Bengt-Åke Adolfson, Helsingborg, har avlidit i en ålder av 84 år.
Han var född i Madesjö i Nybro kommun.
Efter att ha varit yrkesverksam bland annat inom den kommunala sektorn och som ekonomidirektör på dåvarande Kristianstads läns landsting tillträdde han tjänsten som verkställande direktör på Norra Skåne den 1 januari 1993.
Stora förändringar ägde rum på Norra Skåne under hans tid. Tidningen gick in i den digitala tillverkningen på allvar och 1994 byttes formatet till tabloid. Bengt-Åke Adolfson var starkt involverad i de stora förändringarna.
Han efterträddes på Norra Skåne av Johan Krönmark i juni 2000, då Bengt-Åke Adolfson gick vidare till en tjänst som VD på Laholms Tidning.
Närmast anhöriga är hustrun Iréne samt barn.

Antti Malminen, tidigare kommunalpolitiker i Lund för dåvarande Folkpartiet, har avlidit i en ålder av 79 år. Han efterlämnar sin livskamrat Kristina samt en son och en dotter med familjer.
Antti föddes i Viborg i Finland 1939, strax före Sovjetunionens krig mot Finland. Viborg och Karelen ockuperades av ryssarna våren 1940 och den finländska befolkningen fick lämna Karelen. Tre år gammal skickades Antti och hans bror till Sverige. Antti växte upp på en gård i Småland och blev kvar i Sverige.
Antti gick ut gymnasiet i Eksjö och flyttade därefter till Lund för att studera. Han läste bland annat företagsekonomi och valde, efter en pol mag-examen att vidareutbilda sig till gymnasielärare.
Han arbetade först några år på Polhemsskolan i Lund, men kom snabbt över till Katedralskolan, där han arbetade som lärare i företagsekonomi och samhällskunskap fram till sin pension. Antti var under sin yrkeskarriär fackligt engagerad i Lärarnas riksförbund och var mellan åren 1987 och 2004 kommunombud för LR i Lund.
Efter pensioneringen engagerade sig Antti i lundapolitiken för dåvarande Folkpartiet Liberalerna. Han var bland annat ledamot i byggnadsnämnden och i renhållningsstyrelsen. Han var också under många år en mycket aktiv ledamot i den lokala styrelsen för Folkpartiet samt styrelseledamot i Studieförbundet Vuxenskolan.
Antti var en flitig arbetare i valtider och var ständigt närvarande vid kampanjer, i valstugor och i andra möten med lundabor. Vid våra interna möten var han alltid både påläst och idérik. Han var, som bilden visar, också en flitig fotograf och många av de foton som hänger på vår partilokal har tagits av Antti.
Vi liberaler i Lund minns Antti som en vänfast, vänlig och omtänksam person. Vi saknar honom!

Datorn är ett musikinstrument bland andra. Det ska Erik Lundahl berätta om vid en konferens i Nashville.

Den som går på Ystad gymnasium och vill lära sig spela ett instrument måste inte välja piano, gitarr, trumpet eller något annat mera hävdvunnet uttrycksmedel. Man kan välja dator.
– Vi undervisar i det som i ett instrument bland andra. Just nu är det fyra elever som spelar dator. Till hösten börjar fem nya, säger Erik Lundahl:
– Det är ungefär 20 procent av alla sökande. Det var så jag misstänkte att det skulle bli – det är en ganska tydlig spegling av nutiden.

Egentligen kan man ju undra varför det ska bli en sådan grej att spela på dator; synthesizern är ju sedan nästan ett halvsekel en självklar del av musikvärlden och en synt är ju en dator. Men okej, att den för det mesta spelas med en pianoklaviatur gör den kanske lite traditionell. Man kan styra en dator på många olika sätt.
Hur som helst; att man kan lära sig spela dator har spridit sig över världen. Och nu har Erik blivit ombedd att komma till Nashville och berätta om vad man håller på med här.
Det ska han göra på en konferens om utbildning i populärmusik. Den anordnas den 25 till 27 juni av ”Association for popular music education”. Den hålls varje år, på olika platser och i år blir det alltså Nashville.

