Steve Ditko, serietecknaren som tillsammans med Stan Lee gjorde bland annat Spindelmannen, har avlidit i en ålder av 90 år.
Han var född i Johnstown, Pennsylvania. Spindelmannen är en av de mest framgångsrika superhjälparna genom alla tider och har sålt i över 360 miljoner böcker. Steve Ditko designade bland annat Spindelmannens röda och blå kostym med spindelväv detaljer.
Några av hans andra skapelser är Shade the Changing Man, Mr. A och har också tecknat en egen version av John Willies fetischserie The Adventures of Sweet Gwendoline.

Som tidigare meddelats har Anna-Greta Sjöstrand, Kaptensgården Hässleholm, avlidit i en ålder av 84 år. Närmast anhöriga är maken Rolf samt barnen Christina Josefsson, Johan Sjöstrand och Jonas Sjöstrand med familjer.

Anna-Greta Sjöstrand var född i Lönneberga, Kalmar län och växte upp i ett varmt kristet hem. Fadern var pastor och familjen flyttade flera gånger under hennes uppväxt.
I övre tonåren flyttade hon till Hässleholm och bodde hos en faster.
Hon arbetade i ett bageri och sedan på Televerket. Anna-Greta ville studera. Hon läste på Sundsgårdens folkhögskola och fortsatte sedan på sjuksköterskeskolan i Lund. Efter examen där arbetade hon i Malmö men flyttade sedan till Hässleholm.

I Hässleholm fanns Rolf Sjöstrand och den 7 oktober 1961 vigdes paret i Filadelfiakyrkan. Deras första gemensamma hem blev på Ekedal i Hässleholm. Efter några år flyttade familjen till Tormestorp.
Makarna fick tre barn, Christina och tvillingarna Johan och Jonas. Med åren har familjen utökats med sex barnbarn och två barnbarns barn.
Anna-Greta fortsatte att arbeta som sjuksköterska på medicinkliniken, en period på natten och sedan som avdelningsansvarig på avdelning 6, en tjänst som hon hade kvar fram till sin pensionering.
Utöver sitt yrkesarbete hade hon omsorg om sin familj och stöttade sin mamma när hon blev ensam.

Tron fanns med sedan unga år och 1945 döptes hon i Filadelfia i Gislaved. Till Pingstförsamlingen i Hässleholm kom hon 1961 och där har hon varit aktiv och engagerad.
I Tormestorp var hon under många år en trogen ledare och lärare i söndagsskolan.
Hon var en begåvning inom sången och musiken vilket ledde till att hon var med i flera sånggruppen. Anna-Greta var ledare för ”Gitarrsystrarna” under flera år och även ansvarig för sången på LP-kaféet.
När församlingen öppnade secondhandbutiken, kom hon tidigt med bland de som arbetade ideellt.
Hon var känd för att ta sig an sina uppgifter med stort engagemang och gripenhet och hon var respekterad för sitt kunnande, inte minst inom sitt yrke som avdelningssköterska.

Församlingen betydde mycket för Anna-Greta och så länge hon kunde deltog hon i gudstjänstlivet och i olika städ- och serveringsgrupper.
2014 fick hon en hjärnblödning och därefter blev livet begränsat. Den 26 juni drabbades hon på nytt av en hjärnblödning och samma kväll flyttade Anna-Greta vidare till sitt himmelska hem. En bedjande mors röst har nu tystnat.
Pingstförsamlingen deltager i saknaden efter Anna-Greta Sjöstrand och vi tackar Gud för det hon fått betyda för Guds verk.

Den amerikanske skådespelaren och sångaren Tab Hunter har avlidit strax före sin 87-årsdag.
Han fick sitt stora genombrott i filmen Kanske aldrig mer (1955) men är kanske främst känd för sin roll i musikalfilmen Damn Yankees (1958).
Han hade även en hitlåt med på Billboardlistan 1957, Young love.
Tab Hunter gav bland annat ut självbiografin Tab Hunter Confidential: The making of a movie star, vilken senare blev en dokumentär 2015.
Han föddes med namnet Arthur Andrew Kelm, men tog senare artistnamnet Tab Hunter då han inledde sin filmkarriär och blev tonårsidol på 1950-talet.
Några av hans andra filmer var Polyester (1981), Grease 2 (1982), Cameron’s Closet (1988) och Dark Horse (1992), som han även producerade.

Mer än hälften av alla barn i världen är utsatta för väpnade konflikter, fattigdom och könsdiskriminering. Det rapporterar Rädda Barnen i en ny undersökning.
Rapporten The many faces of exclusion rankar 175 av världens länder utifrån var det är bäst och sämst för barn att leva baserat på tillgång till mat, hälsotillstånd, utbildning samt hur utbrett barnarbete, barnäktenskap, tidiga graviditeter samt våld mot barn är i länderna.
Singapore och Slovenien rankas högst, följt av Norge, Sverige och Finland. Åtta av de tio länderna i botten ligger i Väst- och Centralafrika. Sämst har barnen det i Niger.
I 95 av de rankade länderna har situationen förbättrats för barnen under gångna året. Samtidigt har det försämrats i 40 länder.
Över en miljard barn lever i fattiga länder. De fattigaste flickorna i världen genomgår i snitt tre gånger så många förlossningar som de förmögna.

Christina Bonde, Tyringe, har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 70 år.
I slutet av juni månad fick Norra Skåne följa hennes kamp i ett varmt skildrat reportage, då hon vårdades i livets slutskede i sitt hem i Tyringe. Hon tog vara på varje dag och var inte rädd för att dö.
– Det ska faktiskt bli skönt när det är slut. Tack vare hemtjänsten känner jag mig lugn, sa Christina Bonde i intervjun.
Teamet för avancerad sjukvård i hemmet, ASIH, såg till att hon fick samma vård i hemmet som på sjukhus under sin sista tid.

Christina Bonde föddes i Hässleholm den 29 augusti 1947. Hon utbildade sig till sjuksköterska med inriktning på psykiatrin under 1990-talet och jobbade inom Region Skåne fram till sin pensionering, mest på Hässleholms sjukhus.
Hennes stora intresse var djurens rätt. WSPA stod henne varmt om hjärtat och när Kattkommando syd var aktivt hjälpte hon även dom.
Hon involverade sig i samhällsfrågor såsom Officersparken och centrumförändringen i Tyringe.

Efter en tids sjukdom tog vår mamma, Christina Bonde, stillsamt sitt sista andetag med nära och kära runt sig.
Hon var en kämpe, mamma, och hon kommer för alltid vara saknad men hon skall få säga adjö med dina egna ord: ”Nu har jag vandrat för regnbågsbron med min älskade katt, Maya. Sörj dock inte min bortgång utan fira istället mitt liv”.

