Vackra blommor i en vas har Kian Nilsson från Vittsjö målat.

Denna fina teckning är gjord av Tyra Kristiansson, som går i andra klass på Vittsjö skola.

Det händer väldigt mycket spännande saker på Artur Chyzhykors teckning. Vi ser fartyget Titanic ute på vattnet och är det inte Artur själv som riktar en kärlekspil mot någon? Frågan är bara vem den sura personen på bänken framför huset är?

Anton Bengtsson i Vittsjö har en storasyster, Linnea, som har tycker mycket om eftersom hon både är snäll och rolig.
Kanske är det familjen han målat av på denna teckning?

Här sitter två personer på en bänk och pratar. De ser ut som om de har en fikakorg med sig och på marken blommar det vackert.
Teckningen är målad av Emil Gustavsson på Vittsjö skola.

Frisören Jenny Rydetoft tvingades sjukskriva sig efter att ha utvecklat överkänslighet mot dofter vilket omöjliggjorde att fortsätta arbeta på samma sätt i salongen. Men hon kände sig inte klar med yrket. Snart öppnar hon salongen Grön Headwig som arbetar med en helt annan typ av produkter.

Jenny Rydetoft har arbetat som frisör sedan år 2000 och drivit den egna salongen Headwig i Hässleholm sedan 2006.
I augusti 2016 började hon uppleva bekymmer som huvudvärk och trötthet. Men den utlösande händelsen som fick Jenny att söka hjälp skedde på en grillbjudning.
– Grillukten satte sig i näsan och försvann inte på flera dagar. Jag började gå på kontroller, magnetröntgades och man misstänkte både den ena och det andra mindre trevliga sjukdomen.

Det visade sig att Jenny drabbats av hyperaktiva slemhinnor till följd av starka lukter omkring sig. Hon fortsatte att arbeta under våren förra året och det gick skapligt men under hösten ökade problemen igen.
– Jag blev väldigt stresskänslig och trött. Men var glad att det inte var något mer ”allvarligt”.
Samtidigt fick bekymren stor effekt för Jenny och hennes familj. Familjen fick sluta använda parfym och starka städprodukter i hemmet.

Men framförallt insåg Jenny att hon inte skulle kunna fortsätta arbeta på det sätt som hon gjort.
– Det var tungt och ledsamt.
Hon funderade på om hon skulle sadla om till något annat. Kanske arbeta med inredning som också är ett stort intresse.
– Jag grubblade mycket. Men jag kände att jag är inte färdig som frisör. Jag måste testa. Headwig var för bra för att inte utveckla mer och det tillsammans med lojala och positiva medarbetare, säger Jenny Rydetoft.
Hon bestämde sig för att också öppna Grön Headwig.
– Det kommer vara kemikalisenällt, luktsnällt och växtfärgningar, säger Jenny Rydetoft.
Hon tog hjälp av Inga-Lill Nilsson som fram till i höstas drivit en ekologisk salong i Hässleholm.

Vi befinner oss i det som ska bli de nya lokalerna på Tingshusgatan. Renoveringsarbeten pågår i det som tidigare varit en tandläkarmottagning på andra våningen mitt emot Hässleholms tingsrätt.
Till en början kommer Jenny arbeta själv i den ekologiska salongen medan verksamheten fortgår som vanligt i den ”vanliga” salongen på Frykholmsgatan.
– Det kliar i fingrarna att komma igång!
Vilka lukter och produkter som Jenny klarar av är lite av ett detektivarbete där hon får pröva sig fram. Om den tidigare kundkretsen väljer att följa med på tåget återstår att se.
– Det är klart att jag vill ha mina gamla kunder.

