”Detta målade jag till min mormor Janet när jag besökte henne på Mariebo”.
Det är Ninja Nilsson, 6 år, från Helsingborg som varit framme med färgpennorna. Vi tackar med att skicka boken Hur ska det gå för Toribio,av Isol.

Möbelkedjan Jysks grundare Lars Larsen har gått bort. Han var 71 år gammal när han tidigt på morgonen den 19 augusti somnade in i sitt hem nära Sikeborg, Danmark.
Tidigare i år hade Lars Larsen en stor roll i firandet av Jysks 40 års-jubileum när han den 2 april invigde dess första butik på Irland.
Som grundare av Jysk var Lars Larsen ansiktet utåt för förtaget fram till juni 2019, när han efter att ha fått diagnosen levercancer lämnade över rollen som ordförande i Lars Larsen Group till sin son, Jacob Brunsborg.
Jysk Nordic driver butiker i 20 länder och Dänisches Bettenlager som driver butiker i sju länder. Ytterligare 25 länder ingår i företagets franchisekonceptet.
Lars Larsen lämnade efter sig sin fru Kristine, deras två barn och fyra barnbarn.

Elisabet Strid menar att hon som operasångerska har stor nytta av att först ha utbildat sig till sjuksköterska och arbetat i psykvården,
– Det hjälper mig med mina rollporträtt; många av de kvinnor jag spelar beter sig ju väldigt ... märkligt – i vår tid skulle de säkert haft någon form av diagnos.

Elisabet Strids sopran hörs numera på operascener världen runt. Den här säsongen har hon sjungit i Tel Aviv, i Hongkong, i Düsseldorf, i Stuttgart. Nu förbereder hon sig för engagemang i Göteborg, Madrid, Chicago, Berlin och Budapest.
Så total semester har hon inte när hon nu för en gångs skull kan tillbringa lite längre tid hemma i huset i Hörby, som hon köpte för sju år sedan. Nya roller ska studeras in, rösten måste hållas i någorlunda trim: när som helst kan telefonen ringa om ett jobb med kort varsel.

– Semestern började i går, slår hon fast när vi träffas ett par dagar efter festkonserterna till Birgit Nilssons minne, som hölls i Västra Karup härom helgen.
Elisabet Strid var en av flera framstående sångerskor som sjöng arior som också förknippas med la Nilsson.
Det var en hyllning hon gärna deltog i.
– Birgit Nilsson är min förebild. Lyssnar jag på en operasångerska är det alltid Birgit Nilsson. Att lyssna på henne är en sånglektion i sig; man kan lära sig väldigt mycket av hennes sätt att förhålla sig till de där stora mastodontrollerna.
Liksom Birgit Nilsson har Elisabet Strid också en bred repertoar när det gäller just Wagneroperor.

Men det var Dvoraks opera Rusalka som verkligen satte fart på karriären. Men mer om det senare.
Elisabet Strid växte upp i Malmö, men när familjen flyttade till Oderup i Hörbytrakten gick hon de två sista grundskoleåren där.
Hon berättar att det alltid sjöngs mycket hemma, till gitarr och dragspel.
– Vi har ett par gamla riksspelmän från Norrland i släkten också, på pappas sida.
När det blev dags för gymnasiet flyttade hon tillbaka till Malmö.

Hon gick musikklass på Heleneholmsskolan. I utbildningen ingick att man skulle pröva på olika genrer. Hon ger läraren Irene Davidsson-Iderberg tacken för att ha introducerat henne för den klassiska sången.
– Jag tyckte att det var jätteroligt – jag hade hittat platsen för min röst.
Hon tilltalades också av att man kunde spela teater samtidigt som man sjöng. Hon var med i små operaensembler på skolan och hon gick med i Opera semplice, ett amatörsällskap i Malmö.
Hon tog sånglektioner för Karin Mang Habashi, själv en gång stjärna på Malmöoperan.

– Hon är fortfarande min sångpedagog – hon har hela tiden stått vid min sida.
Men riktigt helhjärtat vågade hon inte satsa på en sångkarriär.
Så hon läste till sjuksköterska och började arbeta på sjukhuset i Malmö.
– Men jag jobbade hela tiden för att komma in på Operahögskolan.
2000 lyckades det och Elisabet Strid flyttade till kungliga huvudstaden.
Men, säger hon, då kände hon ännu inte inom sig identiteten som sångerska, var fortfarande sköterskan som sjöng.

Hon rönte snart uppskattning, fick Jenny Lindstipendiet och Christina Nilssonstipendiet, självförtroendet stärktes. Operadebuten skedde vid Vadstenaakademin 2003, medan hon fortfarande studerade, i den nyskrivna operan Byrgitta.
Efter Operahögskolan enrollerades hon av Norrlandsoperan i Umeå. Och det var där hon stötte på Rusalka.
– Vi gjorde den tillsammans med operan i Kapstaden – på originalspråk.
Det var det som gjorde att telefonen ett par år senare ringde, när operan i Helsingfors snabbt behövde ha tag i någon som kunde hoppa in och sjunga Rusalka på tjeckiska.
På den tiden gjorde Elisabet Strid fortfarande inhopp i vården, eftersom engagemangen som sångare ännu inte var tillräckligt många och välbetalda för att försörja sig på. Även om hon till exempel hunnit debutera på Malmöoperan i La Bohème.
– Jag hade just skrivit kontrakt om två månader på sjukhuset i Malmö. Jag ringde dit och bad: Snälla, lös mig från det, jag har fått mitt livs chans!

