Minns du?

Övningsfält i Mjölkalånga negativt för näringslivet, heter det i en rubrik. Det är företagare i Tyringe som är oroade över militärens presenterade planer.
I artikeln uttalar sig Greger Risberg som är vd för Tyringekonsult och medlem i Tyringe Företagarförening. Han är övertygad om att det kommer att bli svårt att locka nya företag till Tyringe, om Mjölkalångafältet förvandlas till militärt övningsområde.
I drygt ett år har LRF i Finja på egen hand fört en envis kamp mot P2:s planer på utvidgning av Hovdalafältet till att omfatta även den bördiga Mjölkalångaslätten och Lilla Oberöd.
Nu har en aktionsgrupp bildats och i dagarna skickas ett informationsblad ut till hushållen i Tyringe.
En annan Tyringebo som starkt engagerat sig mot militärens planer är företagsledaren Sven Nilsson, Paulson och Nilsson.

Vanneberga skola blir kvar, åtminstone tills vidare.
Glädjen bland elever och föräldrar visste inga gränser efter beskedet, men viss osäkerhet råder kring hur långsiktigt beslutet är.
Rektor Jan Ahlin utgår från att fullmäktiges beslut ska gälla under lång tid, och han får stöd från centerns Gunnar Bengtsson som tror på en viss långsiktighet i fullmäktiges svar på Allan Larssons motion.
– Det är glädjande att kommunens beslutsfattare har insett värdet av att bevara en sådan här enhet, byskolan. Det säger Leif Flintvall som är platschef på Vanneberga skola i en kommentar. Flaggan har gått i topp!

Deras hejande är halva segern, det är något som gäller Redwings Hearts, fem tjejer i Hässleholm som tränar lika hårt som spelarna i fotbollslaget på att heja fram dem till seger.
Men bilden av amerikanska tjejer i motsvarande profession har inte många likheter. Här handlar det inte om glamour och rikedom för att få vara med.
Det räcker gott att ha ambitioner, och deras stöd kan utgöra skillnaden mellan vinst och förlust.

Nybildade föreläsningsföreningen ”Harry Hjörne” i Häsleholm har invigts av Hilde Andersson, tidigare direktör för Göteborgsposten.
– Om toffelmakarens son hade blivit redaktör för Norra Skåne, så hade inte Göteborgsposten funnits idag, lyder ingressen till artikeln.
Elever från musikskolan framträdde och bibliotekschefen Christer Carls öppningstalade.
Han följdes av föreningens eldsjälar Gunnar Andréasson och Pia Karlsson som spred viss optimism om föreningen.
Det var också premiär för en föreläsning av musiklärare Bertil Langegård, som bjöd på en vandring i diktaren Birger Sjöbergs omväxlande liv, till sång och eget ackompanjemang på piano och gitarr.

Så läser vi att en epok på Trängen upphör.
Det gäller Skånska trängregementets egen tidning ”Snapphanen”, som nu får sitt sista nummer från Norra Skånes civiltryckeri efter hela 51 år.
Regementets kamratförening har stått för utgivningen ända sedan 1943. Redaktör för tidningen har sedan 1978 varit överstelöjtnant Arne Petersson.
Finalutgåvan innehåller information kring det slutliga uttåget från Skånska trängbataljonen T4 som planeras till den 25 maj, men officiellt läggs T4 ner den 1 juli. Kamratföreningen ska däremot bestå även i framtiden.
Då det sista numret av ”Snapphanen” vandrade ur pressarna på tryckeriet var det ett vemodigt ögonblick för både redaktören och tryckarna.

Den sjunde Casinorevyn i Bjärnum har haft sin premiär. Sketchinnehållet är minst sagt skiftande och behandlar även nationella händelser.
Husläkarsystemet till exempel har både allmän och lokal anknytning, och den aktuella källsorteringens våndor och problem belyses på revygängets oefterhärmliga sätt.
Den traditionella sexanknytningen sker i år hos urmakaren. Hur man kan blanda ihop sex med urmakeri avslöjas dock inte av reportern.
Allt gick som vanligt över förväntan för Casinorevyns skickliga amatöraktörer.
Publiken fick under premiären se en väl sammansatt blandning av sång, sketcher och dans.

Som tidigare meddelats har Bengt Gullbrandson, Norra Fredskog, Bjärnum avlidit i en ålder av 62 år.

Bengt Gullbrandson föddes den 9 november 1956. Hästar har varit en stor del av hans liv ända sedan han var i tonåren.
1972 startade han Röinge ridklubb och på 90-talet tävlade han en hel del med körning av häst och vagn.

Han var också aktiv i Fredskogs kör- och ridklubb. I både Röinge och i Fredskog sysslade han med handikappridning och en del körning som var mycket uppskattat.
Bengt Gullbrandson gick hastigt bort den 25 mars.
Närmast sörjande är hustrun Marilyn, barnen Ida, Nils, Emma och Hjalmar samt fyra barnbarn.

Under fredagen genomfördes begravningen i Farstorps kyrka. Från gården i Norra Fredskog fördes han med häst och vagn till den sista vilan.
Vårsolen stod högt på himlen när de drygt 180 närvarande tog emot den högtidliga processionen under klockringning.
Vid tömmarna satt fyrspannskusken Tomas Eriksson.

personligt Ny bok. Fåglar, isbjörnar, stormar, fiskar och spännande figurer från naturen. Det är bara ett axplock av bilder från föreningen Photo Naturas nya bok ”Personligt – Tanken bakom bilden”.

Johnny Palmér i Hässleholm är den som har hållit i projektet med boken. Han är också en av tre Hässleholmsfotografer som deltar med sina bilder.
Förutom Johnny Palmér är det Rolf Carlberg samt Karlo Pesjak som avled för en kort tid sedan.
– Han hann faktiskt se boken innan han dog, berättar Johnny.

Föreningen Photo Natura har 44 medlemmar varav 34 stycken har medverkat i boken.
– Samtliga fotografer har fått bidra med sex stycken bilder som de dessutom fått skriva en text till. Och det ska vara jäkligt bra bilder, säger Johnny och bläddrar i boken. Alla var garanterade att få med tre bilder.

Jobbet som följde var inte helt enkelt. Varje uppslag måste se snyggt ut.
– Det svåra är att få till dynamiken, konstaterar Johnny.
Fotograferna i Photo Natura är från södra Sverige och föreningen har sitt säte i Hässleholm. Fotona som kommit med i boken sträcker sig från Hovdala ut i världen.
– I en bok skulle det vara bilder från vårt närområde, berättar Johnny. Det var inte helt enkelt eftersom många tar de flesta av sina bilder på olika resor.
Men visst finns det motiv värda att föreviga på hemmaplan. Johnny har tagit åtskilliga bilder i området runt Hovdala slott.

