Uppfinnarjockar gör vården lättare, heter det i en rubrik.
Nu belönas uppfinningsrika landstingsanställda som kommer på idéer för att göra arbetet inom sjukvården lättare. ”Sent omsider har vi börjat göra det som industrin gjort länge – ta vara på de anställdas förslag”, berättar Göran Moberg på landstingets förvaltning i Kristianstad.
I en broschyr uppmanas anställda att höra av sig, men intresset har hittills varit svalt, trots löfte om belöning. Med hjälp av Håkan Karlberg på AV-Centralen i Hässleholm har också en video tagits fram för ändamålet. Om förslagen går att använda belönas idégivaren med en slant.
Flera medarbetare har redan erhållit belöningar på mellan 1000 och 6000 kronor. Paul Ipsen fick till exempel 1000 kronor för en avlastningsanordning som underlättar gipsning av benbrott.

Det handlar ofta om Mjölkalånga nu och som vi tidigare nämnt är det militära förhållanden som avhandlas.
Nu har riksdagsmän och kommunpolitiker åkt runt Finjasjön och studerat naturen i avsikt att bilda sig en uppfattning, om marken vid Mjölkalånga är värd att bevara i nuvarande skick eller om den skulle duga till övningsfält. För närvarande behöver inte militären mer mark, men när den nya stridsvagnen anländer kommer andra behov.
Det behövs också större ytor, när A3 flyttar till Hässleholm. ”Ur både trafik- och miljökrav är det bättre och billigare att ha områden runt Hässleholm i stället för att fara till Kristianstad”, säger regementschefen Jan Bergström. ”Det är en enig (S)-grupp som är positiv till övningsfältet för att trygga sysselsättningen”, menar kommunalrådet Bengt Andersson.
Och S-riksdagsmannen Johnny Ahlqvist som deltog anser att enda möjligheten till ett effektivt övningsfält i södra Sverige är just runt Finjasjön.
Levins tände lampan i folkhemmet och nu fyller företaget 75 år.
Hösten 1907 hade ljuset kommit till Hässleholms köping med det nya elektricitetsverket på Kaptensgatan. Men det skulle dröja till 1919, innan Bror Levin startade sitt företag nära elverket och på samma adress som idag, Hantverkargatan 1. Då handlade det bara om att installera ett och annat vägguttag och en ”ljuspunkt mitt i rummet”. Idag är det komplicerade datanät, hissar och larmanordningar som gäller.
Förändringens vindar har blåst i branschen och många elföretag har försvunnit eller köpts upp. Av landets 20000 elektriker är 5000 arbetslösa och nergången i branschen är hela 25 till 30 procent, uppger Levins vd och ensamägare Conny Jönsson. ”Men vi har klarat oss bra under de dåliga åren och företaget jubilerar den 15 april”.
I Osby minns många fjolårets mode- och hårshow i Sporthallen. Den blev en pyramidal succé!
I år blir den ännu större och bättre, dessutom med dubbla föreställningar direkt efter varandra. Detta lovar Staffan Karlsson och Robert Nidsjö, som även denna gång sköter snacket och samordnar det hela.
Tolv företag och över 100 personer, framför allt Pulsen-ungdomar är nu engagerade. Denna (v)årliga mode- och hårshow är främst fritidsgården Pulsens grej. Arrangemanget startade en smula trevande för sådär sex år sedan men har efter hand utvecklat sig som ringar på vattnet.
I år ska det även satsas mer på ljus och ljud. Samarbete med Skivbörsen garanterar det senaste i musikväg.
Föreningen Bokbindarna i Vittsjö och Bjärnum har gamla anor på orten. Redan på 1910-talet startade Gösta Waldau i branschen, sedan han från Tyskland inköpt nödvändiga maskiner och utrustning.
Nu 80 år senare är det ett 20-tal entusiaster som använder utrustningen och ägnar sig åt denna inte helt vanliga hobby, bokbinderi. Två kurser har man igång, en avancerad och en för nybörjare.
Här är det hel- eller halvfranskt band som gäller och en bokbindare fuskar inte. Det är många moment och tiden räknas inte. Kursdeltagarna har något smått lyriskt i blicken, när de visar fram sina alster. Och roligt har man!
Jazzlegenden Arne Domnérus har varit i stan!
Och när det bjuds på framträdande av toppartister så kommer publiken. I Stadshotellets mörka och lagom rökiga källare trängdes 150 personer för att få uppleva svensk jazz’ stora legend.
”Det är en publiksiffra som vi är mycket nöjda med”, framhöll Jazzklubbens ordförande Bo Carlsson. Snart 70-årige ”Dompan” och hans välmeriterade musiker bjöd på en tidlös konsert med en rad lekfulla inslag som lockade publiken till stora applåder, läser vi som sammanfattning.
På Vannarödsskolan i Sösdala var publiken minst lika nöjd! Vårfesten, arrangerad av Norra Mellby och Brönnestads församling samt Röda korset, gästades nämligen av ingen mindre än Thore Skogman. Han fängslade sina många åhörare redan från början, berättade om sitt liv och skojade mellan låtarna om sina tänder.
Från närliggande servicehemmet hade pensionärer kommit för att lyssna och Skogman fick stort gensvar från de äldre.