På sjukhuset var man förstående, hon kunde sjunga Rusalka i Helsingfors. Där fick hon samarbeta med dirigenten Ivan Anguélov, som kommit att betyda mycket för henne – därtill fick hon hans fru som agent.
– Det är väldigt viktigt med en bra agent.
Nu kom hon in på de tyska scenerna:
– Där finns 96 operahus.
Där finns också en stor och kunnig publik; Elisabet Strid kunde etablera sitt namn – recensenter brukar nämna hennes starka scennärvaro.

Nu är alltså världen hennes arbetsfält; hon tippar att hon är på resande fot åtminstone 80 procent av året.
Att vara operasångare med engagemang en bit hemifrån ära en speciell tillvaro. Under repetitionsperioder brukar man ha fullt upp att göra, men när föreställningarna väl sätter igång har man plötsligt en hel del tom tid mellan framträdandena, som det ibland kan vara flera dagar emellan.
Hon ser till att sköta sitt eget hushåll. Det gäller att skapa sig en vettig, normal vardag, hitta ett dagligt schema.

Det händer att hon uppträder på hemmaplan i Hörby också. Hon har gått med i Lions och bidrar med att göra åtminstone en konsert om året där intäkterna går till föreningens verksamhet – mycket av inredningen hemma i Hörby kommer för övtigt från deras loppmarknad.
Hon saknar de där lite mindre, intimare konserterna som hon inte riktigt har plats för i spelschemat längre:
– Det är tråkigt, för jag tycker om att förmedla känslor i ett lite mindre format. Jag gjorde det mycket under min skoltid och jag saknar det väldigt mycket.

Elisabet Strid är rädd om sin röst, berättar att hon upplevt hur jämnåriga sångerskor helt enkelt sjungit slut på sig, till exempel genom att ge sig på alltför krävande saker alltför tidigt i karriären.
– Man behöver bra rådgivare – om man väljer fel kan det ta slut fort.
Därför, säger hon, finns det roller hon gärna skulle vilja sjunga, men väljer att vänta med några år. Hon nämner kraftprov som Strauss Elektra och vissa av Wagners Brünhilderoller.
– Det är inget som jag vill göra dagligen ännu. Jag måste spara de riktigt krävande rollerna till senare.

Slutligen: vad lyssnar Elisabet Strid själv på?
– Inte så mycket klassiskt, faktiskt. Jag tycker att det är väldigt roligt att lyssna 30- och 40-talsschlager, på Ulla Billquist, Zarah Leander och den typen av sångerskor.

Hon säger att hon alltid känt sig annorlunda och att ingen tog henne på allvar när hon berättade att hon ville bli modedesigner.

Men idag har Felicia Bexell från Ulvs utanför Perstorp en examen från Textilhögskolan i Borås och examenskollektionen kommer att visas både i Stockholm och i London.
Det var de så kallade Bratzfilmerna som från början väckte modeintresset hos en mycket ung Felicia Bexell.
Bratz var en serie dockor som skulle konkurrera med den populära Barbiedockan. Men de här dockorna var lite tuffare och hade en lite ungdomligare attityd.

Glitter, olika mönster och oväntade kombinationer triggade Felicias kreativitet och intresset fortsatte att öka när hon kom upp i högstadiet.
När det väl var dags för gymnasiet föll valet på programmet textil och design, som var en yrkesförberedande utbildning.
Idag finns programmet inte längre kvar i Hässleholm, men Felicia är glad att hon fick den här möjligheten.
– Vi fick lära oss bland annat grundläggande mönsterkonstruktion, fackteckning och att sy, förklarar Felicia. Det var inte speciellt kreativt men det är viktigt att kunna grunderna.
Det märkte hon inte minst när det visade sig att hon kommit in på Textilhögskolan i Borås.

Här kom eleverna från olika bakgrunder och hade helt olika erfarenheter. Felicia skickade in en portfolio där hon visade sina idéer och kunskaper och därefter följde en provdag samt en intervju.
– Man ska visa att man är en person som kan pusha gränserna, berättar hon. Men samtidigt så ska man fortfarande kunna formas.
Felicia kom in på utbildningen och flyttlasset gick till Sveriges textilhuvudstad.

Hon berättar att det var som att komma till en helt egen värld, långt ifrån den miljö som hon var van vid.
Under studietiden gjorde hon praktik i tre månader hos designer Justin Chou i Taiwan.
Felicia kom till en liten studio i Taipei där man mixade traditionell kinesisk kultur med det västerländska i modet.
– Det var en blandning mellan historiskt och ungdomligt, berättar Felicia.
Hon gillar Asien men den eviga trängseln och språkbarriären gjorde ibland att hemlängtan gjorde sig påmind.