Lennart Gunnarsson, Ysby, har avlidit i en ålder av 87 år.

Så kom då dagen då Lennart lämnade oss. Vi är många som kommer att sakna honom och de insatser han gjort för byn på många sätt.
Trots vacklande hälsa var han in i det sista på plats i hembygdsföreningen varje måndagskväll och fixade fika med bredda smörgåsar och kaffe i kyrkstallarna. Hur många gånger han gjort detta är det ingen som vet.
Intresserad, kunnig och med gott minne om bygdens historia har Lennart bidragit till att intressanta berättelser om lokala människor och händelser nu finns kvar och förs vidare.

Forsasöndagens omtalade laxsoppa är gjord på Lennarts recept och borde kallas ”Lennarts laxasoppa” som en påminnelse om hans engagemang i hembygdsföreningen och dess styrelse där Lennart varit engagerad sedan starten 1983. Gammaldags julagille var ett annat projekt som Lennart ledde många år tillsammans med ”sina damer” i föreningen.
Varje midsommaraftons förmiddag har Lennart varit med och klätt midsommarstången, de senaste tio åren sittande på en stol ansvarig för kransbindningen. Blommor var, vid sidan om matlagningen, ett stort intresse. Amaryllislökarna vårdades ömt och tackade med riklig blomning. Orkidéerna var ständig blommande och frodiga liksom pelargonierna som pryder fönstren i hemmet.

1977 startade Lennart en matlagningskurs för män i Ysby. Kursdeltagarna fortsatte att träffas de kommande åren och vi har nu, förutom Lennart, varit tre deltagare som lagat goda middagar hemma hos varandra några fredagskvällar varje år. Sista träffen blev dock ett restaurangbesök på Laholms stadshotell där Lennart och Sonja bjöd på en riktig festkväll. Detta passade extra bra eftersom det var på Stadshotellet han inledde sin yrkesbana som kock.

Korrekt och kunnig, alltid beredd med en hjälpande hand i det han behärskade, glimten i ögat och underfundig humor, så kommer vi att med stor saknad minnas Lennart.
Sonja har alltid varit ett stort stöd för Lennart, särskilt de senaste åren. I deras delade intresse för matlagning, trädgård och blommor har Sonja planerat och möjliggjort för Lennart att vara aktiv och delaktig i både vardag och fest.

Bruno Fredlund, Rydebäck har avlidit i en ålder av 76 år.

Min bror avled den 3 juli. Han var yngst av fem syskon men kom att gå först ur tiden.
Efter uppväxten i Allerums prästgård utbildade han sig till lärare i svenska och engelska och var yrkesverksam som adjunkt under 43 år, största delen av tiden i Helsingborg men på slutet av karriären även i Åstorp.
Bruno både älskade och uppskattades för sitt arbete som lärare och var genuint intresserad av att bidra till att eleverna inte bara lärde sig språk utan även hittade sin egen identitet.

Efter att ha bildat familj på 60-talet stod de båda barnen Marie och Andreas i fokus. Då barnen i sin tur bildat familjer reste han ofta till Stockholm och Örebro för att delta i deras familjeliv. Barnbarnen fick åtnjuta samma lekfullhet och kreativitet hos morfar/farfar som sina föräldrar.
Sedan början på 90-talet var Bruno gift med hustrun Lotta. De delade musikintresset och sjöng tillsammans i Kvistofta-Glumslövs kyrkokör och de sista 15 åren i Maria kyrko- och oratoriekör.

Bruno var också aktiv i Råå musiksällskap där han spelade tvärflöjt och även sjöng i kören.
Idrottsintresset delade han med mig. Vi har varit på Olympia tillsammans många gånger och följt HIF. Vintertid var det Rögle och ishockey som gällde.
Vid mitt sista besök hos Bruno, den 27 juni, såg vi VM-matchen Mexico-Sverige tillsammans på TV.
Bruno var också historieintresserad och värnade särskilt om Skånes historia, som han var kunnig i och gärna berättade om.
Intresset för omvärlden tog sig bland annat uttryck genom hans många resor.

Brunos underbara barndomssomrar i Vittsjö återskapades då Bruno och Lotta skaffade hus vid Pickelsjön. Gamla och nya vänner bidrog till att det blev deras sommarparadis.
Även våra somrar tillsammans i mitt Övre Stavshult, då barnen var små, framstår såsom i ett skimmer.
Mina systrar Ingegerd, Ebba och Esse med familjer och jag med familj sörjer hedersmannen Bruno.
Vi delar sorgen med hustrun Lotta, Marie, Andreas och Fredrik, Lottas son, med familjer.

80 år fyller den 12 juli Kenneth Wirödal på Blomängsvägen i Hässleholm.
Han föddes i Silverdalen, Småland och fick sin skolgång i Hultsfred. 1957 till 1958 gjorde han sin värnplikt i Hässleholm och det var då som han träffade Berit, som han gifte sig med 1959.
1958 flyttade Kenneth Wirödal till Hässleholm. Han arbetade under många år som lagerchef på Hässleholms bryggeri och var med då företaget flyttade sin verksamhet till Kristianstad.
1981 öppnade han Bok & gospelcenter på Frykholmsgatan i Hässleholm, en kombinerad bok- och presentaffär med inriktning på kristen litteratur och musik. Han drev sedan denna affär i 30 år.
Vid 73 års ålder stängde han affären och blev pensionär.
Nu är det resor och trädgårdsarbete som gör fritiden meningsfull. Sedan många år tillbaka har han sitt andliga hem i Pingstkyrkan Hässleholm.

I Kajsa Bjerke och Simon Wessels trädgård är både familjen och omtanken om miljön ständigt närvarande.
– Att kunna göra allt det här i en villaträdgård känns väldigt fint, säger Kajsa Bjerke.

På husets framsida kämpar perennerna mot torkan längs en stenlagd gång. I trädgårdens andra ände växer det så det knakar i odlingslådorna. Jordgubbar, kål och kryddväxter. Mittemellan leker sjuårige Alfred och lillebror Harry, tre år, med en träbössa som för tankarna till Emil i Lönneberga.
– När man får barn börjar ett nytt liv, säger Kajsa som tillsammans med Simon Wessel upplever sin tredje sommar i huset i Troedstorp. På armen vilar sex månader gamla Lovis, familjens senaste tillskott. När fingrarna inte är i jorden jobbar Kajsa som lärare på skolan i Bjärnum, Simon är programmerare och arbetar med en vårdapp.

