Som tidigare meddelats har Evert Persson, Lönsboda, avlidit i en ålder av 94 år.

En hedersman och allkonstnär har gått ur tiden. Evert Persson, Lönsboda har lämnat oss i sorg och saknad efter ett långt och innehållsrikt liv.
Evert var född i Vesslarp men vid 17 års ålder flyttade han med familjen till Bosakulla, där han träffade sin blivande fru Maj-Britt som han var gift med i nästan 70 år och tillsammans har de fyra barn.
I sitt yrkesverksamma liv har han jobbat som skogsarbetare och byggnadssnickare.
Han var en allkonstnär som alltid hade något för händer och klarade med bravur att göra allt det han företog sig.
Han ställde alltid upp för alla som behövde hjälp med diverse olika saker. Oavsett om det var familj eller utomstående så gjorde han alltid vad han kunde för att hjälpa till.
Så länge han orkade älskade han att påta i sin trädgård samt att stå vid svarven eller snickarbänken och skapa olika trä alster.
Han har varit en fantastiskt snäll och klok förebild för oss alla; fru, barn, barnbarn, barnbarnsbarn med familjer.
Det finns ett stort tomrum efter honom och han fattas oss alla.

Det är en märklig känsla att titta på en död människa. En person som nyligen fanns mitt ibland oss, som kände, tänkte och pratade ligger framför oss, men är samtidigt borta.
Någon måste nu ta hand om personen som lämnat livet. På begravningsbyrån gör man det med både varsamhet och respekt.

Daniel Hultner och Ulrica Sylwan på Anderssons begravningsbyrå i Hässleholm är diskret klädda i svart och vitt. De förbereder sig inför att åka till sjukhuset i Hässleholm för att ta hand om två personer som nyligen avlidit.
Det är ett jobb som många skulle känna stort obehag inför, men som både Daniel och Ulrica i stället känner ödmjukhet inför.
– Det känns aldrig obehagligt, utan det är istället väldigt rofyllt, förklarar Daniel och tillägger att det är ett arbete som någon måste utföra. Första gången kändes det lite konstigt eftersom man då inte visste vad man skulle möta.
De avlidna förvaras i sjukhusets kylrum i väntan på att representanter från begravningsbyrån anländer. Med sig har de kistor som de avlidna eller de anhöriga valt.
Omhändertagandet sker med stor noggrannhet och man är alltid två personer närvarande. Namn, personnummer, kistsort, begravningsplats samt andra uppgifter som behövs dubbelkollas och motläses. Av respekt både för den avlidne och de efterlevande får ingenting gå fel.

Det är en stillsam och varsam ritual som genomförs i det så kallade svepningsrummet på sjukhuset. Det är här som den avlidne tas om hand för sista gången.
En del kläs i sina favoritkläder, andra i kläderna som de dog i. De som inte begravs i egna kläder får en så kallad svepningsskjorta.
– Idag är svepningen standardiserad, berättar Daniel. Förr såg de olika ut och en del kunde till och med ha volanger.
Just den här dagen får en av de avlidna behålla sina egna kläder medan den andre personen får en vit svepningsskjorta samt ett vitt täckte som läggs över. Innan det här momentet kan de anställda på begravningsbyrån ha tvättat och kammat håret på den avlidne, rakat personen eller satt på lite smink, detta speciellt om någon vill ta farväl av den döde när kistan fortfarande är öppen.
– Vi vill veta att den avlidne verkligen ser bra ut om de anhöriga vill titta, säger Daniel.

Nu lägger man även ner eventuella föremål som den döde eller anhöriga vill ska följa med.
– Det kan till exempel vara ett foto, en teckning, en filt eller snusdosa, förklarar Daniel.
Svepningsrummet fungerar också som avskedsrum. Här kan de anhöriga få en stund med den avlidne innan man skiljs åt.
Men alla har inte anhöriga.
– Ibland är en människa helt ensam, berättar Daniel. Personen kan då ha haft kontakt med oss och därefter bara lämnat ett besked att man ska ringa mig vid dödsfallet.

Vad tänker man på när man gör vid en död människa?
– Jag brukar fundera på vad den här personen har gjort i livet, svarar Daniel. Vad för liv har han eller hon levt?
– Ibland kan man faktiskt känna att den döde är närvarande trots att det bara är ett skal som ligger där.
Visst finns det tillfällen som är svårare än andra. Det kan vara personer som råkat ut för svåra olyckor, små barn som aldrig fick en möjlighet att bli vuxna eller människor som står nära den som ska utföra de sista omsorgerna.
– Men man får genomföra det professionellt, säger Daniel.
Samtidigt tar man hand om varandra på begravningsbyrån. Man kan prata och stötta när det känns tungt.
På begravningsbyrån har man telefonjour och finns därmed alltid tillgänglig. Döden kommer ju som bekant på besök alla tider på dygnet.

