Här ser ni Undergrävaren från Superhjältarna 2.
Det är Undergrävarens rån som får halva storstaden att kollapsa. Femårige Ludvig Larsson på Solbogatan i Ballingslöv har så duktigt målat av denna skurk. Vi tackar Ludvig med att skicka en rolig och helknasig bok av Aaron Blabey, Tuffa gänget.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glöm inte skriva ditt namn, ålder, adress och gärna några ord om motivet.

Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Eftersom det fortfarande är sommar kan det väl här passa med nyheten om en i framtiden lämplig ”playa” i Göinge.
Snart liknar den ett exotiskt resmål, den vackra badsjön i Ignabergabrottet. Småningom påbörjas också kalkbrytning i ett nytt område söder om det gamla. Samtidigt håller bolaget Ignaberga kalksten på med återställning av detta brott, vilket innebär att vattennivån stiger med cirka tre meter så att det bildas en sjö i brottet.
Efterhand kan sjön bli en populär badplats, eftersom det gröna vattnet och den vita kalken påminner badgäster om exotiska badplatser på sydligare breddgrader. Allt detta leder till att landskapsbilden förändras en hel del, vilket bolagets vd Hans Hansson tycker är spännande. Men det kan dröja ett par år.
Här mera vatten fast i starkare form.
I ett uthus i en by strax utanför Hässleholm har nyss en illegal spritfabrik i stor skala avslöjats. Hässleholmspolisen kunde här beslagta cirka 400 liter färdig sprit och 2 600 liter mäsk, som större delen ”förverkades” och kördes till tippen. Hela den tekniskt avancerade utrustningen monterades däremot ner och forslades till polishuset.
Spritfabriken är den största som hittills påträffats inom polisdistriktet och tillverkningen bör ha pågått under några år. I lager fanns 700 kilo socker och 400 plastdunkar som väntade på att fyllas för leverans till hugade kunder.
Två män i 25-30-årsåldern anhölls först och häktades senare för grov olovlig tillverkning och grov försäljning av spritdrycker.
En kulturpärla i förfall, så rubriceras tillståndet för Musikpaviljongen på T4 i Hässleholm.
Den vackra byggnaden erbjuder idag en trist syn: Färgen flagnar, murbruket har spruckit och fönster slagits sönder. Ryktesvägen har det också kommit uppgifter att paviljongen skall rivas, men så är absolut inte fallet.
Kommunen har helt enkelt inte skött den kulturella pärla som byggnaden utgör, men nu utlovas åtgärder för att äntligen rusta upp den. På fastighetskontoret uppger man att det är endast tre-fyra år sedan byggnaden renoverades, men slitaget har tilltagit sedan festivaler och andra arrangemang utnyttjat paviljongen vid konserter.
Bristen på pengar leder också fram till kraftiga prioriteringar och då blir det i första hand skolor och liknande byggnader som ses över, säger fastighetschef Bengt Löfqvist.
I Häglinge får nu befolkningen gehör hos kommunen för sitt bestämda Nej till vägverkets planer på en motorväg genom kulturlandskapet på nära håll.
Aktionsgruppen som bildades i mitten av juli ingår i ett nätverk från Hörby i söder till Traryd i norr mot planer på ny sträckning av väg 23/19. Denna betecknas av häglingebon Thomas Rasmusson som en ren skrivbordsprodukt. ”De har glömt att man måste ta hänsyn till naturen”.
Hörby, Höör och Älmhult säger blankt nej till en motorväg. Det är bara i Hässleholm, med planeringschefen Bo Mårtensson i spetsen, som förslaget förordas. Vid en rundtur med buss, där ett tiotal politiker deltog, förklarades dock att uttalandet inte var förankrat politiskt, vilket blev till stor lättnad för aktionsgruppens deltagare. ”Det hela är rent ut sagt vansinne”, sade kommunfullmäktiges ordförande Eric Sandberg (C).
I Vittsjö deltog många ortsbor, när 50-årsminnet högtidlighölls av flygkraschen den 29 augusti 1944 i Höjalens skog, då ett engelskt bombplan störtade och sju besättningsmän omkom.
Berättade om händelsen gjorde Curt Persson, som då var vaktchef för ”flygvapenberedskapen” vid T4 och som fick rycka ut till nedslagsplatsen inne i skogen vid Värsjövägen. ”Det var en hemsk syn som mötte oss. Samma natt var det tre andra bombplan som störtade eller tvingades nödlanda i Skåne med stor manspillan som följd”.
Service i Hästveda samordnas under ett tak, läser vi som en positiv nyhet.
Där har man löst fyra problem på ett bräde. Länstrafiken får en bussterminal, kommunen en offentlig toalett, brevbärarna behåller sin arbetsplats och posten fortsätter i samma lokal.
Från första oktober tar postkassörskan Birgitta Nilsson, med 23 års tjänstetid och hennes syster Rose-Marie över postservicen. Då kan kunderna både lämna paket och ta en fika. ”Behovet finns och min syster har alltid önskat sig ett eget fik”, säger Birgitta.

Dödsfall Industrimannen Hans Rausing har avlidit, 93 år gammal. Enligt Svenska Dagbladet ska han ha avlidit natten mot fredagen i sitt hem i London.

Hans Rausings föräldrar var Tetra Paks grundare Ruben Rausing och Elisabeth Varenius. Hans Rausing innehade under sitt liv många poster inom familjeföretaget: Han var vd för Tetra Pak 1954–1983, och därefter styrelseordförande i AB Tetra Pak, sedermera Tetra Laval, till 1993.

Han sålde i mitten av 1990-talet sin del av företaget till sin bror Gad Rausing.
Hans Rausing var en av världens rikaste personer, med en förmögenhet på 10 miljarder dollar.
Han var gift med Märit Norrby, och hade tre barn med henne: Lisbet, Sigrid och Hans Kristian Rausing.
Hans Rausing donerade stora belopp till forskning och hann under sin livstid utses till hedersdoktor vid Lunds universitet, Handelshögskolan i Stockholm, KTH och Mälardalens högskola. 2006 utnämndes han av den engelska drottningen till kommendör av Brittiska imperieorden.

