Hökön Få byar har så omfattande koll på sin historia som Hökön. Här träffas man varje vecka i den gamla skolan för att räta ut alla frågetecken bland de göingska släkterna. I höst har släkttrådarna ringlat ändå till Kanada.

Få byar jobbar så hårt med att dokumentera den egna historien. Foton med män, kvinnor, barn och händelser studeras och analyseras. Ibland är det någon som känner igen personerna på ett foto direkt, men ibland krävs ett omfattande detektivarbete.

Varje vecka träffas flera bybor för att diskutera och berätta vad de lyckats rota fram sedan förra gången.
Drivande i projektet är Kenty Magnusson och Solveig Palm. När det gäller att blåsa nytt liv i gamla bilder så är det Kenty Magnusson som håller i penslar och reglage. Med hjälp av Photoshop restaurerar han foton och ger dem ny färg. Eller rättare sagt gammal färg.

Tanken är att fotona ska se ut som om det var tagna i färg för länge sedan. Här gäller det att ha känsla för vilka färger man hade på sina kläder i början på förra seklet. Ibland blir det däremot en vild gissning.
För närvarande förfogar man över drygt 10 000 bilder och det ramlar hela tiden in fler.
Kenty erkänner att han kan bli mer eller mindre besatt av alla foton. Tiden rinner iväg när han försöker få fram detaljer och färgnyanser i bild efter bild. Bland alla de foton som dykt upp under åren har man till och med hittat Harry Martinsson som barn när han jobbade på Vakö myr.
Kenty Magnusson och Solveig Palm fick tidigare i år ta emot Osby kommuns Eldsjälspris för det stora arbete som lagts ner på all dokumentation av Hökön och omkringliggande byar.

Just den här dagen när tidningen kommer på besök dyker Karen Hakansson och hennes man Todd Malone från Kanada upp. De bor i Vancouver och när de ändå var på besök i Europa ville de passa på att besöka byn där Karens farfar Edvin kom ifrån.
– Jag sökte på Google map:s och hittade Hökön, berättar Karen. Där kunde jag till och med se skolan vi är i nu.
Paret bestämde sig för att besöka byn, bekanta sig med omgivningen och besöka förfädernas gravar.

Det var många i trakten som gav sig av till just Kanada för att jobba som rallare. Det var ofta ett tufft liv som väntade, men svenskar var populära som arbetskraft. Någon ska till och med ha sagt att ”får jag bara svenskar, snus och brännvin ska jag bygga järnväg till helvetet”.
Givetvis har Kenty och övriga detektiver i Hökön lyckats leta fram foton och information om Håkanssonsläkten. Och Bengt Håkansson och hans syster Inga-Maj Jönsson som också är Håkanssonättlingar är på plats.

Ett vackert gammalt svartvitt foto från runt 1920 visar Ida och Per Håkansson med åtta av sina sammanlagt tio barn. Med på bilden finns Karens farfar Edvin. Ida och Per är med andra ord Karens farfarsfar och farfarsmor.
Bengt och Inga-Maj berättar om Edvin, Hilding, Gunnar och Elisabeth som åkte till Amerika och om Lennart som tog över gården.
Efter en stund är alla inbegripna i samtal om den spretiga släkten som spritt sig från Göinge över Atlanten till Kanada. Efteråt fortsatte de till den gamla gården som ligger i Fjärkulla innan det blev julbord på Ikea. Därefter avslutade de dagen vid Per och Idas grav i Loshult.

Kenty berättar att han ser fram emot fler besökare vars släkttrådar har sitt ursprung i trakten kring Hökön.
Besöken är bara välkomna. De kan kanske till och med hjälpa till att rätta ut några frågetecken som fortfarande återstår i den enorma bildskatt som finns lagrad i byn.

Lisbeth Sjölén, född Andersson, Tyringe, har avlidit i en ålder av 83 år.
Hon var född i Malmö. Efter realexamen arbetade hon som sekreterare och läste samtidigt in handelsgymnasium via Hermods korrespondensinstitut där hon tog examen 1956.
Vid en Hermodsträff 1959 mötte hon sin blivande make Rolf Sjölén. Tre månader senare förlovade de sig innan han flyttade till Uppsala för att läsa vidare.
En tid senare fick hon arbete i Uppsala och flyttade dit. Lisbeth och Rolf gifte sig i Malmö 1960, men bodde kvar i Uppsala tills Rolf var klar med sin lärarutbildning. Han fick tjänst i Trelleborg och de flyttade till Malmö igen 1962. Samma år föddes första barnet. Familjen utökades sedan med ytterligare två barn.
1966 gick flyttlasset till Tyringe där Rolf fått tjänst som lärare på Tyringe Centralskola.

Lisbeth blev hemmafru i 17 år och satsade helhjärtat på denna sin största livsuppgift. Hon tog hand om barnen och hemmet, sydde kläder och utvecklade också sitt intresse för vävning och konsthantverk.
Hon tyckte mycket om att laga mat och baka och göra det lilla extra. Ett annat av hennes glädjeämnen var att odla orkidéer.
När hon sökte sig ut i arbetslivet igen blev det först på dåvarande PK-banken i Hässleholm och därefter på NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, där hon stannade till sin pensionering.
På NBV arbetade hon först som studieorganisatör och sedan huvudsakligen som ekonomiansvarig.
Hon vidareutbildade sig i 55-årsåldern till revisor.
Lisbeth hade, liksom Rolf, ett ideellt engagemang i nykterhetsrörelsen IOGT-NTO där hon fick förtjänsttecken i silver för styrelsearbete under 25 år.
Efter pensioneringen gick hon med i SPF i Tyringe och var under några år styrelseledamot. Hon erbjöd också datorsupport till medlemmarna.

Lisbeth hade ett brett kulturintresse. Tillsammans med Rolf gjorde hon flera minnesvärda resor, bland annat följde de i utvandrade släktingars spår i USA. Hennes intresse för vävning och tyger förde henne även på resor till Kina.
Lisbeths och Rolfs kärlek var stark och Lisbeths sorg och saknad blev stor när Rolf gick bort redan 1996. Barnbarnen betydde alltid mycket för henne och kanske ännu mer sedan hon blev ensam.