Moa Holm, tre år, från Staffanstorp har hälsat på hos mormor och morfar i Hässleholm.
Då visade hon hur man gör små konstverk med hjälp av ett snöre, färg och ett vikt papper.
Varje konstverk blev en överraskning och helt unik.
Som tack skickar vi Moa boken Vips i trädet, av Oskar Jonsson.

Ulla Wallin har avlidit efter en längre tids sjukdom i en ålder av 72 år.

Ulla Wallin var en genuin ”torpare” och socialdemokrat. Hon föddes och växte upp i Trää under enkla förhållanden. Hennes livsresa innehöll boende i såväl Amerika som i Malmö.
Hon studerade till sjuksköterska och arbetade under många år som detta. Efter många år i Malmö återvände Ulla till sitt älskade Teckomatorp och där fick hon avsluta sin livsgärning.
Ulla var i hela sitt liv en engagerad och aktiv kvinna. Under åren som hon bodde i Malmö var hon kommunalpolitiskt aktiv för Socialdemokraterna och bland annat ordförande i en stadsdelsnämnd.
När Ulla återkom till Teckomatorp engagerade hon sig omedelbart i Socialdemokraterna där och i Svalövs kommun. I många år var hon ledamot i kommunfullmäktige och kommunala nämnder, såsom vård och omsorg, byggnadsnämnd.
Ulla var som person mycket generös och omtänksam. Hennes ideologi var fast förankrad i hennes hjärta och under hela sitt vuxna liv brann hon för alla medmänniskors rätt till frihet och rättvisa. Det solidariska samhällsbygget var en självklarhet och ett rättesnöre för henne.
Ulla var en stark kvinna, som alltid uttryckte sin mening och det är många makthavare som fått känna av Ullas vassa inlägg när hon tog strid för sin övertygelse och sina medmänniskor.
Vi tackar och hedrar Ulla för en fantastiska livsgärning.

Som tidigare meddelats har Hans Klette, professor emeritus i straffrätt, avlidit i en ålder av 88 år.

Flera minnesord har skrivits över Hans Klette. Sverker Hällen, rubricerade ”Världens vänligaste man”. Jag instämmer med några exempel.
För oss som studerade vid Sopis i Lund i slutet av 60-talet var han en given förebild, som förenade juridiken, sociologin och socialt arbete till en helhet. Om detta har många vittnat.
Som lärare i Rättskunskap 1 formade han mångas av oss vilja till att bygga broar.
Men så var det detta med hans vänlighet.
Den första skriftliga tentan för honom hade jag missat, säkert på grund av någon aktivism, det var ju -68 bevars, men han erbjöd mig att göra denna muntligt. ”Men då får det bli på färjan”.
Han skulle över till Köpenhamn i ett ärende och tentan skedde i matsalen tillsammans med en öl och smörrebröd. Jag kan fortfarande minnas delar av tentan, som snarare var ett samtal.
Flera av hans föreläsningar ägde rum sent på kvällstid på Wieselgrens minne, ibland svårt med fokus. Tröttheten kunde infinna sig, som sagt -68 var det och det hände mer än en gång att någon (dock aldrig jag naturligtvis) somnade.
Ibland så hårt att Hans Klette inte bara avslutade, utan även ordnade så att alla smög ut från föreläsningen, utan att störa, med den vänliga uppmaningen: ”släck och lås efter dig”.
Sådan var han: världens vänligaste man.

Den amerikanske filmproducenten Steve Golin, har avlidit i en ålder av 64 år.
Tillsammans med Jony Sighvatsson startade de på 80-talet Propaganda film, som blev det största produktionsbolaget inom musikvideos och kommersiell produktion. De har vunnit fler MTV Video Awards och Cannes Palme D’Or Awards än något annat bolag.
1999 startade han produktionsbolaget Anonymous Content.
De ligger bakom framgångsrika filmer och tv-serier som exempelvis The Game (1997), Being John Malkovich (1999), Eternal sunshine of the spotless mind (2004), Babel (2006), Rendition (2007), True detective (2014), Mr Robot (2015) och Spotlight (2015).
De fick ta emot en Oscar för Spotlight och Steve Golin har även nominerats för Best Picture för filmerna Babel och The Revenant.

Det är mycket dramatik i denna teckning, målad av femårige Alvin Ingvarsson från Höör.
Han gjorde teckningen då han var på besök hos sin mormor och förklarade att den föreställer ett stormigt hav i Norge. Det röda i mitten är en haj, som biter på något. Det är tur att inte några människor badar i alla fall!
Som tack skickar vi Alvin boken Största minsta polisen, av Ulf Nilsson och Gitte Spee.

Har familjen utökats?
Ta med ditt lilla knyta och kom till Norra Skånes babyfotografering.
Vi tar emot onsdagar från klockan 14 till klockan 15 i tidningshuset på Väpnaregatan 6 i Hässleholm.
Bilden ska tas innan barnet hunnit fylla fyra månader och vi fotograferar inte enbart bebisar, utan även föräldrar och syskon ska vara med.
Det är kostnadsfritt och bilden publiceras sedan i tidningen och på vår webbsida.

Det går även bra att skicka in privata bilder till: personligt@nsk.se
Du måste ha tillstånd från fotografen att publicera bilden i tidningen utan kostnad.

