Även om många julhälsningar sänds digitalt i vår tid, så finns det väl inget som glädjer mer än ett klassiskt julkort med posten?
Traditionen att skicka julkort har funnits sedan mitten av 1800-talet. Det första julkortet var handkolorerat och trycktes upp i tusen exemplar och skickades i England.
På 1880-talet började julkorten sprida sig i Sverige och det påstås av både julgran och tomtetraditionerna inspirerades från motiven på julkort från främst England, Tyskland och Danmark.
Jenny Nyströms motiv blev snart en succé och är populära än idag men trenden att skicka kort har gått upp och ner på 1900-talet med en höjdpunkt 1996, då 62 miljoner kort skickades.
Här bjuder vi på några gamla vykort, som Yvonne Gustafsson i Hässleholm hittade i en låda efter sin mormor Marthilda Johansson i Maglehult, Matteröd. Av stämpeln kan vi se att det ena ”lyxkortet” är från 20-talet. Fem öre kostade portot då. God jul!

Kjell Wik har tidigare gett ut boken Statarkorpralen som handlar om hans farfar.
Nu är Kjell aktuell med en ny bok som innehåller Fem nästan sanna historier.

Kjell Wik har alltid gillat att skriva och hans skrivklåda resulterade för sju år sedan i en bok om farfadern Per Wik och hans fru Ida. Boken fick titeln Statarkorpralen.
Titeln kom sig av att Per var både soldat på Revinge och statare, bland annat i Klågerup.

Det var ett tufft och fattigt liv och det var inte alltid lätt att mätta de elva barnen.
När farfadern blev fackligt aktiv blev livet ännu svårare. Då var han inte längre välkommen att arbeta på godsen.
Boken bygger på verkliga händelser som han har fått berättat för sig av äldre släktingar men även av kusiner som har haft sina minnen. Han har spelat in samtalen och därifrån har han kunnat länka ihop en berättelse om familjen från början av 1900-talet.
Nu har Kjell släpp sin andra bok. Det är en bok som egentligen innehåller fem separata berättelser. Eller Fem nästan sanna historier som är titeln.
Den första delen är Olga och handlar om Kjells mor.

Efter att Kjell forskat i sin fars och farfars familj och förflutna under lång tid riktades uppmärksamheten nu mot kvinnan i familjen, det vill säga Kjells mor Olga.
– Det var intressant att skriva om hur en kvinna hade det i början på 1900-talet, förklara han.
Föräldrarna träffades och bosatte sig i Lund där Kjell är född och uppvuxen.

I början av 70-talet flyttade Kjell till Sösdala där han fick jobb som kommunkamrer. Efter kommunsammanslagningen 1974 började han att arbeta som budgetkamrer och senare som näringslivssekreterare.
En av favorithistorierna i boken är Bankamiddan innehållande allt från mat i överdåd till en och annan sup, konjak, likör och whisky. Det berättades rövarhistorier, skämtades, skrattades och spelades poker fram till småtimmarna.

Ordförande konstaterade när tillställningen var slut att ”Ja, hörni! Nu vore det gott man låe och tanten därhimma hade fått sagt sitt!”
De övriga nästan sanna historierna heter Rättssamhället. som handlar om hur det kan gå när man kommer i klammeri med polisen, Legitimationen och Höstmöte.
Kjell Wik har alltid tyckt mycket om att sätta historier och berättelser på pränt, men om det blir ytterligare någon bok kan han inte svara på idag.
Och exakt vad som är sant och vad som är nästan sant i den senaste boken kan ju var och en fundera på.
Men Bankamiddagen lär vara så nära sanningen man kan komma.

Minns du?

För femte året i rad blir det nu en nyårskonsert med Hässleholms musikkår.
”Det har blivit en tradition att återkomma år efter år med det här arrangemanget”, säger Evert Storm. Torsdagen den 30 december är det så dags i bibliotekets samlingssal. Dirigent blir som vanligt Anders Nilsson.
Musikkåren består av cirka 45 personer och förra året hade styrkan lyckats göra inte mindre än 79 framträdanden. Åldern på deltagarna varierar mellan 17 år och uppåt, de yngsta har precis gått ut musikskolan.
Konsertens innehåll är man förtegen om, men det kommer att spelas både Strauss och Lumbye. I pausen delas det ut nyårskonfekt och förfriskningar. Och en repris på konserten anordnas den 16 januari i Tureholmskyrkan i Sösdala.

Systemkulturen får leva vidare, läser vi rubriken till artikeln.
Även om Sverige blir medlem i EU kommer svenska Systembolaget att fortsätta som vanligt. Den politiskt känsliga frågan om det svenska alkoholmonopolet löstes genom att EU-förhandlaren Ulf Dinkelspiel och EU-kommissionens Hans van den Brock kom överens.
Det innebär att Systembolaget inte längre betraktas som diskriminerande mot EU.s konkurrensregler. ”Bra”, tycker förstås butikschefen i Hässleholm, Kenth Sjöström. Och den åsikten delades av de flesta kunder som tidningen pratade med. Dessutom är personalen lättad och får behålla sina jobb.
I Hässleholm har kunderna tillgång till 1100 olika sorters alkohol och när det gäller öl finns över 100 sorter att erbjuda.
Ryggskadades lidande kortas med ett nytt operationsmikroskop som anskaffats till ortopeden vid Hässleholms lasarett.
Detta efter ett lyckat samarbete mellan försäkringskassan och sjukvården. Sjukskrivningstiden efter diskbråcksoperation har nu kunnat halveras.
”Kliniken här blir allt effektivare och nu får vi även ta emot patienter från Lund”, säger överläkare Jan Rading. Fram till i år har mikroskopet delats mellan Hässleholm och Kristianstad, men nu har ortopeden där ett eget exemplar. Stora besparingar görs för försäkringskassan genom kortare sjukskrivning.
På en bild är parkeringen vid Tormestorps båthamn helt översvämmad, men enligt rubriken är risken för en vattenkatastrof över.
De senastena veckorna har vattenståndet ökat med 80 cm och det såg ut som om 1980 års katastrof höll på upprepas.
Senare mätningarna har visat på en mindre ökning och dessutom börjar Almaån sjunka. Villaägarna utmed Finasjön tar det hela med ro. ”Nivån brukar så här års vara lite högre”, säger villaägaren Tom Andersson. Det är alltid båthamnen som drabbas mest. Läget kan stabiliseras redan under julhelgen.
Hässleholmaren John Arvidsson lämnar efter 41 års trogen tjänst SJ.
Blott 18 år gammal fick han jobb vid maskinavdelningen och i det längsta hade han en arbetssituation som låter helt osannolik. Han visste inte vilka arbetstider som gällde från dag till dag, utan efter anmälan på förmiddagen, kunde han få gå hem och komma tillbaka till eftermiddagspasset.
Under SJ.s omorganisationer hamnade John flera gånger i kläm, när en nya schemalagd tjänst blev ledig. Men 1970 försvann maskinavdelningen och först 1985 blev han trafikmästare med stort ansvar för säkerheten på bangården.
Han har upplevt ånglokstiden och eldrivna tåg och nu är vi framme vid Kustpilen. För honom blir det efter pensionen mer tid för favorithobbyn, fotografering.
I Eslöv är Sten Stensson Stéen ett stort namn, inte minst på det hotell med väldig trappa som nu förändrats.
Men frågan är om inte förgrundsfiguren egentligen var en hässleholmare, nämligen Berndt Wilmer Bengtsén. I ett hus vid Bryggaregatan föddes han1870 och skulle efter framgångsrika juridikstudier i Lund bli borgmästare i Falkenberg.
Ett lustspel med en pedantisk student i huvudrollen hade premiär 1902 och kallades Sten Stensson Stéen från Eslöv. Författaren var John Wigforss, som under sin studietid stött på en student som var tacksam att karikera.
Enligt familjetraditionen skulle rivalitet om en flickas gunst ha varit orsak till att Wigforss ville förlöjliga sin studentkamrat. Enligt tradition i släkten såg Bengtsén själv lustspelet uppföras hemma och hade glädje av det, men borgmästarinnan var inte lika road.
Gott nytt år!