Närmast sörjande är dottern Berit, Hörja, med maken Urban Önell och barnen Jonathan med sambon Bebelyn, Emil samt Rio och Renato, dottern Anna-Karin, Trollhättan, med maken Anders Hansson och barnen Ruben, Ingrid, Stella, Vidar och Hampus, och sonen Bengt, Stockholm, med sambon Frida Amundin.

Personligt Skånska Dagbladets styrelseordförande Håkan Mattsson, Löderup, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Han blev 65 år gammal.

Håkan Mattsson hade varit ordförande i Skånska Dagbladets styrelse i nästan tio år; innan dess hade han 15 år i styrelsen bakom sig; tio år dessförinnan hade han valts in i styrelsen för tidningens ägarförening.
Det innebär att han var med om att leda tidningen i 35 år.

Han kom tidigt in i politiken. Han har berättat att han som åttondeklassare fick i uppgift att gå igenom riksdagspartiernas program och att det var då han fastnade för Centerpartiet.
Ett av de viktigaste skälen var att partiet ville verka för en levande landsbygd.

Han kommer själv ur lantbrukarfamilj och bodde på samma gård i Hagestad där han växte upp tilsammans med en yngre bror.
Även om han själv valde ett annat yrke än bondens bedrev han ett småskaligt lantbruk på gården, även om han inte utförde det handfasta arbetet själv.

Han studerade till civilekonom i Lund. Han började arbeta i bank och var stationerad på många orter i Skåne innan han gick över till it-branschen.
Han fick anställning på IBM. 1998 blev han verkställande direktör för ett av Sigmas dotterbolag i Malmö. Det kom att bli Alfa, ett företag han senare köpte och ledde. Det sysslar med it-tjänster åt kommuner och landsting.

Håkan Mattsson arbetade intensivt för Centerns ungdomsförbund de tidiga åren. Han satt i Ystads kommunfullmäktige i 35 år och innehade höga poster i stadens politiska liv, bland annat som kommunalråd 1992-1994 och kommunfullmäktiges ordförande.

På senare år trappade han ner på sina politiska uppdrag för att ha mer tid för sitt företag, men han var fortfarande ordförande för Ystad Military Tattoo.
När han blev ordförande i Skånska Dagbladets styrelse krävde också det en större arbetsinsats än tidigare, speciellt som hela tidningsbranschen är mitt uppe i en svårmanövrerad omställningsperiod, där mediekonsumenternas vanor förändras snabbt, hela tiden.

Men han hade en stark tro på en framtid för lokalt förankrade tidningar.
I unga år höll Håkan Mattsson på med scouting och fotboll, där han representerade Löderups IF och Borrby IF. Det var centerpositionen som gällde där också.

Han sysslade också en del med ridning. Hästintresset tog han upp igen i slutet på 1990-talet, när han började föda upp arabhästar.
Han tyckte också om att laga mat. I en intervju i Skånska Dagbladet inför sin 50-årsdag berättade han att han alltid varit road av det, men att han också varit tvungen att lära sig mer sedan han mist sin mor när han bara var 17 år.

Håkan Mattsson tyckte mycket om att resa och han och hustrun Agneta – de träffades genom politiken och gifte sig 1986 – hade skaffat ett fritidshus i Marbella i Spanien.
De har döttrarna Elisabeth och Victoria.

Skånska Dagbladets verkställande direktör, tillika chefredaktör, Lars Sjögren säger:
– Jag arbetade mycket nära Håkan under de två senaste åren. Håkan har betytt otroligt mycket för företaget och det mesta av den tid och kraft han lade ner för bolagets räkning gjordes i det tysta. Han var lite av en naturkraft med en extremt stark vilja. Våra tankar går till Håkans familj just nu.

Gylsboda Karin Linderoth har blivit Göingebygdens egen julkortsdrottning. Trots att allt fler skickar digitala julkort har Karins motiv blivit omåttligt populära.

Den här dagen befinner sig Karin Linderoth i det renoverade Sliperiet i Gylsboda utanför Lönsboda. Här började julmarknadsmyset med julöppet den 8 december och det slutar inte förrän på söndag den 16 december.
Man kan säga att Gylsboda nästan är Göinges utpost på vägen mot Blekinge.

Det är en miljö som Karin älskar. Skogen, sjöarna, djuren och tystnaden. Själv bor hon på Santatorp strax utanför Lönsboda och det är här som hennes julmotiv växer fram.
Hon började på allvar att måla julkort för ungefär sex år sedan. Först sålde hon till Backemarks som är en stor korttillverkare innan hon tog hand om det mesta själv.

Förutom julkort har hon skrivit flera böcker om kossan Margit och hennes äventyr, samt en bok om drakar. Även böckerna har blivit populära, inte minst för bilderna som gillas av både gamla och unga.
2016 fick Karin Osby kommuns kulturpris något hon delade med kossan Margit. För Margit finns på riktigt, är av rasen highland cattle och tror ofta att hon är en hund.
Margit var från början en kalv som stötts bort av sin mamma och fick förvandlas till en julklapp till Karin. Detta var ett lyckokast eftersom Margit blivit kändis i bokform och hon finns givetvis även med på flera julkort.
Margit älskade clementiner och bröd som liten kalv men har med tiden ”normaliserats”.
Kärleken till hundar visade sig redan på ett tidigt stadium då hon rymde in i hallen till grannarna när hon hörde deras hundar skälla.

Vad som är verklighet och fantasi i Karins omgivning kan man inte så noga veta. Och egentligen spelar det kanske ingen roll.
Vättar, troll, tomtar, älvor och allehanda småfigurer blir märkligt levande genom Karins penslar. Hon ger även djuren en själ i sina bilder.
Det är inte bara kossan Margit som tittar fram på de snöiga julkorten. Här dyker även hästar, rävar, får, katter, råttor och andra djur som bor i skogen upp.

Just nu snöar de på djur och småknytt, men snart kommer vårsolen och Karin planerar som bäst att även skapa påskkort.
Karin har en webbutik där hon säljer sina kort, men hon är givetvis även ute på mässor och julmarknader.
Nu senast var hon på Huseby där hon fick snabbeställa 8 000 nya kort.
– Jag fick packa på nätterna och sälja på dagarna, berättar Karin.
Anledningen till att bilderna blivit så populära tror hon beror på motiven som föder en längtan till ett enklare och lugnare liv.
– Förmodligen finns det något nedärvt i oss som gör att vi dras till gemenskapen framför en gammal vedspis. Jag försöker att skapa en kontakt mellan motiven och den som tittar på dem, förklarar Karin.

