Saknar du mig?
Denna söta, lilla nalle hittades i tisdagskväll på västra sidan om resecentrum i Hässleholm och nu vill Johanna Rosengren hjälpa nallen att hitta hem igen.
Det står något särskilt på halsduken, som förhoppningsvis ägaren kan återberätta. Johanna har lagt ut en efterlysning på Facebook och bett folk dela, men inte fått något napp.
Så känner du igen denna lilla krabat så skriv gärna till oss på: personligt@nsk.se
Nallen vill hem nu!

Här har vi två fotbollsspelare, som verkar tänka på annat än fotboll.
Det är Tuva Asplund som målat denna teckning.

Denna häst har man och svans som matchar självaste regnbågen!
Denna fina teckning är målad av Elise Ivansson Jönsson på Vittsjö skola.

Som pensionär planerade Karl-Erik Olsson att ägna sin lediga tid åt att läsa, skriva, spela och sjunga. Idag när han fyller 80 år konstaterar han att att det inte blev så mycket kultur. Jag tyckte det var mycket roligare med jordbruket.

Flingor som ser ut som bomullsbollar singlar genom luften när Karl-Erik Olsson går ut på gården i Häglinge för att posera framför kameran.
– Ska jag ha hatt på? Och halsduk? undrar han.
Den bistra februarieftermiddagen avgör. Det blir både halsduk och hatt.
Han tycker inte att det känns så märkligt att fylla 80 år. Han vet inte riktigt vad som väntar på födelsedagen, men i morgon lördag blir det däremot öppet hus på gården och den som vill får komma.
– Det är en tradition vi har, berättar han och tillägger att det får bli lite ommöblering på gården så att alla ska få plats.

Gården är Karl-Erik Olssons fars föräldrahem och även om det skett ett generationsskifte så bor Karl-Erik och hans fru Sonja kvar i huvudbyggnaden.
Gården i Häglinge har varit Karl-Eriks fasta punkt under alla år som riksdagsledamot, minister och eu-parlamentariker.
Idag har han lämnat politiken bakom sig.
– Visst saknar jag politiken ibland, säger han men påpekar samtidigt att om man varit så pass engagerad är det inte roligt att hålla på med politiken på vid sidan om.
För närvarande är det hembygdsföreningen och rollen som bas i Otto Lindbladkören i Sösdala som gäller.

Det är en lång politikergärning som Karl-Erik Olsson har bakom sig. Allt från ordförande i Centerns ungdomsförbund i början av 70-talet till tiden som ledamot av Europaparlamentet i slutet av 90-talet fram till 2004.
Där emellan var han ordförande i jordbruksutskottet, både förste och andre vice ordförande i Centerpartiet samt jordbruksminister i regeringen Bildt.
Mellan 2008 och 2014 var han ordförande i Sveriges pensionärsförbund (SPF).
Alla uppdrag har inneburit att han själv inte har kunnat sköta gården. Familjen har fått ha anställda som tagit hand om djuren och marken.

Vilka har dina hjärtefrågor varit?
– Jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor och hur man bygger samhällen, svarar han. Men eftersom jag hade jordbruk själv blev jag ofta knuten till jordbruksfrågorna.
En annan fråga som han engagerat sig i inom EU är problemen med överanvändning av antibiotika och antibiotikaresistens.
Karl-Erik Olsson berättar hur han ringde hem till sin dotter som är läkare för att fråga om den antibiotika som blandades i djurfoder i vissa länder.
– Hon tog reda på vad det var och konstaterade att det var antibiotika som man tar till när inget annat biter. Det här är en fråga som fortfarande är aktuell.

Det blev en resolution som parlamentet tog.
– Problemet var att den inte var bindande.
Runt år 2000 var Karl-Erik Olsson även samordningsansvarig för EU:s utvidgning mot öst. Hans uppgift var bland annat att ha kontakt med de då tolv aktuella ländernas parlament.
– Jag hade ambitionen att besöka de här ländern en eller helst två gånger per år, något som jag höll på med till och med 2004.
Det blev många internationella kontakter och mycket resande.
– Men jag har alltid haft ett stort internationellt intresse.
Han berättar om sin resa till England en sommar som ung och det glittrar till i ögonen när han börjar rota runt i minnets skräplåda.