Som tidigare meddelats har hästvedasonen och Rivjärnets grundare, P-O Andersson, avlidit i en ålder av 55 år. Närmast anhöriga är familjen; Eva, John, Sam och Agnes.

P-O hade en unik kombination i att vara orädd, händig, kreativ och nyfiken. Hans personlighet och längtan efter äventyr gav honom ett liv fyllt av upplevelser och utmaningar.
Familjen, vännerna, musiken, äventyren och uppfinningarna var det P-O värdesatte högst.
Redan tidigt i livet konstruerade han sin första skapelse, en flygmaskin som han testade från ladugårdstaket på föräldragården i kyrkbyn i Hästveda. Det gick inte så bra, men vid varje tillfälle där han testade nya skapelser så utvecklades han till den kunskapsbärande person han var.

Trots sin rädsla för höjder fortsatte P-O att flyga och som skärmflygare så såg han möjligheten att visa världen från ovan.
P-O och Eva drev tillsammans företaget Mediavision. Genom att kombinera flygningen med fotografering och en egenkonstruerad filmkamera fäst på hjälmen skapades unika informationsmaterial för företagets kunder.
P-O:s intresse för miljö, hållbarhet och återvinning hade han stor nytta av i sitt arbete på renhållningsbolaget ÖGRAB.
Tillsammans med moster Karin och med storebror Torgnys dragspel i famnen påbörjade P-O sin musikaliska resa. Crombandet, som han startade tillsammans med sina barndomsvänner i de tidiga tonåren, packade utrustningen i traktorkärran och körde ner till spelningarna på byns bygdegård.
Musiken förde honom sedan till den grekiska övärlden där han förutom att arbeta fann kärleken i Eva, kvinnan som han sedan dess delat sina äventyr med.

Även i sitt musicerande använde P-O sin uppfinningsrikedom. Han var nog den första person som har byggt ihop ett dragspel med en synthesizer och ett högtalarsystem. P-O:s musikaliska förmåga kombinerat med det elektroniska dragspelet fick honom att låta som en hel orkester.
Tillsammans med bandet Rivjärnet gjorde P-O succé, deras unika förmåga att läsa av publiken och leverera det den ville ha tog dem ut på många små och stora scener från Åre till Istanbul.
I Edvins tält och på Fårgården gav han sig inte förrän alla stod på borden. Festivalernas hjälte – det var P-O!
Han lämnade få saker åt slumpen. Otaliga är de timmar som han spenderade för att samla kunskap inom allt han sysslade med. Oavsett om det gällde familjen, resorna, musiken, huset eller arbetet så såg han till att han hade all fakta som var tillgänglig.

Skulle han köpa vandringskängor så skulle de provgås först, samma sak med ryggsäck. Att lämna Eva som pant i en cykelaffär på Irland medan han cyklade runt och provade en ny cykelsadel var inget konstigt för P-O. Sadeln måste ju naturligtvis provas.
Hans intresse för människor, andra kulturer och hans längtan efter äventyr tog honom ut på många resor och gav honom upplevelser som det är få förunnat att komma i närheten av.
Med dragspelet på ryggen gav han sig iväg och liftade i USA och Mexico, denna resa blev den första av många där han likt en luffare upptäckte världen.
På hästrygg genom Australien, i vandringskängor genom Borneos stiglösa regnskogar och längs Spaniens bergsluttningar, på busstak genom Centralamerika, med ångloksdragna tåg i Indien, på cykelsadel i Kina och med skidor genom Jukkasjärvis vildmark.

Kärleken till resandet och naturen var något P-O ville dela med både familj och vänner. Många är vi som fått följa honom och hans familj på äventyr i olika delar av världen.
Att se världen med andra ögon och uppskatta det man har var viktigt för P-O att dela med sina barn. Genom långa och korta cykelresor i Skåne och framförallt Tjeckien gav han dem sin syn på kärleken till livet och naturen.
I allt de vardagliga lärde P-O barnen att gå sin egen väg och finna egna lösningar, att söka kunskap, uppleva musik och kultur. De viktigaste han lärde dem var att göra varje dag av livet till ett äventyr.

Få personer har levt ett så rikt liv som P-O och få personer har hans förmåga att skapa glädje för andra människor genom musik, samtal och umgänge. P-O kan tyvärr bara bidra med detta nu genom våra minnen och vi kommer alltid att minnas honom som den familjefar, vän, äventyrare och spelman som han var.

Luxemburg har sorg, sedan storhertig Jean stilla avlidit i en ålder av 98 år.
Äldste sonen, storhertig Henri, har bekräftat dödsfallet och hans far vårdades sista veckan på sjukhus efter att ha drabbats av lunginflammation.
Jean I av Luxemburg föddes på Bergs slott i Colmar-Berg, son till storhertiginnan Charlotte av Luxemburg och prins Felix av Bourbon-Parma.
Han fick nio namn: Jean Benoit Guillaume Marie Robert Louis Antoine Adolphe Marc d’Aviano.
Under andra världskriget flydde familjen till Lissabon och de fick sedan en fristad i USA, där storhertig Jean studerade statskunskap vid universitetet i Québec. Han reste även runt och samlade in pengar till den luxemburgska krigskassan. 1942 anmälde han sig till brittiska armén, där han sedan blev löjtnant i de allierade trupperna.
Efter moderns abdikation besteg Jean I tronen 1964 och han var regerande storhertig av Luxemburg fram till 2000 och hertig av Nassau. Efter honom tog sonen storhertig Henri över.
1953 ingick Jean äktenskap med Josephine-Charlotte av Belgien, dotter till Leopold III av Bergien och Astrid av Sverige och de fick fem barn: prinsessan Marie-Astrid, storhertig Henri, tvillingarna Jean och Margaretha samt prins Guillaume. Makan avled 2005.