Varför vågade jag inte berätta? Varför gjorde vuxenvärlden så lite? Det är frågor som José R Franco ställer sig när han tänker tillbaka på en barndom där han utsattes för sexuella övergrepp av både män och kvinnor.
Nu har han skrivit en bok om sina minnen, som legat undanträngda tills hans sons död gjorde att de vällde fram igen.

José Franco arbetar sedan flera år i en stor livsmedelsbutik i Malmö. I jobbet möter han mängder av människor varje dag; han är en person som märks, ger ett gladlynt intryck.
Men, berättar han, det finns de kunder som bemöter honom annorlunda, till och med undviker honom, sedan han gått ut offentligt och berättat om vad han varit utsatt för – han menar att den nya kunskapen kolliderar så pass hårt med deras tidigare bild av honom att de har svårt att hantera det.

Och, säger han, det finns arbetskamrater som han inte velat sälja sin bok till, eftersom han bedömer att de inte skulle klara av att läsa den.
För hans bok, Tvingad till mognad i ett barns kropp är ingen lättsmält läsning. Där berättar han om hur han tidigt blev föräldralös och hur det kom att prägla resten av hans uppväxt. Han fick ofta byta hem – det vara bara att packa och rätta sig efter vad de vuxna bestämde, ingen frågade honom vad han ville eller vad han kände.

Det var i Uruguays huvudstad Montevideo han växte upp. Hans föräldrar, eller de som han i början trodde var hans föräldrar och som han minns med stor kärlek, dog med kort mellanrum när han var i nioårsåldern.
Sedan följde en tid när han i praktiken bodde ensam, fick ta hand om sig själv. Han fick svårt att skaffa mat, ibland kunde han få äta hemma hos någon kamrat, hos andra sade föräldrarna till honom att gå för att familjen skulle äta.

– När jag läser boken ser jag bilden av den lille pojken som stänger porten bakom sig och står där ute, helt ensam och hungrig.
– Och de här människorna visste om min situation – de bodde kanske 20 meter från mitt hem.
Det fanns människor som brydde sig – och det fanns människor som utnyttjade hans utsatta situation. Han utsattes för sexuella övergrepp, även från människor som hade honom i sin vård, personer han borde kunna lita på.

Han berättar ganska utförligt om dem i sin bok; då har han ändå tagit bort många av de detaljer som finns med i hans ursprungliga anteckningar.
Han blev utnyttjad av vuxna både män och kvinnor. Han säger att han fick en skev bild av vad kärlek var och hur man uttrycker den. Tidigt började han söka upp prostituerade, han blev en person som lätt kunde bli våldsam.
José R Franco berättar att han har svårt att sätta sin tillit till människor, att han sätter folk på prov för att försöka få reda på var han har dem.
– Då kan jag vara en rätt otrevlig person.

Det här är alltså saker som han hade gömt undan. En annan svår upplevelse satte igång en process som gjorde att de kom upp till ytan.
En dag i mars 2006 – då hade han flyttat till Sverige – kom ett telefonsamtal med beskedet att hans son hade omkommit i en drunkningsolycka i Spanien, dit hans tidigare fru flyttat från Uruguay med deras tre barn.
När José Franco kom hem från begravningen sade han till sin chef att han ville komma och jobba nästa dag, att han inte ville ha några frågor om hur han mådde, han ville att allt skulle flyta på som vanligt.
När man läser hans bok får man intrycket att han alltid haft – eller tvingats skaffa sig – förmågan att börja från där han står, att lägga saker bakom sig och gå vidare.

Om det var så han tänkte nu, så visade det sig att han hade fel. En svår tid följde.
– Jag blev rädd att mina döttrar också skulle dö, jag ringde till dem i Spanien stup i kvarten.
– Jag hade mardrömmar, sov inte på nätterna, men gick till jobbet på morgonen ändå.
Efter några månader ledde det till en kollaps.
– Jag fick antidepressiva medel. De gjorde ingenting, bara att jag sov.
En vändpunkt kom när en läkare ordinerade samtalsterapi.

Tillsammans med sin kurator kom han fram till var hans märkliga drömmar kom ifrån. De hade sina rötter i hans barndom – det utsatta barnet han såg i dem, ibland med hans sons ansikte, var han själv.
Han började skriva ner sina minnen. Till en början mest för sig själv, för att komma åt dem. Men så kom tanken att göra en bok av det, att ge möjlighet åt andra att läsa om hans upplevelser.

För att, som han skriver i sin inledning, hjälpa andra som är eller har varit med om liknande saker förstå att de inte är ensamma om sådana upplevelser och att det inte är deras fel. Han vill berätta om misstag han själv menar att han gjorde.
Och han vill ge vuxna en uppmaning om att bry sig, inte välja att titta bort, när de förstår att ett barn far illa eller riskerar att göra det.

José Franco har för övrigt fingerade namn på alla personer som förekommer i boken, eftersom han har blivit rådd till det. Själv hade han hellre uppgivit de riktiga namnen, inte i första hand för att peka ut dem som gjorde honom illa, skriver han, utan mera för att lyfta fram dem som gjorde honom gott.
Det finns alltid flera sidor av sanningen; boken handlar om hans minnen och hur han upplevde händelserna, framhåller José Franco.
När man läser boken förstår man att i miljön där han växte upp fanns det mycket alkohol, men själv höll han sig borta från den. Det och hans sinne för humor, menar han har betytt mycket.

Så småningom fick han bestämma över sitt eget liv. I boken berättar han om det fram till slutet av tonåren; den slutar med att han träffar en kvinna, med vilken han bildar familj och börjar bygga ett företag, med distribution och försäljning av livsmedel.
– Det gick jättebra. Vi kunde ha 30-35 anställda under högsäsong.

