Kulturhusfrågan har länge varit aktuell i Hässleholm, men nu har den stoppats i malpåse.
Vid fullmäktiges sammanträde den 21 juni ansåg Christina Ivarsson, moderat ordförande i kommunstyrelsen, ”det löjligt utreda något som man sedan inte har råd att bygga”. Åtminstone får frågan vila på obestämd tid, kanske för evigt.
Men några dagar innan hade nyexaminerade arkitekten Marie Bergqvist på arkitektfirman Hafab presenterat en ny idé till ett flexibelt kulturhus, ett kulturcentra lokaliserat till Kyrkskolan. Förslaget anses ”slugt och relativt billigt”. Det går ut på att man i anslutning till matsalen och gymnastiksalen bygger en ”låda” inåt gården. Huset ska kunna fungera som konsert/teaterlokal ena dagen för 300 personer, andra dagen för barnteater, musiksamlingar eller intimare poesiaftnar.
Samverkan med skolan är vitsen med det hela, samtidigt som lokalerna får annan användning utanför skoltid. Det är ”ingen jättevision om ett kulturpalats”, men idén är ett förslag på rätt nivå, summerar sakkunskapen.
En som omedelbart reagerade positivt var vane insändarskribenten Erik Oldensten.
”Äntligen ett kulturcentrum?” heter det i rubriken. Vi minns att han, med hänsyn till alla olika placeringar som diskuterats, en gång drastiskt föreslog att kulturhuset borde sättas på hjul så att det kunde dras runt. Nu radar han här upp de senaste årens mer eller mindre partibundna förslag och kallar Kyrkskolan för ett klart huvudalternativ.
”Men först vill man veta priset och det måste snabbt och fullständigt utredas. Kommunfullmäktige har nu att fatta beslut, ett självständigt beslut”, avslutar Oldensten.
Sommarutställningen på Hembygdsparken i Broby handlar i år om gamla mått.
Är skäppemått, besman eller lispund bekanta för oss nutidens människor som rör oss med mått som kilo, meter och liter?
Föreningens ordförande Uno Berggren säger att det måste ha varit mycket svårt hålla reda på det virrvarr av mått och mål som rådde före beslutet 1878 om metersystemet. De olika måtten kunde då också skifta efter landskap.
Men detta måttkaos skulle inte upphöra med en gång utan hängde i viss mån med in i 1900-talet Fortfarande talar man ju om tunnland, famn, aln, tum och fot. Under sommaren kommer utställningen ”Med mått mätt” att vissa dagar uppmärksamma mått i speciella sammanhang, till exempel matmått, tidsmått, längdmått, mått om skor och tyg.
Nyligen var det efter gammal sed byastämma i Rättelöv, Arkelstorp, Kärlingberga och Ullsala inom Stoby.
Omkring 100 personer från byarna hade samlats och såg på när åldermannen Lennart Karlsson försökte få ljud i det gamla byahornet.
De senaste åren har stämman haft fler viktiga frågor att diskutera, bland annat att SJ ville lägga sin nya bangård här i trakten, vilket vållade höga protester bland befolkningen i byarna. ”Byastämmorna som återupptagits på vissa håll fyller en viktig social funktion och skapar samhörighet i bygden”, säger Lennart Karlsson, Ullsala.
En göingeby som profilerar sig i ett större sammanhang är Häglinge.
Det handlar om den stora Framtidsmässan i Älvsjö vid Stockholm, där Häglinge sockengille och Hässleholms kommun är representerade. I 25 montrar visas Skåne upp för mässbesökare från hela Sverige.
Nyckelorden för häglingeborna är nässlor och basalt. I ståndet med Arne Arvidsson och Carina Rastamo bjuds det nässelte och nässelbullar som beskrivs i den särskilt framtagna Nässelboken. Och basalten som finns i ett stråk genom Häglinge har gett upphov till egenproducerade smycken i basalt och silver.
”Alla inkomster som vi får går till restaurering av vår gamla kopparsmedja i Häglinge”, säger Arne.
Solen sken över Göingebygden, när midsommarafton skulle firas i Hässleholms hembygdspark.
I det annars mycket regniga vädret blev det ett välkommet avbrott. Dansen den gick som på räls med barn, mammor och pappor som inte ville sluta. Ingen ville vända tillbaka hem förrän sista sången var sjungen.
Men när dansen var slut ”öppnades himlen”. Att en del kom hem blöta gjorde inget, för de flesta var nöjda och glada med sitt midsommarfirande, inte minst ordföranden Lennart Kristensson som hälsat alla välkomna.

Ronny Hultman har ett användbart blod. Nu har han lämnat blod 450 gånger.

