Patrik Kristoffersson började träna för att han var överviktig. Det var länge sedan; numera trimmar han sin kropp för att klara av alla riktigt krävande utmaningar han utsätter den för.

För tillfället är Patriks träning inriktad på en tävling på Solvallas travbana i Stockholm i juni.
Där ska medlemmarna i hans fyramannalag turas om att anstränga sig på en löp- och hinderbana i sammanlagt 24 timmar.
Det handlar om tävlingsformen Toughest, som kan översättas ”tuffast” eller ”hårdast”. Man löper långt, men under sträckan är ett antal hinder inlagda, 40 stycken på 8 kilometer.
– Hindren ger en form av vila, säger Patrik.
Vila på det viset att de innebär avbrott i löpningen, som inte är det roligaste han vet.

– Löpning är kanske inte min starka sida – lägger man in lite andra saker blir det lättare.
Patrik Kristoffersson är instruktör på gymmet Fitness24seven i Malmö, han visar andra hur de stärker sina kroppar.
Det var han själv inte så noga med för några år sedan.
I skolan kände sig lite mobbad, på grund av sin övervikt. Så han undvek att gå och spela fotboll eller syssla med andra idrotter.

– När jag mönstrade till det militära sade jag att jag inte gillade att röra på mig.
Så han sattes i en stridsvagn.
Så här efteråt tycker han att militärtjänsten i Hässleholm var nyttig för honom.
– Det var en rätt karaktärsdanande tid. Jag fick rutiner, struktur, ordning och reda.
Efteråt flyttade han till Malmö och började jobba på Eon.
Han levde inte speciellt sunt, festade som ungdomar gärna gör, käkade mycket skräpmat,
Ett par och 20 år gammal blev han plötsligt medveten om att han var ordentligt överviktig.

Han säger att det inte handlade så mycket om vad han såg i spegeln:
– Jag märkte att jag inte hade någon kondis. Jag kunde inte gå uppför en trappa utan att bli andfådd.
– Vi hade ett gym i källaren på jobbet. När jag kände mig bekväm där kunde jag skaffa gymkort, från jobbet kunde man få ett friskvårdsbidrag.
– Kilona rasade och man mådde bättre.
Han gick ner från 100 till 80 kilo.
Sedan gick han upp till 100 igen, men nu handlade det om att bygga muskler.

Så kom det här med hinderbanorna.
– Det var en tjejkompis som sade att ”vi har bokat dig till det här loppet”.
Det vara bara att ställa upp. Och det visade sig att den där uppumpade kroppen som passade så bra för bänkpress inte var riktigt optimal för den här uppgiften.
– Det var tungt att springa med den kroppen.
Han beslöt att lägga om sin träning. För han gillade tävlingsformen.
Nu är han trimmat ner sig till en nivå kring 90 kilo.
– Du tränar hela kroppen, Det är en bra kombination av muskler och kondition.
– Och så är det en helt annan mentalitet i den här typen av evenemang än i ett vanligt långlopp.
– Det är en helt annan glädje. Man stöttar varandra, gläds åt varandras framgångar. Man blir som en familj.

Han beräknar att tränar ungefär en timme om dagen, plus ett långpass i veckan.
Då handlar det om lågintensiv ansträngning i en och en halv timme eller så.
Och så ger han sig alltså ut och tävlar.
Vilket råd skulle han då vilja ge till den som villa träna, vilka utmaningar ska man ge sig?
– Framför allt ska man ha kul. Sätt inte för höga mål.
– Träna gärna tillsammans med en kompis; man kan hjälpas åt, peppa varandra. Man klarar mer än man tror.

Minns du?

I månadsskiftet rådde riktigt snöoväder över Skåne. Det orsakade problem för Norra Skånes läsare.
Många saknade sin tidning i brevlådan på morgonen men fick den senare under dagen, såvida snöröjningen hade fungerat. Det gällde både inne i Hässleholm, där tidningsbuden cyklar eller går och inte orkade ta sig fram i den halvmeterdjupa snön och ute på landsbygden, där bilar inte kom fram i drivorna.
Lantbrevbäringen drabbades förstås också och åtskilliga hushåll blev utan ström. Även telefoner slogs ut i vissa fall. Trafikanterna skötte sig bra och inte mer än en olycka hade rapporterats till polisen under dagen. Det gällde en plogbil som kanade av vägen vid Laxbro och tippade ett par ton vägsalt intill Almaån.

Och vem som helst kan hamna snett, för att ta en rubrik från nästa uppslag i vår tidning.
Vid ett möte på Ljungdala skola med Thomas Frost som initiativtagare och Jan Erik Boo från polisen fanns i publiken representanter för skolan och för PUGH, Träffpunkten samt en mindre skara åhörare, antingen på grund av snön eller känslan av att ”det där angår inte mig”.
I centrum vid mötet om ungdomar och knark stod en ung kille, Pelle, som sedan 13 års ålder varit missbrukare och här delade med sig av sina erfarenheter. Förutom hasch handlade det om småsnatterier och misshandel.
Idag tackar han Lars Ek på Fröknegården i Kristianstad som alltid ställt upp som kamrat. Det var Lars som ”räddade” Pelle efter hans sju år av missbruk.

Så sent som på 1950-talet fanns det i Bjärnum inte mindre än 36 möbelfabriker och samhället räknades då, jämte Tibro i Västergötland, som ledande inom svensk möbelindustri.
Nu finns endast sex fabriker kvar här, men hantverkstraditionen är ännu djupt rotad i byn. För att understryka detta har några av bygdens möbelhantverkare tillverkat en mycket vacker soffa med tillhörande lampbord, båda utrustade med fint snidade detaljer.
Bakom det hela står dock Sparbanken i Bjärnum och själva idén föddes vid bankens 125-jubileum i fjol. Så möbelkonsten lever i vårt Bjärnum.