Här är det inte gräsmattor med en ryamattas kvalitet eller millimeterklippta blommor som står för showen. Familjen kallar sig småbrukare, eller självhushållare om man så vill. De egna grönsakerna är i fokus, en kontrast till besprutade grödor och onödigt matsvinn.
– För oss handlar det mycket om miljöengagemanget, berättar Simon.
De började intressera sig för odling och miljö när de tidigare bodde i lägenhet i Hässleholm. På balkongen odlades tomater och matresterna blev mull i en maskkompost, vegetarisk och vegansk mat stod ofta på menyn.

Trädgården i Troedstorp har växt fram successivt under familjen tre år i huset. Arbetet började nära noll.
– Det var helt tomt, det som fanns var brännässlor, säger Kajsa.
Trädgårdsprojektet inleddes med att gräva ett trädgårdsland och plantera ett äppelträd i den då karga trädgården.
– Det var gigantiskt när vi gjorde det, skrattar Simon och syftar på planteringen av äppelträdet.
Bra mycket mer har det blivit.

Vi går ner bakom huset och lämnar kryddväxterna bakom oss. En för stunden högljudd tupp hälsar välkommen.
Förutom hönshuset ligger här också ett stort trädgårdsland och ett växthus. Sonen Alfred håller bra koll på de tio hönsen och återställer ordningen om någon av hönorna forcerat staketet och sprungit in i trädgårdslandet.
Alfreds favorit i landet är morötterna och skörden är den bästa delen av odlingsprocessen, tycker han. I landet växer också lök, pumpor och potatis. Med mera. I växthuset som riggats intill frodas tomater och annat smått och gott.
– Vi vill att våra barn ska veta vad som finns på tallriken och vilket jobb som ligger bakom, säger Kajsa.
Med miljöengagemang och hela familjen med på tåget har trädgården vuxit år för år. Nästa år kan det bli aktuellt att ställa ut sin trädgård exempelvis under ett evenemang som 1000 trädgårdar.
– Det är inte omöjligt, säger Kajsa.

Vissångaren Stefan Demert har avlidit, 78 år gammal.
Han var trubadur och slog igenom stort när han medverkade i Hylands hörna i tv 1969.Han var ett av de största namnen i 70-talets visvåg och utmärkte sig genom sina humoristiska texter, bland annat Balladen om den kaxiga myran, Till SJ och Anna Anaconda – med den sistnämnda fick han en stor Svensktoppshit med dåvarande sambon Jeja Sundström.

– Alla böcker behöver inte göra så att man tänker jättemycket på dem efteråt. Ibland kan det räcka med tillfällig avkoppling och en må-bra-stund, säger Jenny Fagerlund.

Hennes nya bok, Med hälsning från Båstad, är en klassisk feelgoodroman och utspelar sig i den skånska sommarkommun som den stockholmsbaserade författaren och journalisten själv kommit att älska.
Feelgood är en litterär, musikalisk och filmisk genre med syftet att få mottagaren att må bra.
– Där finns allt: härliga miljöer som man kan drömma sig bort till och relationer med djup. Man kan även uppleva en hel del spänning, säger hon.
– Feelgoodromaner är många gånger inspirerande och kan väcka eftertanke, eftersom de ofta handlar om att man ska följa sina drömmar, utveckla sig själv och våga stå för den man är. Jag gillar dessutom lyckliga slut.

Fantasin och lusten att skriva drev henne redan 2010 till att färdigställa sitt första bokmanus. Detta refuserades, men hon gav inte tappt.
– Då hade jag ingen aning om berättandets struktur eller dramaturgi, så jag fick lära mig, säger Jenny Fagerlund.
Efter en författarkurs och mycket egenstudier förmådde hon 2014 vinna förlaget Harper Collins tävling och fick ge ut sin Drömstigen som Harlequin-roman.
– Att skriva en bok är upp och ned. Ibland tycker man att manuset är fantastiskt; ibland vill man bara kasta det, säger hon.
– Man sitter bokstavligen på sin kammare och jobbar och jobbar. Då och då tar fantasin stopp; man kommer inte på någonting och får verkligen tvinga sig att skriva en viss scen. Kreativiteten finns inte där alla dagar, men man måste sätta sig och jobba ändå.

Början – de första 30 sidorna – skriver hon om många gånger för att säkerställa att läsaren dras in i handlingen. Resten av boken blir också omarbetad vid ett flertal tillfällen.
Allt hårt arbete har emellertid burit frukt då hon nu lyckats teckna ett tvåbokskontrakt med Norstedts, ett av Sveriges största förlag. Första boken heter Med hälsning från Båstad.
– Oftast kommer jag på karaktärerna först. Det kan vara någon jag stött på eller en situation jag sett, som fått mig att fantisera vidare, säger hon.
– Men denna gång var det faktiskt platsen som fick styra. Det var min man som presenterade Båstad för mig. Hans föräldrar har haft sommarhus här i många år och vi är här så ofta vi kan. Det är en fantastisk miljö med hamnen, stranden och åsen och den perfekta grunden för en feelgoodroman!

Hon sjunger ortens lov i alla tonarter och berättar att maken också lockat henne att spela tennis, sporten som är så tätt förknippad med Båstad att man inte kan undvika att komma i kontakt med den.
Boken, som utkom i juni, innehåller – förutom alla för genren typiska ingredienser – därför en del tennis och har hög igenkänningsfaktor för alla som är det minsta bekanta med den nordvästskånska sommarmetropolen. Nästa bok, som heter 24 goda gärningar, kommer i höst och kräver fortfarande en del arbete innan den når bokhandeln.
Två romaner på mindre än ett år har tagit en stor del av Jenny Fagerlunds vakna tid i anspråk. En förutsättning för att kunna färdigställa en roman är naturligtvis att själva skrivandet ges utrymme. Hur fungerar det när man samtidigt har fyra barn att ta hand om?

– Det har varit mycket pusslande när barnen varit sjuka. Och ibland tänker jag att nej, jag ska nog inte hålla på och skriva böcker, det är för jobbigt. Men det känns bara så en kort stund, innan jag alltid landar i att jag inte vill vara utan författandet. Det är det jag älskar att göra, säger Jenny Fagerlund.
– Men jag har fått mycket stöd av min man Patrik, som är egenföretagare. I en relation måste man vara schyssta mot varandra och stötta. När det varit som mest intensivt har vi turats om med barnen och därför i princip gått om varandra. Mina och Patriks föräldrar har också ställt upp och avlastat.
Vid sidan av författandet har hon fortfarande journalistjobb, även om hon på grund av tidsbrist på sistone fått tacka nej till en del uppdrag.
– Men jag hoppas ju att läsarna ska tycka om mina böcker och berättelser, så att jag får fortsätta med detta, säger Jenny Fagerlund.

