Skådespelaren och regissören Mats Huddén, har avlidit i en ålder av 71 år. Han framträdde även under pseudonymen Matt Huden.
Efter examen vid Statens scenskola i Malmö var han anställd vid Östgötateatern från 1971 till 2008.
Han medverkade i olika teaterproduktioner, bland annat som kyparen i Revisorn (1971), prästen i Canterburysägner (1972), Adolph Ribbing i Gustav III (1973) och Audrey II i Little shop of horrors (1998).
Han har regisserat uppsättningar på olika håll i Sverige samt i Köpenhamn och Odense.
Mats Huddén var även verksam på tv och film, som i Eagle Island (1986), Silverhawk (1987), Tre kärlekar (1989), Dödsfällan (1993), Stockholm marathon (1994), Pillertrillaren (1994), Rederiet (1997), Skilda världar (2002), Johan Falk: spelets regler (2012) och Allena (2013).

Med budskapet att ett kulturhus behövs i Hässleholm ville arrangörerna för Kulturdags avsluta sin spännande kulturvecka med ett fackeltåg genom stan.
Facklorna tändes och tåget vandrade från Kyrkan ner mot Stortorget, där Monica Knös höll ett brandtal för hässleholmskulturen, allt enligt ingressen på förstasidan i vår tidning. Men när det var dags att sluta leden kring hjärtefrågan – Kulturhuset – var det klent med intresset. Mångmiljonprojektet stöddes denna afton av endast ett 40-tal personer.
Men musikutbudet mot kulturveckans slut var det inget fel på. Musikforum hade lockat hem sångaren och gitarristen Göran Magnusson till sin hemstad, där han gav en lyckad konsert på Perrong 23. Och på Stadshotellets disko blev det tumult bland publiken, när Jennifer Brown gjorde ett kort framträdande vid en promotionturné för en ny skiva. Slutligen arrangerades det smäktande Schrammel-musik till sachertårta på bibliotekets Wienercafé, som samlade hela 80 personer.
Betydligt kärvare toner hörs från Mjölkalångahållet.
Efter att ha legat lågt under vintern går nu bönderna där ut i en våroffensiv mot P2 och det planerade övningsfältet på västra sidan Finjasjön. ”Vapenvilan är över”, deklarerar Olle Carlsson och Per Carlsson i LRF- avdelningarna i Matteröd respektive Finja.
Den nu reviderade översiktsplanen är ute på samråd och där har Mjölkalånga ändrats från militärt utvidgningsområde till militärt intresseområde. En förbindelseväg mellan Möllerödsfältet och Mjölkalångaslätten har också ritats in i omedelbar närhet av Finja kyrka.
Detta är en betydande förändring mot det gamla förslaget, menar stadsarkitekten Leif Berg och kan tolkas som att kommunen backat något. Men det lugnar inte markägarna i Mjölkalånga och Lilla Oberöd. Och på P2 bekräftar stabschefen, överstelöjtnant Björn Lindell, att så snart ÖB ställer medel till förfogande, kan det bli aktuellt med markinlösen. Han oroas heller inte av böndernas kamp. ”Nej, det är i första hand en massmedial konflikt”.
I Hässleholm ska det byggas en ny vårdcentral på Ljungdala.
Det ska bli en praktfull byggnad som uppförs på parkeringen utanför Ljungdala Favör. Läkarna från Stoby vårdcentral, Helle Traberg och Richard Skinner, får husera i nybygget. Lokalerna på 480 kvadratmeter är avsedda att rymma både läkarverksamheten, distriktsvården och arbetsterapi, däremot inte sjukgymnastik. När distriktsstyrelsen sammanträder får den ta ställning till en hyreskostnad för dessa nybyggda lokaler i Ljungdala på en halv miljon kronor per år. Meningen är att bygget ska kunna tas i bruk redan den 1 oktober i år.
I Osby har en ny ALU-lokal invigts och här finns alla aktiviteter under ett tak.
Man har flyttat från före detta Dockverkstadens lokaler mitt i centrum till Modellgatan på Västra industriområdet, fd Sion. Här har det också blivit utrymme för en sy- och vävstuga samt plats för andra hantverksmässiga och konstnärliga aktiviteter. Kafé finns det förstås här och plats för administration.
Hade de ekonomiska resurserna funnits, skulle det även ha varit en fixarverkstad för bilvård, snickeri och annat. Det skulle ha kunnat fungera som ett stöd för ungdomar som aldrig kommit ut i arbetslivet och gett dem en möjlighet att känna sig för med något handfast och praktiskt.
Oskar fick ge sig efter tre nummer, läser vi i en rubrik. Det handlar om tidningen med redaktion i gamla telehuset i Hässleholm.
Enligt initiativtagaren Rickard Arvidsson var tanken att skapa en ungdomlig nyhetstidning för Hässleholm. Norra Skåne skulle få konkurrens av en veckotidning som delades ut gratis till alla hushåll. Sex månader var tänkt som en försöksperiod, men de höga kostnaderna för tidningsproduktionen kunde inte på långt när täckas av de magra annonsintäkterna.
När tryckningen av nummer tre skulle betalas var pengarna helt enkelt slut. Arvidsson skyller misslyckandet helt på trögheten hos annonsörerna. Tidningen var helt klart uppskattad av läsarna. De fem anställda har ännu inte sagts upp.
Ett rockband med fyra unga killar från Immeln kan bli skånebäst i musik.
Dessa ungdomar på 12-14 år kallar sig 4 Kazzazzas och har gått till Skånefinal i landets största musiktävling för ungdomar, Musik direkt. Med låtar som Skinn på chokeladen och Dark day dawning har de fått en flygande start som band.
Vinnaren i Skånefinalen avgörs den 17 april och får åka till den stora Riksfinalen i Duved i mitten av maj. ”Ett band att lägga på minnet”, menar reportern Roland Olsson.

Som tidigare meddelats har Rickard Bruzelius, Kristianstad, avlidit i en ålder av 72 år.

Världen har blivit en profil fattigare. Motorentusiasten, Mr Kristianstad Grand Prix, Rickard Bruzelius, har somnat in efter en längre tids sjukdom.
Rickard föddes 1946 och växte upp i Österslöv tillsammans med sin bror Fritz. Tidigt väcktes motorintresset när han fick följa med sin far, som var deltidsbrandman i Österslöv, till de spännande motortävlingarna på Råbelövsbanan på andra sidan Råbelövssjön.

Redan där började han samla på delar från kraschade tävlingsbilar och motorcyklar.
Detta blev starten till ett livslångt engagemang för att minnet av tävlingarna inte skulle blekna.
Två stora ögonblick var dels 2011 när hans bok om Skåneloppet och Sveriges Grand Prix lanserades på Länsmuseet i Kristianstad, dels 2012 när hans efterlängtade museum öppnade i det gamla fruktpackeriet på Råbelövs gods.
Nu kunde han äntligen permanent få visa upp alla föremål från tävlingarna han mödosamt räddat och fått skänkt genom åren. Utan John Murray och Råbelövs gods fina engagemang och insatser hade inget av detta varit möjligt.