Förra gången framfördes farhågor om Mjölkalångafältet i militärens händer, men redan dagen efter kom lugnande besked från P2-ledningen i vår tidning.
Överstelöjtnant Åke Sundkvist anser att allmänhetens oro är obefogad vid eventuellt övertagande av övningsterräng väster om Finjasjön. ”Det blir inte tal om tvångsinlösen av gårdar i området och vi är absolut inte ute efter att skövla ovärderliga kulturvärden”, säger han. ”Våra stridsvagnar river upp jorden betydligt mindre är lantbrukarnas maskiner”.
Det är inte heller tal om att ”intensivöva” på Mjölkalångaområdet, utan det ska endast användas vid större övningar vår och höst. I översiktsplanen behöver P2 kunna visa upp ett utvecklingsområde, men det handlar egentligen inte om förbandets vara eller inte vara, framhåller Sundkvist.
Om förberedelserna inför O-ringen i Hässleholm 1995 har vi skrivit ett par gånger under fjolåret.
Redan nu i februari 1993 har ett kansli upprättats och öppnats på Hässleholmsgården. Invigde detta gjorde basen för Svenska orienteringsförbundet, Åke Jacobson.
I samma gavelrum som där den landsflyktige general Ludendorff 1918 till 1919 skrev ner sin krigsdagbok håller kansliet nu till och bemannas ett par dagar i veckan tills vidare. När det närmar sig tävlingsdags blir det dygnet runt med en utökad skara anställda.
O-ringen 95 i Hässleholm arrangeras mellan 24 och 28 juli och kommer att bli en rejäl ”Skånekick”, säger kommunens turistansvarige Kerstin Nilsson. Hon hoppas att turister inte missar ”kontroll” Hässleholm, som är en skattkammare med många godbitar.
Till den nybyggda Tureholmskyrkan i Sösdala har Ingrid Ohrberg under ett och ett halvt år jobbat heltid med ett jättekonstverk i läder.
I stället för en vanlig altarmålning blir det här ett sex meter högt bildverk, som är inspirerat av hennes bibliska kunskaper och en resa till Israel för att se och uppleva de viktiga platserna. Hon har även studerat hur människor klädde sig för att få en så autentisk framställning av de 19 scener ur Jesu liv som hon arbetat med.
Församlingsbornas gamla jackor och skinnbitar av oxe, kalv och get har kommit till nytta. Vid invigningen den 13 februari och därefter undrar hon vad församlingsborna ska tycka om hennes unika konstverk.
Hässleholmaren Sven Bengtsson tillhör de absolut flitigaste besökarna på olika kulturevenemang i staden.
Alltsedan tonåren har han varit intresserad av alla former av artisteri, jazz och klassisk musik, teater, revyer, ja även sport. För Sven handlar det mestadels om att skaffa autografer av de medverkande och det har genom åren blivit en ansenlig samling små block med namnteckningar på kors och tvärs.
Han är sparsmakat noga med vilka han på sitt vänliga och försynta sätt närmar sig med block och penna, skriver Åke Holmqvist. Unga musiker får vackert vänta tills de blir tillräckligt berömda för att hamna i Svens samling.
Förra söndagen avhölls DM i skogskörning med häst på Naturbruksgymnasiets marker i Osby.
Här var det bra drag över stock och sten för både publiken och tävlingsekipagen. Hästkörning är en sport på frammarsch, säger tävlingsledaren Anders Blomberg och gläder sig över en publik på omkring 300 personer. De fick här en uppfattning av hur man klarar sig utan maskiner i skogen.
”Visst har jag traktor, men jag kör helst med min fjordhäst Björn”, säger en deltagare. Han får hjälpa mig att både plöja, så och harva, men i skogskörning rör det sig om helt andra moment. Att denne ägare och hans häst förstår varandra, gav de bevis för, när de med stor precision tog sig fram över stock och sten i trånga passager.
Biljardcaféet på Vallgatan i Hässleholm kommer många entusiaster ihåg, men det är länge sedan.
En ny biljardhall är nu på gång och det i Norra Skånes civiltryckeris gamla lokaler vid Vattugatan. ”Det ska bli en riktig hall och och ingen biljardhåla”, säger initiativtagaren Slavko Nicolic, själv aktiv biljardspelare sedan barnsben. Med sin kompanjon Jovan Petrovich tänker han satsa stort.

Denna härliga bild, gjord i färggranna vattenfärger, har Erik Mattisson i Vittsjö gjort.

Finns det något bättre än goda vänner?
Denna teckning är gjord av Sandra Magnusson och föreställer två kompisar. I bakgrunden ser vi fler barn som gungar i trädet.
Sandra går i klass 2 på Vittsjö skola.

En vacker regnbåge visar sig på himlen över Vittsjö.
Teckningen är gjord av Elliott Göthe, som går i klass 2 på Vittsjö skola.