Elsa Persson, Bjärnum, har avlidit i en ålder av 98 år. Närmast anhöriga är döttrarna Ulla-Britt och Birgitta med familjer.

Efter ett långt liv, har Elsa slutat sina dagar och fått flytta till sitt himmelska hem, som hon så många gånger har läst och sjungit om.
Elsa Persson var född i Hästveda, i en liten jordbrukarfamilj, där hon tidigt fick hjälpa till med alla sysslor. Hon var även ute hos andra bönder och arbetade bland annat med att hacka betor, som hon ofta berättade om.
Elsa lärde sig att väva och gick på olika vävkurser och deltog i utställningar. Flera somrar lagade hon maten på Barnens by i Hästveda.
Efter att ha arbetat hos en läkarfamilj i Malmö, gifte hon sig med Bernt 1948 och flyttade till Nyby i Bjärnum.

På den tiden var de flesta fruarna hemma och tog hand om barn, man och hemmet, så även vår mor. Hemmafru var yrket och det fanns ju flera sådana på gatan, varför det blev en väldigt fin gemenskap familjerna emellan.
Vi fick en mycket trygg och harmonisk barndom. För att tjäna en välbehövlig extra slant, började mor med hemarbete. Det var att knyta band i reflexer och packa dem i lådor. På senare tid körde hon ut mat till äldre, vilket hon själv fick glädje av på gamla dar.

Intresset för blommor visade sig i en rikt blommande trädgård. Även handarbete av olika slag var ett stort intresse långt in på ålderns höst. Hon satt alltid med en virknål i handen och virkade dukar i alla storlekar.
Det allra viktigaste för henne var tron på Gud. Hennes andliga hem var i Roseniuskapellet, där hon gick på möten så länge hon orkade. Hon bakade kakor och tårtor till olika arrangemang och hennes virkade dukar såldes på missionsauktioner.
Hon var inte de stora ordens människa men verkade i det tysta. Alltid glad och pigg och skojade gärna.

Familjen betydde mycket för mor. Hon undrade ofta hur alla mådde och vad de gjorde och var glad när alla var samlade. De sista åren bodde hon på Nybohemmet, där hon blev väl omhändertagen.
Vi saknar mor, som blev 98 år och fem månader, men vi unnar henne vilan hemma hos Gud.
”Hemma, hemma får vi vila, efter slutad kamp och strid. Hemma, hemma hos vår fader, väntar oss en evig frid”.

Skådespelaren Ken Kercheval, känd bland annat från den klassiska tv-följetongen Dallas, har avlidit i en ålder av 83 år.
Han var född i Wolcottville, Indiana och gjorde skådespelardebut på 60-talet.
Bland de filmer han medverkat i kan nämnas Ängel med mördarhand (1968), Network (1976), F.I.S.T (1978) och Historien om Patricia Neal (1981).
I tv-serien Dallas gjorde han rollen som Cliff Barnes i 218 avsnitt och 1996 även i filmen Dallas JR återvänder. Bland övriga tv-roller hittar vi bland annat Cityakuten, Jordan, rättsläkare, Kojak, Lagens änglar, Mord, mina herrar, Mord och inga visor samt Walker, Texas Ranger.
Han var gift med Cheryl Paris från 1994 till 2004 och med Ava Fox från 1986 till 1993.
Ken Kercheval har tagit emot flera utmärkelser, som Soap opera digest award (1990) för bästa manliga biroll i Dallas.