Detta började han med redan på 80-talet när P2 skulle utöka övningsfältet vid Dalleröd.
Från början hade Johnny tänkt att dokumentera hur djurlivet förändrades i området, men projektet växte och under en period åkte han runt och visade sina bilder under rubriken ”Hovdala förr och nu”. Han berättar att intresset för Hovdala därefter ökade markant.

– Från början bodde syskonen Ehrenborg på slottet och jag blev bortsjasad av vaktmästaren, berättar Johnny. Men sedan lärde vi känna varandra och jag fick lov att fortsätta att fotografera.
Johnny är självlärd fotograf och har befunnit sig bakom kameralinsen sedan 1968. Från början var det fåglar som han fångade på bild. Att det blev just fåglar berodde på att han var fågelskådare.
Allteftersom, gled fotograferandet in på andra motiv och idag handlar det mycket om landskap.
Så mycket efterarbete lägger han inte ner på sina bilder.
– Jag varken använder eller kan Photoshop, berättar han. Däremot använder jag programmet Lightroom.

Photo Natura är en förening som verkar för att utveckla naturfotografi och här finns både professionella fotografer och amatörer. Det som de har gemensamt är att de är oerhört kunniga fotografer.
Medlemmarna träffas en gång i månaden för att utbyta erfarenheter och bedöma varandras bilder.
– Det är ett bra sätt att lära sig nytt, konstatera Johnny.

Så sent som för en månad sedan genomförde des Photo Naturadagen i Hässleholm. Föreläsningarna var fullbokade och här gavs både tips och råd för den som vill ge sig ut på egen hand med sin kamera.
Jag ber Johnny ge den vanlige vardagsfotografen ett bra och användbart tips.
– Många glömmer att komponera bilden, förklarar Johnny. Ibland räcker det att flytta sig ett steg till vänster eller till höger eller bara rikta kameran lite upp eller ner. Alla kan faktiskt förbättra sin fotografering.

Illustration. Det digitala målandet och spelutvecklingen har fått Dennis Lövkvist från Hässleholm att spendera hundratals timmar framför datorn. Med en stor portion driv är han ständigt på jakt efter kreativa och tekniska utmaningar i sitt skapande.

Den starka vårsolen lyser upp det stora, gråtonade vardagsrummet i 27-årige Dennis Lövkvists tvårumslägenhet. Två stora tavlor tryckta på canvasduk pryder de annars nakna väggarna i rummet. Det är Dennis Lövkvist själv som gjort de grafiska motiven i dova toner.
Idag spenderar han mesta delen av sin fritid med att rita, animera och illustrera.

Intresset för skapande började redan på lågstadiet, då Dennis Lövkvist började rita av de då omåttligt populära Pokémon-figurerna med en blyertspenna.
– Jag vet egentligen inte varför, men något fångade mig. Jag blev helt fast.

När den digitala eran växte fram byttes pappret ut mot en datorskärm. Med hjälp av datormusen skapades enkla figurer av simpla strukturer i ritprogrammet Paint. Efterhand som tiden gick tog utvecklingskurvan en förvånande sväng och ett stort driv började växa fram:
– Jag lärde mig se de fel jag gjort och tog med mig det i nästa målning. Den ville jag göra mycket bättre, berättar Dennis Löfkvist, som är helt självlärd i sitt skapande.
– Jag målade hela tiden. Det var så jag lärde mig.
Under en jul i föräldrahemmet i Gäddastorp fick han en ritplatta, vilket tog ritandet till en mer avancerad nivå. Hockeyintresset trängdes bort och tankarna fylldes med möjliga kreativa projekt.
– Det blev svårt att tänka på annat. Har jag inte producerat något på en vecka känns det nästan som ett misslyckade.

Genom en lärare på IT-programmet på John Bauers gymnasieskola introducerades Dennis Lövkvist för spelutveckling. Det var som om en helt ny värld öppnades upp för honom.
– Allt gick av bara farten. Plötsligt ville jag bara sitta ner och lära mig allt. Det var riktigt roligt.
Idag växlar han mellan digital illustration och spelutveckling. Hans uttrycksbehov för stunden styr vilket projekt han tar sig an.
– Sätter jag mig ner och ritar kan jag arbeta mer komplext och tänka mer kring vilket budskap jag vill förmedla, säger han och betraktar en av de stora tavlorna på väggen i vardagsrummet.

Tavlan föreställer två män som står på en ödslig gata under en regngrå dag.
– Här finns små detaljer i varje hörn och jag upptäcker dem på nytt varje gång jag tittar på tavlan, berättar Dennis Lövkvist och tillägger att målningen tog ett och ett halvt år att slutföra.

Spelutvecklingen kräver en aningen enklare illustration men ett desto mer krävande efterarbete.
Här gäller det att få sina ritade figurer att röra på sig och ge dem en funktion i spelet. För Dennis Lövkvist innebär det såväl skickligt tekniskt och kreativt arbete som logisk disciplin, en kombination som faller honom i smaken.
Skapandet i datorn kan även appliceras på livet utanför skärmen. Om han stöter på patrull i programmerandet innebär det att något gått fel i processen:

– Jag kan inte komma med bortförklaringar på datorn. Då måste jag gå tillbaka och ändra på något för att komma framåt. Det har jag tagit med mig även i andra situationer. Det blir lättare att erkänna sina misstag, förklarar Dennis Lövkvist.

Just nu håller illustratören på att utveckla ett spel tillsammans med en partner; ett projekt som kan ta år att slutföra. I framtiden är förhoppningen att kunna försörja sig på det kreativa arbetet på heltid.
– Det tog mig tio år att komma dit jag är idag. Om jag fortsätter att investera tid så kan jag kanske jobba med det i framtiden också.

Personligt Vad kunde vi läsa om i Norra Skåne för 25 år sedan? Torsten Karlson tar fram tidningar från arkivet och ger oss några återblickar.