Han fortsätter att berätta om en resa med SLS (Svenska Landsbygdens Studieförbund) som han kom med på. Där skulle varje land i dåvarande EEC besökas uner en vecka. Resan varade i ungefär 1,5 månad.
– Det var vid tiden då min äldsta dotter föddes och ändå var det min fru som föreslog resan. Hon sa att det hade väl varit roligt för dig. Sonja har alltid ställt upp. Men jag har nog alltid lagt mig till med en del friheter.
Hur har det gått med alla språk?
– Jag har egentligen aldrig lärt mig några språk, men jag pratar dem, säger han och spricker upp i ett leende.
En färdighet som han däremot lärde sig speciellt i EU-parlamentet var att läsa blixtsnabbt.
– Det gjorde att jag fick svårt att läsa romaner där man skulle njuta av språket, förklarar Karl-Erik Olsson.
Blir det då några memoarer?
– Jag är egentligen inte så road av det som har varit utan är mer framåtblickande. Och det är ju mycket svårare att skriva.
Efter en stund avslöjar han att det nog är dags att ge ut sin andra diktsamling. Det var många år sedan sist och han har samlat på sig en hel del.

Vad önskar du dig i födelsepresent?
– Jag vill inte ha några blommor eller presenter. I stället vill jag att man skänker pengar till Internationell människohjälp där min yngsta dotter jobbar.
Ett sätt att förena nytta med nöje.

Inom kort gör ”Trängarna” i Hässleholm sin sista högvakt på Stockholms slott.
Regementet T4 har försvunnit och trängbataljonen som nu är en del av P2 sjunger på sista versen. Just nu tränas det för fullt för att så bra som möjligt fullgöra de kungliga plikterna. Sammantaget är det ett hundratal värnpliktiga från både träng- och pansarbataljonen på P2 som ska svara för vakthållningen på slottet och på Drottningholm, där kungafamiljen bor.
”Att jobba för en gemensam sak skapar fin sammanhållning”, säger Uno Nilsson och tillägger att rekryterna på detta sätt får en större självdisciplin och tillit till sig själva. Tillsammans med Stefan Bengtsson är han vakthavande major för trängbataljonen i Stockholm.

I Hässleholms kommunhus ligger översiktsplanen för tätorten klar för en samrådsrunda i olika intresseorganisationer. Det blir också en bemannad utställning på biblioteket som redan öppnat. Det kommer säkert debatt om ett och annat i planen och kritiska röster har på tidigt stadium haft invändningar mot att man tagit med Mjölkalånga som möjlig utökning av militärens övningsområde.
Planen är ett tjänstemannaförslag som här presenteras, innan det förhoppningsvis når politisk förankring i fullmäktige. Efter viss revidering väntas beslut kunna tas under senhösten. Hässleholm har utmärkta kommunikationer och närheten till naturmiljö framhålls. Garnisonsstaden är självklart viktig.
Frågetecken finns: den eventuella riksbangården, E4:ans dragning och 23.ans framtida sträckning.

En medarbetare på Norra Skånes redaktion vill bygga en ny arbetarrörelse.
Redigeraren Raul Blücher har en bakgrund som riksdagsman för det gamla kommunistpartiet 1979 till 1982 men säger sig ha varit kritisk mot partiets linje och hoppade av vpk 1985. Nu tillhör han sedan ett par år det socialistiska partiet som har cirka 1000 medlemmar i hela landet, främst bland de lokala fackrörelserna.
Partiet har en viktig roll trots sin litenhet, för Raul menar att både vänsterpartiet och socialdemokraterna har svikit arbetarklassen. Han har redan valts in i styrelsen och poängterar att vi nu måste satsa på agitation som främsta kampmedel.
Som journalist kan han vara till nytta i arbetet med partiorganet Internationalen.
På redaktionen minns vi gärna Raul som en styv karikatyrtecknare bakom både miljöer och porträtt.