Didier Lockwood, en av världens mest framstående jazzviolinister, har avlidit i en ålder av 62 år.
Han spelade i Sverige flera gånger, senast i höstas då han besökte Lund. Den sista spelningen var i helgen i Paris.
Den franske jazzviolinisten spelade på 70-talet i fusionsgrupperna Magnma och Zao och han var känd för sitt sett att experimentera med ljudet bå både akustiskt och elektroakustisk fiol.
Han spelade in över 20 album som bland annat New York Rendez Vous, Storyboard, Theatre Du Taur Concert, Downwind och han gjorde ett hyllningsalbum till Stéphane Grappelli, tillsammans med den franske gitarristen Bireli Lagrene och den danske basisten Niels-Henning Ørsted Pedersen. Han samarbetade med framstående musiker som Michel Petruccioani, Martial Solal, Mike Stern och Billy Cobham.
Didier Lockwood var gift med operasångerskan Patricia Petibon och hade tre döttrar från tidigare äktenskap.

Renad Alhasan har en kompis som heter Ruba. Så här ser dom ut, Renad och Ruba.

Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glöm inte skriva ditt namn, ålder och adress och gärna några ord om motivet. Skicka till: Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

En helt perfekt sommardag har Cassandra Blomkvist fångat på denna teckning.
Från en gren i trädet hänger en gunga och högst upp på den blå himlen sprider solen sina varma strålar.
Ja, håll ut – om några månader är vi där igen!

Efter att ha seglat på världshaven som sjökapten gick Jan Horck i land för att arbeta på Sjöbefälsskolan och sedan World Maritime University i Malmö.

Han hann faktiskt bara arbeta på sjöbefälsskolan i två år innan den lades ner, men han har ändå tagit till uppgift att skriva dess historia, som började 1842.
Det har blivit en faktaspäckad bok, som innehåller en hel del igenkänningsmoment, även om man inte gått på själva skolan.

Själv är Jan Horck inte ens uppvuxen havet, men dock vid ett större vatten. Han tillbringade sin barndom vid Vätterns strand, i Karlsborg, där hans far var officer.
1960, när han var 13 år gammal, flyttade familjen till Malmö. ’

Han berättar att befolkningen i landet hade ökat så snabbt att det inte fanns tillräckligt med lärare till skolorna – för att få till en snabb provisorisk lösning tillfrågades landets officerare om det var villiga att hoppa in bakom katedern. En av dem som nappade var Jan Horcks far:
– Han var lärare i matematik och fysik.
Jan Horcks håg stod till sjön. Han gick med i Sjövärnskåren; det kan beskrivas som ett hemvärn med marina uppgifter. De bedriver ungdomsverksamhet för framtida rekrytering.
Efter gymnasiet ringde han till Broströms rederi och hörde sig för om jobb. Han blev befälselev och måste börja med praktik.
– Jag seglade som elev i två år. Mexiko, Medelhavet, Fjärran östern.

Sedan satte han sig på skolbänken. Han berättar att det var en klass med skiftande bakgrunder, som tagit olika vägar till utbildningen.
1970 var han färdigstuderad och gav sig ut på haven. Efter några år som underordnat befäl – det är så det går till – fick han högsta ansvaret för ett fartyg, som kapten.
Han har alltid gått på långresor. Han berättar om en runda han gjorde några gånger:

– Vi lastade kött i Australien och tog det till USA och Kanada. Därifrån tog vi styckegods till öarna i Västindien. Sedan gjorde vi rent och gick till Ecuador för att lasta bananer, ibland till Los Angeles och lastade citroner. Vi tog alltihop till Japan och därifrån tog vi bilar till Australien.
Han var på tankers också, bland annat i persiska viken.

1980 befann han sig i Amerika, på väg till Philadelphia, med Sveriges då första rorofartyg Barber Nara när han fick ett telefonsamtal. Det var Sölve Arvedson. chef för Sjöbefälsskolan i Malmö, tillika han gamle lärare:
– Han sade ”Du ska komma hem till Malmö och bli lärare. Jag har snackat med rederiet – det står en kille på kajen och avlöser dig!”.
Så Jan Horck åkte hem och började undervisa på sin gamla skola.
– Jag tänkte ju att det var tillfälligt.

Så något år senare gjorde han en resa till Grönland för att lasta zink och bly i gruvan Black Angel.
Men det blev bara ett mellanspel. Han återvände till undervisningen och kom nu också att bli engagerad av skapandet av det som skulle bli World Maritime University, WMU, i Malmö. Det sorterar under FN.
Han berättar att det var Sölve Arvedsons idé och att den föddes ur olyckor och missöden i världens sjöfart på 70-talet. I Malmö hölls ett en vecka långt symposium, med deltagare från hela världen, där man dryftade vad man skulle kunna göra.