– När jag kom hem kände jag hur jag kunde gå länge på en gata utan att någon eller något kom i vägen.
När väl utbildningen efter tre års studier närmade sig sitt slut var det dags för elddopet.
En kollektion skulle presenteras. Allt från idé till mönster, tyg och sist men inte minst skulle kreationerna sys upp.
– Vi skulle hålla oss till ett tema, berättar Felicia som valde ”reflektion och speglingar”.
Felicia berättar att kollektionen skulle bestå av minst sju outfits där eleven skulle visa sitt tekniska kunnande och sin kreativa förmåga.

– Mitt syfte var att skapa en illusion av reflektion och speglingar i kläderna.
Felicia använde sig bland annat av ett material som benämns mylar som är en typ av specialbehandlad polyester som är högreflekterande.
– Bäst effekt blir det när modellen som bär plagget rör på sig, berättar Felicia. Materialet är känsligt och passar väl egentligen bäst på en scen.
– Man får helt enkelt lyssna på materialet.
Samtidigt använde sig Felicia av arketypiska mönster som randigt och prickigt i kombination med det reflekterande materialet.

På utbildningen gör man delpresentationer och i slutet blev det tidsbrist. Men släkt och vänner ställde upp som assistenter vilket är fullt tillåtet.
Det syddes, mättes och klipptes och till slut kunde Felicia presentera sin allra första kollektion.
Felica ser nöjd ut samtidigt som hon medger att kläder och mode nog kan kännas rätt ytligt.
Men när Felicia tänker på mode och design så är det inte en ständig konsumtion hon tänker på. Skapandet och kreativitet är mer till för att provocera, att göra något som är lite absurt och galet.

Det är inte ens så att hon verkar lockas av de flashiga modehusen i stora städer med ständigt brus dygnet runt.
Men visst skulle hon vilja ha ett eget företag.
– Jag skulle kunna tänka mig ett fritidshus på landet där jag skulle kunna ha mitt eget företag.
– Där skulle jag kunna bo och jobba.
– Och klappa kor och katter tillägger hon med ett leende.
Tvärtemot vad man kan tro så varken syr eller köper Felicia speciellt mycket kläder.
Hon gillar vintage och gillar tanken på att vårda de kläder hon har.
Att kombinera design och kreativitet med ett mera hållbart tänkande verkar inte främmande för Felicia.

Inom kort kommer Felicia att visa sin kollektion i både Stockholm och London, ett privilegium som avgångseleverna från textilhögskolan har.
Framtiden är ett oskrivet blad. Men det är inget som oroar Felicia.
– Det känns rätt skönt att inte veta vad som kan hända.

Minns du?

Förberedelserna inför FestivalDax går på högvarv och Hässleholm byter så sakteliga skepnad till en festplats.
Sedan några dagar har Bollibompalandet funnits på plats i Hembygdsparken, där en grupp barn från Lille Mats fritidshem provat dräkter och smink. Och samtidigt rustar sig en grupp präster och pastorer från stadens olika kyrkor för sina uppgifter under festivalen. ”Festivalkyrkan” kommer att finnas vid Handelsbanken och ska erbjuda såväl själavård som kaffe med bulle.
Under första festivaldagen blev det också barnens högtid, då Bollibompalandet och Mora Träsk fyllde Stortorget med barn och människor i alla åldrar. De lite äldre kunde senare möta Peter Lundblad, mannen bakom landsplågan Ta mig till havet. Bland andra artister fanns hässleholmstösen Gith Persson, som är ”himma” igen med dansbandet Kellys.
En annan som här höll hov under publikens jubel var Little Mike Watson.

Ute på Hässleholmsgården råder bråda tider inför O-ringen nästa år.
Hos Lars Lagerwall på kansliet är det full fart. Inbjudningar till denna stortävling ska skickas ut till världens samtliga orienteringsklubbar. Exakt hur många inbjudningar som kommer att gå ut från kansliet vet inte Lasse, men det måste vara flera tusen.
Hittills 650 husvagnar håller på att skakas fram till bostäder åt tävlande familjer. För en modern husvagn av senare årsmodell får ägaren 2 900 kronor för att hyra ut en vecka till orienterare. ”Jag och K G Sjöholm ligger väl framme med alla förberedelser beträffande hyra av husvagnar. Men flertalet tävlande kommer i egna husvagnar och bara en bråkdel behöver hyra logi. Tävlingarna går mellan 24 och 28 juli, men orienterarna brukar stanna i totalt åtta dagar”, uppger herr Lagerwall.

