Sexåriga Alice Ericsson från Våxtorp har ritat av Snutte Kanin.

Femårige John Selind från Barsebäck har ritat ett hjärta plus sig själv ute i solen.

Jennifer Braman från Hässleholm har lidit av epilepsi sedan hon var tio år. Idag är hon 24 och får trots medicin fortfarande anfall. Jennifer sätter sitt hopp till att läkarna ska hitta en medicin som gör henne helt anfallsfri.

Trots att det återstår över en vecka till första advent har Jennifer plockat fram både adventsljusstake och tomtar. I ugnen kikar gula lussebullar fram. Hon anser att november behöver en dos av både ljus och mys.
Anledningen att vi sitter vid Jennifers köksbord denna novemberdag är den sjukdom som drabbade henne för 14 år sedan. En sjukdom som präglat hennes liv sedan dess och som satt sina spår.
Trots det säger hon att hon mår förhållandevis bra idag men önskar att omgivningen kände till mer om epilepsi som för många kan te sig väldigt skrämmande.
Första gången Jennifer fick ett anfall handlade det om en så kallad frånvaroattack. Under sådana här anfall blir hon frånvarande, men faller inte omkull och drabbas heller inte av kramper.
Eftersom Jennifers mamma jobbat med barn med epilepsi anade hon vad som var på gång. Och mycket riktigt, närmare undersökningar visade att det var just epilepsi som drabbat hennes dotter.
Sedan dess har Jennifer drabbats av anfall med både jämna och ojämna mellanrum och det värsta är att sjukdomen i hennes fall förvärrats.

Trots medicin har hon inte blivit anfallsfri.
– Det enda som hjälpt är så kallad cdb-olja, berättar Jennifer. Men det är inte ett godkänt läkemedel i Sverige. Dessutom är den väldigt dyr, något som innebär att den inte är aktuell just nu.
Cdb utvinns ur hampa men är inte psykoaktiv.
– De mediciner som jag använder idag påverkar minnet, fortsätter Jennifer och tillägger att hon har problem med både närminnet och långtidsminnet.
När det gäller själva anfallen har hon bitit sönder både läpp och tunga sam skadat axeln.
Saker som kan utlösa ett anfall är stress, dåligt med sömn, ilska och andra starka känslor.
Jennifer har valt att ofta ha familjen eller någon vän med sig när hon går ut. Hunden Indica som är en korsning mellan en amstaff och en bordercollie är också ett stort stöd.
– Jag önskar att jag kunde utbilda henne till en hund som känner av när ett anfall är på gång.

Jennifer berättar hur hon en gång satt i badkaret för att duscha när hon fick ett anfall. När hon vaknade satt hon med vatten upp till halsen. Det visade sig att hon sparkat till proppen till badkaret och att det därefter fyllts med vatten.
Hon badar aldrig själv, sitter ner i duschen och låser inte toalettdörren. Hennes sambo Robin har tagit som vana att ständigt titta till henne så att inget händer. Jennifer har även skaffat en spisvakt som gör att spisen stängs av om den blir överhettad.
Vad bör man göra om någon får ett epilepsianfall?
– Man bör lägga personen i framstupa sidoläge och se till så att det inte är för mycket människor runt omkring, förklarar Jennifer. Man ska heller inte stoppa något i munnen på personen.
Hon berättar också att hon har en spruta med sig som ska tas om anfallet varar mer än två minuter.
Men inte alla vet att det handlar om epilepsi när någon blir frånvarande, faller eller krampar.
– Jag har varit med om att de tror att man tagit droger, berättar Jennifer.
Hon berättar att hon har ett kort i plånboken som visar att hon lider av epilepsi. På armen har hon en tatuering som föreställer ett lila band med ett ljus i. Det lila bandet visar just stöd för epilepsidrabbade.

För närvarande jobbar Jennifer på ett konditori där hon sysslar med lite olika saker och hon trivs bra. Jobbet får inte vara för stressigt och hon bör helst inte jobba helt ensam.
Att ta körkort är inte aktuellt just nu.
– Man måste ha varit anfallsfri i sex månader, berättar Jennifer. Och så ser det inte ut.
Frågan om framtida barn är också något som väcker frågor.
– Det måste planeras noga eftersom medicinen kan skada barnet.
Framöver skulle Jennifer gärna vilja åka runt och föreläsa om sjukdomen.
– Jag tycker att det är viktigt att vara öppen med att man har epilepsi.

Hon tycker också att det är viktigt att sprida kunskap om sjukdomen.
För Jennifer är det viktigt med rutiner varje dag. Hon måste vara noga med sömnen och inte stressa.
– Man blir väldigt hjärntrött, påpekar Jennifer och tillägger att hon har börjat med yoga som ett sätt att stressa ner.
Annars är det familjen och hunden Indica som finns där som ett stöd. Och genom att berätta för andra hoppas hon kunna sätta strålkastarljuset på den här sjukdomen.

Min teckning
Elunice Mowitz 3 år från Hässleholm har testat vattenfärger och vill gärna visa resultatet.