Stoppa vägplanerna! Det är det kärva budskapet från kyrkans folk i Stoby mot vägverkets planer för nya väg 23.
Vägen ska dras förbi Kapellkyrkogården och Qvarngården och planeras dessutom byggas ut till motorväg i framtiden. ”Varför gå genom bebyggelse och strövområde, när det finns folktom kronoskog att bygga vägen i”, frågade en uppvaktande trio från kyrkorådet i byn stadsarkitekten Leif Berg.
Trion bestående av Friedrich Eberhardt, Olle Oredsson och Åke Persson, föreslog i stället en annan, svängd sträckning väster om kyrkbyn. ”Eftersom vägen avses bli motorväg i framtiden är det bara den rakaste sträckningen som gäller”, förklarar Berg men uppmanar samtidigt trion att höra av sig till vägverket med sina synpunkter.
Gymnastikföreningen Örnen i Hässleholm har firat sitt 65-årsjubileum med en fartfylld uppvisning i Qpoolen.
Massor av anförvanter var på plats som åskådare. De yngsta gymnasterna var endast fyra år och det blev kullerbyttor, hopp och balansgång på bom.
De lite äldre visade ett program med band i en fartfylld övning till rocklåten Hej baberiba. Det blev också grammatiska övningar med hopprep, rockringar och andra attribut.
Föreningen Örnen har fostrat många duktiga gymnaster under åren och fått fram en hel del som nått elitnivå. Man samverkar också med andra föreningar runt om i bygden.
”Ära, skyldighet, vilja” är valspråket från Georg Carl von Döbeln för Norringeregementet P6, som marscherar ut från Kristianstad den 30 juni.
Som ”P6 testamente” kan man kanske beteckna den fotodokumentation under samma titel som nu ligger klar i bokhandeln. Sista kullen pansarsoldater utbildades här 1993 och då fick frilansjournalisterna Bengt Månsson, Rickard Forsling och Henrik Björnsson i uppdrag att dokumentera verksamheten i ord och bild.
Ära, Skyldighet, Vilja är en fyllig bilderbok med korta förklarande texter. Publikationen får ses som ett komplement till en kommande lunta som ska skildra regementets historia utförligt och som en kommitté arbetat med under några år.
”Framtiden är ljus för Hässleholm”.
Orden är förre hässleholmaren Sten Gromarks, numera docent i arkitektur i Göteborg. Han har besökt sin forna hemstad och i mötet med stadens politiker och tjänstemän sporrat en del och kommit med inspiration.
Han menar att Hässleholm har paralleller med staden Lille i Frankrike, även det en järnvägsknut som efter satsning på snabbtåg fått ett ofantligt uppsving och nu klassas som Europas största byggplats. Norra Skåne tog med Sten Gromark på en rundvandring i stadens centrum, då han visar sina favoritmiljöer, både gamla och nya.
Tingshuset anser han vara en av de vackraste byggnaderna och Nybygget på Ehrenborgs plan får extra många plus. Han yttrar sig även om gågatorna som han anser hör framtiden till och önskar att Första Avenyen stängs av ända fram till järnvägsstationen, även om det blir svårt av trafikmässiga skäl.
Mjölkalångaärendet rullar vidare.
Nu är det vattenskidåkarna som protesterar mot P2:s planer på utvidgning av övningsområdet. ”Kommer militären är det slutkört”, säger de i kör. Trifi vattenskidklubb är inne på sitt 15:e verksamhetsår och har 85 medlemmar. Mjölkalånga är det enda stället i sjön med tillräckligt vattendjup för vattenskidåkning och med militära övningar där i området blir det helt omöjligt.
Klubben har investerat stora summor under de år man hållit på och någon annan plats att åka på har man inte. Det väntas också att medlemsantalet ska öka med alla ungdomar 15 till 20 år som vill börja med denna attraktiva sport.
För finjabon Lennart Frost är vykortssamlandet inte bara en hobby, utan också ett sätt att dokumentera bland annat hembygden.
I hans källarvåning trängs över 100 000 gamla och nya vykort. ”En sån här samling är utan tvekan ett stycke kulturhistoria”, säger ägaren själv och fortsätter: ”Att samla vykort är en trevlig och avkopplande hobby”.
De flesta som börjar samla väljer den egna hembygdens vykort eller ett specialområde som kyrkor eller järnvägsstationer eller olika högtider. Men Frost har gått vidare och hans samling omfattar nu nästan alla kategorier och tidsepoker. De första poststämplade vykorten kom på 1880-talet och betingar idag höga priser bland samlare. Denna hobby växer snabbt i popularitet, och på samlarmarknader finns ofta säljare med ett rikt utbud av kort.

Hennes filmkarriär varade i över 100 år. Skådespelerskan och sångerskan Fay McKenzie har avlidit i en ålder av 101 år.
Hon gjorde sin debut i en stumfilm 1918, endast tio veckor gammal och den sista filmen, Kill a better mousetrap, har ännu inte släppts.
Fay McKenzie var född i Hollywood, till föräldrar som var skådespelare. Fadern drev även filmbolag och det var där hon debuterade som Kittys baby i filmen Station Content. Hon medverkade även i fyra andra filmer som barn: A knight of the west (1921), When love comes (1922), The judgment of the storm (1924) och The dramatic life of Abraham Lincoln (1924).
Efter studier återgick hon till filmvärlden 1934, där hon gjorde sin första westernfilm. Hon slog igenom stort inom western tillsammans med en sjungande cowboy; Gene Autry. De gjorde flera filmer tillsammans, som Down Mexico way (1941), Sierra Sue (1941), Cowboy serenade (1942), Heart of the Rio Grande (1942) och Home in Wyomin (1942). I filmerna sjöng hon många duetter med Autry.
Förutom på tv och filmduken, var Fay McKenzie även flitig på Broadwayscenen. Bland de många filmer hon gjort kan nämnas Lucky terror (193), Ride ’en cowboy (1936), When the Daltons rode (1940), Remember Pearl Harbor (1942), Breakfast att Tiffany’s (1961) och S. O. B (1981).
Hon var gift två gånger, först med skådespelaren Steve Cochran 1946 och sedan med manusförfattare Tom Waldman från 1948 till 1985, då maken avled. De fick två barn.

