Reportage

Vagnar ska hämtas och lämnas. Växlar och ställverk hanteras. Att köra modelljärnväg är nästan som att vara tågklarerare i verkligheten.
Ett lokomotiv dunkar fram på spåret. Det drar ett antal tågvagnar genom frodiga barrskogar, förbi stationer med väntande resenärer och längs en väl tilltagen bangård. Det ser väldigt realistiskt ut.
– Intresset för modelljärnvägar har ökat markant under de senaste tio åren. Många fick ett tågset som barn och tar upp hobbyn när de har blivit äldre. Själv var jag 50 år när jag började igen, berättar 65-årige Curt-Ove Svensson, från sällskapet KMJ, Knallebygdens modelljärnväg.

Curt-Ove är engagerad i en cirka 40 meter lång bana i skala 1:87, som har den klassiska spårvidden H0 – 16,5 millimeter. Banan står uppställd på Modelltågsmässan i Göteborg – arrangerad för fjärde året i rad _ och består av moduler, färdiga sektioner som byggts av flera olika entusiaster, som satts ihop till ett vidsträckt landskap.
– Man sitter inte själv med sin modelljärnväg hemma i källaren. Den sociala biten är oerhört viktig. Vi träffas och sysslar med tågspel, det är som rollspel och är ett stort fenomen i Europa, säger Curt-Ove, medan lok och vagnar rusar förbi.

Själva kallar de sig för MJ-rallare, modelljärnvägsrallare. Och i ett tågspel är det många uppdrag som ska utföras. Alla deltagare har sina roller när vagnar ska hämtas och lämnas enligt tidtabellen, växlar skötas om och ställverket hanteras.
– Åldersmässigt ligger hobbyn högt. Vi får hoppas att det digitala lockar yngre människor. Numera är det mesta digitaliserat, från ljus och styrning till trafiksignaler och lokutrop, säger Sören Larsson som säljer lok och vagnar via en egen firma.
Med andra ord är detaljer som signaldekodrar, ljudmoduler och annan slags automatik vardagsmat i MJ-världen. Det hela styrs smidigt via datorer eller mobiltelefoner. Men allt är inte hi-tech. Att bygga miljöerna är ett hantverk, från att planera trafiken till att forma landskapet med gräs och träd, byggnader, människor och bilar.
– Modelljärnväg innebär mindfulness. Att gå in i den perfekta lilla världen. Då glömmer man allt runt omkring, säger entusiasten Timo Pohjola.

Det var både gripande och tårfyllt när svenska folket hyllade Lill-Babs vid en öppen minnesgudstjänst i Storkyrkan i Gamla stan.

Kön var ringlande lång med runt 500 gäster från allmänheten som ville hedra den bortgångna och folkkära artisten.

Via en ingång på kyrkans baksida anlände även mer kända gäster som artisterna Björn Skifs, Tomas Ledin, Ann-Louise Hanson, Lasse Berghagen, Siw Malmkvist och Lill Lindfors, författaren Jonas Gardell, tv-profilen Mark Levengood och minister Alice Bah Kuhnke (MP).

– Jag kan inte gå på begravningen så då ville jag komma hit i dag. Jag har känt Barbro väldigt länge och tyckte väldigt mycket om henne, säger Niklas Strömstedt till DN på plats.

”Det är vi döttrar som tagit beslutet om att även en minnesgudstjänst ska äga rum. Det efter all fantastisk kärlek från allmänheten och vi insåg att inte alla kan komma in på begravningen”, skriver Lill-Babs dotter Kristin Kaspersen i ett mejl till Expressen.

– Jag tycker det är helt i Barbros anda. Man ska ta lärdom av hennes prestigelöshet och närhet och värme till publiken, säger Jenny Strömstedt till DN.

Även Lill-Babs exman, artisten Lasse Berghagen, var självklart på plats.
– Det är en sorgens dag. Men det är bara att acceptera, säger han.

På frågan hur han minns Barbro, svarar Berghagen:
– Oj, oj, oj. Jag har levt med henne i min närhet sedan jag var 19 år. Hon var positiv, öppen, varm, generös. En kanontjej. Hon var en jättebra morsa som verkligen brydde sig. Hon gav mig en bedövande vacker dotter, och vi har haft jättekul på scen också. Men hon var 80 år och dog i språnget, vad mer kan man begära? Hon somnade gott och i frid.

Det var den 3 maj som Barbro ”Lill-Babs” Svensson gick ur tiden i sviterna av cancer, 80 år gammal.
– Jag jobbade mycket med Lill-Babs i många år, vi gjorde en skiva tillsammans redan på 70-talet. Jag pratade med henne varje vecka, även när hon låg på sjukhuset. Det var bedrövligt när cancerbeskedet kom, säger Bert Karlsson till DN.

En rörd Lasse Berghagen hade svårt att hålla tillbaka tårarna när han läste den egenskrivna dikten ”Nu” till sin tidigare hustru.
Lill-Babs döttrar framförde Tommy Nilssons ”Döttrarna”. Kristin Kaspersen har skrivit texten tillsammans med Tommy Nilsson, som även stått för musiken.

Alcazar och Jessica Andersson avslutade ceremonin med att sjunga Janet Jacksons upptempolåt ”Together again”, uppbackade av kören One voice.
Församlingen fick också höra en hälsning från Quincy Jones vars ”The midnight never sets” spelades av Nisse Landgren och Johan Norberg.

På minnesgudstjänstens program stod också Lars Forsells ”Inte är det kärlek” med Nanne Grönvall, Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” med Sara Dawn Finer och Gabriel Forss, Calle Norléns ”Vår tuffaste brud (Är du kär i mig ännu Klas-Göran)” med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson. Peter Jöback sjöng Beppe Wolgers ”Vinden i min själ”.

Det var även tal av Karin Falck och bön av Olle Carlsson.

