Pooof! sa det bara och plötsligt började knoppar och blad slå ut på träd och buskar.
Efter månader inomhus är varenda granne ute i sin trädgård och planterar, räfsar, klipper gräsmattan eller dricker kaffe.
Majvädret lockar fram det bästa hos människan, stressen och jäkten saktar ner farten en smula och vi tar oss tid att stanna och prata med varandra. En granne har sett örnen segla förbi, en annan har träffat på både orm och vildsvin. Vi pratar om blommorna som håller på att slå ut och lyssnar till fågelsången. Ja, inte ens gässens trumpetande känns särskilt störande än.
Nere vid Finjasjön möter jag vandrare med ryggsäck, som är på väg runt sjön i det vackra vädret. De stannar för att grilla en korv och sola en stund i gräset. Naturen är verkligen underbar!
Jag tog några bilder under min runda med hunden nere vid sjön i Sjörröd, bara för att dela med mig av lyckokänslan som infinner sig när himlen är blå och solen värmer själen.
Glöm inte ta några bilder från din trädgård, eller från din naturrunda och skicka in till oss. Om det är personer med på bilden vill vi ha deras för- och efternamn samt fotografens namn.

Skicka till: personligt@nsk.se

Den italienske filmaren Ermanno Olmi, har avlidit i en ålder av 86 år.
Han växte upp i Bergamo men flyttade så småningom till Milano för att utbilda sig till skådespelaren.
Det blev istället så att han regisserade dokumentärfilmer och 1959 kom hans första långfilm, Il tempo si è fermato. Två år senare fick han sitt internationella genombrott med långfilmen Jobbet. Filmen De förlovade (1963) fick också stor uppmärksamhet.
1978 hyllades han på nytt för Träskoträdet, som vann honom en Guldpalmen i Cannes. Bland hans många filmer kan nämnas Plötsligt en dag (1969), En händelse (1974) och Genesis: Skapelsen och floden (1994)-
Bland de många hedersutnämningar Ermanno Olmi fått ta emot kan nämnas Césarpriset för bästa utländska film och regipriset för Länge leve värdinnan! vid filmfestivalen i Venedig 1987.
Han tog emot Guldlejonet på Venedigs filmfestival för La leggenda del santo bevittore (1988) och 2008 fick han ett Guldlejon för hela sitt livsverk.
Han jobbade inte enbart bakom kameran och regisserade även opera för La Scala Opera house i Milano.

Historikern och politikern Sverker Oredsson har hastigt avlidit i en ålder av 80 år, skriver Sydsvenskan.
Han var son till Josef och Philippa Oredsson som båda var lärare vid Hässleholms läroverk. Fadern var även predikant i Hässleholms lutherska missionsförening.
1969 lade Sverker Oredsson fram sin doktorsavhandling, som handlade om Sveriges järnvägspolitik på 1800-talet.
Han blev kommunalråd för Folkpartiet i Lund 1974 och några år senare kommunstyrelsens ordförande, en post han innehade till 1982. Efter detta var han förvaltningschef vid Lunds universitet och 1990 återgick han till sitt område som historiker.
Sverker Oredsson fortsatte både med politiken och som historiker ända fram till sin bortgång.

Ibland får man finbesök på redaktionen!

Engla Höjendal hälsade på och lämnade en jättefin teckning och för att ingen ska undra över motivet, har hon skrivit tydligt och fint vad hon målat: ”Squishy, Shopkins och Sjöjungfru”.
Som tack fick Engla en Pelle Svanslösbok om kropp och hälsa, vilket passar bra då Engla ska bli sjuksköterska när hon blir stor.