Helt nyligen invigdes en ny vägsträcka som man är särskilt glad för i Loshult och Killeberg.
På dessa orter slipper invånarna nu nämligen en daglig genomfartstrafik på cirka 5000 fordon. Denna sträcka av riksväg 23 mellan Osby och Älmhult har färdigställts på drygt ett och ett halvt år, vilket är ett halvår kortare tid än beräknat. Man har fått 17 kilometer ny väg för 120 miljoner, och det hela kommer att medföra flera positiva förändringar för miljön, näringslivet och bilisterna.
Nu kör man vidare och i december bör nästa etapp stå klar mellan Östanå och Näs. Vid den högtidliga invigningen sköttes bandklippningen med bravur av landshövding Anita Bråkenhielm.
Inte heller reportaget om årets upplaga av ”Bonnarock” på Hovdala är helt färskt.
Rubriken ”Rivig rock på regnig folkfest” säger nästan allt. För andra året på rad anordnades denna publika succé som förra året samlade 3000 personer och denna gång 5000.
Arrangören Stefan Sigesgård och hans medhjälpare lockade med självklara stjärnor som Peps, Joddla med Siv, Rivjärnet och Eddie Meduza. Denna gång höll man till ute på den breda före detta vallgraven öster om borgen och tyvärr blev det en bitvis blöt tillställning på grund av regn.
Men folk dansade och hade skoj och tycktes inte bry sig om det dåliga vädret. Musiken är ingalunda primär, det är en folkfest, summerar reportern.
Det sedan många år givna sommarreportaget gäller förstås hässleholmskolonien i Magnarp.
Här finns plats för totalt 72 skolbarn från kommunens årskurs två till fem, som är uppdelade i tre tvåveckorsgrupper. ”För många av eleverna utgör vistelsen här ett andningshål”, säger föreståndaren Kurt Bellinder. Verksamheten är uppskattad och upplevs som mycket lyckad bland föräldrarna. Ändå var kolonien så sent som förra året nedläggningshotad. Med en årlig kostnad på 400 000 kronor anses den som för dyr.
Åtminstone sedan 1950 har Hässleholms skolstyrelse ägt och drivit kolonien. Sofie, 12 år från Tyringe, säger: ”Här är jätteskönt, man känner sig så fri här. Och det finns så mycket att göra, spela brännboll, volleyboll och fotboll. Träffa kompisar. Hemma finns det ju inget att göra”.
Andra aktiviteter är cykelutflykter, hajk, bad, lekar och tävlingar. En dag beger sig alla till Hallands Väderö, omtalar föreståndare Bellinder.
Årets hästmarknad i Hästveda är också avverkad.
Marknadsrådet är angelägna om att denna begivenhet ska gynnas, så handlarna får 100 kronor per avlastad häst. ” Det är ett billigt sätt att få hästmarknaden att överleva”, säger Agne Nilsson i rådet.
Endast ett 60-tal hästar och ponnyer stod uppbundna på marknadsplatsen. Av dem svarade hästhandlaren Arvid Lindberg – broder till ”Målle” – för sex djur.
Han hade problem med benen och blev sittande i sin bil, där han inkasserade köpesummor i sin rymliga plånbok. Och han ansåg att den gamla gedigna djurmarknadens tid är förbi. ”Man får mer för hästarna om de går till slakt”, påstod Arvid som nu inte ens hade cowboyhatten på.
Finns någon hässleholmare som minns firman ”Den Röde Hest” i Doktorsvillan på Majorsgatan? Knappast!
Fastigheten ägs av Pentti Johnsson som tidigare innehaft flera objekt under namnet P J bygg AB.
Den första Röde Hest-butiken fanns i Trondheim och meningen är att butiker ska etableras i hela Norden med tio bara i Sverige. Sortimentet består huvudsakligen av möbler, men även byggmaterial och verktyg ingår samt på sikt leksaker.
På affärshuset ska resas en hög mast som ska synes över hela stan, heter det från ledningen.
Bågenföreståndaren Hans Knutagård är snart känd över hela världen.
Han reser runt för att tala om sitt Bågen och Hässleholm. Han har varit i Berlin och på Nya Zeeland för att titta närmare på ungdomsprojekt där. Och han är nyss hemkommen från slovakiska Bratislava, där han medverkat i en internationell konferens om familj och ungdom.
Nästa år ska Knutagård till Irland och USA, dit han fått inbjudan. UNIK heter projektet som startades i samarbete mellan Hässleholms kommun och socialstyrelsen och som väckt intresse på olika håll i världen.
Bågen har sedan det kom till 1979 i Parkvillan tagit hand om cirka 1200 ungdomar som rekommenderats av socialtjänsten, sedan de av olika anledningar haft svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Tusentals olika arter växer och blommar i Botaniska trädgården i Lund.

Trädgården sträcker sig över en yta på åtta hektar och är indelade i olika planteringar och kvarter.
Bland krydd- och medicinalträdgården hittar vi exempelvis allt från dagliga kökskryddor till dödliga giftväxter. Det är inte bara blommor som trivs, utan det växer representanter för mer än 200 släkten av träd och buskar.
De stora växthusen är indelade i nio avdelningar med olika klimat och växter från hela världen: agathishuset, kaktushuset, kryddpepparhuset, medelhavshuset, orangeriet, orkidéhuset, ormbunkshuset, palmhuset och victoriahuset.

Kaktushuset har ökenklimat, med mellan 15 och 30 grader. Här trivs suckulenter och kaktusar. Även gurkväxter och pelargoner växer i ökenområden.
Palmhuset bjuder på tropiskt klimat, mellan 22 och 28 grader varmt och hög fuktighet. Här trivs kottepalmerna, brödfruktträd och nyttoväxter som kakao, karambola, tuggummiträd och kolaträd.
Orangeriet byggdes 1864 som övervintringshus för frostkänsliga växter och temperatur ligger mellan 12 och 25 grader.

Här växer det nakenfröiga trädet podokarp, som representerar ett 100 miljoner år gammalt släkte från södra halvklotet.
Botaniska trädgården har öppet varje dag men växthusen håller under sommaren öppet mellan klockan 11 och 15.

RIKSSPELMAN. Sedan slutet av juni har Lukas Arvidsson kunnat kalla sig för en riksspelman. För att få titeln och utmärkelsen har det krävts mycket övning och till slut en uppspelning i Delsbo i Hälsingland framför en jurygrupp bestående av skickliga musiker.