Men det blev för mycket jobb också. Stress, han gick upp mycket i vikt,
1996 blev det skilsmässa.
1999 besökte han Sverige.
– Jag skulle representera svenska företag i Sydamerika; jag var här för att se vilka varor jag skulle kunna introducera där.
Det såg bra ut, berättar han.
– Men så började det märkas en ekonomisk kris i Sydamerika. Företag ville vänta lite, många gick i konkurs – flera jag kände begick självmord.
Hans eget företag följde med i raset.
– Jag fick välja mellan att stanna i Sverige och åka tillbaka till ingenting i Uruguay.

Efter en process som tog flera år fick han till slut lov att bosätta sig i Sverige. Nu fanns barnen på närmre håll, eftersom frun flyttat med dem till Spanien. Men medan processen om att få stanna i Sverige pågick kunde han inte hälsa på dem, eftersom han inte vågade lämna landet.
När han så småningom fick ja kunde han börja bygga ett liv här. Studera, arbeta:
– För varje år satte jag upp en plan för vad jag skulle uppnå, lära mig.

Arbetslivet anknyter mycket till det han sysslade med i Uruguay; han har arbetat i flera livsmedelsbutiker i Malmö.
Just nu har han fokus på sin bok och hoppas kunna ta ett steg till. Han vill komma ut till skolor och föreningar för att berätta om sitt liv. Om fel han gjort, om hur man ska bete sig om man blir utsatt för övergrepp.

Men alla svar har han inte. Han ställer sig fortfarande frågan varför han aldrig berättade för några vuxna om vad han varit med om. Kanske, funderar han, tänkte han att det var han själv som gjort något fel.
Nu har han i alla fall, som han beskriver det, lättat på sin ryggsäck. Tom är den inte, han berättar att han håller på att skriva ytterligare en bok, om samma skeenden, men nu med fokus på hur han mådde efter övergreppen. Den ska heta Tillit.

– Jag har aldrig mått så bra som i dag, när jag fått ur mig allt skräp.
José R Franco berättar att han fått frågan om han inte är stolt över att ha skrivit sin bok.
– Stolt? Jo, men jag fick betala ett dyrt pris. Jag förlorade min son. Jag hade hellre haft honom kvar.

Den amerikanska skådespelerskan Valerie Harper, har avlidit i en ålder av 80 år.
Hon var född i Suffern i Rockland County, New York. Hon var en framgångsrik balettdansare och körsångare på Broadway under flera år innan karriären styrdes in på film och skådespeleri.
Genombrottet kom med tv-serien Mary Tyler Moore (1970 till 1977), där hon gjorde rollen som Rhoda Morgenstern. Hon belönades med tre Emmy awards for sin prestation.
För spinoffen Rhoda (1970 till 1978) fick hon en fjärde Emmy award samt en Golden globe.
Valerie Harper har gjort många roller som bland annat filmen Don’t go to sleep (1982), Stolen: One husband (1990), tv-serien Missing Persons (1994), Ombytta roller (1995), Melrose place (1998), Sex and the City (1999), The ’70s show (2001), Inte helt perfekt (2003-2004) och röstroller i The Simpsons.
Sedan 2009 kämpade hon med cancer.

50 år fyller den 4 september Håkan Pettersson, Hässleholm.
Han är uppvuxen på en lantgård med mjölkproduktion och drömmen var att bli bonde, precis som sin far.
Håkan gick därför lantbrukslinjen i Önnestad och tog några kurser på Bollerups lantbruksskola.
Som 25-åring köpte han sin egna gård i Snöarp, mellan Osby och Glimåkra. På gården drev han mjölkproduktion och hade som mest cirka 30 mjölkande kor, till det ungdjur, kvigor och kalvar.
Efter tio år som egen företag sålde han sin gård och arbetade borta som lantarbetare i två och ett halvt år.
Därefter vände han blad och fick jobb som park- och gatuarbetare i Östra Göinge kommun, en tjänst han innehade i tio år.
Numera är Håkan Pettersson gatuarbetare på Hässleholms kommun och kör bland annat sopmaskin på kommunens gator.
Han mötte sin blivande fru Åselill 2000. Två år senare föddes Sofia och ytterligare fyra år senare Saga. Till familjen hör även bonusdottern Sara och hennes sambo samt två chowchowar.
Familjen bodde under många år i Östra Göinge men flyttade 2013 till villa på Kristinehem i Hässleholm. I trädgården finns ett växthus, där Håkan odlar tomater och gurkor. Han beundrar gärna det sällsynta tulpanträdet som växer i familjens trädgård.
Hundar är ett stort intresse för både Håkan och hustrun Åselill. De åker på hundutställningar med familjens hundar och har även hunduppfödning i chow show kenneln Blueberry-Bears. Familjen gillar att campa med husbilen eller pyssla i trädgården. Sol och bad är inte heller fel.
Håkan har även kört distribuering av bröd på helgerna för Fazer i tio år. Detta är både arbete och hobby för Håkan, som tycker om att vara i farten.

I Osby har vi lyckats samla fem generationer på ett gemensamt fotografi.
På bilden ser ni sittande på stolen Elsie Möller från Älmhult med släktens nytillskott Milian Borg från Osby i knät.
Bakom dem står från vänster Karin Borg, Osby, Jonathan Borg, Osby och Maria Borg Jönsson, Osby.

Anna Johnsson var re­dan som li­ten en duk­tig flicka – am­bi­ti­ös och med höga be­tyg. Men hon pressade sig för hårt un­der många år och det fick hon be­tala för.
I dag poddar hon om sina er­fa­ren­heter.

Vi träffas i hennes lä­gen­het i uppväxtorten Lands­kro­na. Det var här som hon en dag kraschade av ut­matt­ning ef­ter att i många år ha levt med symp­tomen men stän­digt pressat sig själv att orka lite till.
Anna Johnsson hade sökt hjälp i vården flera gånger men ingen hade fångat upp att hon var slut­körd. Fo­kus låg på att hjälpa henne med ån­gesten.