Man kom fram till att det behövdes bättre utbildning, och att den utbildningsinstitutionen skulle ligga i Malmö. Hit kommer studerande från främst u-länder, med ett visst inslag från den industrialiserade världen.
En viktig del av WMU:s uppgift är nämligen, med en mycket svepande formulering, att få världens sjöfartsadministratörer och hamnledningar att lära sig ett gemensamt tänkesätt, att saker och ting ska fungera ungefär likadant världen över, Till exempel när det gäller säkerhetsfrågor.

Så det är inte klassiskt sjöfolk som kommer till Malmö – här lär man sig inte navigera.
– Det kommer elever som aldrig har sett en båt, säger Jan Horck.
WMU har gjort Malmö mer känt i världen än Malmöbon i allmänhet förstår; under de drygt 30 år som det internationella FN-universitetet funnits har mängder av före detta elever kommit att beträda viktiga poster inom sina respektive länders sjöfart.

– Sölve Arvedson tog in erfaret folk som lärare, folk som gjort misstag också och kunde lära ut vad man skulle akta sig för att göra också.
Själv var han lärare på WMU fram till pensionen, och helt lämnat pedagogiken har han faktiskt inte. Han leder kurser i navigation för både yrkesfolk och fritidsskeppare. Han gör inhopp som extralärare på Dammfriskolan i Malmö.
– Mest i matte och engelska.
Tyska och svenska blir det också.

– Förutom svenska och engelska talar jag spanska bäst. Efter engelska är spanska det viktigaste språket för sjöfolk.
Sina kunskaper i det har han inte studerat sig till:
– På mina vakter har jag haft sällskap av folk från Chile, Kuba, Argentina. Vad ska man göra när går vakt mitt i natten?
Man får prata med varandra och kommunicera så gott det går.
På det viset har han lärt lite arabiska också.
Efter pensioneringen har han hittat tid att skriva Sjöbefälsskolans historia.
– Det tog mig ungefär två och ett halvt år.

Ett arbete som gett både glädje och sorg. Till det senare räknar han insikten om hur mycket av inventarierna som försvunnit på vägen, på olika kända och okända sätt.
Och så tycker han att det är dags att Sölve Arvedsons insats för att skapa WMU uppmärksammas ordentligt.

Som tidigare meddelats har Joacim ”Jocke” Svensson, Fjärlöv, avlidit i en ålder av 52 år.
Korgar och motorcyklar var Joacims stora intressen, på senare år också släktforskning.
Med noggrannhet och precision framställde han sina korgar. Han gjorde produkten ensam; valde ut trädet i skogen och blötlade det, som något uttryckte det ”från ax till limpa”.
För ett par veckor sedan sa han att han hade så många beställningar att han inte visste hur tiden skulle räcka till.
Själv har jag en vacker bricka här på bordet, som Joacim tillverkat. Det är ett värdefullt minne för mig.
Han var mycket intressera av göingebygdens historia. Fast han tidigt flyttade från Lönsboda till Hässleholm, så släppte han inte kontakten med hembygden.
Han hälsade ofta på sin farfar, vilken tog honom med sig ut i byarna bland vänner och bekanta. Redan då märktes det vilken uppmärksam lyssnare han var. Jag var en av dessa vänner, vilken jag har haft stor glädje av.
Joacim sa att han ville hålla kontakten med sina äldre vänner så länge de fanns. Inte kunde jag ana att han skulle gå före oss.
Vi talades ofta vid per telefon om personer och händelser som Joacim hade uppmärksammat och då ville han veta om det var något jag också kände till. Han fick mig verkligen att glömma min höga ålder.
Det senaste projektet vi hade, var att identifiera personer på ”Bilderna från förr” i Lönsboda. Vi hade rett ut en hel del, men vi hade mer kvar …
Jag deltar varmt och innerligt i Marys och Helénes stora sorg.

