Efter ett långt liv slutade Cina Holmberg, Bjärnum, sina dagar den 13 september.
Därmed går ännu en av de människor som kan bära vittnesbörd om Förintelsen ur tiden.
Under stora delar av sitt liv ägnade Cina Holmberg tid åt att berätta för skolelever om sina upplevelser i nazisternas utrotningsläger Auschwitz i Polen.
Hon skrev även boken ”Enkel resa med retur”, där hon berättade om sitt liv.
– Snart finns det ingen som kan berätta. Därför vill jag att ni för det här vidare. Tro aldrig på den som förnekar att det här har hänt, sade Cina bland annat när hon talade med skolelever i Osby.
Cina Holmberg har också flera gånger delat med sig av sin berättelse i Norra Skåne.
Inför 50-årsdagen av andra världskriget slut (1995) intervjuade jag Cina Holmberg i Norra Skånes specialtidning om kriget.
Jag minns att Cina berättade helt utan känsloyttringar om allt de hemska hon varit med om.
– Känslorna måste jag tränga tillbaka för att kunna berätta, förklarade Cina då.
Cina föddes med efternamnet Lauber den sjunde januari i Ungern. Där bodde hon med far, mor och fyra syskon. Familjen tillhörde Ungerns judiska minoritet bestående av cirka 825 000 personer, varav 550 000 förintades under kriget.
Endast Cina och två bröder överlevde krigsåren och förintelsen.
I Norra Skåne berättade hon bland annat om den hjärtskärande historien då två av hennes systrar drunknade i floden, eftersom ingen vill hjälpa dem ur vattnet. Det handlade ju bara om ”ett par judeflickor”.
Hon berättade också om hur hon och familjen kom till Auschwitz och sedan ankomsten till lägret i juni 1944 aldrig sett sin mamma, pappa eller mormor, eller andra släktingar förutom sina två bröder.
Det var också i Auschwitz hon fick den plåtbricka med fångnummer att bära om halsen (i stället för tatuering) som hon brukade ha med sig på sina många föreläsningar för skolelever, brickan med nummer 7933.
Cina överlevde och räddades till Sverige där hon tidigt träffade nu framlidne maken Birger Holmberg.
Paret bosatte sig i Bjärnum och fick barnen Diana och Michel.
Cina Holmbergs röst har nu tystnat, men hennes berättelse och viktiga minnen finns bevarad i alla de skolbarn hon mött genom åren.
Hon fick ibland frågan om hon hände hat, efter allt hon och hennes familj gått igenom.
Hon svarade:
– Hatar gör jag inte. Det leder ingenvart.