Varje år dyker nya motiv upp och hittills har det blivit runt 70-80 stycken.
Hur många julkort skickar då Karin själv?
Inte ett enda, avslöjar hon. Efter den stora julkortsdosen under hösten orkar hon inte.
Framöver kommer Karin att släppa ytterligare en bok om drakar, den här gången blir det blomsterdrakar.
Hon har tidigare gett ut en drakbok. Det var en idé hon fick när hon deltog i en utställning till förmån för utsatta barn.
Karin berättar att drakarna är vackra, snälla, snabba och kan bli alldeles verkliga om man bara vill. De är dessutom fridlysta.
Senare kommer också en konstbok som berättar hur Karin bygger upp sina bilder och där hon ger tips.
En bok som slår an en riktig julton är hennes bok Decemberäventyret. Även här är det vintermys på hög nivå.
Ett av julkorten föreställer ett julpyntat Sliperi. Originalet har hon skänkt till föreningen, men det finns även 150 tryck av bilden där all behållning går till den kreativa föreningen ute i Göingeskogen.

Jultävling  Kanske tycker ni att det är lite sent att skicka julkort? Men julkort kan följa med en present eller en blomma på julafton. Eller sparas till nästa jul.

Så nu kommer en liten fråga till de mer vuxna läsarna, som givetvis kan ta hjälp av sina barn. Karin Linderoth har skrivit flera böcker om kossan Margit och flickan Rosita. Men vad heter hennes mormor och farmor i böckerna?
Skicka in svaren och var med och tävla om fem buntar med julkort målade av Karin Linderoth. Senast den 20 december vill vi ha svaren.
En person kan även vinna ett tryck föreställande Sliperiet i Gylsboda.
Originalet hänger i Sliperiet i Gylsboda, men det finns även en unik upplaga på 150 tryck. Med lite tur kan man vinna ett exemplar.

Personligtredaktionen

Norra Skåne

Väpnaregatan 6

281 81 Hässleholm

personligt@nsk.se

Jultävling Allt fler skickar julkort digitalt, men nu är det dags för alla barn att ta tag i pennor och penslar för att måla ett eget julkort.

De inskickade bidragen tävlar om Karin Linderoths bok Decemberäventyret, en spännande bok om vätten Valle och skogsmusen Maja som av misstag hamnar i Norrbotten och nu måste ta sig ner till södra Sverige.
Boken är fylld med Karins underbara bilder.
Redaktionen vill ha julkorten senast den 20 december:

Personligtredaktionen

Norra Skåne

Väpnaregatan 6

281 81 Hässleholm

personligt@nsk.se

Minns du?

– Vad fina ni är och så har ni hela livet framför er, sa 88-åriga Helga Persson på Bokebergsgården, när luciaföljet uppenbarade sig i hennes lägenhet.
Då blev känslorna övermäktiga för lucian Jennie Johansson och hennes tärnor, som fick plocka fram sina näsdukar, när tårar rullade nerför tjejernas kinder. ”Så mörk är natten” och ”Nu glimmar tusen stjärnor” sjöng de, och nog glimmade det, när flickorna gav sig ut i bygden för att sprida ljus och värme i en mörk årstid.
Och det blev många fler känslomässiga möten för dem. Ett digert program fick de att avverka, men humöret var på topp och man hoppades att alla röster skulle hålla distansen ut.
Nu något helt annat! Centern i Hässleholm fyller i år 50 år, vilket man firat med middag och underhållning på Restaurangskolan. 68 medlemmar har Hässleholmsavdelningen detta jubileumsår.
– Centern har en viktig roll idag, säger nuvarande ordföranden Curt Hjalmarsson. Våra viktigaste områden är miljön, den sociala tryggheten och decentraliseringen.
På plats vid jubileet fanns tre tidigare ordföranden, Erik Persson på Lärbro, Lave Olsson och Sven Erik Svantesson.
– Vi är en förhållandevis aktiv centeravdelning, säger vidare Hjalmarsson och avser representanter inom både det kommunala och på distriktsnivå.
I jubileumsskriften läser vi att det var 1943 som en lokalavdelning av Bondeförbundet bildades vid ett möte på Cecils café vid Järnvägsgatan, och samma år blev Värpatorparens tidning Norra Skåne ett centerorgan. (Redaktör P A Persson avled samma år. Red. anm.).
Värdefulla Osbymiljöer bevaras, heter det i en rubrik, och det handlar om både sekelskiftesmiljöer och hyreshus från 60-talet som får ett kulturellt värde.
En inventering av Osby tätort har gjorts, och Länsmuseet fick i uppdrag att dokumentera aktuella miljöer.
Åke Werdenfels åtog sig uppdraget med inventeringen som skiljer sig något från tidigare insatser på området.
Kommunens kulturchef Tommy Johansson menar att enbart ett objekt inte skapar en rättvis bild, omgivningen är lika värdefull. Därför har denna gång hela kvarter och kompletta platser fått benämningen ”kulturhistoriskt eller miljömässigt mycket värdefulla områden”, tillsammans elva stycken som hittills redovisats.
Mera Osby! Där kom den allmänna bildningen med ”Skole-Tuen”, anser Sven Ahlberg i Hasslaröd.
För läraren Tufwe Nilssons minne på kyrkogården har Ahlberg engagerat sig. Tufwe får som ingen annan personifiera skolväsendets framväxt i bygden under början av 1800-talet.
Tufwe Nilsson var född 1785 och dog 1855. Hans gravsten murades för femtio år sedan in i norra kyrkogårdsmuren, men Ahlberg vill verka för att den återförs till sin rätta plats på kyrkogården.
Redan 1818 hade Tufwe Nilsson antagits som lärare av prosten Collin, därtill klockare, och han slutade som lärare vid ”fasta skolan” 1846, men fortsatte läsa med fattiga barn under några år.
Nu hoppas man på att kyrkogårdsnämnden skall återbörda Tufwes gravsten till sin rätta plats.
Och nu mera kyrkligt! Här handlar det om Röke kyrkas nyrenoverade orgel som fjärde advent återinvigs. Hela arbetet har tagit ett halvår att utföra, men det var nödvändigt, säger förre kantorn Nils Nilsson som har hela 35 års erfarenhet av orgeln.
– Mekaniken var mycket dålig, och man blev tvungen att använda sig av lite knep för att klara av den. Den danska orgeln från början av 1960-talet har 899 pipor, vilket är i minsta laget för ett stort kyrkorum som det i Röke, anser orgelbyggaren Gerald Reitzig från Mårtenssons orgelfabrik i Lund.
Kostnaden för renoveringen blir 720 000 kronor. Nu får nya kantorn Maria Jönsson i uppgift att vårda orgeln ömt framöver.
I slutet av maj nästa år försvinner de sista officerarna och beväringarna från T4 i Hässleholm.
Regementets 100-åriga historia finns nu dokumenterad i en nyutkommen bok som sammanställts av överstelöjtnant Arne Peterson.
Trängkåren bildades 1895 och flyttades 1907 från Landskrona till Hässleholm. Genom 1925 års försvarsbeslut blev T4 det enda trängförbandet med egen musikkår, som kom att bli enormt populär här i staden. Särskilt gällde detta vid studentfirande och under sommarens veckokonserter i Stadsparken.
Under senare tid har regementets militära verksamhet minskats genom politiska försvarsbeslut. En samlokalisering med P2 skedde 1986 och 1991 upphörde T4 som regemente, men blev då en bataljon inom P2.