Han var oerhört produktiv. För att hinna med både sitt dagliga värv och det ideella var natten hans vän, sömn var ofta lågt prioriterat.
1987 bildade han tillsammans med några kamrater Klubb cross och Trialveteranerna, vars uppgift är att tillvarata och bruka gamla veterancrossmaskiner. Han kom att bli dess ordförande i 24 år och tidningsredaktör i 31 år.
Under denna tid hann han även med att återuppliva Wendesloppet, SMK Kristianstads första motocrosstävling, på A3:s övningsområde mellan 1987 till 1994.

I det civila återfanns Rickard på Bilprovningen i Hässleholm, dit han kom 1970. Många är de som fått sina fordon kontrollerad av honom.
Han syntes även i flera andra sammanhang, antingen det gällde att MHRF-försäkringsbesikta ett veteranfordon eller reda ut någon klurig ursprungskontroll. Hade någon en motorrelaterad fråga fanns svaret oftast i det digra motorarkivet i hemmet i Vinslöv.
Med sitt stora kunnande, berättarglädje och humor var han uppskattad i flera sammanhang.
Sina sista dagar tillbringade han på Kristianstad sjukhus med utsikt över den trakt som låg honom allra närmast om hjärtat; Råbelövssjön och dess omgivningar med GP-banan och släktgården i Österslöv.

Hans efterlämnade motorarv kommer fortsätta förvaltas av GP-museets förening tillsammans med Råbelövs gods.
Vi önskar att ni minns Rickard för den stora entusiast han var. Minns honom med värme och glädje!

Lena Cederholm, Finja, har avlidit i en ålder av 88 år. Hon var en känd profil inom skånsk simning.

Lena Cederholm växte upp i Trelleborg och var yngst av två systrar. Somrarna tillbringades i sommarhuset invid sjön Yddingen i Bökeberg. Där hittade Lena sitt första arkeologiska fynd när hon var tio år och intresset för historia följde henne genom livet.

Efter realen arbetade hon som hembiträde över sommaren hos en familj i Stockholm. Studierna fortsatte sedan på en flickskola i Malmö och Apelryds hushållsskola.
Efter några år som barnflicka både i Sverige och Skottland påbörjade Lena en utbildning till veterinärassistent på lantbruksskolan i Svalöv.
Hon avslutade den ettåriga utbildningen på skolan och stannade kvar på Svalöv för att arbeta med foderstater och kobesättning. Därefter startade ett års vidare studier på veterinärhögskolan i Stockholm.
Som färdigutbildad veterinärassistent fick hon en anställning på Skånesemin i Öllsjö. När den senare flyttade till Vinslöv i början på 1970-talet bosatte hon sig där. I hennes arbetsområde ingick bland annat Degeberga och Näsum.

Simning var ett stort intresse för Lena redan som barn. Vid 15 års ålder gick hon över till att vara tränare.
Hon hade en enorm utstrålning och var mycket populär bland barnen.
1956 till 1960 tränade hon ungdomar i Kristianstad och därefter i Vinslövs SS.
1971 stod Hässleholms simhall färdig. Då flyttades träningen dit. Där ombildades Vinslövs SS på initiativ av Lena till Simklubben 1971, S 71.
Lena var väldigt noga med tekniken och vågade bryta den allmänna trenden som vid den tiden var att träna väldigt mycket och med långa sträckor.
I simhallen hjälpte hon gärna alla som behövde teknikhjälp.
Som tränare nådde hon goda resultat och fick fram simmare till bland annat ungdomslandslaget och EM. Träningen av ungdomarna gick före allt annat i hennes liv.
1989 gick Lena över till Tyringe simsällskap som tränare. Några år senare flyttade hon till Finja.

Vid 75 års ålder slutade Lena som simtränare och blev pensionär på heltid. Hon blev simklubbens hedersmedlem.
Lena fick flera utmärkelser, Bengt Bedrups stipendium från Norra Skåne, Hässleholms kommuns ledarstipendium samt utmärkelser från Svenska simförbundet och Skånes simförbund.
Under alla år var det ideella arbetet som simtränare en glädje för henne och hon fick många vänner.
För egen del simmade Lena Hallands Väderö till Torekov och ställde upp i Masters SM och vann.
Bland övriga intressen fanns akvarellmålning, träslöjd, pyssel av olika slag, trädgården och de båda hundarna hon hade under olika tidsperioder.
Som amatörarkeolog under arkeolog Anders Ödmans ledning var hon bland annat med på utgrävningar på Hovdala och sökandet efter platsen där slaget i Mjölkalånga en gång i tiden utspelade sig.
Genom Studiefrämjandet höll hon även i fossilsafari i Ignaberga kalkbrott flera somrar.

Lena var rakryggad och sade vad hon tyckte och tänkte om saker och ting. Hon var bestämd i sina åsikter, hade humör men samtidigt ett stort hjärta.
Lena var stark som kvinna och somnade in på Internationella kvinnodagen.
En vänlig själ har gått ur tiden.

Naturfotografen och föredragshållaren Karlo Pesjak, Hässleholm, har avlidit i en ålder av 71 år.

Han var född i den lilla byn Kovor, nära Kranjska Gora i Slovenien, dåvarande Jugoslavien.
Det var när han följde med en vän till en semesteranläggning vid Adriatiska havet sommaren 1969, som han träffade en svensk flicka. Kärlek uppstod och hon ordnade jobb åt honom på Eskilssons i Tyringe, sedermera Swepart.

Han anlände till Tyringe 1970 och jobbade som fräsare och modelltillverkare för fordonsindustrin.
Giftermål ingicks med Inga och med åren ut-ökades familjen med döttrarna Nina och Emma. På 80-talet flyttade familjen till Hässleholm.
Efter en kurs i fotografering på 70-talet, växte passionen för fotografering sig allt starkare.
Karlo Pesjak gjorde många resor, både inrikes och runt om i hela världen.
Han älskade att vistas i naturen, paddla havskajak, besöka fjällvärlden och uppleva naturens dofter, smaker och känslor, som han försökte fånga i sina bilder.

Han var en mycket efterfrågad föredragshållare och hade massor av olika teman att erbjuda.
Det kunde handla om naturbilder från Australien, USA och Sydamerika. Han föreläste om sitt eget levnadsöde, visade bilder från natursköna Azorerna och Galapagosöarna men zoomade även in sig på nattfjärilarna som drogs till fönster och lyktstolpar i utställningen ”Rymdvarelserna på Stattena”.
Hans bilder på fåglar, däggdjur och blommor lockade en stor publik. Han visade bildspel från Göingeskogarna under rubriken ”Skogens invånare”, naturbilder från Gotska Sandön, bildspel från rundvandringar på Österlen med blommor och kyrkor i fokus. Han föreläste om byn Genarp, visade bilder från Västerbottens fjällvärld och visade magiska närbilder på små djur och insekter.

Efter pensioneringen blev det mer tid för fotografering, nya fotoresor och föredrag.
Norra Skåne har publicerat många av Karlo Pesjaks bilder genom åren.
Han har tagit emot många utmärkelser för sina bilder, som exempelvis Kristianstads läns kulturstipendium 1983, Årets fotograf i Aktuell fotografi 1986, Excellens FIAP 1989, Metallpriset 1994, Årets fotograf i PhotoNatura 2000 och 2004 och första priset i IFWP 2005.