Skådespelaren Frank Adonis, Las Vegas, Nevada, har avlidit efter en längre tids sjukdom i en ålder av 83 år.
Han var född i Brooklyn, New York med namnet Frank Testaverde Scioscia.
Han hade en lång karriär i Hollywood och spelade bland annat Anthony Stabile i Maffiabröder (1990), regisserad av Martin Scorsese. Bland några av hans övriga rollen kan nämnas Patsy i Tjuren från Bronx (1980), Valerios livvakt i Ghost dog – Samurajens väg (1999) samt Ace ventura: Pet detective (1994).
Vidare spelade han i tv-serier som Mob Queen (1998), The sopranos (2000), Mafioso: The father, the son (2001) och Law & Order: Criminal intent (2004). Senaste rollen gjorde han 2017 i Proximity to power.

Den norska backhopparen Thea Klevens har avlidit i en ålder av 17 år, skriver Expressen.
Hon ingick i norska skidförbundets satsning mot OS i Peking 2022 och hade även som mål att delta i vinterns skid-VM i Seefeld.

Kaj Dannegård, Höör, profil inom Skånes idrotts-, hotell- och restaurangvärld, har gått bort, 83 år gammal.

Han växte upp kring Möllevången i Malmö, där han var lekkamrat med Östen Warnerbring. Senare flyttade familjen till Slottsstaden.
Fadern var poliskommissarie; sonen valde en annan bana.
Efter realskolan började han 1956 arbeta som säljare hos Scan, försökte övertala butiksägare att köpa in kött och charkuterier.
1959 flyttade han till Svalöv för att bli säljare åt Allmänna svenska utsädes AB, sedermera Svalöf. Han avancerade snabbt till marknadschef för kvarnprodukter, som mjöl och gryn.

1973 startade han eget. Han började i fröbranschen och fortsatte med att importera grillkol. Där lyckades han erövra 60 procent av den svenska marknaden.
Hans arbete innebar mycket resande, så han var på sätt och vis redan inne i hotellbranschen när han 1981 köpte Hotel Adlon på Gamla väster i Malmö. Han har berättat att det då var ganska nedgånget, men han lade ner mycket omsorg på renovering.
Då var han också ordförande i IFK Malmö, en klubb som han spelat både fotboll och handboll för i sin ungdom.
1980 hade han varit bara några ynka minuter från att som ordförande få uppleva hur IFK Malmö gick upp i fotbollsallsvenskan igen, men drömmen sprack.

1986 sålde han Hotel Adlon – som under hans ledning ökat beläggningen från 20 till 80 procent – för att koncentrera sin krafter på Hotell Dannegården, en omgjord patriciervilla i Trelleborg.
1992 lämnade han över till yngste sonen och tog itu med driften av Trelleborgs konferenscenter, ägt av Trelleborgs AB. Då fick han bland annat tillfälle att åter bygga upp den matsal och konversationssalong från Tysklandsfärjan Drottning Viktoria som kommunen haft liggande sedan fartyget skrotades.
På 90-talet drev han och en kompanjon också Marina park hotell, tidigare Sjöfartshotellet, i Malmö.

1994 utsågs Kaj Dannegård till Årets företagare i Trelleborgs kommun; tre år tidigare hade han fått kulturpris för renoveringen av patriciervillan.
2004 flyttade Kaj och Gunnel Dannegård till Höör,
De har genom åren också tillbringat mycket tid på Mallorca.
Till intressena hörde trav och golf och han ägnade på äldre dagar också en del tid åt Malmö källarmästarklubb.
De senaste åren har Kaj Dannegård varit klen till hälsan. Han avled på annandag jul. Han efterlämnar hustrun Gunnel och sönerna Lars, Bo och Per med familjer.

Någonstans i amerikanska federala Nationella säkerhetstjänstens (NSA) arkiv kan det finnas en inspelning som avlyssnades på Cypern natten mellan den 17 och 18 september 1961.

Mannen som talar på bandet är pilot och befinner sig i luften över Ndola i Kongo 500 mil söderut.
Hans kalla och professionella röst hörs tydligt.
– Jag ser ett transportplan komma på låg höjd. Alla ljusen är på. Jag går ner och försöker få träff på den. Ja, det är DC: 6an från Transair. Det är planet.
Smatter från maskingevär hörs och pilotens röst hörs åter.
– Jag har träffat det! Det är eldslågor. Det är på väg ner. Det kraschar!
Detta är känt sedan den amerikanske flygofficeren Charles Southall berättade för den brittiska forskaren Susan Williams 2011. Southall tjänstgjorde på NSA-centralen på Cypern natten då planet med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld störtade. Han hörde allt med egna öron.

Några dagar senare står den unge flygteknikern Bengt Håkansson på Bulltoftas tak i Malmö och ser när Pan Am:s flygplan med Hammarskiölds och besättningens kvarlevor landar.
Hammarskiölds kista lastas in i en likbil flankerad av ett militärt hederskompani från Skåne.
Det blir början på en spännande resa i FN:s tjänst till det blodiga inbördeskriget i Kongo för Bengt Håkansson.
I dag är han 83 år och bor i Hästveda. Han tillbringade ett år i Kongo och fick uppleva krig och maktkamp in på bara skinnet.
Själv tycker han inte att hans insats är så märkvärdig.
– Det var spännande och lärorikt konstaterar han och lägger upp en stor packe fotografier från tiden i Kongo på bordet.