Avråder ni någon gång närstående från att se den döde?
– Nej, faktiskt inte, svarar Daniel. Var och en får bestämma själv. Men man visar kanske inte allt.
Han förklarar att det på en utbildning berättades om en kvinna som trots att dottern omkommit i en brand och blivit väldigt brandskadad återkom dag efter dag för att vara nära henne.
– Kunde hon så kan nog vem som helst, konstaterar Daniel.
Efter svepningen körs kistan till begravningskapellet vid kyrkogården i Hässleholm. Här förvaras kistorna fram tills begravningen.
– Vi har bara ett ställe med bisättning i Hässleholms kommun, berättar Daniel.
Härifrån körs sedan kistorna till den kyrka där begravningen äger rum. Begravningen ska äga rum inom 30 dagar efter dödsfallet och 85 procent av dem som dör kremeras.

Att jobba på en begravningsbyrå innebär att umgås med döden dagligen. Vad tänker du om det?
– Jag har faktiskt blivit lite försiktigare när jag till exempel kör bil, säger Daniel. Jag har ju sett hur snabbt allt kan ta slut.
Han berättar också att man faktiskt måste få tillåta sig att skämta även om man jobbar med döden.
– Men man får däremot aldrig förlora empatin.

Läs mer: Så här gör du dina sista önskningar kända

I Sverige måste en avliden enligt lag begravas inom en månad. Det är en lång tid jämfört med grannländerna Danmark och Norge, där begravning sker inom åtta dagar. I länder som Frankrike, Holland och Belgien anses det stötande att vänta mer än fem-sex dagar med begravningen.

Cirka 75 procent av de som avlider i vårt land begravs enligt Svenska kyrkans ordning, i kyrka eller kapell.
I vårt mångkulturella samhälle finns många andra traditioner, och här följer ett axplock från olika begravningar.

Buddhister
Utanför hemmet byggs ett altare och familjen kör ofta förbi det på väg till begravningen.
Sorgens färg är vit i Asien och det är vanligt att familjen bär vita kåpor och tänder rökelse. Begravningen förrättas oftast av munkar, klädda i saffransgula räkter.
På gravplaten ska stenen stå vid fotändan och där läggs frukt och rökelse tänds. Begravningsgästerna får godis och frukt med sig när de lämnar platsen.

Ortodox begravning
Sker helst på tredje dagen efter dödsfallet.
Den döden kläs i egna kläder och kistan brukar vara öppen under gudstjänten. I handen på den döde placeras en ikon eller ett kors.
Under akten är församlingen stående och har vaxljus i händerna.
Familjen återvänder till graven efter tre, nio, tolv och 40 dagar för att be för den dödes själ.
Det är vanligt med fotografi på gravstenen.

Hinduism
Alla vuxna hinduer skall kremeras medan barn under ett år och präster jordbegravs.
Kistan transporteras oftast till hemmet och dekoreras med en chadder, blommor och ett soltecken. Efter kremation sprids askan i rinnande vatten, helst i floden Ganges.

Islam
Den döde ska jordbegravas inom 24 till 48 timmar och ligga vänd mot Mekka. Blommor förekommer som regel inte.
Begravningen sker efter middagsbönen och männen hjälps åt att lägga den döden i graven, som markeras med en enkel gravmarkör som visar var gravens huvud och fotända finns.
På gravstenen finns ofta halvmåne och stjärna som symbol.

Mormoner
Medlemmar ur mormonkyrkan ska jordbegravas och akten hålls om möjligt i det egna kapellet. De har inte levande ljus eller kors på trycksaker. Den döden kläs av församlingsmedlemmar i en speciell svepdräkt.

Judendomen
När en jude dör ska han begravas inom 24 timmar, utom under Sabbaten då arbete inte får utföras.
Medlemmar ur det judiska begravningssällskapet, chewra kaddish, är med och hämtar den döde, som sedan förs till församlingens kapell för tvagning innan kroppen läggs i en enkel kista utan metall. Kistan draperas med bårtäcke med Davidsstjärnan på.
De judiska församlingarna har egna begravningsplatser och eftersom graven är helig mark får ingen äta, röka eller dricka där. Män ska täcka sitt huvud med en kippa eller annan huvudbonad.
På årsdagen efter dödsfallet har de stenavtäckning.

