Förre sjukhusdirektören Jan Rosqvist har avlidit. Närmast anhöriga är hustrun Gerd Storléer samt barnen Anders och Eva med familjer.
Det är många minnen som denna försommardag kommer över mig när Jan Rosqvist – med Lasse Berghagens ord – ”likt ett skepp styr ut mot okänt mål i livets solnedgång”, ”Du lyssnade så varsamt då till både moll och dur, som om du vände blad för blad i minnets partitur”. Ur detta partitur hämtar jag några personligt valda avsnitt om Jan:
Som organisatör knöts han 1965 till den stab som fått i uppgift att med moderna policies, system och strukturer forma det ”nya” Malmöhus läns landsting. Här etablerades vår kontakt, då även jag nyrekryterad, parallellt arbetade med personalfunktionen.
Organisations-/lednings- och policyfrågorna fanns från 1965 och under hela 1970-talet på M-landstingets agenda. Det var nödvändigt med nya former för samverkan, såväl på bredd som djup. Vår inspiration var nationella och internationella teoretikers och praktikers arbeten med organisationsutveckling – OU. I en rapport från en gemensamma studieresa i Norge redovisade vi tillämpningar, som togs med i förslaget till ny MLL-organisation.
En ingrediens i det projektet var att förslagen skulle dokumenteras på ett för alla lättillgängligt språk. Det blev så bra att författarkollektivet belönades med Landstingsförbundets språkpris 1976. Jan fick på gruppens vägnar ta mot priset vid årets förbundskongress.
Som sjukhusdirektörer arbetade vi parallellt enligt OU-principerna i Helsingborg respektive Landskrona. Vi hade bland annat en vision, att genom en utbyggd samverkan mellan de två distrikten kunna erbjuda effektivare primärvårdsbaserad sjukvård.
Jan hävdade att ”man ska slå vakt om kultur och hålla på traditioner”. Det var en gemensam uppfattning hos sex vänner, som bildade gruppen Kultur-6-an. Kulturbegreppet var generöst och kulturaptiten stor. Vissa fasta traditionella hållpunkter ingick i årsalmanackan, till exempel konstrundorna. K-6-resorna hörde till höjdpunkterna.
Jans traditionssyn var förenad med stort historieintresse och idogt arbete med medicinhistoria – därtill var han släktforskare. Det senare gav efterlevande intressant information om förfädernas liv och levnadsvillkor.
Nätverken med kolleger och vänner har under vår halvsekellånga vänskap och samverkan reducerats, men, vilket är värdefullt, också kompletterats. Men nu:
”med ditt sista lätta andetag blev tystnaden himmelsvid och saknaden mycket påtaglig”.