Mira Sundberg är 5 år och bor i Broby. Mira har ritat ett slott med en raket stående utanför. I slottet bor en prinsessa tillsammans med kungen och drottningen.
På slottet finns ett utkikstorn och de båda vakterna på bilden heter Melvin och Hugo. I den här historien finns även en prins som letar efter prinsessan som bodde långt ute i skogen. Förmodligen innan hon hamnade på slottet.

n ”Solen blänkte i Finjasjön och Hässleholm såg mest ut som en modell på stadsarkitektkontoret”. Så låter det i reportaget om en lufttur med flygklubbens motorseglare i mild novembersol.
Att färdas med den är en mycket fysisk upplevelse. Varje rörelse med styrspaken känns ögonblickligen i planet, och i magen med för den delen. Det här är flygning fjärran från charterkärrornas mjuka mattor med mera.
– Det här är en pojkdröm och en utmaning, förklarar piloten Ola Berg tjusningen med att flyga.
Turen gick först över Hässleholm, där stan ser kusligt folktom ut, när planet fått lite höjd. Därefter längs stambanan mot Eslöv. Flygvädret var perfekt, ett riktigt ”skjutsa morsan-väder”, som flygarna brukar skämta om.
n Moderate ledamoten av försvarsutskottet, skåneriksdagsmannen Wiggo Komstedt, har besökt Dragonregementet och därvid lovat ut nya stridsvagnar till P2. Enligt honom finns det inget som tyder på att riksdagsbeslutet från juni 1992 ska ändras. Därmed ska 120 vagnar köpas in i första skedet, och Komstedt vill gärna se att merparten hamnar i Skåne.
– Jag kan inte riktigt förstå överbefälhavarens intention att lägga stridsvagnar i Norrland. Min tes är att en angripare inte klättrar över Kebnekaise, när han kan ro i land i Åhus, säger herr Komstedt fyndigt.
n I Osby är kommunens kulturpristagare för året utsedd, adjunkt Rune Aronsson. Det är en ovanligt välmeriterad pristagare, om man ser till hans totala kulturgärning sedan han bosatte sig i Osby 1966.
Förutom inventeringar av forn- och kulturminnen, som delvis är skyltade, står Aronsson sedan länge bakom kulturalmanackan med ”Smultronställen” i Osby”. Sedan 70-talet sitter han med i kommittén för Hembygdsföreningens årsbok och har även producerat en mängd artiklar för Norra Skåne.
Mindre känt är kanske hans tioåriga samarbete med Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, dit han levererat cirka 20 000 ord, bland annat rim och ramsor på göingedialekt. Således väl värd äran och priset på 10 000 kronor!
n Ett unikt och udda inslag bland landets husmodersföreningar måste man nog kalla det initiativ som företrädare för föreningen i Brönnestad nu tagit – att ge sig ut i etern!
Det blir med regelbundna sändningar i Hässleholms närradio, och syftet är att småningom skaffa eget tillstånd för att även kunna sända reklam. Ordföranden i föreningen, Siv Olofsson, tror att det inte förekommit på annat håll i landet.
– Det här ska bli både spännande och roligt, tycker hon. Och det kommer definitivt inte att handla om att byta recept eller prata om stickning. Vår främsta uppgift är konsumentinformation, och då är radion ett utmärkt hjälpmedel, menar Siv. Första gäst i studion är också Lennart Persson i Tormeshallen, som informerar om bland annat prismärkning i butikerna.
n Här har datorerna ingen plats, heter det i rubriken! Arbetsplatsen det gäller är det bokbinderi som Leif och Ylva Jaenson driver sedan 1965 vid Vattugatan i Hässleholm.
De är gifta med varandra men inte med sitt företag, påpekas inledningsvis.
Att stiga in i bokbinderiet är som att ta ett stort kliv bakåt i tiden. Här är det fortfarande händerna som bestämmer takten, och utrustningen är i stort sett densamma som på väggplanschen från ett gammalt bokbinderi.
Inte i något enda hörn står en flimrande dataskärm och lurar, erfar reportern. Men branschen är utrotningshotad, liksom många andra hantverk, och den kunskap utövarna har kommer inte att föras vidare.
– I en sidoartikel behandlas en lokal förening som kämpar för hantverkets överlevnad och slår vakt om de små familjeföretagen, nämligen Hässleholms hantverkarkvinnor som fått en ny styrelse.
Nu gäller det att komma ur invanda hjulspår, vara mer aktiva och stödja medlemmarna på ett bättre sätt, säger ordföranden Evy Gunnarsson.
n Det råder stort sug efter platser på ”nya konstskolan” i Hässleholm. Estetiska programmet får mycket beröm av besökare vid ett ”öppet hus” som hållits, och flera funderar på att söka till den treåriga utbildningen.
Det finns 30 platser, fördelade på musik och konst/bildform. Dans och teater fattas ännu men finns i Kristianstad, vilket kanske gör Hässleholm mindre attraktivt.
– Det är en kostnadsfråga, säger platschefen Bosse Rudin, som hoppas kunna bygga vidare med estetisk orientering, kulturhistoria, arbetsmiljö, data och företagsekonomi.

Han älskar sport och är en hängiven anhängare av det engelska fotbollslaget Liverpool. Robert Rolf som är Norra Skånes webbredaktör fyller idag ett halvt sekel.

Någon åldersnoja lider Robert Rolf absolut inte av. För honom är skillnaden mellan 49 och 50 inget dramatiskt skutt.
De grå tinningarnas charm har han haft ett bra tag och han har i stort sett lika bra koll på invånarna i kommunen som Norra Skånemedarbetaren Bertil Nilsson.

Fråga efter en person och Robert lyckas trolla fram information om vederbörande på nolltid. En ovärderlig egenskap på en tidning.
– Jag har lätt för namn och rör mig i flera olika kretsar, berättar han. Det är inte så att jag är så nyfiken privat, utan det är mer ur ett jobbperspektiv. Det kan vara nyttigt att veta vem som är vem.
Kanske har denna stenkoll något att göra med att han varit en riktig kalenderbitare när det gäller sportresultat.
– Mm, kanske, svarar han. Hemma skulle de nog kalla mig nörd.
Kalenderbiteriet har han inte riktigt tid för längre, men koll på sport har han fortfarande. Och inte bara koll, utan det handlar om ett stort och genuint intresse.
Favoritlaget i fotboll är Liverpool, något som hänger i sedan tiden framför Tipsextra.
– Jag tittar mest på engelsk fotboll, förklarar Robert som ett par gånger om året tar flyget över Nordsjön för att titta på sitt favoritlag live.
Men sportintresset är brett och omfattar allt från friidrott och bordtennis till amerikansk fotboll och till och med biljardspelet snooker.

