Marcus Olofsson, Björkeberga, Sösdala har avlidit i en ålder av 42 år.
Marcus har hastigt lämnat oss. Jag lärde känna honom då han kom med dottern Felicia och ponnyn Mackie till Sösdala ryttarförening. Marcus sprang glatt bredvid Felicia då hon lärde sig grunderna inom ridkonsten.
Efter en tid blev Marcus medlem i vår styrelse och engagerade sig i föreningsarbetet. Marcus var lösningsfokuserad och hade idéer om hur arbetet i föreningen kunde underlättas. Dessutom hade han maskiner som han alltid ställde till förfogande.
Vid tävlingstillfällena var Marcus den som spenderade sena kvällar och tidiga morgnar med att få banorna i bästa skick för tävlingsekipagen. 2019 hade han lovat att överta ordförandeklubban, så blev det inte.
Allt eftersom åren gick växte en stark vänskap fram mellan oss och jag betraktade honom som en av mina allra bästa vänner.
För Marcus var gården Olofshill den bästa platsen på jorden och han älskade verkligen omgivningarna. Att ta en tur till häst tillsammans med Felicia, Eva och Emma var något som han uppskattade och fick energi av.
Vi umgicks flitigt tillsammans med grannarna i ”fem gårdar” och när Marcus var med var stämningen alltid på topp. Marcus och vi andra tog gärna ton tillsammans och genom åren skapade vi i ”fem gårdar” våra egna paradnummer!
Den årliga logdansen på Olofshill besökte vi med glädje och tog oss inte därifrån förrän långt fram på småtimmarna. Midsommar med lek och skratt, kräftskivor, där Marcus mormor alltid bidrog med pajer och nyår med utsökta menyer. Det är åtskilliga högtider vi tillbringat tillsammans och jag kommer minnas dem med glädje.
Vi är många som saknar Marcus oerhört men jag tänker främst på Eva, Felicia, Emma och övriga familjen som mist en fantastisk person.

Försvarets övningsfält är av riksintresse och därmed får andra intressen stå åt sidan.
Det är i klartext länsstyrelsens uppfattning, när det gäller militärens utvidgning av P2:s övningsområde i Hässleholm.
Det man åsyftar är givetvis även det nu omdebatterade Mjölkalångaområdet. Men att det finns andra starka intressen inom området skall beaktas så långt det är möjligt, tillägger man. En eventuell utvidgning av det nuvarande övningsområdet skall också prövas enligt miljöskyddslagen, heter det i uttalandet.
Nya grepp i skolan, det är rubriken till en artikel om hur faddersystemet fungerar i Tormestorpsskolan.
Att mellanstadieelever tar sig an förskolebarn praktiseras på andra håll, men här går man ett steg längre.
I stället för att låta en enda klass vara faddrar till nykomlingarna, så låter man samtliga elever på skolan delta i systemet. På så vis känner alla varandra, när de småningom börjar i första klass.
”Det innebär en väldig trygghet att känna de äldre barnen”, säger Birgitta Andersson, som är platschef och lärare på Tormestorps skola. Tillsammans med Annelie Hildingsson ligger hon bakom idén att vidga fadderverksamheten på mellanstadiet i Tormestorp.
Anrika Hässleholms IF har gått ut på bred front för att skapa ett nytt fritidscentrum vid Hässleholmsgården.
För HIF:s ordförande Tommy Karlsson hägrar här en anläggning med tre bollplaner och ett café i förvaltarbostaden. Det aktuella området för bollplanerna ligger söder om Helsingborgsjärnvägen och utmed allén från riksväg 117.
HIF har av hävd haft sina rötter i den västra stadsdelen och föreningens ungdomar skött sin träning på Grönängsskolans fotbollsplan, medan seniorerna hållit till på antingen Göingevallen eller Österås, där tiden nu är begränsad.
”Det vi vill göra är att samla hela vår verksamhet på Väster och i anslutning till Hässleholmsgården. Här finns ju ett stort område som knappast används till någonting”, säger Tommy Karlsson.
Cirkus Scala, ”magiska Scala”, har annandag påsk haft premiär på sin 49:de upplaga som präglades av ”charm, finess och elegans” enligt reportern Roland Olsson.
På premiären fick man dock klara sig utan sina sjölejon som sitter fast i Ryssland och troligen uteblir den närmaste veckan. Cirkusdirektörerna Jerry Wiik och Jimmy Johansson fick i stället blixtinkalla engelsmannen Lee Anthony med elefanten Bandula som drog till sig all uppmärksamhet.
Som sig bör innehåller Scala årgång -93 en del nummer med hästar i dressyr, men det förekommer också mer exotiska inslag med kameler och lamadjur.
Nu ska Scala rulla tusentals mil på svenska vägar och ge bortåt ett par hundra föreställningar, innan det sätts punkt i Hästveda.
Visserligen är vi lite sent ute, men vi får inte glömma ett unikt jubileum den 10 april.
Då var det nämligen jämnt 120 år sedan brobyfödde hässleholmaren Måns Johnsson startade sin manufakturaffär i liten skala på Norden – den rörelse som småningom kom att heta ”Carl Anderssons” och som från 1913 skulle vara stationär vid Järnvägsgatan och det ända fram till innevarande år 2018.
Efter Måns Johnsson kom från Riseberga nämnde Carl Andersson, och småningom övertogs rörelsen av Hugo Hansson och Verner Forsbring, innan Thomas Hansson för 15 år sedan blev ny ägare.
En kulturklenod av rang i Göinge är bössan som anses ha tillhört snapphanen Lille Mats och som har anknytning till 1600-talets Hovdalaborg.
Bössan var i dåligt skick när, den kom i Hembygdsföreningens vård men är nu varsamt renoverad av ingen mindre än f kommunalrådet Lennart Jönsson (S) i Bjärnum, tillika skicklig finsnickare.
Han har tillverkat ett nytt stöd i valnöt för bösspipan samt putsat och polerat övriga delar. Allt har måst göras med största hänsyn till det kulturhistoriska värdet.
Jobbet var särskilt roligt för Lennart, eftersom han under sin politiska gärning var med om att återskaffa klenoden till Hembygdsföreningen.

Som tidigare meddelats har Arne Boo, Hässleholm, avlidit i en ålder av 86 år.
Arne Boo, en av Hässleholms musikprofiler, har gått ur tiden.
Han var yngste son till musikfanjunkaren Karl Axel Boo och Aina Boo. Tidigt kom musiken att prägla Arnes liv och han praktiskt taget växte upp i tonernas värld.
Karl Axel och dennes bror, Sigvard, var båda aktiva musiker och engagerade i många olika musikaliska sammanhang. Bland annat turnerade de båda bröderna med dansorkestern The Hot Boys, som startades redan på 1930-talet.