Apropå O-ringen så har en av de blivande deltagarna varit på blixtbesök på järnvägsstationen.
Det gäller SJ-chefen Stig Larsson som på perrongen möttes av just K G Sjöholm. Frågan om Hässleholms blivande Resecentrum var förstås oundviklig. ”Vi bygger sådana på 39 olika ställen och vissa är redan färdiga som i Nässjö. Resecentrum kommer att bli mycket värdefullt för Hässleholm. När tågförbindelserna byggs ut ökar möjligheten för kommuninvånarna att bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Antalet resenärer har redan ökat markant på de ställen där vi är klara med våra Resecentrum. Snabbtågen nästa år mellan Malmö och Stockholm, med en restid på fyra timmar och tio minuter, kommer att kunna konkurrera med flyget”, anser Stig Larsson.

På Brio i Osby har man haft besök av en lekfull Carl Bildt, heter det i rubriken.
Nyfiket hade statsministern tagit upp en av Brios förnämsta leksaker, som han kände igen sedan ett tidigare besök på Lekoseum. ”Barn älskar att leka med denna”, säger han och håller upp en anka på hjul.
Med buss anlände statsministern och hans delegation närmast från Ljungby. Tiden var knapp och efter en rundvandring i monteringshallen vidtog möte med företagare och arbetare, där politik och företagens beskattning diskuterades. ”Socialdemokraterna ska försöka sanera statsfinanserna genom ett högt skattetryck, vilket får till följd fler konkurser”, sade Bildt bland annat på Brio.

Kan dikter och recept hjälpa Centern?
I dagarna har Centern presenterat sitt kampanjmaterial inför valet i höst. Klargula affischer med gröna C:n frågar betraktaren, om hon eller han sett Olof Johansson (C). Nej, men jag har läst boken, svarar affischen sig själv. I konceptet ingår nämligen en liten gul pocketbok som väljaren kan fördjupa sig i. Förutom partiprogram innehåller den dikter och syltrecept, blandat med ringlande klöverblad.
De tre grundstenarna för partiet är denna gång kretsloppet, decentraliseringen och grundtryggheten. Förhoppningen är att den lilla gröna ”valpraktikan” skall ge Centern fler röster i valet.

I Hässleholm fyller ett kulturkondis nu 40 år, Franklins i volvohuset vid Kristianstadsvägen, lika gammalt som fastigheten själv.
Kondiset har bevarat sin 50-tals atmosfär och lever på sina många stamkunder. Något ungdomskafé med till exempel jukebox eller tv i lokalen har aldrig Franklins blivit. Här njuter man sitt kaffe i lugn och ro och bläddrar i tidningar.
Ägarna Sonja och John Franklin har alltid satt hantverket i högsätet. Parollen ”hembakat sätts i första rummet” i invigningsannonsen gäller ännu. Det är egentligen bara spettkakorna som bakas på annat håll.
Till Franklins kan gästerna ännu uppleva samma diskar och möblemang som vid starten i augusti 1954. Kafémöblemanget kommer från Bodafors, vilket borgar för kvalitet.

Fyraåriga Noomi Nilsson på Stallknekstsvägen i Helsingborg, har målat denna sommarteckning när hon hälsade på sin mormor Janet i Tyringe.
Som tack skickar vi Noomi boken Vilda och vädret, av Carin Wirsén och Stina Wirsén.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glöm inte skriva ditt namn, ålder och adress och gärna några ord om motivet.

Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6, 281 81 Hässleholm.

”Ubåten har hittat en skatt på havets botten”.
Det berättar femårige Elis Persson i Kärråkra, som målat denna fina teckning. Vilken ubåt! Den har till och med flaggan hissad i topp, så häftigt! Är det fler än jag som undrar vad det finns i skatten på havets botten?
Tack Elis för din teckning. Vi skickar dig boken Labyrint, av Théo Guignard.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glöm inte skriva ditt namn, ålder och adress och skriv gärna några ord om motivet, precis som Elis gjort.

Skicka till:
Personligt Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Vilken högtid att ha möjlighet att samla fem generationsled!
Bilden är inskickad av Svea Persson i Vittsjö. Det är hon som så stolt håller lilla Eja ”Eija” Persson Nikstrand i famnen. Bredvid sitter Eijas pappa, Linus Nikstrand, Malmö.
Bakom Linus står Eijas farmor, Anna Nikstrand, även hon bosatt i Malmö och farmors mor Britt-Louise Skarpås, som bor i Hälsinglands vackra stad, Hudiksvall.
En bild som bevarar ett fint minne för all framtid.

ARKEOLOGI. Anne Carlies intresse för arkeologi började med en resa genom Sahara när hon bara var i 20-årsåldern.
Den 25 augusti är det arkeologidagen och Anne kan nu se tillbaka på en lång karriär som arkeolog.

Det är en näst intill magisk stillhet på gården där Anne Carlie och hennes man tillbringar helgerna. Gården som har en gammal kvarn på fastigheten ligger i skogen mellan Vittsjö och Osby.
Anne hoppar i gummistövlarna och greppar en termos och ett fat med smörgåsar.
– Vi går ner och sätter oss i kvarnen.
Det forsar av vatten, men inne i kvarnhuset råder en nästan andlig stämning. Kanske är det inte så märkligt.
Anne har både en jordnära och forskande sida som hon kombinerar med en mera andlig och sinnlig del.
I veckorna bor Anne i Hässleholm och jobbar på länsstyrelsens kulturmiljöenhet i Malmö.