Med det här breda intresset förstår man att drömjobbet egentligen är sportjournalist. Och från och med december kommer han att gå in och jobba på Norra Skånes sportredaktion.
När det handlar om det egna sportandet har mycket handlat om bordtennis, men nu är det padel som gäller. Ett par kvällar i veckan kör han ett pass, men hade han haft tid hade han gärna spelat mer.
Drömmen om att bli journalist har funnits hos honom sedan tidig ålder. Genom sommarjobb på taltidningen lyckades han få in en fot på Norra Skåne.
Vikariat och inhopp på kvällar och helger ledde så småningom till att han fick ett fast jobb. Sedan dess har han provat på det mesta när det gäller det redaktionella arbetet.

Nu skulle man kunna tro att Robert skulle fira sin 50-årsdag på läktaren till Liverpools hemmaarena Anfield. Men så blir det nu inte. Livets middagshöjd firas istället på hemmaplan med familj och vänner.
Men den som väntar på något gott …
Kanske innehåller födelsedagspaketen något kopplat till favoritlaget eller så blir det till att fira en gång till. Och den som känner Robert vet att det har han säkert ingenting emot.

Helén Fingalsson

FLYTTDAGS. – Man måste tänka om. Jag är inte död än – jag vill hinna med mer, jag är fortfarande nyfiken. Nu vill jag ha förändring.
Så nu byter tv-pionjären Gun Schwerin adress från Tjörnarp till Malmö.

Gun Schwerin har varit med om mycket inom svensk tv. Hon har samarbetat med namn som Lasse Holmquist, Gary Engman och Viveca Bandler, Harald Treutiger och Göran Zackrisson, hon har varit med och gjort program med Abba, Arja Saijonmaa och stora symfoniorkestrar, har arbetat både för Sveriges Television och TV4.
När hon flyttade till byn Ella utanför Tjörnarp för tjugo år sedan var det för att få lite avskildhet, komma bort från stressen i vardagen.

När hon nu drar upp bopålarna igen är det för att det har blivit lite för avskilt.
– För tre år sedan fick jag en synskada, så jag kan inte köra bil. Jag måste ta färdtjänst för att åka och handla.
De vackra omgivningarna kan hon heller inte ta några promenader i numera, så någon hund kan hon inte ha längre.
– Jag känner mig väldigt ofri.

Så nu står flyttlådorna i huset i Ella by, väster om Tjörnarp. Ägodelarna måste dessutom bli färre nu när hon ska flytta in i en tvåa i Limhamn och dra ner på boytan.
– Åh, vad jobbigt det är att flytta! konstaterar hon.
Men då menar hon rent fysiskt; känslomässigt har hon inga större bekymmer, tycker snarare att det kan vara dags att flytta efter tjugo år på samma ställe.

– Jag älskar ju naturen här och har många fina minnen härifrån. Men jag har aldrig varit sentimental, och jag har aldrig gråtit över spilld mjölk.
– Mina rötter har jag där jag befinner mig. Möjligtvis kan jag ha lite Tygelsjönostalgi, för det var där barnen växte upp.
Själv växte hon upp i Härnösand. Där gick hon i kommunala flickskolan, ett gymnasium för flickor, en utbildning som hon talar sig varm över.

Hennes första yrkesdröm, i de tidiga tonåren, var att studera till agronom och bli lantbrukare.
– En sommar var jag hos ett agronompar i Västmanland och jobbade hos dem. Då insåg jag att man måste ju ha pengar också för att kunna köpa gård, djur, maskiner.
Så hon beslöt att se om hon kunde göra något av sin språkbegåvning i stället. Hon flyttade till Stockholm och gick en utbildning till sekreterare.
– På kvällarna försökte jag hinna med att läsa språk – jag hade tankar på att bli tolk.

Hon började arbeta på Air India International, som just då etablerade sig i Sverige. Fick uppleva stiliga fester på indiska ambassaden.
En dag på Kungsgatan i Stockholm råkade hon bli presenterad för Johnny Schwerin, kameraman på film och tv. De gifte sig; då hade hon redan en tvåårig dotter.
De bosatte sig i Sollentuna; 1962 flyttade de till Skåne.

– Min man var nere och gjorde lite jobb för tv med Bengt Roslund; han hittade ett hus i Tygelsjö och vi flyttade dit.
– Han jobbade på tv. Jag jobbade först på lite olika ställen, hoppade in när de behövde någon.
Sedan fick hon arbete på Tetra Pak i Lund. Eftersom hon var språkkunnig fick hon erbjudande om att arbeta i Italien när företaget skulle öppna verksamhet där.
– Jag ville ju så gärna, men jag var bunden av familjen.
Den utökades med två pojkar.

När hennes man började frilansa tog hon hand om ekonomin och pappersarbetet åt honom, och till slut lämnade hon Tetra Pak för att ägna sig åt Schwerin Film & TV, som firman hette – och heter – på heltid.
– Vi gjorde mycket filmer åt företag. Vi gjorde mycket åt tv, mest nyheter.
– Så sprack det mellan Johnny och mig och han flyttade. Då var vi väl åtta, nio man. Jag körde vidare själv i ungefär tio år.