Den 14 juni var det Internationella blodgivardagen. Det bestämde Världshälsoorganisationen, WHO, vid ett möte 2004. Syftet är att uppmärksamma alla människor, världen över, som gör sig besväret att bidra med sitt blod för att andra människor ska kunna överleva.
En av alla dessa blodgivare är Ronny Hultman från Malmö, som lämnade blod första gången 1972.
– Jag ville göra en god gärning – och samtidigt får man ju lite koll på sig själv.
För det tas ju en del prover på det blod som lämnas.
Ronny Hultman berättar att han har ett eftertraktat blodgrupp:
– Noll negativ – det passar i princip alla, säger han och förklarar att hans blod fungerar att ge till de flesta människor – det finns blodgrupper som bara passar en mindre andel av mänskligheten.

Numera är det dock inte blod han ger, berättar han, utan trombocyter.
– Det är de som gör att blodet koagulerar, säger han och berättar att hans trombocyter därför kan ges till exempelvis blödarsjuka.
I princip går det till så att han kopplas till en apparat; hans blod leds in i den och där silas trombocyter av innan det leds tillbaka till honom igen.
Ronny Hultman åker till Lund var femte, sjätte vecka för att silas på trombocyter.
Bara någon enstaka gång under alla dessa år har det hänt att han kallats in akut för att ge blod i en nödsituation.

Det var alltså 1972 ha började ge blod och det var ett märkesår för honom på flera andra sätt också: Det var då han gifte sig med Lena och det var då han började jobba på SJ.
Han växte upp på Augustenborg i Malmö, Föräldrarna hade koloni där Rosengård kom att växa upp.
Militärtjänsten gjorde han i flottan, fick bland annat resa med Älvsnabben.
– Den 10 april 1972 muckade jag – den 20 maj gifte vi oss.
Han hade kört en del lastbil. Han hade också, på eget initiativ, tagit körkort för buss och 1972 gick han till SJ buss och sökte jobb. Han berättar att där behövde man folk av flea skäl: Järnvägen mellan Malmö och Falsterbo hade lagts ner året innan och ersatts med buss och Sturups flygplats hade just invigts.
Han blev busschaufför och första resan styrde han till Falsterbo. Senare kom han att köra en hel del till både Sturup och Kastrup också.
När SJ erbjöd vidareutbildning till lokförare hoppade Ronny Hultman på det tåget.

– De hade stora pensionsavgångar just då, eftersom så många lokförare hade blivit anställda efter kriget. Så de startade en lokförarutbildning i Mjölby.
Efter ett och ett halvt års studier var han färdig att börja sin lokförarbana 1978. Och sedan han kört tåg till i december i fjor. Fast det sista decenniet arbetade han inte åt SJ längre, utan på Öresundstågen.
– Jag cyklade alltid till jobbet, säger han och berättar att det fixade han på bara en kvart.
Huset flyttade han och hustrun in i för 31 år sedan. Vi gör intervjun i uterummet på baksidan av villan.
På uterummet vajar en Malmö FF-flagga. Ronny har årskort.

När vi talas vid har Ronny fortfarande sin 450:e blodgivning framför sig. Han vet inte om det kommer att uppmärksammas på något sätt. Genom åren har det blivit en del tröjor och handdukar och annat.
– Jag får 350 kronor per gång – då är körersättningen till Lund inräknad.
– Ett tag fick man blomstercheckar, med så var där en som förfalskade sådana, och då slutade de.
– Ett tag fick vi ingenting, och då var där en del som slutade.
Blir man då inte påverkad kroppsligen av att ge blod?
– Det bekommer mig inte alls. Om de tar en halv liter, så förnyar ju kroppen det blodet. Jag vet inte om det är så rent vetenskapligt, men det känns som att man förnyar kroppen lite grann.

Efter 25 år på MIE, Motions- och idrottsskadeenheten, på Hässleholms sjukhus går sjukgymnasten Matts Nylander nu i pension.
Kollegorna anordnar en avslutning för Matts för att tacka honom för hans tid.

I fredags bytte Matts Nylander om från sina sjukhuskläder för sista gången innan han går i pension.
I konferensrummet Gåsen på sjukhuset har olika kollegor till Matts, sjukgymnaster, ortopeder, undersköterskor, medicinska sekreterare, samlats för att tacka honom och önska honom lycka till.
Det bjuds på smörgåstårta och Matts får ta emot blommor, presenter och tacktal med mycket fina ord om honom.
En annan kollega till Matts, som är på semester i Grand Canyon, har till och med skickat en videohälsning som spelas upp. där han hyllar Matts för sitt arbete under tid på ortopeden.

1996 var Matts Nylander med och startade MIE, Motions- och idrottsskadeenheten, tillsammans med bland annat läkaren Jan Rading.
Från början hetta avdelningen som nu är MIE, somatisk rehab men efter ett samarbete med ortopeden, räknas de båda nu i princip som samma avdelning.
På MIE mottagningen jobbar två läkare, Magnus Lindgren och Markus Waldén, tillsammans med många sjukgymnaster däribland Matts, fram till och med idag.

Under avslutningen för Matts Nylander berättar Jan Rading även lite mer om historien bakom MIE och hans samarbete med Matts Nylander.
1992 träffade Jan och Matts för första gången när den blivande sjukgymnasten haltade in på mottagningen med en bruten fotled.
Några år senare blev de kollegor och de fick sin första patient på MIE 1996 och hade runt 200 patienter.
— Matts är mycket duktig. Han är bättre än många läkare på att diagnotisera knäskador.