Skurupskännaren Eric Mårtensson har avlidit.
– Hallå där! Du är byn. Vad trevligt. Du vet att jag alltid har en ledig stol som väntar.
Eric Mårtensson kallade in mig till sitt bord på krogen intill järnvägen i Skurup. Där rann eftermiddagen i väg under samtal om allt möjligt upplyftande. Vi drack ryskt te.
Under hösten har den som tar tåget mellan Malmö och Ystad vid passagen av Skurup sett en blek lampa glimma i gavelrummet på andra våningen i Eric Mårtensson hus Munkaholm i Skurup.
Länge förblev den tänd sedan han avlidit. Nu är den släckt och alla hans texter och skrifter som han förvarade i högar på alla tillgängliga ytor under taket är förhoppningsvis omhändertagna.

– Det skulle vara trevligt att vid tillfället få dricka te med dig inne i ditt hus, sa jag en gång till Eric Mårtensson, som blivit min vän.
”Går inte”, fick jag höra. Och jag visste av egen erfarenhet att bland osäkert staplade pappershögar kan en nysning skapa ohjälplig oreda.
Tågresenären som kliver av i Skurup kan strax innan stoppet avnjuta det vackraste av det sydvästskånska backlandskapet. Här visste Eric Mårtensson allt om vad som förevarit, han var också hembygdsforskare och bokstavligen djupt förälskad i sin hemby och bygderna runt om den.
Alltså kunde han snabbt hala fram lundafilosfen Hans Larssons melankoliska verk Hemmabyarna, om bedrövelsen bland människor under första världskrigets ohyggligheter, “Kloge Hans” och Strindbergs Det nya riket och Svarta fanor, som han lätt hittade i husets staplar var mumsigt att prata om och läsa på Eric Mårtenssons inrådan.

Åren var 1967-1968 och han var ny som lärare på Skurups folkhögskola där han fick hand om rektor Bertil Järneströms första och rätt bångstyriga journalistkurs. Kusen delades, grovt räknat, i två bitar och den ena sprang till Eric Mårtensson utläggningar och djupdykning under sakernas och tingens yta, den andra gruppen: mjaaa, var detta grundstenar för ivriga nyhetsjägare?
Eric Mårtensson drog en kväll med kursen till sin vän Ola Billgren, målaren som han delade en vindslya med vid en krokig gata i kvarten nedanför domkyrkan i Lund. Mer ryskt te, Gauloise och prat en lång natt.

Ett banalt ungdomsminne, kan tyckas, dock oförglömligt.
Eric Mårtensson förmådde skänka sina elever luft under vingarna. Han blev, när han dragit sig tillbaka, en lätt excentrisk Skurupsgestalt. Han var en hedersman

– Senior i skolan, fnyser Krister Persson där han går med bestämda steg i Ljungdalaskolans korridor. Jag är ju klassfarfar. Och då innebär det att han har en sisådär 250 barnbarn att bry sig om.

Krister Persson har varit klassfarfar på Ljungdalaskolan i Hässleholm i sju år. Han svävar lite på målet och funderar på om han ändå inte är inne på sitt åttonde. Men strunt samma. Det har blivit många år och många barn som passerat revy.
– Jag kan träffa på ungdomar på stan som hojtar och skriker ”Hej, farfar”.
Det innebär att eleverna minns Krister och att de upplevde honom som ett tryggt inslag i klassrummet och på skolgården.

På senare tid har de äldre på skolan lite fint börjat kallas ”Senior i skolan” något som Krister tycker låter fjantigt.
– Ska barnen gå runt och säga att där går Senioren på skolan?
Han rufsar om ett barn i håret, hejar på ett annat och skojar med en lärare. Krister är ett välbekant ansikte på skolan och känner både personal och elever väl.
Hans egen son har gått på Ljungdalaskolan och han har i stort sett bara positiva erfarenheter av verksamheten. Här finns barn med 18 olika nationaliteter och i korridorerna hörs ännu flera språk.
Krister är inte ensam om att vara en extravuxen på skolan. Kollegan Laila Josefsson är klassmormor och har också varit på skolan i flera år. Innan dess var hon klassmormor på Västerskolan.
Just nu har hon hand om ettorna medan Krister finns till för tvåorna. Något betalt har de inte. Lönen är kärleken från barnen och ett mål mat i lunchrummet.
– Och maten är så god, berättar Krister och ler stort mot kökspersonalen.