Men det socialdemokratiska kulturhusförslaget i Hässleholm att ta i bruk Kyrkskolan, som vi nämnt om tidigare, råder det minst sagt delade meningar om på stan.
Starkast går rektorn Karl-Gustav Karlsson ut när han säger: ”Jag blev tvärilsk när jag läste om förslaget. Horribelt kasta ut eleverna bara för ett kulturhus. Här vänder vi på 100-lapparna och så tänker de bygga ett kulturhus för 70 miljoner kronor”.
Karlsson hotar till och med att ”mobilisera” sina 1000 elever i rektorsområdet för en demonstration mot kulturhuset. Men där får han genast skarp kritik från kommunalrådet Gunnar Bengtsson (C), som helt vänder sig mot att han som rektor ger sig in i en politisk debatt men framför allt för att han tänker tvinga ut eleverna i en demonstration mot kulturhusförslaget. Men även målsmän till eleverna engagerade sig till försvar för skolan.
Dock, till sist i artikeln avslöjar Bengtsson att det blivande kulturhuset inte kommer att placeras vid Kyrkskolan utan i kvarteret Färgaren. Hässleholmsbyggen skissar redan på det förslaget.

I tidningens lantbruksbilaga framträder två yrkesmän med olika arbetsmetoder.
Unge Jan Paulsson i Mjölkalånga driver ett modernt och rationellt jordbruk, medan småbonden Hugo Kristoffersson i Maglehult sköter sina marker på ett traditionellt sätt, utan inslag av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.
Jan Paulsson, 25 år, sköter ensam 115 hektar skogs- och åkermark och arrenderar även mark på Spångängen, där han bland annat har hästar. Han tar hjälp av datorer vid utfodring och uppfödning av ett hundratal grisar. ”Jag kan inte tänka mig ett bättre yrke än att vara lantbrukare”.
Hans äldre kollega Hugo Kristoffersson i Maglehult driver två mindre lantbruk och djurbesättningen består av åtta mjölkkor, elva ungdjur, ett par suggor och några får. Även Hugo stortrivs med lantbrukssysslan och skulle inte kunna tänka sig något annat arbete.

Musikgruppen Hot Pebbles är hemtama i Göingebygden och har nyss framträtt vid en lunchkonsert i Snapphanens galleri vid Första Avenyen.
Innanför glasdörrarna var det definitivt kulturdags så det stod härliga till. Och den breda trappan kom väl till pass som publikläktare, där det syntes många yngre hässleholmare. Det är Kulturföreningen Tågarp som bland annat bidrar med aktiviteterna.
Jigs, reels, ballader och annan musik av irländskt och skotskt ursprung stod på programmet på denna udda plats och tid på dagen.

Boxaren Eusebio Pedroza från Panama, har avlidit strax före sin 63-årsdag.
Han började som proffsboxare 1973. ”The Scorion” var lättviktsmästare från 1978 till 1985. Han drog sig slutligen tillbaka efter 42 vinster, 25 på knockout.
Eusebio Pedroza var hyllad i hemlandet Panama och röstades in i International boxing Hall of fame 1999.

Kvinnorörelsen grundades i Seneca Falls i staten New York år 1848 och den 28 februari år 1909 firades den första nationella kvinnodagen och fram till 1913 firades dagen den sista söndagen i februari.
Clara Zetkin var den som tog initiativet till en internationell kvinnodag, med syfte att hedra kvinnorörelsen och stödja kampen för kvinnlig rösträtt. Förslaget vann gehör socialistinternationalen i Köpenhamn 1910, där 100 kvinnor från 17 olika länder var samlade. Däribland ledamöter från Finland, som haft kvinnlig rösträtt sedan 1906.
Året därpå firades kvinnodagen den 19 mars i Danmark, Tyskland, Österrike och Schweiz.
Dagen firades till en början på olika datum under våren men 1921 slog man fast att den 8 mars skulle bli dagen då kvinnofrågor skulle uppmärksammas extra mycket världen över.
Den internationella kvinnodagen fick större spridning i samband med den växande feminismen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
1977 antog FN en resolution med rekommendation om att införa Internationella kvinnodagen den 8 mars.
Det är ingen röd dag i Sverige, men det är officiell helgdag i 28 länder. I Berlin, Tyskland, blir Internationella kvinnodagen en röd helgdag detta år, och både kvinnor och män får stanna hemma för en dag. Andra länder som också har en röd helgdag är exempelvis Madagaskar och Vitryssland.

Världens äldste orienterare är död. Rune Haraldsson i Norrköping avled lugnt och stilla efter några dagar på sjukhus. Han blev 100 år och åtta månader.

Bondsonen tackade just landsbygden för sin goda kondition ända upp i 96 till 98-årsåldern. Innan familjen flyttade in till stan, när Rune var i pojkåren, jobbade han med allting hemma på gården, sprang några kilometer till och från skolan sex dagar i veckan. Och så vidare.

Via scoutingen kom han in i orienteringen och började tävla som 16-åring, 1933-34. Rune förblev sedan aktiv nästan hela livet ut.
Han fick till exempel stor uppmärksamhet, då han deltog i O-ringens 5-dagarorientering i nordöstra Skåne sommaren 2014 – och lite senare samma år vann Veteran-VM i Sydamerika.

Under cirka 70 år skrev han om orientering i lokalpressen hemma i Östergötland.
Det blev också tusentals bilder samt material till Svenska orienteringsförbundets publikationer. Tävlade för Norrköpings AIS, hade ledaruppdrag på alla nivåer, var nordisk hövitsman för supporterorganisationen Skogskarlarnas klubb, älskade pressgruppen inom Svenska orienteringsförbundet med mera. Deltog i cirka 20 tävlingar om året.
Totalt var skogsmannen tävlingsaktiv i cirka 75 år. Som yngre sprang han bland annat SM.

Haraldsson var i det civila under många år personalchef på Goodyear i Norrköping.
Han tycktes hinna med nästan allt. Ett SM eller VM, Tiomila eller 5-dagars, Götalands eller liknande utan Rune på plats med block, penna och kamera var otänkbart under flera årtionden.
I Skåne trivdes han alltid extra bra. För mindre än en månad sedan pratades vi vid på telefon, ovetande om att detta skulle bli sista gången. Han ville då veta så mycket som möjligt om natt-SM i Hörja i slutet av mars och Tiomila i Glimåkra mot slutet av april.
Åldermannen från Norrköping har gått i mål efter mer än 100 år. Tusentals orienterare från hela Sverige och många andra länder hedrar hans minne.
Son och två sonsöner med familjer är hans allra närmaste.