Osby har som bekant fina traditioner på musikens område, vi behöver bara nämna Viking Dahl och Daniel Börtz.
Nu läser vi att vid Osby konsertförenings andra konsert för vårsäsongen en grupp duktiga ungdomar kommer att framträda som solister tillsammans med Konsertföreningens orkester under ledning av Lars-Göran Sandberg. Det hela sker i Osby församlingshem. En ”ny generation” duktiga osbymusiker ska då visa vad de kan i både instrumentalt och vokalt hänseende.

Nyligen läste vi om en Osbyfrisör som slutade med sin verksamhet efter 60 år. Nu har vi med en Vinslövskollega som gjort snabba klipp i 50 år men som inte vill pensionera sig än.
Erik Nicklasson eller ”Nicke” på Storgatan började som tvålpojke, innan han småningom blev egen frisör. Värst var det långhåriga hårmodet på 60-talet, då blev många frisörer utan jobb.
En del ”farbröder” bland kunderna tittade gärna på blad med lättklädda flickor och för att inte avslöja sig tog de en vanlig veckotidning om. ”Nicke” minns särskilt indelte soldaten Cervin, som varje jul ville ha det gångna årets tidning ”Cocktail” (den tidens ”Fibban”) för inbindning!
Musikern Bert Månson i Bjärnum hade vi nyligen med i vår spalt och nu är han aktuell igen.
Då låg han tvåa med den egna låten Två mörka ögon och nu även etta med Thorleifs orkester, där han spelar klaviatur. Men Bert nöjer sig inte med detta utan har också gett sig in i kyrkorummet med sin musik.
Tillsammans med Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström har de båda åstadkommit en musikalisk högmässa som ska framföras i domkyrkan den 18 april. ”Det är ett nytt grepp och syftet är att göra högmässan mera lättillgänglig”, menar Bert Månson.
Biskop Hellström har skrivit texten och samarbetet har varit väldigt stimulerande. Både kyrkomusiken och dansbandsmusiken är sprungen ur den svenska folksjälen, säger Bert, som tidigare spelat med det legendariska växjöbandet Ingmar Nordströms. Rubriken till artikeln är given: Nya strängar på Berts lyra!

Den amerikanska skådespelerskan Nanette Fabray, har avlidit i en ålder av 97 år.
Hon hade en lång karriär och klev upp på scen och steppade redan som treåring. Genombrotten kom med en Broadwayshow, då hon var 21 år gammal.
Hon hade en grav hörselnedsättning och genomgick många stora operationer, men talade ofta om detta offentligt och hur hon ändå lyckades göra en karriär på musikalscenen.
Hon fick ta emot flera utmärkelser under sin karriär som flertalet Emmys och en Tony Award 1949 för sin ledande roll i musikalen Love Life.
På 50-talet var hon med i många tv-serier som komedin Caesar’s Hour. 1961 var hon stjärna i sin egen show. Några av de filmer och tv-shower hon spelat i är Den stora premiären 1953 med Fred Astaire och Jack Buchanan, One day at a time och Coach.
Hon har även sin egen stjärna på Hollywoods Walk of fame.

Sångerskan i gruppen Crystals, Barbara Ann Alston, har avlidit i en ålder av 74 år.
Crystals var en av de populäraste tjejgrupperna på tidiga 60-talet. De gjorde många hitlåtar som He’s a Rebel, Da Doo Ron Ron, Then He Kissed Me, There’s No Other och Uptown.
Barbara Ann Alston bildade gruppen tillsammans med vännerna Dee Dee Kennibrew, Mary Thomas, Patricia Wright och La La Brooks, som alla hade startat sina sångkarriärer i kyrkan.
1964 lämnade Barbara Ann Alston Crystals men det blev en reunion 1967.

Den brittiska skådespelerskan Emma Chambers, har avlidit i en ålder av 53 år.
Hon var född i Doncaster och utbildades vid Webber Douglas Academy. Hon gjorde bland annat rollen som Alice Tinker Horton i Ett herrans liv och som Honey Thacker i Notting Hill.
Några av hennes andra filmer var Det susar i säven (1995) och Little Robots (2003).
1998 fick hon ta emot British Comedy Award i kategorin Bästas kvinnliga tv-skådespelare. Några av de tv-serier hon var med i var The Bill, Martin Chuzzlwit, Drop the Dead Donkey och How do you want me?
Hon efterlämnar maken Ian Dunn.