Bordtennisspelaren Ulf Bengtsson, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 59 år, uppger SVT.
Han kom från Höganäs och hade stora framgångar på 1980-talet, så han tog EM-guld i singel 1984 och det blev även ett lag EM-guld i Paris 1988, två VM-silver i lag och två EM-brons i dubbel.
Han slutade i landslaget 1990 men fortsatte spela bordtennis och tog SM-guld med Malmö FF 1991 ihop med bland annat Jörgen Persson.
2016 utsågs han till Kullabygdens bästa idrottare genom tiderna av Idrottshistoriska museet i Höganäs.

Mike Thalassitis, från dokusåpan Love Island, har avlidit i en ålder av 26 år, rapporterar BBC.
Han var född i Edmonton, London och spelade fotboll i Margate FC, där han var anfallare. Han spelade även U21-matcher för Cyperns landslag,
Thalassitis blev en rikskändis i England, då han anmälde sig till tv-serien Love Island UK, utan att först ha meddelat sin fotbollsklubb.

Skådespelaren Roland Hedlund, har avlidit i en ålder av 85 år.
Han har medverkat i runt 70 svenska filmer och tv-produktioner.
Han var född i Ersmark, Västerbotten och efter olika jobb bland annat som affärsbiträde och på gummifabrik, började han i mitten på 50-talet att ta teaterlektioner vid Willy Koblancks teaterskola.
Efter det turnerade han i Finland med Landsteatern. 1957 till 1963 var han knuten till Åbo svenska teater och därefter vid Göteborgs stadsteater. 1977 kom han till Folkteatern i Göteborg, där han var chef från 1984 till 1987. 1994 till 1997 var han chef för Västerbottensteatern.
Filmdebuten kom med Våld 1955. 1969 gick han ta emot en Guldbagge i kategorin ”bästa skådespelare” för rollen som Harald Andersson i Bo Widerbergs film Ådalen 31.
Film i Västerbotten firade 2016 20 år, genom att instifta ett pris i Roland Hedlunds ära.
Några av de olika filmer och tv-serier har medverkat i är Mumintrollet (1969), De sju dödssynderna (1977), Bevisbördan (1978), Martin (1981), Rasmus på luffen (1981), Tre kärlekar (1989), Täcknamn Coq Rouge (1989), Den goda viljan (1991), Kådisbellan (1993), Vendetta (1995), Jägarna (1996), Skärgårdsdoktorn (2000), Beck-kartellen (2001), Lasermannen (2005), Wallander – The man who smiled (2010) och Mankó (2012).

Sveriges tidigare överbefälhavare Bengt Gustafsson, har avlidit i en ålder av 85 år.
Han var född i Hästveda församling, son till radiotekniker Gustav Svensson och Frida Lundell.

Efter officersexamen på Krigsskolan 1959 blev han fänrik vid Bodens ingenjörskår. 1961 blev han löjtnant och efter Militärhögskolan blev han kapten.
1966 till 1979 var Bengt Gustafsson generalstabsofficer vid Arméstaben och Försvarsstaben och därefter byråchef vid Civilförsvarsstyrelsen.
Efter Försvarshögskolan befordrades han till major 1972 och sedan överstelöjtnant.

Han blev överste och chef för Svea ingenjörsregemente 1981 och departementsråd i Försvarsdepartementet 1982. Han var även generallöjtnant och militärbefälhavare i övre Norrlands militärområdet från 1984 till 1986.
Han befordrades till general 1986 och var landets överbefälhavare från 1986 till 1994 och ledde bland annat försvarsmakten under ubåtsjakterna på 80-talet.
1979 invaldes Bengt Gustafsson till ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien och 1990 blev han hedersledamot av Kungliga örlogsmannasällskapet fram till 2004.

Konstnären Gerhard Nordström har avlidit, 93 år gammal. Han skildrade både det behagliga och det obehagliga – inte sällan i samma målning.

Gerhard Nordström var verksam in i det sista. På senare år arbetade han hemma i sin lägenhet vid Stortorget i Ystad, när åldern inte längre tillät honom att nyttja den större ateljé han tidigare haft på annat håll i stan.
Speciellt känd blev Gerhard Nordström för Sommaren 1970, en svit målningar där han lät nordiska idyller störas av lemlästade kroppar och andra krigets uttryck. De kom till sedan han upprörts över hur amerikanska soldater ställt till med en massaker på civila i den vietnamesiska byn Song My.
När han besökte Pompeji fascinerades han av de avgjutningar man kunnat göra av människor som överraskats mitt i sin vardag av vulkanutbrottet.
Gerhard Nordström har också gjort målningar på temat överkonsumtion och miljöförstöring.

Men han skildrade inte bara världens lidande och sådant som upprörde honom. Man kan peka på hans stora målningar av nyplöjda fält, där han velat uttrycka myllans inneboende kraft, peka på vad en god jord betyder för människorna.
– Jag är skåning, jag har lera på fötterna. När jag var i Stockholm fick jag permission för att åka till Skåne och måla åkrarna. Jag är mycket fäst vid jorden, sade han i samband med att en utställning med hans konst invigdes på Malmö konsthall 2011.
Samma år fick han Malmö stads kulturpris, för att han betytt så mycket för konstregionen i stort. Han har genom åren fått flera andra priser.

Gerhard Nordström föddes i Lund den 15 augusti 1925, i en prästfamilj. Sin barndom tillbringade han i Gessie söder om Malmö och i Sjörup utanför Ystad.
1940 till 1942 lärde han hos Tage Hansson på Skånska målarskolan i Malmö. 1942 flyttade han till Stockholm, där han gick på Konstakademien till 1949.
Han hade sin första separatutställning i Malmö 1950. Mellan 1964 och 1987 undervisade han tillsammans med Staffan Nihlén i måleri på konstskolan Forum i samma stad.
Apropå sin Vietnam-svit har han sagt:
– Reaktionen blev enorm, att förena de döda kropparna från detta grymma krig med den vackra naturen i Skåne.

– Men jag har alltid tjusats av makabra kast och känner även så gentemot mina bilder från sommaren och vintern. Det är det nakna mot det klädda, värmen mot kylan och frostiga mot det frostfria.
– Det skånska landskapet har alltid tilltalat mig och i mitt konstnärskap har det alltid varit väl prövat. Det är landskapets skiftningar under årstiderna, främst motsatserna i sommaren och vintern, som jag vill visa i mina bilder, berättar Gerhard Nordström.
Gerhard Nordström var också en skicklig och ofta anlitad porträttör. På Ystads teater hänger exempelvis en målning han gjort av skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.
Gerhard Nordström finns representerad på flera av Skånes museer, efter både inköp och donationer. På Ystads museum är ett rum ägnat åt hans konst.

VARNING. Man ska tänka sig för innan man öppnar munnen. Henrik Bergkvist kan finnas i närheten – han är berättare och använder allt möjligt som han snappar upp i vardagen till att bygga sina historier.