Linda Bexdal, 40, sitter med ett gäng ritningar framför sig. Arbetsplatsen är Jacobsskolan, där hon jobbar som arbetsledare för ett större renoveringsprojekt. Inte en enda sekund har hon ångrat att hon sadlade om från undersköterska till byggnadsingenjör.

Hon tröttnade helt enkelt på jobbet i sjukvården. Slitsamt med för lite resurser och dåligt betalt. Och helt obekant var hon inte med byggbranschen eftersom hennes man jobbade som snickare och hon själv gillade att hjälpa till när det gällde att hugga i med renoveringar och annat som behövde fixas.
Dessutom tyckte hon inte om jargongen där hon jobbade – i sjukvården alltså.
Men oj, tänker förstås vän av ordning. Är det inte så att byggbranschen står för den jargong som kan vara jobbig för kvinnor.
Så har inte Linda Bexdal upplevt det. Varken på de arbetsplatser i byggbranschen där hon har praktiserat under utbildningen eller där hon senare har arbetat.

Linda skräder inte orden. Hennes upplevelse är att det på arbetsplatser inom sjukvården som domineras av kvinnor finns alldeles för mycket intriger, skvaller och småsinthet. Tissel och tassel. Hon tycker att man ofta går i sin egen lilla bubbla utan perspektiv.
– Jag jobbar hellre med män än med kvinnor. Här är det raka rör. Man säger vad man tycker och sedan är det inte mer med det.
– Jag har aldrig råkat ut för några trakasserier. Nu är jag den enda kvinnan här på Göinge bygg. Det funkar alldeles utmärkt.

Linda Bexdal kan till och med bli trött på allt prat om jämställdhet. Att kvinnor blir offer.
– Vi är människor. Är du en duktig kvinna ska du ha jobbet, men är mannen den duktigaste ska han ha det. Könskvotering tycker jag inte hör hemma på en arbetsplats. Det är ju kompetensen som är viktigt.
Efter två år på Yrkeshögskola, där sex av de 28 elever var tjejer, blev Linda färdig som byggnadsingenjör. Ett jobb som är helt annorlunda än det hon hade tidigare. Men hon sticker inte under stol med att utbildningstiden var jobbig.

– Jag hade ju två små barn och så jobbade jag extra för att få ihop det. Men det gick. Vet man vad man vill så går det. Och det visste jag ju.
Men ritningar och byggprojekt, är inte det lite tråkigt?
– Nej, verkligen inte. Det är just omväxlingen och problemlösningen som gör att den ena dagen inte är den andra lik.
– Hela tiden dyker det upp situationer som måste lösas. Det gillar jag.
Framtiden då?
– Ja, nu är jag arbetsledare. Nästa steg får väl bli platschef då, svarar hon och skrattar.
Någon tanke på att byta bransch finns inte och hon uppmanar andra kvinnor att också ge sig in i den fortfarande av män så hårt dominerade byggsektorn.

Ett motto som hon tycker fungerar alldeles utmärkt är att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det funkar både på kvinnor och män är hennes bestämda erfarenhet.
– Och, tillägger hon. Jag har märkt att en kvinna på en byggarbetsplats kan förändra stämningen ganska ordentligt till det mjukare.
– Så har i alla fall jag upplevt det.

– Fler arbetsgivare måste våga anställa fler kvinnor både som lärlingar och fast anställda. Det säger Isabelle Lundberg, med i styrgruppen för den fackliga gruppen Näta, en del av fackföreningen Byggnads.

Isabelle säger att det visserligen blir allt fler kvinnor i byggbranschen, men att utvecklingen är långt ifrån tillfredsställande.
Även attityderna håller på att förändras, men även där finns en hel del att jobba på, tycker hon.
– Det finns tjejer som får ganska så grova saker kastade i ansiktet och det är inte acceptabelt.
– Bara den osäkra känslan av att ”ska jag verkligen ta det här”, visar att det är fel.
Där kan Näta hjälpa till.
– Vi jobbar ideellt men vet vilka kontakter som kan tas runt om i landet för att hjälpa de som blir utsatta.
– Vidare ordnar vi kurser och utbildningar.
Näta jobbar också med att öka intresset för byggbranschen hos unga och kvinnor, försöka påverka arbetsgivare att vilja anställa kvinnor i större utsträckning och ge branschen ett positivt ansikte.
Själv jobbar Isabelle Lundberg som plattsättare sedan åtta år. Något hon har stött på flera gånger är misstron från privatpersoner.
– De tror att jag gör jobbet sämre bara för att jag är kvinna. Och när jag gör jobbet bra blir de överdrivet tacksamma. Oj, kan en kvinna … Man kan få en känsla att man som tjej måste överbevisa att man kan.
Det finns saker som arbetsgivare måste ta hänsyn till när det blir fler kvinnor på byggarbetsplatserna. Det kan handla om till exempel omklädningsrum, och duschar.
– Nu löser man det ibland på ett ganska primitivt sätt, vilket inte är okej, konstaterar Isabelle.
När det gäller den grabbiga jargongen som kan råda på ett bygge tror hon det blir annorlunda ju fler som kommer in från den yngre generationen.
– Visst har utvecklingen gått framåt, men det går alldeles för långsamt.

– Jag älskar mitt yrke! säger Fadi Abbas. Han var matematiklärare i Syrien – nu undervisar han elever i Malmö. Han konstaterar att det finns både likheter och skillnader.