Som tidigare meddelat har Emma Axelsen, Ballingslöv, avlidit i en ålder av 83 år.
Emma Axelsen har arbetat i hela sitt liv. När barnen var unga bodde familjen i Danmark och hon sydde då kläder och tjänade på så sätt pengar till försörjningen.
Hon beskrivs som en kärleksfull mamma. Även om familjen levde under enkla villkor fanns det ändå utrymme att köpa en chokladbit en gång i veckan, någon som sönerna alltid såg fram emot.
När barnen var något äldre köpte hon hus i Sverige, och flyttade hit.
Hon inspirerades av vännerna som virkade servetter och bordsunderlägg, och lärde sig därför handarbetet och det har blivit över hundra servetter och bordsunderlägg genom åren. Med sin envishet lärde hon sig det hon ville.
Under senare åren av sitt liv arbetade hon på möbelfabrik där hon sydde möbler. Sönerna berättar att hon själv sydde alla möbler till sitt hem, både i tyg och läder. Det var riktigt gediget hantverk då hon var en skicklig sömmerska, som jobbade fram till sin pensionering.
Vår mamma fick en tragisk död den 14 januari 2018, i samband med en eldsvåda i huset i Ballingslöv.
Hon hade sedan många år sjukdomen kol och under hösten 2016 blev hon väldigt sjuk.
Då min bror bor i Norge och jag i Danmark, kontaktade vi kommunen för att få hjälp till henne. Bara några timmar senare kom personal från kommunen hem till vår mamma och berättade för henne om all hjälp hon kunde få.
Vi var verkligen glada över den snabba och professionella hjälp hon fick med vård, matlagning, städning, hjälpmedel och mycket mer. Hon fick hjälp många gånger om dagen, alla var alltid vänliga och hjälpsamma.
Vi hade ett nära samarbete med personalen, som var mycket förstående över vår oro över mors hälsa.
Hon hade även många hjälpsamma grannar, som alltid funnits där och som besökte henne.
Det är svårt att vara bosatt så lång borta, men det kändes så tryggt att veta att hon fick dagliga besök och mycket hjälp av fina grannar samt det kommunala biståndet.

Maria Schad hoppar över konstrundan i år – hon har fullt upp med att installera sig i sitt nya ateljéhus, som hon ritat själv. I sitt arbete har hon designat allt från smycken till hus.

Maria Schad tar emot i dem nya huset, utanför Höör, med utrymme för både arbete och utställning. Hus och garage är så gott som klara, återstår att göra en del med tomten.
– Det här är det sista jag ritar, säger hon om sitt hus.

Arkitektur studerade hon på Lunds Tekniska Högskola i början på 1970-talet. Som arkitekt har hon bland varit med om att sätta Hishult på kartan – det var hon som ritade den första delen av det stora konsthallsprojektet där i mitten på 1990-talet, inklusive en hotelldel. Det ledde i sin tur till att hon fick kontakter och uppdrag i de krokarna, vilket innebar att hon kom att sätta en hel del ytterligare spår i Halland.

– Ögonen håller inte riktigt. Någon gång måste man bestämma sig, säger hon om sitt beslut att lämna arkitekturen.
Men sitt konstnärskap fortsätter hon. Och hon berättar att det var mycket genom just arkitekturstudierna hon blev medveten om att hon hade ämnet till en konstnär inom sig.

– Jag hade mycket inspirerande lärare, som ägnade stor uppmärksamhet åt det konstnärliga.
– Det är viktigt att ha bra mentorer, för självförtroendets skull.
Att hon kunde rita, det visste hon redan. Det var en talang hon byggt sin tidigare yrkeserfarenhet på.
Maria Schad växte upp i Trelleborg. Hennes far var glasblåsare på Trelleborgs glasbruk. Men, berättar hon, när han fick veta att en arbetskamrat fått tuberkulos, så bara gick han. Glasblåsarna bytte ofta de pipor de blåste i med varandra och han ville inte bli smittad.

Detta gjorde att familjen inte hade råd att bo kvar i sitt nybyggda funkishus; de fick sälja och flytta ut på landet.
– Det var ganska förfallet, mycket som behövde göras. Men jag lärde mig mycket om hus – jag växte upp på en byggarbetsplats.
Talangen för att teckna gjorde att hon fick jobb på Kockums varv i Malmö.
För att kunna arbeta med fartygsinredningar började hon på Kockums snickarskola. Hon fann att det inte riktigt var vad hon tänkt sig och slutade efter en termin, men hade då ändå hunnit få kunskaper som visade sig värdefulla senare.

Samma sak när hon var på varvets marinritkontor, där hon bland annat gjorde tekniska illustrationer.
– Jag fick insikt om många tekniska problemställningar.
Senare har hon också sett till att lära sig en del metallarbete själv, som plåtslageri och svetsning. För att bättre förstå vad som är genomförbart och inte, så hon inser vilka utmaningar hon ger de husbyggare som ska göra verklighet av de hus och inredningar hon ritar, eller de som ska föra över hennes konstverk från modell till stor skala.