När han var 15 år tog flygvapnet in honom på en fyraårig verkstadsutbildning i Västerås och Kallinge.
– Utbildningen var inriktad på radar, berättar Bengt Håkansson.
Efter utbildningen gick han en obeservatörsutbildning på F2 i Stockholm och F10 i Ängelholm.
– Jag kom till F17 i Kallinge där jag fick jobba med underhåll och radar på flygplanen.
1958 ville Bengt Håkansson se mer av världen. Han började med Malmö där Kockums byggde båtar till Columbia och Bengts uppgift gällde radarutrustningen.
Karriären bar vidare till radiotekniker på Transair på Bulltofta. Transair hade flygplan i Kongo som var inhyrda av FN. Bengt blev uppmanad av chefsteknikern att åka till Kongo.
– Jag var skeptisk men tackade ja. Min uppgift var att hålla elektroniken vid liv, säger Bengt Håkansson.

Han följde med en Caravelle till huvudstaden Leopoldville, men hamnad i Brazzaville på andra sidan gränsfloden.
– Jag hade dessutom inget visum. tack vare en fransk flygvärdinna kom jag på en färja till Leopoldville och blev där satt under bevakning av kongolesisk militär. FN löste ut mig. Det var första gången jag var i Afrika och rejält spänd inför arbetsuppgiften.
De tre första månaderna var jobbiga för myggen höll på att äta upp honom. Bengt fick kontroll över utrustningen på planen.
På flygplatsen jobbade tolv kongoleser som tvättade flygplanen.
– Jag fick fin kontakt med dem, men de fick dåligt med mat. Jag tjänade bra och betalade för dem i restaurangen.

FN huserade i en skyskrapa i Leopoldville. Bengt brukade fika där. En gång gick en man förbi och det visade sig vara Antoine Gizenga, som var president Lumumbas närmaste man. Gizenga hade flytt från östra Kongo där Lumumba hade dödats. Gizenga fick skydd av FN.
Det gick några veckor då ryktet sa att Gizenga hade tillfångatagits på en ö i Kongofloden.
– Jag tog ett sportplan på eget bevåg, utan färdplan och radio och skulle leta efter en byggnad sex mil uppströms där Gizenga påstods sitta fånge.
Men Bengt hittade inga byggnader.
Var Gizenga satt fånge fick han aldrig veta, men 1964 släpptes han och landsförvisades till 1992.
Han kom tillbaka och utsågs till enade Lumumbistpartiets presidentkandidat i valet 2006 i Kongo-Kinshasa. Han kom på tredje plats och utsågs till regeringschef av president Joseph Kabila.

Tiden i Kongo var full av äventyr för Bengt Håkansson. han besökte avlägsna platser och byar och lärde känna människor i djungeln.
– Jag följde med en flygning till Matida och Kitana det var jag, en läkare och tre besättningsmän. Jag band livremmen i stolen och lossade nödutgången. Där hängde jag ut och tog bilder. Läkaren blev rejält förbannad.
Bengt flög med legendariske piloten, som var hans chef i Kongo, Carl-Gustav von Rosen, som skulle hämta upp Moise Tshombe. Han var ledare för katangarebellerna och utbrytarstaten Katangas regeringschef 1964-65.
Tshombe var västvänlig och stöddes av Belgien. Katanga, som gjorde uppror mot Kongos centralregering drabbades också av inbördeskrig. Det krigades överallt.

I slutet på 1962 reste han hem till Malmö där han kom i kontakt med systerplanet till det som störtade med dag Hammarskjöld.
– Varken jag eller andra tekniker gillade det planet. Utrustningen avvek från den normala flottan. Funktionssäkerheten var usel. Radiokompasserna fungerade dåligt.
Hammarskiölds plan skulle landa i Ndola.
Bengt Håkansson har hört av Sven Hammarberg, som är pilot och civilingenjör och som nu undersöker kraschen i Ndola att piloten låg 1 200 fot lägre än vad han skulle och fick därför ingen kontakt med banan. Kraschen var ofrånkomlig.
– Det finns olika teorier om hur planet störtade. Jag tror att det var olika problem som samverkade och piloten fick inte optisk kontakt med banan, säger Bengt Håkansson.

1964 fick Bengt Håkansson jobb på Svenska Radioaktiebolaget, som sedan, som sedermera blev Telub. Där stannade Bengt Håkansson i 36 år till pensioneringen. Han bor i Hästveda sedan länge och har fortfarande kontakt med flygbranschen på olika sätt.
– Jag är medlem i Ängelholms flygmuseum. Jag kan inte släppa det där med flyg.

Det skulle finnas plats för en modelljärnväg, en stor en. Det var ett av kraven när Christer Kedström och hans fru letade efter en ny bostad.
2012 flyttade de in, och Christer Kedström har sin modelljärnväg, en stor en.

Egentligen hade det funnits samma krav när de skaffade sitt föregående boende, ett hus i Professorsstaden i Lund. Och utrymmet fanns, det var bara det att det kom att utnyttjas av andra intressen.
Richmond, Oklahoma, Norra Skogen, Sjötorp, en variant på Hornsgatpuckeln i Stockholm: Christer Kedströms tåg rullar genom flera olika fiktiva geografier på sin runda genom det stora ateljérum som kröner huset där han bor.
Flera av miljöerna är ännu inte riktigt klara – men det är å andra sidan lite av grejen med ett sådant här bygge – det blir aldrig riktigt färdigt, det finns alltid något att lägga till eller göra om.
Hobbyn har så pass många aspekter att man kan har möjlighet att variera sig – sålunda berättar Christer Kedström att han just har gått igenom en husbyggarperiod.

Sedan han gick i pension för några år sedan har han kunnat ägna mer tid åt sitt intresse, som han har haft ända sedan han var liten.
Han föddes i Stockholm 1944. Tre år senare gick flytten till Västerås, där hans far fått jobb på Asea. 1953 stationerades han om till Jönköping.
De bodde i Vättersnäs och flyttade 1961 till Taberg.
Det hade blivit en del tågresande genom åren. Under tiden i Västerås hade det ofta blivit turer via räls till Stockholm. Morföräldrarna fanns i Kalmar och dit åkte familjen med tåg.
– Jag åkte mycket tåg som barn och min mamma trodde att jag har fått mitt järnvägsintresse därifrån.
Hans tidigaste önskningar, någon gång i åttaårsåldern, om att få en modelljärnväg hörsammades dock inte:
– Mina föräldrar tyckte att min lillebror behövde bli lite äldre först – han är fem år yngre än jag.
Så Christer var i tolvårsåldern när han och hans bror till slut fick en järnväg.