Definitivt är matematiken densamma; 2+2=4 över hela jorden, roten ur 16 likaså.
Vilket kanske står i den lärobok i matematik som Fadi Abbas är medförfattare till och som kommit att användas i skolor över hela Syrien.
– I Syrien har alla skolor samma system, samma läroböcker. Här i Sverige kan olika skolor ha olika böcker.
Många av eleverna i Fadi Abbas klassrum har arabiska som modersmål; för dem kan det vara en fördel om en lärare kan förklara ett svårt resonemang på det språket.
Flera av dem är också flyktingar, liksom han själv.
Men flyktingar i klassen är inget nytt för honom – tvärtom. Han berättar att det kom mängder av irakiska flyktingar till Syrien när USA attackerade landet 2004.

Det gjorde att flera skolor blev överfulla. Rektorn på en skola där han själv jobbade tyckte att det var bättre att skolan hade för många elever än den egentligen var avsedd för än att en del barn inte fick någon undervisning alls.
Fadi Abbas växte upp i Syriens huvudstad Damaskus med mor, far och fem bröder. Båda föräldrarna är palestinier, båda var lärare – fadern rektor – innan de gick i pension.
– Jag studerade matematik på universitetet i Damaskus i fyra år och fortsatte med att läsa pedagogik.
– Sedan var jag mattelärare i gymnasieskolor i 15 år, i kommunala skolor och i privata skolor.
Som mest jobbade han samtidigt på fem skolor. Han berättar att systemet i Syrien är uppbyggt så att alla kommunala skolor har under visning mellan klockan 8 och 13. Men privata skolor kan ha öppet senare, och det ger utrymme för extraförtjänster.
En skillnad mellan länderna, berättar han, är att man undervisar mer med hjälp av tavlan i Syrien.

– Klasserna där är större än i Sverige, säger han och berättar att han kunde ha mellan 30 och 50 elever samtidigt.
Givetvis en utmaning för en ensam lärare, som dock är hjälpt av att lärarrollen åtnjuter större respekt i Syrien än i Sverige:
– När läraren kommer in står alla upp i klassen. Det räcker att läraren tittar upp, så är alla tysta.
Men, säger han, han har inte känt några större svårigheter med att anpassa sig till förhållandena i svenska skolor:
– Jag har ju stor erfarenhet.
Fast första gången en elev tilltalade honom med bara förnamn blev han lite perplex; det skulle aldrig hända i Syrien – där skulle de använda titeln ”lärare” också.

Men han vande sig snabbt.
En sak gäller för lärare i hela världen:
– Man måste skapa goda relationer med eleverna.
Fadi Abbas syns för övrigt i ett timslångt tv-reportage som engelska BBC gjorde om skolor i Damaskus 2008. Då hade inbördeskriget ännu inte brutit ut i Syrien, det krig som gjorde att Fadi Abbas till slut beslöt sig för att lämna hemlandet. Han ville inte tvingas in i armén för att skjuta på sina landsmän.
– Jag är mattelärare, jag kan inte kriga.
2015 kom han till Malmö; året innan hade en lillebror redan flyttat hit. Sedermera har deras föräldrar följt efter.
De andra bröderna har även de lämnat Syrien; en arbetar på migrationsverket i Madrid, en är lärare i Tyskland, en är läkare i Saudiarabien, en är känd karikatyrtecknare och bor i Genève.
När han går på Malmös gator händer det faktiskt att Fadi Abbas råkar på någon av sina gamla elever från Damaskus; de har lämnat Syrien av samma skäl som han.

Här i Sverige började Fadi Abbas med att läsa sfi, svenska för invandrare.
Han har varit med i ett projekt för att möjliggöra att utländska lärare arbetar i svenska skolor. Den praktik som ingick där gjorde han på Sofielundsskolan, där har han sedan fått en extratjänst som resurslärare i matematik. Men den är inte fast, utan måste förnyas varje månad, berättar han.
När han inte jobbar blir det mycket umgänge med övriga familjen, föräldrarna kan behöva hjälp med ett eller annat.

Det svåra med att flytta till Sverige är språket, att komma från en miljö där man förstår och kan förmedla alla nyanser till något helt okänt:
– Det är svårt att börja om från noll. Jag måste utveckla språket, så att jag blir bättre på att hjälpa eleverna förstå matematik.
– Jag har inte mycket tid utanför arbetet, men till sommaren tänker jag försöka gå en utbildning i svenska.
– Jag älskar mitt yrke.

Sedan hon elva år gammal läste om Katarina Jagellonica i skolan har Victoria Enefors känt samhörighet med den svenska Polenfödda 1500-talsdrottningen. Förra året gick hon så pass långt att hon gjorde en kopia av en av drottningens klänningar; hon ser det som en hyllning till alla kvinnor som genom åren flyttat från Polen till Sverige.

Fem månader tog det att genomföra projektet att sy själva klänningen i svart sammet och sedan sy på de ungefär 3 000 pärlorna.
– Allt annat fick stå åt sidan, berättar Victoria Enefors.
Det innebar bland annat att hon ta ut en hel del ledighet från jobbet och se till att komma tidigt ur sängen.
– Jag ville vara färdig till den 4 oktober, det datum när Katarina Jagellonica och Johan gifte sig.

Johan, det var Johan Gustavsson Vasa, han som senare skulle bli svensk kung med namnet Johan III.
Idén till att sy klänningen kom när Victoria i påskas besökte slottet i Litauens huvudstad Vilnius. Det besöket berodde på hennes gamla fascination för Katarina Jagellonica.
Den föddes i Upplands Väsby:
– Jag var elva år gammal och gick i femman när vi läste om Katarina Jagellonica på en historielektion.
Victoria Enefors hade kommit till Sverige från Polen – hon är uppvuxen på landsbygden i närheten av Warszawa – när hon var sex år gammal. Hon kände att hon kunde relatera till Johan III:s gemål, som också kom till Sverige från Polen. Hon var prinsessa, född i Krakow 1526.
För Victoria känns det viktigt att hålla sitt polska arv levande och det där intresset för den polskfödda drottningen har hon sedan alltid haft med sig.