– Vi skaffade en OB-buss, och sedan en till – då började det rulla.
OB står för ”Outside Broadcasting”; en OB-buss har utrusning som gör att man inte är bunden till en studio, utan kan sända från till exempel idrottsarenor.
Hon berättar för övrigt att hon leasade det mesta av den dyra utrustningen; den tekniska utvecklingen gick så fort att det skulle kosta alldeles för mycket att investera i nytt hela tiden.
Från den här tiden minns hon till exempel ett program de var med och gjorde om Abba – innan gruppen hade slagit igenom stort med Waterloo. Väldigt trevligt, men då förstod hon inte att det en dag skulle bli något att kunna skryta lite med.

Men det blev lite mycket, som ensamstående mor med två barn i skolåldern och ansvar för ett tiotal anställda. Hon sålde företaget, men stannade kvar som vd.
Den konstruktionen trivdes hon dock inte med, visade det sig.
– Jag lade av och började frilansa som projektledare och producent.

Efter en tid landade hon på TV4 Malmö.
– Så småningom blev det min uppgift att ha hand om teknikfolket där, organisera med scheman och så.
Hon var på TV4 tills hon gick i pension vid 68. Då hade hon flyttat till Tjörnarp; de sista åren gick hon ner i arbetstid.
– Jag körde till jobbet i Malmö väldigt tidigt för att slippa den värsta trafiken.

Helt lämnade hon inte branschen vid pensioneringen:
– Jag skötte min sons ekonomi tills jag blev 80.
Sonen Per har gått i föräldrarnas fotspår och är numera gruppchef för redigerare och fotografer på Sveriges Television i Malmö.

– Han har försökt få mig att flytta till Malmö länge.
Nu är det alltså dags.
– Jag tycker att det ska bli roligt. Jag har aldrig haft problem att få nya vänner.

Idag gör Tomas Gustavsson sin allra sista dag på Norra Skånes sportredaktion. Han är läraren som blev journalist, men även en hängiven trädgårdsälskare och anglofil.

Tomas Gustavsson kan inte riktigt bestämma sig för hur han känner inför sin sista arbetsdag.
– Jag känner mig både färdig och inte färdig med det här jobbet, konstaterar han.
Efter att han i går firat sin 67:e födelsedag är det idag dags att säga adjö till jobbet som journalist.

Egentligen var det inte journalist som Tomas skulle bli. Istället var det lärare. 1973 gick han ut lärarhögskolan för att direkt mötas av beskedet att det inte fanns några lärarjobb.
Det var en dags vikariat på en skola och ett par dagar på en annan.
Men efter cirka ett år rättade det till sig och Tomas började att jobba som mellanstadielärare.
– Jag jobbade bland annat på skolor i Klippan, Krika och Östra Ljungby och trivdes bra, berättar han.

Men det fanns ett annat sidointresse som låg och pyrde hos Tomas, nämligen sport. Han började skriva sportreferat till Norra Skåne vid sidan av sitt jobb som lärare.
Han höll på några år innan han fick frågan om han inte ville jobba som lokalredaktör i Tyringe.
Den karamellen behövde han inte suga på så länge. Tomas knallade in till rektorn och bad om tjänstledighet och fick ja.
Efter ett år knackade han på rektorns dörr igen och undrade om han inte kunde få jobba på tidningen ett år till. Även den här gången fick han ett jakande svar.
Men när han för tredje året undrade om han kunde få tjänstledigt ytterligare ett år suckade rektorn och meddelade att nu fick han allt bestämma sig.

Den här gången vann tidningen och journalistyrket.
– Det var en enmansredaktion i Tyringe, men vi hade ändå en kontorist, berättar han.
Men Tomas har inte varit Norra Skåne trogen under hela sin karriär. 1989 blev han värvad till Kristianstadsbladet som då gjorde en extra satsning i Hässleholm.
– Därefter skulle jag flyttas in på deras sportredaktion, berättar Tomas. Men där hann jag bara jobba i en månad innan jag blev nyhetschef.
Efter cirka sju år på Kristianstadsbladet lockades Tomas tillbaka till Norra Skåne där han blev sportchef.

Sedan dess har han under ett år även varit nyhetschef och har under senare år jobbat som ”vanlig” sportjournalist.
Men från och med idag kan man säga att han lägger pennan i pennskrinet. Någon inhoppare har han inga tankar på att bli.
– Jag är en sådan där människa som är antingen eller, konstaterar han.
Det innebär fortsatt arbete eller inte alls.
Det som skulle kunna få honom att vässa pennan är möjligtvis den Londonbok som han har hållit på att fila på till och från.
Tomas är nämligen en tvättäkta anglofil med en förkärlek för engelska trädgårdar, engelsk historia och en och annan engelsk pub. Ja, allt som gömmer sig under Storbritanniens paraply intresserar honom.
– Jag har varit i London säkert hundra gånger, berättar Tomas och man förstår att det utan tvekan kan bli ytterligare hundra gånger. Nu har han ju dessutom tid att undersöka stadens hemligheter ytterligare.
– Ibland åker jag med familjen och ibland åker jag själv, förklarar han. Det är ju roligt att dela reseminnen med andra men det kan även vara skönt att resa runt själv.

Som anglofil älskar Tomas även trädgårdar.
Hans egen trädgård är inte så stor, men den är trots det värd hans omsorg.
Han har tidigare skrivit ett häfte om just engelska trädgårdar, som man med hjälp av allmänna kommunikationsmedel kan ta sig till i och runt London.
Som den vuxne pojke han är finns det även en liten modelljärnväg i hans liv. Och givetvis är det inte några svenska järnvägsstationer eller svenska hus som kantar dessa räls. Nej, dessa järnvägsspår slingrar sig runt en engelsk bebyggelse.