Som tidigare meddelats har Göte Findahl, Verum, avlidit i en ålder av 76 år.
Det blir tyst och tomt på vägarna vid Verum i sommar. En mycket välkänd profil kommer att saknas på tillställningarna i bygden.
76-årige Göte Findahl har nämligen parkerat mopeden för gott. Han avled i hemmet i Verum, efter en längre tids sjukdom.
101 personer deltog vid begravningen i sockenkyrkan. Runt 90 av dessa kom till den efterföljande minnesstunden i bygdegården.
Göte Findahl förblev Verum trogen hela livet. Han skaffade aldrig någon egen familj. Föräldrarna hade fem barn. Göte bodde kvar i hemmet, tillsammans med brodern Åke, som nu är den ende i syskonskaran som är kvar i livet.
Dödsfallet spred djup förstämning i hela församlingen och även utanför. Findahl kände många och kunde mycket om Verum. Han var en av Verums mest kända invånare. En enkel, slagfärdig man, som var väldigt social. Moped var färdsättet. Göte hade vänner och bekanta överallt.
Genom sina mopedturer höll han reda på vad om skedde i socknen. Husbyggen, avverkningar, skogsbilvägar, ja, Findahl visste vad som var på gång. Allt detta gjordes på fritid, eftersom han alltid var mycket noga med att sköta sitt jobb på allra bästa sätt.
Direkt efter folkskolans slut blev det arbete hos olika lantbrukare, vid sågverket, med tröskan och så vidare. Det blev senare mer jobb vid Visseltofta såg, möbelfabriksarbete i Verum, tjänst vid golfbanan i Vittsjö och industriarbete vid Emmaljunga barnvagnsfabrik.
Göte Findahl var lagledare i Verums fotbollslag. Han gick även linjeman vid vissa hemmamatcher. En plikttrogen och hjälpsam person, som aldrig var rädd för att hugga i, när det behövdes.
På boulebanan saknades Verumsbon sällan. Han var pensionärsföreningens representant i bygdegårdsföreningens styrelse. När bygdelaget hade aktiviteter, brukade Göte Findahl finnas på plats.
Närmast sörjande är brodern Åke, syskonbarn med familjer, övrig släkt och många vänner.

Han har ett heltidsjobb som lastbilschaufför, är fårbonde med 69 djur, kör gödsel på kvällar och helger och hjälper gärna andra när det behövs.
Anton Levin från Dalshult utanför Perstorp är bara 19 år men har inte ens nuddat vid den bekymmersamma ungdomsarbetslösheten.

Det finns unga som är företagsamma, unga som är mycket företagsamma och så finns det sådan som Anton Levin i Dalshult. En ung man som inte verkar bry sig om att dygnet endast har 24 timmar. En kille som trots det fulltecknade dygnet inte verkar känna sig jagad av stressen.
Kanske är det djuren som lugnar, kanske är det de välbetade ängarna och markerna intill gården eller så är det bara sådan Anton är.
Han kommer gående i hagen där hans mammas hästar går och betar. I famnen har han bordercollien Sally som älskar att valla fåren. Hon har mycket klart för sig att den uppgiften är hennes.

Sally rusar så att grästuvorna sprutar kring benen samtidigt som fåren kastar sig tvärt åt samma håll.
– Sally är bara ett år, berättar Anton och förklarar att hon ännu inte har full koll på det där med lydnad.
Trots att Anton egentligen jobbar som lastbilschaufför så är det djuren som är hans liv.
69 får betar i den kuperade hagen. Men 44 av dessa är egentligen lamm som har fötts i vår.
De små ullbollarna följer efter sina mammor och viftar förtjusta på svansstumparna.
– Det började med att jag köpte två får för cirka två år sedan, berättar Anton. En man i Ulvs som ligger här intill var också snäll och skänkte mig fårnät som han inte använde.
Därefter fortsatte han att köpa får från andra besättningar.
– Jag har alltid känt att jag ville ha något eget där man kan få bestämma själv.

Han berättar att familjen alltid har haft hästar och även värphöns.
För närvarande är det fåren, lammen och hunden som gäller för Antons del. Och inte att förglömma de äldre herrarna inne i fårstallet.
I en spilta står ingen mindre än Anders Bagge som är far till många av de fyrbenta barnen.
Tro det eller ej, men i fårhagen finns även en Laila Bagge, en Lisbeth Bagge, en Annika Bagge och en Stefan Bagge.

Vårens lammfödslar har gått mycket bra hemma hos Anton Levin.
– Tackorna har klarat det bra själva och jag har bara behövt hjälpa till tre till fyra gånger, berättar han. Men vissa tider kan det handla om att många lamm ligger fel.
För Antons del handlar tillvaron inte bara om heltidsjobb som chaufför samt ägare till Levins fårgård.
På kvällar och helger hjälper han till att köra gödsel, han arrenderar mark där han odlar foder och han försöker att vara behjälplig både här och där, inte minst med jobb som kräver en traktor.

– Jag har skaffat en egen traktor, påpekar han och visar en himmelsblå arbetskamrat som gör att han slipper låna så fort behov uppstår.
Planerna framöver är många. Förutom att fårhjorden på gården förhoppningsvis växer ska Anton även försöka att öppna upp fler betesmarker.
Ett 40-tal lamm ska lämnas till slakt och så försöker han hinna med sin flickvän också.
– Hon kommer hit på helgerna och hjälper mig, berättar Anton.

Drömmen för Anton är att han i framtiden ska kunna satsa på gården på heltid. Det är djuren som han vill ägna sig åt.
– Jag har varit och besökt slakteriet där jag lämnar min får, berättar Anton. Jag tycker att det är viktigt att veta hur det fungerar där jag lämnar mina djur.
Till slut, äter du själv lamm?
– Ja, jag tycker att det är gott med lammkött. Jag vet att de haft det bra så jag äter med god aptit.