Erik arbetar sitt tredje läsår på Ystad gymnasium och berättar att det inte varit helt okomplicerat att involvera datorn i verksamheten.
– Man får tala för sin sak. Inför kollegor, inför skolverket.
Till exempel handlar det om vad man kan definiera som ”musikinstrument”.
– Jag har kommit fram till att det är ett verktyg för att skapa ljud. Och den definitionen kan tveklöst gälla för datorn.
Själv är han basist i grunden.
– Jag började spela kontrabas på Lunds kulturskola när jag gick i fjärde, femte klass.
På den tiden var det annars basket med EOS som gällde; han kan visa upp ett SM-tecken.
På högstadiet kom elbasen in i bilden. Efter estetiska programmet på Spyken i Lund gick han på Furuboda folkhögskola vid Åhus.
– Ett år när man bara nördade in på musik, minns han.
Sedan följde Musikhögskolan i Malmö, med studier till instrumental- och ensemblelärare, samt ett år på skolans producentutbildning. Sex veckor av utbildningen tillbringade han i London, som lärarpraktikant.
Och så har han varit ute och spelat:
– Jag har turnerat i Afrika, Europa, Ryssland, Sydamerika, Mexiko. Jag har rört mig i många olika musikstilar, men det är väl i pop- och rockbandssättning jag känner mig mest hemma.

Han har verkligen rört sig mellan ytterligheterna. Han har spelat pop i Trixiia, han har spelat rysk dragspelspunk i White Trash Family, han har spelat kontrabas i Malmö akademiska orkester, 2014 var han kapellmästare för revyn på lundakarnevalen, han har varit kapellmästare för en trio plus vokalist på Ystad saltsjöbad i sex somrar.
Förutom arbete i skolan och på restaurangscen jobbar han som producent på Cardiac Records.
I sommar ska han turnera i hela Sverige med Shirin, sångerska som också jobbar med Cardiac och ha en ny säsong på Ystad saltsjöbad.
Men först ska han alltså till Nashville.

Nashville är countrymusikens odiskutabla centrum. Gillar Erik country?
Han tvekar lite:
– Jag gillar bra country. Jag gillar all bra musik.
Men han inleder USA-vistelsen med tre dagar i New York.
– Bara semester, men den får så klart musikinriktning, på något sätt. Där finns så mycket att göra; jag får väl glida in där det verkar vara god stämning. Jag har inte hunnit börja fokusera på det.
Vi frågar Erik vad han lyssnar på när han är hemma. Hans ger samma svar som många andra musiker:
– Jag sätter faktiskt inte på musik hemma. Där vill jag ha det tyst. Jag har svårt att lyssna på musik utan ett analyserande perspektiv.

Prinsessan Elisabeth av Danmark har avlidit efter en längre tids sjukdom, meddelar det danska hovet.
Hon somnade in omgiven av sin familj och blev 83 år gammal.
Prinsessan Elisabeth var dotter till arvsprins Knud av Danmark och prinsessan Caroline-Mathilde. Hon var storasyster till prins Ingolf och prins Christian av Rosenborg. Familjen växte upp på slottet i Lyngby.
Hon var kusin till drottning Margrethe II av Danmark, prinsessan Benedikte och tidigare drottning Anne-Marie av Grekland.
1952 tog hon realexamen och tillbringade ett år på konstskolan Brillantmont i Lausanne, Schweiz. 1954 till 1956 var hon på den privata mode- och designskolan, Margrethaskolan, och därefter blev det kurser på Tempo Type i Köpenhamn, uppger kongahuset.dk.
Hon arbetade för danska utrikesdepartementen från 1956 till 2001. Hon var beskyddare för flera organisationer.
Hon gifte sig aldrig och hade inga barn, men levde tillsammans med Claus Hermansen i över 20 år.