I dag, måndag, ska Lill-Babs begravas i Järvsö kyrka i Hälsingland, där hon tillbringade en stor del av sitt liv.
Begravningen blir den största i Järvsös historia. Ceremonin är främst utformad för familj och vänner, men 350 av de 999 platserna i kyrkan är reserverade för allmänheten.

Den fjärde mannen som har gått på månen, astronauten Alan Bean, har avlidit i en ålder av 86 år.
Han var född i Wheeler, Texas och tog en Bachelor of Science i flygingenjörskonst vid University of Texas 1955. Därefter genomgick han utbildning till marin testpilot och valdes ut av NASA i den tredje astronautgruppen för Apolloprogrammet.
Han hade uppdrag på Apollo 12 och Skylab 3.
Han tillbringade 31 timmar på månens yta och tog med sig 34 kilo av stenar och jord till jorden för vidare studier.
1981 gick han i pension från NASA och satsade sedan på sin konst, där kärleken till rymden varit tydlig. Hans konstverk hänger på Museum of Fine Arts i Houston.

I dag, måndag, klockan tolv blir det begravningsgudstjänst för den folkkära artisten Barbro "Lill-Babs" Svensson i Järvsö kyrka.
Kyrkan har 999 sittplatser och det förväntas komma ännu fler som får stå utanför kyrkan på begravningen.

Strax innan halv tolv började kända gäster anlända till kyrkan som badade i sol. Den nära vännen Siw Malmkvist gick in i lokalen, tätt följd av Ann-Louise Hanson. Båda var klädda i vitt.

– Jag och Siw bestämde det tillsammans. Barbro var inte mörk, hon var ljus, säger Ann-Louise Hanson till Aftonbladet.

Programmet för begravningsgudstjänsten i kyrkan har satts ihop av Lill-Babs tre döttrar, Malin Berghagen, Kristin Kaspersen och Monica Svensson.

När gudstjänsten var över följde den närmaste familjen kistan till gravplatsen, som till en början spärrades av. Därefter fick också allmänheten komma fram för att ta ett sista farväl.

Söndagens minnesgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm var både gripande och tårfylld när svenska folket hyllade Lill-Babs vid en öppen minnesgudstjänst. Kön var ringlande lång med runt 500 gäster från allmänheten som ville hedra den bortgångna och folkkära artisten.

Ceremonin innehöll bland annat sångframträdanden från Barbros döttrar, Peter Jöback, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Sarah Dawn Finer, som inte kunde hålla tillbaka tårarna innan sitt framträdande.

Men gudstjänsten innehöll även flera skratt, efter anekdoter om Barbro från hennes vänner. Det gick även ett skratt genom publiken när Petter under sitt tal påpekade att den fågel som flög runt inne i kyrkan mycket väl skulle kunna vara Barbro.

I dag, måndag, klockan tolv var det dags att ta ett sista farväl av Lill-Babs i Järvsö kyrka och intresset var stort. Förutom kyrkans platser fick allmänheten även möjligheten att vara på plats utanför kyrkan.

Det var den 3 april som Barbro ”Lill-Babs” Svensson gick ur tiden i sviterna av cancer, nyss fyllda 80 år.

Som tidigare meddelats har sångerskan Ulla Sallert, Lidingö, avlidit i en ålder av 95 år. Närmast anhöriga är dottern Thérèse von Lampe med familj.

Ulla Sallert föddes 1923 i Stockholm under en stjärna som hette Sång. Hon växte upp under enkla förhållanden. Som 15-åring sökte hon in på Kungliga musikaliska akademien och antogs två år senare. Sångläraren Joseph Hislop muttrade när hon avslutade studierna för ett kontrakt med Oscars, men elevkamraterna Per Grundén och Birgit Nilsson sa med beundran i rösten: ”Lyckliga Ulla som ska ut och tjäna pengar”!
I äktenskapet 1945 med den turkiskfödde violinisten och skulptören Franz von Lampe, föddes 1949 dottern Thérèse, som blev konstvetare.
De amerikanska musikalerna från Broadway nådde Sverige på 1940-talet. Ulla sköt med gevär i Annie Get Your Gun, hon var argbiggan i Kiss Me Kate och hon kunde dansa natten lång, som den första Eliza i My fair lady mot Jarl Kulles Higgins, under 766 föreställningar på Oscars 1959 och 1960.
Efter skivor och ett gästspel i Wien väntade New York. Musikalen Ben Franklin in Paris skrevs 1964 – exklusivt för Ulla Sallert – och motspelaren Robert Preston blev lika förtjust i henne, som publiken på Broadway blev.
Ullas hjärta slog för publiken samt en ung musikalgeneration och det stora intresset för astrologi och fasta resulterade i två böcker.
När Zarah Leander avslutade sin karriär 1978 på Folkan i Sommarnattens leende spelade Ulla hennes dotter och med musikalen Me And My Girl i Malmö satte Ulla själv punkt år 2002 och förärades Guldmasken. Den allra sista tiden bodde hon på ett äldreboende på Lidingö, där jag hade glädjen att få sjunga för henne förra året.
På de stora artisternas himlavalv har nu en ny stjärna tänts. Den glimmar till och påminner oss nutida och samhällstillvända teaterbesökare här nere om en svunnen tid och epok, då en festklädd publik roade sig och gick på teater för musiken, skratten och kostymprakten. För det rena nöjets skull.
Kan du se stjärnan där uppe? Den lyser lite starkare än de andra. Den heter Ulla Sallert.

Folkpartiets tidigare partiledare och tillika före detta stats- och utrikesministern Ola Ullsten är död. Han dog under måndagen och blev 86 år.