Intresset varade inte så länge, snart blev mopeder och tjejer intressantare.
– Modelljärnvägen hamnade i en låda.
I militärtjänsten insåg Christer att hans totala aversion mot att både ge och ta emot injektioner skulle hämma honom som läkare, hans yrkessval dittills.
Han började läsa nationalekonomi i Stockholm.
– Där var jag ganska aktiv i Högerstudenterna – innan Högerpartiet blev Moderata samlingspartiet – och en kille där sade att sociologi var väldigt intressant.
Så när Christer Kedström flyttade till Lund var det för att läsa sociologi.
Men här nere i Skåne lade han av med studentpolitik.

– När jag kom hit upplevde jag väl rätt snabbt att de politiska studentföreningarna – oavsett politisk färg – var ett gäng snackebröder och snackesystrar.
Mycket snack och lite verkstad, tyckte han och slutade med aktivt politiskt arbete. Dock har han genom åren ställt upp med att dela ut valsedlar vid vallokaler.

Fast sedan år 2000 har han gjort det för Liberalerna.
Han hade skiftat från sociologi till ekonomi. Han närmade sig slutet på studierna och hade börjat söka jobb när han åt lunch med en kompis som jobbade på ekonomiska institutionen på universitetet.
– Han sade att det fanns en ledig tjänst där.
Han sökte tjänsten och fick den. Blev doktorand och doktor och lektor i företagsekonomi. Så han kom aldrig att lämna universitetet.
Han bildade familj. Äldsta dottern var – har han för sig – tre, fyra år när de en gång besökte hans föräldrar. De sade:
– Den där lådan i källaren kan du ta hem. Vi ska snart flytta.

Dottern blev mycket nyfiken på den där lådan och han blev tvungen att sätta ihop rälsen.
När dottern sett tåget köra några rundor svalnade hennes intresse.
– Men mitt var återuppväckt. Jag började läsa lite modelljärnvägstidningar.
På ett scoutläger en sommar i slutet på 70-talet fanns en annan ledare som visade sig ha varit med i en dåmera avsomnad modelljärnvägsklubb i Lund.
– Frampå höstkanten satte jag in en annons i tidningen Allt om hobby, där jag frågade om det fanns folk i Lund som var intresserade av att bilda en förening.
– Vi blev runt tio stycken. Tillräckligt många för att kunna finansiera en lokal och börja bygga.

Han ritade föreningens första spårplan, en anpassning av en han hittat i en amerikansk tidning. Den byggdes upp i en lokal på Revingegatan.
Sedan dess har Lundarallarna, som föreningen heter, flyttat två gånger och huserar nu på Dag Hammarskjölds väg.
Christer Kedström var ordförande i början, men under sena 1980- och 1990-talet höll han igen; han fick en chefsfunktion på jobbet och måste ha sitt fokus där.
– Men jag köpte på mig en del grejor då och då.
Inför den dag han skulle få mer tid till sin järnväg.
Det har han sedan pensioneringen. I Lundarallarna är han kvar, men han sitter inte längre i styrelsen.

Den israeliska författaren Amos Oz har avlidit, 79 år gammal.

Amos Oz brukade nämnas bland kandidater till Nobelpriset. Han hann inte få det, men har i gengäld fått flera internationella litterära utmärkelser. I år fick han det svenska Stig Dagermanpriset.
Amos Oz föddes i Jerusalem den 4 maj 1939. Hans morfar hade fem år tidigare flyttat med sin familj till Haifa, i vad som nu är Israel, från vad som då var Polen, numera Ukraina.
När Amos Oz var tolv år gammal tog hans mor livet av sig. Hon plågades av depressioner efter svåra upplevelser hon haft.
Men Amos Oz mindes också hur hon kunde berätta fantastiska sagor.
Redan som pojke märkte han att han själv hade en förmåga att hitta på historier och började skriva ner dem.
Sin debut som författare gjorde han 1965, Sedan dess har han skrivit ett 30-tal böcker, ett 20-tak har översatts till svenska.
Amos Oz såg det inte som lustfyllt att skriva. Så här sade han i en intervju i Skånska Dagbladet 2011:
– Roligt är det inte. Det är hårt arbete. Att välja ett enda ord kräver ett beslut, att skriva en mening kräver flera. En bok kräver fler beslut än någon regering behöver ta.
Amos Oz bodde i Tel Aviv och var professor i litteratur vid Ben Gurionuniversitetet. Han satt också i akademin för det hebreiska språket.
Han var fredsaktivist redan innan han deltog i sexdagarskriget 1967 och kriget vid Golanhöjderna 1973.
Han var en flitig samhällsdebattör.
– Jag älskar Israel till och med när jag inte står ut med det, har han sagt.
Han förespråkade tidigt en tvåstatslösning, det vill säga att dela upp det som nu är Israel i en judisk och en palestinsk stat – även om han tillstod att båda parter skulle uppleva det som en amputation.
Amos Oz var gift med Nily; de träffades på den kibbutz där han började arbeta när han var 14 år. De har två döttrar och en son.

Sångaren och keyboardisten Mike ”Beard Guy” Taylor, från det kanadensiska indiepopbandet Walk off the earth, har avlidit.
Bandet bildades 2006 i Burlington och fick sitt stora genombrott på Youtube med Somebody that I used to know 2012. I denna musikvideo spelade hela bandet på en och samma gitarr.
Bland några av deras låtar kan nämnas Fifth Avenue, som bandet skulle ha framfört nyårsafton vid Niagarafallet för CBC.
Strax innan jul framförde han på Facebook en pianoversion av sin favoritsång i jultid, O, helga natt.
Mike ”Beard Guy” Taylor efterlämnar två barn.

Skådespelerskan och designern Agneta Eckemyr har avlidit i en ålder av 68 år.
Hon var född i Karlsborg och började som ung sin internationella karriär som fotomodell.
1970 flyttade hon till New York och satsade på filmbranschen. Bland några av de filmroller kan nämnas Lejonet och jungfrun (1975), Kristoffers hus (1979), Winter kills (1979), Brusten himmel (1982) och Flickan från Orsil (1984).
Vid sidan av filmkarriären arbetade hon även som modefotograf. På 80-talet drev hon företaget Agneta Eckemyr design i New York, med egen design och tillverkning av främst damkläder.
2010 medverkade hon även i tv-serien Skärgårdsdröm. Dokumentären Penthouse north (2014) skildrade Agneta Eckemyrs liv och följde beslutet att på grund av sviktande hälsa lämna sin våning i New York efter 44 år och flytta tillbaka till Sverige. Hon hade då tidigare fått diagnosen Alzheimers sjukdom.
Tillsammans med pianisten Staffan Scheja finns sonen Daniel Scheja, filmskapare.