Bland de anställda på Toni-Lee i Hässleholm råder en tryckt stämning, sedan det blivit klart att företaget ämnar flytta sömnaden till sin fabik i Stettin, Polen, vilket skulle beröra 50 medarbetare.
I Hässleholm vill man dock tills vidare ha kvar tillskärning, avsyning och packning. Efter första varslen kommer nu ytterligare som berör ett 30-tal anställda. ”Det är en ren säkerhetsåtgärd, eftersom konkurrensen är hård och vi måste anpassa våra kostnader”, säger vd:n Bertil Jönsson. ”Och visst blir det billigare att göra ”grovjobbet” vid fabriken i Polen”.
I Göinge finns en handfull entusiaster som ännu håller smalfilmandet högt, trots att videotekniken i mångt och mycket tagit över.
Under hela 34 år har det funnits en förening för dessa amatörer, Göinge video och Smalfilmare, med den verklige fackmannen, bildlärare Torsten Svensson som ordförande. ”Hemvideovågen har vi inte märkt mycket av, men å andra sidan har vi inte gjort så mycket väsen av oss”, säger han.
Tidigare var det åtskilligt fler medlemmar i föreningen, innan videon konkurrerade ut smalfilmen på 8 eller 16 mm. Då filmades det flitigt och fantasin flödade. Alla tänkbara och otänkbara filmidéer prövades och vissa filmer skickades in till tävlingar. Men något pris blev det visst aldrig …
En söndag har det hållits samlarmarknad i Hässleholms hembygdspark, ett lyckat arrangemang som samlade lagom med besökare.
Som vanligt gick det att handla det mesta från äggkoppar, böcker, frimärken, fioler, smycken till dragspel, kopparsaker och vykort. Man byter, säljer, träffas och trivs, även om det kan vara segt med försäljningen, beroende på utbudet eller ”fel” kunder.
Många fängslades av ett par gamla trattgrammofoner som sände ut lockfulla toner i Zarah Leanders Viljasång ur Glada änkan. Säljaren ville ha över 3000 för den ena, men den hittade troligen ingen köpare här.
Tidningen Norra Skåne har faktiskt arrangerat en Hawaii-tävling, som i dagarna avslutades med att de tio finalisterna ”pressades” på 13 tipsfrågor.
Dessa hade konstruerats av Billy Bengtsson så att de beskrev en resa från H till H, från Hässleholm till Hawaii. På så vis knöt tävlingen samman skilda företeelser som ”Snapphanen” i Hembygdsparken med flottbasen Pearl Harbor och inspelningen av filmen Härifrån till evigheten.
När sammanräkningen var klar, visade det sig att folkskollärare Åke Andreason från Vinslöv hade vunnit före en av sina tidigare elever, Inga-Lisa Evander från Hässleholm. Därmed gick Andreason hem 20 000 kronor rikare, medan tvåan fick ett presentkort på 10 000 kronor.
Hässleholms egen ”Västernstad” med gamla, nästan fallfärdiga trähus mellan Smedjegatan och Riddargatan kommer snart att säljas på exekutiv auktion.
Kvarteret heter Skyskrapan och den byggnad som gett det namnet skulle verkligen ha kunnat tjäna som kuliss i en westernfilm.
Här höll träföretaget Norinson & Persson till ett antal år och dessförinnan Gunnar E Nilssons trävaru- och spannmålshandel. Den senaste ägarkonstellationen försattes i konkurs för ett år sedan och i början av juli väntar nu auktion. Kronofogden har värderat det hela till 645 000 kronor.
I Hörja spelar alla barn fotboll!
I varje fall har nästan samtliga i åldersgruppen sju till tolv år anmält sig till årets fotbollsskola. Denna drogs i gång i fjol och blev genast en succé, vilket tycks kunna upprepas i år.
”Det har blivit en tradition med fotbollsskola”, säger Einar ”Nalle” Andersson som håller i arrangemanget. ”Nu kör vid för andra året, och då är det väl en tradition”, skrattar han.
Till idrottsplatsen första ”skoldagen” kommer hela 37 stycken unga och entusiasmen går inte att ta miste på, även om resultaten för Hörja IF inte precis varit strålande.

Den amerikanske wrestlingstjärnan Big Van Vader har avlidit efter en längre tids sjukdom. Han blev 63 år gammal.
Han var född med namnet Leon Allen White och hade många namn i ringen, som Baby Bull, Super Vader och Bull Power.
Han spenderade över 30 år i professionell wrestling och blev en av de mest kända ikonerna. I Japan hade han många fans.
Han lämnade wrestlingen 1998.
Han hade även en karriär som amerikansk fotbollsspelare samt som skådespelare. Vader har synts bland annat i Baywatch och Boy meets world.