Katoliker
Ofta hålls gudstjänsten i en katolsk kyrka med nattvardsfirande. För att en grav ska vara katolsk ska den vara välsignad av en katolsk präst innan kistan sänks.
Det är vanligt med rökelse.

Romer
Folkgruppen romer anpassar sig ofta till religionen i det land de kommer till. När en rom dör hålls vakan i upp till tre dygn efter dödsfallet och därefter ska begravning ske direkt.
Vuxna romer jordbegravs, men det får inte komma jord direkt på kistan. Detta löser man genom att gjuta en kammare som kistan står i.
Den döden ska kläs i nya kläder och ibland tas klackarna på skorna av eftersom den döde inte kommer att gå igen.
Källa: Mångkulturella begravningsskick, Olika kulturerns traditioner och cemermonier vid begravningar.

Christer Borg, Malmö, har avlidit i en ålder av 79 år. Närmast anhöriga är sönerna Peter och Mikael med familjer samt fästmön Yvonne.

Sällskapet Gammeldanskens vänner i Malmö har sorg. Vår tidigare formand Christer Borg har avlidit och vi är alla bestörta. Men också tacksamma över all den glädje och det genuina hygge som Christer alltid utstrålade och förkroppsligade.
Under sina nio år som vår banérförare ledde han med aldrig sinande energi våra månatliga möten, då allt mellan himmel och jord diskuterades och såg dessutom till att intet saknades på våra inspirationsutflykter.
Då kultur i alla de former låg Christer varmt om hjärtat engagerade han sig alltid helhjärtat i våra viktiga årliga beslut kring vilken krog i öresundsområdet som borde tilldelas vårt restaurangpris ”Årets Pølse” och vilken kulturpersonlighet i samma område som skulle utses till ”Årets Gammeldansk”.

Även årets vinnare hann Christer glädjande nog vara med att utse.
Men jazzvännen Christer gladde sig allra mest åt att kompositören och jazzpianisten Jan Lundgren utsågs till ”Årets Gammeldansk”. Som konstnärlig ledare för såväl Sweden jazz festival i Ystad som Jazzhus Montmartre i Köpenhamn är han en klockren pristagare med sina kulturella insatser på båda sidor sundet.
Christer såg verkligen fram emot att närvara vid årets prisutdelning i samband med julefrokosten i december, men ödet ville annorlunda.

Christer har med sin enorma bredd, sitt nätverk och sina djupa historiska insikter inom allt från revy, cirkus, krogshower, jazz, TV, ABBA, Las Vegas, Bakken, Tivoli, gamla Malmö med mera genom åren förgyllt våra stunder tillsammans på ett oförglömligt sätt.
Nu får vi tyvärr inte uppleva fler Borgska stjerneskud. Vi saknar vår gamle formand.

Vad kostar en begravning?
Runt 7 000 kronor kan täcka den enklaste begravning. Då ingår i stort sett bara en kista samt transporten till närmaste krematorium utan någon begravningsceremoni.
Vanligen hamnar kostnaden någonstans mellan 18 000 och 26 000 kronor. Då ingår exempelvis kista, kistdekoration, transporter och bärare, dödsannons, ceremoni, en enklare förtäring, begravningsbyråns arbetskostnader samt eventuella församlingsavgifter som hyra av församlingssal vid minnesstund.
Det som inte ingår är gravstenen, som kostar från 5 000 kronor och uppåt och bouppteckningen, som brukar kosta runt 4 500 kronor.
Kostnader för begravningen tas vanligtvis ur dödsboet. Om det inte finns några tillgångar i dödsboet kan de anhöriga ansöka om bidrag från kommunen.
Kostnader för gravplats, kremation, ceremonilokal, vissa transporter samt lokal för visning av den avlidne är redan betald genom begravningsavgiften som tas ut via skattsedeln.
Källa: begravningar.se

Johann Sebastian Bachs musik står sig genom alla tider och ligger fortfarande högst upp på listan bland de populäraste sångerna på begravningen. Även folkkäre Björn Skifs och Benny Andersson finns med på listan, år efter år.