Både Krister och Laila är på plats den här dagen och båda konstaterar att de är till för barnen.
Krister tycker att han kan lära barnen en del saker, men tillägger att han även själv lär sig mycket av barnen.
Krister och Laila brukar hjälpa till i klassrummet och det händer att de läser för barnen.
– Men vi torkar också tårar och tycker lite synd om dem, säger Krister. Och ibland tycker vi naturligtvis synd om lärarna också när barnen är busiga.
Helt klart är att både lärare och personal är förtjusta i farfar och mormor.
Krister visar stolt runt på skolan och vips hamnar vi i köket. Han skryter om den goda maten, det stora salladsbordet och den trevliga personalen.
Sedan bär det iväg in till slöjdsalen där Annika Martinsson undervisar barnen i textilslöjd. Om det trasslar till sig för mycket med nål, tråd, garn och tyg så finns Ronaldo här som tröst.
Ronaldo är en sköldpadda som Annika köpt. Han har sin givna plats hos eleverna och slipper tack vare sitt skal att fungera som nåldyna. Vaktmästaren Kenneth Persson svischar förbi och visst ser det ut som om Ronaldo duckar. För det vore ju förskräckligt att av misstag hamna i Kenneths verktygslåda.

Man brukar prata om flera vuxna i skolan och äldre personer som gått i pension är en stor tillgång. Ibland går kommunen ut och efterlyser äldre som vill komma till skolan, men den som är intresserad kan mycket väl höra av sig själv.
Krister och Laila kommer en dag i veckan till skolan och är ibland med på utflykts- och temadagar.
– Det är en positiv anda på skolan, berättar Laila. Dessutom är det roligt är att se barnen utvecklas.

Innan Krister och Laila lämnar skolan för dagen blir det lite sång och musik i klassrummet. Krister plockar fram sin röda ukulele och vips kommer Marlene Baeck som är lärare med en exakt likadan blå.
Det blir lite Sankta lucia, Nu är det jul igen samt en och annan strof på både skånska blandat med arabiska och tyska. Och visst går det att spela ukulele på både arabiska och tyska. En klassfarfar klarar det i alla fall utmärkt.

Hans och Siv Nilsson från Broby har firat diamantbröllop, det vill säga 60 år som gifta. Dagen firade de den 13 december tillsammans med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

I år är det 100 år sedan spanska sjukan härjade som värst. Det var en pandemi som skördade många miljoner människors liv runt om i hela världen. I lilla Verum dog tre personer i samma familj veckan innan julafton. Fyra barn stod plötsligt ensamma utan några föräldrar.

Det kunde börja med smärta i ögonen och att huvudet värkte. Kroppen började skaka av frossa men det hjälpte inte att svepa in sig i filtar. Febern steg, musklerna ömmade och feberdrömmarna var otäcka. Hostan var plågsam och hostattackerna kunde plötsligt sluta med att munnen fylldes med blodblandat slem. Det fanns ingen bot utan det var bara att hoppas att kroppen orkade med sjukdomen som kom att kallas spanska sjukan.
Det sägs att spanska sjukan var den värsta smitta som mänskligheten råkat ut för sedan digerdöden härjade på medeltiden. Hur många som dog är osäkert men det finns uppgifter på att mellan 20-50 miljoner dukade under. Långt fler drabbades och lyckades rida ut stormen och överleva.

Det som var märkligt med spanska sjukan var att den ofta drabbade personer i arbetsför ålder, människor som vanligtvis var starka och kunde tackla sjukdomar på ett bättre sätt. Att den blev så dödlig sägs vara att den tog sig längre ner i lungorna än andra vanliga influensavirus.
Enligt uppgift var spanska sjukan en sorts fågelinfluensa som spridit sig från gräsänder till andra djur och vidare till människor.
Att den fick namnet spanska sjukan berodde på att sjukdomen lät tala om sig och blev en världsnyhet först när den nådde Spanien. Eftersom sjukdomen drabbade många stridande under första världskriget höll man helst tyst på flera håll om utbrottet av strategiska skäl.
Sjukdomen tros annars ha anlänt till Europa via amerikanska trupptransporter som kom till franska inskeppningshamnar.
1918 var året då spanska sjukan satte klorna även i Sverige. När året gick mot sitt slut drog sjukdomen in med förödande kraft i Göinge. Under december avled sammanlagt tolv personer i Verums socken av den fruktade sjukdomen. Under en och samma vecka dog inte mindre än sju personer.
I dagarna är det precis 100 år sedan sorgen slog ner hos familjen Bengtsson i Verum. Av den anledningen hölls en minnesstund i församlingshemmet i Verum i november i år.
För Anneli Häggström och Bengt Törn är historien nära trots att 100 år passerat. Båda två är ättlingar efter de barn som överlevde i familjen.
De sitter framför brasan på Café Verum och bläddrar bland texter och bilder som minner om den katastrof som de fått berättat för sig så många gånger. Det är inte långt till julafton 2018 liksom det den gången inte var så långt till julafton 1918.

Hos mjölnaren Oskar Bengtsson på gården i Mölleröd i Verums socken var det pyntat och klart. Grisen var slaktad och granen var redo att kläs. Men det skulle inte bli något julfirande det här året. Det satte spanska sjukan stopp för.
Natten till den 17 december avled Oskar, bara 34 år gammal. Två dagar senare orkade den femårige sonen Bertel inte längre. Även han dukade under. Redan dagen efter var det dags för Alma som var 28 år att somna in.

Kvar fanns fyra barn varav den äldsta endast var tio år och den yngsta bara sex veckor gammal.
Det var andra gången det här året som döden knackat på familjen Bengtssons dörr. Bara två månader tidigare hade familjen mist tvåårige sonen Malte i samband med en operation på lasarettet i Kristianstad där han förblödde.
Annandag jul begravdes paret Bengtsson tillsammans med Bertel och nu återstod frågan vilka som skulle ta hand om de föräldralösa barnen.
Mormodern tog hand om barnen i inledningsskedet innan de två äldsta barnen Linnéa och Birger togs om hand av en faster till dem.
Egentligen skulle Birger bo hos en farbror, men han kom att sakna sin syster så mycket att även han fick flytta till fastern. Birger fick däremot bara leva tills han blev 14 år.
Systern Magda fick flytta till en farbror medan Helge som bara var en dryg månad när föräldrarna dog uppfostrades hos ett barnlöst par i Grantinge.

De båda systrarna Magda, som är Annelis mamma, och Linnéa, som är Bengts mamma, drabbades också av spanska sjukan, blev rejält sjuka men klarade sig.
I slutet av januari 1919 auktionerades alla familjens ägodelar bort och natten före att barnen skulle resa till sina respektive fosterhem fick de sova på golvet i huset.
Den gripande berättelsen har funnits som ett sorgkantat minne i släkten under många år.
Anneli Häggström berättar att man därför beslöt att hålla en minnesstund för att komma ihåg dem som inte klarade sig. Minnesstunden vände sig till ättlingar efter de som bodde i Verum och som blev offer för spanska sjukan. Tillsammans besökte man bland annat gården i Mölleröd där familjen bodde och kyrkogården i Verum.