Den amerikanske serietecknaren, animatören och skådespelaren William ”Bud” Luckey, har avlidit i en ålder av 83 år.
Han var känd bland annat för sitt arbete som animatör av filmer som Toy Story, Toy Story 2, Ett småkryps liv, Monsters Inc, Hitta Nemo, Bilar, Superhjältarna, Råttatouille och Toy Story 3. Han skapade även Disneycowboyen Woody.
Han gjorde också röster i olika filmer, som Ior i Nalle Puhfilmen Nya äventyr i Sjumilaskogen, Rick Dicker i Superhjältarna, clownen i Toy Story 3. För kortfilmen Hopp, som han både skrivit, regisserat och skådespelat i, fick han en Oscarsnominering.

Det är så härligt med alla färggranna teckningar som strömmar in till tidningsredaktionen!
Detta hjärta har femåriga Isabella Lyons från Gårdstånga målat. Kritorna åkte fram när hon hälsade på hos mormor Ann Holgersson i Rättelöv.
Som tack skickar vi boken Stella och pälsdjuren, av Anna Hansson och Maria A Keusseyan.
Vill du också ha en bok? Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Skriv gärna några ord om motivet och glömt inte skriva ditt namn, ålder och adress.

Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

I en björk sitter en söt, liten uggla, med stora, runda ögon och blickar ut i natten.
Teckningen är målad av Emma Nilsson, Vrånga Fälla, Immeln. Som tack skickar vi Emma boken En vän som du, av Camilla Dahlson.

Som tidigare meddelats har Anna Rydhé, Hässleholm, avlidit i en ålder av 89 år. Närmast anhöriga är maken Richard Rydhé, sonen Håkan med maka Marie, barnbarnet Oscar med maka Emma och deras barn Liam, Dante och Selma, barnbarnet Alexander med maka Louice och deras barn Noah och Theo samt barnbarnet Niclas.

Anna Rydhé på Kaptensgården i Hässleholm, har fått flytta till sitt himmelska hem.
Hon var född den 1 december 1928 i Hamneda, Kronobergs län och hon blev frälst i unga år. Den 27 maj 1945 döptes hon i Filadelfiaförsamlingen i Ljungby. Till Filadelfiaförsamlingen i Hässleholm kom hon den 3 december 1955.
Anna växte upp i ett hem där det var tio syskon, Anna var tvilling. Tidigt i livet träffade hon Richard. De bodde båda i Hamneda och döptes samtidigt.
1952 vigdes paret och med åren fick de sonen Håkan och flera barnbarn och barnbarns barn.

Anna började sitt yrkesliv i ett bageri i Hamneda. Det blev affärslivet hon kom att ägna sig åt, hon arbetade som affärsbiträde i Ljungby och även i Taberg. I Jönköping övertog hon en mjölkaffär, som hon drev.
1955 flyttade Anna och Richard till Hässleholm och gick med i Filadelfiaförsamlingen, som Pingstförsamlingen hette då. Församlingen betydde mycket för Anna och hon var troget med på gudstjänsterna och hon var engagerad i olika praktiska uppgifter, alltid mjukt och försynt.
I Hässleholm arbetade Anna Rydhé på Televerket. Annas makes affärsverksamhet växte och bredde ut sig och så småningom övergick Anna till att arbeta i den.

I mån av tid intresserade hon sig för handarbete och porslinsmålning.
Tillsammans med maken gjorde hon många och långa resor och hon kom ihåg orter, platser och episoder som hon gärna återberättade.
Annas största och djupaste intresse var dock familjen, som hon värnade om och hon gladde sig mycket över sina barnbarn med familjer.
Anna hade en god hälsa men de sista åren avtog krafterna och sedan våren 2017 har hon bott på Kaptensgården.
Anna blev allt svagare och tröttare. Onsdagen den 7 februari somnade hon in lugnt och stilla. Hon hade nått målet för sitt livs resa. Hon är hemma hos Jesus.