– Alla berättare har nog tentaklerna ute hela tiden. Jag tjuvlyssnar på vad folk säger på bussen, erkänner Henrik Bergkvist.
Den 20 mars är det vårdagjämning, och den dagen har utsetts till Världsberättardagen. Initiativet togs 2001, faktiskt i Norden, och nu uppmärksammas dagen på många håll i världen.

I Skåne finns många goda berättare. En av dem är Henrik Bergkvist, som till och med kan visa papper på hur bra han är – han har utsetts till svensk mästare i muntligt berättande två gånger.
– Berättande är kanske den äldsta konstformen – det och dans, funderar han:

– Fortfarande berättar vi historier som går att härleda ända tillbaka till 2 000 år före Kristus.
– Det finns berättelser med alla möjliga syften, att underhålla, att utbilda, att skrämma …

Själv tror han att berättandet har en viktig funktion att fylla i ett samhälle där allt går så fort, vi översköljs av all fler intryck.
– Jag tycker mig redan ha märkt att det går mot att människor vill ha ett lugn, söker situationer där det bara finns en sak att göra.
Till exempel ta sig tid att lyssna på en berättare.
Den här intervjun görs alltså med anledning av att det är Världsberättardagen och att Henrik Bergkvist är berättare. Men han vill börja med att framhålla något annat:

– I första hand är jag lärare inom drama och teater.
Det innebär att han efter att ha bott i Hässleholm i nästan hela sitt liv – förutom ett par kortare avstickare till Malmö och Ystad – sedan ett par år bor i Simrishamn. Där undervisar han på Nova Academy, en kommunal gymnasieskola med ungefär 200 elever.

Vad är det då som utmärker en bra berättelse?
– Det är en sådan där lyssnaren tydligt kan se berättelsen för sitt inre. Det gäller att balansera detaljerna, inte ha med för många, så att lyssnaren kan skapa sin egen bild.
Henrik Bergkvist är utbildad inom både musik och teater och där tror han att han har en fördel, speciellt när han tävlar i berättande.

– Framförandet är lika viktigt som innehållet. Det ska finnas en musikalitet i historien, skiften i tempo och intensitet.
Det är sådant han själv söker efter när han lyssnar på andra berättare. Tajmingen, den där att hålla i en replik, eller till och med ett ord, tills ögonblicket är det exakt rätta.
– Några jag verkligen beundrar är Pelle Olsson från Stockholm och KG Malm från Göteborg. Den förste är högtempo, den andra lågtempo. Det är de två som jag håller som de främsta.
Själv är han väl snarast högtempo, vill gärna leverera lite ordlekande, säger han och exemplifierar med en hisnande harang.

Det var i skolan han upptäckte att han kunde vinna poäng genom att vara lite rolig. I gymnasieåldern ägnade han sig allt mer åt teater och musik – piano var hans instrument.
Han kom in på musiklärarlinjen på Musikhögskolan i Malmö. Men kom efter ett tag underfund med att han inte hamnat riktigt rätt.
– Ganska snabbt upptäckte jag att jag var intresserad av det muntliga berättandet. Jag har alltid varit intresserad av ord.

Så efter musiklärarexamen utbilda han sig till dramapedagog, läste dramaturgi, gick en tvåårig skrivarlinje på Ölands folkhögskola.
Sedan har han varit gymnasielärare på Linnéskolan i Hässleholm och undervisat på folkhögskolor i Glimåkra och Markaryd innan han för två år sedan började arbeta i Simrishamn.

Hela tiden har han också sysslat med sin egen scenkonst, i olika former. Han har skrivit manus till och regisserat teaterföreställningar, han har sysslat med estradpoesi, har vunnit tävlingar i så kallad poetry slam, det vill säga improviserad scenpoesi. Han har synts som krönikör och kritiker i Skånska Dagbladet och Norra Skåne och han har skrivit boken Skrönikor.
Därtill händer det att han sätter sig vid pianot i olika sammanhang, exempelvis för att ackompanjera någon sångare.

– Jag jobbar alldeles för mycket, konstaterar han och säger att han egentligen borde sålla bland engagemangen.
– Men det är svårt. I princip allt jag gör tycker jag är roligt – då blir det svårt att begränsa sig.
– Men man får passa sig – stress är en bov.

Tennis är en ventil. Och han tar vara på vad den nya hemstaden erbjuder,
– Här är så vackert och så mycket natur. En strandpromenad är underbart för själen.
Den där promenaden använder han ibland till att repetera in någon ny berättelse. Testa ord, tempon, tajming,
Annars övar han en hel del framför spegeln, och ännu mer genom att lyssna på sin telefon, där han spelar in sina berättelser, för att höra hur de fungerar och kunna göra ändringar.

– Det svåraste är att skapa nya historier. Mycket är redan sagt och gjort och man vill ju hitta något som har ett slags särart.
Han sticker inte under stol med att berättare tar idéer från varandra. Kanske inte så att de rent ut knycker av varandra.
– Men när jag lyssnar till andra kan jag fråga mig själv om där finns något jag skulle kunna göra till mitt.

Men för det mesta letar han i sin egen vardag, ser om där finns något han kan skruva till ett par varv.
Så, som sagt, tänk på vad du säger när du ser att Henrik Bergkvist är i närheten.

Att vara olika. Idag är det Internationella Downs Syndromdagen. En dag för alla dem som fått en kromosom extra. En av dem är Christel Larsson i Hässleholm. I hennes extra kromosom sitter det en hel del skratt, värme och lurighet. Man kan kanske kalla det för en äkta ”kramosom”.

I dörren till gruppboendet på Gökropsgatan i Hässleholm möts vi av en tjej med ett brett leende och en småbusig glimt i ögonen.
Det är Christel Larsson som för 54 år sedan föddes med Downs syndrom. Hon är annorlunda än de flesta andra kvinnor på 54 år, men är ändå en person som fäller många fyndiga kommentarer och lockar till flera skratt.
Christel plockar fram kanelbullar ur frysen och strax efter knackar personalen på med en kanna kaffe.
– Jag och mamma har bakat bullarna i helgen, berättar Christel och propsar på att ett par i personalen även ska få sig en fikastund.
Christel gillar både att laga mat och att baka. Hon berättar att hon går på bakkurs på Klockareverstaden i Hässleholm.
– Jag ska dit i kväll och då ska vi baka scones, avslöjar hon.
Sedan fortsätter hon att berätta att hon behärskar både jordgubbspaj och våfflor.
Det är inte utan att det vattnas i munnen på dem som sitter runt kaffebordet.

Precis som på andra gruppboende finns ett allrum där de boende kan äta ihop och umgås. Men det finns även en liten köksdel i lägenheten där det går att fixa lite egen mat med hjälp av personalen.
Plötsligt kryper det fram att det är här det ska fixas godsaker till helgen. Det blir tv-macka med löksill och till och med räkor eftersom pojkvännen Per ska komma.
– Och då ska vi dricka Coca cola och sedan ska vi äta gottis, tillägger Christel och skiner upp.