Så småningom blev Arne också en av musikerna i The Hot Boys och när den äldre generationen tackade för sig, fortsatte Arne med bandet.
Han var en uppskattad trumslagare. Många är inte bara Hässleholmare utan även publik från övriga Sverige som dansat till tonerna av den populära orkestern som så småningom bytte namn till Arne Boos orkester. Några skivinspelningar blev det också, där Bror Lundh stod för den vokala delen.
Arne var också aktiv i Hässleholms musikskola, där han var lärare under många år. Tillsammans med några andra musiklärare startades 1980 en brassensemble som kom att kallas Hässleholms brunnssextett. Deras första officiella framträdande var invigningen av Ljungdala kyrka i Hässleholm den 7 september 1980. Arnes sista engagemang med Brunnssextetten var 2016.

När regementsmusikkåren vid T4 i Hässleholm upphörde 1957 var Arne en av flera entusiaster som beslutade vid ett möte den 8 juli samma år att föra blåsmusiktraditionen vidare och bildade en blåsorkester. Här trakterade Arne också trumpet förutom trummorna. Detta var starten på Hässleholms stadsmusikkår, där även Arnes far, Karl Axel, under många år spelade sousafon.
I slutet på 1960-talet bildades Studiebandet, som var ett storband som spelade storbandsjazz med Arne på trummorna. Bandet hade bildats som en studiecirkel i Studiefrämjandets regi och gav otaliga konserter, ibland med gästartister som Bengt Hallberg, Jan Johansson, Arne Domnérus, Richard Boone, Sonya Hedenbratt och Svante Thuresson.

1976 startade Arne musikaffären ABO-musik hemma i villan på Floragatan. Så småningom växte verksamheten och 1979 flyttades verksamheten till en lokal på Frykholmsgatan.
Arne lämnade verksamheten 1994 men butiken drevs vidare under ytterligare ett antal år i annan regi.
I november 2017 besökte jag tillsammans med Arne och Arnes son, Mats, utställningen I afton dans på Hässleholms hembygdsmuseum. Det blev en nostalgitripp att höra Arne berätta minnen och anekdoter från ett långt och innehållsrikt musikliv, då många minnen vaknade i honom när han såg utställningen som handlar om Hässleholms nöjesplatser genom tiderna. Nöjesplatser som under Arnes omfattande musikliv kom att bli en stor och viktig del.

Sista gången Arne syntes i musiklivet i Hässleholm var den 30 december 2017 i Hässleholms kulturhus, då Hässleholms stadsmusikkår gav en nyårskonsert.

Hej, jag heter Eliza. Jag ritade Nalle Puh för han var min favorit när jag var liten”.
Det skriver sexåriga Eliza Lucchesi på Ålvägen i Hässleholm, som skickat in denna underbara teckning. Och vet du, Eliza, man blir aldrig för stor för Nalle Puh!
Som tack skickar vi dig en bok med Elsa Beskows sagor om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin.

Kompositören och artisten Bob Dorough, Mount Bethel, Pennsylvania har avlidit i en ålder av 94 år.
Han blev främst känd genom tv-serien Schoolhouse Rock, på 1970 till 1990-talet.
Han växte upp i Texas och under andra världskriget deltog han i arméns band, där han arrangerade musik och spelade piano, klarinett och saxofon. Därefter blev det musikstudier vid North Texas State University och Columbia University in New York City, och på fritiden spelade han piano på lokala jazzklubbar.
1954 och 1955 arbetade han som musiker och gjorde inspelningar med sångerskan Blossom Dearie.
Bob Dorough flyttade till Los Angeles, där han skrev sången Devil May Care 1956, som jazzens stora Miles David gjorde en instrumental inspelning på. När Miles Davis spelade in sin julskiva, lät han Bob Dorough skriva sångtexter och Doroush spelade även in låten Nothing Like You, och blev därmed en av få musiker som även har sjungit på Miles Davis plattor.
Från 1973 till 1985 skrev han avsnitt och regisserade Schoolhouse Rock, en animerad serie som lärde de amerikanska barnen att läsa och räkna. Serien blev återigen väldigt populär bland barnen på 1990-talet. Med låten Three Is a Magic Number fick han sedan ansvaret för musiken i tvserien och han skrev alla sånger till Multiplication Rock.
Bob Dorough var sångare i ”The 44th Street Portable Flower Factory” och han turnerade även många gånger i Europa med saxofonisten Michael Hornstein, basisten Bill Takas och trummisen Fred Bracful.
Han mottog flera hedersutnämningar som Årets artist 2002 vid Pennsylvania Governor’s Award for Arts. Han var Grammy nominerad för Bästa inspelning för barn 1974 och 1998 fick han en pats i Arkansas Jazz Hall of Fame.
Bland några av hans många inspelningar kan nämnas Multiplication Rock (1973), Sing and Swing with Bill Takas (1984), Songs of Love (1988), Wild Times att the Waterhole with Bernie Krause (1991), Duets (2012), Christmas Feet (2011), Miles Davis: Facets (1967), Miles Davis: Sorcerer (1967), och Blossom Dearie: I’m Hip (1998).

Tassar skapar avtryck, en lite bok om stora känslor. Så heter Eva Frids nya bok som börjar säljas på lördag på Kulturkaféet i Hässleholm.
Det är en bok om hur mycket ett husdjur faktiskt kan sätta avtryck i en människas hjärta.

”Men det är ju bara en hund” eller ”Det är väl inget att bry sig, det är ju bara en katt”.
Orden känns säkert igen, inte minst av alla dem som mist ett älskat husdjur och som med sorg i hjärtat försöker hålla tårarna på plats bakom ögonlocken.
För väldigt många människor är en hund inte bara en hund och en katt inte bara en katt. Ett marsvin eller en kanin är kanske inte heller bara är ett marsvin eller en kanin.

Det är inte första gången som Eva Frid skriver en bok om stora känslor i ett litet bokformat.
Förra boken som hade titeln En mamma är alltid en dotter beskrevs förhållandet mellan mödrar och döttrar från olika personer synvinklar. En relation som både kan vara glädjefylld men också göra ont.
Idén att låta de här små historierna om stora känslor hamna i bokform uppstod från början ur ren ilska.
Eva försökte att jobba som frilansskribent men märkte hur svårt det var att sälja artiklar. När hennes mamma sedan dog kom det som en chock. Sorgen var enorm, trots att Eva nu var en vuxen människa som ”borde” kunna hantera sorgen på ett kontrollerat sätt.

Hon ser en av sin uppgifter att förmedla berättelser och då inte minst berättelser som kan ge tröst och visa att människor inte är ensamma om sina känslor.
– Jag tänker ibland när jag går i en butik och handlar hur mycket vi alla visar upp en fasad trots att vi bär på svåra upplevelser.
Tanken är att det ska bli två små böcker om känslor till.
I de här böckerna finns förutom olika personers röster även någon som har specialistkunskaper i det aktuella ämnet.