I dag har hon fått sin dia­gnos, ut­matt­ning, och är på bätt­rings­vä­gen även om det kommer ta lång tid att bli helt åter­ställd.
Hon har startat en podd, ”Före detta frö­ken duk­tig”, där hon öp­pet och med hum­or be­rät­tar om vad hon har varit med om.
I den för hon en mo­no­log och tanken är att podden inte ska vara för se­riös och kli­nisk i sitt till­tal.
Av­snitten har flera te­man – det kan till ex­em­pel handla om att våga säga nej, om be­kräf­tel­se och hur man und­viker att stressa andra. En del blir nog av­skräckta av tanken på att så öp­pet och ut­lämnande be­rätta om sina be­kym­mer.
För Anna var det ett stort steg att ta men av helt andra skäl.
–Många tycker det är mo­digt men det som har varit mo­digast för mig i det hela, det är att bara ha en podd – den platsen man tar. Att sända ut att jag har nå­got vik­tigt att komma med, som det är värt tiden att lyssna på, för­klarar hon.

Som li­ten hade Anna låg själv­käns­la. Hon kände ald­rig att hon dög som hon var.
Men det fanns ett sam­man­hang där hon kom till sin rätt och det var i sko­lan, på lek­tionerna, där hon kun­de bril­jera med sina kun­skaper och sina fina skol­re­sul­tat. Hon skulle vara bäst på allt.
I hög­sta­di­et, när det var dags för be­tyg, började hon må då­ligt.
Hon trodde att hon älskade sko­lan, att det var hennes grej. Men med fa­cit i hand in­ser hon att det hon älskade var be­kräf­tel­sen, den som hon fick var­je gång hon lyc­kades med nå­got.
– Utan­för klass­rummet kände jag inte alls att jag dög. Jag var inte mobbad men jag satte mig själv utan­för för att jag tyckte att jag inte var bra nog.

När det var dags för gym­na­sie­stu­di­er valde hon att söka sig till en fri­sko­la i Helsingborg. Hon trivdes och själv­käns­lan ökade.
Sam­ti­digt var det nå­got som inte stämde. Pre­sta­tions­ån­gesten var kvar och även skol­per­so­nalen började upp­märk­samma Annas be­te­en­de.
Ef­ter stu­denten blev hon vo­lon­tär inom Svenska kyr­kan och flyttade till Göteborg.
Mot en li­ten er­sätt­ning hjälpte hon till med ak­ti­vi­teter för barn, fa­miljer, kon­fir­mander och se­ni­orer un­der ett års tid.
– Det var kul men ock­så lite läs­kigt. Jag kände mig ex­tremt osä­ker. Jag tyckte att jag kun­de ju ta mer upp­gifter, för där var inget stres­sigt kli­mat.

På ett feed­back­sam­tal sa hennes hand­le­da­re nå­got som hon minns än i dag: ”När jag hade mitt första jobb sa de till mig att min höga am­bi­tions­ni­vå kun­de stressa andra. Och så är det nog lite med dig ock­så”.

Hon var helt hund­ra på att hon skulle plugga vidare, för det gjorde man ju om man var duk­tig. Planen var att bli re­li­gi­ons­lä­ra­re och hon började med en kurs i re­li­gi­ons­äm­net.
Men första mö­tet med uni­ver­si­tetet blev inte som hon tänkt sig.
– Re­dan ef­ter en dag låg jag ef­ter när jag räknade ut hur många si­dor man be­hövde läsa. Jag hade ald­rig legat ef­ter in­nan. Jag kun­de inte han­tera stressen, be­rät­tar Anna.
På nå­got vis lyc­kades hon läsa klart kursen men det var en job­big per­iod. Särskilt un­der tenta­tider.
– Flera i min klass kun­de säga ”tur att det är så in­tres­sant i alla fall”. Men för mig spelade det ingen roll, det handlade bara om att trycka in allt. Jag an­tecknade som en idiot på fö­re­läs­ningarna men jag var driven av räds­lan att missa nå­got som kun­de komma på ten­tan.

Ef­ter första ter­minen bytte hon spår, hon hade helt tappat lusten. I dag ångrar hon att hon ald­rig tänkte ”vad vill jag göra?” i stället för ”vad borde jag göra?”.
Hon kom fram till att hon borde hjälpa andra och det fanns flera yr­ken som då kun­de vara ak­tu­ella. Det blev lo­go­ped för hon gillade kom­mu­ni­ka­tion och hade läst det på gym­na­si­et.
Mot slutet av ut­bild­ningen får Anna till slut hjälp, men då mot ån­gest.
Hon tar sin ex­a­men även om hon mår då­ligt och tror i dag att hon var ut­mattad re­dan då.
Men ingen, inte ens hon själv, för­stod att det var på det viset.

Hon flyttar och får jobb först på en skola, där­ef­ter på en lo­go­ped­mot­tag­ning.Men pre­sta­tions­ån­gesten av­stannar inte. Hon är slut­körd och söker vård på nytt.
Anna blir sjuk­skri­ven på 25 pro­cent men får snart höra från vården att hon borde åter­komma till ar­bets­livet igen ef­ter en kort pe­ri­ods från­va­ro.
I dag vet hon att hon snarare hade be­hövt läng­re och ökad sjuk­skriv­ning, en to­tal för­änd­ring.
Hon flyttar till­ba­ka till Skåne och börjar jobba på elev­häl­so­teamet i Helsingborg. Det är nu hon till slut går in i väggen.
Det var inget särskilt som hände, utan det smög sig på lite i taget tills hon inte orkade göra nå­got alls.

Att få rätt dia­gnos krävde att hon låg på och tjatade sig till en tid på en sär­skild mot­tag­ning, där de di­rekt såg att hon var ut­mattad.
Anna är be­svi­ken på att per­soner med den­na pro­ble­ma­tik har svårt att bli sedda i vården.
Om­giv­ningen för­står inte hel­ler all­tid att upp­muntrande kom­men­tarer som ”du fixar det här!” kan få mot­satt ef­fekt.
Den som är på väg att krascha be­höver snarare hjälp med att sänka kraven.