När infrastrukturen ”drar” över landet kommer miljöintressena i kläm. Och i Ignaberga handlar det närmast om rena frontalkrocken, när det gäller kommunens huvudvattentäkt.
Efter den planerade utbyggnaden av nya 23:an vid Gulastorp kommer vattentäkten nämligen att hamna mitt i krysset av tre stora vägar. Någon skyddszon finns inte heller för vattentäkten. Det har jordbruksintressena och politikerna ”bromsat” under hela 80-talet.
Som läget är nu omgärdas vattentäkten av nya och gamla 21:an. Och den nya sträckningen av riksväg 23 är planerad att byggas öster om Gulastorp endast 350 meter från det här mycket viktiga vattenuttaget.
– Det kostar en hel del att göra en skyddszon och vi har ansökt om medel för detta i många år men inte fått gehör hos politikerna, säger Percy Pettersson på gatukontoret.
n Ett av Östra Göinges säkraste vårtecken är Cirkus Scalas premiär i Broby, i år blev det den femtionde upplagan.
Denna söndagskväll var det ”knökafullt” i cirkustältet på grusplanen, där man alltid har sin vårpremiär. Föreställningen fick faktiskt vänta på sin start innan alla hade hittat en sittplats.
Sedan följde två timmars toppunderhållning- även om det än så länge fanns vissa ”hack” som reportern menade.
Många hästar visade upp sina konster i manegen, och elefanten ”Bambula” tilldrog sig stort intresse bland särskilt barnen.
Polska artisten ”Miss Kristina” svarade för en verklig balansakt i sitt nummer, och ett annat inslag var marockansk akrobatik.
För övrigt ingår popcorn, sockervadd och sågspån i en äkta cirkusatmosfär.

Från Broby handlar det också om släktforskning.
– De flesta som börjar nöjer sig med att kolla upp sin farfars far och göra ett snyggt släktträd, säger cirkelledaren på ABF i släktforskning, Karl-Erik Aronsson.
– Men det handlar inte om det. Det är mycket roligare att leta rätt på så mycket som man kan om en släkts historia under en viss tid och följa deras levnadsöden.
Själv har han hållit på i sex års tid och hunnit ner till 1700-talets början.
– När man kommer upp i 50-årsåldern börjar man fundera på vilka rötter man har. Men det är klart, man räknas som en udda kuf, när man håller på och rotar i gamla dammiga arkiv.

Snart kan vår tidning Norra Skåne både spinnas och vävas – vilken återvinningsmöjlighet!
Textilkonstnärinnan Agneta Svensk från småländska Diö är förmodligen först i Sverige med att utveckla ”tidningstextilier”.
Arbetet är ännu på experimentstadiet men erfarenheterna är mycket lovande.
Vem kunde drömma om att en dagstidning kan få ett andra liv i form av vävgarn och vackra textilier. Den sidonyheten kunde man få sig livs, när länsmuseet i Kristianstad presenterade sin nya utställning ”Med skånska rötter”.
Dock ska det sägas att ”tidningsexperimentet” ännu inte är färdigutvecklat.

Gert och Göte har en bilverkstad ihop, heter det på Hässleholmssidan.
En gång hade de en Mobilmack ihop vid hörnet av Kristianstadsvägen och Åkaregatan. Men i priskrigets spår 1980 lämnade bröderna bensinen och satsade helt på bilreparationer, och sedan två år tillbaka finns de i nya lokaler på Bäckhagsvägen.
Och här kan man glömma alla fördomar om mögig verkstad med bilvrak på gården, uttjänta däck i travar och bråddjup smörjgrop.
Så ser det inte längre ut i en modern bilverkstad, det blir mera en känsla av ett slags korsning av kontor och sjukhus. Datoriseringen har inneburit en revolution i hanteringen av bilarna. Det blir mycket nytt att lära och hålla reda på.
På firman finns till och med ett omfattande bibliotek med handböcker och ett par gånger om året åker Gert och Göte på kurs i Stockholm hos general-agenten för Mitsubishi.

Brönnestad sköt bäst i Norrland, ser vi i en rubrik.
Tio medlemmar från ortens skytteförening anlände med tåg från Övertorneå oerhört trötta och tyngda av troféer efter inte mindre än åtta tävlingar, där de i princip tagit hem allt.
Skyttar från föreningen har varje påsk i sex års tid deltagit i tävlingar i och kring Övertorneå under fyra dagar.
– Det är som att skjuta en hel säsong på fyra dagar, säger ledaren och elitskytten Tommy Axelsson.
Samtliga deltagare kom hem med priser i bagaget, och sex av skyttarna vann klassegrar.
De var i åldrarna från 13, Ola Persson, upp till ”Altmeistern” Sven Axelsson, som med framgång tävlar i 66-årsklassen.
Viktigast är nog trots allt den sociala betydelsen av resan, som till dels bekostas av sålda Bingolotter.

Förre droskbilägaren och taxichauffören Gösta Kjellberg har som tidigare meddelats somnat in lugnt och stilla hemma i lägenheten på Åkaregatan i Hässleholm, omgiven av makan och de båda barnen. Han blev 98 år gammal.

Kjellberg var vid god vigör ända fram till någon vecka före frånfället.
Den tidigare taxichauffören var en enkel, ödmjuk och optimistisk person, som längtade efter värmen och ännu en sommar.
Å huvudets vägnar var han kristallklar, medan benen bar lite sämre under de sista åren. Inget fel på minnet.

Som droskbilägare i Bjärnum 1946 till 1978 skjutsade han massor av folk – från nyfödda på BB, skolbarn, ungdomar till och från dans och andra nöjen, barnfamiljer, vuxna festdeltagare, pensionärer och andra grupper.
Gösta Kjellberg blev en välkänd profil i Bjärnum och i en stor del av övriga bygden.
Kolleger till honom på 1950-talet var bland andra Viking Persson, Ernst Carlsson och Hjalmar Nilsson. Alla nu borta.
Vi barn, som under andra halvan av 1950-talet åkte skolskjuts med Gösta Kjellberg till och från Tågarps skola, minns hans smärta gestalt, i taxiuniformen och mössan.
Volvodroskan gick jämnt och fint på småvägarna. Vi elever hade stor respekt för ”chaufför Kjellberg”, som vi kallade honom. Han körde alltid säkert. En man att minnas.

Gösta var näst yngst av fyra söner på en bondgård i Änglarp vid Röke.
Modern dog ung. Pojkarna fick tidigt skaffa sig jobb av olika slag. Som vuxna blev alla fyra taxichaufförer: en i Bjärnum, två i Vittsjö och en i Örkelljunga.
År 1946 kom Gösta till Bjärnum, som 26-åring. Första tiden bodde han i ett rum på andra våningen på Bjärnums bryggeri. Han köpte taxirörelsen av fru Ester Troedsson, som tillsamman med sin man Malte ägde och drev bryggeriverksamheten.
Under taxiåren i Bjärnum körde Kjellberg massor av turer med folk till och från Folkparken i Bjärnum.

