Per-Olov Carvell, kyrkoherde emeritus, Malmö, har gått ur tiden 73 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Inga-Mai och barnen Kristin, Jon och Filip med familjer.
Höstterminen 1953 flyttar studieintresserade elever från hela Malmö till fyra nya realskoleklasser i stans modernaste skolbygge ute på Kirseberg. Bland de yngsta i årskursen finns en Per-Olov. I den klass som blir vår visar han sig rättfram och orädd, skarpsynt och kvicktänkt.
Språk tycks han han lätt för. En given fördel, helst ska alla nå realexamen fyrspråkiga. Rektorn är den som ska inpränta tyska grammatiken. Här gäller det att bruka allvar.
Det gör vi båda och två till även under rasterna när vi förhör varann på läxorna. Undervisningens prövningar parerar vi på pojkars rappa vis med samma torra humor som gör vår matematiklärare så omtyckt. Påhittiga infall och frispråkiga diskussioner gör oss fyra till bästa vänner alla tio terminerna ut.
Fem år efter realen examineras Per-Olov på nytt, nu vid Tekniska skolan i Hässleholm. Vi håller kontakten. Det militära klarar han av på Lv6 i Göteborg och gifter sig kort efteråt med Inga-Mai. Hans arbete inom Skånska cementgjuteriet får snart familjen att flytta, först till Örebro, så via Köping till Vetlanda.
Båda har vi fullt upp. Tänkta träffar blir inte av. Det ter sig än mer begripligt när vår realskoleklass ska 30-årsfira. Nu återses vi som fäder till åtta barn och i nya yrkesroller. Byggnadsingenjören förkunnar evangelium i Uppåkra. Kontoristen som blev journalist skriver böcker i Lund.
Samhörigheten är omedelbar. Samtalandet fortsätter, länge mest i Lund med upptakt på Grands veranda. Infallsrika tankeutbyten under flanerande och cykelturer i Malmö når sin höjdpunkt i familjens småländska sommarparadis Ängaholm. Samtalsämnena är outtömliga i diskussioner som sträcker sig över decennier.
Sin humor har han väl integrerad med allvaret i ämbetet. Han ser med road distans på stelnade ritualer. Han är satiriskt kritisk mot all den undfallande ängslighet som får församlingar att popularisera: om vi inom kyrkan inte tror att vårt budskap har bärighet nog, vem kan då tro på oss? Präster, om några, ska bruka allvar.
Det gör han själv i tjänst när så behövs, omvittnat engagerad och lågmält lyhörd, så även i vår vänskap under en utdragen skilsmässas skadegörelser. Djupast personlig blir vår gemenskap vid den begravning som han gör till ett vackert och värdigt avsked, själv gripen inför denna åldriga moders son och fem barnbarn runt kistan.
Hoppfullhet och tillförsikt i våra möten under alla år. Vårligt ljus genom bokskogen, molnfri himmel över fälten den aprildag i år när Per-Olov fyller 73 och bjuder på lunch med Inga-Mai ute i Törringelund. Samma rymd i tankeutbytet, samma lust som i unga års resonerande när vi strövar kullen runt längs drivor av vitsippor.
En serie foton från Kirseberg är just återfunna. Strax innan vi skiljs i Malmö återser vi oss själva bland klasskamrater och lärare 60 år bort. Förunderligt. Det är vi två som står där och här, skolpojkar som blivit vänner för livet.
Nya utflykter väntar. Men utan förvarning, i sömnen en morgon i sena maj, ögonblickligt, decennier för tidigt…