Varför då denna kärlek till ön ute i Nordsjön?
– Jag är ju 60-talare, påpekar han. Och det började väl egentligen när man började titta på engelsk fotboll. Sedan var det popmusiken och landets historia. Jag gillar till exempel Churchill.
Tomas berättar att han var 16 år då han reste till London första gången, då med en kompis. Året efter var det dags igen, men den här gången var det en resa på egen hand.
Därefter har resandet bara fortsatt och fortsatt. Men i ärlighetens namn är det inte bara England som han köpt biljett till. I vinter blir det till exempel lite sol och värme på Teneriffa med familjen.
Som sportjournalist är sport givetvis ett stort intresse. Men för Tomas del blir det inga långa löprundor i terrängen.
– Jag har ett dåligt knä så jag kör på en crosstrainer som jag har hemma.

Med sin långa erfarenhet och sin rutin i spalterna lär han lämna ett tomrum, både på tidningssidorna och på redaktionen. Förmodligen lämnar jobbet ett litet tomrum även inom Tomas.
– Jag har alltid gillat att gå till jobbet och har aldrig känt något motstånd på måndagar eller efter semestern. Jag har alltid tyckt att jobbet varit roligt, inte minst att få träffa alla människor ute på fältet.
Samtidigt erkänner han att det ska bli lite skönt att sätta punkt.
Beslutet är fattat och då är det bara att göra som kungen, nämligen att vända blad. Och vad som står skrivet där får helt enkelt framtiden utvisa.

Dödsfall Konstnären, illustratören, scenografen, TV-profilen, författaren och tonsättaren Åke Arenhill har avlidit, 98 år gammal. Han somnade stilla in i familjens närvaro.

Åke Arenhill var en produktiv mångsysslare. Vare sig man är medveten om det eller ej har hart när varje i Sverige bosatt människa varit i kontakt med hans arbete.

Bilder han skapat som illustratör och konstnär är vida spridda.

Han hade en speciell röst som gav särprägel åt hans underfundiga texter när han läste upp dem, bland annat fem gånger som sommarpratare.

Det är Åke Arenhill som skrivit den svenska texten till Paul Simons sång ”Bridge over troubled water” och skrivit texten till en av våra mest spelade psalmer; Gammal fäbodpsalm.

Han har också arbetat som regissör och scenograf till flera teaterpjäser. Han skrev julkalendern 1980 ”Det blir jul på Möllegården”

Och han har formgivit förpackningen till värktabletten Treo,

Åke Arenhill föddes i Malmö 1920 och växte upp som son till en guldsmed – ett yrke som också blev brodern Elons.

Åke Arenhill studerade på Skånska Målarskolan i Malmö och hade sin första utställning 1940, då han deltog i en porträttutställning på Malmö Museum.

På 1950-talet arbetade han på den ledande reklambyrån Svenska Telegrambyråns Malmökontor.

Därifrån värvades han till ett direktörsjobb på Ohlssons Modehus, mycket framstående på sin tid.

Innan dess hade han därtill haft jobb som dekoratör på Tempo och Cason.

Genom sina arbeten fick han en god inblick i modets utveckling.

Åke Arenhill kom tidigt att medverka i radio och tv, i olika egenskaper. Han skrev texter och gjorde också insatser som programledare.

Han har arbetat nära med flera av våra stora svenska artistprofiler, som Cornelis Vreeswijk, Lill-Babs, Lill Lindfors, Tommy Körberg, Ernst-Hugo Järegård, Lasse Holmquist, Gary Engman, Jan Hemmel, Östen Warnerbring, Marianne Mörck, Jaques Werup, Torbjörn Flygt, Eva Rydberg …

Åke Arenhill har genom åren ställt ut sin konst många gånger. De senaste femton åren ställde han även ut med sin bror Elon, som gick bort i våras, 96 år gammal.

Så sent som i lördags var det vernissage på ytterligare en utställning, tillsammans med dottern Emma på Galleri Final i Malmö. Dock kunde han själv inte medverka då, men han hade varit en engagerad medaktör i utformningen av utställningen, alltid full av nya idéer. Åke Arenhill hann tyvärr inte själv besöka sin egen och sin dotter Emmas utställning. Men det var med glädje han fick ta del av fina vernissage bilderna från i lördags.

Åke Arenhill efterlämnar hustrun Monika och dottern Emma.

När farmor Gertie Krausz i Ignaberga läst sagan om trollet Ludenben flera gånger ritade barnbarnet Karna Brånemo 2 år från Trelleborg de här båda trollen. Båda trollen heter Ludenben och spelar fotboll. Farmor som förärats teckningen meddelar att hon inte tycker att de ser så farliga ut.

När Arvid Mohager 6 år från Hässleholm var hos mormor ritade han den här snabba Formel 1-bilen.

Har man inte kameran framme när mamma och pappa gifter sig så kan man i stället plocka fram pennan. Billie Mänty som är 4,5 år gammal och bor i Limhamn. Billie är barnbarn till Ulla Sköld i Hässleholm.

Harry Svensson 4 år i Vinslöv har ritat denna ”brandubåt”. Det är därför ubåten är röd och kaptenen sitter längst fram och styr berättar Harry.