Den brittiska skådespelerskan Dame June Whitfield, har avlidit i en ålder av 93 år.
Hon är främst känd för sin medverkan i BBC:s Terry and June och Helt hysteriskt.
Dame June Rosemary Whitfield var född i Streatham, London. Båda föräldrarna höll på med teater och stod hon själv på scen redan från tidig ålder.
Hon började 1946 inom radio och fick sedan sin första tv-roll i The passing show, varefter hon fick en roll i musikalen South Pacific.
Genombrottet kom 1953 i radiokomedin Take it from here. Bland hennes många roller kan nämnas sitcom Beggar my neighbour, filmerna Nurse (1959), Abroad (1972), Girls (1973) och Columbus (1992).
Från 1993 till 2001 gjorde hon rollen som Miss Marple på radio, baserad på Agatha Christies 12 noveller. På film och tv gjorde Dame June Whitfield bland annat On with the show (1958), The big noise (1964), The Jimmy Logan show (1969), Happy ever after (1974 till 1979) och Family money (1997).
Från 2000 dök hon upp i The Royal, Midsomer murders, Agatha Christie’s Marple, New tricks och Last of the summer wine.
1994 fick hon ta emot en Lifetime achievement award av British Comedy Awards och vid 82 års ålder blev hon adlad.

Claes Ridell vill få fler äldre personer att skriva, berätta om människor de känt, för att de ska leva vidare i efterkommandes medvetande. Nu prövar han själv sina vingar som romanförfattare.

Det var just sådana nedtecknade minnen som gjorde att Claes Ridell blev medveten om vilken fantastisk historia som hans farfarsfars öde är.
Han berättar att det var hans faster som sett till att skriva ner det hon hört om sin farfar. Som liten pojke var han svinaherde, sov hos grisarna. Så småningom kunde han lära till smed – ”bara det var en klassresa” säger Claes Ridell.

Han flyttade till Göteborg för att bli nitare på ett varv,
– Han sparade alla pengar för att hans son skulle kunna gå i skolan mer än den enda dag han själv hade gått där. 1888 gick sonen, min farfar, ut från Chalmers som civilingenjör i fartygsbyggnad.
Claes Ridell har själv forskat vidare och satt ihop en liten skrift om farfarsfar, åt släkten, romanen Iskallt.
Det är en spänningsroman, som tar sin utgångspunkt i smuggling. Den utspelar sig i Torekov, i Stockholm, i Los Angeles, i Indonesien.

Det är grannskap han är ganska väl bekant med efter ett yrkesliv med resor över hela världen.
Claes Ridell växte upp i Malmö, bodde på Fridhem.
– Min far var chef på ett företag som sålde kol och olja, säger han.
– Genom kontakter kom jag till USA och utbildade mig i ledarskap och kommunikation i Los Angeles.
Det ledde till att Tetra Paks ledning anlitade honom som konsult.
– Jag fick vara med och implementera Tetra Pakidén över världen, deras tankar om hur företaget skulle ledas.
– Och det gav andra jobb, för Ikea, för Volvo.

Jobbet tog honom världen runt och 1982 tog han och hustrun Gisela – de hade träffats redan i tonåren – beslutet att flytta till London. Därifrån var det mycket lättare att nå resten av världen.
År 2000 flyttade de tillbaka till Sverige och byggde hus i Falsterbo. Men eftersom de numera tillbringar en stor del av årets kallare del i Spanien, där de har en lägenhet, beslöt de att skaffa något mindre och har flyttat till ett radhus i Skanör.
Men en vintervecka tillbringar han i Sverige; då arbetar han med Hello Sweden, ett nätverk för företag som stöder unga idrottstalanger. Han planerar arrangemang där näringsliv och idrottare möts. Många av våra elitidrottare har för övrigt gått kurser för honom.
Claes Ridell har utbildat chefer över hela världen.

– Det var skitkul, spännande hela tiden. Jag har hållit kurser i 59 länder. Jag kämpade för att det skulle bli 60; till slut blev det klart med en på Island – men den blev flyttad.
Så han fick gå i pension med 59 i alla fall.
Claes Ridell har skrivit flera böcker inom sitt arbetsområde, om ledarskap och hur man kommunicerar som chef.
En av dem gav han namnet Sagochefen. Han tyckte att böcker om management för mesta var så tröglästa och jobbiga att ta sig igenom.

Så han beslöt sig för att göra en bok som var upplagd som en sagobok för chefer.
– En bok man skulle kunna läsa på en kvart.
Sagochefen handlade om den där perfekta chefen som inte finns, den som alltid lyckas tillfredsställa både företagsägare och personal.
Det där med en sagobok för chefer var ett nytt grepp. Tidningen Dagens Industri skrev om det; det uppmärksammades av Nyhetsmorgon i TV4, och de bjöd in författaren.
Väl där hade han turen att en politiker, som också skulle vara med i programmet, lämnade ett sent återbud; därmed fick Claes Ridell extra lång tid i rutan.
Han såg alltså till att komma ifrån det tunga fackspråket och skriva ledigare.

Och nu har han alltså tagit steget till att skriva helt skönlitterärt. Han tog två år på sig att skriva boken Iskallt. Han berättar att han fått överraskande positiva reaktioner.
Och han är redan på gång med nästa bok. Där använder han berättelsen om sin farfarsfar som utgångspunkt, men den här gången är det en roman.
Förutom att skriva själv uppmuntrar Claes Ridell andra att skriva:

– När jag pratar med andra pensionärer säger jag till dem ”Du måste skriva!”. Många svarar ”Jag kan inte” och då säger jag ”Har du prövat?”.
För hade det inte varit för den där fastern hade han inte vetat något om den livsresa hans farfarsfar gjorde.
De flesta, menar han, vet nog inte så mycket om sin farfarsfar:
– Men skriv ner och berätta om din farfar, så att dina barn får veta vem deras farfarsfar var.
– Släktforskning ger namn och andra fakta – men inte hurdana de var, anekdoterna, historierna.
– Och jag har faktiskt några kompisar som har börjat skriva för att jag har gjort det.

I slutet av 1700-talet skrev den engelske poeten Samuel Taylor Coleridge sitt mest kända verk: Sagan om den gamle sjömannen. Sjömannen, som seglar på Stilla Havet, drar på sig en skuld gentemot naturen när han skjuter en albatross.
I Skråmered bor en annan gammal sjöman: Urban Svedung.