Det var när den borgerliga koalitionsregeringen, ledd av Torbjörn Fälldin, hösten 1976 rasade samman över kärnkraftsfrågan som den då relativt nytillträdde folkpartiledaren Ola Ullsten klev ut i rampljuset på allvar.
Han hade bara suttit som partiledare sedan i mars samma år när han i oktober bildade en rent folkpartistisk minoritetsregering – trots att partiet bara hade lite drygt 11 procent av mandaten i riksdagen.
Det blev bara ett knappt år vid rikets roder för Ola Ullsten. Han tillträdde den 18 oktober 1978 och fick lämna efter valet året därpå. Den 12 oktober 1979 återtog Torbjörn Fälldin statsministerposten i en ny borgerlig koalitionsregering. Ullsten blev istället utrikesminister och, ett år senare, vice statsminister. Även denna regering sprack men Ullsten satt kvar på sina poster i mittenregeringen som följde.
I valet 1982 gick det dåligt för partiet och de borgerliga förlorade makten. Året därpå lämnade Ullsten över partiledarposten till Bengt Westerberg.
Efter politiken hade Ullsten en lång karriär som ambassadör. Han var ambassadör i Kanada 1984-1989 och sedan i Italien fram till 1996 när han var 65 år.

Siv Ohlin är å ena sidan glad, och å andra sidan arg. Hon gläds åt de snabba framsteg som görs inom ms-forskningen, men är desto argare på den skånska rehabilitering som hon beskriver som oförsvarligt dålig. I veckan är hon med och organiserar ms-dagen i Malmö.

Att Siv Ohlin skulle bli sjukgymnast, eller fysioterapeut som det numera heter, visste hon redan som mycket ung.
– När man har gått en utbildning tror man att man vet allt i hela världen, men man visste förstås inte vad det egentligen betydde att ta eget ansvar på en arbetsplats, och på den tiden var det här med att reflektera och analysera ingenting som ansågs särskilt viktigt inom utbildningen.
Hon jobbade ett tag på ortopeden i Malmö, och på en privat klinik i Spanien, men hon hade från första stund siktet inställt på att återvända till den rehabklinik i Kalmar.
– Där leddes verksamheten av Lars Wernersson, en mycket nytänkande läkare som verkligen fajtades för sina idéer.
Bland dessa idéer fanns redan då, på 70-talet, att arbeta teambaserat och att sätta patienten i centrum.
– Och det var väldigt tidigt i svensk sjukvård. Nu pratar ju alla om det, även om det fortfarande inte fungerar.

Hon blev kvar i Kalmar tills hon i 30-årsåldern återvände till Skåne, denna gång till neurologkliniken i Lund. Först jobbade hon med strokepatienter, men snart styrdes verksamheten över till ms, ett fält hon alltså stannat kvar i ända sedan dess och där hon delat sin tid mellan att vara utövande fysioterapeut och att undervisa andra.
Att be Siv Ohlin prata om ms är som att sätta igång en kran av enorm kunskap och outsinligt engagemang. Hon rabblar siffror, symptom, sjukdomsvarianter, behandlingsmetoder. Visste jag att 80 procent av de drabbade är kvinnor? Visste jag att debuten ofta sker när patienten är väldigt ung, mellan 20 och 40?
Nej, det visste jag i ärlighetens namn inte, och just där, i en stor och utbredd okunskap, bor ett av de huvudsakliga problemen runt ms, menar Siv Ohlin.

2007 var hon med och startade Ms-fonden vars främsta syfte är just att verka kompetenshöjande.
– Vi är ingen patientorganisation, som delar ut pengar till patienter. Vi delar ut stipendier till professionen, för att de ska få olika möjligheter att uppdatera sina kunskaper. Den 30 maj ska jag till exempel flyga ner till Amsterdam med tolv personer som ska gå på en konferens med det europeiska forskningsnätverket Rims, Rehabilitation in Multiple Sclerosis, och ta del av en massa ny forskning.
Men man jobbar direkt mot patientgruppen också, som nu på ms-dagen, dit patienter kan komma och lyssna på föredrag om allt från lämplig träning till hjärnans läkningsförmåga.
– För patienterna behöver också mer kunskap! De behöver veta var forskningen står, och vilka frågor de ska ställa till doktorn.

Och så behöver de, menar Siv Ohlin, mycket mer rehabilitering än de får i dag. Dessutom borde rehabiliteringen samordnas betydligt bättre. Helst skulle hon vilja se en samlad skånsk rehabklinik med totalt fokus på ms som jobbar med allt från undersökning och bedömning till rådgivning, åtgärder, utveckling och forskning.
Utöver detta borde, menar Siv Ohlin, primärvårdens fysioterapeuter få sin kompetens vässad.
– Ms-patienterna får det rent medicinska inne på neurologkliniken, men fysioterapin ligger nästan alltid på vårdcentralerna. Fysioterapeuterna där är jätteduktiga, men de är förstås inga specialister på ms.
1990 startade Siv Ohlin en egen klinik, och den sålde hon så sent som nu i julas.

Varför vissa lyckas behålla tillräckligt med ungdomlig energi för att vara yrkesverksamma så länge kan man ju grubbla över, men kanske är en bidragande orsak att Siv alltid har sett till att hålla igång. Redan som barn var hon både gymnast och gympaledare, och i dag roar hon sig med golf, body balance, yoga och zumba.
– Att röra på sig är den bästa friskvården. Nu finns det dessutom forskning som tyder på att det kan vara en bromsmedicin mot ms.

Blake Painter, mest känd för sin insats som kapten i realityserien Deadliest Catch, har hittats död i sitt hem i Oregan, USA. Han blev 38 år gammal.
Blake Painter var kapten på F/V Maverick under säsong två och tre 2006 till 2007.
Serien visas på Discovery Channel sedan 2005 och skildrar livet för krabbfiskarna i Alaska.

Eva Falck, Tirup, Staffanstorp, har avlidit i en ålder av 85 år, skriver Sydsvenskan.
Hon växte upp i Oslo och efter studier i Lund gifte hon sig med Bengt Falck och de flyttade till Tirups gård, där Tirups örtagård växte fram i början på 70-talet.
Örtagården är en av de största i Europa med över 600 arter. Eva Falck drev anläggningen och höll även örtvandringar, där hon spred kunskap om trädgård och kryddor.
Närmast anhöriga är fyra barn, 17 barnbarn och 17 barnbarns barn.