I den nya boken handlar det om en veterinär som åker hem till människor när det är dags att avliva ett djur.
– På så sätt slipper djurägare åka hem med ett tomt koppel, konstaterar Eva.
Faktum var att mitt under skrivandet av boken fick den egna hunden Mira avlivas.
Eva är noga med att poängtera hur viktigt det är att inte förminska människors känslor. Det som en person tar med en klackspark kan för en annan vända upp och ner på tillvaron.
– Jag brukar alltid säga att alla människor har rätt till sin egen historia.

Boken om mödrar och döttrar och boken om kärleken till sina husdjur ges ut i ett litet format.
– Det ska vara en bok som är lätt att bära med sig och en bok som kan fungera bra att ge bort i present. Det är böcker som både kan väcka tankar och skänka tröst.

Någon trädgårdsutbildning har Eva Karlsson på Kristinelunds plantskola utanför Tyringe inte. Men växter och blommor är hennes vardag och de latinska namnen verkar sitta klistrade på hennes tio fingrar.

Trots att vi bara står på tröskeln till sommaren fylls man av en semesterkänsla när ingången till Kristinelunds plantskola är passerad. Fåglarna sjunger i näbben på varandra, växterna står och stampar för att komma i jorden och ett par damer har slagit sig ner mitt i hela härligheten för att dricka kaffe.
Är det verkligen okej att sätta sig och dricka kaffe här?
– Jajamän, svarar Eva Karlsson som tror på att vara tillmötesgående mot kunderna.
Här har grupper både firat födelsedagar, haft möten eller bara gått runt och flanerat.

Eva visar runt i trädgården som ju faktiskt är en plantskola. Men det är en plantskola som känns mer som en trädgård. Men hur blev det så?
– Ja, det här var egentligen en potatisåker från början, förklarar Eva.
Från början arrenderade Eva Karlsson och hennes man Lars-Åke Johansson trädgården som de började bearbeta för att förvandla till en plantskola. De byggde, grävde, schaktade och planterade. När området skulle säljas dök frågan om vad som nu skulle hända upp. Skulle de kunna fortsätta att arrendera eller skulle marken användas till annat. Osäkerheten gjorde att paret Karlsson-Johansson köpte marken och de byggde dessutom ett hus i närheten.

Den riktiga trädgårdsnörden i familjen är egentligen Lars-Åke. Det var han som jobbade inom branschen och det var han som ville starta eget. Eva var dock inte sen att hänga på och i början gjorde hon det med små barn springande runt benen. Det var 1991 och sedan dess har trädgården/plantskolan växt åt olika väderstreck. Och den fortsätter att växa.
– Här ska bli en rosenträdgård, berättar Eva och demonstrerar samtidigt olika rossorter. Vi har 390 stycken som vi satt i kruka och cirka 250 rosor från i fjol.
Eva fortsätter att berätta om Lars-Åkes stora kärlek till rosor och till slut kommer hon fram till att antalet på plantskolan nog ligger på runt 1 000 exemplar.
– Här ska vi sätta växter som älskas av fjärilar och bin, fortsätter Eva innan hon vandrar vidare för att presentera den kommande ”hemliga trädgården”.
Ett litet kafé är på gång, och där ligger dammen, och där är scenen och där rinner en liten bäck och där … Med andra ord finns här en liten överraskning bakom varje hörn.
Att säga att det finns mycket att göra i Kristinelunds trädgård är en underdrift. I alla fall om man som Eva är gift med en idéspruta som lyckas påbörja varje projekt nästan innan tanken är färdigtänkt. Och man får inte glömma alla plantor och tillbehör som ska köpas in för att därefter få sin plats i plantskolan innan kunderna får chans att botanisera och handla. Ändå är Eva uppe med tuppen. Eller om sanningen ska fram så är hon uppe innan tuppen.
– Jag stiger upp vid femtiden, berättar hon. Jag vill nämligen aldrig missa ljudet av fågelsång.
Eva har aldrig gått någon trädgårdsutbildning utan har lärt sig det hon kan om växter och trägård på egen hand.

Jobbar du hela sommaren?
– Nej, mitt i sommaren tar vi och åker iväg med barn och barnbarn ett par veckor och bara kopplar av, berättar Eva. I fjol var vi på Gotland och i år blir det Norge. Men vi behöver ett stort hus eftersom vi är så många.
Familjen består av inte mindre än fem barn och sju barnbarn. Och så den vita herdehunden Brolle förstås.
Till slut undrar man ju vilka Evas egna favoritväxter är.
– Jag tycker om gammeldags perenner som till exempel pioner. Och så är jag väldigt förtjust i prydnadsgräs.
Vad skulle du jobbat med om du inte arbetat med trädgård?
– Oj, jag skulle kunna tänka mig att jobba i kassan i en butik, svarar Eva med ett skratt. Men nej, skriv inte det.
För egentligen har hon ju hamnat på rätt plats. Hon vet om att hon är privilegierad som får jobba i denna blomoas så gott som varje dag. En plats som för närvarande bara blir vackrare och vackrare för varje dag.

60 år fyller den 27 april Lena Malm Lindgren i Sösdala
Hon är uppvuxen i Tjörnarp, dotter till avlidna Britta Malm och Boris Malm.
Lena flyttade till Sösdala med sin make Bengt i augusti 1980. Åtta år senare föddes dottern Emelie och 1989 gifte sig paret.
Lena har jobbat som vårdbiträde, men 2012 läste hon till undersköterska. 1990 fick hon tjänst på Tureholm i Sösdala. 2000 flyttade avdelningen upp på Björkhaga, där Lena idag jobbar på demensavdelningen.
Fritiden tillägnar jubilaren med familjen och vännerna och hon älskar att spendera sin tid med barnbarnet Morris.

Som tidigare meddelats har Alva Asai i Glimåkra avlidit i en ålder av 81 år.
En sann medmänniska, Alva Asai, har lämnas oss och jordelivet.
Den 18 april 2018 samlades släktingar och vänner i Glimåkra kyrka för att ta ett sista farväl. Aprildagen visade upp sig från sin allra bästa sida. Solen lyste fram mellan lätta vita molntussar.
Vårdagen var precis som det kan anas att Alva velat ha den.
Om den glada flickan och fembarnsmamman Alva finns mycket att säga. Hon var bland mycket annat författare, framgångsrik kycklinguppfödare och tillsammans med sin älskade man Sueki drev hon en riksbekant framgångsrik kennel.
En bild av en stolt Alva uppvisande sina älskade schäfervalpar krypande i gräset på gårdsplanen framkallar ett varmt leende. Tillsammans med Alva där i gräset kunde understundom ses prominenta valpköpare från hela landet.
Under en lång rad år ringde telefonen i juni hemma på gården i Kvistalånga. Alvas glada stämma förkunnade att det nu var dags ta på sig kaptensmössan och mönstra på flytetyget i Helgeå.
I kretsen av vänner avåts lunch ombord på Denningarums flotte. Friden härskade i grönskan under träden längs den långsamt framflytande ån. Alva trivdes där bland vänner, det kunde vi alla se.
Vattnet fortsätter att strömma och sommarmolnen rör sig lätta över himlavalvet och visst är Alva för alltid med oss här på vår fortsatta resa.