– Men jag har alltid nöjt mig med att åka till slotten där hon har bott och så. Förra påsken bestämde jag mig för att åka till Vilnius.
Polen och Litauen stod på 1500-talet nära varandra och Katarina Jagellonica bodde i Vilnius.
– På slottsmuseet hade de en hel våning om henne och hennes släktingar. Jag var där i flera timmar.
Det var en så stark upplevelse för henne att hon kände att hon ville göra något speciellt. Ganska snart var hon klar över att det skulle bli en klänning, en kopia av den som Katarina bär på en målning av Likas Cranach den yngre – som för övrigt målat porträtt av hennes systrar iförda samma klänning.
– Samma kväll åkte jag till ett köpcenter för att leta tyger.
Hon köpte en näve pärlor för 24 euro – och tänkte genast att hon nog måste lägga band på sig om reskassan skulle räcka.

Men nu var hon igång.
– De nästkommande dagarna var det bara det som gällde. Jag gick till slottet igen och berättade om mitt projekt och där sade de att jag ju måste komma tillbaka och visa den när var färdig.
”Vad har jag nu gjort?” tänkte Victoria när hon begav sig hemåt. Men ångrat sitt beslut har hon aldrig gjort, försäkrar hon.
– Jag lade porträttet av Katarina Jagellonica som bakgrundsbild på min mobiltelefon, så att jag alltid skulle bli påmind om det.
Ett problem var att porträttet av Lukas Cranach den yngre bara visar den blivande drottningen från midjan och uppåt. Så hur nedre delen av klänningen och baksidan, såg ut fick hon försöka gissa sig till efter att ha studerat litteratur konsulterat textilhistorisk expertis.
Nu nöjde sig inte Victoria med att sy och sedan brodera klänningen. Hon ville utföra arbetet på platser där Katarina Jagellonica någon gång befunnit sig. Därför har hon suttit och broderat i Krakow, i Vilnius, i Kalmar, Vadstena, Åbo, Uppsala, Borgholm, Svartsjö, Gripsholm, Vadstena – och på resor där emellan.

Pärlorna hon sytt fast på känningen har hon dessutom sett till att köpa på sådana ställen:
– Jag vet var jag köpt varenda pärla jag sytt fast, säger hon.
För att hinna med alla resor och all sömnad fick hon ta ganska mycket ledigt från sitt arbete som socionom; det var för att studera till det som hon flyttade från Stockholm till Lund 2007.
Jo, hon blev klar med klänningen i tid. Hon hade kommit till Vilnius den 2 oktober.
– Då hade jag bara småsaker kvar.
Klockan 12:01 två dagar senare lade hon ner nålen.
Sedan fick klänningen göra samma resa som Katarina Jagellonica gjorde efter sitt bröllop. Från Vilnius till Åbo, via Riga, Pärnu, Tallinn, Ekenäs. – Jag tog på mig den på varje ställe.

Victoria berättar att det tar 20 minuter att ta på sig klänningen och då behöver hon dessutom hjälp, bland annat med att dra åt snörningen där bak.
Hon är för övrigt tacksam för all hjälp hon på olika sätt fått under sina bestyr med klänningen, från personer med kunskap om själva arbetet, från personal på museer och andra ställen som låtit henne sitta och brodera på historiska platser.
– Tre kvinnor har velat köpa klänningen, men jag har svarat blankt nej – den är så viktig för mig.
Och under arbetets gång har en insikt vuxit fram om att hon inte gjort det bara för sin egen eller Katarina Jagellonicas minnes skull.
– Jag har gjort den för alla polska kvinnor som flyttat till Sverige.
Hon har så smått börjat förbereda nästa sömnadsprojekt: en annan av de utstyrslar Katarina Jagellonica hade i bagaget när hon kom till Åbo–Finland var ju då en del av det svenska riket–som nybliven hertiginna.
– Hon hade 113 stycken med sig.

MJÖLKALÅNGA/ZIMBABWE Marita Seres Carlsson, 50, ville inte ha någon traditionell semester. Istället valde hon att resa som volontär till Zimbabwe för att jobba med elefanter, noshörningar och lejon.
– Tanken hade grott i mig i flera år. Och den här resan gav mig så mycket energi!

Safariresorna i Sydafrika var inte nog. Marita ville komma närmare djuren och bli en del av arbetet med att hjälpa dem överleva.
I början av januari steg hon därför ensam på planet som förde henne till huvudstaden Harare. Med jeep bar färden vidare österut på skumpiga grusvägar, till Imire rhino & wildlife conservation. Här möttes volontärer från hela världen.
De hade alla betalat för att med sin tid och sina händer få arbeta med djuren och naturen i området. Tre arbetspass om dagen, sex dagar i veckan.
– Man arbetar inte gratis mot mat och husrum utan betalar, för att inte konkurrera om jobben med lokalbefolkningen. I Zimbabwe är arbetslösheten 95 procent, säger hon.

I området fanns allt från noshörningar och elefanter till vårtsvin, antiloper, boskap och en krokodil. Maritas uppgifter varierade från att röja sly till att mocka, utfodra, räkna zebror och träna elefanter.
– Elefanter vet vilka gräs och buskar de behöver få i sig om de har ont i magen eller får något annat problem. Därför var det viktigt att vi hämtade många olika sorters sly som de kunde äta på natten.
Elefanterna tränades också i att spåra tjuvjägare, som är ett stort problem, och tjuvfiskare. Marita är van vid att träna hundar och det här skedde på liknande sätt:
– Men jag skulle nog säga att elefanter är mer intelligenta än hundar. Jag blev oerhört imponerad.

En annan uppgift blev att bygga ett extra staket runt lejonets område. Och då var det inte tal om att åka till något byggvaruhus – volontärerna utrustades med machetes och fick träden som skulle fällas utpekade.
– Jag blev riktigt duktig med macheten! Vi avbarkade träden och sedan skulle de ligga i några dagar innan. Det enda som köptes in var spik.

I resan ingick flera möten med lokalbefolkningen, där Marita fick lära sig om deras seder. Man lever enkelt och skollbarnen hade upp till två mils gångväg till skolan.