Det finns flera som önskar gå i pension innan sin 65-årsdag. Udo Kemna tillhör inte dessa personer. Först nu, som 79-åring, känner han att det är dags att dra sig tillbaka. Eller inte. Det kan mycket väl bli helt nya projekt innan det är dags för hans 80-årsdag.

Han står på skolgården med en glasspinne i handen. Runt honom står fyra elever som snart blir fem. De pratar, diskuterar och skojar.
Udo Kemna jobbar som lärare i bland annat tyska, svenska och matematik. Och vad man förstår har han tumme med eleverna genom sitt bemötande innehållande en lagom dos av både allvar och humor.
– Det är viktigt med vänlighet, konstaterar Udo och säger hej då till eleverna med ett stort leende. Jag har ingen prestige.
På Furutorpsskolan i Vinslöv har han varit i två år och han älskar eleverna.

Men nu tycker han att det är dags att sluta som lärare. Det blir lärarjobb terminen ut, därefter blir det sommarlov.
Vad ska du göra sedan?
Udo funderar en stund. Sedan lägger han fram idén att han kanske kan bli konsult inom skolan.
Erfarenheten är lång och han har hunnit vara rektor på C4-skolan i Kristianstad och på en mindre skola i Borgholm samt universitetslärare i både Lund och Växjö.

Udo föddes 1939 i staden Breslau i dåvarande Östtyskland. Efter andra världskriget tillföll staden Polen.
Udos pappa dog i kriget och hans mamma fick slita hårt som krigsänka för att ta hand om Udo och hans bror.
– Hon var en stark kvinna och jobbade som så kallad ”trümmerfrau”, vilket innebär att ta tillvara sten och murbruk från raserade hus, berättar Udo. Hon gifte aldrig om sig.
Han förklarar att hade det inte varit för mamman hade det aldrig gått så bra för Udo och hans bror som det gjort.
– Hon lärde oss ta ansvar.
Till slut flydde familjen med häst och vagn mot Polen och blev under flykten plundrade på sitt bagage.

Under en period bodde de flera stycken i en godsvagn som gick fram och tillbaka till tjeckiska gränsen.
– Det var en plats där människor dog i den ena delen av vagnen medan någon föddes i den andra, berättar Udo.
Till slut hamnade familjen i ett läger i Niedersachsen.
– Vi hade ett rum och kök och jag och min bror fick börja skolan.
Udo berättar vidare om mobbning i skolan och hur hans mor jobbade som städerska för tio öre i timmen.
Därefter kom de till Hildesheim där Udos mamma fick jobb som sekreterare.
– Man kan väl säga att det är Hildesheim som jag idag betraktar som mitt hem.

Sverige kom han i kontakt med 1958 när han var här och tävlade i tiokamp under EM.
Udo åkte tillbaka hem för att ta sin civilekonomexamen innan han återvände till Sverige igen.
Han bosatte sig i Nybro, gifte sig och började jobba med export, något som gjorde att han var mycket på resande fot.
Därefter fortsatte han att utbilda sig till gymnasie- och universitetslärare. Bland annat startade han en skola för barn med neuropsykiatriska funktionshinder på Öland. Efter det blev han headhuntad till Kristianstad för att bygga upp en liknande verksamhet där. Där jobbade han fram till pensionen.

Men som sagt, inte gick han i pension. Han vidareutbildade sig och startade ett företag inom restaurering och bygge tillsammans med sin äldste son.
Men som synes kunde han inte hålla sig ifrån skolan och eleverna.
– Eleverna är så engagerade, tillägger Udo.
Att lämna det sociala arbetslivet är inte alltid lätt. Samma sak gäller för Udo. Han har visserligen fem barn, flera barnbarn och till och med barnbarnsbarn. Tre av barnen bor uppåt landet medan två av dem finns i Skåne.
För övrigt har han en bror som bor i Berlin men som kommer till Sverige ibland i och med att han har en fastighet på Öland.
– Jag har bra kontakt med mina grannar, säger han och berättar att han numera bor i Hässleholm. Men visst kan det bli ensamt ibland.

Vi går in till en klass som Udo just nu undervisar i tyska.
– Mina elever ska kunna prata tyska och kunna svara på frågor, säger Udo. Men de ska också veta vad Tyskland är och lära sig om litteratur och musik. Och de måste våga gissa.
På frågan om hur eleverna upplever Udo svarar en av dem.
– Är man trevlig mot oss är vi trevliga tillbaka.
Och kanske är det ibland just så enkelt.

”Jag har gjort en sommarteckning för jag tycker det är så skönt med sommaren för det är så varmt”.
Det skriver nioåriga Selma Strömberg i Norra Sandby, som målat denna fina teckning.
Visst är det vackert när solen skiner, flaggan är hissad och på marken växer blommor av alla de slag. Undrar just om det är Selma själv som plockar blommor på teckningen?
Som tack skickar vi henne boken Vilma superhjälte, av Abby Hanlon.

I snart 40 år har Kerstin och Ivar Bengtsson bedrivit mjölkgård ihop. Numera slipper de dock, tack vare modern teknik, gå upp klockan fem och mjölka.

Att Ivar Bengtsson blev mjölkbonde var i hög grad frukten av en slump.
– Min morfar hade kossor och när han blev dålig i hjärtat fick jag rycka in och hjälpa honom. Jag åkte dit efter skolan och jobbade under hela min högstadietid.
Och när han gick ut nian tog han över gården. Han ler stillsamt åt påpekandet att 16 år är en ganska låg ålder för att få ensamt ansvar för en hel gård.
– Jo. Det var lite idiotiskt. Man ska väl helst ha lite mer erfarenhet. Men det blev så.
Mormor och morfar bodde kvar på gården och kunde alltså utgöra en rådgivande instans och dessutom fick Ivar snart sällskap och hjälp av nyblivna flickvännen Kerstin.
De träffades medan hon jobbade på den svingård där hon blivit kvar efter sin praktik på naturbruksgymnasiet, men nu flyttade hon alltså in hos Ivar på mjölkgården i Svenljunga.
– Jo, han skulle in i lumpen och behövde någon som tog över så länge.