Med podden hoppas hon kun­na nå dem som är i risk­zonen och på väg mot ut­matt­ning, in­nan det är för sent.
När hon är helt åter­ställd fun­derar hon på om hon skulle kun­na hålla fö­re­drag om vägen till­ba­ka från duk­tig­het och hur man und­viker att själv hamna där.
Till dem som vet om att de är lite för duk­tiga i var­dagen har hon ett råd och det är att stän­digt våga fråga sig var­för man gör vissa saker. Om inte svaret är ”för att jag verk­li­gen vill” bör man vara upp­märk­sam på sina egna möns­ter.
– Det är svårt men det jobbar jag hela tiden på: ”vad be­höver jag?”. För in­nan har det all­tid varit ”vad borde jag?”

En riktig hästteckning har vi fått av Matilda Hämäläinen, 8 år. Hon målade den när hon var på besök hos farmor i Vittsjö och den föreställer Matildas häst Snowflake, som hon rider när hon är hos mamma i Löddeköpinge.
”Vi tänker på hindret vi skall hoppa över”, skriver Matilda.
Ja, både Matilda och Snowflake verkar veta vad de gör, så det går nog galant att hoppa över hindret!
Vi tackar Matilda för att hon skickade in sin fina teckning och skickar henne hästboken Isabell min bästa vän, av Lin Hallberg och Karin Åström Bengtsson.

Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in teckningar. Glöm inte skriva namn, ålder och adress samt gärna några ord om motivet.

Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

personligt Med liv och lust berättar före detta socialdemokratiske riksdagsledamoten Marianne Nilsson om arbetet i riksdagen mellan åren 1995 och 2002.
Som den gången utrikesminister Anna Lindh ringde och frågade om hon ville följa med till Ankara dagen efter och prata om mänskliga rättigheter.

– Klart jag ville, svarade jag direkt och började packa, säger Marianne Nilsson med ett stort leende.
Iväg flög de i regeringsplanet tillsammans med bland annat ett par medarbetare från utrikesdepartementet
Men när vi kommer in på dagens politiska klimat blir hon tyst. Och arg.
Hon tycker att det politiska klimatet har blivit förfärligt. På alla plan. Både i riksdagen och lokalt i fullmäktige där hon fortfarande är med som ersättare.
– Visst kunde debatterna vara hårda även på min tid, men det fanns en annan respekt, vi förnedrade inte varandra. Och politikernas roll stod högt i kurs.

– Det var ett bättre samtalsklimat. Både i riksdagen och inte minst lokalt. Och lokalt kom vi överens om stora investeringar. Det var en hård, men god ton och aldrig några personliga påhopp.
Idag är hon noga med att inte lyssna på de politiska debatterna (förutom i fullmäktige i Hässleholm där hon tvingas att lyssna förstås). Hon liknar tv-debatterna vid dåliga teaterföreställningar.
– Politiken har blivit alldeles för individualiserad. För att inte tala om tonen på sociala medier.
För att ta det från början.
Marianne Nilssons intresse för politik började 1976 då socialdemokraterna förlorade valet.

– Jag blev faktiskt chockad. Hur skulle det nu gå? Färgad var jag av bland annat min mamma som var fackligt engagerad och statarunge, så jag visste var jag hörde hemma.
Men det är faktiskt en sanning med modifikation, avslöjar hon med lite av skammens rodnad på sina kinder.
För faktum är att hon som ung gick på konservativ skolungdoms fester.
– Vet du varför? Jo, för att många av mina vänner fanns där och så hade de fester som var ganska så trevliga, avslöjar hon ärligt.
Nåväl, detta betecknar hon idag som ett ungdomligt snedsteg med ingen som helst ideologisk grund.

Under 70-talet fick hon barn, oroade sig alltså för det politiska klimatet vilket fick till följd att hon blev mer och mer politiskt engagerad, inte minst i Hässleholms kommun då familjen flyttat till Vinslöv.
Skolstyrelsen och socialnämnden blev hennes områden.
Så kom frågan om hon ville bli nominerad till riksdagen.

– Så stort! Så overkligt. Klart att jag ville. Jag brann ju för mina hjärtefrågor.
Men det fanns ett krux. Hon var fruktansvärt flygrädd. Och flyga måste hon.
– Jag bestämde mig bara för att nu måste jag övervinna min flygrädsla, och det gjorde jag mot alla odds från en dag till en annan.
–Min mentor blev skolminister Ingegärd Wernersson, som jag har kontakt med än idag. Men vilken känsla när jag gick omkring i dessa stora salar. Hur skulle detta funka?

Det visade sig funka alldeles utmärkt.
Men snacka om att flickan från Vinslöv hamnade i hetluften.
Bland hennes första uppgifter var att ta bort vårdnadsbidraget och debattera med bland andra skicklige Alf Svensson (kd).
– Vilken utmaning! En nära-döden-upplevelse. Jag sov inte en blund natten före debatten, minns hon.

Men Marianne Nilsson slapp konfrontation som ministern tog istället.
– Jag var alldeles rusig när jag gick därifrån. Och jag vet att folk hade talat med Alf Svensson och bett honom tänka på att jag var alldeles ny i sammanhanget … som sagt, det var ett annat klimat bland politikerna.
Marianne Nilsson blev ledamot i socialutskottet och även i utrikesutskottet. Därav resorna med Anna Lindh. Och vilken tur att hon kommit över flygrädslan, för nu blev det flyga av med studieresor bland annat till Kina och Olof Palmes sjukhus i Vietnam.

– Otroligt berikande. Resor med upplevelser och erfarenheter som jag aldrig glömmer och som har lärt mig att vara ödmjuk och verkligen lyssna på människors situation.

Åren i riksdagen var förstås kantade av lyx och flärd?
– Verkligen inte! Tvärtom. Det fanns till exempel inte utrymme för något privatliv.
– Det var som att bo på ett jättestort folkuniversitet. Kunskaperna bara östes över oss.
– Bodde i tjänsterummet på en bäddsoffa och diskade i badrummet.

Mycket att sätta sig in i?
– Det blev stora högar på skrivbordet som jag måste läsa, trodde jag. Satt uppe hela nätterna och läste.
– Ända till den dag då någon sa till mig att jag måste sortera ut det viktigaste. Ingen hade ju kapacitet att läsa allt vi fick ta del av.