Fantastiskt duktig på att teckna är elvaåriga Ellen Bernhardsson på Trastgatan i Osby. Hon skriver: ”Jag gillar att rita ansikten”.
Om det är ett självporträtt förtäljer inte historien, men till Ellen skickar vi kapitelboken Tusen stjärnors ö, av Emma Karinsdotter.

Den internationellt prisade dansprofilen Bella Malekian grundade Malmö dansakademi när hon var 15 år. I dag föreläser hon om sin kamp för att förverkliga sina drömmar och om rätten till en egen identitet.

Bella Malekian började att dansa redan när hon var två år gammal. Men att hon skulle välja en professionell bana inom dansen var aldrig självklart.
I skolan jobbade hon för att få högsta betyg. Målet var att bli psykolog.
– Jag ville hjälpa människor. I persisk kultur är det dessutom viktigt att man är högutbildad. Att vara dansare är verkligen inte okej.
– Men jag skulle senare inse att att vara danslärare innebär att hjälpa människor, det är psykologi på en annan nivå. Förutom att undervisa så pratar jag mycket med eleverna. Det finns många som ser upp till mig och kommer till mig för att tala ut och få stöd. Vi är som en familj här.

Det var redan i sina tidiga tonår som Bella började undervisa och hjälpa till på dansskolor.
Hon var aldrig rädd att hugga i.
– Jag tog på mig mer än jag behövde och började, förutom att undervisa andra i dans, att städa och sitta i receptionen. Till slut tänkte jag ”detta kan jag göra på egen hand, varför ska jag göra detta för någon annan när jag kan göra det bättre själv?”.
– Det var mycket som jag tyckte kunde förbättras. Jag ville ha en dansskola som erbjöd världens alla dansstilar, där alla var likvärdigt representerade.
Vid millennieskiftet var dans synonymt med jazz eller balett, enligt Bella. Det ville hon förändra.

– I Sverige var det egentligen bara jazz och balett som var accepterade dansstilar. Om man ville vara lite djärv och cool så var det streetdance som gällde. Det var bara detta som dansskolorna erbjöd. Om man menade allvar med sin dans så skulle man dansa balett, menade de flesta.
Men Bella var intresserad av till exempel persisk dans, orientalisk magdans, reggaeton, dancehall och salsa – tabubelagda och exotiska stilar i mångas ögon.
– Magdans ansågs vara i princip sexuell strippdans, dans man har på restauranger där man bara skakar rumpa, att det inte var konst. Men det är fel, magdans har en rik historia och kräver stor teknikkunskap.
– Det kräver lika mycket kunskap och teknik att vara bra på poledance som balett, det är lika svårt, fast på olika sätt. Den stil som passar dig har också mycket att göra med din musiksmak och din kroppstyp.

Sagt och gjort. När Bella var 15 år tog hon det första spadtaget till vad som skulle bli Malmö dansakademi. På den tiden undervisade hon genom att hyra in sig i andra danslokaler, fast nu som egenföretagare.
– Jag fick hoppa från buss till buss samtidigt som jag kånkade på de stora 90-talshögtalarna som alla hade på den tiden, drog dem över hela Skåne. Till slut fick jag en egen lokal i samma lokaler som vi har i dag på Sofielund.
– Det kändes fantastiskt. I dag har vi varit här i tio år. Jag var den första som erbjöd poledance och Bollywooddans i Sverige. Samma gäller för Zumba, som nästan alla gym erbjuder i dag, även där var vi först.
Men framgången innebar att hon fick utstå andras avundsjuka, berättar hon:
– Mina affischer blev nedrivna och jag fick ett långt hatiskt brev skickat till mig av en etablerad danslärare. I dag kan jag förstå hennes reaktion till viss del, men inte att hon tog i så mycket mot en 15-åring.
– Man kan nog känna sig hotad eftersom man som danslärare ständigt kämpar för rollen som professionell dansare. Vi har haft elever som velat börja att undervisa redan efter bara en termin. Det är då upp till oss att förmedla kunskapen om att man först måste ha rätt teknik och erfarenhet, så att ingen skadar sig.
– När jag själv var ung tänkte jag ”men det är ju bara dans” och förstod inte hur mycket dansen betyder för många.

Brevet blev Bellas drivkraft att fortsätta arbetet med sin egen verksamhet.
– Jag tänkte ”nädu, jag ska visa dig!”. Allt hat blev min sporre att fortsätta kämpa för att skapa den största och bästa dansskolan.
Att gå i ständig motvind är något som präglat Bella Malekians liv under hela hennes uppväxt. Hon minns vad det innebar att flytta från ett invandrartätt område i Malmö till en villa i Svedala, vilket hennes familj gjorde när hon var elva år. Det var hennes föräldrars dröm att bygga sin egen villa.

– Mitt egentliga namn är Baharak Meligani, men i Svedala var det inte okej att heta så. Det var för svårt att säga och i stället blev jag ”Babe”. Men sedan kom filmen om den lilla grisen Babe och då ville jag inte kallas för det längre. Mitt namn blev då Bella.
– Jag har blandade känslor inför detta. Ibland blir jag arg när jag tänker på att jag var tvungen att ändra på mig själv och mitt arv.
Enligt Bella så präglades vardagen i Svedala av fördomar, oförståelse och ibland ren rasism från omvärlden.
– Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag kom från områden där man accepterades för vem man var och kom till en plats där allt jag var inte var okej – hur jag såg ut, mitt namn, min kultur och mina föräldrars brytning. Jag fick kämpa varje dag för att bevisa att min familj och jag var bra människor.
Bella föreläser i dag om sina erfarenheter och arbetar mot ojämlikhet och hat, för jämställdhet och feminism. Detta samtidigt som hon turnerar utomlands med sin danspartner, ofta flera gånger i månaden.