Idag har mottagningen mellan 800-1000 patienter. Det är mer män än kvinnor och mer tävlingsskador än motionsskador.
– Det är många som söker sig hit för att det inte finns så många ställen, förklarar Matts och berättar att han senast i går hade en patient ända från Karlskrona.

Patienter som har besökt enheten har varit barn mellan fem till sex år ända upp mot äldre i 90-årsåldern.
Vem som helst kan ringa och söka till MIE och behöver inte bli hitskickade med remisser.
– Vi börjar med att ta anamnes genom telefonen innan jag bestämmer vilken vårdnivå som patienten ska få, säger Matts Nylander.

Matts har jobbat som sjukgymnast i 25 år och har jobbat i Hässleholm hela tiden. Ursprungligen kommer han från Kristianstad men har bott i Hässleholm så pass länge att han kallar sig för en hässleholmare.
Tidigare jobbade han på Scan som charkuteriarbetare, vilket han började med direkt efter att ha slutat åttonde klass.

Efter 25 år bestämde han sig för att byte yrkesbana och valde att studera vidare för att att sedan börja som sjukgymnast när han närmade sig 40-årsåldern.
– Först fick jag läsa in grundskolan, eftersom det inte var obligatoriskt då, förklarar Matts.
Därefter läste han även gymnasiet på Komvux innan han kunde påbörja sjukgymnastutbildningen på universitet i Lund.
Totalt tog det fem år för Matts att studera innan han fick sin titel som sjukgymnast.

Intresset för sjukgymnastik grundar sig i hans idrottsintresse. Det började med att han blev skadad i fotboll och själv fick gå hos sjukgymnast för sitt skadade knä.
På så sätt växte hans intresse och bestämde sig för att läsa vidare för att kunna börja jobba som sjukgymnast och arbeta med idrottsskador.
– Jag är stolt över att vara sjukgymnast, så länge jag kan vara det, säger Matts angående namnbytet på yrket till den mer internationella titeln fysioterapeut. Han har alltså inte haft något intresse av att ansöka om att få byta titel till fysioterapeut.

Efter pensionen hoppas Matts Nylander på att kunna resa mycket. Framförallt Spanien och Grekland är länder som ligger Matts varmt om hjärtat.
– Teneriffa återvänder jag väldigt gärna till. Där har jag redan varit ett tjugotal gånger, säger Matts.
Nu får han dessutom mer tid för att umgås med sin fru, som också har gått i pension nu, samt passa sina tre små barnbarn. Det yngsta barnbarnet fick han i tisdags.

Matts tänker även försöka hinna med att arbeta med sitt hus och trädgård samt försöka engagera sig mer i Lions.
– Golf ska jag också spela så mycket som möjligt, avslöjar han.

All sjukhuspersonal som har arbetat med Matts uttrycker hur mycket de kommer sakna honom och hoppas på att han ska besöka mottagningen ofta och att de fortfarande kan ses.
– Jag kommer sakna jobbet och det har känt väldigt splittrat, säger Matts.
– Men nu känner mig också väl förberedd. Nu har jag ju ändå jobbat i 50 år.
Ett helt avslut blir det dock inte då han kommer fortsätta arbeta som timanställd om de skulle behöva hans hjälp på MIE.

Den amerikanske wrestlingstjärnan Matt Cappotelli, har avlidit i en ålder av 38 år. Han diagnostiserades med hjärncancer 2006.
Han vann den tredje säsongen av Tough enough III, WWE:s realityserie om wrestling.
Matthew Lee Cappotelli var född i Caledonia, New York och gjorde sin brottardebut 2003. Efter att ha vunnit Tough Enough III med John Hennigan fick han ett WWE kontrakt.
Han bodde i Louisville; Kentucky med hustrun Lindsay, och arbetade som personlig tränare.

Den amerikanske science fictionförfattaren Harlan Ellison har avlidit i en ålder av 84 år.
Han skrev omkring 50 böcker och över 1400 noveller, politiska kolumner och manus till filmer och tv-serier som Star trek.
Han var främst känd för sina mörka och ofta samhällskritiska noveller och var inblandad i många rättstvister och bråk. Han påstod att Terminator var ett plagiat på en av hans noveller från 60-talet och stämde filmbolaget.
Bland några av hans verk är Dangerous Visions och Det tysta ropet, Edgeworks, Angry Candy, Footsteps och Troublemakers. Bland de många utmärkelser Harlan Ellison fått ta emot kan nämnas Hugopriset, British Fantasy Award och Locuspriset.