Hon säger också att hon hade stor nytta – och glädje – av sina år som kartritare på stadsbyggnadskontoret i Lund.
– Jag fick arbeta med duktiga, välutbildade människor, hade generösa arbetskamrater.
– Jag kom väldigt nära beslutsfattarna, fick lära mig om politik, hur samhället fungerade.
Det var på 80-talet som konstnärskarriären tog fart. Tidigt ställde hon ut tillsammans med professor Oscar Reutersvärd – det var någon som tyckte att deras konst borde passa tillsammans – och han blev lite av en mentor för henne.

Hon har arbetat i många material och uttryck, i många storlekar. Metall, trä. betong.
– Man blir lite överraskad själv när man ser tillbaka, säger hon apropå att hon inför intervjun har gjort en ordentlig titt bakåt och gjort lite återupptäckter:
– Man glömmer ju.
Sin första ateljé hade hon i Lund, men när huset skulle renoveras tyckte hon att den nya hyran skulle bli mer än hon mäktade med. Så hon flyttade till Bjärsjölagård, till ett hus som hon med åren formade efter sitt eget huvud, liksom sin trädgård.

Sedan ett tiotal år bor hon inne i Höör och berättar att hon har stort nöje av att formklippa sina buskar.
Höör var för övrigt inga främmande trakter för henne:
– Här har jag vistats mycket som barn – vi hade sportstuga i Jularp.
Något som ofta återkommer i hennes konst är cirkeln. Att hon har ett starkt idrottsintresse är också uppenbart – ibland tacklar hon ett idrottsligt ämne genom att ge det riktig fart i en cirkelkomposition.
Hon blir entusiastisk när hon pratar om idrott – hon har fått en nytändning på det området.
– Jag är så himla glad att jag tidigt sysslade med idrott. Först höll jag på med allmän gymnastik, sedan kom jag att bli långdistanslöpare. Jag sprang Lugimaran, Lidingöloppet, Yddingen runt och sådana lopp.

Träningen hade länge fått stå tillbaka, men de senaste åren har hon tagit upp den igen. Hon springer två gånger i veckan för konditionens skull, tränar yoga en dag och pilates en dag för att hålla sig vig. Härom året var hon på Nya Zeeland och sprang orientering.
– Jag gick och tänkte att man får väl acceptera sin gamla stela kropp, säger hon visar hur hon numera åter kan böja sig framåt och sätta händerna i golvet:
– Men det går att göra så mycket. Det är en härlig känsla!

Den kände världsevangelisten Billy Graham har avlidit i sitt hem i delstaten North Carolina. Han blev 99 år gammal.

”Den STORA Billy Graham är död. Det fanns ingen som honom! Han kommer att saknas av kristna och av alla religioner. En mycket speciell man”, skriver USA:s president Donald Trump på Twitter.
Billy Graham föddes på en mjölkproducerande gård i North Carolina och studerade senare vid Bob Jones College.
1937 flyttade han till till Florida Bible Institute, där han tog en examen i antropologi.

1949 blev han känd i hela USA då hans väckelsemöten uppmärksammades av nyhetsmogulen William Randolph Hearst.
Han grundade sedan BGEA, Billy Graham Evangelistic Association och predikade på radio och tv samt författade ett stort antal böcker.
Några av hans böcker som översatts till svenska är Väckelse i vår tid (1950), Frid med Gud (1955), En värld i lågor (1966), Just som jag är (1997) och Hopp för var dag: budskap av vishet och tro (2013).
Enligt nyhetsbyrån AP, nådde Billy Graham fler än 200 miljoner genom sina framträdanden och miljoner mer genom sin banbrytande användning av media.
BGEA driver även ett filmbolag som producerat en rad kristna filmer sedan 1950-talet.
På 2000-talet lämnade han över ledarskapet för BGEA till sonen Franklin Graham.

Billy Graham har blivit känd som andlig rådgivare åt flera amerikanska presidenter, som Truman, Dwight D Eisenhower, Richard Nixon, Lyndon B Johnson, George H W Bush, Bill Clinton och George W Bush.
Han har bland annat varit budbärare mellan den nordkoreanske ledaren Kim Il-Sung och USA:s president Bill Clinton i mitten av 1990-talet.
1983 fick han ta emot Amerikas finaste hedersmedalj av president Reagan, Presidential Medal of Freedom.