Elias Nordgren 4 år i Hörja har ritat en haj, en orm och lite bilar.

n I helgen kom första snön! Som vanligt var vi skåningar oförberedda och hade inte vinterrustat våra bilar. Resultatet blev att inom Kristianstads och Hässleholms polisdistrikt fanns ett 70-tal dikeskörare som behövde hjälp av bärgare.
Vägar utåt kusten var delvis oframkomliga på grund av drivsnö. ”Snösvängen” i Hässleholm kom igång snabbt, och det skulle kunna komma mer snö närmaste dagarna.
För barnen i ”Pulkabacken” vid Gäddastorp var det full fräs hela dagen. Kälkar och pulkor eller, i brist på annat, ihopvikta plastpåsar sågs, när ungarna susade ner för backen.
n I den nya Utvecklingsfonden kommer de kvinnliga företagarna att få ett särskilt utrymme. Det kunde riksdagsledamoten Ingbritt Irhammar berätta, när hon tillsammans med övriga centerkvinnor besökte Sterling Finemballage AB i Sösdala. Hit kom man efter ett sammanträde för att beundra och begrunda ett företag med kvinnlig företagsledare, Ingrid Wernersson.
Från början sköttes det som ett litet företag på lediga stunder, men nu finns här åtta fast anställda, och dessutom har Sterling blivit Kunglig Hovleverantör!
Färgglada emballage är en stor artikel som erbjuds guldsmeder och andra firmor med intention att ge ett exklusivt omslag till presenter. En stor del av produktionen utgörs av specialtillverkade servetter. Tillverkningen sker oftast i Schweiz.
– Vi arbetar för en levande landsbygd och kommer att verka aktivt för tåguppehåll i Sösdala, meddelade riksdagskollegan Gunnel Wallin.
n Hässleholm har ett ”miljöföretag” som nu tilldelats ett av landstingets stipendier på 10 000 kronor och som på kommunens vägnar särskilt uppvaktats av kommunalrådet Christina Ivarsson.
Företaget TEO-Service som startades 1964 drivs sedan 1983 av Conny och Stefan Olsson. Firman sysslar bland annat med att byta ut den farliga freongasen i kylanläggningar mot miljövänlig sådan.
– Vi kör på för fullt och ersätter cirka tio ton freon per år, förklarar Conny. Det blir en stor marknad med tanke på att freon är totalförbjudet att både tillverka och använda från år 2000. Firman är verksam i Hässleholm och grannkommunerna. Men fram-över ska företaget bygga en stor kylanläggning i Tetrapaks fabrik vid Svarta havet i Ryssland.

n Snart mattas trafiken i Osby, och det kan bli ett hårt slag för turismen och näringslivet. Så lyder farhågorna efter vägomläggningen den 10 december. Då invigs den nya sträckningen mellan Rävninge och Östanå och 23:an avlastas. Den direkta följden väntas bli att trafikmiljön blir skonsammare och olyckstillbuden minimeras.
I Osby tätort kommer det att märkas direkt – 2 500 fordon minskas till 1 000. Men samtidigt försvinner många turister och eventuella kunder som tidigare haft vägarna förbi. Därför är köpmannaföreningens medlemmar bekymrade.
Kommunens turistchef Jan Johansson är medveten om problemet och har stora planer, bland annat en ny turistbyrå invid nuvarande väg 19, kanske också ett jättestort Briotåg där eller en 20 meter hög snapphane …
n Så har Norra Skåne-legendaren, förre chefredaktören Einar Ohlson, signaturen Eon, gått ur tiden. Han blev 85 år.
Med sin massiva tidningsmannabakgrund hade Eon en säker känsla för vad läsaren ville ha. Han var nyhetsmannen, inspiratören och pådrivaren. Han styrde och ställde på redaktionen med en energi som påminde om en vulkan.
Vulkaniskt var också hans deltagande i diskussionerna, men aldrig höjde han rösten utan att humorn spelade i ögonen.
Försagda läsare som framförde försynta frågor, busar som ville göra upp med tidningen, makthavare som försökte tala maktens språk – alla fick de svar på tal av Eon, skriver Billy Bengtsson i sin minnesruna. Själv brukade Eon säga:
– Som journalist ska du aldrig inbilla dig att du är oumbärlig. För när du en gång slutat blir inte en rad i tidningen tom efter dig.
n Så är hon utsedd, Norra Skånes och Lions Lucia 1993! Jennie Johansson heter den lyckliga som är 17 år och bor med sin familj på en gård utanför Ballingslöv. Om henne heter det att hon gillar att spela fotboll, volleyboll och piano. Hon har också hunnit med ett år på High School i USA samt provat på modellyrket där.
Jennie går nu på naturvetenskapliga programmet på Tekniska skolan i Hässleholm och siktar sedan på en framtid som läkare. Men nu väntar bråda dagar för lucia och hennes följe efter kröningen den 12 december.

Pension. Den 28 december klättrar Tyko Nilsson från Hästveda ner från sin kranbil för att gå i pension. Men enligt arbetsgivaren Sven Jinert får Tyko ha kvar nycklarna så att han kan komma och gästspela när arbetstopparna blir för höga.

Man kan säga att de fordon som Tyko Nilsson rattar dagligen bokstavligen är riktiga höjdare. Det handlar om kranbilar av det mer kraftfulla slaget. Och Tyko, han gillar både dem och sitt jobb som kranförare starkt.
Men som bekant har allt roligt ett slut. För roligt på jobbet har han haft.
– Jag har jobbat med det här i 43 år och tycker fortfarande att det är roligt, konstaterar han.

Skymningen börjar falla utanför och Tyko har kommit tillbaka till kontoret lite tidigare. Det kan annars bli långa dagar och man överger inte kranbilen när man är mitt inne i arbetet. I alla fall inte om man heter Tyko Nilsson.
Namnet står på hans kranbil och strax intill står att ”här pratar vi skånska”.

Tyko bor i Hästveda och är därmed en tvättäkta skåning. Däremot tillbringar han arbetsdagarna på vitt skilda håll.
Tyko jobbade i 13 år på Kranexpressen innan han valde att följa med Sven Jinert när han startade sitt företag.
Den 2 maj 1988 var startdatum för företaget. Det innebär att Tyko varit med på hela resan från att företaget var en blygsam spelare på marknaden till det stora företag det är idag. I september i fjol köpte till och med företaget den gamla arbetsgivaren Kranexpressen.