Veterinär Fredrik Danielsson, Helsingborg, har avlidit i en ålder av 56 år, uppger Sydsvenskan.
Han växte upp i Lund och tog studenten på Katedralskolan för att sedan utbilda sig vid Veterinärmedicinska fakulteten på Lantbrukshögskolan i Uppsala.
Yrkeskarriären inleddes på Lunds djursjukhus, där han så småningom blev biträdande chefsveterinär.
1993 fick han tjänst på Regiondjursjukhuset Helsingborg, men under 2001 var han tjänstledig för ett år som lektor i kirurgi vid Institute of Veterinary, Animal & Biomedical Sciences, Massey University på Nya Zeeland.
Han startade VetAid, för veterinära tjänster och var under sina sista år engagerad i Blå stjärnan djursjukhus Göteborg och Lunds djursjukhus. Han medverkade även i tv-serien Djursjukhuset vid flera tillfällen.
Närmast anhöriga är döttrarna Mikaela, Johanna, Filippa och särbon Ivana Ljolje.

Midsommar. Det lite tveksamma vädret är på plats, midsommarstången är klädd och grodorna är som vanligt lite lustiga att se. På förskolan i Finja började firandet redan på torsdagen.

På förskolan Stubben i Finja började midsommarfirandet redan på torsdagen. Barnen klädde midsommarstången med både löv och blommor. Därefter blev det dans.
Mitt under dansen åkte jackorna av. Trots den lite junibistra vinden fick barnen upp ångan.
På frågan varför vi i Sverige firar midsommar var svaren något skiftande.
Någon förklarade tydligt och klart att midsommar handlar om husvagnen. En annan röst deklarerade att det istället var sommarstugan medan en tredje förknippade midsommaren med badlandet Lalandia i Danmark. Som sagt midsommar kan vara så mycket.
Även maten man äter under denna allra längsta dag beror på vem man är och hur man brukar fira.
Sill är givet och bland Finjabarnen var smaken delad. Här både gillade och ogillade man den lille salte firren.
Ägg äter man inte bara till påsk. Det är även midsommarmat.

Annan mat som passar alldeles utmärkt denna vår andra nationaldag är spagetti och köttfärssås. Detta avslutas med glass, och jordgubbar förstås.
Så en riktigt Glad midsommar önskar alla barnen i Finja.

Härifrån och framåt del 9

Det här är den nionde delen av reportageserien om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric och deras gemensamma dotter Patricia. Dessutom Jeannes båda döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.

Jeanne ringde mig i augusti 2016 och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret. Hon hade redan börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika.
Detta blev början till en reportageserie som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet. Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen.

Det är sommar. Midsommar är här. De flesta av oss helt vanliga människor låter tankarna kretsa kring just den här fredagen som alltid har varit en speciell dag och helg.

Cancern är tyvärr på många sätt en inte allt för ovanlig bekantskap i vår omgivning. När det gäller Jeanne och familjen Jeppsson så kommer eländet hela tiden några steg för nära.

Jeannes dagar ser ungefär ut som för tre månader sedan. Däremot så blir det vi inte kan se sämre efter hand. Smärtan i kroppen och hennes kamp att orka komma upp ur sängen blir värre och värre.

Detta är det nionde reportaget, det andra som blir publicerat just under en midsommarafton. I dag är det döttrarna som berättar om sina tankar, känslor och funderingar kring såväl liv, kärlek som död.

Sara och Jessica är helsystrar som har delat sina dagar tillsammans med halvsystern Patricia. Idag är det deras tur att berätta om den här familjen.

– Vi kanske inte pratar så mycket rakt ut om allt detta. Däremot så pratar vi nog med varandra om mamma och hennes cancer, säger Jessica.

– Jag tror att vi alla anstränger oss på ett annat sätt när det gäller närhet och att hitta vägar att ses och umgås. Kanske var det så förr att vi emellanåt tog varandra för givet på ett trist sätt. Tidigare kunde det gå någon eller några veckor mellan innan vi hördes. Idag hörs vi flera gånger i veckan, berättar Sara.

Sara, Patricia och Jeanne träffas i princip varje dag. De bor bara någon kilometer från varandra. Jessica och hennes familj bor i Perstorp och då blir den dagliga kommunikationen mer naturlig per telefon.