En älskad maka, mamma, svärmor och farmor har lämnat de sina. Saknaden är stor, men mest kännbar för den närmaste familjen. Det är en stor förlust att mista sin livskamrat, den man har levt med i 65 år. Anna lämnar ett stort tomrum efter sig!
Vi som församling deltar i saknade efter Anna. Vi tackar Gud för det hon betytt för Guds verk.

Den brittiska filmproducenten och manusförfattaren Lewis Gilbert har avlidit i en ålder av 97 år.
Bland hans många filmer finns tre James Bondfilmer, Man lever bara två gånger, Älskade spion och Attentat.
Han var född i Hackney, London och redan som barn fick han följa med när hans föräldrar reste omkring med olika shower. Lewis Gilbert gjorde dom sällskap på scen från fem års ålder.
Som barnskådespelare på 1920- och 1930-talet, försörjde han sin familj. Under andra världskriget gick han med i Royal Air Force’s filmenhet, där han jobbade med olika dokumentärer, och därefter hos First Motions Picture unit vid det amerikanska flygvapnet.
Efter kriget fortsatte han att skriva och regissera dokumentärer innan han hamnade i filmbranschen.
Han gjorde sig ett namn som regissör under 1950- och 60-talet, då han gjorde flera filmer, baserade på verkliga händelser som exempelvis Reach for the Sky och Sink the Bismarck!
Filmen Alfie mottog utmärkelser vid Cannes filmfestival och nominerades till fem Academy Awards. Lewis Gilbert nominerades även till en Golden Globe för bästa regissör.
Han har fått ta emot flera hedersutnämningar, som Commander of the Order of the British Empire och Fellow of the British Film Institute, som är den högsta utmärkelsen inom brittisk filmindustri.
Han regisserade över 40 filmer, som bland annat Johnny on the run (1953), Ferry to Hongkong (1959), The Adventures (1979), Friends (1971), Operations Daybreak (1975), Stepping out (1991), Haunted (1995) och Before you go (2002).
Han var gift med Hylda Tafler i 53 år. Makan avled 2005. Han efterlämnar två söner.

Den brittiska författaren och storsäljaren Penny Vincenzi, har avlidit i en ålder av 78 år.
Hon började sin arbetskarriär på Harrods bibliotek innan hon läste till sekreterare. Därefter arbetade hon som journalist och skrev bland annat för The Times, The Daily Mail, Cosmopolitan och Vogue.
1989 debuterade hon med romanen Old sins (1989) och därefter satsade hon på sitt författarskap. Det blev 17 noveller som sålts över hela världen.
I Sverige kom hennes första bok på svenska ut 1996, Bröllopsgästerna. Några andra av hennes titlar i Sverige är Familjehemligheter (1997), Ingen ängel (2002), Farliga frestelser (2004), Helt övergiven (2006), Vår bästa tid (2010) och Beslutet (2012).
Sista boken publicerades 2017, A question of trust.
Hon efterlämnar fyra döttrar.

Idrottsläraren och sportjournalisten Peder Jogstad har lämnat oss efter en tids sjukdom.
H

Tusentals elever från mellanskåne har fått ta del av hans stora kunnande som lärare i idrott, först på Läroverket i Eslöv och sedan på Bergagymnasiet, varifrån han avgick med pension 2012. Han fortsatte sedan ytterligare några år att arbeta med ämnet specialidrott.
Vid sidan av sitt uppskattade arbete i skolan var han också sportreferent i flera tidningar. Otaliga är hans artiklar om handboll, fotboll, bordtennis och andra sporter och reportagen var mycket välskrivna och lättillgängliga.
Han hade förmågan att i bokstavligt tal ha ”många bollar i luften”, men hann ändå med allt. Hans förmåga att planera var mycket stor.

Han var en person som gav så mycket han kunde av sig själv. Som grannar noterade vi hans stora arbetskapacitet. Bittida som sent lyste flitens lampa i Peders hus, då han förberedde lektioner och skrev sportreportage.
Förutom sin utbildning som gymnastikdirektör var han också sjukgymnast, en perfekt kombination, speciellt för elever med särskilda behov.
Han utvecklade ämnet idrott på skolan och skaffade utrustning så att alla elever skulle få sin motion, Att ”sitta på bänken” var inte tänkbart, utan någon del av kroppen skulle alltid komma i rörelse under en idrottslektion. Motion var viktigt för honom och att eleverna skulle inse detta också.