Thoas Fioretos forskar om leukemi, om varför den uppstår och vad man kan göra åt sjukdomen. Han har utsetts till Wallenberg Clinical Scholar, vilket innebär nya forskningspengar.
– Framför allt är det en extrem ära, säger han själv.

Men pengarna betyder förstås mycket. Hans forskning tillförs tre miljoner kronor om året i fem år.
– Det ger ju en arbetsro, säger han och tillägger att det också ger utrymme för att forska på vägar som man är osäker på om de leder någonstans, som kanske inte ger resultat, åtminstone inte på kort sikt.
Thoas Fioretos leder en forskargrupp på ett tiotal personer – antalett skiftar, det är ständig omsättning i sådana här forskargrupper – och huserar i BMC, Biomedicinskt Centrum i Lund.
Han är läkare, vilket har betydelse för just det här anslaget. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse vill i programmat med Clinical Scholars stödja just medicinsk forskning som sker nära patienterna.

– Jag skulle tro att jag lägger 70 procent av min arbetstid på forskning och att 30 procent är klinisk tjänstgöring, säger Thoas Fioretos.
Han är professor i klinisk genetik och hans forskning gäller alltså leukemi, eller blodcancer. Han studerar genetiska förändringar i leukemiceller.
– Jag vill förstå varför det uppkommer. Det sker genom mutationer i celler. Mutationer kan se väldigt olika ut – i själva verket finns det hundratals olika former av sjukdomen, med olika grader av farlighet.

Av detta kommer att behandlingarna också behöver se mycket olika ut, från individ till individ.
Thaos Fioretos berättar att hans intresse för genetik väcktes när han arbetade ett år på ett laboratorium på Kreta.
Att han var där berodde först och främst på att han ville lära sig grekiska, hans fars modersmål.
– Han var en enkel bondpojke som kom till Sverige och läste till läkare här. Han blev professor i medicin.

Grekiskan hade fått stå åt sidan när Thoas Fioretos var liten; mamma var från Österrike, så det fick bli tyska och svenska som talades. Han berättar att föräldrarna avråddes från att blanda in ytterligare ett språk när barnen var små.
Faderns yrke gjorde att familjen flyttade runt en del.
– Jag är född i Malmö och växte upp där och i Kristianstad, Örebro och Lund – mest Lund.

Han hade funderingar på att läsa juridik, men följde alltså i sin fars fotspår.
Han var redan läkare när han tillbringade det där året på Kreta, bland annat med att studera bananflugor, klassiska försöksobjekt för genetiker. Hemkommen tillbringade han ett år som kirurg i Kristianstad innan han gav sig genetiken i våld. 1998 kunde han sätta specialist inom klinisk genetik på visitkortet.
Att han kom att forska kring just leukemi, berättar han, beror på att han råkade träffa professor Felix Mitelman, också verksam i Lund, som höll i ett forskningsprojekt som handlade om just leukemi och där blev han en del.

– Sedan åkte jag utomlands och bodde i Los Angeles med min fru i två år. När jag kom hem började jag söka egna forskningsanslag.
Thoas Fioretos berättar att även mycket av tillvaron utanför själva arbetstiden ägnas åt forskning. Åt funderingar, åt att läsa in vad andra håller på med.
– Det är ett behov som driver forskningen, att hela tiden söka nya svar. Man blir liksom inte mätt, det kommer ständigt nya saker.
Och fastän man hela tiden finner nya former av cancer, så finns det en stark stimulans i att medicinen också utvecklas.

– Det finns flera exempel på cancerbehandlingar som tidigare krävt cellgifter och kanske benmärgstransplantation, men där det nu räcker med tabletter.
Hans egen forskning har fött fram det börsnoterade företaget Cantargia, som arbetar med att få fram läkemedel mot olika cancerformer. Där har man nu kommit så pass långt som till att prova läkemedel på patienter.
– Det pågår nu på flera ställen i Europa. Det är en stor tillfredsställelse att uppleva att något man arbetar med här kommer så långt.

Men det är fortfarande en bit kvar. Det är mycket strikt reglerat hur testning av ett nytt läkemedel ska gå till; när den är klar, och om man anser att medlet gör det man hoppats, följer också en process där olika myndigheter bestämmer om det ska godkännas.
Thoas Fioretos berättar att han inte längre är inblandad i ledningen av företaget, utan fungerar som vetenskaplig konsult.

Han har också, tillsammans med en matematiker, startat ett företag som byggt ett dataprogram för att analysera stora informationsmängder.
Thoas Fioretos var i Kina när beskedet om att han blivit Wallenberg Clinical Scholar kom. Det handlade om ett seminarium kring en upptäckt om barnleukemi som hans forskargrupp och en i Kina gjorde för ett par år sedan.
Vi träffar honom dagen efter att han kommit hem, han är lätt jetlaggad och har inte hunnit fira ännu.

Men det tänker han göra:
– Felix Mitelman sade till oss att ”ni måste alltid fira när ni har en framgång”.
För forskning handlar till stor del om att misslyckas, att det inte går som man förväntat eller hoppats, eller att man inte förstår vad som händer och varför. Nu finns det i och för sig en lärdom även i att få reda på vad som inte fungerar, hur det inte är, men motsatsen måste vara roligare.
– De forskare som överlever och tar sig framåt är vana vid motgångar. Det krävs ett visst psyke, säger Thoas Fioretos.

Och påstår själv att han är bra på att fira, att han lyder rådet från Felix Mitelman – som för övrigt har sitt arbetsrum bara några dörrar bort från hans.
Fira tänker han göra både med forskarkollegorna och med familjen – den kan också behöva få dela glädjen när allt arbete ger frukt.
För arbetet följer som sagt ofta med hem.

– Jag tycker om teater, musik, litteratur, resor. Mycket av det har jag försakat.
– Man jag har ju fått något annat, som är oerhört spännande.