– Vi stod en stund vid graven och pratade och la sedan ner blommor, berättar Anneli Häggström och tillägger att det var flera i släkten som inte hade träffats på många år.
Nu har 100 år gått sedan spanska sjukan slog sönder många familjer. Sjukdomen försvann och antibiotikan gjorde sitt intåg. Men kvar finns fortfarande en oro för att en ny pandemi ska drabba världen.

Den amerikanska skådespelaren, filmproducenten och regissören Penny Marshall, har avlidit i en ålder av 75 år.
Hon var född i Bronx, New York och blev mest känd för sin roll i tv-serien Laverna and Shirley på 1970-talet.
Hon regisserade bland annat Big med Tom Hanks i huvudrollen, Awakenings med Hanks och Robin Williams och A league of their own med Hanks och hon gav röst åt den elaka barnpassaren Mrs Boltz i Simpson.
Bland några av hennes övriga filmer kan nämnas Jumpin’ Jack Flash (1986), Ett tufft jobb (1991), Preacher’s wife (1996) och En förtrollad romans (2005).
Hon var gift två gånger och efterlämnar dottern Tracy Reiner.

Ester Nilsson, fem år, från Vinslöv har ritat ett hus med gungor och rutchkana.
Det verkar vara riktigt roligt att leka i den trädgården!

Elsa Nilsson, åtta år, bor på Bergsgatan i Vinslöv.
Hon har målat ett hus på landet. Är det kanske där hon bor?

Som tidigare meddelats har Agne Hyllstam, tidigare direktör för Swedbank i Hässleholm, avlidit en ålder av nära 87 år. Närmast anhöriga är hustrun Elsa och döttrarna Mari, Lisbet och Agneta.

Så har Agne Hyllstam korsat tidens smala näs, en sträcka som inte mätes i parsec.
Han föddes i Yngsjö, tog studenten i Helsingborg och ägnade sitt yrkesliv åt bankvärlden.
Han var ett av Sven och Hanna Hyllstams sju bidrag till den växande skaran av företagsamma kusiner.
Agnes och mina gemensamma morföräldrar levde i yttersta fattigdom i Sunnerbo i Småland. Farfadern som avled 1929 var byskräddare och cyklade omkring med en Singer symaskin och några tygrullar på pakethållaren. Familjens väg utför markerades av husbyten som slutade vid kanten av en föga odlingsbar mosse.
Sen kom ståndscirkulationen igång. Föga anade vår mormor och morfar att de skulle ha en bankdirektör bland sina ätteläggar.

Agnes livsväg kantas av tre fall av ”headhunting”.
Första gången var när han av hjärntrusten i IFK Hässleholm värvades från den aktiva fotbollen till den mera teoretiska, utövad vid föreningens lotterier och försäljningar vid till exempel Kiviks marknad.
Andra gången var när Agne gjorde resan från Handelsbanken till Swedbank i Hässleholm. Dit anlände han åtföljd av ett antal gamla klienter som inte ville låta denna värdefulla bankkontakt anträda sin exil alldeles vind för våg.
Agne gjorde sig känd för sin goda blick för de intressantare delarna av aktielandskapet, en inriktning som inspirerades av en viss Erik Penser som han lärt känna under sin tid i Eslöv.

Tredje gången ledde för Agne till en ny bisyssla i ett sällskap i Lund. Professor Birger Olsson, sällskapets dåvarande ordförande berättar härom:
”Agne Hyllstam blev 1991 ombedd att bli skattmästare i Lunds missionssällskap. Han blev därmed huvudansvarig för sällskapets ekonomi.
Liksom övriga styrelseledamöter arbetade han troget utan ersättning tills han lämnade styrelsen 2003. Han förvaltade sällskapets aktiekapital med stor skicklighet och detta ökade under hans tid i styrelsen med över 400 procent.
Detta möjliggjorde olika former av information och undervisning, bland annat bidrag till en professur i missionsvetenskap i Lund, bidrag till unga människor som vill lära känna kyrkans arbete i andra länder och till enskilda projekt.
Med intresse och insikt deltog han också på sitt stillsamma sätt i styrelsens övriga arbete. Det är med stor tacksamhet vi nu tänker på honom.”

Tillsammans med hustrun Elsa odlade Agne ett seriöst intresse för bildkonsten. Deras vackra hem vittnar vältaligt om detta.
Agne såg tavlorna inte som en pekuniär placering utan som en förbindelse med det skönas värld, snarast av existentiell art.
Han inspirerade andra genom att skapa en konstförening på sin bank och där ordna utställningar med bland annat Hildegard Falk, Jörgen Fogelquist och Bert-Johnny Nilsson. Tidigare konstnärer som väckte anklang hos Agne var Halmstadgruppens medlemmar.

Yngsjö var Agnes födelseort och blev senare det Tusculum till vilket han kunde dra sig tillbaka genom förvärvet av en vackert belägen sommarstuga.
Han kunde nu börja dagen med en cykeltur ner till stranden för att se dagens fångst, bärgad av fiskarna.
Vid besök hos Agne och Elsa på sommarstället undfägnades man med nypotatis odlad av den förstnämnde. För laxen och övriga kulinariska finesser svarade Elsa.
Sina sommargäster tog de gärna till Furuboda som de hade ett stort hjärta för.

Med Agne har en gentleman och reliabel bankman av hög kompetens gått ur tiden.
Ett fint minne gav han mig och min hustru Solvi när han guidade oss över sommarängen utanför skogsbrynet i Yngsjö. Agne visade en förvånansvärd kännedom om arterna vi fick beundra.
Vindens stilla sus i ängens gräs en sommarmorgon var nog för honom och hans Elsa ännu mera trivsamt än prasslet av sedlar och andra värdepapper.