Det blev två stora utredningar där Marianne Nilsson har satt avtryck: barnkonventionen och gymnasieskolan.
Intresserad av skolfrågor har hon alltid varit. Och samtidigt som hon fullgjorde sitt uppdrag som riksdagsledamot visste hon att hon också måste förbereda sig på att det skulle komma en annan dag, ett vanligt liv igen.
Förberedd blev hon. Efter riksdagsperioderna började hon jobba som studie- och yrkesvägledare.

– Skolans värld höll mig verkligen i ett hårt grepp. Ett engagemang som varade yrkeslivet ut.
Det är med glädje hon ser tillbaka på sitt liv som riksdagspolitiker. Men det är med sorg hon följer dagens politiska utveckling.
– Dåligt debattklimat och inte värdigt landets folkvalda, konstaterar hon med en suck.
Och socialdemokrat är och förblir hon.
– Där finns kristallklara värderingar som jag verkligen kan stå för.

Den amerikanske låtskrivaren LaShawn Daniels, som skrivit sånger till stjärnor som Whitney Houston, Beyoncé, Michael Jackson och Lady Gaga, har avlidit i samband med en trafikolycka. Han blev 41 år gammal.
LaShawn Daniels var född i Newark, New Jersey och fick sin inträde i musikbranschen tillsammans med Rodney ”Darkchild” Jerkins.
Han vann en Grammy för Destiny’s Childs hit Say my namn. Han var även med och skapade Love and war för Tamar Braxton och han var med i hennes realiy show Braxton family values och Tamar & Vince.
Några av de många låtar han skrivit är It’s not right but it’s ok (Whitney Houston), Telephone (Lady Gaga), You rock my world (Michael Jackson), Feedback (Janet Jackson), Holler (Spicy Girls), Scared of lonely (Beyonce) och I’m grown (Tiffany Evans)

Den tyske modofotografen och regissören Peter Lindbergh, har avlidit i en ålder av 74 år.
Han utbildades vid Berlin Academy of fine arts och liftade sedan till Arles i Vincent van Goghs fotspår. Det var hans stora idol och genom att gå i hans fotspår ville han få inspiration i sitt eget skapande. Därefter fortsatte han genom Spanien till Marocko, en resa som tog honom två år.
Tillbaka i Tyskland studerade han konst vid College of art i Krefeld.
1989 fotograferade han de unga fotomodellerna Linda Evangelista, Naomi Campbell, Tatjana Patitz, Cindy Crawford och Christy Turlington tillsammans för brittiska Vogue.
Peter Lindbergs första bok, 10 Woman kom ut 1996. Det blev flera filmen och dokumentärer, som Models The Film (1991), som belönades med Bästa dokumentär vid Toronto international film festival 2000. Andra filmer var Inner voices (1999) och Everywhere att once (2008).
Han fotograferade filmposters för bland annat The hunger (1983) och Talk to her (2002). Det blev många omslag till musikalbum, som Tina Turners The best (1989), Jane Birklins Quoi (1985) och Foreign affair (1990).
Hans utställningar har kunnat ses över hela världen, som utställningen Models as muse på The Metropolitan museum, The unknown and images of woman i Zagreb, Vogue like a painting i Madrid och A different vision on fashion photography i Rotterdam.
Ett av hans sista jobb var för brittiska Vogue, då han fotograferade Hollywoodstjärnor som Jane Fonda och Salma Hayes men även klimataktivisten Greta Thunberg.

Här kommer en sommarteckning, som treåriga Ebba Bolmgren Andersson i Vinslöv målat.
Ebba har ritat av sig själv och kusinen Kelly, när de badar i havet. Det ser verkligen ut som om de trivs i vattnet! Vi tackar Ebba med att skicka boken Vi måste till jobbet.

minns du Vad kunde vi läsa om i Norra Skåne för 25 år sedan? Torsten Karlson tar idag fram tidningar från arkivet och ger oss några återblickar.

För närvarande leds all trafik i staden från Stobyvägen in på lugna Hånellsgatan, vilket vållar massiv kritik från de boende i ett av stans äldsta villaområden.
En månad väntas trafikomläggningen bestå. Tung trafik genom ett villaområde är absolut inte populärt och ännu argare är villaägarna över att de inte blivit informerade av gatukontoret.
Här rullar nu lastbilar, militärfordon och bussar förutom personbilar. Från gatukontoret meddelar avdelningschefen Sven Ströbeck att han inte kunnat hitta något bättre alternativ till trafikomläggning och att han hoppas på förståelse från de boende.
Lugna gatan blev utan förvarning en genomfartsled för tusentals fordon. Villaägarna är minst sagt upprörda och reagerar med irritation och avsky, läser vi i artikeln. En förklaring är att gatukontoret av länsstyrelsen ålagts att minimera dagvattenmängderna till reningsverket från just Stobygatan, där problemen är stora, enligt herr Ströbeck.

Skolorna går back heter det i en rubrik och trots det planeras nya nedskärningar – detta gäller alltså för 25 år sedan!
Nästa år måste skolorna i Hässleholm spara ännu mer. Det blir större klasser, mer av gammaldags katederundervisning och äldre läroböcker. Dessutom blir det färre vikarier att sätta in när läraren är sjuk.
Ja, så målar politikerna i skolstyrelsen med Ebbe Andersson (S) i spetsen upp situationen. Detta med tanke på de begränsade resurser man preliminärt fått för 1995. ”Vi behöver ytterligare 10 miljoner för det mest akuta men skulle behövt 25 miljoner för att klara den nivå vi hade för några år sedan. Redan nu går skolorna totalt sett back, mest gymnasierna och ett exempel är Jacobsskolan. Jag hade att välja mellan att kasta ut 75 elever eller att överskrida”, säger rektor Curt-Erik Karlsson.

