Hanna Elisabet Andersson, Blentarp, har avlidit i en ålder av 94 år.
Vår fantastiska mor, svärmor, farmor och gammelfarmor har avlidit. Hon var född den 20 juli 1924 i Blentarp, dit hon flyttade tillbaka 2010.
Elisabet har levt ett aktivt och bra liv enligt henne själv ända tills hon blev 90. Det har inte varit ett liv i överflöd men tack vare hennes förmåga att alltid få till en god måltid och allmänna händighet så har vi haft en mycket bra uppväxt.
90-årskalas ville hon ha och ordnade själv med födelsedagsfest för släkt och vänner på Östarps gästgiveri.
Strax därefter började rygg och höft göra sig påminda och polymyalgin, som hon haft för mer än 20 år sedan, kom tillbaka. Det blev några smärtsamma år innan hon fick ny höftprotes. Smärtan var borta men istället kom demensen smygande.
Ett och ett halvt år bodde hon på Blentarpsgården och trivdes jättebra. Här återfann hon bekanta från förr att dela minnen och samtala med. Vi är så tacksamma för den fantastiska personalens omsorg.
Strax efter konfirmation och genomgången fortsättningsskola så blev Elisabet kontaktad av ägarna till lanthandeln i Blentarp för att passa deras lilla dotter.
Men det var mer än så som förväntades av 15-åringen. Hon skulle städa och laga mat, inte bara till familjen utan även till de anställda i lanthandeln och också sköta köksträdgården.
Det skötte hon med den äran och ibland med lite list. Hanns inte middagsdisken med så gömde hon den under diskbänken tills det fanns bättre tid.
När Elisabet var 19 hade hon träffat sin blivande man Egon. När han fick jobb på SJ i Malmö så flyttade de dit.
Två barn fick de, först Elsie och sex år senare Olle. ”Statens kaka” var säker men ack så liten så Elisabet skaffade jobb på Nordiska fjäder. Men fabrikslivet var inget för henne.
Istället tog hon olika tillfälliga jobb som betkampanjer, på trädgårdsmästeri och som hattmodist. Jobb där vi barn antingen kunde vara med eller vara på sommarlov hos morföräldrarna.
Händig som hon var och med sinne för det vackra så kunde hon av bara lite stuvbitar trolla fram fina klänningar, tuffa hängselbyxor med mera till oss båda barn på symaskinen.
Sömnad har hon fortsatt med genom hela livet. Efter oss kom barnbarnen och ville ha hjälp. Otaliga är de jeansknän och jeansbakar hon lagat, men hon tvekade inte heller att ge sig på finare klänningar som studentbalsklänning.
Lusten till kläder och sömnadsskickligheten gjorde att hon, när vi båda barn börjat skolan, fick jobb i dammodeaffär. Först Look, sedan Sahlmans och sist Bredenbergs i Malmö. Bredenbergs blev hon trogen fram till pensionen då hon avtackades rikligt både av ledning och kunder.
Långt efteråt fick hon många bevis på hur saknad hon var av före detta kunder. De uppskattade hennes förmåga att se vad de passade i och hjälp med inprovning och annat.
Bara några år efter pensionen blev hon änka. Men driftig som hon var och utan större språkkunskaper så gjorde hon långt upp i åren semesterresor, ofta med buss, tillsammans med en väninna. Även vi barn fick nöjet att ha henne med på resor. Alltid var hon nyfiken och tyckte det var kul att uppleva något nytt.
Familjen, barn och barnbarn är det som betytt mest för Elisabet Andersson i livet.
Så länge hon orkade älskade hon att samla oss alla till goda middagar. Hon var en duktig matlagerska, slarvade aldrig utan gjorde alltid mesta möjliga av varje råvara. Husmanskost, goda såser, för att inte tala om fläsksteken med spröd svål.
Vi saknar henne innerligt!