För drygt ett år sedan lämnade hon jobbet som arkeolog för att börja jobba på länsstyrelsen. Hon kände att det var dags och ryggen hade fått nog av allt krypande bland jord och skärvor.
Men att hon ägnat den största delen av sitt yrkesliv åt arkeologi är inget hon ångrar.
Anne har alltid varit intresserad av historia men det som fick hennes intresse att verkligen vakna var när hon stod framför klippmålningar på en resa genom Afrika.
– Då kände jag hur något kallade på mig.
Anne hade fått nys om att ett 25-tal personer skulle göra en forskningsresa genom Sahara. Anne fick löfte om att hänga på och hösten -78 gav sig sällskapet iväg i gula folkvagnsbussar.

Resan var ett äventyr och gick genom flera afrikanska länder.
Väl hemma igen ville Anne läsa arkeologi. Studievägledaren avrådde henne dock och i stället blev det studier på kultur- och kommunikationslinjen i Lund.

Men arkeolog blev hon, tillika forskare.
– Jag kom tidigt in i grävsvängen, berättar Anne. Som ung student fick jag bland annat möjlighet att gräva på en 7 000-årig gravplats vid Skateholm under tre säsonger. Det var spännande och lärorikt.

Hon kom även in i olika forskningsprojekt och som 34-åring blev hon fil dr i arkeologi med avhandlingen ”På arkeologins bakgård”, som handlar om brons- och järnålderns gravar och bebyggelse i Göinge.
Efter avhandlingen var Anne bland annat forskningsassistent vid arkeologiska institutionen i Stockholm och ansvarig för forsknings- och utvecklingsfrågor på Riksantikvarieämbetet. De senaste 20 åren, innan länsstyrelsen, jobbade hon för Riksantikvarieämbetet, senare Arkeologerna Statens historiska museer, med uppdragsarkeologiska undersökningar. Hennes meritlista är med andra ord lång.
Anne berättar att arkeologi ofta är en kostsam verksamhet.
– Men det är spännande, speciellt när det dyker upp oväntade saker.

Hon berättar om en utgrävning i Malmö. Man hittade ett barn som var nedlagd i en brunn. Nu ställdes frågan om barnet, som beräknades ha levt någon gång på yngre stenåldern, gått ner sig i brunnen eller offrats till gudarna. Ett barn räknades ofta som det allra högsta offret.
Ett annat minne är från grävningarna vid Skateholm.
– Vi hittade en grav med en vuxen man som höll om ett barn som var bestrött med rödockra. I handen hade barnet en flintakniv samt ett par björntänder om halsen, berättar Anne.
Anne fortsätter att berätta att boplatser från den äldre stenåldern oftast är mycket fyndrika.
– Då använde man flinta som bevarats väl.

Även boplatser från den yngre järnåldern kan lämna värdefulla spår. Speciellt på centralplatser som Uppåkra utanför Lund och på platser för storgårdar hittar man ofta mycket fynd av metall, keramik och djurben.
Medeltida städer, såsom Lund, Malmö, Helsingborg och Ystad är också intressanta platser för arkeologer att undersöka.

En titt runt om i kvarnen avslöjar att Annes liv inte bara varit fyllt av jord under naglarna och forskande om en tid som flytt.
Här finns en andlig dimension som väckts och blivit allt viktigare för henne genom åren.
– Ja, jag har blivit lite mer andlig, berättar Anne och ler, väl medveten om att det finns människor som har åsikter om det.
– Min andliga resa har bland annat hjälp mig att hitta balansen i tillvaron, mellan arbete och fritid. Men den har också fört mig ut på många nya vägar med spännande möten som inte handlar om arkeologi. Livet har med andra ord blivit så mycket rikare.

– Snart ska jag gå en kurs i japansk teceremoni, berättar Anne. Det ska bli spännande att utforska.
Men kanske är de båda världarna inte så långt från varandra ändå. I båda fallen gäller det att känna in en värld som man inte direkt kan ta på och som man inte har mitt framför näsan. I båda fallen får man helt enkelt lita på magkänslan och bejaka sin fantasi.

I morgon, söndagen den 25 augusti, lyfter vi på hatten för Sven Aronsson, som blir 100 år gammal.

Sven Aronsson föddes på gården Magnarp i Verum den 25 augusti 1919. Han var nummer fyra i en syskonskara på sex barn och föräldrarna var lantbrukare.
Sju år gick han i Verums skola och favoritämnet var svensk historia. Efter skolgång blev det lantbruksarbete på föräldragården för Svens del.
Familjen flyttade efter Magnarp till gården Tågarp, där de bodde och verkade i drygt 30 år.