Filmklipparen Anne Voase Coates har avlidit i en ålder av 92 år.
Hon var kanske främst känd för filmen Lawrence of Arabia (1962), som hon belönades för med en Oscar för bästa klippning.
Hon var född i Reigate, England och var gift med regissören Douglas Hickox från 1958 till hans död 1988 och de fick tre barn, som alla arbetar inom filmbranschen.
Anne V Coates första film som filmklippare var The Red Shoes och därefter blev det många filmer, som exempelvis Mordet på Orientexpressen (1974), Örnen har landat (1976), Elefantmannen (1980), Greystoke: Legenden om Tarzan, apornas konung (1984), Erin Brockovich (2000) och Fifty Shades of Grey (2015).
På 2016 års Oscarsgala tilldelades hon en hedersutnämnelse, för sitt livsverk.
Vid sin bortgång var Anne V Coates bosatt i Kalifornien, USA.

Miljön kring Hässleholmsbyggens fastighetsbestånd på Ljungdala ska nu lyftas fram, läser vi i början av månaden maj.
Det ovanliga är att hyresgästerna själva får vara med och svara för ”lyftet”, medan bolaget bidrar med pengarna, runt 50 000 kronor. Det handlar om ett cirka fyra tunnland stort område.
Bolagets vd Per-Olof Andersson menar att insatserna får en dubbel social effekt. Dels är det stor arbetslöshet nu och många vill ha något att göra. Dessutom skapar man en trivsammare boendemiljö, så det hela är en fin investering.
Beslut om en svensk beredskapsstyrka för insatser i Bosnien kan komma mycket snabbt, det är den allvarsamma nyheten.
Militärstaden Hässleholm har därför haft besök av en ”värvare” från P10 i Strängnäs, som tillsammans med P4 i Skövde och P2 här ska utgöra stommen i den pansar/skyttebataljon som ska kunna sättas in i början av juli.
Ulf Henricsson är bataljonschef hemma i Strängnäs och berättade vid sitt besök att det är rövarband som slåss i byarna där nere och som definitivt inte respekterar ett vapenstillestånd. ” I beredskapsstyrkan som vi rekryterar ska det helst inte vara familjefäder med små barn hemma eller personer som har höga räntor och amorteringar att tänka på. Syftet med en svensk insats är fredsbevarande, vilket regeringen erbjudit säkerhetsrådet”.
För drygt tio år sedan började SGU, Sveriges geologiska undersökning, kartlägga förekomsten av kadmium i vårt land.
När nästan halva Sverige nu är undersökt, visar det sig att Skåne tillhör riskområdena. I ett bälte snett över Skåne går en zon, där det har uppmätts extremt höga halter av kadmium, som är ett av våra farligaste miljögifter.
Det är en bred zon längs gränsen mellan Malmöhus och Kristianstads län. Man räknar med ett område på 1000 kvadratkilometer i ett 15 km och 70 km långt stråk. Hans Cronert på länsstyrelsen miljöenhet är med rätta bekymrad men tillägger samtidigt att man inte vet så mycket om hur kadmiumet påverkar vår hälsa eller växter och djur.
Det gäller att komma på hur vi ska kunna isolera grundämnet, slutar han.
I hela 40 år har hässleholmparet Hassan Nilsson och hans fru Ruth drivit sitt tivoli i Åhusparken.
Hassan är besatt av tivoli, det framgår redan i rubriken på ”ettan”. ”Jag behöver karusell under fötterna”, säger han och skiner upp i ett stort leende.
Paret har också dragit runt med karuseller på vägarna, men det hela startade i början av 50-talet, när Hassan drog igång på Björkbackens nöjesplats i Vankiva. Hassan och Ruth är nöjda med sitt liv som tivoliägare och tycker att de varit privilegierade. Familjen har alltid varit tillsammans och trivts med att jobba ihop.
Trots rollen som pensionär sedan ett par år har Hassan inga planer på att sluta helt. Men till tivolisugen ungdom ger han likväl rådet att hålla sig ifrån yrket, ty branschen är idag så hård och karuseller så dyra.
Barnen har rätt till båda föräldrarna!
Med den parollen drar nu föreningen Mullvadarna igång på allvar i Hässleholm. Organisationen som funnits i Sverige sedan ett år värnar om barnets situation vid skilsmässor. Med hjälp av kunskap utifrån är man övertygad om att trassliga förhållanden kan lösas.
”Det har barnet rätt att kräva”, säger Rikard Solding, som är ansvarig för verksamheten. Utan kostsam juristhjälp vill man erbjuda seriös information i form av studiecirklar. Kunskap och samvaro i föreningen är kärnan.
Planer finns också på egna radiosändningar, Radio Mullvaden.
Om den årliga Sommarfesten i Hembygdsparken har vi tidigare skrivit något litet.
Nu har Statens ungdomsråd i Stockholm meddelat att man stödjer detta arrangemang i Hembygdsparken med hela 35 000 kronor. ”Vi räknar med att få in lite mera pengar, bland annat från olika sponsorer”, säger David Sarkar, en av de ansvariga i Musikforum och fortsätter: ”Det statliga stödet ger en viss legitimitet åt projektet”.
Fredagen den 6 augusti brakar det hela lös och fortsätter under lördagen. Man räknar med 2000 gäster dessa dagar.