Christels mamma Kristina jagar runt efter kaffeservetter och vips så hittar hon Christels hemliga godisgömma i ett skåp. Christel spricker upp i ett leende och erbjuder henne att smaka. Det är fritt fram. Det räcker säkert till henne och pojkvännen ändå.
Christel har bott på Gökropsgatan sedan huset byggdes för 27 år sedan. Lägenheten är ljus och precis utanför har hon en skogsbacke som är fylld med vitsippor på våren.
Det är vackert och Christel är en person som gillar blommor. På bordet står en bukett tulpaner som lyser upp lägenheten och på kaffekopparna syns små blåsippor.

I samma hus bor också bästa kompisen Jenny som hon brukar umgås och titta på tv med.
– Vi brukar titta på räliga filmer, berättar hon och kikar på mamma Kristina. Till exempel Beck.
Men på gruppboendet gör man annars mycket tillsammans. Det blir till exempel en del utflykter.
– Ibland åker vi till Finjasjön för att grilla och ibland till Ugglebadet, berättar Christel och tillägger att förutom att bada kan man köpa både glass, godis och hamburgare där.
– Men det är ju inte så bra för figuren, tillägger hon med ett pillemariskt leende.
Christel sysslar också med en hel del annat på sin fritid. Hon sjunger i en kör med namnet Solkören.
– Min favoritlåt är Leende guldbruna ögon, berättar hon.

På vardagarna jobbar Christel på Butik Mångfald i centrala Hässleholm.
– Vi målar och syr, berättar hon. Och så håller jag på att lära mig att sticka. Det kan jag inte, men virka kan jag.
En del väver men det klarar Christel inte av eftersom hon har fått problem med sina knän och har även fått Parkinson som märks i höger sida.
Bromsmedicinen som hon måste ta gör att hon inte får äta en timme innan eller en timme efter att hon tagit medicinen.
Men Christel verkar ta det med jämnmod. Måltiderna får planeras och ibland är det bara att vänta med maten till rätt klockslag.
I slutet av maj fyller Christel 55 år och födelsedagsönskningarna är redan solklara.

Christel berättar att hon vill åka till Lund och äta på Ingelsta kalkon för att därefter shoppa och fika. Dessutom hoppas hon att hon får åka till Simrishamn där hon tillbringat flera av sina barndoms somrar. Kärleken till den stan har aldrig svalnat.
– Där vill jag äta strömming och potatismos, förklarar Christel.
Tillsammans med spagetti och köttfärssås är det den bästa rätt hon vet. Och så mackor med köttbullar och rödbetssallad förstås.

Sommarplanerna diskuteras och Christel berättar att hon ska åka iväg en vecka till Önnestads folkhögskola.
Det brukar hon göra varje år och årets tema är film.
– Jag ska bo med Jenny, berättar hon.
Hon avslöjar också att hon ska spela trummor och heja på dem som spelar fotboll.
En i personalen visar sin skadade tumme som han fått när han stått i fotbollsmålet. Trots detta ska han åka på träningsläger till Turkiet.

Christel konstaterar att det nog är bäst att hon tar hans plats.
– Men du har ju inget pass, förklarar mamma Kristina. Då kan ju poliserna ta dig.
– Äsch, svarar Christel kaxigt. Tror du att jag är rädd för snuten.
Nej, det är det faktiskt ingen som tror.
En titt på Christels speciella väggalmanacka avslöjar att det varit full rulle hela dagen med mat, tvätt och besök av Norra Skåne. Snart bär det av till bakkursen.
Men hon hinner gosa lite med mammas hund Molly en stund innan vi går.
– Trevlig helg, säger Christel och ger oss en stor kram.

Minns du?

För tio dagar sedan stod det i en rubrik att Finjasjön bara stiger och stiger. Då hade sjön nått högsta vattendjupet sedan julen 1980, 44,24 m.
På bara ett dygn hade vattnet stigit 23 cm. Det inträffade också att vattnet i Almaån och Hörlingeån rann baklänges, mot sjön som då fylldes på från alla håll.
I Tormestorps småbåtshamn simmar svanar där bilarna brukar stå på sommaren.
Vid Brovägen är det ännu en bit kvar till rekordet 1980, 45,11 m.
Den 16 mars rapporteras läget kritiskt för stugägarna, och delar av Brovägen står också under vatten. Några kommunala insatser ser det dock inte ut att bli i dagsläget, utan man avvaktar.

Rikspolischefen Björn Eriksson har gästat Hässleholm men ville inte kommentera nya uppgifter om läckor från polisens Palme-grupp.
Däremot var han mer talför angående de galopperande vapenstölderna, en dylik sker var sjunde timme enligt polisens egen broschyr.
Det senare hade han emellertid ingen aning om, men förklarade att det naturligtvis var riktigt, om det stod så.
Anledningen till att Björn Eriksson besökte Hässleholm var att studera den lokala polisorganisationen med anledning av den omdaningsperiod som polisen nu är inne i.
I Kristianstads län blir dock det ingen befarad sammanslagning av de fyra distrikten, – Slå vakt om nära poliser, blev rubriken här.

Sanatorieskogen i Tyringe är aktuell för skogsavverkning på ett 3,5 hektar stort område. Detta väcker givetvis protester hos Tyringeborna, både unga och gamla.
– Detta är ett ovärderligt kulturområde som vi måste slå vakt om. Motionsslingorna i Sanatorieskogen är de bästa i hela Skåne, säger Tyringeprofilen Dan Glans.
Han har själv gjort åtskilliga träningspass i området som nu hotas av kalhuggning. Även unga trädkramare har engagerat sig för en orörd skog.
Namninsamling mot skövlingen är också på gång.
Senare hölls en informationsträff på plats, då åsikterna om avverkningen gick rejält isär, och stämningen blev rentav irriterad, läser vi i det referatet.
Deltog här gjorde ett tiotal politiker och representanter från fastighetskontoret.

Osby har gamla, gedigna anor på musikens område. Därför blev det succé för Osby musikskola vid öppet hus en lördag.
– Alla ungdomar intresserar sig för musik. En del nöjer sig med att lyssna, andra vill göra musik själva, resonerar Sigun Nagenius som är ordförande i musikskolans föräldraförening Con Brio – fyndigt namn i Osby!
Musikledaren Jiri Kohut undervisar i träblåsinstrument, till vilka även saxo-fon räknas, som vunnit terräng på senare år.
Annars är det gitarr, keyboard och violin som dominerar, och som barn köade till för att prova denna lördag.

I Hässleholms Hembygdspark har Sörby gamla prästgård från 1798 fått ett välbehövligt lyft.
Byggnaden hade satt sig ungefär en decimeter beroende på tyngden av fyra kakelugnar och murstockar i kombination med flitiga kaniner som underminerat grundläggningen.
– Det är i grevens tid, säger ordföranden Lennart Kristensson, annars kunde kakelugnarna ha rasat genom golvet.
Och det är naturligtvis med ålderns rätt som huset fått sina skavanker.
Per Nilssons Bygg AB i Vankiva svarade för det komplicerade arbetet att öppna golven och bjälkverket. Med hjälp av sexton domkrafter lyftes så huset tillbaka en decimeter.