Han har inte skjutit någon albatross, men väl korsat Stilla Havet – i en 15 meter lång segelbåt! Det var hans livs äventyr och han minns alltihop som om det vore igår.
Egentligen ville han bli fältflygare. Men Urban Svedungs pappa var sjökapten. Och hans båda bröder blev också sjökaptener.
– Faktiskt har alla vi tre bröder söner som också har blivit sjökaptener; de är tredje generationen Svedung till havs.
Det var kanske oundvikligt?
– Nja, jag var ju fartygselevbefäl i tonåren men ville hemskt gärna flyga. Första gången jag ansökte var jag för ung, andra gången fanns det inte plats.
Han var inte redo att ge upp sin dröm, utan vände sig till Australiens konsulat i Köpenhamn för att bli stridsflygare i landet ”down under”. Då krävdes australiskt medborgarskap.
– Men där gick gränsen för mamma. Hon sa blankt nej, säger Urban Svedung.
– Idag är jag glad att jag gjorde det; då hade jag kanske tvingats strida i Vietnam.

Flygandet fick Svedung sköta på fritiden. Han tog a-certifikat, läste flygingenjörsutbildning och var bland annat med om en flygolycka med en liten Piper Cub. Men det är en annan historia.
Med undantag för en sejour som grossist i livsmedelsbranschen när de äldsta barnen var små tillbringade Urban Svedung sina yrkesverksamma år på böljan den blå. Han jobbade först för Broströmskoncernen (på sin tid den största arbetsgivaren i Göteborg) och sedermera för Stena Line i 35 år. De sista åren var han befälhavare på Stena Carrier, en fraktfärja som gick mellan Göteborg och Travemünde.
År 1978, när han som överstyrman varit vid Stena Line i tre, år lockade det stora äventyret. Lumparkompisen Pelle Hallin – också han överstyrman vid samma rederi – hade en bror som flyttat till Australien och byggt sig en segelbåt och sedan tragiskt omkommit i sviterna efter en dykolycka. Båten behövde hämtas och de båda sjömännen gav sig av till motsatta sidan jordklotet för att segla hem Boomerang, som båten passande nog hette.

– Hon var bara 15 meter lång, men vi var väldigt nyfikna på Stilla Havet och Polynesien och allt vi hört om flickorna som bodde där, säger Urban Svedung med glimten i ögat om utmaningen att segla tvärs över världens största hav.
På plats i Sydney konstaterade duon att båten var färdigbyggd på utsidan men i princip tom inuti. De fick därför lägga fyra månader på att få den färdig innan det var dags för seglats. Besättningen utgjordes då av sju man.
– Vi visste inte att det skulle bli så jävligt. Redan första natten blåste det orkan, säger han.
– När vi försenade kom fram till Lord Howe Island fick vi höra att vi var efterlysta som saknade.
Här tog det en vecka att reparera den trasiga båten.

Under vägen över oceanen blev det ett flertal stopp, såväl planerade som oplanerade. De sistnämnda föranleddes av krångel med den lilla skutan och det oförutsägbara vädret, men berodde ibland på trevligare omständigheter. Via Nya Zeeland och Kermadecöarna anlände man till Rarotonga (Cooköarna) för att bunkra vatten.
– Vi blev kvar i två veckor. Varför vi stannade så länge? Nej, det kan jag inte berätta här, skrattar Urban Svedung men avslöjar att en man ur besättningen gick av på ön och att han fortfarande är bosatt där.
Efter ytterligare ett stopp nådde man på Tahiti där en klingande skånsk röst hördes på kajen.
– Det var hustrun till Bengt Danielsson, svensken som var med på Thor Heyerdahls Kon Tiki-expedition. Han hade blivit generalkonsul där men på grund av att han protesterat mot Frankrikes kärnvapenprov på Mururoa-atollen fick han sen inte vara konsul längre. De bjöd oss på middag, säger Urban Svedung.
– När vi skulle segla förbi atollen fick vi skriva på ett papper och lova att hålla oss på behörigt avstånd.

På den berömda Pitcairn Island – där myteristerna på Bounty bosatte sig i slutet av 1700-talet – finns ingen hamn, inget hotell eller flygplats. Där bor bara ett 50-tal individer, alla ättlingar till myteristerna.
– Det var en förfärlig inavel, men intressant att ha varit där. Det är inte många som besökt den ön, säger Svedung.
På Påskön blev långseglarna vänner med chefsarkeologen och fick på nära håll se de karakteristiska stenstatyer som utmärker denna ö. Under det två veckor långa uppehållet på ön var Urban Svedung också ofta på båten och lyssnade på Sveriges radios utlandssändningar. Han hade varit borta länge och värdesatte nyheterna hemifrån.
– Det var underbart!

Från Salinas på Ecuadors kust seglade Boomerang vidare genom Panamakanalen till Colombia. Nu fanns bara Urban Svedung och Pelle Hallin kvar på båten; de övriga hade hoppat av en efter en i hamnar längs rutten. Av rädsla för att bli tvingade att smuggla droger i båten gav sig de båda sjömännen av, tidigare än de tänkt.
– Det var orkansäsong i Västindien och helt fel tid att segla. Vi fick turas om att styra och dessutom stanna på Jamaica i tre veckor innan vädret blev tillräckligt stabilt. Trodde vi.
Det bar inte längre än till Bermuda. Men där fick de i gengäld en trevlig tid med personalen på öns Nasa-station och en brittisk flygbesättning.
– När vi skulle segla mot Göteborg fick vi ytterligare en orkanvarning – Juliette – men det var för sent att vända om så vi hamnade mitt i.
Ingen av dem var särskilt rädd; de var trygga med Boomerang. Det viktigaste var att båten var tät samt att de höll sig fast och inte skadade sig, berättar Urban Svedung.
– Det höll på i kanske 12-13 timmar och efteråt hade vi haveri på både mast och motor.
Hur det än var klarade de på drygt tre veckor att navigera tvärs över Atlanten till Azorerna, där det återigen blev riktigt dåligt väder. Pelle Hallin skulle ta sig i land med en liten båt – en dinghy – men den kantrade och blåste iväg inne i hamnbassängen.
– Pelle lyckades ta sig till piren och sedan såg jag inte honom på flera dagar, säger Svedung, som var kvar på Boomerang.
– När vi seglade mot Göteborg blåste det minst Beaufort 8 (cirka 17-21 m/s, dvs hård vind, red:s anm) hela tiden. Det tog 14 dagar. Vintern på Nordatlanten är inte att leka med.

Och nästan allra värst var det genom Engelska kanalen då generatorn havererat och batterierna var slut. De seglade i dimma och mörker utan navigationsljus.
– När vi kom till Göteborg var det full storm. Men det struntade vi i. Då var vi ju hemma, säger Urban Svedung, som inte behövt leta i minnet för att återberätta hela historien.
Han kommer ihåg allt och serverar under berättelsens gång också en mängd information som inte är direkt relaterad till själva seglatsen, såsom den om flygaren Francis Chichester, som störtade på lord Howe Island.
Efter hemkomsten i november 1978 fortsatte Svedung att jobba för Stena Line fram till pensioneringen 2010. Under de åren hann mycket hända. Bland annat läste han in en sjöingenjörsutbildning (sånär som på praktik i maskinrum) och var med om att med Stena Carrier rädda 23 besättningsmän från ett sjunkande fartyg i Stora Bält. Men det är också en annan historia.