Sångaren i indierrockbandet Frightened Rabbit, Scott Hutchison har avlidit i en ålder av 36 år.
Han var född i Skottland och studerade vd Glasgow School of Art. Musikkarriären inleddes som gitarrist innan han började skriva egna sånger och sjunga.
2003 bildade han Frightened Rabbit och tre år senare gav de ut debutalbumet Sing the Greys. 2008 kom uppföljaren The Midnight Organ Fight och sammanlagt gav gruppen ut sex skivor.
Han släppte även ett soloalbum under namnet Owl John.

Den förre bankmannen Bror Hansson, Hörby, har avlidit, 88 år gammal. Han efterlämnar hustrun Maiken, en dotter, en son, barnbarn och barnbarnsbarn.
En sann sparbanksman, har lämnat oss! Han har varit verksam i sparbanksrörelsen under större delen av sitt liv.
Han började i Göteborgs och Bohusläns Sparbank 1954. Bror var hela tiden mycket engagerad i sparbanksfrågor likväl som i samhällsfrågor som politiker i olika roller.
Han gillade sparbanksidén, där bankens som företagsform, utan enskilt vinstintresse, bidrog till samhällsutvecklingen.
Bror engagerade sig också i Sparbanksrörelsen både regionalt och centralt. Han var under 25 år ledamot i Skånska sparbanksföreningens styrelse, där han framför allt engagerade sig i lantbruks- och marknadsfrågor.
Bror var ledamot i valberedningen för Svenska sparbanksföreningen under 12 år, varav de två sista som dess ordförande. Han var också ledamot i Studierådet och i Lantbrukskommitén samt i styrelsen för Sparfrämjandet. Bror var också ledamot i valberedningen för Sparbankernas bank under 13 år samt vice ordförande i Jordbrukskredit AB.
Bror fick 1991 Svenska Sparbanksföreningens guldmedalj första storleken.
Bror Hansson var anställd på Svenska sparbanksföreningen 1959 till 1962, då han började i Frosta Sparbank. Där var han vd 1965 till 1989.
När vi bildade Färs & Frosta Sparbank 1989 blev Bror vd fram till sin pension 1991.
Den blev starten på en utveckling till Sparbanken Skåne, som bildades 2014, då banken bytte namn till Sparbanken Skåne AB och gick samman med Sparbanken 1826 och Sparbanken Öresund. Swedbank är delägare med 22 procent.
Vi minns Bror med glädje liksom hans positiva inställning till sparbankernas möjligheter att positivt bidra till samhällsutvecklingen.

” I detta hus bor jag”.
Det skriver Alexander Mattisson som är fyra och ett halvt år och bor på Länsmansvägen i Vittsjö.
Alexander bor verkligen i ett jättefint hus! Vi tackar för teckningen och skickar boken Odla med Omar, av Carin Wirsén och Stina Wirsén.

Som tidigare meddelats har rektor emeritus Stig Gunnarsson, Osby, avlidit i en ålder av 87 år.
Stig Gunnarsson gjorde yrkesmässig karriär inom skolans värld.
Efter studentexamen i Hässleholm avlade Stig år 1957 folkskollärarexamen. Han påbörjade därefter lärartjänst i dåvarande Osby köping.
I samband med grundskolans införande i Osby vid den nybyggda Hasslarödsskolan organiserade Stig tillsammans med Osbys förste skolchef Per-Åke Brandt verksamheten.
Stig Gunnarsson blev ordinarie studierektor 1977 och ordinarie rektor 1981 samt områdeschef från 1993 fram till sin pensionering 1996.
Skalden Alf Henriksson skriver på ett ställe om ”folkskollärarnas utmärkta kår” som ett respektfullt attribut till hur lärarna utöver skolutbildningen även burit närsamhällets dagliga liv. Stig var ett lysande exempel på detta.
Utöver sin yrkesroll var Stig även fackligt aktiv, först i lärarförbundet och senare i skolledarförbundet.
Men det är framför allt som föreningsmänniska Stig bidrog till närsamhällets utveckling och välbefinnande.
I unga år var Stig en lovande friidrottare och deltog då i långresorna till bland annat Italien under Lasse Holmquistepoken i IFK Osby.
År 1969 tilldelades Stig IFK Osbys hedersmärke. Även Osby hembygdsförening har åtnjutit Stigs insatser.
Det är dock framför allt inom scoutrörelsen och Osby scoutkår som Stig tillsammans med sin hustru Berit gjort fantastiska insatser som kårledare i 25 år, kårkassör i 19 år och som stugvärd för scoutgården i Ebbarp i 18 år.
Våra tankar är med Berit och barnen Bengt, Karin och Anders med familjer.
Osökt tänker vi på Karin Boyes ord;” Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.” Vi scoutvänner känner tacksamhet över att vi fått gå en del av vår livsvandring tillsammans med Stig.