Under den två veckor långa vistelsen utbröt oroligheter i landets huvudstad.
– Det upprättades vägspärrar, militären sköt och vi fick besked om att vi skulle skjutsas till våra ambassader om situationen blev värre, berättar Marita, som dock aldrig blev rädd, även om internet stängdes av och hon därmed inte kunde följa med i vad som hände.
Tusentals personer arresterades, hundratals skadades och flera dog i upploppen, men volontärerna kunde arbeta som planerat fram tills avresedagen då Marita fylld av minnen och med en lång rad nya vänner från skilda länder reste hem till gården i Mjölkalånga utanför Tyringe. Längtansfullt bläddrar hon bland de hundratals bilderna i telefonen.

Vill du återvända?
– Ja, absolut. Jag började fundera på det redan när jag gick av flygplanet.

Den som vill veta mer om Maritas volontärresa kan bege sig till Statt nu på onsdag klockan 18, då hon håller ett föredrag för allmänheten.

Den kanadensiska fotomodellen Elly Mayday, har avlidit efter en lång sjukdomskamp. Hon blev 30 år gammal.
Hon var född med namnet Ashley Luther i Saskatchewan och hade som mål att inspirera och beröra andra människor. De gjorde hon som modell och på sociala medier, där hon hade hon många följare.
Hon fick sin cancerdiagnos 2013, men fortsatte inspirera andra genom att lyfta fram att skönhet kommer från insidan, det sitter inte i håret. ” Jag vill visa kvinnor att det är vackert att vara skallig. Det är något jag har lärt mig och min upplevelse är det som jag kan dela med er alla.”, skrev hon på sociala medier.

Skådespelaren Jan-Michael Vincent har avlidit i en ålder av 74 år.
Han var född i Denver, Colorado och medverkade i många tv-serier, som Lassie (1968), Bröderna Cartwright (1969-1969), Gunsmoke (1971), Krigets vindar (1983), Airwolf (1984 till 1986) och Hotel (1986).
Bland några av de filmer han medverkat i kan nämnas The mechanic (1972), Hangfire (1991), White boy (2002) och Flykten till Grizzly Mountain (2004).
Han kämpade under många år med missbruk. Två gånger har han varit nominerad för Golden Globe, 1983 för Krigets vindar och 1972 för Going home.

Skådespelaren Jed Allan, känd bland annat som pappan till Steve i den populära tv-serien Beverly Hills 90210, har avlidit i en ålder av 84 år.
För drygt en vecka sedan gick Beverly Hills-stjärnan Luke Perry hastigt bort, 52 år gammal. Nu har ännu en av karaktärerna i den populära serien avlidit, Jed Allan.
På Instagram skriver Ian Ziering, som spelade rollen som sonen Steve i serien: ”Så ledsen att höra att vi har förlorat ännu en skådespelare från ’90210’. Jag hade förmånen att jobba med Jed mellan 94 och 99. En sån fantastisk man att jobba med.”
Bland några av de andra roller Jed Allan gjort, kan nämnas Days of our lives (1977 till 1985), Santa Barbara (1986 till 1993), Six feet under, CSI: Miami och The Bay.

Det är väl allmänt känt att man blir glad av frukt! Men har du hört talas om glada frukter?
Här har Mira Hanson, åtta år, målat en ananas, ett grönt äpple och några körsbär – och på alla går mungiporna uppåt.
Mira bor på Röingegatan i Hässleholm och som tack för den fina teckningen skickar vi boken Tävla med Sigge, av Lin Hallberg och Margareta Nordqvist.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Publicerade bidrag belönas med en bok, så glöm inte skriva ditt namn, adress och ålder.

Skicka till:
Personligt
Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Margareta Thorén, Uppsala, har avlidit i en ålder av 97 år. Närmast anhöriga är syskonbarn.

Margareta var dotter till Martin Thorén, komminister i Sanne i Bohuslän, och hans hustru Ebba, född Lundgren.
Hon var yngst i en syskonskara om fem systrar och tre bröder. Hon gick i kommunala flickskolan i Uddevalla och genomgick Kungliga högre lärarinneseminariet i Stockholm 1940 till 1942.

Under en följd av år var hon lärare vid Haile Selassies hov i Addis Abeba, Etiopien.
Hon skrev in sig vid Lunds universitet 1951, blev fil kand 1959 och fil mag 1963 i litteraturhistoria, nordiska språk, engelska och religionshistoria.
Hon undervisade vid Kommunala flickskolan i Lund från 1951 och från 1968 fram till sin pensionering vid Katedralskolan.
Margareta var en skicklig och omtyckt lärare. En av hennes elever, Jan Svensson, som senare blev professor i nordiska språk, menade att hon var den bästa lärare han hade haft.

Margareta gifte sig 1975 med en ungdomskärlek och flyttade efter sin pensionering till Uppsala.
Hon blev änka 2006 och tillbringade sitt sista år på ett äldreboende i Björklinge.
Till sin natur var Margareta tillbakadragen, men kunde stundom glittra till i enthusiasm inför en dikt av Karin Boye eller ett bestånd av stjärnflocka i Linnéträdgården.
Hon reste gärna och besökte platser som Korfu, Budapest och Berlin. Hon var djupt präglad av sin kristna tro och den första att skänka en tiggare en slant och ett leende. Hennes ögon var skarpa och hon kunde i vimlet ropa till en av samariterna i hemtjänsten: – Hej, Sergej!

I Lund minns vi henne på väg till skolan ifrån hemmet i Gyllenkrooks allé eller som svartklädd, sylfidisk joggerska på vallen.
Margareta hyste varm omtanke om sina släktingar i ”klanen”, som hon kallade den och om sina många brevvänner.
Hon kommer att vila jämte sin man på en av landets vackraste kyrkogårdar – den i Söderbärke i Dalom. ”Från oro till god vila”.

När Pavel Coufal nyligen blev anställd som ST-läkare på akuten i Malmö beskrev han det som att en dröm hade blivit sann. Han hade fått kämpa hårt för att nå den – sin tillvaro i Sverige började han som uteliggare.