– Jag undrade om jag verkligen skulle börja föreläsa när jag samtidigt lägger så mycket tid på annat. Men mina föräldrar flydde Iran för att landet saknade yttrandefrihet, så varför ska jag inte utnyttja min rätt att yttra mig, berätta vad jag känner och tycker?
Ofta handlar det om att inspirera andra att förverkliga sina drömmar.
– Vi har alla en inre mobbare och en inre kämpe. Det är upp till var och en att välja vilken som ska tillåtas ta över. Jag tror att alla har ett par inre pom poms som man kan plocka fram för att heja på sig själv.

För Bella är ett av de viktigaste recepteten för framgång självkänsla och integritet.
– Det finns så många nej-sägare och vi kan inte gå omkring och vänta på att andra ska klappa för oss. Man måste tro på sig själv, och när du väl lyckas så kommer alla andra också att börja tro på dig. Men det är inte då du behöver applåderna.

Den folkkäre skådespelaren Svante Grundberg har gått bort, 75 år gammal.

Grundberg hittades död i sin lägenhet i Gävle under helgens gång, och hans bortgång bekräftades av hans anhöriga under söndagskvällen.
Dödsorsaken är inte fastställd, och enligt hans vän och kollega Björn Wallde kom dödsbeskedet som en chock.
– Det fanns inga tecken på att han var sjuk eller så, utan det kom väldigt plötsligt. Vi har känt varandra jättelänge och har haft otroligt kul ihop. Det känns kusligt helt enkelt. Förskräckligt, säger han till Aftonbladet.

Grundberg skådespelade inte enbart, utan var också författare och regissör. Musikdokumentärer var hans specialavdelning.
Debuterade på vita duken gjorde han inte förrän som 35-åring i filmen Frihetens murar. Men det är kanske i sina komiska biroller – den filmande herr Storch i Sällskapsresan, och den ständigt kantrande kanotisten i Göta kanal-filmerna – som han gjorde ett intåg i den breda massans medvetande.
Från 1985 till 1991 ledde han och Björn Wallde tv-programmet Nattsudd där duon pratade om aktuella händelser, blandat med populärmusikhistoria och såg på gamla musikfilmsnuttar.
Svante Grundberg blev 75 år gammal.

Skådespelaren och filmproducenten Larry ”Flash” Jenkins, har avlidit i en ålder av 63 år.
Han var främst känd för sin roll i Fletch (1985) och Ferris Bueller’s day off (1986).
Han hade en lång karriär bakom sig. Som skådespelaren såg vi honom bland annat i M*A*S*H (1979) The White shadow (1979 till 1981), Prison (1987), The Hogan family (1988), Home improvement (1995), The Fugitive (2001), The shield (2006) och Hunter gatherer (2016).
Han var filmdirektör för filmerna Don’t touch if you ain’t prayed (2005), House of grace (2006) och Marriage vows (2013) och producent bland annat för Brothers in arm (2005), Color of the cross (2006) och Sorority sister slaughter (2007).
Larry Jenkins var gift två gånger, först med Michele Jenkins och därefter med Jean Coleman Jenkins och efterlämnade en son.

Robert Patzelt längtade alltid till Skåne när han var liten – här fanns mormor och morfar. Nu bor han här och nu jobbar han med att få ännu fler att hitta hit – och speciellt till Söderåsen.

Robert Patzelt är projektledare för Destination Söderåsen, ett så kallat leaderprojekt med mål att stärka identiteten Söderåsen, både bland besökare och bland dem som bor och verkar där och däromkring.
De som står för projektet är Söderåsens nationalpark och kommunerna Svalöv, Klippan, Åstorp och Bjuv i samarbete.
Det här är inget nytt område för Patzelt. Han har i många år arbetat med olika aspekter och geografiska områden när det gäller att utveckla besöksnäringen i nordvästra Skåne. Han har utvecklat vandringspaket för Skåneleden, han har varit turistinformatör i Klippan, turistsamordnare i Landskrona – bland annat.
De närmaste två åren ska han rikta in sig på Söderåsen. Ta reda på hur man gör produkten – eller ska man kanske säga upplevelsen – bättre och tillgängligare och hur man blir bättre på att tala om för folk vad man har att erbjuda och hur de kan göra för att ta del av det:

– Det allra viktigaste är att förstå hur människor söker information, säger han.
Robert har alltid betraktat Skåne som hemmaplan, fast han växte upp i Södertälje.
– Den svenska delen av min familj kommer från Skåne, säger han.
Det är från sin pappa han har sitt tyska efternamn.
– Han var åtta år vid fördrivningen, säger Robert och syftar på när den tysktalande befolkningen slängdes ut från Tjeckoslovakien efter andra världskriget, från Sudetenland, som de bebott i många generationer.
– Min mamma och pappa möttes faktiskt på ett dansställe i Malmö. Mamma var inköpare av herrkläder på Åhlens, pappa var på besök i stan. Han arbetade inom gjuteriteknik.