– För två år sedan gick jag i skolan. Idag jobbar jag nätter inom psykiatrin i Vittsjö. Livet är väldigt annorlunda idag jämfört med bara för ett år sedan när allt handlade om cancer, min skola och studenten. Idag känns det enklare och bättre på något vis. Mår jag dåligt så försöker jag jobba extra för att skingra tankarna en aning, säger Patricia.

Sara och Jessica jobbar båda som fransstylister. Det handlar om att ta hand om och utveckla ögonfransar på ett vackert sätt.

– Jag vet inte hur alla andra tänker. Hur gör man den sista tiden bra och vacker? Man vet ju inte vad som händer och det vill man ju inte ens föreställa sig. Jag är glad på dagarna, men oroar mig jättemycket och det förstör och gör ont på kvällar och nätter. Det är svårt att hantera, berättar Sara.

För några dagar sedan gick den älskade hunden Tozzy bort. Detta var en stark sorg som för ett ögonblick tog bort alla tankar från cancer.

– Jag är ju känslig som det är och när Tozzy försvann från oss så gick jag sönder totalt. Men det finns ett liv, ett hus, en hund, barn och en man och det känns bra. Vi har precis köpt ett hus här innan i Mala bara ett stenkast ifrån mamma, berättar Sara.

– Det är lite annorlunda för mig. För bara ett år sedan när jag gick tog studenten så var allt känsligare. Jag kunde gråta och må dåligt av ingenting.
Idag undrar många vänner hur det känns och hur vi har det. Jag pratar öppet och allt stöd finns från mamma och pappa, säger Patricia.

Nuförtiden hanterar familjen detta på ett enklare sätt. De kan prata med varandra i alla lägen och det dåliga måendet får man hjälp med, med någon ur familjen. Om den ene mår dåligt så stöttar den andre.

Patricia bor kvar i huset i Mala. Hon trivs bra här och vill stanna kvar länge till.

– Mamma har blivit gammal i kroppen och känns ibland som en gammal tant. Mamma älskar att jobba och emellanåt så skulle hon vilja ha tolvtimmars pass. Att ta i och röra på sig är en viktig bit av hennes vardag. Hon har tvättat, städat och jobba under hela sitt liv. Det är mamma. Att köra bil, ta ett barnbarn, skjutsa runt och stötta har varit en vardag för oss och henne. Det har varit så hela tiden men plötsligt så är det inte så längre. Mammahjärnan finns kvar men kroppen orkar inte på samma sätt som bara för någon månad sedan, menar Sara.

– Från början hade vi inga svar. Hur hade det spridit sig och hur skulle vi göra för att hjälpa till och stötta. Det har funnits i våra liv ett tag och man tänker inte längre på hur det var innan. Det är kanske fel att säga att man accepterar något som detta men det är lite så det känns, säger Jessica.

Patrik och Jeanne bestämde sig från början att de inte ville tillbringa dag in och dag ut med att söka information via internet. Det skulle bort och inte användas på ett annat sätt än att få full information vid sidan av läkare på sjukhuset. Döttrarna har reagerat på samma sätt.
– Jag googlade som fan till att börja med. Alla sidor fanns sparade på datorn. Idag är det inte så längre. Nu läser jag bara om det finns något intressant att lära sig när det gäller cancer, berättar Patricia.
– Jag vet inte vad jag förväntade mig när allt började, men det blev lite för mycket på många olika sätt och vis. Jag hade svårt att ta åt mig. Från början var detta världens undergång och att få information på datorn hjälpte inte, menar Sara.
– Folk verkar förvänta sig att man skulle kunna allt. Jag använde internet ganska mycket då. Men jag har lärt mig att jag inte kan få några svar på nätet och därför försöker jag låta det vara. Det är bättre att prata direkt med mamma och få all information man behöver, säger Jessica.

Häromdagen fyllde Jeannes älskade svärmor och barnens farmor Eva 80 år. Det var en av de stora stunderna den här midsommaren.

– Hon är ju tyvärr inte min och Jessicas farmor på riktigt, men hon har alltid varit en del av oss på flera olika sätt. En snäll och underbar människa och man vill ju inget annat än att fira henne och göra henne glad, menar Sara.
– Farmor är värd all uppskattning. Hon är en jävla bra människa, skrattar Patricia.