Tyko har lyft det mesta med sina kranar. Allt från broar till vindkraftverk. Det är med andra ord inga små tyngder som ska placeras rätt utan att någon olycka händer.
– Det är ett jobb fullt med risker, förklarar han. De största riskerna är själva underlaget och nyckfulla vindar.
Tyko kan faktiskt stoltsera med att han klarat sig från olyckor under alla år. Och med sin rutin lär han förhoppningsvis klara sig även under sin sista arbetsmånad.
Det är inte med helt lätt hjärta han lämnar sin arbetsplats två dagar innan nyårsafton. Med sina 67 år har han nått den punkt då man normalt ska dra sig tillbaka.
Men det behövs bara en blick för att förstå att han inte är helt pigg på att frossa i sovmorgnar.
Men han är ändå tacksam för att han får mer tid till livet utanför jobbet.
– Varje gång jag stiger upp känner jag att det är en värdefull dag, säger han.

Och chefen Sven Jinert som nu även han satt sig ner vid kaffebordet konstaterar att det bästa är att Tyko behåller nycklarna. För alla vet att det kommer både arbetstoppar, sjukdomar, semestrar och annat som ställer till i schemat. Och då är en erfaren inhoppare guld värd.
Vad ska då denna nyblivna pensionär hitta på?
– Jag kör en hel del rally, berättar Tyko och en snabb googling bort finns uppgifter om en relativt framgångsrik förare.
På frågan om han inte ägnar sig åt folkrace ser han närmast förnärmad ut.
– Det där är för ”möghunnar och tannalösa”, svarar han och spricker upp i ett stort leende. Men skriv inte det. Detta är något som en olydig reporter inte lyssnar på.
Nej för Tyko är det så kallad ”vanlig rally” som gäller och han är extra road när han har ”många unga pågar efter sig” i resultatlistan.
Förutom rallybilarna ska barnbarnen få en del tid. Tyko har tre barnbarn som snart blir fyra.

De två vapendragarna Tyko Nilsson och Sven Jinert sitter och minns tillbaka och pratar om tiden då det ibland var knapert i företagskassan och mycket var enkelt och primitivt. De båda enas om att det trots allt handlat om många fantastiska år.
– Det blir helt enkelt en bruten länk nu när Tyko slutar, konstaterar Sven Jinert.

n Siv Andersson i Hästveda har avlidit, nyss fyllda 95 år.
Hon var under många år bondmora på en gård i Hörröd, Farstorp. Men Siv hade också en konstnärlig ådra, som hon utvecklade genom att skriva dikter och många berättelser, måla porslin och akvarell, fotografera mycket, leda kurser och en hel del annat.
Hon föddes i byn Kälkarp precis öster om Farstorps kyrkby. Föräldrarna Oscar Pehrsson (senare Kelkeryd) och Hilda Pehrsson drev en lanthandel i Kälkarp. Där började Siv och hennes äldre syster May hjälpa till väldigt tidigt.
Siv lärde sig läsa, innan hon började i Lurs småskola. Tidningen Norra Skåne var hjälpmedlet vid läsövningarna i hemmet.
May studerade på realskolan i Osby och Siv läste vid lanthushållsskolan där. Båda flickorna från Farstorp var de bästa eleverna på respektive skola.

Siv gifte sig 1946 med lantbrukare Bertil Andersson och flyttade till hans föräldragård i byn Hörröd i Farstorps församling. Detta var vid den tiden troligen hela församlingens största lantbruk, med både jord och skog.
Lanthandlardottern från Kälkarp jobbade efter skolans slut en tid på Drotts Foto i Hässleholm. Där tändes hennes intresse för fotografering på allvar.
Siv Andersson kom snabbt in i jobbet som lantbrukarfru på gården. Hon arbetade flitigt både inne och ute.
På gården fanns dräng och andra som jobbade där vid säsong. Unga frun på gården fick snabbt rykte om sig att hinna med nästan hur mycket som helst. I skördetider krävde matlagningen åt alla engagerade i arbetet mycket jobb för henne.
När det blev lite bättre med tid, började den omtyckta bondmoran utveckla sin stora kulturella sida. Diktsamlingen ”Glädjen kan inte tiga” gavs ut. Hon fick en hel del dikter publicerade, bland annat i Norra Skåne. Dagböcker, berättelser om livet i Kälkarp och Hörröd skrevs också. De målade akvarellerna blev fler och fler. Antalet kurser i porslinsmålning ökade. Många hem och andra lokaler pryddes av hennes alster.

I början av 1980-talet tog sonen Björn över gården. Siv Andersson blev änka 1984. Efter en tid flyttade hon till Hästveda. År 1987 bosatte sig makarna Björn och Iréne Bertilsson på gården i Hörröd.

Även långt upp i åren var naturälskaren Siv verksam inom det konstnärliga. Hon följde noga med det som hände, i princip hela vägen fram till sin död. Norra Skåne var, precis som för 90 år sedan, en viktig nyhetskälla. Frågor om natur, liv och död var alltid viktiga för henne.
Siv Anderssons närmaste är sonen Björn med hustrun Iréne, Hörröd, barnbarnen Markus i Tviggasjö och Mårten, med hustrun Malin i Tågarp.