Under krigsåren var han inkallad, med placering i norra Sverige. Han vaktade bland annat en viktig bro i Haparanda. Tiden i norr förde med sig att Sven blev en skicklig skidåkare. Han tog med lätthet skidlöparmärket (tre mil på tid).
1954 flyttade Sven Aronsson till Skaraborg för att bli arrendator på gården Häljestorp i Tibro, tillsammans med en äldre bror. Fem år senare gick flyttlasset vidare till Flistad, Tidan. Bröderna arrenderade prästgården i Flistad och sysslade med främst mjölkproduktion. De hade cirka 40 mjölkkor och 20 ungdjur.

Sven Aronsson har ett stort intresse för djur och växtodling.
Han har deltagit i flera lantbruksresor, bland annat till Israel, England, Tyskland, Belgien, Frankrike samt den årliga lantbruksmässan Sima i Paris.
Han har alltid varit mån om att leva sunt och hållit sig i god form med kroppsarbete på gården och om vintrarna arbete i skogen. På äldre dagar har han hållit igång med promenader och motionscykel i sovrummet.
Intresset för fotboll är stort och han har särskild koll på Nilla Fischers bedrifter, vars släkt han kände under åren i Verum.

År 2004 återvände Sven till Skåne och bosatte sig nu i Lönsboda. Här har han hjälpt sina brorsbarn med allehanda gårdsarbete, i synnerhet vedhantering.
2017 flyttade han till äldreboendet Bergfast, där han kommer att fira 100-årsdagen med sin släkt och alla vänner på Bergfast.
Släktingarna beskriver jubilaren som en fantastisk människa; mild, gladlynt, godhjärtad och ödmjuk och de anser sig lyckligt lottade att ha Sven i sin närhet.

Revyartisten Kjell Kraghe, har avlidit i en ålder av 81 år.
Han skrev sin första revy 1953 som 15-åring och blev med tiden en känd nöjesprofil i Strömstad. Han har skrivit omkring 30 revyer och även skrivit till Hagges revy i Göteborg och till Kar de Mummarevyn på Folkan. Han slog igenom för hela svenska folket genom sitt samarbete med Bosse Larsson i Nygammalt och radioserien Cabaret musslan, som han ledde ihop med Inga Gill.
Kjell Kraghe var också sångare och sjöng in flera skivor. En av hans sånger var Ålefeskarns vals, som tonsattes av dragspelaren Melker Davidsson.
1981 utsågs han till Fred Winter-stipendiat och år 2000 tog han emot Lasse Dahlquist-stipendiet.

Den norska sångerskan och gitarristen Anne Grete Preus, har avlidit efter en längre tids sjungdom. Hon blev 62 år gammal.
Anne Grete Preus var oerhört populär i Norge. Hon var med i bandet i Veslefrikk, som gav ut fyra album och därefter i gruppen Can Can.
På 1980-talet gjorde hon solodebut och slog då igenom till en större publik. Hon har släppt massor av album och tagit emot många utmärkelser genom åren.
Bland några av hennes sånger kan nämnas Mosaikk – 16 biter (1998), Når dagen roper (2004), Jag er en by (1989), Når himmelen faller ner (1998), Hjertets lys (1996) och But for the grace (2013).
Det största framgången fick hon med skivan Millimeter. 1994 belönades hon med Spellemannpriset i tre katogorier för detta album. Spellemanpriset är Norges motsvarighet till Grammis.
Hon är även tagit emot bland annat Tekstforfatterfondets ærespris (2006), Norsk artistforbunds ærespris (2007), Edvard-prisen (2008) och Anders Jahres kulturpris (2018).
Hon har gjort många sidprojekt. Anne Grete Preus gjorde bland annat röstrollen till Ursula i den norska versionen av Den lilla havfruen. Hon har skivit musik till teater, film coh tv-serier och har jobbat tillsammans med Vertavokvartetten. Hon undervisade även i rock under två år.

Kolla, vilken duktig konstnär!
Det är Noa Vaccino, 6 år, som älskar att teckna och dessutom är han fotbollstokig. Inte konstigt då att han gjort ett porträtt av den store idolen Ronaldo.
Noa bor i Stockholm men är ofta i Hässleholm och hälsar på hos sin mormor och morfar. Som tack för teckningen skickar vi Noa det lättlästa kapitelboken Blir det kalas? av Helena Bross och Christel Rönns.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in teckningar. Glöm inte skriva ditt namn, adress och ålder samt gärna några ord om motivet, precis som Noa gjorde.

Skicka till: Personligt, Norra Skåne, Väpnaregatan 6, 281 81 Hässleholm

Berit Stenlund i Hjärup, har avlidit i en ålder av 64 år gammal.

Berit Stenlund växte upp i Sebbarp utanför Hörby, men sökte tidigt svar på vad livet erbjöd långt bortanför familjens gård. Att resa och att som hon uttryckte det ”säga ja” till frågor tog henne över hela världen. Hon bodde bland annat i Genève, London och Toronto.
Civilekonomen Berit var, utöver arbetet som ekonomichef vid flera stora företag, en serieentreprenör med stort hjärta för behovet av det lokala föreningslivet och byns sammanhållning.