I dagarna är det 50 år sedan ”Värpatorparen”, som han kallades i folkmun, gick ur tiden.
Tidningens grundare och chefredaktör Per Axel Persson var uppskattad av såväl journalister, typografer och övriga yrkesgrupper. Han beskrivs som en god arbetsgivare som förstod personalens bekymmer och kunde räcka en hjälpande hand vid tillfälliga svårigheter. Han hade allas aktning helt och fullt och utan undantag.
Av en händelse porträtteras på en helsida ett par dagar senare hans trogne medarbetare, blivande tidningskungen Harry Hjörne (1893 till 1969).
Sannsagan om toffelmakarens son från Hässleholm berättas för oss av adjunkten Gunnar Andréasson från Göteborg, men nybliven hässleholmare. Vi minns att han här startade föreläsningsföreningen ”Harry Hjörne”. Sedan Andréasson lämnat ordförandeskapet, föll det lovvärda initiativet tyvärr i glömska.
Hur ser framtiden ut? Det frågas i en stor rubrik som gäller Hässleholms sjukhus.
För att uppfylla politikernas sparkrav har man ålagts banta bort ett stort antal vårdplatser, vilket rimmar dåligt med den stora överbeläggning som funnits. Ett 20-tal anställda kommer också att beröras av denna förändring, vilket i stort sett motsvarar en hel vårdavdelning.
Oron är följaktligen stor bland de anställda. ”Hur vi ska lösa det här exakt vet vi ännu inte”, säger sjukvårdsdirektör Nils-Olof Sennmalm och tillägger: ”Hade vi fått längre tid på oss, kunde vi löst förändringarna på ett smidigare sätt”.
I nästa nummer av vår tidning konstateras att Akuten i Hässleholm får bra betyg – men att Socialstyrelsen vill lägga ner den på grund av att akuterna i Skåne ligger för tätt.
Man menar också att en koncentration skulle minska dödligheten i landet. Chefsöverläkare Ewald Ornstein håller med om att vissa svåra akutfall borde skickas till exempelvis Kristianstad, men han finner inte underlag för en nedläggning här med sina 27000 patienter årligen.
Rubriken ”Fjolårets dundersuccé upprepas” handlar om Bonna-rock på Hovdala.
Arrangören Niklas Sigesgård har även i år dragit ihop ett spännande startfält. Peps Persson ställer upp som främsta dragplåster och även Joddla med Siv återkommer.
Resten är nya artister, och det mest spektakulära inslaget blir tveklöst Eddie Meduza, mannen som i landets folkparker gjort sig känd som snuskrockens och vulgäriteternas okrönte kung. Men Meduza har idag ett helt annat låtmaterial och Sigesgård tror att det passar in i programmet för en familjeföreställning på Hovdala.
Mera nöje men nu med idrottsligt inslag. Leif ”Loket” Olsson drog nämligen tusentals ortsbor till Stortorget som auktionsutropare till förmån för Bedrupfonden, vilket gav ett tillskott på 66 800 kronor.
Loket ångade på i gammal känd stil, och mellan utropen drog han sina historier och prånglade ut Bingolotter. Med på scenen fanns också Bengt Bedrup själv och tillsammans med Loket förrättade han utdelning av stipendier ur fonden som bär hans namn.
Idrottsmän och kvinnor och ungdomsledare – ingen nämnd och ingen glömd – belönades för den insats de gör inom idrotten.
Nu råder vår med värmerekord i Göinge!
Den 26 april uppmättes i Osby plus 26 grader, varmast i Skåne och i Hässleholm 24 grader. Men svettigast var det i halländska Torup med 27,4 grader, vilket i det närmaste tangerade Sverigerekordet från 1913.
Så det var definitivt dags att damma av shortsen, solglasögonen och sandalerna.
Även på Playa del Finjasjön hittades en och annan soldyrkare, till exempel en anonym tidningsläsare eller en kvinna som var ledig från jobbet och nu gärna bättrade på sin solbränna.

Dödsfall Artisten Zannah Hultén har avlidit i en ålder av 62 år.

Artisten, sångpedagogen och musikproducenten Zannah Hultén var född 1955 i Malmö.

Zannah Hultén var nyligen med i juryn för TV4-programmet ”Stjärnornas stjärna”.

– Vi är förkrossade av nyheten att Zannah gått bort, säger programmets exekutiva producent Hans Abrahamsson i ett uttalande till Nöjesbladet.

https://delivery.youplay.se/load.js?id=346225

Ibland får man finbesök på redaktionen!

Engla Höjendal hälsade på och lämnade en jättefin teckning och för att ingen ska undra över motivet, har hon skrivit tydligt och fint vad hon målat: ”Squishy, Shopkins och Sjöjungfru”.
Som tack fick Engla en Pelle Svanslösbok om kropp och hälsa, vilket passar bra då Engla ska bli sjuksköterska när hon blir stor.

För Åke Nilsson i Vinslöv är en motor inte bara en motor och en traktor inte bara en traktor. Det handlar om livslång kärlek och ett brinnande intresse.

Det regnar kalla aprildroppar just den här dagen. Det innebär att Åke Nilssons traktorer fått dra på sig var sin regnrock som skydd.
Speciellt den lilla gröna Steigern ST250 som är Åkes stolthet ska skyddas från väder och vind. Den lilla juvelen har sällskap av lite mer väderbitna fordon i Åkes lilla maskinpark som ligger mitt i ett villaområde i Vinslöv. För Åke använder sina små traktorer. Han fraktar, plogar och lyfter, allt beroende på vilken maskin han plockar fram.
Men den lilla Steigern gör kanske inte så mycket nytta. Den fungerar mest som ögongodis och som ett bevis på att det faktiskt går att bygga en skalenlig kopia av denna i verkligheten mycket stora traktor som började byggas i Norddakota i USA.
– Jag börjar med däcken för att därefter bestämma skalan, berättar Åke.

Man förstår att detta är en klok tanke eftersom däcken i princip är det ända som inte mejslats fram för Åkes hand. Till och med backspeglar, antenn, vindrutetorkare, dörrhandtag och andra små detaljer har han tillverkat själv. För närvarande är det motorn som han hoppas kunna få liv i. Och där handlar det om detaljer och precision som heter duga.
– Jag har alltid varit intresserad av motorer, berättar Åke och förklarar hur han i princip föddes rakt in bland olja och maskindelar.
Hans far och farbror jobbade med motorer och han var inte så gammal när en äldre motor från en så kallad EPA-traktor landade i hans armar. Praktiken i skolan gjorde han givetvis på en bilverkstad. Kanske kan man säga att det var starten för ett arbetsliv bland cylindrar, ventiler, kolvar, lager och tändstift.

Åke började jobba på Lantmannaföreningen där han reparerade lantbruksmaskiner. Det var där han kom i kontakt med den imponerande Steigern för första gången.
– En Steiger ST250 levererades till Råbelövs gård. berättar Åke. Det var den enda som fanns häromkring och det var jag som servade den.
Åke jobbade på Lantmannaföreningen i 22 år innan han började på Backers. Även där jobbade han med att reparera och underhålla maskiner.
– Ja, det hände även att jag byggde små maskiner, tillägger han.
Åke visar runt bland sina egna fordon, maskiner och reservdelar.
Här finns en fyrhjuling som Åke egentligen tycker är för klumpig att köra,
– Men jag ville ha en fyrahjuling innan det var dags för rollatorn, förklarar Åke med sitt bredaste leende.
I ett förråd står en motorcykel från 1983.
– Det var min sjunde motorcykel, men denna har jag faktiskt behållit sedan dess.

I ett annat förråd står en motordriven säckakärra.
– Den har jag haft mycket nytta av, berättar Åke och förklarar hur bra den är när man ska flytta tunga saker. Den går till och med in i en hiss.
Och så finns det en vedklyv
– Även den har jag byggt själv.
Så där fortsätter det allt medan reporterblocket blir blötare och blötare.
Med sina traktorer som dyker upp här och var, har han skottat snö, plöjt, harvat, kupat potatis och kört hem ved. En av de lite äldre och mer ärrade traktorerna har enligt Åke tjänat sin ägare i mer än 2 000 timmar. Med andra ord en riktig trotjänare.
– Den har varit guld värd, säger Åke och tittar kärleksfullt på sin gamle kamrat som nästan verkar ha blivit som en familjemedlem.