En kväll träffade han Alva Johansson från Rullebacken (Gammalstorp) vid Farstorp i just ”Parken”. De skulle sedan få 70 år tillsammans.
Bröllopet stod 1955. Familjen bosatte sig i en villa vid Boställsgatan, nära Bjärnums järnvägsstation. Alva höll bland annat i taxiväxeln och skötte hus och hem.
Familjen kunde inte ta vanlig semester. Nyårsfirande var bara inte att tänka på. Far i huset skulle ju jobba.
Plikten var viktig för droskbilägare Kjellberg, som var noga med tider och annat. Allt för taxikunden! Nattkörningarna blev många.

Grönsakerna i villaträdgården. De dagliga promenaderna. Bastubad och simturer. Gymnastik. Ett sunt liv. Det finns många orsaker till att Gösta Kjellberg blev 98 år.
Den nu avlidne höll en låg profil. Han trivdes med sitt jobb. Ett sätt att koppla av var att åka till barndomshemmet vid Röke för att fiska.
Han drev en tid en dansbana vid Algustorp i Röke. Ett ställe som för övrigt ska återuppstå för en dag nu under försommaren.

Gösta Kjellbergs närmaste är hustrun Alva, 88 år, barnen Mona och Lars-Göran, båda banktjänstemän, med respektive, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. I sorgen deltar även övrig släkt och vänner.

Filosofie licentiat Sten Kindlundh, Lund, har avlidit i en ålder av 82 år. Närmast anhöriga är hustrun Karin samt döttrarna Anna, Eva och Maria med familjer.
Som forskare och översättare inom isländsk saga och medeltidshistoria är Sten Kindlundh ett välkänt namn. Som författare till ett tusental recensioner är han också känd för en bredare allmänhet. Men utanför den krympande kretsen av i Sverige ännu levande finska krigsbarn är Stens intresse och engagemang för Finland föga känt.
Litteraturvetaren Sten Kindlundhs nyfikenhet på det finska språket väcktes av likheter mellan vissa forngermanska och finska ord. Hans intresse för finländsk kultur skapades av berömdheter som Alvar Aalto, Akseli Gallen-Kallela, Väinö Linna, Paavo Nurmi, Jean Sibelius och, icke minst, av Elias Lönnrots skapelse – nationaleposet Kalevala.

Engagemanget för Finlands sak bottnade i Stens djupa beundran för det lilla, demokratiska landets heroiska kamp för den finska nationens fortsatta existens. En kamp, som under andra världskriget utkämpades mot Stalins väldiga, kommunistiska diktaturstat Sovjetunionen.
Av en ren tillfällighet korsades våra vägar för 14 år sedan. I ett brev från den tiden skriver Sten: ”Din beundran för Carl-Gustaf Mannerheim delar jag fullt ut. Jag skulle våga säga att han i varje fall under 1900-talet är den, utan gensägelse, främsta gestalten i Norden. Och man får nog gå bakåt i den politiska historien till Gustaf II Adolf eller Axel Oxenstierna för att finna hans like.”

Som ett resultat av denna bekantskap blev Sten inbjuden av föreningen Sydsveriges finska krigsbarn att föreläsa på vårt 15-årsjubileum i Osby hösten 2007. Där valde han att beskriva det komplicerade diplomatiska spelet under Mellanfreden mars 1940 och juni 1941.
I två nästföljande föredrag, i Tyringe 2012 och 2016, avhandlade Sten Fortsättningskriget respektive Vinterkriget. På Finlands hundrade självständighetsdag, den 6 december 2017, skulle Sten hålla ett fjärde föredrag för oss, men sjukdom lade tyvärr hinder i vägen.
I samband med Finlands 100-årsjubileum recenserade han i vår medlemstidning TERVE tre nyutgivna Mannerheimbiografier – Dag Sebastian Ahlanders Gustaf Mannerheim, Henrik Meinanders Aristokrat i vadmal och Herman Lindqvists Mannerheim, marsken, masken.
Både Sten och Karin blev varmt uppskattade stödmedlemmar i krigsbarnsföreningen. Sten kom ofta till våra medlemsmöten och tog då aktiv del i diskussionerna.

För sitt stora engagemang för Finland och för oss krigsbarn utsågs Sten 2017 av en enhällig styrelse till hedersmedlem, den andra i föreningens då 25-åriga historia.
Sten Kindlundh var även en mycket omtyckt medlem i Juntan, en samling äldre herrar, som med viss oregelbundenhet träffades för gemensam lunch och livliga diskussioner kring både aktuella och inaktuella världsproblem. Vid dessa sammankomster brukade Sten läsa upp en limerick, tillägnad värden.
Saknaden efter hedersmannen Sten Kindlundh är stor.
För alla kamraterna,

Till minne av Gull-Britt Ringström som efter en tids sjukdom lämnat oss den 9 mars 2019.
Hon var född den 20 mars 1942 i Österslövs församling och flyttade till Knislinge 1964.
Hon jobbade på Tarkett från 1965 till 2007. Därefter flyttade hon hem till mig i Ljunga Häglinge 2008, där vi hade mycket trevligt tillsammans.
Vi spelade mycket Bingolotto och bilbingo, letade svamp och var på Kristinehofs slott där vi bland annat tittade på konsert med Tom Jones. Då var där 20 000 betalande besökare. Även Mikael Wiehe var på plats samt Elton John.
Tillsammans cyklade vi även Ringsjön runt 15 gånger samt ett flertal andra lopp.
Gull-Britt stöttade mig i alla väder.
Vi ses åter en gång.

Som tidigare meddelats har Maj-Britt Persson Lönsboda, avlidit i en ålder av 90 år.
Maj-Britt Persson har lämnat oss efter ett långt och innehållsrikt liv.
Maj-Britt var född i Bosakulla där hon växte upp med åtta syskon.
Föräldrarna hade ett litet hemman med diverse djur som gjorde att de var i stort sett självförsörjande.
Det fanns inget överflöd i hemmet men de hade så att de klarade sig bra.

Hon fick tidigt hjälpa till med djuren och det som odlades då hon var näst yngst i syskonskaran och de äldre redan flyttat hemifrån.
Hon fick också hjälpa sina äldre syskon i deras hem med att passa syskonbarnen.
Maj-Britt gick i Rönneboda skola i sex år och mindes detta med stor glädje och hade fortsatt kontakt med sin lärarinna och skolkamrater långt fram i livet.
Hon mötte tidigt vår far som hon var gift med i nästan 70 år och de fick fyra barn tillsammans.