Nu känner Pavel Coufal att han har hamnat rätt. Till slut är han akutläkare – han gillar när det rör på sig, när det är bråttom.
På instagram och facebook berättade han om hur glad han var över att få jobbet på Universitetssjukhuset i Malmö – och om hur nere han var den där första tiden i Sverige, när han bodde i en skog i Mellansverige.
Och hur svårt det än har varit, så vill han så här i efterhand inte ha det ogjort, utan kallar det den bästa lektion som livet gett honom.
Att han hamnade där i skogen berodde på att han kom hit tidigare än han tänkt.
– Jag hade klart med en sex veckor lång kurs i svenska i Uppsala, där boendet ingick, berättar han.

Men han hade av olika anledningar varit väldigt ivrig att lämna Tjeckien så fort som möjligt, komma långt bort från familjen. Så snart han var klar med sin läkarexamen från Karlsuniversitetet i Prag i satte han sig i bilen – tre och en halv vecka innan kursen i Uppsala skulle börja – och körde genom Polen upp till Gdansk, där han tog färjan till Nynäshamn.
Han hade påbörjat sin resa med motsvarande 9 000 svenska kronor på fickan.
– Jag tänkte att jag kunde bo på motell eller så innan kursen skulle börja. Men jag förstod snart att pengarna inte skulle räcka till det.

Pengar han skulle få låna hade heller ännu inte kommit in på kontot.
Så han tog beslutet att bosätta sig i en skog utanför Märsta, tills kursen började.
Pavel kommer från en liten ort i sydöstra Tjeckien, fyra, fem mil från Brno. Den heter Miroslav; han berättar att den ligger i ett jordbruksdistrikt och att hans far hade ett företag i den sektorn.
– Ingen i min släkt har varit läkare.
Det var heller ingen gammal dröm han hade haft, utan det var egentligen inte förrän han skulle gå vidare från gymnasiet som han valde det spåret. Men sedan var det bara det som gällde.
– Jag hade ingen plan B.
Så i juni 2011 flyttade han till Prag för att studera medicin.
– Jag älskar Prag, jag saknar Prag, faktiskt.
Men han ville alltså bort från Tjeckien, Ett alternativ var Irland, eftersom han gjort tre månaders praktik där under sin utbildning.

Men han tyckte att där slet systemet för hårt på sina läkare och han hade fått intrycket att förhållandet var det samma i Storbritannien. Liksom hemma i Tjeckien.
Valet kom att stå mellan Norge och Sverige.
– Men Norge är inte med i EU.
Viktigt i sammanhanget var säkert också att han en tid haft ihop det med en tjej från Bålsta, så han hade varit i Sverige några gånger.
De där veckorna i skogen utanför Märsta var svåra.
– Det var en dålig sommar, det regnade hela tiden.

Bilder han lagt ut på internet visar hur svåra förhållandena var och att han själv heller inte var i bästa skick.
Han berättar att han var nära att ge upp.
– Du ligger där i skogen och det närmaste du har är en bensinstation en kilometer bort. När alla dina kompisar från skolan har fått jobb och du ligger där ensam i skogen – det gör ont.
Det var mycket förtvivlan. I tonåren hade han gjort ett misslyckat försök att ta sitt liv – då var det flera faktorer som gjorde att han kände tillvaron svår, bland annat att han inte kände att han fick något stöd från sin familj när han diagnosticerats för depression.
– Då, när jag var 18 år, lovade jag mig själv att aldrig göra om det. Det är klart att sådana tankar kommer, men jag har aldrig tillåtit dem att ta över.
Så han härdade ut.
– Den första veckan var jag bara ledsen. Den andra började jag bli lite filosofisk, ställa frågan till mig själv om vad jag gör här och fundera över den.
Han blev klar över att hans mål stod fast.

Så småningom började kursen i Uppsala, och det innebar alltså att han fick någonstans att bo. Pengar kom till slut in på kontot.
Senare följde en kurs i Stockholm i yrkessvenska för läkare och annan vårdpersonal. Han berättar att en del av studenterna kompletterade med privatlektioner för många hundralappar per timme.
Det hade inte han råd med:
– Jag frågade en hemlös man i Stockholm om han ville prata med mig. Han sade att om han fick 50 kronor och mat kunde han prata med mig i tre timmar.

– Vi pratade om ingenting. Det var bara skitsnack, men det var skitsnack på svenska.
Pavel gick mycket målmedvetet in för att lära sig svenska. En period gick han tre kurser samtidigt.
– Jag tror att det var bra att jag kom hit ensam. Jag hade ingen att prata tjeckiska med.
Och han vägrade ta till engelska:
– Om någon frågade något på engelska svarade jag på svenska, även om det var dålig svenska.
Han hade flera snack med den hemlöse mannen i Stockholm och när det var dags för slutprov fick han högsta betyg.

Sedan följde anställning på en vårdcentral i Lidköping. Semestern förra året tillbringade han som stafettläkare i Arbrå. Han behövde dra in mycket pengar, eftersom han varit tvungen att låna för att klara de första månaderna i Sverige.
– Det hade inte gått utan mina vänner, säger han.
Han hade också tagit sms-lån, väl medveten om att det inte var speciellt smart.
– Sådana skulder växer ju snabbt. Man får ta nya lån för att betala de gamla.
Men han fann det bättre att göra så än att behöva skämmas för att utnyttja vännernas välvilja till ytterlighet.
Att han har skaffat många vänner under resan blir tydligt när man ser alla välgångsönskningar och gratulationer han fått på sitt inlägg på nätet, när han berättar att han fått så kallad ST-tjänst som akutläkare på Skånes universitetssjukhus i Malmö.

– Jag sade upp mig från vårdcentralen. Jag följde hjärtat. Allmänmedicin var aldrig för mig. Jag är en sådan som älskar stress, att något händer hela tiden.
Förra året såg sig Pavel Coufal alltså tvungen att jobba på sin semester, för att betala av på lånen. Skuldfri blev han i slutet på augusti.
I år tänker han unna sig ledighet på sommaren:
– Jag vill resa till Nepal, till Tibet. Det är en dröm jag har.