Regnet tilltar och Åke bjuder ner i sin källarverkstad. Det är här detaljerna svarvas och slipas fram. Det är också här många idéer glimmar till. Man kan nästan se den lilla glödlampan blinka till ovanför huvudet på Åke. Han är en Uppfinnar-Jocke av rang som ser en ära i att göra i princip allt på egen hand.
Men det måste finnas ytterligare någon dröm att förverkliga.
Nu lyser den imaginära glödlampan över Åkes huvud igen.
– Jag skulle vilja bygga en Volvo F88, berättar han och tillägger att det var den första lastbilen som han körde. Den plogade jag flygfält med när jag låg i lumpen.
Sedan rycker han på axlarna.
– Men jag tror inte att tiden räcker till.

Samtidigt förstår man att det är viktigt att få drömma och att få låta idéerna komma och gå. Kanske blir nästa projekt något helt annat. Kanske blir det just en Volvo F88. Eller så börjar han bygga modellflygplan igen, som han gjorde som ung. Eller så får någon av de gamla traktorerna en helt ny kostym. För med Åke och hans motorer kan man aldrig vara säker. Det är nog det enda som är säkert.

Skådespelerskan Pamela Gidley, har avlidit i en ålder av 52 år.
Hon var född och uppvuxen i Massachussetts, USA, tillsammans med tre bröder. 1985 vann hon Wilhemina Modeling Agency’s ”Most beautiful girl in the world” tävling och därefter tog modellkarriären fart.
Hon studerade vid New York Academy of Dramatic Art och flyttade sedan till Los Angeles för att satsa på en filmkarriär.
Debuten kom 1986 i filmen Thrashin’ och därefter blev det många roller på vita dukten som exempelvis Disturbed (1990), Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992), Freefall (1994), Mafia! (1998), Liar’s Poker (1999), The Little Vampire (2000), Landspeed (2002).
Hon gjorde även många tv-roller som bland annat I MacGyver; Final Approach (1986), Crime Story: Love Hurts (1987), Angel Street (1992), flera episoder av CSI: Crime Scene Investigation (2001-2002) samt dokumentärer som Moving through time: Fire walk with me memories (2014).

Artisten, sångpedagogen och musikproducenten Zannah Hultén har gått bort i en ålder av 62 år.
Hon fick sin utbildning på Berklee College of Music i Boston och hon var även elev hos bland annat Ebba Nilsdotter och Etta Cameron. Zannah Hultén hade en Master of Fine Arts från Kungliga musikhögskolan och hon har turnerat som sångerska och artist under många år.
Hon grundade 1994 Zannah Hulténs Song Academy i Stockholm och deltog som sångcoach i musikprogrammet Popstars 2002 och under våren 2010 även i SVT:s Jakten på Julia.
Hon satt även i juryn i tv-programmet Stjärnornas stjärna på TV4. Hon har coachat sångare som Robyn, Veronica Maggio, Ola Salo, Icona Pop och Red Hot och även vid musikaler som Mamma Mia! på Cirkus i Stockholm (2005 till 2007).
Bland de många Twitterinläggen efter artistens bortgång skriver bland andra komikern Babben Larsson: ”Ofattbart sorgligt! Min vän och sångcoach borta … Sov gott Zannah Hultén”. Artisten Michaela de la Cour tweetar: ”R. I. P Du vackra Zannah. Du var den mest fantastiska person jag träffat, vi kunde prata om allt. Du hjälpte både mig med min röst och var ett fint stöd när jag lämnade Army of lovers. Du lyste så starkt och lät även andra lysa”.
Nyligen satt hon i juryn för Stjärnornas stjärna och producenten Hans Abrahamsson uttalar sig i Nöjesbladet: ”Vi är förkrossade av nyheten att Zannah gått bort”. Hon var en fantastisk person som vi fått äran att lära känna. Alla våra tankar går till Zannahs nära och kära.

Sandra Bjurman har som vanligt de senaste åren, en låt med i finalen på Eurovision Song Contest. Men det är inte riktigt säkert att hon åker till Lissabon, eftersom det händer en del i hennes eget musicerande just nu.

För sjätte gången har Azerbajdzjan valt att ställa upp med en låt som Sandra Bjurman varit med om att skriva. Varför slår hennes låtar så bra just där?
– Jag vet inte riktigt vad det är, säger hon. De senaste åren har dessutom låtarna lämnats in anonymt och sedan har en jury bestämt vilken det ska bli. Förra året var jag med på en – och den vann. I år lämnade jag in tre låtar tillsammans med Dimitris – en av dem vann.

Låten ifråga heter X My Heart, sjungs av artisten Aisel och Sandra har skrivit den ihop med greken Dimitris Kontopoulos.
Det är så det brukar gå till – låtarna kommer till i samarbeten med andra personer, så det är flera som får dela på äran. Det kan gå till på många olika sätt; medförfattarna kan finnas både långt borta och nära.
– Jag tycker om att skriva lite utanför boxen, funderar Sandra. I Eurovisionrummet är det inte jättehögt i tak vad gäller text och teman, men jag försöker alltid pusha och tänja på det lite – kanske är det så jag hittar något som går hem.

Och det är inte bara i Azerbajdzjan hon slår. Hennes låtar har placerat sig högt flera gånger; 2011 gick det till och med så bra att hennes låt Running Scared vann finalen.
För det mesta har hon alltså skrivit för Azerbajdzjan, men en gång har hon representerat Ukraina.
För den svenska melodifestivalen har hon skrivit för och med Louise Hofsten, som tävlade 2013 med Only the Dead Fish Follow the Stream – eller Fisklåten, som Sandra kallar den för att spara tid.
Samarbetet med Louise Hofsten hade hon för övrigt inlett redan tidigare och det fortsätter.
– Vi håller på med hennes nästa platta.
Hon berättar att Louise Hofsten varit nere ett par dagar innan den här intervjun så att de kunde jobba ihop:

– Men vi skrev faktiskt en låt tillsammans över Facetime – jag tror att det eventuellt kan bli singeln.
Till den låten fanns redan en bakgrund av Stefan Örn, som Sandra Bjurman ofta jobbar med. De fick kontakt genom Anders Bagge, en annan låtskrivarpartner.
Sandra Bjurman växte upp i Limhamn. När hon flyttade till Stockholm, 16 år gammal, var det för att utveckla sig inom dans i Svenska balettskolan.
I alla fall var det så mamma hade tänkt det. Hennes egna drömmar hade börjat dra åt ett annat håll:
– Min baktanke var att börja göra musik.
Så hon var runt i olika studior, skrev musik, spelade in låtar – ” … som aldrig gavs ut”. – och lärde känna folk i branschen.