— Det har varit väldigt omvälvande, säger Lukas om att ha fått denna eftertraktade utmärkelse inom folkmusikvärlden, när han sitter här nu med sitt märke på skjortan och träskofiolen i handen.
En riksspelman kallas alltså den spelman som har tilldelats ett Zornmärke, som delas ut varje år av Zornmärkesnämnden i Svenska folkdansringen.
Zornmärket uppfanns av Anders Zorn för att fler skulle få upp ögonen för folkmusiken. Det började först med spelmanstävlingar innan det utvecklades till utmärkelser som kunde delas ut.
– Utmärkelsen är för att man bär en tradition vidare, säger Lukas Arvidsson.
Han själv spelar specifikt skånsk folkmusik vidare eftersom traditionell svensk folkmusik kan skilja sig väldigt mycket i olika landskap.

Märket har en stor betydelse för Lukas för att han har spelat fiol så länge. Han började redan när han var sju år gammal och har tidigare även satsat på klassiskt fiolspelande.
— Men jag har alltid vilat i folkmusiken och hittat mycket spelglädje i det, säger Lukas.
På senare tid har fiolspelandet varit som en avkopplande hobby från allt annat musikarbete.
— Musik är mitt liv, säger Lukas Arvidsson.
Till vardags arbetar han annars som organist och spelar för Hässleholms församling. Han leder även många körer och samarbetar med andra musiker för att turnera och spela.

För ett år sedan bestämde Lukas sig för att börja spela instrumentet träskofiol, vilket är precis som det låter, en fiol skapad av en träsko.
— Detta är en högersko som någon har gått i, säger Lukas och visar skoklacken som syns på undersidan av fiolen.
— Man tror att det har varit någon form av fattigmanfiol som fanns i Skåne under 1800-talet, förklarar Lukas om den ovanliga fioltypen.
Enligt andra källor kan träskofiolen till och med vara ännu äldre eller också ursprungligen från andra länder.
Träskor fanns tidigare bara i södra Sverige eftersom de är skapade av hårdare lövträd, vilket kan förklara kopplingen mellan träskofiolen och skånsk folkmusik.

Det enda som skiljer en träskofiolen från en vanlig traditionell fiol är att den spelas lutandes mot armhålan istället för under hakan.
— Det är det enda instrumentet som jag har spelat varje dag under det senaste året, säger Lukas och förklarar att den är väldigt behändig för att ta med sig överallt. Eftersom den är så liten och lätt har han till exempel kunnat ta med sig den till alla sina olika spelningar.
Lukas har under det senaste året satsat och övat mycket för att kunna ansöka om att få spela upp för Zornjuryn med sin träskofiol.
Det är vanligast att spela upp med en vanlig fiol eftersom det traditionellt sett har varit flest violinister inom just folkmusiken. För fem år sedan spelade Lukas upp med vanlig fiol för Zornmärkesjuryn och fick då ett bronsmärke.
Märket finns i olika nivåer men för att kalla sig riksspelman krävs minst ett Zornmärke i silver.

Alla spelmän får skicka in en ansökan om att få spela upp och i år var Lukas Arvidsson en av totalt 85 stycken som spelade upp i Delsbo.
— Det känns lite overkligt, jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli riksspelman, erkänner Lukas.
Under spelningen kollar juryn på spelmannens spelteknik och lyssnar om han spelar rent. Dessutom kollar de även om det går att dansa till det han spelar eftersom folkmusik traditionellt sett handlar mycket om dans.
— Efter spelningen går man och väntar hela dagen tills de sätter upp ett vanligt A4-papper där det står om man fått någon utmärkelse, säger Lukas.
Han själv vågade inte kolla när pappret kom upp utan skickade sina vänner för att kolla. Det vännerna såg på pappret har nu alltså gjort Lukas till en av endast fyra riksspelmän i träskofiol i hela Sverige.

Efter att ha fått utmärkelsen har Lukas fått möta stora reaktioner och har inte varit beredd på all uppmärksamhet som han har fått på till exempel sociala medier.
För att fira sin nya utmärkelse åkte Lukas till Bingsjöstämman, en stor spelmansstämma med 10 000 personer.
— Jag firar med att spela ännu mer, skrattar Lukas och spelar upp en av de fyra låtarna som han spelade upp för jurygruppen i Delsbo. Det är en svängig polska som heter Pollonesse efter Blomgren, som blev upptecknad 1780 men är ännu äldre än så.
— Det är min favoritlåt nu, för den hjälpte mig att få mitt silvermärke, säger Lukas.

Åke Olsson har avlidit i en ålder av 88 år. Närmst anhöriga är barnen Jan och Anneli med familjer och kärasten Irene.
Jag fick förmånen att lära känna Åke två gånger. Först när jag var barn, då Åke hjälpte min fattiga familj med allt från klippning, bilskjuts och olika slags reparationer.
Jag fick lära känna Åke på nytt i samband med att jag började skriva ner vår släkthistoria för några år sedan. En man som trots sina 88 år, sjukdom och dålig hörsel aldrig blev gammal i sinnet.
Han hade stor nyfikenhet på livet och passion för att leva det. I hans argusögon fanns det fortfarande en nyfiken liten påg.
När Åke var liten var han alltid var med överallt. Åke hade ett gott huvud. Han lyssnade, förstod och lärde sig snabbt. Smedjan i Stabbarp var en samlingspunkt, där folk träffades och pratade. En livets skola för en nyfiken liten påg.
Hade han växt upp i dag hade han säkert läst vidare. Men under de svåra åren före och under andra världskriget fanns det bara ett alternativ. Att arbeta.
Han började som barn att arbeta i smedjan och att hjälpa sin far och sina bröder. Han lärde sig snabbt och blev en duktig hantverkare. Han var lärling hemma i smedjan tills han började jobba på Åkermans när han var 17 år. Där utvecklade han sitt kunnande och hamnade på verktygsavdelningen. Hans klurighet löste många problem.
När Åkermans såldes till Volvo slutade Åke efter 47 år på företaget och startade upp sin egen verksamhet i smedjan. Där kunde han reparera allt från symaskiner till flygplan.
I hans ögon och ansikte kunde man också möta en stark karaktär och beslutsamhet. Karaktär att aldrig dricka alkohol när hans bröder förstörde sina liv med sprit. Karaktär att alltid stå upp för det goda och det som var rätt. Beslutsamhet att när han som 11-åring cyklade i minus 30 grader de tre milen från Wasaholm till Stabbarp för att hinna hem till skolan började.
Beslutsamhet att gifta sig med sin stora kärlek Ann-Marie, som han träffade på dansbanan i Trolleholm när han var 18 år. Han ansågs inte fin nog av hennes föräldrar, men med beslutsamhet att låta kärleken styra sitt liv friade han till Ann-Marie och de bildade sedan en fin familj med Jan och Anneli.
De hade varit gifta i 42 år när sjukdom tog Ann-Marie ifrån honom och familjen.
Han hade kvar tron på kärleken. Efter några år av ensamhet köpte han en ny kostym och åkte till dansbanan i Löberöd. Köpte en fanta och slog sig ner. Det tog inte lång tid innan den trevlige och dansante Åke var omsvärmad.
Han fann en ny kärlek i Irene. Kärleken lyste ur ögonen när han förklarade att Irene är min käraste, min kärbo.
Av Åkes alla goda egenskaper måste hans hjälpsamhet lyftas fram. Trots att han var en av de minsta i sin syskonskara på elva var han som en storebror för sina syskon. Han tog hand om och hjälpte till. Det var den naturligaste sak i världen för honom att hjälpa alla.
Det är med stor kärlek och saknad vi lever vidare med minnet av Åke.