För 70 år sedan, den 25 april 1948, hade sjuksköterskan och kinamissionären Hilda Andersson firat gudstjänst i den anglikanska Sankt-Georgs-katedralen i Jerusalem.
Som vanligt vandrade hon sedan hemåt till sitt Svenskbo, beläget uppe på Olivbergets sluttning med utsikt över den heliga staden.

Nere i Kidrondalen föll hon emellertid offer för ett antal dödande gevärskulor. Intill idag är oklart vem som höll i mordvapnet.
1948 var det extremt oroligt i Palestina. Britterna stod i begrepp att överlämna ansvaret till FN, staten Israel skulle inom kort utropas och ett blodigt krig flammade upp. Hilda Andersson har i sin postumt utgivna Kampen om det heliga landet skildrat dessa omtumlande dagar på ett sätt som om hon anade vad som snart skulle drabba även henne.
Hilda, född 1888 i Kärråkra i utkanten av Hässleholm, kom tidigt i kontakt med den svenskamerikanska Augustanasynoden som på den tiden ingick i Svenska kyrkan, arbetade några år i USA och sändes därifrån 1918 till provinsen Henan i Kina.
Där verkade hon fram till 1927, då hon tillsammans med andra västerlänningar fick fly på grund av kriget mellan nationalister och kommunister.

När hon 1924 på väg till Sverige passerade Palestina, passade hon på att på Olivberget köpa ett stycke mark, där hon så småningom lät uppföra en bostad i orientalisk stil med platt tak som hon kallade Svenskbo.
Här fann Hilda Andersson nya uppgifter. Araberna i området kom till henne för att få sjukvård, judar som flytt förföljelse fick bo hos henne, brittiska soldater fick vila ut i hennes hem och trädgård. Även många prominenta gäster besökte henne.
I slutet av april gjorde min fru Gunnel och jag en resa till Jerusalem i samband med 70-årsminnet av Hildas död. Det hade då förflutit över ett halvt sekel sedan jag senast besökte Jerusalem. Svenskbo låg på den tiden i Jordanien. Utsikten från takterrassen glömmer jag aldrig liksom känslan att befinna sig på mark där Jesus vandrat omkring.

Den 24 april 2018 gick vi till fots från den vackra Sankt-Georgs-katedralen som ligger i anslutning till Jerusalems gamla stad genom Kidrondalen bland olivträden uppför Olivbergets solstekta sluttningar till platsen där Svenskbo en gång låg. Idag har man på tomten uppfört en yeshiva (torahskola) kallad Bet Orot. En oförglömlig vandring – nästan på dagen 70 år efter att skotten i dalen satte punkt för ett märkligt människoöde.

Margot Kidder, mest känd för rollen som ”Stålmannen” Christopher Reeves flickvän, Lois Lane, har avlidit i en ålder av 69 år.
Hon var född i Yellowknife, Kanada och det var med Superman-filmerna som hennes karriär satte fart. Superman – The Movie kom 1978 och sedan uppföljarna Superman II – Äventyret fortsätter (1980), Stålmannen går på en krypto-nit (1983) och Stålmannen i kamp för freden (1978).
Margot Kidder hade även roller i skräckfilmer som Stilla natt, blodiga natt (1974) och Huset som Gud glömde (1979).
Några av hennes övriga roller är Att fånga en mördare (1982) och Mord, mina Herrar (1995). Skådespelerskans sista roll blev i dramafilmen The Neighborhood, som släpptes förra året.

Har man tagit ett beslut att äta kött, då har man också ett ansvar, menar grisuppfödaren Anna Pettersson, 29, Veinge by.
– Man måste ta ställning till vilket kött man ska äta och vilken typ av uppfödning man vill stödja. Den produktion vi har idag är inte hållbar, säger hon.