När så musikgymnasiet Rytmus öppnade intill balettskolan sökte hon dit – och kom in.
– Jag gick där ett år, men nej – jag kände mig plötsligt så dålig. Jag är självlärd, kan inte noter, ingen teori – jag förstod det inte så bra. Jag fick ut mer av att stå i studion.
Och så gjorde hon.
– När jag var 19 blev jag sajnad av Universal i Stockholm. Då kom min son och då lade jag allt på is, flyttade ner och köpte lägenhet i Malmö.
Mot slutet av decenniet började hon tillbringa mycket tid i Stockholm igen, samarbetet med Anders Bagge och Stefan Örn kom igång ordentligt. 2008 var hon medförfattare till Årets låt i Litauen.
2010 började hennes ännu pågående affär med Eurovision Song Contest.
Men det är alltså inte säkert att hon åker till finalen:

– Fast jag är halvt portugisisk; mamma är från Madeira och jag har släkt i Lissabon.
Ett viktigt skäl för att stanna hemma är att hennes band har kostsam studiotid inbokad inte långt efteråt och inför det vill hon planera så att de utnyttjar de dyrbara timmarna så effektivt som möjligt.
Hennes band heter Bjurman och har drygt två år på nacken.
– Jag har länge velat ha ett band. Som i högstadiet: stå i replokalen, göra musik tillsammans, ha gemenskapen.
Sandra har de senaste åren arbetat för att komma loss från vad hon upplevde som begränsande kontrakt med skivbolag och förlag och bli helt sin egen. För några månader sedan var det fullbordat.
– När man ligger på ett stort bolag tar det väldigt lång tid från idé till lansering. Det tar ungefär ett och ett halvt år från det att man skriver en låt tills man får dela den med publiken.

– Att skapa musik är ju ett slags energi, något som lever – man vill inte vara trött på låten redan innan den kommer ut.
Så nu odlar hon en helt annan inställning.
– Målet är att bandet ska ge ut en singel i månaden.
Och det gör de.
Ännu snabbare går det på ett annat spår. På vad de kallar Music Diary lägger bandet varje söndagskväll klockan 21 ut en inspelning, gjord med mobiltelefon, på sin Youtubekanal. Det är fem, sex minuters improvisation som har klippts ner till runt tre minuter.
– Det är läckert – i dag är så mycket musik tillrättalagd och polerad.

– Det är inte det här. Men jag har alltid gjort musik på det här sättet, jammat ihop något. Det kan nästan bli lite magiskt – man vet inte riktigt var det kommer ifrån.
Repetitionslokalen finns just nu i hennes och maken Henriks – också musiker, men i ett helt annat sammanhang – villakällare. Det är där hon spelar in Music Diary på sin mobiltelefon, som hon sedan också använder för att bildsätta materialet innan det läggs ut på nätet.
Det finns ett mer långsiktigt projekt också – det är där som den bokade studiotiden kommer in.

Sandra har också märkt att det är svårt att få livespelningar, så på den fronten tänker hon också lägga energi.
Allt det här gör att hon drar ner på arbetstiden i den klädbutik i Malmö där hon också jobbar.
Apropå kläder berättar hon att hon i sina första Eurovisionfinal såg till att vara mycket mer inblandad i allt som rörde framträdandet, som kläder och styling, än vad hon är nu.
Nu har hon en mycket mer sansad inställning till evenemanget.

När antikhandlaren Dan Holm medverkade i tv:s Bytt är bytt var det något av en dröm som gick i uppfyllelse. Sedan två år tillbaka jobbar han heltid med sin passion, har övergivit operaambitionerna och fantiserar istället om ett änglaskåp.

I utkanten av Tyringe tronar ett klassiskt svenskt torp, med ovanligt många uthus. Dan Holm öppnar dörren till ett av dem.
– Vi kan kika in här, men som du ser kan vi inte gå in … Det går nämligen in mer än det går ut! konstaterar han med ett skratt.

Mycket riktigt, här trängs pinnstolar med Moraklockor, skåp och fyndlådor. Det syns att mannen som bor här spenderar en hel del tid på loppmarknader och auktionshus. Sedan två år tillbaka har han också lyckan att kunna försörja sig på sina två hobbys: att köpa och sälja antikviteter, och att sköta sin skog.

– Men man är alltid först en samlare, innan man blir en handlare, säger han med en nick mot de många prydnadsföremålen och möblerna.
Samlandet har gett honom en skarp blick för vad som är något att ha och vad som inte är det. I höstas kunde tv-tittarna se Dan och hustrun Camilla när de genom att försöka gissa rätt på antikviteters värde hade chans att vinna en halv miljon kronor.

De åkte hem 250 000 kronor rikare.
– Jag var jättenöjd. Det var en ouppnåelig dröm att få vara med i ett antikprogram, därför kändes det helt fantastiskt att få komma dit och göra det jag älskar! säger han nu.
Det han köper in säljer han oftast till auktionsfirmor på internet, eller direkt till kunderna på olika lopp- och antikmarknader. Ibland som det är – andra gånger ommålat och med ny klädsel.
Till de största fynden räknar han Oscar II:s porträtt, som kan ha hängt i hans egen boning på Sofiero slott, och en supskål i silver från 1700-talet, som följde med en fyndlåda. Hoppet lever om att hitta ett skånskt änglaskåp (ett allmogeskåp prytt av en ängel) till vettigt pris.
Men två ting klappar hjärtat lite extra för och de behåller han helst i sina egna samlingar:
– Snapsglas. Varenda gång jag går på loppmarknad så finns där ett snapsglas från 1800-talet. Det är inget som ett otränat öga i en idrottsförening ser.

– Och så samlar jag på slottstallrikar, Rörstrands ”Skånska slott”. Normala människor nöjer sig med tolv av varje del men nu är jag uppe i 300 delar … Jag skulle kunna ha rena Nobelmiddagen här! skrattar han.
I dag får de stanna i skåpet. I stället bjuder han ivrigt på kaffe och kakor på mormors gamla servis.

Många undrar vad det är som lockar med det som är gammalt. På det har Dan Holm många svar:
– Ofta är det en helt annan kvalitet i de gamla grejerna än i sådant som tillverkas i dag. Dessutom är varenda pryl unik. Att kunna göra fynd. Och känslan i de gamla grejerna … man vet inte alltid vad de har varit med om. Jag kan fantisera om var de har stått, vem som har använt dem. Många saker har ju en gång i tiden varit någons stora stolthet – men släktingarna har inte sett dem som värdefulla.
De tankarna väcktes redan som barn. I Tyringe, där Dan Holms föräldrar hade sommarstuga, höll ”Esso-Börje” auktioner som tjusade Malmöpojken. Intresset höll i sig, spred sig till hustrun Camilla och har nu gått i arv till elvaåriga dottern Victoria.
– Jag ropade in min första tavla när jag var tre. Jag har kvar den på mitt rum, säger hon leende.