Knut Linse, Malmö, har avlidit efter en kort tids sjukdom i en ålder av 88 år. Han efterlämnar makan Berit, döttrarna Lotta och Stina samt sonen Anders med familjer och 11 barnbarn.

Knut växte upp i Malmö och tog studenten som ingenjör vid S:t Pauli läroverk. Därefter avlade han civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Göteborg, därefter en Master of Sience examen vid Columbia University, New York år 1954.
Arbetslivet började med fyra år som försäljare/chef vid Åkerlund och Rausing i Lund.
1958 till 1967 tjänstgjorde Linse i flera chefsbefattningar inom dåvarande Asea-koncernen. Först vid Atomkraftavdelningen i Västerås, sedan tre år som vice VD i ett dotterbolag i Mexico och därefter en befattning som chef för Byrån för utlandsbolagen.
Under fyra år var Knut VD för AB Åsbrink & co och därefter chef för AB Altor, Malmö.
Under senare delen av 70-talet var Knut direktör och koncernstabschef i dåvarande Trelleborg-tretornkoncernen, Trelleborg.
1979 blev Knut VD för Pileprodukter, samhällsföretaget i M-län. Här kom hans industriella meriter och sociala patos väl till pass.
Inom Samhallkoncernen blev Knuts breda kompetens i ett flertal kommittéer och projekt värdefulla. Vi kolleger imponerades av Knuts engagemang och klokskap. Han var en mycket högt respekterad ledare och en god vän.
Efter sin pensionering studerade Knut främst ekonomisk historia vid Lunds universitet och vid Högskolan i Malmö.
Knut var landstormspojke i tonåren och då träffade han Berit, som var unglotta. De kom att vara ett par i 70 år.
Familjen tillbringade somrarna i sitt sommarhus i Båstad.
Knut var en föreningsman, bland annat som revisor i ett flertal föreningar och kassör i Lupus, Lund.
Släktforskning intresserade honom.
Knut var även genuint kulturellt bevandrad. Han var en sann biblioteksvän, som ofta läste två-tre böcker varje vecka.
Musikintresset odlades genom abonnemang vid Konserthuset i Malmö.
Bridge spelade Knut gärna och makarna Linse åkte på många bridgeveckor i Europa.
Hans historiska intresse var stort med resor till bland annat Auswitsch, Israel och Jalta, Krim. Äventyrsresor tog Knut till Peru, Kina och Nepal.
Fjällvärlden lockade både med vandringar och skidåkning. Kebnekaise besteg Knut tio gånger.
Fram till för tre år sedan genomförde Knut många motionslopp, till exempel Öresundsbroloppet och under 2000-talet flera Göteborgsvarv. Han var den äldste deltagaren i denna halvmara.
Färdmedlet i Malmö var i regel cykel.
Under en årslång period, när sonen Per för några år sedan drabbades av en obotlig hjärntumör, fanns Knut och Berit vid sonens sida.
Knut var sedan 1967 medlem i Malmö Limhamn rotaryklubb. Efter många år som klubbens revisor tilldelades han hedersutmärkelsen PHF. Knut var en mycket aktiv klubbmedlem fram till maj i år.
Det är med mycket stor saknad och värme vi kommer att minnas hedersmannen och vännen Knut. Vi delar sorgen med makan Berit, deras barn och barnbarn samt släkt och vänner.

Havet räddade Jan Pontho, blev hans tillflyktsort när allergin gjorde att han inte fungerade på land – nu är han en räddare på havet.

Nu har Jan Pontho varit frivillig i Sjöräddningssällskapet i Ystad i tolv år.
När vi besöker deras högkvarter i Ystads småbåtshamn pågår just planeringen inför den 21 juli. Då är det Sjöräddningens dag och då har man ett arrangemang i hamnen, tillsammans med kollegorna från Trelleborgsstationen. Ett sådant arrangemang innehåller många små detaljer, och det måste vara bestämt vilken enskild person som har ansvaret för vad; högtalare, bord, kaffe, bullar. Vem ska bemanna brandsprutan? Hur länge ska den vara igång – den låter ju en del?

Jan, som varit ute på en segeltur till Kåseberga med sonen, manövrerar sig in på sin plats i småbåtshamnen.
– Jag har haft egen båt sedan 2013, berättar han.
Han har ändå seglat mycket, i hyrda båtar.
Seglat har han gjort sedan barnsben, som sprang runt i Stockholmstrakten.
– Jag hade en sådan hösnuva. Den var ett riktigt handikapp. Ögonen svullnade upp och jag kunde inte göra någonting.
– Min mamma tog mig till doktorn.
Som gav rådet: ”Ni har ju sommarhus i skärgården. Sätt honom i seglarskola!”
Ute på sjön skulle luften vara mer skonsam, var tanken.
– Så mina föräldrar fick köpa en optimistjolle till mig.
Det fungerade.

– Det var en enorm frihet att komma ut i skärgården. Jag kunde ha matsäck med mig och vara ute hela dagar.
– När min kompisar köpte lätt motorcykel köpte jag en H-båt i stället.
Jan är klassiskt skolad på både piano och gitarr; ett annat stort intresse var bilder. Det där tyckte föräldrarna inte var något att riskera en framtid på, så han läste till teleingenjör.
– Jag hade ett jättebra jobb, var ansvarig för mobiltelefonnätets utbyggnad i Stockholm.