För 25 år sedan

Att nya 21:an vid Hässleholm snart skulle invigas har vi redan aviserat, och nu har det hänt, nämligen onsdagen den 1 december. Uppmärksamheten i pressen skulle ha räckt mer än väl till hela denna krönika!
Dagen innan är rubriken ”Äntligen slut på trafikdånet i city”, illustrerad med en bild på ”röran” vid Grönängsrondellen. Det största vägbygget någonsin inom kommunen står inför fullbordan, med inte mindre är 17 broar över järnvägar, vattendrag och enskilda vägar. Inte konstigt att Hässleholm i en annan rubrik kallas ”Broarnas stad”.
Åtskilliga har varit sysselsatta med detta ”snabbygge”, som står färdigt 8 månader tidigare än beräknat.
Det politiska beslutet togs redan för fem år sedan av S-duon Lennart Jönsson och Bengt Andersson. Av kostnaden 200 miljoner bidrar kommunen med 40, vilket räknas som positivt, tack vare konkurrensen på arbetsmarknaden.
För klippet i bandet fick kommunordföranden Christina Ivarsson och Vägverkets generaldirektör Per Anders Örtendahl svara. Och vips blev det tomt på gamla genomfarten i stan!
På Väster i Hässleholm kan det bli en jätteutbyggnad av 600 bostäder i området mellan Brunnsgatan och Drottninggatan. Även skissas det på massor av andra lokaliteter och parkeringsdäck samt ramper till resecentrums blivande gångbro.
Men i nuläget finns knappast något behov av varken lägenheter eller andra lokaler, utan förslaget är endast en vision av ett framtida program för området, framhåller planeringschefen Bo Mårtensson.
Den idéskiss i modell som Sesams arkitektbyrå i Kristianstad gjort omfattar även kvarteret Färgaren med gamla Norra Skåne-huset och blivande Kulturhuset.
– Ett spännande förslag menar oppositionsrådet Bengt Andersson (S), och centerns Gunnar Bengtsson prisar den fina modellen.
I Osby är Jenvägen antagen av fullmäktige. Här repeterades de gamla slitna argumenten för eller emot bro- respektive tunnelalternativ, välkända för alla, skriver Ingvar Kvarnhammar.
Beslutet att anslå 7,5 miljoner kronor till Jenvägen togs under envist motstånd från Göingepartiet kommunal samling, som energiskt kämpat för en tunnel i Hantverksgatan.
– Precis den julklapp osbyborna och inte minst köpmännen gjort sig förtjänta av, ansåg kommunrådet Anders Pettersson (C) om Jenvägen-beslutet.
Från fotoaffär till fotobok över Tyringe, den rubriken handlar förstås om Sven Rosengrens verksamhet.
Han växte upp i pappa Arturs fotobutik i Perstorp och startade som 20-åring egen fotoaffär i Tyringe, det var 1947.
Först 44 år senare lämnade han rörelsen men har länge haft drömmen att göra en egen fotobok om Tyringes 1900-tal. Och nu är boken klar! Sven har haft 10 000 bilder i sitt arkiv att gå igenom, och urvalet till boken stannar på 400.
– Det var svårt att göra en bok om Tyringe, säger Sven.
Till vissa texter har han haft hjälp av Evert Cixthenson och Tomas Gustavsson. Boken ger en bred bild av samhället, dess byggnader, människor och händelser. Och det skulle bli ytterligare tre böcker med tiden.
Musikskolans ”Musik i advent” på biblioteket i Hässleholm hade något av kontinentalstämning över sig, heter det i inslaget den 6 december.
Redan i entrén möttes besökarna av musik, och där uppe musicerades det på flera ställen. Tidigare har musikskolan framträtt fem gånger per år på biblioteket, men nu tog man nya grepp.
I kulturkaféet spelade bland annat en flöjttrio, Fiolgruppen med flera. Och i hörsalen höll de större orkestrarna till, till exempel Musikskolans storband. Sammanlagt deltog 200 musikskoleelever i arrangemanget.
Det blev en vit skyltsöndag i år, för första gången på länge!
Den tidiga vintern hade det positiva med sig att man kände att julen redan var här. På något sätt kändes det också som om fler tomtar var i rörelse, och de sprang nästan på varandra ute på stan.
Ett udda och unikt initiativ svarade tre herrar från Vägverket för på själva skyltsöndagen. De ställde upp och visade 21:ans nya sträckning vid Hässleholm från buss.
– Det var fullt lass på nästan alla turerna, uppgav en av herrarna.

Viktor Olsson, Finja, har avlidit i en ålder av 92 år.
Han växte upp på en gård i Edenryd i Ivetofta församling och gick där i folkskola. Under mitten av 40-talet utbildade Viktor sig vid Osby lantmannaskola och arbetade därefter några år i hemtrakterna.
År 1952 gifte han sig med Ingrid Svensson från Gammalstorp. De köpte då ett familjelantbruk i Finja och under de kommande 15 åren såg fyra barn dagens ljus. Viktor och maka har genom åren utvecklat lantbruket med nya arealer och byggnader. Med början i mjölkkor har djurhållningen alltmer fokuserats mot smågrisar. Viktor var under flera decennier varit aktiv medlem i LRF och satt under en period även i den lokala styrelsen. Han medverkade 1959 i bildandet av Finja schackklubb där han under många år fungerat som kassör och även med framgång förflyttat pjäserna.
I början av 90-talet överlämnade Viktor och maka ett välskött lantbruk till yngste sonen och bosatte sig i närheten av Finja kyrka. Han var dock fortsatt verksam i lantbruket, en miljö där han trivdes som bäst.
År 2007 blev han tyvärr änkeman, men hade det ändå fortsatt bra. Viktor fick förmånen att leva ett aktivt liv in i det sista. Hans positiva livssyn och beundransvärda uthållighet bidrog till detta. Tillitsfull, trygg och fast – så var vår far.
Hans närmaste är fyra barn, Ylva med Thomas, Göteborg, Mats med Birgitta, Strängnäs, Sven, Finja, Annelie med Bengt, Vinslöv, barnbarn, barnbarnsbarn samt brodern Per Axel, Edenryd.