På den tiden hade de bara 18 kor att ta hand om och efter ett par år kände de att det var dags att expandera. På sin nästa gård, belägen i södra Västergötland hade de 30 kor. Några år senare flyttade de till Rårödsgården i Stehag. De hade 40 kor med sig när de kom. I dag har den siffran stigit till 240 och gården har, utöver Kerstin och Ivar själva, två anställda.
En del av jobbet görs emellertid, sedan nio år tillbaka, av de fyra mjölkningsrobotar genom vilka korna kan passera när de själva känner för det. Det låter som science fiction, men är i själva verket vardagsmat inom dagens lantbruk, enligt Ivar Bengtsson.
– Ja, det börjar bli rätt vanligt. Mer än hälften av mjölkbönderna i Eslöv har skaffat det.

Att robotar sköter mjölkningen betyder emellertid inte att sysslor saknas för Ivar och Kerstin.
– Man får ju gå i ladugården ändå och pyssla om djuren och se till att allt fungerar. När som helst kan en kossa sparka av en slang, eller något annat tekniskt fel uppstå. Man har ständig jour, säger Kerstin.
Att vara mjölkbonde kräver ett psyke med utrymme för viss oförutsägbarhet. Hur mycket pengar man får för en liter mjölk varierar kraftigt.
– Ja, det skiljer nog två miljoner, netto, mellan det bästa året och det sämsta. Vi styrs helt av världsmarknadspriserna. Även om 95 procent av mjölken säljs på hemmaplan regleras allt globalt, konstaterar Ivar.

Ett annat aber är arbetsmarknaden. Det är i dagsläget svårt att rekrytera personal, tycker paret Bengtsson.
– Vi måste ju ha folk som vi kan lita på när vi inte är här, och det har varit jättesvårt att lösa, berättar Kerstin Bengtsson.
Men även om det finns avigsidor med livet på gården så överväger fördelarna, konstaterar de samfällt.
– Förutom närheten till djuren och naturen är nog det allra bästa friheten. Man jobbar ju mycket, jag tror att det är bäst att inte räkna timmarna för då skulle man nog bli knäpp, men vill man gå ifrån och göra något mitt på dagen så går det bra, säger Kerstin Bengtsson.
Ivar Bengtsson nickar.
– Det kan vara väldigt intensivt, som när vi skördar vall och jobbar kanske 14, 15 timmar per dag. Men när man är klar är man å andra sidan fri att ta ledigt.

Full rulle på barnomsorgen i kommunen!
Det var många små som var i farten när våra förskolor på olika håll visade upp sig. Vecka 21 är förskolans vecka, som traditionellt uppmärksammas med öppet hus och andra aktiviteter runt om i landet – men i år sker aktiviteterna i skuggan av alla hot om nedskärningar.
”Det är därför ännu viktigare för oss att ge föräldrarna ett bättre grepp om vad det hela handlar om”, säger barnomsorgschefen Britt-Marie Nilsson vid en konferens på stadsbiblioteket. ”Vi vill här ge en helhetsbild av verksamheten och undvika en negativ debatt”.
Hon avslutar med ett ”Vi har gnistan kvar”!
Hur vore det med ett mysigt krypin i Hässleholms vattentorn som står där oanvänt på Galgbacken?
Ombyggnad av vattentorn till bostäder har gjorts i andra städer, till exempel Kalmar och Landskrona.
Tornet ritades av de kända arkitekterna Tengbom och Torulf i respektive Stockholm och Göteborg och uppfördes 1912 av stadens vid den tiden mest drivande byggmästare Carl Danielsson.
Lennart Kristensson är ordförande i Hembygdsföreningen och har kommit med förslaget att bygga om det numera vattentomma tornet till sju små lägenheter som skulle passa studenter. Kommunstyrelsen har yttrat sig positivt om idén och fastighetskontoret ska nu räkna på om den är genomförbar.
Två nya fönster måste sättas in för att få ljus i en del av byggnaden och hiss måste byggas in, men hur det blir med bilväg upp i detta vattenskyddsområde är oklart. Förslaget presenteras som ”studenthem”.
Vi minns kanske att Martha Högberg av Sydnytts tittare hedrades med diplom som ”Årets sydsvensk” 1992?
Nu läser vi att Ny demokrati i Hässleholm/Kristianstad kommer att tilldela henne sin ”Elefantorden” för hennes kamp att slippa betala för kabelteve i lägenheten vid Bokebergsgatan.
” Det finns egentligen inga konkurrenter om priset”, säger Herman Schlyter i Hässleholm. Förra årets pristagare var dörrödsbonden.
Martha är givetvis glad och ser utmärkelsen som ett pris för att hon kämpar mot byråkrati och förtryck.
Stans meste polis lägger nu mössan på hyllan efter 37 år, Stig Roos är namnet.
Poliskommissarien tillhör det gamla gardet, som ibland fick göra upp själva med bråkmakarna för att skapa ordning på stan.
” Ja, man hade ju ett ganska hetsigt humör och på den tiden var det inte lika lätt att kalla på förstärkning”, säger Roos som varit Hässleholm trogen sånär som på några år under 80-talet, då han verkade i Osby.
Han började 1 mars 1956 som ordningspolis då fotpatrullering gällde, men snart blev man bilburen i en volvodroska, som snabbt fick namnet ”Svarta Maja”. Polisstationen fanns i det ”gula huset” vid Godtemplaregatan, ett lagom strategiskt läge för att hålla busarna under uppsikt.
Bilparken i Hässleholm består idag av 12 ”uniformerade” fordon och sju civila polisbilar.
För övrigt ägnar sig Stig Roos åt Hässleholms-Korpen, där han varit ordförande i hela 29 år.
Säljalt hette en liten by under Hovdala och belägen nära västra stranden av Finjasjön.
Under några år har en grupp på P2 sysslat med att skylta upp ett antal platser på Hovdalafältet och det senaste är det gamla tegelbruket och torpet Lilla Säljalt som brann ner 1911 och aldrig återuppbyggdes.
På platsen står ännu den ”brända asken” och invid den restes en tavla med inskrift om egendomens historia.
En sonsonson till innehavaren av torpet vid branden, Gunnar Ohlsson från Asarum, hade hört av sig och deltog vid minnesakten.
Författaren Artur Lundkvists födelsehem i Hagstad vid Perstorp behöver rustas upp till fritidshusstandard och författarstiftelsen ansöker nu hos länsstyrelsen om ett bidrag på en halv miljon kronor.
Avsikten är att anpassa boningshuset för uthyrning till konstnärsskapande stipendiater. Övriga byggnader på gården är i viss mån redan upprustade.
Bidrag söks också från Kungafonden, och genom testamentariska förordnanden från Artur Lundkvist och Maria Wine beräknas stipendieverksamheten kunna bli finansierad.