När vi barn blev större började Maj-Britt att jobba utanför hemmet som hemsamarit och hjälpte äldre i deras hem. Hon tog också hand om vår mormor i hennes hem så länge hon levde. Hon hade inget körkort så det var cykel som gällde i alla väder.
De sista yrkesverksamma åren tillbringade hon med att jobba på äldreboendet Bergfast i Lönsboda, där hon trivdes mycket bra. Där fick hon och Far också tillbringa de sista åren av sina liv och de var mycket nöjda med det.
Maj-Britt var en mycket snäll, glad och ödmjuk människa som gärna ställde upp och hjälpte oss alla i familjen.
Hon älskade barn och passade gärna barnbarnen och även barnbarnsbarnen fick ta del av hennes kärlek.
Hon hade gröna fingrar och älskade blommor och de tackade med ymnig blomning.
Mor, du och far lämnar ett stort tomrum hos oss och ni fattas oss alla.

Gert Berglund, Eslöv, har avlidit efter en längre tids sjukdom i en ålder av 78 år. Närmast anhöriga är hustrun Karin och barnen Maria, Christian och Ulrika med familjer.

Gert var under sin yrkesverksamma tid en mycket respekterad och uppskattad chef, först i Eslövs och sedan i Lomma kommun.
Han var en engagerad person, som ville bidra och göra skillnad också vid sidan av sin yrkesroll. Inom Rotary kom han att göra stora och uppskattade insatser under fyra decennier.
I Rotary kände han igen sina egna värderingar och fann kamratskap och glädje bland likasinnade. Han blev medlem i Rotary 1977. Han var då en av de som chartrade en ny klubb, Eslöv Sallerup rotaryklubb. Gert blev sedan klubbens andre president. Han var med och formade klubbens stil och grundlade den goda stämning som än i dag präglar vår klubb.
Efter flytten till Lomma var det naturligt för Gert att ta initiativ till Lomma-Bjärred rotaryklubb, som chartrades 1991 med Gert som president.
Som pensionärer flyttade Gert och Karin tillbaka till Eslöv och Gert blev återigen medlem i vår klubb.
Gert var 2004-2005 Guvernör i distrikt 2390.

Förutom uppdraget som distriktsguvernör och arbetet i klubbarna åtog sig Gert många viktiga och ansvarsfulla uppgifter inom Rotary, som det leder för långt att närmare presentera här. Men låt oss ändå nämna att han 1985 var ledare för ett Group study exchange team till Nya Zeeland samt att han under flera år var sekreterare i styrelsen för Rotary Norden och ordförande i U-fonden.

Han har betytt mycket för Rotary och de båda klubbar han chartrat och varit medlem i. Han har, med rätta, uppmärksammats för detta och utsetts till hedersmedlem i båda klubbarna och tilldelats utmärkelsen Paul Harris Fellow med medalj med två safirer.
Hans arbete för Rotary präglades av stort ansvarstagande och Rotarys värderingar. För oss i klubben har Gert alltid varit en god samtalspartner och ett tryggt stöd när så behövts. Gert var också, i sin krafts dagar, en glad man som bidrog till mycken glädje och gott kamratskap i Rotarykretsen. Låt oss minnas honom så.

Hans Klette, professor emeritus i straffrätt vid Lunds universitet har avlidit i en ålder av 88 år.
Han var född i Kalmar, son till landsfiskalen Gerhard Klette och hans hustru Astrid. Närmast anhöriga är hustrun Tove och barnen Maria, Helena och Martin.
Världens vänligaste man. Så vill man enklast beskriva Hans. Under ett av de första åren på 1950-talet sammanträffade han på tåget Amsterdam-Paris med konstnären Pug Karlsson, som aldrig kunde glömma att Hans skulle följa med ett handelsfartyg till Indien för att studera filosofi.
Vid sidan av sina juridiska studier deltog han i arbetet vid experimentscenen Lilla teatern i Lund (1952 till 1956), där han medverkade i Stig Dagermans Den dödsdömde och Arthur Adamovs Parodien. Det var i existentialismens tidevarv och här blev han bekant med Hariet Philipson, Hans-Ingvar Hansson, Lennart Olsson, Heinz Hopf, Lars Lind, Anna-Karin Svedberg och Claes von Rettig.
Då Lilla teatern lades ned, övergick Hans till Lunds studentteater, där han 1959 medverkade i Samuel Becketts Slutspel.
Hans kom under hela sitt liv att bevara intresset för teater, film och skönlitteratur. Hans intresse för internationella frågor ledde till att han 1959 utsågs till husförman för Internationella studenthuset, som invigdes av Dag Hammarskjöld.
Han var jämte hunden Lucky en daglig gäst i Botaniska trädgården. Det slog mig där att han kände trädgårdens arbetare vid förnamn. Han hälsade även på dem han mötte och växlade ofta några ord med dem. Han menade att det var viktigt.
Någonstans har han sagt: “Vi är medmänniskor och måste samarbeta för att överleva. Så enkelt och så svårt är det.” En annan sentens var: “Allt levande har ett samband”.
Finns det alltigenom goda människor som furst Mysjkin hos Dostojevskij? I så fall var Hans en av dem.

Som tidigare meddelats har Hans Klette, professor emeritus i straffrätt, avlidit i en ålder av 88 år. Närmast anhöriga är hustrun Tove, dottern Helena och sonen Martin med familjer samt dottern i tidigare äktenskap Maria med familj.

Hans Klette var en trogen och erfaren tjänare under Lundagårds kronor. Han tillhörde den första efterkrigsgenerationen av studenter, som med krigets ruiner som effektfull fond spelade avantgardistisk dramatik och upplevde Europakonventionens tillkomst.
Mänskliga rättigheter blev från studenttiden Hans Klettes livslånga evangelium. Han var både humanist och jurist. Följdriktigt blev han både straffrättare och kriminolog.
Han disputerade på två avhandlingar om trafikonykterhetsbrott med skilda utgångspunkter, en vid juridiska fakulteten i Lund 1970 och en vid samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm två år senare.
Han var inte bara ”dubbeldisputerad” i straffrätt och kriminologi. Han tjänstgjorde också under ett tiotal år som professor i rättssociologi och straffrätt, innan han 1990 utnämndes till professor i straffrätt vid lundafakulteten.