Men det kunde ha blivit operascener istället för samlarmarknader för Dan Holms del. Samtidigt som han arbetade som speditör sjöng han och deltog i en rad uppsättningar.
– I drygt tio år var jag med i ett resande teatersällskap, Göteborgs operettsällskap. Vi satte upp Csárdásfurstinnan och Cancan. Och så var jag med i kören på Göteborgsoperan när den satte upp Wagners Den flygande holländaren, och på Göteborgs stadsteater med Hysteria.

Så småningom tog intresset för skogen över, han träffade sin hustru och valde att överge sångarambitionerna.
– Nu kan jag inte precis stå och sjunga när jag säljer, då skulle väl alla kunder gå sin väg. Allting har sin tid. Men visst har jag nytta av tiden på scenen när jag står och pratar med mina kunder.

Det finns banker som klarar sig bra i bankkrisens Sverige, en sådan är verkligen Röke sparbank.
Den redovisar ett rörelseresultat på 1,3 miljoner kronor för 1992, vilket är en förbättring på nära 90 procent jämfört med året innan.
Den glade bankdirektören Leif Lindahl vet hur man ska hålla i pengarna och vi lånar i regel inte ut pengar till personer och företag utanför vårt område, säger han som en förklaring.
1992 var bankens 122:a verksamhetsår och utföll så lyckligt, bankens historiskt bästa resultatet!
Brottsligheten minskar! ropade en tidningsrubrik ut helt nyligen.
En del grova våldsbrott har visserligen ökat, men polisens nya riktade satsningar hejdar vanebrottslingarna. Antalet polisanmälda brott i landet har minskat med 5,0 procent och i Kristianstads län med hela 13,6 procent under januari-februari detta år, jämfört med förra årets siffror.
” Vi har ändrat inriktning på polisarbetet och bland annat satsat mer på rån, narkotikabrott och ungdomsbrottslingar”, uppger polismästaren i Kristianstad, Kjell-Arne Eliasson. ”Samtidigt har vi inte dragit in på annan verksamhet för att kunna ägna oss åt dessa speciella satsningar”.
I år blir det hemmaturismens år.
Lågkonjunktur med en försämrad krona gör utlandsturismen dyrare. Allmänt dåliga tider tunnar således ut semesterkassan för flertalet. Men här på hemmaplan finns det positiva drivkrafter: ett ökat intresse för attraktioner bakom egna stugknuten
Skattjakten; Så heter årets turistschlager i Hässleholms kommun. Turist- och Resetjänst Norra Skåne med Kerstin Nilsson som ansvarig engagerar företag på besöksstationer under två olika rundor i bygden. Det gäller under tre dubbeldagar i maj och augusti, då både nytt och gammalt besöks.
Äktheten i utbudet av attraktioner poängteras. Tykarpsgrottan tillhör de äldsta och Fårgården i Norra Sandby de yngsta. ”Det blir billig turism”, lovar Kerstin Nilsson.
Tyvärr skulle några dagar senare det omtyckta turistmålet Fårgården utplånas vid en våldsam brand.
Branden började i restaurangen och spred sig till puben, boningshuset, gårdsmejeriet och gårdsbutiken. Endast stallbyggnaden klarade sig.
Gården var övertänd på några minuter, men både människor och djur kunde lyckligtvis räddas, mycket tack vare tillskyndande grannar.
I tio år hade innehavarna Anders Ingers och Marlene Hendrikx arbetat med att bygga upp den unika Fårgården som blivit känd långt utanför Skåne. Här fanns landets enda lantpub, Det svarta fåret, som invigdes 1992.
1993 har utsetts till ”Den svenska historiens år”, vilket resulterat i att Kristianstads länsmuseum för sin sommarutställning valt temat 1600-talets snapphanefejder.
Utställningen vill ge en fördjupad kunskap om århundradets gerillakrigare i Skåne. Vad som drev dem i deras kamp, hur de levde och vilka motståndarna var.
Snapphanerörelsen växte fram i det så kallade Hornska kriget 1644 till 1645, då skådeplatsen främst var norra Skåne. Senare återuppstod ”snapphaneriet” som en följd av Skånes övergång till Sverige 1658 och framför allt under Skånska kriget 1675 till 1679.
På utställningen visas ovärderliga, historiska dokument och föremål. Från Hovdala har ”Lille-Mats bössa” lånats in, och porträttet av Jens Mickelsen Ehrenborg visas här för första gången utanför slottet.
Första Maj-tåget i Hässleholm var långt men ändå ganska glest.
På uppslutningen kunde man dock inte klaga. I år var ilskan över Bildt-regeringens politik mycket stor.
”Nu får det banne mig vara nog” eller ”Gränsen är nådd” stod det på rätt många plakat. Rätten till arbete och frågor om skola och dagis varvades med krav på den borgerliga regeringens avgång. ”Jobb i stället för bidrag” blev huvudparollen.
Huvudtalare var Conny Fredriksson, socialdemokraternas internationelle sekreterare. En av de lokala frågor som fanns med var Finjasjöns räddning. ”Skit inte i Finjasjön!” stod det på ett plakat som bars av en ung hässleholmare.

Tandläkare Stig Liljegren har avlidit efter ett års sjukdom, 90 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Elsa och barnen Bengt, Mats, Ylva och Karin med familjer.
Vi minns Stig sedan våra år tillsammans i Eslövs läroverk. Vår studentkull, 1947, har haft återträffar vart femte år och Stig har deltagit i nästan alla.
De senaste gångerna har vi avslutat hemma hos Stig och Elsa på Klostergården i Lund. När vi förra året 70-årsjubilerade kunde Stig inte vara med oss vid firandet i Eslöv, men var angelägen att vi skulle avsluta dagen hos honom.
Efter tandläkarexamen i Malmö var Stig en tid assisterande lärare på Tandläkarhögskolan och praktiserade sedan några år i Leksand och Teckomatorp innan han öppnade mottagning i Malmö.
Han gjorde sig känd som skicklig och noggrann.
Under skoltiden utmärkte han sig som idrottsman. Framför allt var han höjdhoppare, men också tävlingsskytt. Senare provade han med stort intresse på bågskytte. Han var intresserad av det mesta.
När barnen började simma och fick stora framgångar, framför allt i simhopp, var Stig och Elsa ett stort stöd genom att följa med till träningar och tävlingar, ofta långt från hemmet.
När barnen sedan valt yrke hade de ett intresserat stöd i Stig och Elsa. Samma intresse mötte barnbarnen i deras studier.
Stig hade stor kunskapsaptit. Han lyssnade gärna på Filosoficirkelns föreläsningar på universitetet, läste böcker på franska och har gått kurser i portugisiska, italienska, latin och ryska, för att nämna några exempel. Dessutom var han en skicklig silversmed, vilket väl hängde samman med hans skicklighet som tandläkare.
Stig var en god kamrat, det är så vi kommer ihåg honom och när vi säger det känner vi att vi talar för hela studentkullen i Eslöv 1947.