Den 17 december var sista dagen för julhälsningar per post, om de garanterat ska komma fram i tid.
I dagarna är Hässleholm ett starkt kort, som det heter i rubriken på förstasidan. Den tidigare nedläggningshotade portterminalen har fått mer än någonsin att göra. I år tar man även hand om all julpost till Ystads postdistrikt.
I Hässleholm jobbar just nu ett 80-tal skolungdomar med att sortera julposten så att allt kommer till rätt adress. Åtta dagar har de på sig för att behandla de närmare 2,5 miljoner julhälsningar som strömmar genom terminalen i Hässleholm. Ungdomarna sitter i källarlokaler, där deras chef Lars Åström håller ett öga på den febrila verksamheten. Skolungdomarna tjänar nu en bra slant inför julen, 56 kronor i timmen närmare bestämt.
Skånska lantmännen i Vinslöv har invigt ett nytt centrum i samhället. Det här ökar samhörigheten, heter det i rubriken.
”För första gången får vi vårt kontor i direkt anslutning till den övriga verksamheten”, säger Lars Erik Olsson, som är marknadschef i Lantmännens nordöstra försäljningsområde. För Vinslövs del innebär flyttningen att arbetsstyrkan på Skånska lantmännen nu har tredubblats, från sju till 21 personer. Närheten till marknaden och kunderna är viktig.
Olsson är för övrigt optimistisk beträffande det svenska jordbrukets framtid. Han är ny chef i Vinslöv, som blir ett centrum för Lantmännen i hela nordöstra Skåne.
Till våren förändras Tyringe torg, ser vi i annan rubrik.
I många år har det funnits planer på detta och nu finns 1,3 miljoner kronor budgeterade för ändamålet. I början av nästa år presenteras förslaget för allmänheten och sedan sätts spaden i marken.
Planförslaget har varit ute på remiss och ska nu ställas ut offentligt. Det blir en kompromiss mellan att behålla bilarna på torget och att förbjuda biltrafiken. ”I förslaget finns 18 platser i södra delen, men en del av handlarna ville ha fler p-platser”, säger Leif Berg på stadsarkitektkontoret.
En del boende vid torget ville ha det helt bilfritt. Förändringen kommer att ge en bättre miljö och ett mer strukturerat torg med fortsatt torghandel, heter det.
I Loshult startades för två år sedan en studiecirkel med syftet att inventera all bebyggelse inom socknen.
De nio i gruppen har Kaj Ståhl som ledare och känner varandra väl sedan tidigare arbeten med till exempel torparkultur, natur och gamla dialekter. Kring stationsnamnet Killeberg råder tveksamhet om ursprunget. Somliga menar att gårdsnamnet Killeboda spelat in, när någon SJ-byråkrat döpt stationen. Andra pekar på att gamle storföretagaren patron Olcén med sitt Kjellebergs manufakturverk ligger bakom namnet, i synnerhet som han skänkte marken till stationsbygget som skedde 1871.
Vanligen startar arbetet i gruppen med studium av en bild, ofta ett vykort av en byggnad.
På Åkaregatan i Hässleholm finns sedan fem år Fastighets AB Blockets första nybygge.
Delägarna bestämde sig tidigt för att betrakta sina tolv hyresgäster som sina kunder. De skapade från början en egen förvaltningsform, där de regelbundet besöker sina kunder för att se så att allting fungerar.
Det nya är nu en rejäl julklapp på en hyresfri månad. En av dem som premieras på detta sätt är Greta Larsson, som bott i sin lägenhet i fem år och får sin hyra på 4560 kronor efterskänkt. Nollavin överlämnades med en julblomma av Blocket-delägaren Åke Johansson.
Det har visserligen redan gått en vecka, men vi vill ändå här uppmärksamma att Osby förlorat två av sina färgstarkaste personligheter – och att detta skedde inom loppet av en enda natt samt att dödsorsaken troligen har varit densamma – hjärtinfarkt.
I grunden var det två mycket olika människor. Gösta Darlin, den store affärsmannen och företagsledaren, Yngve Nilsson den intellektuelle, konstnären och författaren. En viktig sak hade de dock gemensamt: ett mycket starkt samhällsengagemang intill sista andetaget.
God Jul!

Vid lucia drog vi igång en liten tävling, för att lotta ut dels ett tryck ; Sliperiet i Gylsboda samt handmålade buntar med julkort av göingebygdens konstnär Karin Linderoth.
Karin Linderoth har skrivit flera böcker om kossan Margit och flickan Rosita och vi undrade därför vad Rositas mormor och farmor heter. Rätt svar är mormor Krutrut och farmor Fideli.
Många svarade rätt på frågan och vi har dragit vinnare.
Sliperiet i Gylsboda hänger som original i sliperiet i Gylsboda, men det finns en unik upplaga på 150 exemplar och den som får denna är: Kjerstin Åkesson på Vegatan 9 i Hässleholm.
Vinnare av de fem buntarna med julkort är: Göran Eklund, Bygatan 6 i Vinslöv, Petra Lindahl, Slättarödsvägen 51, Bjärnum, Lena Dirmilli, Norregatan 13, Hässleholm, Iréne Fritzson, Forsgatan 7, Broby och Ewa Nilsson, Ekebacksvägen 39, Stoby.
Grattis och god jul önskar vi er alla!

Som tidigare meddelats har Håkan Mattsson, Hagestad, Löderup, avlidit i en ålder av 65 år. Han sörjes närmast av hustrun Agneta samt döttrarna Viktoria och Elisabeth.
H

Det är med sorg vi mottagit beskedet om Håkan Mattssons bortgång.
Håkan Mattsson var en person med ett starkt engagemang i de uppgifter som han tog på sig vare sig det gäller som företrädare för Centerpartiet, som företagsledare för Alfa kommun och landsting, eller som styrelseordförande för AB Skånska Dagbladet, en uppgift där vi ingick i samma arbetsgemenskap i tidningsföretagets ledning.
Håkan Mattsson var fast förankrad i sin hembygd i Löderup i en lantbrukarsläkt, och bodde kvar på föräldragården, men valde i kraft av sin begåvning en annorlunda livsbana präglad av bankverksamhet och entreprenörskap inom it-branschen där han drev ett mycket framgångsrikt företag i Malmö.