Hans var således en akademisk gränsöverskridare.
Redan under studieåren påverkades han av civilrättsprofessorn Per Stjernquist och dennes engagemang för rättssociologi, ett ämne som under efterkrigstiden fick en etablerad position vid juridiska fakulteter i Amerika. Hans blev passionerat fascinerad av detta gränsland mellan juridik och samhällsvetenskap.
Vistelser i USA som gästprofessor blev för honom mycket inspirerande. På Berkeley i Kalifornien lärde han känna flera av de främsta forskarna inom rättssociologi och kriminologi, Philip Selznick, Jerome Skolnick och Malcolm M Feeley. De blev alla hans vänner och han återkom gärna till vad de hade betytt för honom.
I USA var tvärvetenskap då en viktig del av den moderna rättsliga diskursen. För Hans blev detta synsätt ett ständigt återkommande credo.

Men på Juridicum i Lund var den interna dogmatiska exegetiken länge dominerande. Där framstod hans perspektivrika trosbekännelse länge som ett rop i öknen. I dag är situationen en annan.
Hans såg det angelägna i att akademiska jurister förenar teori och praxis. Han tjänstgjorde i perioder inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet.
Med dessa erfarenheter skrev han bland annat en nyttig lärobok om Brottmålsprocessen ur den tilltalades perspektiv, ett samhällsvetenskapligt pionjärarbete.
Också frågan om polisens roll i samhället, som länge var ett försummat forskningsområde, fångade hans intresse, både nationellt och internationellt. Hans krafter togs också i anspråk som expert i statliga utredningar samt i Europarådet och WHO.

I början av 1990-talet tillkom ett nytt engagemang i hans liv. Brottsoffret uppmärksammades vid denna tid alltmer i brottmålsprocessen.
Hans var med om att starta en lokal brottsofferjour i Lund 1993, och han hade under många år där ledande befattningar. Han var också ordförande i Brottsofferjourernas riksförbund i 15 år och tilldelades 2010 Brottsoffermyndighetens årliga utmärkelse.
Avslutningsvis några personliga ord.

Att vara en snäll människa har i våra dagar närmast fått en pejorativ betydelse. Men den gällde inte för Hans.
Han var i bästa mening en snäll och omtänksam människa. Det ska också förbli min kvardröjande bild av en uppskattad kollega och varmhjärtad vän.

Som tidigare meddelats har Ewy Martinsson, Hässleholm, avlidit i en ålder av 91 år. Närmast anhöriga är sonen Stig med makan Ulla, sonen Ulf med makan Agneta, dottern Ewa med maken Lorentz samt barnbarn med familjer.

Ewy Martinsson föddes den 24 december 1927 i Lyby, Malmöhus län och växte upp i en stor familj med nio barn.
När Ewy var 12 år gammal dog hennes mor, något som påverkat hennes liv på olika sätt.
Redan i tonåren började Ewy arbeta inom vården och det har hon sedan gjort på de platser där hon varit bosatt ända fram till sin pensionering.
På sin hemort Lyby träffade hon Lennart Martinsson och 1949 vigdes paret i Hörby kyrka. De bosatte sig i Nässjö, där sönerna Stig och Ulf föddes.
1955 flyttade familjen till Hässleholm, där dottern Ewa föddes. Familjen utökades med åren med elva barnbarn, 14 barnbarns barn och två barnbarns barnbarn.

Ewy fortsatte att arbete inom vården.
Vid sidan av sitt yrkesarbete hade hon stor omsorg om sin familj. Hemmet, familjen och barnens intresse och behov var alltid i centrum.
Då maken levde gjorde de flera resor tillsammans, bland annat till Israel.
Ewy Martinsson var sedan barnsben varmt troende. 1940 döptes hon i Sionförsamlingen Hörby och till Pingstförsamlingen Hässleholm kom hon 1955 och där var hon engagerad i verksamheten och deltog i gudstjänstlivet så länge hon orkade.

Efter makens död blev mycket i Ewys liv förändrat.
Hon bodde kvar i huset på Rosengången och ägnade sig åt hemmet och trädgården, men det kom en dag då hon insåg att hon behövde ha ett annat boende.
För ett och ett halvt år sedan fick hon en lägenhet på Högalid och där fann hon sig tillrätta.
I slutet av mars fick Ewy en lunginflammation. Hon blev bättre, men hade ingen livslust och ville flytta till sitt himmelska hem.
Fredagen den 5 april somnade hon in i sitt hem på Högalid, omgiven av sina barn med respektive.

En älskad röst har tystnat. För Stig, Ulf, Ewa med familjer blir saknaden och tomheten stor, så även för Ewys syskon men hon är i ljust och tacksamt minne bevarad.
Vi som församling deltar också i saknaden och vi tackar Gud för det Ewy betytt för Guds verk.

Madeleine Nilssons liv har präglats av blödarsjukan, av stress, skuld och smärta. Men sonens sjukdom har också fört med sig vänskap och glädje, samtidigt som familjebanden svetsats samman.

Idag är det den internationella hemofilidagen för att uppmärksamma personer med blödarsjuka, en sjukdom som gör att den drabbades blod inte koagulerar som vanligt.
Symptom kan vara kraftiga blåmärken, ont i leder och att sår läker långsammare än vanligt. Omkring 900 individer har sjukdomen i Sverige. En av dem är åttaårige Måns.
– Jag är anlagsbärare. Jag tog ett blodprov när jag var sex år och sedan dess har jag vetat, berättar Madeleine Nilsson, Måns mamma.

Anlaget kommer från hennes mors sida.
– Min mammas bror har blödarsjuka. Han är 77 år idag och är en av de äldsta som har sjukdomen i Sverige. Han ger sig inte i första taget.
– Min mor hade även en bror som tyvärr dog i sjukdomen och min storebror avled när han var tre år av en hjärnblödning. Jag träffade aldrig någon av dem.
Då Madeleine blev gravid med sitt andra barn så valde hon och hennes man att testa fostret för sjukdomen. När det visade sig att fostret hade blödarsjukan.
– Vi bestämde oss för att ta bort barnet. Vi tänkte att det var svårt att leva med ett blödarsjukt barn. Vi pratade med mina föräldrar om mina morbrödrar om vad de har varit med om, om smärtan och alla sjukhusbesök. Det kändes okej att göra abort med detta i åtanke, även om vi inte visste lika mycket om sjukdomen då som vi gör nu.
– Vi tänkte att det kanske inte var meningen att vi skulle ha det barnet. Vi pratade länge innan vi tog beslutet.