Nu startar valrörelsen och det med telefonväkteri i vår tidning.
Har du några frågor att ställa till Hässleholms kommunpolitiker, så får du här en chans. Först ut att svara, när du ringer på redaktionstelefonen tisdag kväll klockan 17 till 19, är oppositionsrådet Bengt Andersson (S). I svaromål torsdag kväll sitter kommunalrådet Christina Ivarsson (M).
Kommer Hässleholms kommun att styras av en borgerlig majoritetsregering även efter den 18 september? Det är bara en av de frågor som väntas komma upp i frågestunden. Visst finns det många spörsmål som kan ventileras: arbetslösheten, skatterna, blivande Resecentrum eller landsbygdsskolornas framtid.

P2 i Hässleholm har nu fått sina första tyska leopardstridsvagnar, vilket innebär att en ”katt med klös” smyger in i det svenska försvaret.
För några dagar sedan anlände fyra stycken begagnade fordon, som här ska repareras och anpassas till svenska förhållanden. Ytterligare 25 leoparder kommer att placeras i Hässleholm senare under månaden och pansarbrigaden här ska förfoga över dessa tills helt nya vagnar, sammanlagt 72 stycken, börjar levereras 1996.
Därefter får de mekaniserade förbanden ta över de begagnade fordonen. Även Skövde fick några leoparder i denna första omgång. Totalt handlar det svenska stridsvagnsköpet om 120 nya vagnar till en kostnad av runt sex miljarder kronor.

Från Vittsjö horisont läser vi om ”Den sista tårtan” i kontrast till stridsvagnar.
Artikeln gäller Wilhelmssons café och konditori som i dagarna upphört och ägarna ämnar flytta till Gärds Köpinge. Under sex år har paret Lena och Mikael servat sina kunder med bakverk och tårtor i Thebrödsbageriet – men det var inte länge de fick behålla det namnet, eftersom det fanns en rörelse med samma namn i Hässleholm. Så fick det bli Wilhelmssons konditori vid Strandgatan.
En chockhöjning av hyran för bagerilokalen är nu orsak till nedläggningen av rörelsen. De båda konditorerna har trivts bra med folket i Vittsjö och hade gärna stannat om det inte varit för den blivande hyran.

Ni minns kanske den vilsekomna andfamiljen vid Kyrkskolan som skapade sådant engagemang bland eleverna.
Vår fotograf Jörgen Ahlström var där och tog bilder och har nu vunnit andra pris i Skånes Djurparks fototävling Nordens vilda djur. I tävlingen deltog 240 personer med sammanlagt drygt 800 bilder.
Kommentaren till Jörgens bild lyder:” … Den lilla ovanligt färgade gräsandungen utstrålar en otrolig trygghet, där den vilar omgiven av alla trygga händer. En fint komponerad bild”. Det fyndiga namnet på bilden är ”And i hand”.

Den amerikanska countrysångerskan Kylie Rae Harris har avlidit i en trafikolycka. Hon blev 30 år gammal.
Tidigare i år släppte hon ett album, dedikerat till dottern. Låten Twenty years from now handlar om hur dotterns liv kan se ut 20 år framåt i tiden.
Kylie Rae Harris växte upp i Texas och började skriva sånger som 14-åring. Hon har släppt tre album och framfört låtar som Big ol hearteache, What the hearts want, Waited, Run away, I’d rather be lonely och Taking it back.

Här kommer en teckning från Iris Forsman, 3 år, på Bäckstigen i Hässleholm.
På baksidan står det: ”Här är en gubbe i trädgården med några blommor”. Och längst ner till höger har Iris signerat med sitt namn.
Vi tackar med att skickat boken Just nu, av Lotta Olsson och Olof Landström.

Jan Arvid Nilsson ledde arbetet med att skapa Borgquistska hattmuseet i Trelleborg. Det är ett av många ställen som har arrangemang på söndag, Kulturarvsdagen.

Jan Arvid Nilsson är påtagligt förtjust när han visar runt i Borgquistska hattmuseet. Över att det blivit så bra, över att föreningen Gamla Trelleborg, där han numera är ordförande, kunde mobilisera så pass mycket arbete och kunskap att museet blev verklighet och kunde öppna för bara ett tiotal år sedan.
Föreningen stod för en del av insatserna, vill Jan Arvid Nilsson påpeka, eftersom den inte var helt ensam aktör när det gällde skapandet av museet – arbetet bestod till stor del av rengöring, eftersom man ville visa lokalerna precis som de lämnats.

Museet ligger i allra som centralaste Trelleborg; där lades tillverkning och butik ner 1978, efter 111 års verksamhet – sedan stod utrymmena i stort sett orörda i nästan 30 år innan arbetet med att skapa ett museum satte igång. Det gav frukt; 2014 blev Borgquistska hattmuseet utsett till Årets arbetslivsmuseum i hela landet.
Hattmuseum är förresten en halvsanning; man gjorde mössor och pälsar också, men benämningen hattmuseum är helt enkelt mer lätthanterlig, förklarar Jan Arvid Nilsson.
Den butikslokal vid Algatan som hörde till rörelsen hyser numera en mäklarfirma – det var för övrigt därifrån idén om ett museum kom.

Parallellt med Algatan löper Nygatan och där tillbringade Jan Arvid Nilsson mycket av sin barndom.
– Min mor arbetade där i sina föräldrars konditori, Café Regina, nära brandstationen. Jag är näst intill uppvuxen där – det var där jag lade grunden till min kroppshydda.
Jo, han såg till att hålla sig framme när morfar spritsade tårtor, för han brukade få den sista vispgrädden direkt i munnen.
Han fick ha en säck trädd över sig när han var i konditoriet, för att inte få för mycket mjöl, vaniljsocker och allt möjligt annat på kläderna.
– Far var först polis, sedan kronokommissarie och exekutor.

Jan Arvid Nilsson gick inte ut gymnasiet, utan slutade för att börja jobba på gummifabriken, där han lärde till elektriker. Det gjorde att han kom att tillbringa tre år i norra Skåne, när han läste på Hässleholms tekniska skola.
– Jag fick tjänstledigt för att läsa till elingenjör.
Efter avklarad examen återvände han till gummifabriken.
– Vi var ett härligt gäng, jag tror vi var 50, 60 personer på elsidan.
Under pojk- och ungdomsåren höll han på mycket med idrott. Framför allt handboll, där han spelade på linjen för IFK Trelleborg i näst högsta serien.