Trummisen Vinnie Paul, Las Vegas, som var med och startade metalbandet Pantera, har avlidit i en ålder av 54 år.
Han föddes i Texas och bildade på 80-talet bandet Pantera, tillsammans med sin bror Dimebag Darrell. De spelade heavy metal, groove metal, sydstatsrock och nådde stora framgångar.
Pantera Grammy-nominerades fyra gånger och hade nio album på Billboardlistan, som Far Beyond Driven, som toppade listan 1994.
Förutom sin roll som musiker, var Vinnie Paul även låtskrivare och musikproducent.
Efter att bandet splittrats bildade bröderna istället Damageplan 2003, tillsammans med sångaren Pat Lachman och basisten Bob Zilla. Det var under en spelning med Damageplan 2004 som brodern Dimebag Darrell sköts till döds på scen i Columbus, Ohio.
Från 2006 spelade han i metalgruppen Hellyeah, som 2016 släppte albumet Undeniable.

Den prisbelönte poeten Donald Hall, har avlidit i en ålder av 89 år.
Förutom texter på vers skrev han även barnlitteratur, memoarer och biografier och gav ut över 50 böcker.
Det blev 15 böcker med poesi, bland de senaste White Apples and the Taste of Stone (2006), The Painted Bed (2002) och Without: Poems (1998).
Han har tagit emot många hedersutnämningar, som National Medal of Arts, som han fick 2010 av president Barack Obama.

Richard Harrison, känd som ”The old man” i tv-serien Pawn stars, har avlidit i en ålder av 77 år.
Den svenska titeln för tv-serien är Stampen i Las Vegas, och den handlar om tre generationer Harrison, som driver pantbanken Gold & Silver i Las Vegas.
Programmet har visats i 15 säsonger sedan starten 2009.

Katarzyna Herd går gärna på fotboll. Men hon tittar lika mycket – om inte mer – på åskådarna än på spelarna. Och allra helst ställer hon sig bland bortafansen.
Hon håller på med en doktorsavhandling i etnologi.

Till hösten ska Katarzyna Herd disputera på sin avhandling, We can make new history here. Rituals of producing history in Swedish football clubs.
Den första delen av titeln är ett citat från svenske landslagsspelaren Emil Forsberg:
– Han sade det när han blev såld till Red Bull Leipzig, säger Katarzyna.
Hennes ämne är etnologi – folklivsforskning – och det hon fördjupat sig i är hur en klubb skapar sin historia – hur ledning, spelare och framför allt supportrar definierar den, bygger dess identitet, skapar sina berättelser, vårdar sina hjältar, för sina legender vidare. Hur kollektivet skapar och odlar minnena, bygger sagan om sig själv.

Hon har studerat Malmö FF, Helsingborgs IF, AIK och Djurgården.
– Jag har försökt titta på helheten. Jag har talat med nya och gamla supportrar, aktiva spelare och före detta spelare, personer som arbetar i klubbarna, poliser, domare …
Och så har hon gått på matcher. Ser hur publiken reagerar på vad som händer på planen.
– Jag tittar på tifo, flaggor, banderoller, T-shirts, halsdukar, ramsor.
Visst, hon kan gå på match bara för skojs skull.
– Men det blir ändå alltid jobb; det är ju alltid något som händer.
Det var faktiskt inte förrän 2012 hon började gå på fotboll.
– Jag skulle studera tillämpad kulturanalys i Lund och man var tvungen att ha jobbpraktik.

Hon hade flera idéer, men till slut blev det med Malmö FF det klickade – de tyckte det verkade intressant, det hon ville göra.
– Jag tror första matchen jag gick på var mot Sundsvall.
Fler matcher följde.
– Det slog mig att det var så många gånger som supportrarna var ledsna. De var besvikna, men de kom tillbaka. Jag undrade varför kom de hit gång efter annan, fast de blev besvikna.
Det var det där hon ville förstå, som utomstående:
– Jag ställde jättedumma frågor i början.