När Madeleine blev gravid igen gjorde de ett moderkaksprov i vecka tolv. Några veckor senare fick de reda på att även det fostret var sjukt i blödarsjuka.
– Vi hade blandade känslor inför det. Jag kände att jag inte ville gå igenom samma resa igen som jag hade gjort under aborten.
De bestämde sig därför för att behålla barnet. Några månader senare föddes Måns.
– Det beslutet har vi inte ångrat en enda sekund. Vid det laget hade vi också ändrat vår uppfattning om sjukdomen.
När Madeleine ringde till sina föräldrar med beskedet så befann sig hennes blödarsjuka morbror i huset på andra sidan luren.
– Han berättade att det är svårare att leva med diabetes än med blödarsjuka. Då tänkte vi att om han som varit med om så mycket säger det, så kan det inte vara så jobbigt.
Morbrodern, som är aktiv i förbundet Blödarsjuka i Sverige, bjöd Madeleine och hennes man till en träff med föräldrar till barn med blödarsjuka.
Mötet avgjorde saken fullständigt.
– När jag såg alla barnen som sprang runt, pojkar med små hjälmar och så vidare så kändes det helt rätt att behålla barnet.

Efter födseln fick Måns genomgå en hel del kontroller. Den mest turbulenta tiden för föräldrarna var när han var liten, fram tills dess att han fyllde fyra.
Vid nio månaders ålder fick Måns en ledblödning i armen och tvingades åka in till sjukhuset. Han började då att medicineras, trots att han inte hade åldern inne, en dos som upprepades en gång i veckan.
– Medicinen tar vi än idag och Måns kommer förmodligen att ta den resten av sitt liv, säger Madeleine.
I perioder har han tvingats att ta medicinen, som hjälper blodet att koagulera, varje dag. Han hade hjälm på sig som liten och ibland även arm- och benskydd.
Idag slipper han skydden och kan, så länge han tar medicinen, leka precis som vilket annat barn som helst.

Att ge honom medicinen har stundvis varit påfrestande för föräldrarna.
– Det börjar komma reaktioner nu när han blivit äldre. Ibland säger han att han inte tycker om sin sjukdom längre, att han inte vill ha den och att han inte vill ta sin medicin.
– Det har varit jättesvårt. Jag känner en viss skuld inför att jag inte kan hjälpa honom när han har ont. Det är nog något ganska vanligt, att om man ser sitt barn ha ont så gör det ont i en själv.
Tidigare fick Måns sin medicin genom en inopererad dosa i bröstet, men idag får han den genom stick i armen efter att ha drabbats av en blodförgiftning. Han har haft svårt att vänja sig vid sticken, berättar Madeleine.
– Han tycker inte om det. Det har gjort ont och vi har tvingats att hålla fast honom ett antal gånger. Det är det jobbigaste, ingen förälder vill hålla fast sitt barn.

I skolan har det mesta fungerat bra för Måns, i förskolan sattes en extra resurs in för att hålla ett öga på honom.
– Det gjorde att vi kunde slappna av hemma och på jobbet, något som jag inte trodde var möjligt, även om vi inte var helt utan oro.
Som förälder måste hon alltid ligga steget före i kontakt med sjukhuspersonal och myndigheter, som ibland inte har kunskap kring vad Måns behöver.
– Det är också något vi fått höra av andra föräldrar med barn med blödarsjuka, att man alltid måste ha koll.
Madeleine Nilsson har varit medlem i förbundet Blödarsjuka i Sverige sedan hon var liten på grund av hennes morbrors sjukdom. Idag sitter hon i förbundets södra regionförening.
Förbundet har betytt mycket för henne.
– Det är så skönt när vi är där då vi kan prata om våra erfarenheter och känna igen oss i varandras berättelser.

Engagemanget i förbundet har skapat nya vänskaper för livet.
– Vi håller ihop med sex andra barnfamiljer med vilka vi arrangerar en sommarfest varje år. Förra sommaren hade vi festen här hemma.
– Sjukdomen har samtidigt gjort att familjen sammansvetsats. Alla prövningar med mediciner, behandlingar och sjukhusbesök har gjort att vi kommit närmare varandra. Det är jätteskönt.

Påsken är den största högtiden på det kristna kyrkoåret, som firas till minne av Jesu död och uppståndelse.
Påsken är även en tid för kycklingar, ägg, påskgummor och gemenskap.

Palmsöndagen inträffar söndagen före påsk och namnet kommer från berättelsen om när Jesus red in i Jerusalem, och folket strödde palmkvistar framför honom. Palmsöndagen inleder ”dymmelveckan”, även kallad stilla veckan.
Skärtorsdagen: Det var dagen då Jesus höll den första nattvarden, påskmåltiden. Senare på natten blev han förrådd av sin egen lärjunge, Judas.
Långfredagen: Jesus spikades upp på ett kors på Golgata kulle utanför Jerusalem.
Påskafton: är fastans sista dag och på påskdagen firas Jesu uppståndelse från den döda.

Påsken firas i många länder över hela världen.
I Sverige finns traditioner som att måla ägg, barnen får fräknar på näsan och hoppar upp på en kvast mot Blåkulla, vi dricker påskmust och äter i princip samma mat som vid julen.
Hur ser det då ut i övriga världen?

I USA har kycklingarna bytts ut mot påskharen, som gömmer barnens chockadägg i trädgårdar och parker.
Det har till och med blivit tradition med äggrullning på gräsmattan utanför Vita huset i Washington DC.
Påskharen jobbar även i Storbritannien, och på påskdagen serveras skinka på bordet.
I Australien hålls det en påskfestival, med mat, djurutställningar, tävlingar och underhållning, för att hedra landets jordbruk. Australienarna har lite problem med påskkaninen som ska gömma chokladägg, eftersom kaninen är ett skadedjur. Därför har det på senare år dykt upp påskbilbies (ökenmöss) istället.

I katolska länder som Italien och Spanien är fokuset på Jesu död och uppståndelse, både på tevekanaler och med parader där folk går man ur huse för att paradera med tända ljus och bilder av helgon.
Choklad i stora format hittar vi bland annat i Spanien, där de brukar skapa chokladskulpturer.
En gammal tradition är att baka ett bröd, med ett helt ägg i – skalet och allt. Det ska inte brytas förren man slår brödet i huvudet på någon.

I Frankrike flyger påskklockorna till Rom och återvänder med gottis till alla barn.
I Schweiz finns ”zwänzgerle”, då du utmanar någon att kasta ett mynt från håll på ett dekorerat ägg. Om du missar ägget, får motståndaren behålla myntet.
En annan ägglek har dom i Tyskland. Där utmanas man att knäcka ägg mot varandra tills ett spricker. Vinner gör den som har ett helt ägg kvar.
Glad påsk!