Engagemanget för barns rörelse ledde till 1993 starten av Svenska hoppolek AB, som fram till hennes bortgång möjliggjort för 50 000 barn att röra på sig i hoppborgar.
Berit var på flera olika sätt en inkluderande person. Som nyinflyttad i byn Hjärup, där hon bodde resten av livet, bjöd hon in hela gatan till rulltårtskalas. De siktade på ett nytt tårtlängdrekord.
Hon startade och deltog i flera nätverk, som till exempel kvinnligt entreprenörskap i syfte att stödja och hjälpa varandra professionellt och privat.

Hennes engagemang för den nära omgivningen beskrivs bäst av att hon – samtidigt som hon i vetskap om att hennes sista tid var kommen – ändå fick nyanlända i de omskrivna husvagnarna i Staffanstorp att hjälpa till och plocka skräp, samtidigt som de fick möjlighet till språkundervisning.
Hon var fast förvissad om att alla människor ibland behöver stöd, men också att alla kunde hjälpa till för samhället, på sitt eget sätt. Detta var en gärning som vi vet påverkade många människor.

För alla oss som fick möjligheten att bli berörda av Berit vet vi att hennes hjärta och vilja var starka.
Att hon vid 50 års ålder och utan nämnvärd träning klarade en svensk klassiker efter att ha varit sjuk i över ett år var en återhämtning som imponerade. Vid slutet av sitt liv hade hon gjort tre klassiker. Sådan var Berit, hon gav sig inte.
Vi är många som minns Berit med tacksamhet och glädje. För hennes professionella gärning genom åren, för hennes trofasta vänskap och hennes förmåga att se ljus och hopp även i svåra situationer.
Berit är en förebild för oss alla.

Oj, vilken total fest och glädje det blev när Lennarth Nilsson i helgen bjöd in till 100-årskalas i Hässleholm.
Han överraskade alla med att samtidigt slå till och gifta sig med sin 91-åriga sambo Britta Persson!

Den 28 augusti fyller Lennarth Nilsson 100 år. Med anledning av detta var släkt och vänner i helgen inbjudna till fest, men det blev inget ”vanligt 100-årskalas”.
Lennarth hade en överraskning att bjuda på – och det var bara barnen som visst vad som skulle ske.
När alla var församlade och kyrkoherde emeritus Friedrich Eberhardt plötsligt började ta på sig sin skrud, spred sig ett sorl bland de församlade.

Mitt i 100-årsfirandet slog Lennarth och Britta till och passade på att gifta sig!
Paret avlade sina löften inför Gud, prästen och alla församlade – och helt plötsligt höll taket på att lyfta av glädje.
Ett bröllop är stort – men det är även stort att fylla 100 år.

Jubilaren Lennarth Nilsson föddes 1919 och växte upp på ett lantställe i Benarp utanför Hörby, i en syskonskara på nio barn.
De fick tidigt lära sig att hjälpa till med allehanda sysslor på lantbruket.
Musiken kom tidigt in i Lennarths liv och har gått som en röd tråd genom alla åren.
Han startade orkestern Trojka, där han spelade piano, dragspel, gitarr och fiol. Orkestern var mycket populär och hade många spelningar.

Ett annat stort intresse var sport och då särskilt fotboll. Lennarth var fotbollsmålvakt i Kungshult och blev sedan värvad till Höör.
1941 blev han inkallad till Torsby i Värmland och i samband med detta lades orkestern ner.
Då han återvände hem igen, bildade han Bror Lennarths orkester.
Han träffade sin blivande fru Gudrun på Folkets hus i Höör. Äktenskap ingicks och de fick sonen Lasse 1945 och dottern Lena fyra år senare.
1952 flyttade familjen till Hässleholm, där Lennarth fick tjänst på Hässleholms verkstäder.

Han läste samtidigt till ingenjör och var målvakt i HIF under några år, innan han blev spelande tränare i Vinslöv.
Så blev han lobbad att börja som platschef vid Yllefabrikens mekaniska verkstad Texo AB i Kristianstad och 1960 gick flyttlasset dit. Några år senare blev han föreståndare för Samhall och 120 personer.

Lennarth Nilsson började spela saxofon i Raggie swingers orkester.
Efter några intensiva år började han att spela bas med den legendariske Hakon Svärd. Han skilde sig och flyttade till Hässleholm.
Lennarth Nilsson var med och startade Hässleholms musikkår och blev dess sekreterare och spelade tenorsaxofon.
Han bildade sedan PRO-kören i Hässleholm och var dess ledare i tio år. Det var där som han träffade kärleken, Britta Persson.

Paret är ett bevis på att det aldrig är försent att satsa på kärleken. Norra Skåne sällar sig till gratulanterna och önskar all lycka till brudpare!

Gerald ”Buddie” Tiller, från rapgruppen Dem Franchize Boyz, har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 46 år.
Han slog igenom 2006 med hiten Lean wit it, rock wit it, som hamnade på sjunde platsen på Billboardlistan. Förutom Gerad ”Buddie” Tiller bestod gruppen av rapparna Parlae, Pimpin’ och Jizzal Man.
Gruppen har gett ut tre album. 2008 släpptes det sista, Our world, our way.