Trummisen och musikern Hal Blaine, har avlidit i en ålder av 90 år. Han anses vara en av de trummisar som gjort flest studioinspelningar under sin karriär med över 35 000 studioinspelningar, inklusive 6 000 singlar.
Han har medverkat på 150 låtar som hamnat på USA topplista, och har även gjort soundtracks till film och teve.
Han var född med namnet Harold Simon Belsky i Holyoke, Massachusetts och började spela trummor som åttaåring. På 40-talet flyttade han med sin familj till Kalifornien.
Där började han spelade jazz och storbandsmusik, och sedan blev det rock and roll. Från 1949 till 1952 spelade han trummor för Roy Knapp.
Han spelade bland annat i Wrecking crew, turnerade med Patti Page och Tommy Sands och spelade i Count Basie’s big band. Han spelade i låtar som Be my baby med Ronettes, Good vibrations med Beach Boys, Can’t help falling in love med Elvis Presley, Half breed med Cher, Mr Tambourine man med Byrds, Thank God I’m a country boy med John Denver, The happening med The Supremes och Theme from Mahogany med Diana Ross.
Han har belönats med 263 guld och platina och spelade trummor på sex Grammy-vinnande ”Årets skiva”: Med Herb Alpert & the Tijuana brass 1966 A taste of honey, Frank Sinatra 1967 med Strangers in the night, The 5th dimension 1968 med Up, up and away, Simon & Garfunkel 1969 Mrs Robinson, The 5th dimension 1970 Aquarius/Let the sunshine in och Simon & Garfunkel 1971 med Bridge over troubled water.
Hal Blaines liv porträtterades 2014 av Johnny Sneed i filmen Love & mercy. Han valdes in i Modern drummer Hall of Fame 2010.
2018 fick han ta emot en Grammy lifetime achievement award för sin musikkarriär.

Visst är det vackert när man ser regnbågen på himlen?

Matilda Gustavsson på Hagavägen i Sösdala, har målat denna fina teckning på olika regnbågar. Det finns både stora och små, med många glittriga färger och med bara några få.
Matilda är sex och ett halvt år och som tack skickar vi henne boken Billy badar, av Margareta Nordqvist.
Vill du också ha en bok?
Alla är barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Skriv gärna några ord om motivet och glömt inte uppge namn, ålder och adress. Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Idag, den 14 mars 2019, lyfter vi på hatten för Maj-Britt Olsson på Nygård i Slättaröd, Bjärnum, som fyller 100 år.

Maj-Britt föddes med efternamnet Ekberg och i unga år arbetade hon som mattväverska på väveri i Bjärnum.
Hon hjälpte även till på föräldrarnas lantbruk när det behövdes, någon hon fortsatte med under många år även sedan brodern övertagit gården.
1941 gifte hon sig med möbelsnickare Karl-Gustav Olsson från Höör, som kom till Bjärnum för att arbeta inom möbelindustrin. Maken gick bort för snart 13 år sedan.
Maj-Britt Olsson är mycket intresserad av växter och natur. Förutom att sköta hemmet ägnade hon mycket tid i sin trädgård, där hon trivdes bland blommorna och i grönsakslandet.
Numera ägnas uppmärksamheten år orkidéerna i fönsterkarmarna.
Hon har genom åren varit aktiv inom föreningslivet i Bjärnum. Maj-Britt Olsson var medlem i Röda korset, under många år stickade och virkade hon flitigt ”babypaket” som sedan skickades till behövande i världen. Ända fram till i fjol har hon fortsatt sticka barntröjor, som skänkts till välgörenhet.
Vid OK Torfinns orienteringstävlingar och andra evenemang hjälpte hon till och skötte marktjänsten. Hon kan inte vara så aktiv längre, men är fortfarande medlem i IOGT-NTO.
Det har också blivit en hel del resor genom åren, först för att lära känna Sverige, från söder till norr.
Många av Europas länder har besökts, hon har träffat ättlingar och utvandrade släktingar i USA och besökt Egypten, Israel och Jordanien.
Genom alla åren har hon varit hembygden trogen och bott i Bjärnum. För två år sedan flyttade hon in på Nybo äldreboende, där 100-årsdagen kommer att firas med glädje.
Maj-Britt Olsson har en dotter och ett barnbarn.

1919 föddes Maj-Britt Olsson i Bjärnum.
Samma år födde också bland annat den amerikanske jazzmusikern Nat King Cole, den argentinska politikern Evita Perón, den brittiska författaren Doris Lessing, den svenska författaren Lennart Hellsing och den stora tv-personligheten Lennart Hyland.
Första världskriget var slut, men det var oroligheter runt om i världen.
Den 28 juni undertecknades Versaillesfreden och Tyskland tvingades betala krigsskadestånd och fråntogs alla sina europeiska besittningar.
Den svenska sjuksköterskan Elsa Brändström fick ta emot Röda korsets guldmedalj för sina insatser för krigsfångar i Ryssland. Hon var känd som ”Sibiriens ängel”.
I USA bildades det amerikanska filmbolaget United artists, av Charlie Chaplin, Douglas Fairbanks, Mary Pickford och DW Griffith.
I London stiftades Rädda Barnen under maj månad och strax därefter var det kungligt bröllop i Storkyrkan Stockholm då prinsessan Margaretha gifte sig med prins Axel av Danmark.
I Sverige avskaffades den sista kristidsransoneringen, brödransoneringen och på Telegrafverket i Stockholm visades en trådlös radiotelefon upp.
SF, Svensk filmindustri, bildades då Svenska bio och Filmindustri AB Skandia, gick ihop och på hösten hade Mauritz Stillers film Herr Arnes penningar, premiär. Den var baserad på Selma Lagerlöfs roman.
Risdagen antog lagen om åtta timmars arbetsdag för industrin och arbetsvecka blev 48 timmar. Mot slutet av åren utkom Evert Taubes första vissamling, Sju sjömansvisor och Byssan lull. Sverige fick även sin första kvinnliga arkitekt, den norskfödda Anna Mohr.