Charlotte Fox, känd som en av överlevarna vid den tragiska Mount Everest expeditionen 1996, har avlidit efter att ha fallit nedför en trappa i hemmet, skriver Fox News. Hon blev 61 år gammal.
Hon var född och uppvuxen i Greensboro, North Carolina och känd som en skicklig skidåkare och klättrare, som tidigare var medlem i skidpatrullteamet vid Snowmass.
Charlotte Fox upplevde många tragedier under sitt liv. Hennes pojkvän sedan många år avled i en snölavin 1993 och senare dog även maken Reese Martin vid en olycka med skärmflygning.
Mest känd är hon efter Mount Everest-expeditionen 1996, då en grupp klättrare försökte ta sig till toppen men drabbades av snöstorm.
Åtta klättrare dog och den dramatiska kampen för överlevnad har skildrats bland annat i filmen Everest och i Jon Krakauers bok Into Thin Air.
I boken skildrar Fox händelsen: ”Kylan var så smärtsam att jag inte trodde jag kunde uthärda den. Jag rullade bara ihop mig till en boll och hoppades att döden skulle komma snabbt”.
Charlotte Fox var den första kvinna som bestigit tre berg på 8000 meters höjd eller högre efter sin klättring till Mount Everests topp.

Födelsedag. Många fasar för att åldersmässigt ta steget över i ett nytt åldersdecennium. Men det gäller inte Niklas Larsson, välkänt oppositionsråd samt centerpartist i Osby kommun. I morgon söndag fyller han 30 år. – Det ska bara bli skönt, konstaterar han.

– Jag skulle ju haft en grön tröja på mig, säger han och drar lite försiktigt i en moderatblå pikétröja.
Men det får väl gå för den här dagen. Färgen tillhör ju ändå alliansen.
Men under helgen lägger han i alla fall politiken lite åt sidan. På söndag fyller Niklas nämligen 30 år vilket innebär att han nu tar steget in i en lite mer vuxen ålder.
– Jag tycker att det ska bli skönt och spännande att fylla 30, säger han. Jag har verkligen ingen åldersnoja.

Och kanske är det en lättnad för en person som nu går in i sin fjärde valrörelse att äntligen kunna visa en födelsedatum med lite mer pondus.
För Niklas började jobba politiskt innan han hunnit lämna gymnasiet och har alltid betraktats som mycket ung. Han kom in i fullmäktige redan som 18-åring. På något sätt känns det som om åldern nu kommit ifatt honom.

På söndag förvandlas siffran 29 till 30, men i ärlighetens namn har Niklas hållit på att fylla år sedan i början av maj.
Firandet började i Lissabon i Portugal mitt under det glittriga Eurovision.
– Vi är ett tiotal personer som brukar träffas under en vecka i den stad där Eurovision går, berättar Niklas. De andra kommer från bland annat Sverige, Norge och USA. De senaste nio åren har jag varit på plats vid den internationella finalen. Nästa gång är det troligen Jerusalem eller Tel Aviv. Då får vi se …
Firandet i Lissabon handlade om en sprakande överraskningsfest i en lägenhet i stan. Konfetti, ballonger och små brinnande facklor fick Niklas att tappa både haka och fattning.

Han visar ett klipp på sin mobil som avslöjar ett gäng som gillar både fest, glitter och firande.
– Jag tycker om att fira, konstaterar Niklas och ser hur glad ut som helst.
Dessutom hade vännerna fixat så att han fick en personlig videohälsning från självaste Benjamin Ingrosso.

– Och jag fick också en grattishälsning från Annie Lööf, fortsätter han. Och från Anna Kinberg Batra.
Trots att han idag fortfarande bara är 29 år firas han av cirka 75 personer på en fest som han arrangerat.
Orolig för hur allt ska klaffa är han inte. Viktigast är att de inbjudna verkligen kommer, sedan löser sig det mesta efter att de fått ett glas bubbel i handen.
– Till förrätt blir det en laxmacka, avslöjar Niklas och fortsätter att beskriva middagen som kommer att bestå av kyckling med gorgonzolasås och stekt nypotatis. Till efterrätt bjuds det på en hallon- och rabarberpannacotta innan hela partajet avslutas med … ja, naturligtvis en prinsesstårta.

Någon buffé kommer inte på tal. Det ska vara lite traditionellt på gränsen till lite gammaldags.
– Det ska vara ett riktigt gille, tillägger han.
Nu är det så att Niklas även har en tvillingbror, och den som har något så när koll på siffrorna förstår att han fyller 30 år på samma dag.
– Men vi brukar inte ha fest ihop, säger Niklas. Han har ju sina egna vänner, bekanta och arbetskamrater.

Men samma släkt har de och därför blir det firande för tvillingbrorsan på söndagen i stället. På den riktiga födelsedagen.