Unga röster under kyrkvalven har låtit sig höras i Hässleholms kyrka. Till söndagskvällens musikgudstjänst framträdde en gigantisk barnkör med 175 unga från hela västra Göinge kontrakt.
– Det är underbart att se entusiasmen hos barnen, tycker kvällens dirigent Birgitta Roslund.
Att sammanföra barnkörerna i kontraktet till en gemensam musikgudstjänst är en uppskattad tradition för såväl barn som vuxna.
Den månghövdade publiken fick lyssna till både klassisk 1700-talsmusik och små söta vårvisor.
– Roligt att kunna bjuda musik av så skilda karaktärer, menade också dirigenten.

Mat i låda. Idag den 23 mars är det Matlådans egen dag. Matlådan som under åren varit ömsom älskad och ömsom hatad är nu aktuellare än någonsin. Denna klassiker bör verkligen stå på den klimatsmarta listan.

Erik Ögren som bor i Sjörröd är en av av många svenskar som varje dag tar med en matlåda till jobbet.
Enligt Sifo är det drygt en tredjedel av svenskarna som har med sig en låda med mat till sitt arbete.
– Veckans mat planeras och inhandlas på söndagen, berättar Erik.

Inspirationen kommer bland annat från kokböcker och olika matsidor på internet.
– Det finns en uppsjö av recept på internet, poängterar han. För att få mat över till våra matlådor lagar vi extra så det räcker till dagen efter.

I Sverige lär vi slänga ungefär var fjärde matkasse som vi handlar in. Tänk så många matlådor detta svinn skulle kunna resultera i.
Erik Ögren håller med om att det är ett perfekt sätt att ta vara på all mat.
– Vi slänger faktiskt inte någon mat, säger han.
En matlåda kan visst innehålla bara en macka, men visst lockar det att lyxa till det lite mer.
– En riktigt bra lunchlåda är ju helt klart när man lagat sin favoritmat. Då finns det ju något gott att se fram emot på lunchen, konstaterar Erik.
Patent på speciella lunchlådor började tas i USA på 1860-talet. Den svenska klassiska unikaboxen var gjord av fiberpapp och var inspirerade av de amerikanska modellerna.

Idag finns det många olika modeller av matlådor och det kan vara bra att ha i olika storlekar. En del små kan passa till sås eller sallad till exempel.
– Jag gillar matlådor av glas som bland annat går att köpa på Ikea, berättar Erik Ögren. De finns i olika storlekar beroende på hur mycket och vilken mat man vill ha med sig.
Alla på den svenska arbetsmarknaden har idag rätt till ett lunchuppehåll. De första reglerna lär ha kommit redan på 1700-talet. Men raster och utrymmen att äta sin lunch i ändrats en del under 1900-talet.

Idag handlar matlådorna mycket om ekonomiska fördelar samt ett sätt att undvika att kasta så mycket mat.
– Det är ju mycket billigare att ha med sig en matlåda på jobbet. konstaterar Erik. Dessutom vet jag vad maten innehåller då jag lagat den själv. Man sparar också tid på lunchen då man slipper springa iväg och köpa mat.
Några direkt nackdelar ser han inte.
– Nackdelen som egentligen inte är någon nackdel utan ett lyxproblem är att när man är sugen på någon utelunch, som pizza eller hamburgare, så har man redan mat som står och väntar i kylen. Då känns det rätt så onödigt att sticka iväg och köpa mat.
En titt på internet skvallrar om att mustiga grytor, soppor och gratänger är utmärkt mikromat på jobbet. Här sägs det också att ris, pasta och matvete fungerar bra som tillbehör.

Ett gott råd är att inte glömma bort salladen. Genom att lägga den i en egen påse eller låda håller den sig fräsch.
Erik menar att det finns många olika goda rätter att ta med sig.
– Jag är väldigt matintresserad och lagar mycket mat. Måste jag välja till matlådan så blir det någon köttgryta eller lasagne.

Hur länge håller då en matlåda?
Det är viktigt att kyla maten direkt efter tillagning. I så fall håller den sig ätbar i cirka tre till fyra dagar.
– Hitta också mat som går lätt och snabbt att tillaga då man inte alltid är motiverad att ställa sig och laga mat efter jobbet, säger Erik. Och till sist glöm inte maten i kylen på morgonen.
För där hjälper den ju inte mot en hungrig mage.

Från lager till bageri. Teddy Martinsson började som semestervikarierande lagerarbetare på Bergendahls i Hässleholm för över 20 år sedan.
Nu chefar han för inte mindre än 44 bagerier i landets Citygrossbutiker.

Det har gått 22 år sedan Teddy Martinsson stegade in på Bergendahls i Hässleholm för att sommarjobba. Då var han 18 år.
Det som skulle bli ett jobb över sommaren fick en fortsättning, något som inte är helt ovanligt hos kommunens största privata arbetsgivare.
Teddy lärde sig grunden och logistiken på Bergendahls genom att arbeta på kolonialvarulagret och i frysen. Därefter blev han antagen till Bergendahls affärsskola som idag heter Ung talang och som är en intern utbildning med mål att hitta nya ledare och butikschefer.

Han fortsatte därefter som säljare och försäljningschef inom East Import som då ägdes av Bergendahls. När Bergendahls sålde East Import övergick Teddy till att bli kategorichef för leksaker inom Bergendahls.
Från november i fjol är det däremot Citygross bagerier som hamnat under Teddys vingar, något som han verkar trivas utmärkt med.
För visst kan leksaker som bekant vara roligt, men Teddy konstaterar att mat och bakning nog är strået vassare.

Surdegsbröd, frallor, wienerbröd, rågbröd, tårtor ja, listan kan göras lång på vad som framställs i bagerierna. Det handlar inte om bake off, utan här matas surdeg, här knådas degar, här jäses bullar och här åker nygräddade frallor bakade från grunden ut i butiken.
– Ja, vi har riktiga surdegar som vi matar, berättar Teddy. Surdegsbröd är det mest uppskattade brödet som vi har.
Teddy förklarar att man inom Citygross jobbar med helt egna recept och att man gör nästan allt från grunden.

Teddy berättar att den senaste tiden varit både roligt och intensiv. Även om han är nöjd med den kvalitet som bröd och bakverk håller i bagerierna så finns det utvecklingsmöjligheter och saker som man kan vässa.
– Nu handlar det om att höja den redan goda kvaliteten och utbudet. Vi ska göra det enklare för våra kunder att göra medvetna val och vi ska bland annat öka utbudet av hälsosamma produkter, förklarar Teddy och tillägger att man även funderar mer på dem som är allergiska, glutenintoleranta eller veganer.

Han konstaterar att bakandet är ett riktigt hantverk. Ugnarna går igång automatiskt och är varma när bagarna anländer till jobbet. Då är även bröd och frallor förberedda dagen innan och satta på jäsning.
– Här i Hässleholm finns det fyra bagare, men antalet bagare kan variera från butik till butik. En del bagerier är större och en del är mindre.
Som kund undrar man var allt bröd som inte säljs tar vägen.
Teddy berättar att franskbröd bland annat blir till vitlöksbröd och att man även framöver planerar att göra bruschetta (grillat bröd med vitlök, olivolja och andra tillbehör). Bröd lämnas också till lokala bönder och jägare.
Med andra ord så är det färskt bröd som kunden vill ha.