Men så mötte han sin blivande fru, och han uttrycker det som så att hon gav honom kraft och mod att satsa på det han helst ville jobba med.
Han valde att utveckla sig på bildområdet.
– Jag lyckades få tjänst som filmfotograf på Sveriges television, arbetade på Rapport i tio år.
Några fotografer fick utbildning i att arbeta i ”hostile zones”, i riskabla omgivningar, fritt översatt.
– Lärarna var gamla engelska militärer.
– Jag tackade nej till Kuwaitkriget och till Bosnien, men jag och en reporter åkte till Kosovo.
Där fick han uppleva farliga situationer, ta skydd för skottlossning.
– Min fru var i sjätte månaden med vårt andra barn – vi hade ett på två år.

– Hon hade ju sett våra reportage, säger han och berättar om hur han i samtal hem försökte ge intryck av att ändå ha sin situation under kontroll.
Men efter en knapp månad i Kosovo bestämde han sig för att en framtid som krigsfotograf inte var något för honom.
Hemkommen igen slumpade det sig så att en farbror tyckte att det var dags att någon tog över hans gård – och eftersom Jan var enda släktingen fick han mer eller mindre order om att bli ny ägare.
Nu låg gården fem mil öster om Östersund, så familjen blev jämtar.
Arbetsmöjligheterna för en tv-kameraman var inte lika talrika i Jämtland som i Stockholm.

– Jag startade ett eget produktionsbolag. Jag gjorde fyra dokumentärer för SVT.
Frun, som hade frisersalong på gården, var också inblandad i filmmakandet:
– En frisör är ofta väldigt bra på att ställa frågor.
Han började så smått också ge sig in på stillbildsfotografering.
– Det hade jag ju hållit på med i hela mitt liv. Men nu gick jag flera utbildningar.

Sedan dess har han bland annat medverkat i flera bokutgivningar i de mest skiftande ämnen – till exempel en om tegelarkitekturen i Skåne.
De skaffade ett sommarhus på Österlen, lite öster om Borrby.
– Jag började frilansa lite på Malmö TV. Vi blev kvar längre och längre varje år. Varje gång vi åkte upp till Jämtland igen grät min fru hela vägen.
Det stod klart för honom att det nog var bäst att bosätta sig i Skåne.
Han berättar att de körde längs kusten från Helsingborg i jakt på ett ställe att bo – när de kom till Ystad och satte sig att äta middag var de rätt trötta på att se på hus.
– När vi satt där och åt så sade vi att här är ju faktiskt riktigt fint.
De följde Ystadspåret.

– Jag gick med i Sjöräddningen när vi flyttade hit. Förutom för att jag älskar havet och sjön så skulle jag ju få lära känna människor med samma intresse, samtidigt som man är med om att göra en god gärning. Att hjälpa människor i nöd känns faktiskt rätt stort.
Han skaffade en liten båt, en snipa.
– Bara för att kunna komma ut.
Han gjorde ett uppehåll i något år. Som nyetablerad här nere måste han lägga mycket tid på att jaga jobb, bygga upp nya kontaktnät.
Han återvände, och tillbringar några timmar i veckan, året om, med att öva olika moment av sjöräddning tillsammans med de övriga drygt 20 frivilliga som är knutna till Sjöräddningen i Ystad. Vecka för vecka gör man också upp vilka som ska ha jouren.

För att rycka ut på Östersjön om det behövs. Så här i semestertider är det fler båtar ute på havet än annars och följaktligen fler som råkar ut för motorhaveri och annat. Men även den lokala fiskeflottan behöver assistans ibland.
Det är inte bara båtfolk som måste räddas.
– En gång i december var jag med och hämtade in en kitesurfare när hans skärm hade gått sönder. Han var kraftig nedkyld.
För två år sedan blev Jan Pontho antagen till att åka med Sjöräddningen och hjälpa nödställda flyktingar på Medelhavet.
– Vi tog upp 401 flyktingar på 14 dygn. Vi slapp hantera döda människor. men alla vi tog upp var traumatiserade, nedkylda, i chock.
Och ja, Jan Pontho har själv behövt ta hjälp av Sjöräddningen en gång. Lite pinsamt, tycker han, eftersom det handlade om en grundstötning, som berodde på ett riktigt hjärnsläpp.
Men hans stolthet var lyckligtvis det enda som tog skada.
Inte hans plånbok, eftersom den som betalat medlemsavgiften till Sjöräddningssällskapet får gratis assistans.
Grundstötningen skedde för övrigt i samma skärgård han seglade ut i för att fly sin hösnuva.
– Jag växte ifrån den. För tio år sedan var den borta.

Det finns de som klagar på att semestern ofta är en dyr historia. Men gillar man att vandra eller kan tänka sig att prova på detta kan man komma billigt undan.

Ett par hyfsade skor, en matsäck och ett glatt humör räcker. Fast det där med det glada humöret är inte nödvändigt. Det finns trots allt en möjlighet att nedåtgående mungipor kan hissas upp under vandringens gång.

Under helgen som gick vandrade 16 personer från Hässleholm Hovdala Vandrarförening på den undersköna ön Ven.
Upprinnelsen till själva föreningen, som officelt bildades i fjol, var en förfrågan från Hässleholms kommun i samband med Hovdala vandringsfestival samt Eurorando som arrangerades i september 2016. Sedan dess har föreningen arrangerat vandringar i både skog, mark och städer.
– Här får man en naturlig motion och kan samtidigt njuta av naturen, säger Jan Olsson som är ordförande i föreningen.
Han påpekar även att man under vandringarna kan gå i sin egen takt. Den som vill kan gå och prata med grannvandraren. Annars är det bara att gå undan och försjunka i sina egna tankar.

I föreningen gör man upp ett program så att medlemmarna kan planera in sina vandringar. Men det händer också att så kallade spontanvandringar dyker upp. Någon blir helt enkelt sugen på en vandringstur och gör ett upprop på till exempel Facebook för att kolla om någon drabbats av samma sug.
Vandringarna brukar delas in i lätta, medel eller äventyr. Ett bra sätt att kunna förbereda sig eller för att kunna göra en bedömning om orken finns just den här dagen.
En lätt vandring ligger på mellan fem kilometer upp till en mil medan medel håller sig inom en till två mil och följer stigar och vägar. Den mer äventyrliga delen kan ligga på mellan en till två och en halv mil och rör sig mer ute i terrängen. Under samtliga vandringar stannar man för att ta en fikapaus, en lunchrast samt någon välbehövlig drickapaus.

Det finns några eldsjälar i föreningen som inte drar sig för att vara med i mer än en vandrarförening. Maj-Britt Svensson är en av dem. När hon gick i pension kände hon att hon ville ha någon att promenera med. Detta har hon nu fått med råge.
– Det finns tre för mig viktiga saker med vandring, berättar Maj-Britt. Man får motion, kommer till nya ställen och får dessutom den sociala biten. Alla tre är lika viktiga.