I en hage på Larsgård går tre stadiga suggor tillsammans med sina sju fjolårskultingar. Grisarna bökar omkring, tar en kort löptur, rullar sig i lera för att svalka sig i vårsolen och lägger sig att vila – fullständigt avslappnade.
De vistas inom- eller utomhus efter eget behag. De umgås med varandra och med sin uppfödare Anna Pettersson, som ger varje individ uppmärksamhet. Varje dag.

För tre år sedan ansökte branschorganisationen Sveriges grisföretagare om att få fixera suggor för att minska den ökade dödligheten bland nyfödda kultingar. Fixering innebär att suggan står så trångt mellan galler att den bara kan lägga sig ned, inte gå eller vända sig och således inte ”ligger ihjäl” sina kultingar. Forskning visar att fixering leder till stor stress för djuren.
Det var då Anna bestämde sig för att börja föda upp grisar på ett sätt som inte strider mot djurens naturliga behov.

– En värld utan köttproduktion är en drömvärld; det kommer inte att hända. Jag vill i stället – steg för steg – öka människors medvetenhet om vad de äter och hur maten är producerad.
– När suggorna ska grisa bygger de bon. Det är så enkelt; om de har lugn och ro, tillräckligt med plats och ordentligt med material för att bygga bo, så blir det inga problem med kultingar som liggs ihjäl. Men en mamma som inte får bygga bo blir mycket frustrerad och stressad.
Vid konventionell grisproduktion lever de flesta djur hela sina liv inomhus på betonggolv i trånga utrymmen, utan möjlighet att böka. Svenska grisar har förvisso tillgång till halm att pyssla med, men utomlands saknas även det.

Stressen och bristen på stimulans leder inte sällan till beteendestörningar och grisarna kan börja bita på varandras öron och svansar för att ha något att göra.
På Larsgård får de nya små nassarna – som är en korsning mellan tamsvin och den härdiga, inhemska rasen linderödssvin – vistas i en trygg miljö med gott om plats. De får växa upp i flock och även vänja sig vid kontakt med människor redan från början.
Grisar som får sina grundläggande behov tillgodosedda är snälla mot varandra och blir också friskare och kräver mindre antibiotikabehandling, berättar Anna.

– Grisar är sociala, nyfikna och aktiva djur som kräver sällskap, stimulans och utrymme för att må bra. Man behöver inte titta särskilt länge på dem för att förstå att de behöver mer än ett betonggolv med halm på.
För att tillfredsställa aktivitetsbehovet och nyfikenheten hos djuren brukar Anna gömma grönsaker på olika ställen i hagen eller stallet, så att grisarna får leta efter dem.
– Både grisarna och getterna gillar att tugga på julgranar och under granarna lägger jag äpplen, som en liten överraskning.
I god tid före slakt vänjer Anna djuren vid att bli lastade, så att de inte ska bli stressade vid avfärden till slakteriet.

– Jag lastar och kör dem själv. Slakteriet är litet och hanterar bara mellan 30 och 40 djur ett par dagar i veckan. Mina grisar får inte träffa andra djur när de väl kommer dit, de bedövas inte med koldioxid – som är ett fruktansvärt sätt att avliva djur på – och levande djur behöver inte konfronteras med döda, säger hon.
Anna marknadsför inte sitt kött; det behövs inte då efterfrågan är större än tillgången.
– Det är krångligt att köpa kött av mig. Man måste stå i kö och sedan vänta länge till slakten, eftersom linderödskorsningar växer långsammare än vanliga grisar. Man kan inte beställa till exempel enbart kotletter, utan får en blandning med olika styckningsdetaljer, säger hon.
­

– Och när det är dags för leverans måste kunden hämta köttet samma dag som det kommer från slakteriet. Jag hyr en kylbil för transporten och kan sedan inte förvara köttet själv. Köttet är dessutom mycket dyrare än det som finns i affären.
Det är här det egna ansvaret kommer in i bilden, menar Anna:

– Om du nu vill äta kött behöver du fråga dig vilken sorts uppfödning du kan tänka dig att stödja. I undersökningar säger folk att det är viktigt att djuren mår bra under uppfödning och inte plågas vid slakt, men när det är dags att handla vill de flesta bara ha billig mat, säger hon.
Anna manar därför till eftertanke och ifrågasättande:
– En utländsk fläskfilé på helgpris för 59 kronor kilot kan aldrig vara producerad på ett bra sätt. Sverige har en unik djurskyddslag, även om den naturligtvis kan förbättras ännu mer, så be om svenskt kött eller välj växtbaserade alternativ.