Hur ser sommaren som nybliven 30-åring ut?
– Det blir fokus på valrörelsen, svarar Niklas och ser förväntansfull ut. Det är cirka 100 dagar till valet och jag ska kampanja på två håll. Förutom att vara första namn på kommunlistan är jag andra namn på valkretsens riksdagslista.
Det innebär att framtiden med andra ord är riktigt spännande.
Men trots att politiken funnits som en grön tråd genom hela ungdomen menar han att det är viktigt med ett liv utanför politiken.

Och förutom att Niklas poppar upp när det är dags för schlageryra berättar han gärna på olika träffar om sitt intresse för kungahuset.
Speciellt kronprinsessan Victoria ligger honom varmt om hjärtat och den 14 juli kommer han precis som vanligt att stå i första ledet vid firandet på Öland.

Någon hälsning från Victoria?
– Nej, men när jag träffar henne i juli får jag berätta att jag fyllt år.
Trots hittills utebliven prinsesshälsning kommer Niklas och hans bror med all säkerhet att få en riktigt solig födelsedag. Grattis säger vi.

En födelsedag att fira. En smärtsam påminnelse om en stor sorg. En stund av musik, minnen och glädje. Den 11 juli har haft många olika skepnader i Linda Berggrenssons liv.

Linda växte upp i Herrgården, i den del av Rosengård som ofta målas upp som något av ett problemområde. Själv har hon enbart ljusa minnen därifrån.
– Först och främst minns jag alla rosenbuskar som ramade in området. Hur de doftade. Vi hade rosenblad i alla våra lekar, vi gjorde mönster med dem i sandlådan och la dem som dekoration på våra låtsasbakelser.
Men trots att hon trivdes jublade 14-åriga hästtjejen Linda när hennes föräldrar berättade att de köpt en gård i Östraby utanför Hörby.
– Ja, det var ju fantastiskt. Jag hade haft hästarna inackorderade utanför stan, men nu skulle jag få ha dem hemma.
Och det blev fantastiskt. Först.
– Vi flyttade i maj, juni och allt var precis så vackert som det är nu. Det var idyll, åkrar, grusvägar. Men när hösten kom, och skolan började, blev det rätt så tufft. Det var en väldigt stor omställning.
Hon utbildade sig till förskollärare och älskar fortfarande att jobba med barn.

Fast ett tag var det tufft. Linda tampades under ett par år med stressrelaterad psykisk ohälsa.
– Det började när jag var i Stockholm, på en konsert med min gospelkör. Jag bara tuppade. av Och sedan blev jag så himla sjuk. Jag kunde inte göra någonting.
Eftersom symptomen var så diffusa tog det lång tid att få rätt diagnos, men när hon äntligen fick antidepressiv medicin vände allt.
– Det tog fyra dagar, sedan kände jag att jag hade börjat leva igen.
I dag är hon, sedan flera år tillbaka, både frisk och medicinfri. Livet går vidare, med ljus och med mörker. De tre, fyra senaste åren har varit en omtumlande tid.
Det är inte ofta man kan säga exakt när en ny fas av livet börjar, men Linda kan.
– Det var den 5 december 2014. Det var då vi fick veta att han var sjuk.
”Han” är Linda Berggrenssons lillebror Morgan, som alltid stått henne nära.

– När jag fick mina barn bodde han fortfarande hemma med vår mamma, och båda två blev ett enormt stöd för mig. Morgans aggressiva och obotliga hjärntumör vände upp och ned på familjens liv över en natt. Läkarnas prognos var ett år, men Morgan fick bara hälften så mycket. Sommaren 2015 dog han.
Inget kan lindra smärtan av sorg, men Linda kan ändå se tillbaka på fina stunder som det hjälpte henne att minnas när det var som svartast.
– På slutet, när han bodde på ett boende för hjärnsjuka patienter, träffades vi varje dag. Jag sjöng, han spelade munspel. Han hade stora problem med minnet då, men vi har alltid kunnat mötas i musiken.
Som en del av den musicerande familjen Berggrensson har Linda alltid deltagit i den populära allsången vid havet i Limhamn, som 2015 kom att bli ännu en av de där vackra stunderna mitt i allt det svåra.
– I avslutningssången, Beatles All you need is love, fick jag ögonkontakt med Morgan, och plötsligt var det bara han och jag där, som sjöng för varandra.

Det var därför Linda döpte sin minneskonsert för Morgan till just Love is all you need.
Idén till konserten föddes inför Morgans födelsedag 2016, knappt ett år efter hans bortgång.
– Det kändes så hemskt. En födelsedag som man inte skulle fira? Hur gör man då?
Svaret fanns, återigen, i musiken. Linda samlade ihop sina musikälskande vänner, satte samman ett program, bokade en kyrka.
– Det var oerhört värdefullt för mig att få vända den jobbiga känslan till något praktiskt, där Morgan dessutom verkligen fick stå i centrum.
Första året kom 120 personer, vilket fyllde lilla Hyllie kyrka, och andra året fyllde man de 350 platserna i S:t Mikaels kyrka.
– Så i år har vi bokats S:t Andreas kyrka, som rymmer 450 sittande och betydligt fler stående.

Publikintresset talar sitt tydliga språk. Den stund av kärlek och minnen som i grunden handlar om Linda och Morgan har blivit en möjlighet för vem som helst att minnas, reflektera och njuta av musiken.
– Jag får så himla fin feedback, både från de jag känner och från människor jag aldrig tidigare träffat. Det är ett så skönt sätt att bearbeta sin sorg, och få möta andra i både saknad och kärlek.
För saknaden och sorgen finns kvar, förstås.
– Ja, det är klart. Jag hade ju helst av allt haft honom här. Men konserten gör ändå att dagen känns meningsfull. Och jag tror att han ser oss, på något sätt, och att han är glad över att ha fått sätta det här spåret.