Efter elva år på gummifabriken tyckte han att han behövde röra på sig. Det blev Småland, sedan han sett att Kährs maskiner i Nybro sökte en elingenjör. Efter tre år flyttade de till Trelleborg. Han fick jobb i Malmö på ett företag som byggde skåp för elautomatik. Så småningom fick han erbjudande från ett av företagets kunder.
Där blev han snart projektledare. Som det fortsatte han, men bytte arbetsgivare.
Han sysslade till största delen med jobb åt Lunds lasarett, med projekt som rörde styrning och reglering av värme och kyla.
Det blev ett 15-tal år med det, fram till pensioneringen.

Sedan dess har han och frun kunnat tillbringa ännu mera tid vid sitt ställe på Östra Eknö i Västerviks skärgård.
Jobbet med projektledning var en bra bakgrund när Jan Arvid Nilsson blev utsedd att leda arbetet med att skapa det nya Borgquistska hattmuseet.
Han berättar att han erbjöd sig att hålla i jobbet utan att först ha blivit tillfrågad. Han var redan med i Föreningen gamla Trelleborg.
– När jag gick i pension var det en släkting till mig som undrade om jag inte kunde engagera mig mer aktivt.
Han gick på ett möte, där frågan om ett museiprojekt kom upp.
– Det tar jag! sade jag.
Sedermera har han också blivit föreningens ordförande.

Han säger att han är imponerad över hur många som ställde upp och ville arbeta för att göra hattmuseet till verklighet, och att det kännetecknar föreningen i stort.
– Det är aldrig några problem att få folk att hoppa in och göra något.
En av dem är Görel Vilén. Det var alltså tre generationer Borgquistar som drev företaget; hon tillhör den fjärde generationen och som barn tillbringade hon mycket tid i den här miljön.
Det är hon som sköter guidningen när Borgquistska hattmuseet håller öppet på Kulturarvsdagen nu på söndag. Turen börjar klockan 13. Inträde betalar man efter behag.

Den amerikanska skådespelerskan Carol Lynley har avlidit i en ålder av 77 år.
Hon är känd bland annat efter rollen som sångerskan som sjöng The Morning after i filmen The Poseidon adventure (1972). Hon har även spelat i Bunny Lake is missing (1965) och Return på Peyton (1961).
Carole Ann Jones var född på Manhattan och gjorde karriär som modell då hon var 15 år.
Filmdebuten kom med Disneys The Light in the forest (1958) och året därpå Holiday for lovers. Hon utmärkte sig både på Broadwayscenen och i filmversionen av den kontroversiella Blue demin (1959).
1959 nominerades Carol Lynley för en Golden globe i kategorin Mest lovande nykomling för filmen The light in the forest. Hon fick ytterligare en nominering för Blue demin 1960.
Bland några av hennes övriga filmer kan nämnas The pleasure seekers (1964) och The cardinal (1963).
Efter filmkarriären sågs hon även i olika tv-serier som Fantasy Island, The love boat, Kojak, Hawaii five-O och Charlies angels.

Ser ni Melwin Bolmgren Anderssons morfar? Det är han som sitter på sin gräsklippare och klipper gräsmattan på tomten. Han har i alla fall tur med vädret, för solen skiner över morfar på gräsklipparen.
Denna fina teckning är gjord av Melwin Bolmgren Andersson, 6 år. Han bor i Vinslöv och som tack skickar vi boken Sova över, av Pernilla Gesén och Jeanette Milde.
n Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Skriv gärna några ord om motivet och glöm inte skriva ditt namn, ålder och adress. Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Karin Ahrland, tidigare riksdagsledamot, minister och ambassadör, har stilla avlidit i sitt hem i Illstorp efter en tids sjukdom i en ålder av 88 år. Närmast anhöriga är Felicia Ahrland, André Ahrland och Bitte Ahrland.
”Än är det klang i Karin Ahrlands välkända malmstämma och orden rinner iväg lika snabbt som tanken.”
Ungefär så skrev en lokaltidning när Karin Ahrland som 75-åring kandiderade till lokalpolitiken i hemkommunen Tomelilla. Och så var det in i det sista.

Hon somnade in samma dag som Hans Rausing, en kär gammal vän alltsedan studietiden i Lund. Dagen efter hennes död flög de första tranorna på väg söderut över Brösarps backar på Österlen.
Karin låter sig inte beskrivas i några få ord. Hon stod för en gammaldags intellektuell bildning, var djupt analytisk; en tänkare som vidgade perspektiven i alla samtal.
När vi andra i vår bokklubb hade läst en bok hade hon klämt minst fyra. Hon var jurist in i det sista och drog sig inte för att med glimten i ögat vara djävulens advokat och kritiskt granska samtiden.
Karins varma humor, nära besläktad med galghumor, fanns heller aldrig långt borta.

Hon var en äkta kosmopolit, efter att ha rest och verkat över hela klotet. Bland mycket annat som ordförande i Svenska afghanistankommittén och ambassadör i Nya Zeeland, där hon som sidoackrediterad till olika Söderhavsöar utsågs till prinsessa av Tonga.
Hon var också stolt över sin hembygd och över sin trädgård, som hon gärna beskrev som sitt arboretum med valnötsträd, plataner och tulpanträd.

Karin Ahrland hade politiskt mod att på ett tidigt stadium driva brännande samhällsfrågor.
Redan 1981 lade hon en proposition om förbud mot kvinnlig könsstympning som året därpå blev lag. Hon var med och skrev lagen om jämställdhet i arbetslivet och tillsatte bland annat utredningen om begreppen hjärt- och hjärndöd.
Hennes politiska engagemang upphörde aldrig. Lojal mot sitt parti liberalerna, i alla lägen. Lika lojal som i vänskapen.