Fotnot: Ansökan om så kallat kontrollprogram för fixering av suggor avslogs i fjol av Jordbruksverket.

På Ljungdalaskolan i Hässleholm har Eva-Marie Lidén hittat ett nytt sett att öka läsintresset för sina elever. Tillsammans med Mötesplats Ljungdala har hennes elever skapat en helt egen bokpodd.

Eva-Marie Lidén som är lärare i klass 5 A på Ljungdalaskolan brukar tillsammans med Marie Strömberg Andersson recensera barn- och ungdomsböcker i Norra Skåne på måndagarna.
Det var i samband med att Eva-Maries elever arbetade med bokrecensioner som hon kom på idén att ta boktips och tyckande om böcker ett steg längre.
Varför inte helt enkelt starta en bokpodd.

På Mötesplats Ljungdala som ligger intill Ljungdalaskolan finns en inspelningsstudio som eleverna kan använda. Det gjorde att man på ett enkelt sätt kunde förverkliga idén.
Eleverna har fått jobba två och två och har fått välja en bok som de har läst. Därefter har de fått jobba fram ett manus och träna på att intervjua varandra. Det ska helt enkelt bli ett litet samtal om en speciell bok.
Tanken är också att andra barn och unga ska kunna gå in och lyssna och få tips om böcker att läsa.
Två killar i klassen, Svante Diar och Marcus Jensen, har gjort vinjetten som spelas innan varje avsnitt.
Den lilla symbolen som föreställer en grön blomma och som finns intill podden har man helt enkelt hämtat från mönstret på gardinerna i klassrummet.

Enklaste sättet att komma in på podden är att gå in via Hässleholms kommuns hemsida.
Att eleverna gillat att göra bokpodd står helt klart. De berättar om böcker som Snöstormen, Nattgästen, Dalslandsdeckarna och den spännande Pax-serien. Därefter nämns boken Närmare Zlatan innan till och med de gamla Fem-böckerna dyker upp.
Att spela in poddarna har emellanåt varit lite nervöst, men samtidigt kul. Det gäller att inte prata för fort och dessutom vara noga förberedd.
– Vi har till och med klockat samtalen, berättar Eva-Marie.

Hon tillägger att hon är imponerad av resultatet och redan nu lyssnar fyrorna på de aktuella poddarna där det dyker upp en ny varje vecka. Till nästa år är det ju deras tur att sätta sig i studion med sina boktips.

Den amerikanske författaren och journalisten Tom Wolfe har avlidit, 88 år gammal.
Tom Wolfe är känd för böcker som Det målade ordet, Rätta virket, Fåfängans fyrverkeri och En riktig man.
Han började sin karriär som journalist och kom att bli nyskapande inom yrket; han var en av de reportrar som lanserade en ny stil, som fick namnet New Journalism.

Tom Wolfe föddes i Richmond, Virginia. Han var nästan på väg in i den akademiska världen, men samtidigt som han startade sin forskarkarriär började han arbeta som reporter på tidningen Springfield Union i Massachusetts.
När hans avhandling var klar valde han att satsa på journalistiken och arbetade på Washington Post och New York Herald Tribune.
1965 kom Tom Wolfes första bok. Begreppet New Journalism kan beskrivas som att reportern använder skönlitterära stilmedel för att berätta sin historia. Sålunda beskriver boken Rätta virket en fas av det amerikanska rymdprogrammet; Boken blev sedermera en uppmärksammad film, med samma namn.

Andra som använt metoden är Truman Capote och Norman Mailer, men det finns många fler.
Förutom för sitt skrivande blev Tom Wolfe en ikon inom herrmodevärlden; han var känd som mannen i den vita kostymen – han bar alltid vit kostym när han visade sig offentligt.
Han efterlämnar hustrun Sheila Wolfe och två barn.