Peder var intresserad av att djupare bearbeta olika idrotter, Han var en av initiativtagarna till att starta ett regionalt bordtennisgymnasium tillsammans med Eslövs bordtennisklubb.
Kontakt togs med en skola i Kina, där Eslövs elever på sommaren fick träning mot att Bergagymnasiet tog emot elever från den kinesiska skolan.
Eslövs bordtennisklubb har ytterligare utvecklat detta bordtennissamarbetet så att elever från hela Sverige nu kan få bordtennisträning kombinerat med gymnasiestudier i Eslöv.

Han anordnade dessutom fjällturer, som var mycket populära inslag för särskilt intresserade elever
Förutom det idrottsliga intresset var Peder en god kock med härliga måltider som de närmaste vännerna fick njuta av.
Vi har förlorat en kär kollega och nära vän och vi minns med stor tacksamhet de många positiva åren tillsammans.

Det är härligt när barnbarnen hälsar på och lämnar fina konstverk efter sig!
Denna glada kanin är gjord av Louise Björnsson, som är åtta år. Hon bor på Lilla Södergatan i Lund men har varit i norra Skåne och hälsat på.
Som tack skickar vi Louise kapitelboken Mostergrisens gåta, av Måns Gahrton och Johan Unenge.

En väldigt söt, liten fågel med stora, runda ögon, sitter och inväntar våren på en grön kvist.
”Det är en koltrast som heter Smulan”, skriver sjuåriga Nilla Jenven. Nilla bor i Grantinge och som tack skickar vi henne boken Lotten och änglamorfar, av Linda Nilsson och Linda Lovisa Fernqvist.

Som tidigare meddelats har Elin Persson, Bjärnum, avlidit i en ålder av 79 år.
Vi minns Elin Persson, vår frejdiga kulturtant. Hon var så generös, omtänksam och sympatisk. Vi är så tacksamma för alla fantastiska teaterupplevelser vi fick vara med om och för alla glada skratt vid våra träffar.
Hon tog så väl hand om våra elever. Vår saknad är stor.

Sjuksköterskan Saskia Titman från Vittsjö har besökt flera krishärdar runt om i världen. Senaste resan gick till ön Lesbos där hon jobbade i det stora flyktinglägret Moria.

Rapporteringen från flyktingströmmarna till ön Lesbos utanför Greklands kust har i stort sett tystnat. Men människorna, problemen och misären finns fortfarande kvar.
En som nyligen besökt Lesbos och som stått öga mot öga med människorna där är sjuksköterskan Saskia Titman från Vittsjö. Och det är inte första gången hon sökt sig till platser långt ifrån tryggheten.

Hon har bland annat varit på plats efter jordbävningen på Haiti 2010, i ett flyktingläger på gränsen mellan södra och norra Sudan 2012, i Syrien 2013 och i Sierra Leone under ebolaepidimin 2014.
De gånger hon har varit ute tidigare har hon rest på uppdrag av olika organisationer som stått för resa och uppehälle. Den här gången åkte hon för egna pengar och delade hus och bil med andra hjälparbetare.
– Jag reste för en nybildad organisation som startats av tre tjejer från Holland, berättar Saskia Titman. Två av dem är läkare och en är sjuksköterska. De efterlyste fler hjälparbetare och jag bestämde mig för att åka.