Skådespelaren Robert Manden, känd som kvinnotjusaren Chester Tate i komediserien Lödder, har avlidit i en ålder av 86 år.
Han var född i Clever, Mossouri och syntes först i tv-rutan i serier som From these Roots och Search for Tomorrow. Det stora genombrotten blev i Lödder, med originaltitel Soap, som gick på ABC från 1978 till 1981.
Bland några av hans andra roller kan nämnas Three’s company, Three’s a crown, Våra bästa år och Cityakuten.
Robert Manden deltog även flitigt i många andra shower och tävlingsprogram som exempelvis Family Feud, Match Game, Hollywood Squares och Super Password.

Auktionsutroparen och lantbrukaren Verner Pålsson, Våxtorp, har avlidit. Han blev 85 år gammal.
Han föddes 1932 och växte upp med sin familj på ett lantbruk i Vindrarp.
Verner Pålsson gick i familjens fotspår och arbetade på ett lantbruk i Sjönevad, strax utanför Vessigebro i Falkenbergs kommun. Ett lantbruk han var kvar på tills han tog över familjegården Våxtorps prästgård då pappan gick i pension.
Men det allmänheten känner honom mest för är som auktionsutropare och Verners auktionsfirma i Våxtorp. Under 35 år har han ropat ut fynd till spekulanter. Detta och lantbruket höll Verner parallellt på med under årens lopp.
Hans optimistiska synsätt speglade honom genom åren. Verner såg inga problem som inte kunde lösas.
Verner Pålsson blev 85 år gammal. Han lämnar närmast efter sig barnen Ulf, Ingemar och Ingela med familjer.

Lantbrukare Tranje Danielsson har lämnat jordelivet, 84 år gammal.
Han föddes på Tranberga gård, som arrenderades av hans pappa. 1943 gick flyttlasset till Kärrby gård i Bjärsjöladugård. Tranje tog realen i Hörby med goda vitsord. Han ville egentligen läsa vidare, men hans pappa tyckte att han skulle, liksom sina förfäder, vara jordbruket trogen och så blev det.
Viljan att resa utomlands hägrade och som 17-åring tog han sin vespa och styrde kosan mot slottet Mainau.
Där fick han väldigt god kontakt med familjen Bernadotte. Till sin glädje blev han inbjuden på frukost ett par gånger, vilket var en stor upplevelse.
1951 började hans agrara utbildning på Hvilans lantbruksskola i Åkarp. Vi var studiekamrater och en vänskap grundades, som varade livet ut. Han var en duktig elev, i synnerhet i maskinlära, där han visade sitt tekniska kunnande.
På det politiska planet visade han stort intresse. Det började med styrelseplats i unghögern och fortsatte med engagemang i kommunfullmäktige i Sjöbo. Hans intresse för kyrkan resulterade i en plats i kyrkorådet i Öved.
Hans stora hobby var att syssla med ridsport och avel med varmblodiga hästar. Med sin häst Skräddaren vann han hinderlopp både på Jägersro samt på anrika Strömsholm. Som domare var han flitigt anlitad vid SLRCs tävlingar.
1967 inköptes gården Bäckadal i Dalby. Samtidigt som Tranje övertagit arrendet på Kärrby rustades Bäckadal upp med nya ekonomibyggnader samt renovering av bostaden. Mycket av dessa arbeten utfördes av händige Tranje själv.
Då arrendet upphörde på Kärrby flyttade familjen till Bäckadal.
Tranje blev snabbt kallad till politiken i Lund. Plats intogs i kommunfullmäktige. Tack vare stort intresse för miljön blev det hans huvudämne.
Han var även nämndeman på Hovrätten över Skåne Blekinge i många år.
Hans stora intresse för människor medförde att han blev en väldigt uppskattad borgerlig vigselförrättare. Han bistod även vid begravningar.
Under ett stort antal år var han ordförande i prostatacancerföreningen i Skåne, där han samlade in ansenliga summor till forskning.
Hans intresse för främmande kulturer resulterade i ett stort antal resor. Framförallt Kina och Borneo var omtyckta resmål. Hans älskade hustru Lill-Lill var med på den sista resan, vilket Tranje uppskattade till fullo.
Trots flera dystra diagnoser när det gällde hälsan höll han alltid humöret uppe. Mycket stor del i detta har familjen, som stöttat honom på ett beundransvärt sätt.
Hans aptit på livet var fantastisk. Ända in i det sista fortsatte han att planera. Hans bygge för miljön med solceller slutfördes förra året.
För mig personligen är det en stor saknad att ej kunna diskutera livets problem med honom längre. Jag är dock tacksam att ha haft en sådan vän under så många år. Tack!

Den 25 maj 1959 avlade klass 4c realexamen vid Samrealskolan i Simrishamn.
Efter att ha firat 40- och 50 årsjubileum, genomförs sedan 2010 årliga träffar. Den 26 maj blev det kaffe i Kärnhuset på Karakås musteri, gruppfotografering vid Havängsdösen och därefter middag på Brösarps gästis. Av klassens ursprungligen 24 elever hade 15 möjlighet att närvara.
I november 2017 såg några att Tore Almer i Hässleholm fyllt 85 år. Han var klassföreståndare under hösten 1956 till våren 1958. I en tidningsintervju mindes han sin första klass vid Samrealskolan, han mindes elevernas namn och placering i klassrummet.
Klassen beslöt då att bjuda honom till den elfte klassträffen, vilket blev en munter och trivsam tillställning. Skrattsalvorna avlöste varandra med många minnen från skoltiden.
Deltog vid träffen gjorde, bakre raden från vänster: Kjell Johansson, Skillinge, Christer Nimbratt, Ystad, Bo Berntsson, Ystad, Hans Håkansson, Västra Frölunda, Mats Göransson, Röstånga, Ingrid Wikman, Kristianstad och Inger Tidala-Jacobsson, Östra Hoby.

Främre raden från vänster: Ulf Thuresson, Malmö, Kerstin Nilsson, Herrestad,Barbro Wall, Simrishamn, Birgitta Hansson, Lund, Irene Rosenberg, Simrishamn, Sven-Olle Lantz, Kävlinge, Eskil Alesmark, Färlöv, Agne Johnsson, Gyllebo och Tore Almer, Hässleholm.