Maj-Britt berättar att hon fått många nya kompisar och besökt många ställen i närområdet som hon inte kände till.
– Man behöver inte bjuda hem folk på en trerätters middag för att umgås, konstaterar hon och tillägger att man kan umgås och lösa världsproblemen även under en vandring.
Men en del har också en förkärlek för att vandra på egen hand och kombinerar detta med en mer social vandring med föreningen.

Vid de flesta vandringarna agerar någon vandringsledare. Den eller de som arrangerar vandringen provgår ofta leden och fixar praktiska saker om det är nödvändigt.
Under helgens vandring på Ven var det Jan Olsson som hade koll på leden och som fixat båtbiljetter.
Det var en vandring på drygt en mil runt ön som på sommaren är översållad med cyklister. Men det går att samsas.
Den som känner att orken tryter kan gena över ön eller ta bussen tillbaka från till exempel Kyrkbackens hamn.
Fördelen med föreningen enligt Jan Olsson är förutom den sociala biten att man inte alltid själv behöver leta upp nya vandringsleder.
Men att träffa nya människor är absolut en extra krydda. Ibland dyker tillfälliga besökare upp och hänger med. Som just undertecknad gjorde denna helg i juli.

Operasångaren Tord Slättegård har avlidit, 84 år gammal.
Han var under mer än ett kvarts sekel knuten till Kungliga teatern, i dagligt tal kallad Operan i Stockholm.
Tord Slättegård var småbrukarson och växte upp strax väster om Kalmar.
Han utbildades vid Musikhögskolan i Stockholm 1957 till 1962 och 1963 gjorde han debut på Stockholmsoperan i La Traviata. Där ljöd sedan hans tenor fram till pensioneringen 1989.
Han hann också sticka emellan med gästspel i Edinburgh, Oslo, Bergen, Århus, Wiesbaden, Warszawa, Moskva, Hongkong och Jerusalem, liksom på Drottningsholmsteatern.
Tord Slättegård efterlämnar hustrun Cecilia och tre söner.

Under rubriken ”Nya grepp för bönderna” beskriver texten hur man på Balsgård utanför Kristianstad forskar i framtidens lantbruk.
Balsgård vill vara en länk mellan gårdarnas odlare och producenterna inom industrin. För det är ju knappast lönt att så nya grödor innan man vet att någon vill köpa upp dem. Naturläkemedel och aromämnen kan betyda helt nya grepp för bönderna i framtiden. Allt enligt den forskning som pågår på Balsgård inom Lantbruksuniversitetet och där Lars Björk är forskningschef.
Här odlas nu till exempel havtorn och venderot till naturläkemedel. Detta ligger i tiden och Balsgård vill gärna framstå som ett ”Health valley”, hälsans dal.
Nästa stora projekt handlar om att bygga en damm för att testa vattenrening med vattenklöver och för att odla ätliga grodor för självplockning.
Den invigningssprängning av ett berg på Stoby industriområde som skedde i november i fjol var olaglig, anser länsstyrelsen och har därmed anmält Hässleholms kommun för brott mot både naturvårdslagen och miljöskyddslagen.
Den festliga ceremonin blir därmed en pinsam fortsättning för kommunen med Christina Ivarsson (M) i spetsen. Man hade inte sökt tillstånd för den stora bergtäkten som väntas ge omkring 900 000 ton bergmassor.
Länsstyrelsen kräver nu att täkten omedelbart stoppas i avvaktan på prövning, medan åklagarmyndigheten lämnat över ärendet för polisutredning, vilken kan leda till att åtal väcks mot kommunen. Men att stoppa täkten skulle medföra förseningar och avtalsbrott mot entreprenören, anser kommunen, så situationen är prekär.
I Vittsjö står pensionat Trobecks klart för vård och rehabilitering av som mest 38 patienter.
Frans Gustaf Waldaus gamla pampiga boningshus från 1868 har fått behålla det mesta av exteriören även som pensionat och numera som Trobeck rehab center. Ägare är vittsjöbördige Per Ranstorp med maka Britt-Marie, som för verksamheten på det anrika hotellet har 40 anställda.
De har investerat totalt 31 miljoner kronor i om- och tillbyggnader av tidigare Vittsjö hotell. ”Vi kommer att driva verksamheten helt enligt socialtjänstlagen samt hälso- och sjukvårdslagens intentioner”, säger Per Ranstorp.
Som tumregel på Trobeck rehab center gäller en positiv livssyn och alla människors lika värde, heter det vidare.
Natten till den 8 augusti rivs den 78 år gamla Kärråkrabron av stål, utförd 1915-1916 och troligen ett verk av Hässleholms mekaniska verkstad.
Konstruktionen ersätts snart av en betongbro som är nio meter bred och 25 meter lång. Bron bekostas med tre miljoner kronor av Banverket som också bygger 18 meter väg till uppfart på båda sidor. Allt ingår i ett projekt på omkring 11 miljoner, där kommunen står för delar av kostnaden.
Hit räknas också att Kringelvägens norra del byggs ut med en tunnel under ”Markarydsspåret” och får en anslutning vid rondellen på Vankivavägen. Vägbygget ska vara klart i maj nästa år. Frågan om vilken trafik som ska tillåtas över bron och genom Kärråkra återstår att lösa.
Att den älskade sommarpsalmen (psalm 200) I denna ljuva sommartid … har anknytning till Broby är väl okänt för de flesta.
Men i sin artikel om göingebördige hovpredikanten Christoffer Angeldorff berättar brobybördige Knut Jacobson om denne prästman och hans verk.
Angeldorff var född 1808 i Angshult, Osby och blev 1853 kyrkoherde i Broby-Emmislöv. Han hade kommit i kontakt med den tyske psalmförfattaren Paul Gerhardts vackra sommarpsalm och gjorde en översättning av den till svenska.
Eftersom denna är daterad till 1855 bör det ha varit i Broby prästgård som psalmen bearbetades, skriver Jacobson, själv uppvuxen där.
Till ”Årets skåning” har med knapp ”vinst” över Peps Persson utsetts Christer Lundh som är bördig från Lommarp, Vinslöv.
Det är Föreningen skånska flaggans vänner som nu för 27: de året delat ut priset. Hela sitt vuxna liv har Lundh ägnat åt att samla gamla ramsor, visor och berättelser. Tillsammans med etnologiska institutionen i Lund är han i färd med att systematisera allt material han fått in för att längre fram i bokform kunna presentera sina skånska visor. Lundh medverkar också regelbundet i Radio Malmöhus, där han sjunger visor och berättar skrönor.