Målet den här gången var Moria som är den största flyktingförläggningen på ön Lesbos. Uppskattningsvis finns här 6 000-7 000 flyktingar.
De kom mestadels från Syrien, Afghanistan, Iran, Irak, Nordafrika och Centralafrika. Dessutom fanns det ett antal kurder.
– Men det är svårt att veta antalet eftersom det kommer nya hela tiden och andra skickas vidare.
Moria är ett läger inringat av taggtråd och där människor bor i containrar och tält.
Vad är det största problemet för närvarande?
– Det är kylan, berättar Saskia. Det kan vara väldigt kallt på nätterna. Det är inga optimala förhållanden och det är svårt att upprätthålla standarden.
Moria är en tidigare militärförläggning och Saskia berättar att det nästan ser ut som att ha människor i bur. I lägret finns poliser på plats och miljön ger enligt Saskia ett väldigt hårt intryck.
Hon berättar att de som arbetar på flyktingförläggningen har god hjälp av de flyktingar som behärskar språk. De går utan ersättning in som volontärer och fungerar som tolkar.
Läkare och sjuksköterskor har relativt bra fysiska arbetsförhållanden eftersom de jobbade i en container med två rum som har både el och värme. Friskt vatten transporterar de dit i dunkar.
Däremot möter de människor vars situation påverkar även dem som ska hjälpa.

Saskia berättar att flera av de symptom som patienterna uppvisar är kopplade till psykiska reaktioner. Det kan handla om panikattacker, sömnproblem, självmordsförsök och människor som det inte ens går att få kontakt med.
Saskia suckar när hon berättar om situationen.
– Det finns enorma behov av hjälp och Grekland kan inte lösa de här problemen själva.
Hon menar att hela Europa måste hjälpas åt.
– Jag tycker att hela situationen känns så onödig, fortsätter Saskia. EU som helhet hade kunnat göra betydligt bättre än så här. Jag skäms faktiskt.

Hon är medveten om att flyktingfrågan är polariserad och att alla inte tycker som hon.
– De här människorna ställs inför ofattbara val och jag tror inte att man flyr om man inte måste. Jag önskar att alla politiker hade åkt dit för att se hur det är.
Saskia Titman jobbar vanligtvis på sjukhuset i Hässleholm och är glad att hon har en sådan förstående arbetsgivare som ger henne ledigt för att kunna ge sig ut på uppdrag.
Uppdraget på Lesbos varade bara i två veckor, men tidigare har hon varit ute i flera månader.

Blir det fler uppdrag?
– Ja, jag kommer att åka ut igen, svarar Saskia som även rekommenderar andra att åka. Det är lärorikt och mycket jobb, men det ger väldigt mycket tillbaka. För närvarande behöver man akutläkare och framåt april-maj ökar efterfrågan på sjuksköterskor.
Saskia berättar att hon absolut inte ångrar att hon gett sig iväg. Genom de här resorna har hon fått många vänner och kontakter som hon tror kommer att vara livet ut.
Har du något speciellt minne från din senaste resa?

– Jag minns att vi fick in ett litet barn som var kraftigt nedkylt. När vi värmt upp henne blev hon pigg och glad och log mot oss. Det är inte så ofta man får en så snabb återkoppling.
Ett annat minne är besöket på den så kallade ”livvästkyrkogården”.
– Här samlades alla livvästar från dem som kommit till Lesbos, berättar Saskia.
Bilderna på berget av västar är i princip de enda foton som hon har med sig hem.
– Man ville inte att vi skulle fotografera inne i lägret, berättar hon.
Minnena har hon däremot med sig. Och även flyktingarnas berättelser och deras förtvivlade blickar.

Kaffet smakar bra i soffan hemma hos Heinz och Gull-Britt Quednau i Ballingslöv.
Men att vi sitter här är en ren slump. I alla fall är det så för Heinz, 78. Under flykten från Ostpreussen vintern 1944 for en bit splitter in i hästvagnen där Heinz och andra flyende satt. Den missade Heinz men träffade hans kamrat i huvudet.

– Han dog. Marken var frusen så han inte kunde begravas. Jag glömmer aldrig synen, de lade hans döda kropp på halm, för att kunna begrava honom till våren, minns Heinz alla dessa år efteråt.
Heinz föddes första november 1939 bara två månader efter att andra världskriget brutit ut. Han växte upp strax utanför byn Uderwangen som ligger tre mil sydväst om dåvarande Königsberg, nuvarande ryska staden och enklaven Kaliningrad.
Heinz växte upp med mormor Johanna och morfar Ernst och sin mamma som bara var 15 år när hon fick honom. Morfar såg han inte mycket till, eftersom han var officer och kriget rasade för fullt.
– Min pappa vet jag inte mycket om, mer än att han troligen var en soldat, berättar Heinz.