Glädje och fest var på det Solgården i Hästveda när Lennart Kjellkvist firade sin 100-årsdag den 27 juni tillsammans med familj och släkt.
På bilden ser vi 100-åringen tillsammans med sonen Jan Kjellkvist, Bua, barnbarnen Kristian och Michael, båda från Göteborg.
Vidare dottern Eva, barnbarnen Annica och Jenny, barnbarnsbarnen Andrea, Alex, Alma och Alice. Samtliga med efternamnet Berlin och boende i Hässleholm.

Koreografen, regissören och ballerinan Gillian Lynne har avlidit i en ålder av 92 år.
Under många år arbetade hon med musikalkompositören Andrew Lloyd Webber, bland annat med Cats och Phantom of the Opera.
Hon inledde karriären på Sandler’s Wells balett år 1944.
Genom åren koreograferade Gillian Lynne över 50 musikaler, många på London’s West End och på Broadway i New York.
Hon sågs på filmduken mot Errol Flynn i filmen The master of Ballantrae och koreograferade Alice i underlandet (1985). Några andra musikaler är exempelvis Cabaret (1986), Valentine’s Day (1991) och The Secret Garden (2000).
2014 fick hon av drottning Elizabeth ta emot en Dame.
2018 bytte The New London Theatre namn till the Gillian Lynne Theatre.

Musikern Alan Longmuir har avlidit efter en kort tids sjukdom i en ålder av 70 år.
Han bildade 1967 popgruppen Bay City Rollers, tillsammans med sin bror Derek Longmuir.
Gruppen slog igenom på 70-talet med låtar som All of me loves all of you, Bye bye baby och Shang-a-lang. Alan Longmuir spelade flera instrument, främst bas och keyboard.
Bandet har sålt över 120 miljoner album, men Alan Longmuir valde att lämna bandet 1976.

Britt Forsberg och Christer Forsberg
65 år och 71 år
Vittsjö
3 barn som bor i Stockholm

Favoritväxt: funkia, gillar gammalt och nytt ex bambu, snyggt på sommaren med rosor, högt gräs,
bästa trädgårdstips: naturgödsel, gödsla mycket annars blir det inget
Annan hobby: sticka, inreda, jobb och träning

Ska vara med i tidningen Lands projekt Öppen trädgård den 15/7 mellan klockan 12-18 som anordnas varje år. det är andra rået de är med
i år är det 120 trädgårdar som är med
de skickar bilder på sin trädgård
folk kan kolla på nätet och välja vilka trädgårdar de vill åka till under den här dagen
i fjol kom 140 pers på en dag, när det regnade hela dagen
vem som helst får komma
de får ej ta betalt, vissa säljer sina plantor
bjöd på bullar och kaffe
50/60 tal kom från Jönköping och Värnamo
olika åldrar trädgårdsintresserade, kommer och ger tips

— Vi har alltid sagt att vi bara ska ha detta för oss själva, men folk har sagt att vi ska vara med på sånt här

De har själva åkt runt och kollat trädgårdar, i Simrishamn, Stockholm, Slottsträdgårdar

De är ute lite varje dag
— 4h/dag
mest på våren o lägga gödsel

kompletteras nytt hela tiden, tog bort gräset och gjorde det till singelgångar

i år har det varit tufft med torkan så det har blivit mycket bevattning
de spolar upp i kannor och vattnar på tidiga morgnar och på kvällen

när ungarna fortfarande bodde hemma var det bara en gräsmatta, de hade den fulaste trädgården

våga skära ner så blir det snyggare, variera mkt, blanda
sätter ut ölfällor, bekämpning
lagt ut tidningar, markduk och sen jord på för att förhindra ogräs

Producenten och artisten Richard Swift har avlidit i en ålder av 41 år.
Mellan 2011 och 2016 var han med i The Shins och han spelade i indieband som The Arcs och The Black Keys.
Förutom sin roll som sångare och musiker var han även producent för bland annat Damien, Sharon Van Etten, Jessie Baylin, Nathaniel Rateliff, Wake Owl, David Bazan och Jurado. Han hade sin studio, National Freedom, i Oregon.
Richard Swift började redan i tidig ålder att sjunga och spela och som tonåring gjorde han filmer och började spela in musik.
2001 flyttade han till Kalifornien för att satsa på sin karriär. Bland några av hans album kan nämnas The Novelist, Walking Without Effort, Beautifulheart och Lady Luck.
Han efterlämnar tre barn.

Krister Mikko, från SVT:s dokumentär Får jag lov har hastigt avlidit till följd av en hjärnblödning. Han blev 54 år gammal.
Under två år fick tv-tittarna följa livet på en dansrestaurang i Karlstad och det var där som Krister Mikko dök upp och snabbt blev en rikskändis.
Han var förebilden till karaktären Roland Järverup i dansbandet Rolandz som var med i årets Melodifestival med sången Fuldans.

Det tar fem timmar att lära någon att flyga – sedan får man lära dem att landa.
Håkan Sjöberg är hobbyflygare och flyglärare och en av alla frivilliga som ser till att SM-veckan i Landskrona och Helsingborg fungerar.