Katarzyna växte inte upp i något fotbollssammanhang. Hon kommer från Lublin i sydöstra Polen. Hon var i princip nyinflyttad i Sverige när fotbollen blev en del av hennes liv.
Hon har gått närmare in på fyra klubbar: Malmö FF. Helsingborgs IF, AIK och Djurgården. Försökt få människor att beskriva vad det innebär att vara djurgårdare, MFF:are etcetera.
Hon har studerat hur de uttrycker sin lojalitet och kärlek till den klubb till vilken de försvurit sitt hjärta. Hur de är med och skriver sin historia tillsammans.
– Man kan inte skriva historia själv. Kollektivet hjälper en att minnas. Samtidigt som man skapar historia skapar man en identitet, bygger ett historiskt kapital.
Det handlar om så mycket mer än själva spelet. Det handlar om en återkommande ritual, ett sammanhang. Att skriva sin historia tillsammans.

Eller, som en supporter uttryckte det: ”Att vinna betyder allt – och ingenting”.
– Klubbarna nu är ganska medvetna om att det betalar sig att ha en historia. De har väldigt stort inflytande över hur historien skrivs. Men det går inte att kontrollera supportrarna, eller vad press och polis säger.
När Katarzyna går på match ställer hon sig alltså gärna bland bortafansen. Där möter hon ofta en speciell humor, en befriande självironi – och hon får se hur bortafans blir bemötta av polis och ordningsvakter.

Man måste ju fråga om hon har fått något favoritlag i Sverige:
– Jag har en lite konstig polygami med alla fyra klubbarna. Men det har blivit lite AIK, faktiskt. Det är inte så lätt att förklara, och det var lite oväntat för mig också.
Det ger en lite sund rivalitet hemma – åttaåriga dotter håller på MFF.

Katarzyna håller alltså på att färdigställa sin doktorsavhandling. Och när hon nu börjat fördjupa sig i fotboll tänker hon fortsätta med det.
– Där finns så mycket – det är en så bra spegel av samhället.
Hon har just en ansökan inne hos UEFA, det europeiska fotbollförundet, om att få göra en undersökning kring misslyckade värvningar. Prata med spelare och andra om varför en spelare inte lyckas göra sig gällande i en ny omgivning.

– De skulle svara nu i juli. Men de tittar ju på fotboll allihop…
Jo, världsmästerskapen pågår som bäst i Ryssland. Kring landslag blir det inte samma supporterkultur som i klubbfotbollen.
– Landslaget spelar inte så ofta. Då kan man inte skriva lika mycket historia tillsammans.

Rymdarkitekt Constance Adams har avlidit efter en tids sjukdom en i ålder av 53 år.
Hon studerade sociologi vid Harvard University och tog sedan en master i arkitektur vid Yale University.
Efter två år i Tokyo och fyra i Berlin, anställdes hon av Lockheed Martin Space Operation, för att arbeta med utforskningen av Mars vid Johnson Space Center i Houston, Texas.
2005 utsågs Constance Adams till Emerging Explorer av National Geographic, där hennes arbete för mänsklig utforskning av rymden och solsystemet belystes.
Hon designade bland annat the Spaceport American Terminal Facility och var en av experterna när det gäller att planera utrymmen på spaceporten, både beträffande design och vetenskapliga ämnen.
Hon fick ta emot flera utmärkelser för sitt arbete vid Nasa.

Husdrömmar. Björkhaga i Vinslöv har i flera år slumrat en tyst Törnrosasömn. Nu börjar fastigheten däremot sakta att väckas till liv i och med att Amy och Love Melander börjat att fylla huset med sina drömmar.

Den gamla tegelfastigheten i rött och gult har stått tom och öde i cirka 15 år. Eller tom är kanske inte rätt ord med tanke på allt arbete som paret Melander fått göra de senaste veckorna.
– Det gick knappt att komma in i huset för alla grejer, berättar Love som ägnat åtskilliga timmar åt att röja och riva i huset.
Nu är huset däremot tömt och väggarna är avklädda in på skelettet. På golvet framträder plankor som ska behandlas och bevaras.

– Det här är ett drömhus, konstaterar Amy och ser lycklig ut.
Att det skulle hamna i familjens ägo är helt enkelt en dröm som blivit sann.
– Huset tillhörde min gammelmoster och min gammelmorbror på 70-talet, berättar Amy.
Det har med andra ord funnits i släkten innan Hembygdsföreningen tog över huset.