Under en tid bosatte sig föräldrarna i Schweiz och när de och döttrarna flyttade till Sverige igen var det för att förbereda en flytt till Australien. – Men en vecka innan papperen var klara förstod mamma att hon var gravid.
Så de stannade i Sverige och här föddes Robert.
– Jag har hela tiden varit på väg mot besöksnäringen, säger han om sitt yrkesval och förklarar det med att han tycker om att hjälpa människor att ha det bra, att få dem att trivas.

Men han gick inte spikrakt på målet. I åtta år arbetade han på Södertälje tingsrätt. Han har också arbetat på personalavdelningen på Naturvårdsverket i Stockholm samt på bank.
– Jag hade alltid sagt att ”Jag ska flytta hem till Skåne” och då tänkte jag att det var nu eller aldrig.
Sagt och gjort; det var nu han började jobba inom det som kallas Familjen Helsingborg, en plattform för samarbete mellan kommunerna i nordvästra Skåne.

Och nu ligger alltså fokus på Söderåsen. Redan nu räknar man in 400 000 besökare om året, räknar man in närområdet blir det dubbelt så många.
För att kunna härbärgera ännu fler besökare måste det finnas fler ingångar till området, säger Robert och berättar att han sätter stort hopp till den nya pågatågslinjen Söderåsbanan, som om något år ska göra det möjligt att stiga av och på i Kågeröd:
– Då kan man nå Söderåsen per tåg från både Köpenhamn och Helsingör.
Man kan också satsa på att ha öppet fler perioder än man har nu.
– Den utländska marknaden är inte lika sommarbunden som den är i Sverige.
Men, säger han:
– Samtidigt som vi vill ha fler besökare måste vi ha ett hållbarhetsperspektiv, vi måste värna miljön.

Förhoppningen är ju att mer folk till Söderåsen i förlängningen ska ge inkomster och arbetstillfällen i trakten. Till besöksnäringen, till butiker och så vidare.
– Det måste finnas ett gott värdskap, människor måste känna sig välkomna.
Destination Söderåsen ska därför verka för att få så många aktörer som möjligt att känna sig delaktiga i satsningen, att bygga en identitet.
Och sådant går inte med direktiv, man måste komma fram till en allmän vilja att nå målet. Och vilket målet är, det är något av det första man ska formulera tillsammans.
Destination Söderåsens roll är för övrigt inte att genomföra idéer, utan att skapa forum där idéer kan födas och sedan på olika sätt stödja och uppmuntra dem som vill genomföra dem.

Sedan ska man också komma fram till hur man ska mäta resultatet av arbetet.
– Vi vill att det ska bli ett projekt som faktiskt ger ett avtryck, som blir basen för en fortsättning, en utveckling.
Robert betonar hela tiden att han inte är ensam om det här, men som projektledare får han stå ut med att vara ansiktet utåt. Vad tror han då är hans styrka?
– Jag tror att jag är en extrovert person och att jag har en förmåga att kunna skifta mellan fågelperspektiv och detaljnivå.
Leaderprojektet Destination Söderåsen pågår till och med den 31 mars 2021. Vad gör Robert Patzelt sedan?

– Min dröm är att jag, i någon form, kommer att jobba vidare här.
En annan dröm är att skaffa en liten vinterbonad stuga på Söderåsen.
– Så att jag kan bo här periodvis.

Manusförfattaren, regissören och filmproducenten John Singleton, har avlidit efter en stroke. Han blev 51 år gammal.
Han var född i Los Angeles och tog examen i film vid University of Southern California.
Filmdebuten kom med Boyz n the hood (1991), för vilken han nominerades till en Oscar för bästa regi. Han regisserade även Michael Jacksons musikvideon Remember the time (1991).
Bland hans övriga filmer hittar vi bland annat Poetic justice (1993), Livets hårda skola (1995), Rosewood (1997), 2 fast 2 furious (2003), Four brothers (2005), Illegal tender (2007) och Abduction (2011).

En av Norges mest folkkära skådespelare, Jon Skolmen, har avlidit i en ålder av 78 år.
Han var känd bland annat för rollen som Ole i Sällskapsresan-filmerna med Lasse Åberg.
Jon Skolmen var född i Mjøndalen i Buskerud. Från 1963 till 1981 arbetade han på NRK, där han bland annat ledde flera barnprogram, som Persiennen (1975). Det blev även många underhållningsprogram för vuxna samt revy med Dizzie Tunes, både i Norge och i Sverige.
Bland några av de filmer har medverkat i kan nämnas Sällskapsresan (1980), Sällskapsresan II – Snowroller (1985), Plastposten (1986), SOS- En segelsällskapsresa (1988), Den ofrivillige golfaren (1991), Hälsoresan – En smal film av stor vikt (1999), Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet (2009) The Stig-Helmer story (2011) och Umeå4ever (2011).
I tv-rutan såg vi Jon Skolmen bland annat i Pappas pojkar (1973), Julius Julskötare i Julkalendern (1978), Nöjesmaskinen (1982) och Nöjesmassakern (1985).
Han skrev även manus till The Nor-way to Broadcasting (1976).