Den amerikanske skådespelaren Bob Einstein, har avlidit i en ålder av 76 år.
Han föddes i Los Angeles, son till komikern Harry Einsten och skådespelerskan och sångerskan Thelma Leeds.
Han började som manusförfattare till flera humorserier på 1960- och 70-talet, som bland annat The Sonny and Cher comedy hour och The Smothers Brothers comedy hour, som han vann en Emmy för.
Han skapade även karaktären stuntmannen Super Dave Osborn, som dök upp i tv-rutan under många år i olika shower och program. Bland hans övriga roller kan nämnas Simma lugn, Larry och Arrested development. Han spelade i Modern romance (1981), Oceans Thirteen (2007) och bland de många tv-serier kan nämnas Roseanne (1997), The Norm show (1999), The man show (2003) och Anger management (2013).

Sångaren och låtskrivaren Daryl Dragon, har avlidit i en ålder av 76 år.
Han var känd från popduon Captain & Tennille, där han sjöng tillsammans med hustrun Toni Tennille.
Daryl Frank Dragon var född i Los Angeles. 1962 bildade han band med Charles Wright and the wright sounds och sex år senare gick han ihop med sin bror och startade studiobandet The mission.
Han spelade keyboard med The Beach Boys från 1967 till 1972 och det var då han fick smeknamnet Captain Keyboard.
Det var främst genom duon Captain & Tennille han fick flera hitsånger, som Love will keep us together, Muskrat love och Do that to me one more time.

Låtskrivaren och sångerskan Margaret ”Pegi” Young, har avlidit i cancer, 66 år gammal.
Hon var gift med Neil Young fram till 2014 och startade sin karriär som bakgrundssångerskan på hans turnéer.
1994 debuterade hon på tv vid Academy Awards, där hon sjöng backup till låten Philadelphia, som Neil Young skrivit.
2007 hav hon ut sitt första soloalbum och därefter har hon släppt Foul deeds (2010) och Bracing for impact (2001). Hon har turnerat med sitt band The Survivors.
Tillsammans med maken startade de en skola för barn med funktionsnedsättningar 1986, the Bridge School.

Personligt Idag, den 4 januari, är det Punktskriftens dag på flera håll runt om i världen. Det var nämligen den 4 januari 1809 som punktskriftens fader Louis Braille föddes utanför Paris.

– Många synskadade tror att det är svårt att lära sig punktskrift säger Henrik Eldh som själv är blind sedan cirka 20 år tillbaka. Men det är faktiskt inte speciellt svårt.
Men visst behövs det träning för att få upp farten, både när det gäller att läsa och skriva punktskrift eller det vi i dagligt tal kallar blindskrift.
Enligt uppgift är det ungefär 1 500 personer i Sverige som använder sig av det här sättet att läsa och skriva. En av dem är Henrik Eldh som bor i Ignaberga strax utanför Hässleholm.

Han har retinitis pigmentosa som är en genetisk ögonsjukdom som gradvis förstör syncellerna i näthinnan. Henrik visste tidigt att synen skulle försämras kraftigt för att därefter försvinna helt. Det innebar naturligtvis en sorg, men innebar också att han kunde förbereda sig på det som komma skulle.
– Det var till exempel ingen idé att ta körkort, berättar han.
Henrik började jobba som bilmekaniker, ett jobb som han till slut fick ge upp.
– Men på den tiden fanns det en bra beredskap för rehabilitering i samhället, berättar Henrik. Nu har man tyvärr bantat ner mycket resurser.
Henrik lärde sig i god tid fingersättning vad gäller maskinskrivning och började också att lära sig punktskrift.
Henrik gör inte så stor sak av sitt handikapp utan lever i stort sett som vanligt. Han har sin ledarhund Aze, sin vita käpp och är utrustad med ett stort jävlar anamma.

Efter trettonhelgen börjar han ett nytt jobb som ombudsman i Skånedistriktet på Synskadades Riksförbund i Malmö. Detta efter att ha jobbat som kundmottagare i verkstaden på Dahlqvists bil i Hässleholm i 16 år.
Han ser fram emot jobbet som han hoppas ska innebära förbättringar på sikt för synskadade i samhället.
– Det jag själv saknar mest efter att jag blev blind är att köra motorcykel och att sprutlackera bilar, berättar Henrik. Men att jag inte kan sprutlackera är väl bara bra eftersom det inte är så nyttigt.
Och det där med motorcykel har han löst ändå. Sambon Malin och sonen Alfred har tagit mc-kort och då kan Henrik i alla fall sitta på bönpallen och känna fartvinden.
Henrik häller upp kaffe och uppmanar mig att säga stopp.
– Så slipper jag sätta ner fingret i kaffekoppen, konstaterar han och drar på smilbanden.
Man slås av Henriks totalt obekymrade inställning till vardagen. Men visst var det en tung tid då han insåg att synen skulle försvinna helt.
– Men det är ju inte så att allt är svart, konstaterar han. Jag väljer själv vilka bilder jag vill slå av och på.
Att göra det bästa av situationen är synonymt med Henrik.
Det nya jobbet på Synskadades Riksförbund kommer att innebära att bland annat påverka tjänstemän och politiker i regionen och i Skånes kommuner när det gäller att underlätta för synskadade. Som ombudsman kommer han även att fungera som ett lokalt stöd för SRF:s lokalföreningar och enskilda medlemmar i Skåne.
Henrik berättar själv hur han stångats när det gäller de kommande arbetsresorna till Malmö.
– Jag vill ha färdtjänst till stationen i Hässleholm och sedan ta tåget, berättar Henrik.
Men så enkelt är det inte. Arbetsplatsen ligger i Malmö och inte vid stationen i Hässleholm. Så arbetsresan ska enligt bestämmelserna gå till Malmö.

