönades 2002 med Best up & coming comedian award vid Las Vegas komedifestival.