Den här veckan koras svenska mästare i ett 50-tal sporter i Landskrona och Helsingborg. Många av disciplinerna har du, kära läsare, ingen aning om att de ens fanns.
Det krävs en stor ideell insats från många människor för att ett sådant här arrangemang ska fungera. En av alla dessa som ställer upp är Håkan Sjöberg, 65-åring från Trelleborg. Han har hand om de fysiska delarna i sporten civil flygfemkamp.
Vi träffar Håkan på Enoch Thulins flygplats mellan Härslöv och Vallåkra. Det är här de två flyggrenarna av femkampen, precisionsflygning och landning, ska avgöras.
– Jag håller i de fysiska grenarna.
Det handlar om 100 meter simning, 3 kilometer terränglöpning och 3 kilometer punktorientering med tio kontroller.

De grenarna avgörs inte på och kring flygfältet, utan kring Citadellet inne i Landskrona.
Håkan berättar att han själv tävlat i sporten:
– Den var ganska stor på 70- och 80-talen. Som bäst lyckades jag få SM-brons individuellt och två silvermedaljer i lag.
I år är det bortåt 20 tävlande i flyggrenarna; i flygfemkampen är det sju som ställer upp.
Flera av de tävlande kommer närmast från Danmark, där Nordiska mästerskapen avgjorts. Mästaren Lars-Inge Karlsson från Gävle är till exempel med i Landskrona också.

Även Håkan var med på NM, belade en nionde plats ui lagtävlingen.
– Jag har flugit sedan 1969, upplyser han och berättar att han hade två drömyrken: pilot och arkitekt när han växte upp i Malmö. Han blev byggnadsingenjör med inriktning på VVS, avlopp och ventilation.
Fast slutade flyga gjorde han inte.
– Jag blev antagen till arméflyget, fick en komplett flygutbildning på bulldog, SK61. Jag är utbildad på att flyga på fem meters höjd. Det var trevligt.
Trevligt?
– Jo, då var man ju ung och odödlig …
– I 40-årsåldern gick jag med i frivilliga flygkåren. Den bidrar med samhällsinsatser, som brandflyg och havsbevakning.

– Nästan varje dag är det sportflygare uppe och tittar på hur fartygen rör sig.
I dessa dagar, när det rasar skogsbränder på olika håll i landet, kan man också vara ganska säker på att frivilliga flygare är uppe och rapporterar vad de ser till släckningsledningen.
Håkan själv har flugit en hel del havsövervakning.
För att få behålla sitt flygcertifikat måste man flyga regelbundet, ha ett visst antal flygtimmar. Kunskaperna får man visa upp en gång vartannat år.
För Håkan är det inga problem att komma upp i de timmarna:
– Jag är flyglärare, säger han och tillägger att det innebär att det blir ett par hundra flygtimmar per år.

Han har aldrig haft ett eget flygplan, men varit delägare i ett par stycken.
Han har odlat sitt intresse genom att vara med i flygklubbar.
Han berättar att det finns ett 15-tal små flygfält i Skåne och att flygklubbarna har ett gott samarbete – det händer att man åker till en annan klubb än den egna, bara för att få pröva på en flygplansmodell man inte kört förut.
Man kan ta en tur till Visby på två timmar. Rönne på Bornholm är populärt – det tar tre kvart. Vill man flyga utomlands är det bara två timmar till Hamburg, efter ytterligare två timmar är man i Holland.

Det här är tredje gången som flygningen är med på SM-veckan.
– Det är både fördelar och nackdelar med att vara med, säger han.
Den stora fördelen är publiciteten, att sporten över huvud taget uppmärksammas. NM-tävlingarna i Danmark i helgen hade ingen publik alls.
Det var ett viktig skäl till att man började med SM-veckan för några år sedan, att mediebevakningen skulle spilla över även på de mindre sporterna.

– Nackdelen är att det är en så stor organisation, många möten, andra hänsyn att ta än annars.
Hänsyn till de andra idrotterna, till önskemål från tv och radio.
Det gäller för flygfemkampens del speciellt de delgrenar som avgörs inne i Landskrona.
Ute vid Enoch Thulins flygplats – namngivet efter flygpionjären som var verksam i Landskrona – råder flygarfolket mera över sig själva.

Om den som kommer och tittar inspireras till att testa flygning så ges möjlighet till det, både i segelflygplan och i propellerplan.

Den framstående glid- och segelflygaren Knut Uller, Malmö, har avlidit 88 år gammal.
Under sin aktiva tid som bland annat ordförande deltog han i projektering och bygge av Malmö segelflygklubbs stora hangar, servicebyggnader med mera på Sövdefältet.
Innan dess höll klubben till på Bulltofta, men tvingades flytta på sig när civilflyget expanderade. Knut Uller tillbringade mycket tid på Sövdefältet även efter att han slutat flyga.
Han efterlämnar hustrun Ingegerd.