Att åka tåg är inget konstigt menar Henrik. Enda problemet är att man inte längre ropar ut i högtalarna vilka perronger som tågen går från, något som han tycker borde vara självklart.
Men Henrik är envis så ingen borde bli förvånad om han till slut får som han vill.
Han tar fram broschyrer fyllda med små upphöjda pluppar. Fingrarna vandrar över raderna.
Vid sidan om ligger en så kallad reglett, det vill säga en manick med hål i som är ett stöd när man skrivet punktskrift.
Det finns flera hjälpmedel för synskadade som för den oinvigde förefaller krångliga. Men när Henrik demonstrerar en punktskriftsdisplay som ”känner av” bokstäverna på skärmen och förvandlar dem till punktskrift förstår man vilken god hjälp det är. Tillsammans med datorns talsyntes rör sig Henrik obehindrat på nätet.
Punktskriften lanserades 1825 av Louis Braille. Han blev blind redan vid tre års ålder genom en olyckshändelse.
På en skola för blinda i Paris kom han och klasskamraterna i kontakt med en skrift som soldater använde för att kunna meddela sig i fält och i mörker. Skriften kallades nattskrift och bestod av upphöjda punkter i olika former som man kände med fingertopparna.
Louis Braille funderade på hur man skulle kunna använda punkterna och utvecklade ett system. Med sex upphöjda punkter i en stående rektangel varieras kombinationen och på så sätt skapas alfabetet.
År 1878 bestämde en internationell kommitté att Brailles alfabet var det som skulle gälla i undervisningen av blinda. Idag används punktskriften över hela världen.
Idag, den 4 januari, uppmanar Synskadades Riksförbund även de politiska partierna att se till att valinformation till det kommande Europavalet görs tillgänglig för även synskadade.
Inför de allmänna valen i höstas gjorde förbundet en undersökning i 301 valstugor på 48 platser i landet. Hela 96 procent av valstugorna saknade information som fungerar för personer med synnedsättning.
Henrik lägger in en pris snus och fortsätter att berätta att han är en storläsare av böcker. Det handlar både om ljudböcker och så kallade talböcker.
Talböcker får bara lånas av dem som har ett handikapp. De är mera neutralt inlästa och här finns även en del smalare litteratur som inte läses in som vanliga kommersiella böcker.
– Det är viktigt att lära sig klara av sin vardag och lägga grunden till ett bra liv innan man kan börja arbeta, säger Henrik och tillägger att över 50 procent av de gravt synskadade i landet är arbetslösa.
Själv hoppas han nu kunna göra skillnad och inte minst fungera som en förebild för andra synskadade.

Till väster på teckningen ser ni goda pokémons och till höger finns de onda.
Det är femårige Neo Bjerle på Rälsgatan i Perstorp, som lagt ner mycket tid på att måla denna detaljerade teckning.
Vi tackar Neo med att skicka boken Super-Charlie & spökfällan, av Camilla Läckberg och Therese Larsson.

Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Skriv gärna några ord om motivet och glöm inte skicka med ditt namn, ålder och adress. Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Dockmakaren Camilla Lagerstedt-Odgård från Hässleholm är ett exempel på hur det ena kan leda till det andra.
Strax före jul medverkade hon med några dockor i ett program på TV 4, vilket nu lett till att hon ska vara med i barnprogrammet Lenas Peplon i samma kanal. När serien tar fart igen om en månad, kommer Peplon att få sällskap av fyra andra handgjorda alster.
Camilla har tillverkat dockor i drygt tio år nu. Det har handlat om Snapphanedockan, dockor i Waldorfstil och schweiziska barnfigurer. Men nu finns fyra helt nya karaktärer i hennes samling: påfågeln, ugglan, skatan och spillkråkan, alla med olika karaktärer.
” Dockorna kommer att leva sitt eget liv i programmen”, säger Camilla, som tycker att uppdraget är fantastiskt roligt.

Årets ”förstföding” är ett stående inslag i vår tidning precis efter nyår.
Denna gång blev det en osbytös som dessutom var först i hela Skåne. 20 minuter in på det nya året såg hon BB-ljuset.
Susanne och Robert Nidsjö heter de glada föräldrarna och för dem är hon första barnet. Något namn har hon ännu inte fått, eftersom paret var säkra på att det skulle bli en pojke, läser vi vidare. Att fundera ut ett flicknamn blir en senare fråga. Just nu gäller det bara för dem att njuta av sin lilla tös.
Inte lika positivt låter det i polisrapporten efter helgen.
För många nyårsfirare var tydligen postlådor det primära målet. I både Hässleholm, Kristianstad, Osby och på andra orter sprängdes brevlådor av raketer och smällare.
Incidenter med fyrverkeripjäser dominerade således nyårsnatten för länets poliskårer. Men i övrigt skedde rattfylleri, misshandel och inbrott och i Hässleholm inträffade en balkongbrand vid Första Avenyen. Det var en arbetsam helg för polisen, men framåt nyårsdagen, när pengarna och spriten var slut, började det lugna ner sig – allt enligt vakthavande befäl.
I Vittsjö guppade isflaken omkring i svallvågorna efter fyra modiga vattenskidåkare som trotsade kylan utanför den istäckta bryggan.
Det var vattenskidklubben som för åttonde året åkte vinterskidor på Vittsjön. I god tid hade banan ”sloats” upp och var fri från större isflak.
Dragbåten var framsläpad från vinterförvaring och drabbades av bensinstopp mitt under en bogsering. Först ut var nestorn bland åkarna, Bosse Gunnarsson, som därvid sjönk ner till hakan i det tvågradiga vattnet.
Slutklämmen kom när samtliga fyra åkare tog en gemensam tur efter båten, skriver Epe.
I Tormestorp var som vanligt en stor samling morgonpigga nyårsorienterare ute på skärmjakt, denna gång i den 46:e upplagan.
Totalt 157 deltagare från tidig förskoleålder till grånade herrar i 75-årsåldern fanns med i detta årets första idrottsarrangemang.
Strax före åtta gav sig hemmalöparen Gunnar Persson iväg som den förste i mörkret. Men långt tidigare på nyårsdagen var nestorn och tävlingsledaren Alte Christoffersson i gång för att allt skulle klaffa. Det skulle snitslas och en del kontroller sättas ut.
”Det är inget självspelande piano, även om mycket går på rutin och tradition”, säger Alte, som smått börjar tänka på jubileumsupplagan 1998 och 2000-talets första idrottsevenemang.
Valåret 1994 ser spännande ut på det lokala planet i Perstorp, och kommunstyrelsens ordförande där, Arnold Andréasson (C), lovar har god koll på sina motståndare.
Den stora stridsfrågan i valet väntas invandringspolitiken bli. Centern i Perstorp har redan tagit ställning och vill säga stopp för flyktingströmmen. ”Vi i Centern är definitivt inte flyktingfientliga, men vi måste kunna ta hand om de som kommer till oss. I dag blir en stor andel utslagna från arbetsmarknaden och så kan det inte fortsätta”, säger Arnold.
I övrigt väntas valet handla om barn- och äldreomsorg, skola, kultur och fritid, kanske också om sysselsättning, men Andréasson tror att det ljusnar på den fronten. ” Industrin på orten lär säkert suga upp mer folk men inte tillräckligt för att alla ska få jobb”.