Livet rullade på i byn och Heinz minns hur han och hans kamrater brukade sitta vid vägen som gick österut, mot Ryssland.
– Vi satt och lyssnade och tittade på när stridsvagnarna rullade österut, det här var när Tyskland hade gått i Ryssland, förklarar Heinz.
När den tyska krigslyckan vände kunde de inte stanna kvar i byn. Heinz familj, mormor hade 12 barn, och en grannfamilj flydde från ryssarna under vintern 1944 med häst och vagn. Sedan dess har Heinz aldrig återsett sin hembygd.
– Jag var på väg dit en gång, men visumet för att få stanna bara en dag kostade 4 500 kronor.
Flykten blev strapatsrik, isande kall och livsfarlig.
– Ryssarna bombade oss från luften. De bombade åar, floder och sjöar så de blev stora isvakar som vi riskerade att köra ner i.

Heinz berättar också att flyktsällskapet ibland fick vända efter hur striderna böljade fram. Ryckte tyskarna fram, tvingades de tillbaka bara för att fly åt andra hållet igen, när ryssarna ryckte fram.
Det var under denna flykt som Heinz lekkamrat hemifrån dödades av ett vinande bombsplitter som for in i vagnen.
– Mormor har berättat för mig att splittret missade mig men träffade min kamrat i huvudet som dödades, minns Heinz.
Flykten fortsatte och bland annat kunde de tillsammans med andra flyktingar övernatta på en övergiven herrgård.
– De hade en stor vinkällare, det blev en riktigt fest, berättar Heinz.
Flykten fortsatte och i februari, mars 1945 kom de fram till dåvarande Stettin. Efter ytterligare turer hamnade de så Mettenhof, strax utanför kuststaden Kiel. Där blev de inhysta i enkla baracker.

– Kvinnan som styrde över oss i barackerna var övertygad nazist, hon var jättehård, berättar Heinz.
Heinz fortsatte att bo med sin mormor, eftersom mamman tog en annan väg. Både i livet och rent geografiskt.
– Henne träffade jag faktiskt inte förrän 1965. Hon sa att inte skulle säga till hennes man att jag var hennes son, utan hennes bror. Men det trodde han aldrig på, berättar Heinz.
Heinz bodde med mormor som flykting i Mettenhof under knappa omständigheter. Detta var efterkrigs-Tyskland och fattigdomen var utbredd.
– Kött fick vi aldrig. På kvällarna var vi ute på fälten och stal rovor, vi sköt kråkor med pil och båge. Kråkorna grillade vi sedan, berättar Heinz.

Han minns också hur krigsskadade en del människor var. Självmord var inte ovanligt. Och han minns också hur en man först dödade hela sin familj för att sedan ta sitt eget liv.
Det gick så långt med matbristen att Heinz skickades till Sverige för att äta upp sig under två månader.
– Jag kom till Sverige den 26 april 1953 till Anna och Evert Olsson i Ljungarum utanför Sösdala.
De två månaderna gick och Heinz fick frågan om han ville stanna kvar i Sverige. Det ville han.
– Jag började skolan i Norra Mellby och blev väldigt bra mottagen, och hade det väldigt bra hos Anna och Evert, minns han.

Han höll kontakten med sin mormor, hade svår hemlängtan ibland men trivdes med sitt nya liv i Sverige. Han återsåg inte Tyskland förrän 1961.
– Jag väntade tills jag blivit svenska medborgare, eftersom jag fick papper från armén om att jag skulle göra värnplikten i Tyskland och det ville jag inte.
Hustrun Gull-Britt har aldrig märkt av Heinz bakgrund som krigsflykting.
– Inte mer än att ibland när han besökt Tyskland, så pratade han bara tyska när han kom hem, säger Gull-Britt.
Heinz själv säger så här:
-Det är både räliga och härliga minnen, ingenting jag vill vara utan.

Han och Gull-Britt gifte sig 1963 och har barnen Mikael, Peter och Jeanette och idag fyra barnbarn.
Yrkeslivet har för Heinz del alltid handlat om lastbilar.
Bland annat jobbade han många år på bilfrakt och byggde upp deras avdelning för specialtransporter.