Vid sin sista kampanj i New York City 2005 predikade han för över 210 miljoner människor över hela världen.
1943 gifte han sig med Ruth Bell och de fick fem barn: Franklin, Virginia, Anne, Ruth och Nelson. Makan avled 2007.
Billy Graham kommer att begravas vid sin hustrus sida, på Billy Graham Museum and Library.

Peder Jogstad har för oss alla i Eslöv oväntat avlidit.
Han blev 72 år, men som jag känt Peder ända sedan tonåren har han utmärkt sig med en fysik som stått i särklass bland jämnåriga.
Han var ett träningsfenomen även när idrottsskador drabbade honom och löparstilen blev något kantig efter operationer. Det var få som slog Peder i långlopp.
Sin militära bana krönte han som kursetta i den tuffa kustjägarutbildningen.
På hemmaplan i Eslöv blev Peder bekant med snart sagt alla inom idrotten i Mellanskåne. Som flitig frilansskribent i lokaltidningarna närmast dammsög han klubbarna på nyheter.
Med sin kunskap var han för det mesta mera insatt i ämnet än dem han intervjuade.
I många år, även efter ordinarie pensionsålder, var han idrottslärare på Bergagymnasiet i Eslöv. I nästa månad skulle han hållit föredrag om Eslövsidrotten på Museiföreningen.
Peder Jogstad kommer definitivt att ha skrivit in sig i dess historia.

Hästpsykologen Mikkel Oster ska rida och springa från Jokkmokk till Hässleholm på 30 dagar. Syftet med det krävande uppdraget är att samla in pengar som ska användas till att bygga brunnar i Afrika.

Kanske har du redan lagt märke till mannen med cowboyhatt som övar på att rida fram och tillbaka från Rosentorp till Tyringe och avslutar med två mil löpning?
Snart trappar han upp sin träning för att motsvara sträckan han ska rida och springa varje dag under de 30 dagarna i sommar.
– Jag har aldrig sprungit längre än tio kilometer tidigare, säger Mikkel Oster.
– Idén har legat och kokat i grytan ett tag. Vi har gjort massa grejer för välgörenhet under de senaste åren. Jag har letat efter ett projekt för att ta det hela vidare och utmana mig själv och växa, säger Mikkel Oster.

Allteftersom började bitarna i projektet falla på plats för honom. Han ville genomföra en tuff fysik utmaning och samla in pengar till att bygga brunnar i Afrikanska länder. Målet är att få in runt en halv miljon kronor.
– Det blir hundra procent transparent. Man ser att pengarna går till något som gör specifik skillnad, säger Mikkel Oster.

För att orka den fysiska utmaningen har han tagit hjälp av den tidigare OS-simmaren och Iron man-världsmästaren Chris Hauth som guidar honom genom förberedelserna, över dator och telefon.
Den 20 juni bär det av från Jokkmokk. Då ska han rida upp till 15-17 timmar per dag och sedan avsluta med att springa motsvarande ett halvmaraton.
Hästarna Dusty och Cody kommer ridas varannan dag. Mikkel tror att han kommer få mycket tid till reflektion på hästryggen.
– Jag håller på att skriva två böcker så det kommer jag tänka på. Sen kommer jag nog lyssna på podcasts och ljudböcker, säger Mikkel Oster.
Han hoppas att hästfolk ska sluta upp och rida med en bit på vägen.
Mikkel Oster äter vegansk kost och kommer också försöka ta till vara på vad naturen har att erbjuda i form av bär och svamp. Nätterna ska han tillbringa i sovsäck och hängmatta.

Han kommer ha med sig ett ”crew” som kör en till två bilar med hästsläp. Resan kommer att dokumenteras med foto och video och kommer att få att följas via Instagram och Facebook.
Mikkels team hjälper också till med den dagliga planeringen. Den exakta rutten är inte bestämd än.
– Avslutet ska ske den 21 juli i Hässleholm med en stor fest och flera artister. Vi håller på och prata med Hässleholms kommun.
Enligt Mikkel har han aldrig tvivlat på att utmaningen kommer gå att genomföra.
– Min tränare tror på det och jag tror på det. Det är inga problem. Det svåra kommer inte vara ridandet utan det mentala, säger Mikkel Oster.