Redan i början av maj togs tvenne symboliska spadtag som för P2 in i en ny era som storgarnison.
En ny kasernbyggnad uppförs för att kunna ta emot A3 och flygvapenkompaniet. Även sker en om- och tillbyggnad av kanslihuset för de gemensamma stabsfunktionerna. Det blir här en tillbyggnad i form av ett nytt ”skepp” på 1000 kvadratmeter.
Sammanlagda kostnaden beräknas till cirka 23 miljoner kronor. ”Det känns stimulerande att vi kommit så här långt i förändringsarbetet”, säger regementschefen Mats Hansson, ”och vi gör vårt bästa för att ta emot våra nya gäster på området”.
Men på stadens andra, gamla regemente är det definitivt slutmarscherat.
De nya herrarna där är Huven AB, som på några få år byggt upp ett civilt minisamhälle på klassisk militär mark. Resultaten bedöms som storartade, och nyligen invigdes det nygamla T4 med pompa och ståt.
Byggbolaget Peab överlämnade därvid en ung lönn som planterades av Huvens ordförande Gunnar Bengtsson och vd Stefan Fyrner.
Det är sju år sedan regementet lämnade området och samlokaliserades med P2, och på de åren har verksamheter skapats som nu sysselsätter lika många personer som på den militära tiden. Här har en ny stadsdel kommit till.
Mot skapandet av nya 21:an kommer kritik från naturvänner, företrädda av Arne Gustavsson i Göingebiologerna. Man hävdar att en hundra meter bred zon avverkats för vägbygget. ”De kunde ju ha sparat naturliga träddungar och anpassat sig efter vad som redan finns i naturen, i stället för att plantera nya träd och buskar längs vägen”.
Vägverket kör fram genom kullar och enebackar norr om staden mellan Ignaberga och Finja, men platschefen Conny Wallentin säger att den röjda ”gatan” är bara hälften så bred och att det inte blir frågan om trädplantering invid nya 21:an.
På kommunens gatukontor finns Göran Göransson som är nöjd med Vägverkets arbeten hittills och säger att naturen kommer att läka eventuella skador rätt så bra. Frågan är – ett fult sår eller ett lyft för miljön.

Kristianssons charkuteri är stadens enda i branschen och har ända sedan 1926 producerat korvar, pastejer, skinkor och annat mums under namnet ”Kristianssons”.
Företaget håller till i två rosa hus som ligger idylliskt nedanför Läredabro och drivs sedan ett år tillbaka i ny regi av Anders Johansson och Åke Jönsson, tillsammans med Sven Oscarsson. Från den lilla fabriken levereras 46 olika produkter, allt från nykokta grisknorrar till nyheten ”Hässleholmskorv”.
”Min speciella favorit är grisknorrarna”, säger Åke, ”dom kan man äta som godis”, smackar han förtjust.
Även i år kommer det att vara badförbud i Finjasjön.
”Inte av bakteriologiska skäl utan för att det fortfarande finns risk för förekomst av algtoxiner”, säger miljö- och hälsoskyddschefen Charles Wadbro.
Sedan Finjasjö-projektet genom utfiskning av skräpfisk flöt in i en ny fas kan man spåra en aning mer optimistiska tongångar beträffande sjöns framtid. Inom kort lär det dock komma upp badförbudsskyltar, men det är ändå vissa som ”lögar” sig både på stranden och i vattnet.
Värst är det när sjön ”blommar” säger en man och slänger sig i vattnet.
Rädda slöjden i skolan, lyder en paroll från Hässleholms slöjdlärarkår.
Bakom ligger farhågor för hur det ska bli med slöjdämnet i den nya läroplan som ska beslutas i höst. ”Besinna att det finns kunskaper som inte står i böcker men som ger praktiska färdigheter att ta med sig ut i livet”, framhåller slöjdlärarna.
Nyligen skickades en stor brun kartong till riksdagshuset och den innehöll 349 brev, ett till varje ledamot. – Samhället behöver kreativa och innovativa människor, kluriga människor som tänker. Det är slöjden i ett nötskal, säger Gösta Johansson som är en av lärarna som agerar.

Sverker Oredsson, Lund, har hastigt avlidit i en ålder av 80 år. Närmast anhöriga är barnen Cecilia och Ulrika med familjer.
Sverker var en ledande företrädare för Folkpartiet liberalerna i Lund under många år. Han blev kommunalråd 1974 och var kommunstyrelsens ordförande 1977 till 1982.
Sverker var en lyssnande politiker, men samtidigt målmedveten och med en stark liberal kompass. Vi minns hans viktiga insatser för att knyta kommunen och universitetet närmare varandra.
Sverker var en viktig person i den liberala rörelsen. Hans förmåga att sätta aktuella politiska frågor i ett historiskt perspektiv var unik och märktes inte minst i den aktuella boken om den liberala statsministern Nils Edén från förra året.
Sverkers kärlek till Lund var påtaglig och ständigt närvarande. Det blev inte minst tydligt när han 2012 kom ut med en bok om Lunds historia.
Så sent som för några veckor sedan lanserade Sverker förslaget att lundaborna ska få namnge bussar och de nya spårvagnarna. Som tänkt ankare på kommunlistan till höstens val ville Sverker signalera sitt engagemang för Lund och Liberalerna. Det är vi mycket glada och tacksamma för.
Vi känner stor tacksamhet över all den tid och kraft som Sverker ägnade åt den liberala rörelsen. Vi minns honom som en människa med ett starkt engagemang och ett skarpt intellekt. Saknaden efter honom är stor.