Vid den stora spelmansstämman i Delsbo, Hälsingland har organist Lukas Arvidsson tilldelats Zornmärket i silver, för skickligt och klangfullt spel av skånelåtar på träskofiol.
Därmed kan Lukas Arvidsson nu titulera sig riksspelman!
Zornmärket har till syfte att öka intresset för den svenska folkmusiken och inspirera unga musikanter att på ett traditionsbevarande sätt föra musik och spelstilar vidare, som vi ärvt från äldre tiders spelmän.
Årligen arrangeras uppspelningar inför jury, bestående av högt kvalificerade musikmänniskor. Årets Zornmärke i guld gick till Anders Henriksson från Järvsö.
Lukas Arvidsson har spelat fiol sedan han var sju år. Hans syskon spelade i Kristianstads låtlag och han själv i Hässleholms låtlag. Han har gått på Laif och Ninni Carrs kurser och med familjen Carr har han fortsatt att spela sedan dess.
Lukas Arvidsson är nu riksspelman på träskofiol, storlek 45, ett instrument som ger svagare ljud än fiolen och som spelas vilande under hakan eller tryckt mot armhålan.
För hässleholmarna är han kanske främst känd som organist och nästa gång Lukas Arvidsson spelar i Hässleholms kyrka är den 1 augusti kl 19.00, då tillsammans med riksspelman Greger Siljerbo.

Semester i prärievagn är något som Tyringefamiljen Leif, Maria och Jonna Bengtsson ska prova under några dagar.
”Vi har tidigare använt vagnen vid olika jippon hemma i byn, exempelvis vid Tyringedagen, men för några veckor sedan bestämde vi oss för att åka på semester med hästskjuts, dragen av nioåriga stoet Stina. Det blir bättre än med en gammal Volvo eller en husvagn”, säger Leif.
Färden ska gå i sakta mak genom norra och mellersta Skåne. Prärievagnen smälter väl in i det sommarfagra landskapet och familjen Bengtsson kommer att hålla sig till småvägar för att slippa den täta trafiken på landsvägar.

Lite sent kanske, men vi vill gärna uppmärksamma två skoljubiléer i slutet av maj efter i båda fallen 60 år.
I det ena, Vanneberga skola, gäller det 1933 års nybörjare, av vilka tolv hade infunnit sig och samtidigt fick uppleva skolans 100-årsfirande.
Det andra skoljubiléet inträffade i Röinge gamla skola, men där var det fråga om elever som gick ut 1933. I båda fallen blev det givetvis många kära återseenden. Efter så många år var det nog svårt känna igen bänkgrannen. Och att få ihop namn och adresser till alla har förstås vållat huvudbry. Det skulle föra för långt att här ta med namnen, men kanske känns någon igen på fotona.
På Brogården vid Ballingslöv finns en odlare med näsa för potatis.
Namnet är Hugo Svensson och han har av Västra Göinge hushållningsdistrikt nu utsetts till Årets bonde.
Hugo och makan Berit har ett brinnande intresse för allt som rör potatis och i drygt 25 år har de nu framställt matpotatis på ägorna vid Nääs Bro. ”Vi odlar på konventionellt sätt, så jag tycker inte det är så märkvärdigt”, säger Hugo.
”Även om jag är väldigt glad över den här utmärkelsen, så tycker jag att många andra lantbrukare är minst lika välförtjänta av priset som jag”.
Vägkyrkor är på modet sedan en del år.
Runt om i landet finns det hela 198 stycken för att ge semesterfolket välbehövligt andrum i kyrklig miljö. Siffran för Lunds stift är i år 33 kyrkor.
”Vi är med för elfte året”, säger prästen Karin Hansson i Ignaberga med sitt 1100-talstempel som blivit mycket uppskattat.
Sedan i fjol har man från Historiska museet i Lund ”lånat” in sitt gamla triumfkrucifix och hängt upp det på en vägg. I Hässleholms närområde finns övriga vägkyrkor i Hörja, Farstorp och Norra Mellby.
Ofta kombineras visningar och andakter med lokala utställningar. I Ignaberga håller man till i gamla skolhuset, där 20 lokala hantverkare och konstnärer visar fram sina alster. ”Musik i sommarkväll” är en programpunkt som förekommer någon gång under de tre veckor som vägkyrkan finns.
Den 14 augusti ska det bli festival i Hästveda. ”Nej, det ska vara en hestival i festveda”, rättar ”borgmästaren” i byn, Kay Alfredsson.
Arrangörer är Köpmannaföreningen och samhällets olika företag, som bjuder på en tillställning från förmiddag till sena kvällen. Ett 20-tal företag ska ha något att visa upp och även byns föreningar är inbjudna. Man räknar med minst 1000 besökare och vitsen är att det inte får kosta för mycket för dem att komma.
Mat- och öltält ska resas och det blir musikunderhållning av Rivjärnet och Vikis orkester. En av höjdpunkterna är att lättklädda damer i bastkjol och bikini dansar genom byn till tonerna av sambamusik …
Till sist något mera allvarligt.
Strax före månadsskiftet startade på P2 i Hässleholm den utbildning under tre veckor som gäller för det FN-kompani på cirka 170 unga män, som ska skickas för tjänstgöring i det forna Jugoslavien.
Medelåldern är runt 25 år och här står de under befäl av översten Ulf Henricsson. Denne hoppas att bataljonen ska kunna sättas in direkt efter utbildningens slut. Men först måste en förfrågan komma från FN och därefter ska regeringen ge klartecken.
Redan före midsommar hade man fått 30 avhopp och många har ångrat sig i sista stund, konstaterar Henricsson. Av de 25000 personer som arbetar för FN i forna Jugoslavien har hittills 22 dödats i stridshandlingar, så allvaret finns verkligen.