Han brukade få frågan varför han inte valde att bo i Malmö, men svarade att det tog inte längre tid att ta sig från hemadressen på landet utanför Ystad till kontoret i Malmö än att pendla in till huvudstaden från någon Stockholmsförort och föredrog att bo kvar på sitt älskade Österlen.
I själ och hjärta var Håkan Mattsson fast förankrad i sin skånska identitet och uppskattade den livskvalitet som finns i form av det öppna landskapet och den skånska mattraditionen och ville inte bryta upp från den hembygd där han hade sina rötter och kände allt och alla.
Han var en gourmet som älskade god mat och ställde sig gärna vid spisen. Vi som några gånger varit hemma hos honom på gården i samband med styrelsekonferenser och gemensamt lagat mat upplevde hur han likt en fältherre dirigerade trupperna i köket och gav order och krävde precision i våra arbetsuppgifter vare sig det gällde tillredning av bearnaisesås eller uppläggningen på en sillamacka.

Håkan Mattsson ställde stora krav på sin omgivning, men de starkaste kraven ställde han på sig själv. För honom existerade nästan ingen fritid. Ring mig när som helst om dygnet, var ett stående budskap till oss som hade med honom att göra, och det menade han bokstavligen.
För honom var det otänkbart att någonsin ha mobiltelefonen avstängd.
Under sin tid som ordförande för AB Skånska Dagbladet, med tidningarna Skånska Dagbladet och Norra Skåne, la han ner en enorm arbetsinsats för företagets långsiktiga överlevnad.

Vi skall klara av det kunde han säga och stirrade oss övriga stint i ögonen. Därigenom bidrog han starkt till att företaget kunnat ta sig igenom de svåraste åren som den svenska tidningsbranschen någonsin har upplevt.
Om Håkan Mattsson brukade sägas att den som en gång stöttat honom fått en vän för livet. Det har vi alla upplevt och sörjer att hans hjärta slutade slå alldeles för tidigt i livet. Men minnet kommer att leva kvar av en ovanligt lyskraftig skånsk personlighet.

Kungen och drottningen dejtade i flera år ”i smyg” innan förlovningen tillkännagavs i mars 1976.
Då intervjuade SVT:s Claes Elfsberg det nykära paret och i veckan fick han en ny chans att samtala med drottning Silvia om åren som gått och den stundande 75-årsdagen i morgon, 23 december.

Silvia Renate Sommerlath föddes i Heidelberg, Tyskland den 23 december 1943, som yngsta dotter till Walther och hans brasilianska hustru Alice Sommerlath.
Hon växte upp med tre äldre bröder; Ralf, Walther och Jörg (som avled 2006).
Familjen bodde under tio år i Brasilien men flyttade sedan till Tyskland, där Silvia tog studentexamen i Düsseldorf 1963. Hon utbildade sig till tolk och arbetade en tid på Argentinas konsulat i München. Från 1971 till 1973 var hon utbildningsvärdinna vid OS, och det var vid sommarspelen i München som hon träffade Sveriges dåvarande kronprins, Carl Gustaf.

Paret förlovade sig den 12 mars 1976 och i programmet Drottning Silvia 75 år, som sändes i Sveriges television tidigare i veckan, avslöjade hon hur de smög med kärleken i flera år och hon försökte till och med gömma sig bakom en peruk för att folk inte skulle känna igen henne.
– Det finns ju den berömda perukhistorien. En gång var jag på flygplatsen i Hamburg. Det var en fråga jag skulle ställa, jag vet inte om vad. Så var svaret ”fräulein Sommerlath” – fast jag hade peruk på mig. Då märkte jag att det hjälpte inte så mycket egentligen.

Silvia blev Sveriges drottning i samband med bröllopet i Storkyrkan Stockholm den 19 juni 1976. Vigseln förrättades av ärkebiskop Olof Sundby och bruden bar en klänning från Dior, skapad av Marc Bohan samt det kamédiadem som framlidna kungamodern, prinsessan Sibylla, en gång burit.
1977 föddes kronprinsessan Victoria och två år senare prins Carl Philip, följt av prinsessan Madeleine 1982. Familjen bodde först på Stockholms slott men flyttade sedan ut till Drottningholms slott.

Bland drottning Silvias officiella plikter hör att tillsammans med kung Carl Carl XVI Gustaf representerat Sverige på statsbesök utomlands och vid officiella resor inom landet. Drottning Silvia talar sju språk: svenska, portugisiska, tyska, franska, engelska spanska samt svenskt teckenspråk.
Hon har genom året engagerat sig för barns utsatthet och äldres demens. Hon är ordförande i Kungaparets bröllopsfond, som stöder forskning inom sport och idrott för handikappad ungdom, och i Drottning Silvias jubileumsfond för forskning om barn och ungdom med handikapp.

Hon lyfter demensvården genom stiftelsen Silviahemmet och stiftelsen Mentor arbetar för ungdomars självkänsla och mot droger. Vidare är hon grundare till World Childhood Foundation, som arbetar för att förbättra villkor för barn runt om i världen.
Drottning Silvias engagemang för barn har gett henne flera internationella utmärkelser, som Martin Buberpriset (2014).
Hon är även beskyddare och ledamot av flera olika organisationer, som exempelvis Rädda Barnen och Barncancerfonden.

Även flera blomstersorter är uppkallade efter henne, som en champagnefärgad ros, en mörkröd amaryllis och en vit triumftulpan.
Några av hennes intressen är blommor och natur, skidåkning, ridning och hon tycker om att gå på teater, opera och konserter.
Kungahuset har vuxit rejält under sista åren. Kungen och drottningens närmaste familj består av kronprinsessan Victoria och prins Daniel och deras barn, prinsessan Estelle, 6 år och prins Oscar, 2 år. Prins Carl-Philip och prinsessan Sofia har sonen prins Alexander, 2 år och prinsessan Madeleine med make Christopher O’Neill har barnen prinsessan Leonore, 4 år och prins Nicolas, 3 år.

Drottningens födelsedag har firats i veckan som gått bland annat med seminarium på Oscarsteatern, där Drottningens stiftelser lyfte drottningens stöd, ledarskap och insatser inom bland annat barnrättsfrågor, drogprevention och demensvård. På onsdagen uppvaktade myndigheter och organisationer vid en mottagning på slottet och där har svenska folket även kunnat framföra sina hälsningar på gratulationslistor.

Från Haga slott kommer en julhälsning från kronprinsessan Victoria, prins Daniel och deras barn; prinsessan Estelle och prins Oscar.
Bilden är tagen av Tiina Björkbacka, Kungliga hovstaterna.