100 År. På långfredagen 1919 föddes Daga Streling i Hallaryd. Idag skärtorsdagen 2019 firar hon sin hundrade födelsedag.

Hon har lite svårt att gå och är inte lika dansant som i ungdomen men ögonen är pigga och skrattet är inte långt borta.
Några dagar innan sin 100-årsdag tar Daga Forsberg emot i sin lilla lägenhet på Rönnebacken i Osby.

Trots att hon ska fylla tresiffrigt har hon bara bott på Rönnebacken i cirka ett år. Innan dess bodde hon i en lägenhet i Osby.
Att få fira sin hundraårsdag så här 20 år in på det nya seklet innebär att man sett samhället förändras i grunden.

Från att ha levt i en vardag där rinnande vatten, el, telefon, tv och tvättmaskin saknades har dessa personer fått finna sig tillrätta i ett högteknologiskt samhälle.
Daga föddes i Hallaryd på långfredagen 1919. Hon hette Streling i efternamn och hade sex syskon, tre systrar och tre bröder.
Hon började på lanthushållsskolan i Osby och därefter träffade hon sin blivande man, Bernt Forsberg.
– Vi var och dansade och när vi stod och pratade utanför frågade han om han fick följa mig hem. Det sa nog klick därute, berättar Daga och fnittrar till.
När hon var 19 år köpte hon och hennes man en gård i Visseltofta. Där blev hon kvar i hela 74 år.

Tillsammans med sin man fick Daga sex barn som i sin tur har gett henne elva barnbarn och hela 18 barnbarnsbarn.
Och jodå, hon kan hålla reda på dem även om de blivit många med åren.
Idag är barnen mellan 58 och 81 år och man kan väl säga att hon som mamma nu kan släppa taget.

Det finns många minnen att tänka tillbaka på när man fyller 100.
Daga berättar att hon alltid tyckt om sy och att hon sydde mycket av sina barns kläder. Kanske kom intresset från läraren hon hade.
– Jag hade en lärare som jag älskade, berättar hon och plockar fram ett ljust minne. En gång var jag sjuk och hade missat när de andra i klassen lärde sig ett nytt räknesätt. När vi skulle räkna kunde jag inte och blev ledsen. Då kom läraren ner till mig och kramade om mig och sa att jag inte skulle vara ledsen. Läraren sa till mig att jag skulle komma hem till henne efter skolan. Det visade sig att hennes man sålde tyger och jag fick välja ett tyg som läraren sydde en klänning av till mig av.

Daga fortsätter att berätta att hon egentligen ville bli sömmerska, men att det inte blev så.
Hon berättar att hon jobbade som barnflicka. Därefter jobbade hon på gården och de sista åren innan pensionen arbetade hon på Borgen i Osby.
Daga har varit engagerad i både Röda korset, Kyrkliga syföreningen och i PRO där hon fortfarande är medlem.
Hon har bland annat älskat att resa, dansa, bada i havet och väva flamskvävnad.
Det är med lite blandade känslor som hon firar sin 100-årsdag. Lite jobbigt kan det kännas, men samtidigt kan hon se tillbaka på en långt liv utan besvärliga sjukdomar.
Födelsedagen firar hon hos en av sina döttrar. Och med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn lär det bli många grattiskramar.

Den amerikanska skådespelerskan Georgia Engel, har avlidit i en ålder av 70 år.
Hon är främst känd för rollen som Georgette Franklin Baxter i tv-serien The Mary Tyler Moore show, som gick från 1972 till 1977 samt i rollen som Pat Mac Dougal i Everybody loves Raymond från 2003 till 2005.
Georgia Engel föddes i Washington DC och tog en teaterexamen vid University of Hawaii. Därefter dök hon upp i olika musikalroller och 1969 flyttade hon till New York City och det blev många Broadwayroller genom åren.
Bland några av de filmer hon medverkat i kan nämnas The outside man (1972), Dr Dolittle 2 (2001), The sweetest thing (2002), The family lamp (2016) och Groomzilla (2017).
Hon har varit med i många tv-shower och serier, som exempelvis i The Betty White show (1977-1978), Mork & Mindy (1979), The love boat (1977 till 1982), The office (2012), Two and a half man (2012) och Hot in Cleveland (2012 till 2015).

Nyblivna tvååringen Sally Sjölander från Tormestorp, har ritat den här teckningen.
Som ni säkert ser föreställer den hennes blåklädda mamman och pappa, som promenerar i skogen. Tyvärr måste de springa, eftersom de jagas av många gröna ormar!
Hjälp, så läskiga skogarna är runt Tormestorp! Det är Sallys farmor Laila som skickat in teckningen till oss. Eftersom Sally verkar fascinerad av vilda djur, skickar vi henne boken Det kommer en grävling, av Lisa Ragvals och Anna-Karin Garhamn.

En miljöpionjär har gått ur tiden. Under ett par decennier var Geirid Fiskesjö en av Lunds kommuns främsta förkämpar för vad vi i dag kallar ett hållbart samhälle.

I sin civila gärning verkade Geirid på universitetet som forskare och lärare.
Hon doktorerade 1982. I sitt forskning specialiserade hon sig på vidareutvecklade alliumtester, lök som testmaterial, för att bedöma skadliga effekter av kemikalier på biologiska materia. Jag minns särskilt hur hon framhöll att dessa teser gav minst lika säkra resultat som djurförsök.
Sin politiska bana i Lund började hon som ledamot i konstnämnden, men från 1975 var det i första hand miljöfrågorna som kom att uppta hennes tid. Hon kom under åren att vara ledamot i såväl naturvårdsnämnden och park- och naturvårdsnämnden som miljö- och hälsoskyddsnämnden och inte minst kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.
Vid kärnkraftsomröstningen var hon partiets ledamot i den lokala kampanjstyrelsen för linje 3.
Med sina djupa kunskaper som grund kom Geirid under åren att ta flera initiativ för att skydda människor och miljö från skadliga substanser.
Bland de frågor som hon uppmärksammade var kopparhalten i dricksvatten, saltspridningen på våra vägar, läplanteringar för ett bättre lokalklimat och spridningen av rötslam på våra åkrar. Hon var också en av initiativtagarna till att Lunds kommun inrättade en tjänst som kommunekolog och skapade en naturskola.
Det är med stor sorg i hjärtat vi nu konstaterar att Geirid Fiskesjö gått ur tiden.
Även om vi inte träffats under senare år har vi, som lärde känna Geirid under hennes aktiva år i lundapolitiken, ofta tänkt på henne och de insatser hon gjorde.