Här ser ni en dinosaurie. Det är en stegosaurus, som Loke Wallén, 4 år, i Örkelljunga ritat till sin morfar Siwert Roshagen i Hässleholm.
Vi tackar Loke med att skicka boken Fantastiska F och djurtjuven, av Cecilia Lidbeck och Lina Schnaufer.

Hur mycket är inspiration och hur mycket är hantverk för en tonsättare? Ia Erlandsson har undersökt saken – åtminstone hur hon själv jobbar – och blev faktiskt lite förvånad över resultatet.

Det var när hon skulle skriva en uppsats inför sin kandidatexamen som hon valde att försöka förstå hur mycket den musik hon först hörde för sitt inte öra, utan att den någonsin ljudit, sedan fanns kvar i det färdiga musikstycket. Och hur mycket som uppstod i själva hantverket med att skriva ner musiken. Vad hade försvunnit och vad hade kommit till i den processen?
– Jag förde loggbok, tänkte efter; ”hur gör jag egentligen?”, ”var kommer det och det ifrån?”.
Och hon blev alltså förvånad:
– Det var mycket mer som var intuitivt än jag hade trott att det var. Jag går mycket på känsla.

Ia studerar komposition och piano på Malmö musikhögskola.Hon kommer från Torna Hällestad.
– Jag har mycket musik i familjen. Mamma spelar piano, min faster är musiklärare, pappa har hållit på en del med musik.
Hon gick Cybergymnasiet i Malmö. På den tiden spelade hon klaviaturer i ett heavy metalband.
Hon är för övrigt nyfiken på att använda element från hårdrock i den musik hon gör nu.
Sedan gymnasiet har hon varit runt mycket. Hon har studerat musikvetenskap på universiteten i Lund och Uppsala, hon har studerat komposition för film på Skurups folkhögskola, komposition på Sundsgårdens folkhögskola i Helsingborg och S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö.

2015 till 2018 studerade hon komposition på universitetet i Örebro. Under den tiden var hon också anlitad som årets kompositör av Bergslagens kammarsymfoniker.
Och nu är hon alltså i Malmö igen, för en masterutbildning på Musikhögskolan.
– Som tonsättare har jag ju utvecklats väldigt mycket.
Till exempel har hon lärt sig att det inte fungerar att ha med allt, jämt. Man måste sovra:
– Jag har lärt mig att använda färre idéer och jobba mer med de idéerna. Det är väl en mognadsprocess, och det är väl där man behöver en handledare.
– Att jobba med stor orkester var ju en dröm som då kändes helt ouppnåelig. Men jag har jobbat på, steg för steg.
Fast det är lika stimulerande att jobba med få instrument:

– Allt är roligt, allt har sina egna utmaningar. En symfoniorkester är som att ha en stor palett med många färger att välja på – med få instrument blir man tvungen att utforska deras möjligheter mer.
– Jag vill skriva musik som publiken kan uppskatta och förstå – jag vill inte vara jätteintellektuell.
– Jag tycker att det är en fin sak, när folk använder sin tid till att komma och lyssna. Jag vill kommunicera med individerna i publiken, så att de får en känsloupplevelse.
– Det tror jag att vi människor vill ha av musik, att det gör mycket för oss.
Fast själv är hon faktiskt inte mycket för att sitta och lyssna:
– Jag har alltid tyckt bättre om att skapa och spela musiken – jag vill hellre vara med i musiken.

Berit och Kenneth Wirödal på Blomängsvägen i Hässleholm firar den 29 augusti diamantbröllop.
Det var den 29 augusti 1959 som paret gifte sig i Pingstkyrkan, Hässleholm. Vigseln förrättades av pastor Erik Järveskog.
Berit är född i Osby och har varit yrkesverksam inom sjukvården i 40 år. Efter detta har hon bland annat varit regionråd, med ansvar för sjukvårdsfrågor fram till 2014. Nuvarande uppdrag är som revisor i kommunen.
Kenneth är född i Silverdalen och har haft lite olika arbeten men är nog främst känd för att ha drivit missionsbokhandeln Bok o Gospelcenter i 30 år, fram till 2011.
Familjen Wirödal har växt med åren. Makarna har två barn, fem barnbarn och sju barnbarns barn.
De kommer att fira bröllopsdagen vid senare tillfälle tillsammans med hela sin stora familj, som blir 23 till antalet när alla är samlade.

Tv-personligheten Jessi Combs, känd som ”snabbaste kvinnan på fyra hjul”, har avlidit i en bilolycka, 36 år gammal.
Hon var med i flera olika tv-serier, som Xtreme 4×4, Mythbusters, Overhaulin, Break room, Two guys garage och All girls garage.
2013 satte Jessi Combs hastighetsrekord för kvinnliga förare på 640 kilometer i timmen. Vid olyckstillfället försökte hon slå sitt eget rekord.