– Ett av mina egna favoritbröd är ett frukt- och nötbröd, berättar han.
När man kommer in på närproducerad mat konstaterar Teddy att bröd och bakverk som görs på plats är det mest färska och lokalproducerade som man kan erbjuda i butikerna.

n Husläkarreformen, som i bland annat L-län infördes för dryga tre månader sedan, riskerar nu att rivas upp, ifall majoriteten i riksdagens sociala utskott så kräver.
Ny Demokrati söker nämligen tillsammans med oppositionen få majoritet för att ta bort lagen. Men landstingsstyrelsens ordförande, Henrik Hammar (M), avfärdar utspelet som ett resultat av splittringen inom partiet och markerar samtidigt att beslutet om reformen tagits av landstinget samt att det inte ska rivas upp.
– Det är vi som bestämmer, inte Sveriges riksdag om denna reform som vi beslutat.
n Miljöstudier av avfall och återvinning är temat för tre veckors verksamhet för låg- och mellanstadieelever på Söderparkskolan i Vinslöv.
Dessa miljöstudier har lagts in i schemat vid en ”strategisk” tidpunkt, just när systemet med källsortering håller på att införas i samhället.
En del hushåll har redan fått de nya gröna och grå sopkärlen, och övriga får dem under den närmaste tiden.
Läraren Bo Svensson har tillsammans med kolleger på skolan påpassligt lagt in dessa tre veckor kring avfall och återvinning.
Grundregeln är att ingenting försvinner från Jorden, allting sprider sig.
– All skit som vi slänger blir kvar, här eller någon annanstans.
– Våra elever kommer att bli något av experter efter detta, säger Svensson också.
n Det är billigt att handla i Kristianstad enligt tidningen Fri köpenskaps enkät, men Norra Skånes jämförelse visar att Hässleholm ligger ännu bättre till prismässigt.
En kasse med identiskt innehåll kostade i Kristianstad 462:25, medan den i Hässleholm går för 424.75.
I Stockholm är priset hela 558:70! För Kristianstads del har priserna sjunkit sedan stormarknaden Bing öppnade och satte press på övriga butiker.
I Hässleholm lär den hårda konkurrensen med tre stormarknader vara orsaken till det för kunden förmånliga läget.
n I Sibbhult har utbyggnaden av servicehuset Skogsbrynet just invigts, en investering på 15 miljoner kronor som ger ett 20-tal nya lägenheter och 25 nya jobb.
– Det här ett stort ögonblick för personal och pensionärer, sade föreståndaren för Skogsbrynet Anita Bengtsson. Anledningen till att kommunen bygger ut servicehemmen är att behovet av vårdplatser har ökat, sedan man tog över ansvaret för äldreomsorgen.
I fjol invigdes tillbyggnaden av Lindgården i Broby, snart väntar Västanvid i Knislinge och på tur står Västergård i Glimåkra.
n På Högalidshemmet i Hässleholm var samlingssalen så fullsatt som den aldrig tidigare varit!
Långt ut i korridoren trängdes publiken, när sångarcharmören Lasse Lönndahl framträdde en onsdagskväll. Åhörarna var inte heller nödbedda, när det gällde att önska låtar. Förslagen haglade, men flera av låtarna hade aldrig stått på Lasses repertoar.
Hans egentliga debut skedde 1949 med den första grammofonskivan.
Det bjöds i alla fall gott om låtar från förr här.
Förutom hemmets egna pensionärer fanns boende på Söderäng, Lyckebo, Linnégläntan, Bokeberg och Andersgården på plats.
Föreståndaren Agneta Nilsson tackade efteråt hjärtligt med påskägg till Lönndahl och hans ackompanjatör Ingvar Raab.

n Koltrastens vackra flöjt värmer våren, det var den fina rubriken nyligen till Tom Anderssons naturruta.
Ja, nu på vårkanten går man verkligen och längtar efter att få höra den sången.
Man tröttnar aldrig på att lyssna när koltrasten stämmer upp i vårkvällen, och kanske kommer en tår i ögonvrån.
Redan 1962 korades koltrasten i en omröstning till vår nationalfågel. Med sin vackra sång gör den sig påmind över nästan hela vårt avlånga land.

Tvillinggården i Nääs. Vid förra sekelskiftet monterades den gamla tvillinggården i Nääs utanför Sösdala ner bit för bit. Första tanken var att gården bara skulle rivas, men den danske direktören Bernhard Olsen, som lade grunden till det danska frilandsmuseet i Lyngby utanför Köpenhamn, var beredd att betala en slant för att rädda livet på den gamla gården.

I fjol gav sig ättlingar till Jöns Henriksson iväg till Danmark för att på plats titta på den gamla tvillinggården där släktens förfäder levt och verkat.

Jöns Henriksson var mannen som vid förra sekelskiftet bodde på gården utanför Sösdala och han var även den som tyckte att den gamla byggnaden gjort sitt.
Jöns Henriksson är även farfarsfar till syskonen Monica Jörgensen, Sven-Ingvar Jönsson och Lennart Jönsson som villigt berättar om besöket på gården som bytte nationalitet och blev danskt.

De visar en bild på en gård där bara takstolarna syns. Nedmonteringen av gården hade börjat.
”En sen vinterdag 1899-1900 var det liv och rörelse på lastkajen i Sösdala” står det i en text som skrivits av lantbrukaren Nils Månsson från Sösdala.
Han var en pojke på den tiden och en av dem som tittade på när den gamla gården kom åkande i delar på hästskjuts för att lastas av för vidare färd mot Danmark.
Stolpar och plankor var märkta så att gården skulle kunna fogas samman igen när den nådde Lyngbys frilandsmuseum utanför Köpenhamn.
De som stod vid stationen tyckte däremot att det var märkligt att någon ville betala för detta gamla bråte.

Det var den danske museidirektören Bernhard Olsen som dammsög de gamla danska landskapen på svenska sidan efter lämpliga gårdar till sitt museum.
Den första byggnaden kom från Halland och nu hade han fått nys om tvillinggården utanför Sösdala som precis skulle rivas.
Den danske direktören ska ha varit stor och kraftig med ett grått skägg när han kom med gästgivarskjuts från Sösdala till Nääs.
Ägaren Jöns Henriksson och den danske direktören enades efter lite ackorderande om ett pris på 8 000 kronor som blev en bra startplåt till den nya fastigheten.

När försäljningen ägde rum var Jöns Henriksson ensam ägare till gården.
Tidigare ägdes en del av gården av Gunilla Nilsdotter som både drev lantbruk och bageri. När hon bakade kunde hon sätta in 15-20 brödkakor åt gången i sin ugn och varje fredag körde hon till Sösdala med ett helt lass bröd som hon sålde.
Hon hade även många höns och tog med sig ägg när hon ändå begav sig till Sösdala för att göra affärer.
Gunilla Nilsdotter var änka och hade förlorat sina två barn när de bara var två dagar respektive ett år.
När Gunilla Nilsdotter blev för gammal för sin verksamhet sålde hon sin del av gården till Jöns Henriksson. Gunilla Nilsdotter flyttade därefter till ett så kallat undantagshus som Jöns lät bygga.