Och som av en händelse dyker sonen till de tidigare ägarna upp. Han heter Mikael Holmqvist och kommer för att se vad som har hänt sedan senaste besöket. Mikael berättar var han en gång hade sitt pojkrum och var ovanvåningens kök var beläget.
Både Amy och Love suger i sig all information som går att få om huset. Det vore inte dumt om väggarna kunde berätta vad som hänt under åren när det var fester. liv och rörelse i huset. Men tyvärr har väggarna valt att förbli stumma.
Fastigheten har bland annat fungerat som Folkets hus och Amy berättar att hon fått höra historier om personer som bland annat varit på maskerad och olika fester här.

Huset är på drygt 200 kvadratmeter och här finns både källare och vind. Men det är bostadsytan på botten- och ovanvåning som ska renoveras i första hand.
Längs väggarna står innerdörrar som tidigare varit klädda med masonit. De gamla fönstren ska ersättas med nya i gammal stil. Allteftersom tiden gått har planerna växt fram och hantverkarna står nu beredda att förverkliga idéerna.
– När vi rev i väggarna hittade vi gamla Norra Skånetidningar från 1907, berättar Amy.

Det innebär att husets födelse troligen ligger någon gång runt förra sekelskiftet. Det handlar med andra ord om ett husliv på drygt 100 år. Vad har hänt här? Vilka har passerat genom dörrarna? Vad har man skrattat åt? Och vilka besvikelser har lockat fram tårar här?
Både Amy och Love är nyfikna, intresserade och hoppas att folk ska dra sig till minnes historier som utspelats här. Kanske sitter någon till och med på foton från husets tidigare glansdagar.

Enligt planen ska Amy och Love kunna flytta in i sitt renoverade hus lagom till jul. Och då väntar förhoppningsvis helt nya glansdagar för paret och deras två barn. Amy som är mycket inredningsintresserad har ett Instagramkonto (villabjörkhaga) där hon delar med sig av hur Björkhaga får nytt liv. Där lägger hon upp bilder på huset som ska bli familjens hem framöver. Ett hem där det ska skrivas helt ny historia.

Michael Jacksons far, Joseph ”Joe” Jackson, Los Angeles, har avlidit i en ålder av 89 år.
Han var musiker, boxare och blev senare manager åt sina framgångsrika barn.
Han var sträng i sin uppfostran och i olika intervjuer har familjemedlemmar berättat om hur de blev bestraffade och slagna av sin far.
Joe Jackson var född i Fountain Hill i Arkansas. 1949 ingicks äktenskap med Katherine Jackson och för att försörja sin stora familj arbetade han inom stålindustrin, fram till dess att barnens musikaliska talanger blev allt synligare.
Då blev han istället manager, först åt de tre äldsta sönerna: Jackie, Tito och Jermaine, som bildade the Jackson Brother. Senare kom Marlon och Michael med i gruppen och så föddes Jackson 5. Han var även manager under många år då barnen gjorde sina solokarriären.
1979 sparkade Michael Jackson sin far och senare även Jackson 5.
Joe Jacksons liv har porträtterats på film i serien The Jacksons: An American Dream från 1992 och Man in the Mirros: The Michael Jackson Story från 2004.
Joe Jackson hamnade på sjukhus 2015 efter en stroke.
Han efterlämnar hustrun Katherine och barnen Rebbie, Jackie, Tito, Jermaine, La Toya, Marlon, Steven, Janet and Joh’Vonnie.

Den amerikanska skådespelerskan Deanna Lund, har avlidit en ålder av 81 år.
Hon var bland annat med i tv-serien Land of the Giants, där hon gjorde rollen som Valerie Ames Scott.
Skådespelarkarriären inleddes på 60-talet där hon bland annat hade en mindre roll i spionparodin Dr Goldfoot and the Bikini Machine samt i skräckfilmen Sting of Death. Bland några av hennes andra filmer är Out os Sight (1966) och western Johnny Tiger (1966).
1976 var hon med i General Hospitals och komedin Hardly working (1980), Witch story (1989) och Transylvania Twist (1989).