Den franske filmmakaren Claude Lanzmann har avlidit i en ålder av 92 år.
Han var mannen bakom den nio timmar långa dokumentären Shoah, en film om Förintelsen, som till stor del består av intervjuer med överlevare från koncentrationsläger i Polen.
Hans sista dokumentär blev Les Quatre Soeurs, hade premiär för bara någon vecka sedan.
Claude Lanzmann var även chefredaktör för tidskriften Les Modernes.

Självmord. Fanny finns inte mer. Den 4 september 2017, precis en månad före hennes 18-årsdag, somnade hon in för alltid. Fanny mådde psykiskt dåligt. Fanny orkade inte längre. Fanny var en av alla dessa unga personer som varje år tar sina liv och lämnar stora hål i omgivningens hjärtan.

Hur har du överlevt den här tiden?
Frågan ställs till Maria Ter-Borch i Örkelljunga som för drygt tio månader sedan miste sin äldsta dotter Fanny som stod precis på tröskeln till ett vuxet liv. Det som inte fick hända hände när sommaren precis börjat övergå i höst.

– Överlever gör man bara, konstaterar Maria. Det finns inga andra alternativ.
Maria har ytterligare två döttrar, idag 11 och 15 år, och hon har hela tiden varit medveten om att hon måste ta sig genom paniken, skräcken, sorgen och insikten att livet aldrig mer blir sig likt.
– Jag känner mig ibland som en dålig mamma som inte har kunnat få mitt barn att ta sig genom barndomen för att bli vuxen.

Jag ber Maria att berätta om den sista dagen. Den dagen som förändrade allt och som blev Fannys allra sista i livet.
– Hon bodde hos sin pappa den här veckan, berättar Maria och tillägger att barnen bor hos föräldrarna varannan vecka. Den här dagen var hon hemma från skolan. Hon hade sagt att hon var magsjuk. Jag pratade med hennes pappa och sa att jag skulle ringa senare på kvällen.
Maria berättar att hon hade kontakt med Fanny på Snapchat och att hon verkade konstig och lite annorlunda. Men Maria slog det ifrån sig.

Det hade varit en stressig dag på jobbet och hon stod i duschen när telefonen ringde. Ett dolt nummer visade sig på displayen. Maria valde att inte svara. De ringer väl igen var tanken.
Telefonen fortsatte envist att ringa och till slut svarade Maria. I andra änden hördes en forcerad och stressad röst som frågade om det var Maria han pratade med.
Efter att ha fått ett jakande svar förklarade mannen att det var från polisen och att det hade hänt något fruktansvärt.
– Du måste samla dig, fortsatte han. Din dotter har försökt att ta sitt liv och det är mycket mycket kritiskt. En polisbil är hos dig om nio minuter. Skynda dig och gör dig färdig.
Maria tystnar en stund.
– Det kändes som om allt upphörde där och då. Jag visste inte vad jag skulle tänka eller vad jag skulle tro. Jag visste absolut ingenting utan stängde av och gick på autopilot.
– Jag visste att hon mådde dåligt, fortsätter Maria, men att ta sitt liv …
Maria berättar om ilfärden till sjukhuset i Helsingborg. Längs flera påfarter hade polisen stoppat trafiken och Maria undrade om det var för Fannys skull.
– Ja, svarade polisen. Varje minut räknas.
– Då tänkte jag att det var kört. Nu är det riktigt illa.
Det var Fannys före detta pojkvän som hittat henne efter att han inte fått någon kontakt. Han visste var hon befanns sig och körde dit.
På sjukhuset blev det en kamp att försöka rädda Fanny. Läkarna hade fått igång hjärtat, men ingen visste i inledningsskedet hur stora skador hon fått.

Det blev en plågsam väntan på sjukhuset. Skulle Fanny klara sig? Fanns det något hopp? Hur stora var skadorna? Och slutligen varför gjorde hon det här? Frågorna låg som tunga moln över hela familjen.
När svaren på de olika testerna kom berättade läkarna att ”EEG-kurvan var ogynnsam”. Hoppet om att Fanny skulle vakna var ute.
Marias ögon fylls med tårar, men trots att smärtan gör sig påmind är hon samlad.
– Vi ville att hennes organ skulle doneras. Fanny hade ju ingen nytta av dem längre. Kroppen är ju bara ett skal och det är själen som är livet. Kan man hjälpa så ska man göra det.