Familjerna som bodde i tvillinggården lär ha levt mycket nära varandra, nästan som en storfamilj. Det gällde både de som drev gården och deras tjänstefolk. De hände att man åt, högg ved i skogen och jobbade på gården tillsammans.
Den äldsta delen av gården byggdes på 1600-talet och byggdes därefter ut under 1700-talet.
Nordskåningarnas sätt att driva jordbruk påminde mycket om de danska böndernas arbetssätt.
Gårdens inredning skilde sig däremot åt om man jämförde med de danska gårdarna från den här tiden. I de svenska bostäderna sov familjen på fasta bänkar längs storstugans väggar. Här fanns också eldstaden. Husbonden och hans fru sov i ett separat sovrum.
Hos de danska bönderna brukade man ha små sovalkover som nästan var som små rum i sig själva.
Här fanns även mindre rum där gäster kunde sova över. Dessa rum var däremot inte uppvärmda, vilket innebar att det inte alltid var ett nöje att sova över på vintern. Ett utrymme ska även ha fungerat som träskomakarverkstad.

I uthuslängorna fanns stall, loge, lador, portar och brygghus. I gamla texter beskrivs även hur man i trädgården odlade grönsaker, lavendel, tusenskönor, nejlikor, kejsarkronor, pioner och citronmeliss som också kallade hjärtansfröjd. Här ska också ha funnits äppelträd och humle.

När gården väl var nedplockad och bortforslad byggdes en ny gård några hundra meter från platsen där den gamla legat.
Den här gården togs senare över av Jöns Henrikssons söner Oskar och Sven Jönsson. Sonen Nils Jönsson köpte en gård i Sandåkra som numera Lennart Jönsson äger och driver efter sin far och farfar. Av gården på Nääs återstår mangårdsbyggnaden och undantaget.
Nils Jönsson kom även att bli mannen som ägde den allra första bilen i Sandåkra. Det var en Whippet med registreringsnumret L67, vilket innebar L för Kristianstad län och 67 för att det var den 67:e bilen som registrerats i länet. Med den här bilen körde Nils Jönsson både mjölkakannor och personer som behövde snabb läkarhjälp.
När en stor del av släkten besökte den gamla tvillinggården i Lyngby i fjol flöt många minnen upp till ytan. Här kunde ättlingarna till Jöns Henriksson samlas vid den gård som lite grann fått symbolisera släkten.

Att tvillinggården idag står i Danmark är kanske inte helt fel. Skåne var ju en gång i tiden en del av Danmark. Dessutom, om inte Bernhard Olsen lagt vantarna på den gamla gården lär den förmodligen bara ha förvandlats till kaffeved och endast minnen av tvillinggården i Nääs hade varit kvar.

Från och med vecka 14 görs bebisfotograferingarna på Norra Skånes redaktion som ligger på Väpnaregatan 6 i Hässleholm. Tiden är onsdagar mellan klockan 14-15.

Samarbetet mellan Norra Skåne och Matilda Ludvigsson har upphört och från och med vecka 14 görs fotograferingar på redaktionen i Hässleholm. Fotograferingar görs på onsdagar mellan klockan 14-15.

Fotograferingen är kostnadsfri och bilden kommer att publiceras på familjesidorna i Norra Skåne.
De familjer som önskar kan även få bilden skickad till sig digitalt. Norra Skåne har tyvärr ingen möjlighet att omvandla bilderna till papperskopior.

n Som tidigare meddelats har Christina Josefsson, Hässleholm, avlidit i en ålder av 56 år.
Närmast anhöriga är maken David, döttrarna Linda och Jenny, barnbarnen Linnea och Sofie, fadern Rolf Sjöstrand, brodern Johan Sjöstrand med makan Cicci samt brodern Jonas Sjöstrand med makan Maritha med familj.
H
Christina föddes den 24 juli 1962 i Hässleholm, dotter till Anna-Greta och Rolf Sjöstrand.
Hon växte upp tillsammans med bröderna Johan och Jonas och döptes 1973 i pingstförsamlingen Hässleholm, som hon sedan tillhörde med undantag av några år då hon bodde i Borås och tillhörde församlingen där.
2004 träffade hon David Josefsson och ett år senare gifte de sig i Pingstkyrkan Hässleholm.
Hon utbildade sig inom distribution och kontor och vidareutbildade sig inom löneadministration.
Inom kontor och löneadministration arbetade hon sedan fram till dess att hon på grund av sin sjukdom inte kunde fortsätta. Hon har haft flera arbetsplatser, den sista var på Bergendahl food AB.
Hon lät också pingstförsamlingen få del av hennes kunskaper. Med stort ansvar skötte hon administrationen av lönerna för de anställda och hon var även kassör för Pingstkyrkans Second handbutik.
Christina deltog troget i församlingens gudstjänstliv. Hon var trogen i sin kyrkvärdsgrupp och även i en husgrupp. Det är bara några veckor sedan hon tillsammans med maken kom för att dela gemenskapen i husgruppen.
Christina var musikintresserad men hennes riktigt stora intresse och glädje var barn och barnbarn. De var hennes prioritering och hon ägnade mycket tid tillsammans med Linnea och Sofie.
I januari 2018 började Christinas hälsa att vackla och sedan följde en rad undersökningar, läkarbesök och behandlingar, men sjukdomen gick inte att stoppa. Måndagen den 11 mars 2019 somnade hon in lugnt och stilla i sitt hem på Rymdvägen. Hennes lidande var slut och nu har hon nått sitt himmelska hem. En älskad maka, mamma, mormor, dotter och syster är saknad men i ljust minne bevarad. Vi som församling deltar också i saknaden efter Christina och tackar Gud för det hon fått betyda för Guds verk.

H
Christina ”Tina” Josefsson var en god och trogen vän. Hon hade inte behov av att stå i centrum och var inte den som syntes och hördes mest. Men den som tror att hon var blyg och tystlåten har fel. Tina hade mycket att säga och tycka till om, både när det gällde stora och små saker.
När sjukdomen tvingade henne att stanna hemma, höll hon ändå modet uppe.
Näst sista gången vi sågs väntade jag mig att hon skulle vara för svag för att orka fika eller prata men till min stora förvåning satt Tina och handarbetade i soffan när jag kom. Vi festade på semlor och hon klagade på att maken var för snål med kaffet. Hon ville ha koppen full.
Vi hade ett mysigt samtal, hon pratade helst och mest innerligt om sina älskade döttrar och barnbarnen. De var hennes livs stolthet och glädje. De var de som fick henne att kämpa och se ljusglimtarna i livet. Hon visade bilder på mobilen och det var så mycket kärlek och värme i hennes röst.
Sista besöket blev dagen innan hon somnade in. Då sov hon mest men öppnade ögonen som för att säga att hon visste att vi var där. Vi fick tacka henne en sista gång för många år av fin vänskap, fina samtal, skratt och tårar.
Det blir tomt utan Tina.Hon var trygg och lugn, och kämpade så tappert med sin svåra sjukdom.
Tron gav henne kraft och mod under sista biten av resan. Vi är tacksamma över att ha fått lära känna Tina och våra tankar går nu till David, Linda och Jenny, barnbarnen och hela familjen Sjöstrand.

Myrorna har just vaknat och är nu mycket aktiva i solskenet vid Lillasjön.