Under Fannys sista natt låg Maria bredvid henne i sängen. En önskan som hon hade, men som samtidigt var en mardröm.
– Det var mina sista timmar med henne. Jag visste att jag aldrig mer skulle få röra henne, prata med henne eller krama henne. Den där aldrigheten är så djävulsk. Samtidigt fick vi ett fantastiskt stöd av sjukhuskyrkan.
Maria har under hela tiden efter Fannys död varit väldigt öppen med det som hänt och jobbat för att man inte ska sopa psykisk ohälsa och risken för självmord under mattan.

Hon berättar att Fanny var en känslig tjej som brydde sig om andra. Jag tror att hon ibland inte kunde känna skillnad på sin egen eller andras ångest. Hon visade däremot aldrig utåt hur hon egentligen mådde.
– Andra sa i stället att hon alltid skrattade och var glad. Men det hände att hon sa till mig att hon ville dö.
Vissa perioder var tuffa och under en period skar Fanny sig själv. Ett destruktivt sätt att lindra den själsliga smärtan.
Trots allt fanns det någonstans en livsvilja inom denna sjuttonåring. Maria berättar att Fanny ville bli högstadielärare i biologi och kemi.

Hon höll på att ta körkort, hade köpte en bil och hade en så kallad sköthäst. Helgen innan hade hon suttit tillsammans med sin mamma för att designa sin studentmössa samtidigt som hon beställt kläder på nätet.

Vad skulle man då kunna göra för att förhindra att unga väljer att avsluta sina liv?
– I skolan borde man utbilda eleverna i livskunskap, föreslår Maria. Det finns ju skolpsykologer och människor med egna erfarenheter att ta till. Det är sex gånger så många som tar sitt liv varje år jämfört med de som dör i trafiken. Nästan en ungdom i veckan tar sitt liv och vi skiter i det. Varför finns det ingen nollvision här?
Maria ilsknar till och fortsätter att berätta att hon ska besöka fritidsgårdar på orten där de ska sitta ner och prata och göra pärlarmband till förmån för organisationen Suicide Zero där hon är volontär. Hon hoppas kunna komma ut även i andra kommuner för att träffa ungdomar.

Att kyrkan skulle vara öppen under begravningen för dem som ville ta adjö av Fanny var också en självklarhet.
– Jag ville inte att det här skulle tystas ner. Man skulle se den här kistan och förstå att man inte kommer ur den, poängterar Maria.

Hur är din kontakt med Fanny idag?
– Jag pratar i princip med henne varje dag, berättar Maria osentimentalt. När Fanny dog tänkte jag att det inte bara kan vara slut. Jag ber henne ibland att skicka mig ett tecken och jag känner att hon gör det.

Kan du fortfarande skratta?
– Absolut. Jag har gått in för att fixa det här. Vi har försökt att göra allt som vi gjorde innan det här hände, eftersom vi ska få ett bra liv igen. Begränsar vi oss så blir snart våra liv omöjliga att leva.

Vad vill du säga till dem som bär på självmordstankar?
– Det finns hjälp att få bara man vågar att ta emot den. När man mår så här dåligt är överlevnadsinstinkten satt ur spel och det är så skrämmande. Man måste tänka att det är den här lilla biten av livet som är jobbig. Det är helt enkelt en dålig dag, men inget dåligt liv.

Edward Schultz, känd röst från amerikansk radio och tv, har avlidit i en ålder av 64 år.
Han var programvärd för The Ed Show, som gick på MSNBC från 2009 till 2015 samt radioprogrammet The Ed Schultz Show. Han var även känd som sportkommentator och i politiska program.
Han efterlämnar hustrun Wendy och sex barn.

Ingegerd Gyllensten, Lilla Harrie, har avlidit i en åder av 92 år.
Hon föddes på Solbacka gård i Lilla Harrie den 4 december 1925 och dog den 16 maj 2018 på Billingshäll i Kävlinge.
Närmast anhöriga är två söner med familj.
Ingegerd Gyllensten var född i en lantbrukarfamilj och fick tidigt deltaga i det dagliga arbetet.
Hon började tidigt som ledare för scouterna i Lilla Harrie-Örtofta, samt ledare för kyrkans ungdom; där hon ordnade med utflykter och andra arrangemang.
Hennes första jobb var på kontoret på Lilla Harrie redskapsverkstad, där hennes make också arbetade. Sedermera jobbade hon på bankkontoret i Lilla Harrie.
Lilla Harrie låg henne varmt om hjärtat. Med stort engagemang var hon kyrkorådets ordförande och kyrkovärd i ett antal år.
Hon värnade mycket om både unga och gamla i byn. Engagerade sej även i byaföreningen och var med om att rädda Idrottshemmet från rivning.
K-G Hammar anställde henne på Petersgården i Lund, där hon var verksam fram till pensionen.
Vi minns henne som en mycket engagerad person, som alltid var steget före och nyfiken på nya utmaningar.
Alla vi som på olika sätt kommit henne nära upplever hennes bortgång som en stor förlust.