Populäraste sångerna:
1. Air av Johann Sebastian Bach
2. Tröstevisa av Benny Andersson
3. Gammal fäbodpsalm av Oskar Lindberg
4. Så skimrande var aldrig havet av Evert Taube
5. Där rosor aldrig dör från 1942, komponerad av Jack Osborn, James C Miller och Elsie Osborn
6. Amazing grace från 1779.
7. Håll mitt hjärta av Björn Skifs
8. Nocturne av Evert Taube
9. Time to say goodbye av Francesco Sartori
10. Tears in Heaven av Eric Clapton

Populäraste psalmerna:
1. Härlig är jorden, ps 297
2. Blott en dag, ps 249
3. Bred dina vida vingar, ps 190
4. Var inte rädd, ps 256
5. Tryggare kan ingen vara, ps 248
6. Den blomstertid, ps 199
7. Var jag går i skogar, berg och dalar, ps 251
8. Nu är det morgon, ps 181
9. Som en härlig gudomskälla, ps 235
10. O, hur saligt att få vandra, ps 300
Källa: Ignis

Länsstyrelsen Skåne söker begravningsombud som ska granska hur begravningar fungerar för dem som inte tillhör Svenska kyrkan. Ett ombud per kommun ska utses.
Begravningsombud utses för fyra år åt gången och nu är det dags för nya uppdrag i kommunerna i sydsverige.
– Begravningsombud fyller en viktig uppgift för alla som inte tillhör Svenska kyrkan, oavsett om de tillhör ett annat trossamfund eller om de vill slippa religiösa ceremonier för att de inte tror på någon gud. Begravningsombudens uppgift är att ta till vara på deras intressen, säger Fredrik Östensson, länsassessor på Länsstyrelsen Skåne.
Begravningsombudet ska vara en person som är ”lämplig och kvalificerad”.
–­ Det är meriterande med kunskap om ekonomi och förståelse för olika religioners livsåskådningar och begravningsseder, säger Fredrik Östensson.

En människas bortgång är ofta smärtsam och svår. För den anhöriga finns inte kraft och ork att ringa runt och berätta för alla om det som hänt.
Ofta informeras de närmaste, men för att dödsfallet ska bli allmänt känt sätts oftast en dödsannons in i tidningen. I denna får man reda på när dödsfallet ägt rum och det finns även information om när och var begravningen äger rum och om det ska hållas en minnesstund efteråt.

Det är inte bara i Norra Skånes tidning denna nyhet förkunnas, det finns även ett digitalt minnesrum på nätet som kan vara av praktisk hjälp på flera sätt.
Via Norra Skånes nätsida kan du komma in i Minnesrummet och söka efter dödsannonser och tackannonser, som ägt rum flera år bakåt i tiden.
Där kan du klicka fram dödsannonsen för att kolla tid och plats för kommande begravningar. Här kan du även anmäla dig till minnesstunden eller beställa kondoleansblomma och blomma till begravningen.
I många dödsannonser finns önskemål om minnesgåvor av olika slag och i Minnesrummet har du även möjlighet att uppfylla den önskan.

Många hedrar även den avlidne genom att tända ett digitalt ljus och skriva en personlig sista hälsning.
Det går även bra att dela minnen och lägga ut bilder, så det blir ett avskedsrum som engagerar och berör på många sätt.
Det kan kännas tröstande att läsa vad andra skrivit, det är ett forum där var och en har möjlighet att minnas och ta farväl.
Minnesrummet hittar du här: www.nsk.se/minnesrum

I allhelgonatider är det många som tänker på döden och besöker kyrkogården för att minnas. Döden berör alla, stora som små.
Vi gav eleverna i klass 4 på Vittsjö skola i uppdrag att skriva ner sina tankar och funderingar kring döden. En del har varit på begravning någon gång, andra har mist ett kärt husdjur. Med hjälp av texter och teckningar får ni idag en inblick i hur de tänker och känner.
Klassens lärare heter Christina Lindhe.

Jag tror att när man dör så vakar man över sin familj. När jag hör ordet döden tänker jag på mormor och min familjs hund.
Karl

Min katt har typ dött kan man säga. Det är någon som har tagit henne och lagt i skogen mitt i natten. Det var inte skönt. Känslan kan man inte förklara så var rädd om ditt djur.
Yasmin

Jag tror om man har gjort någon dumt i sitt liv så blir man straffad av djävulen. Om man har gjort någon jättedumt så blir man straffad längre. Efter straffet åker man upp till Gud. Om man har varit en bra människa kommer man upp direkt till Gud.
Arash

När min mamma var liten dog min morfar. När jag var 8 år avlivade vi min katt Izi.
Ina

Jag har en kompis som hade cancer och sen dött när hon var fem år gammal. När jag hör ordet cancer är det inte bra läge. Jag tycker att det är synd om dom som är i Syrien och dör. Jag önskar att Syrien ska ha fred.
Elaf

Min gammel mormor. Jag visste ingenting innan mamma sa att vi skulle på begravningen. Jag blev ganska ledsen när jag fick höra det. Jag skulle vilja tänka tillbaka och göra det ogjort. Gammel mormor var en bra person. Jag saknar henne.
Alice

Jag känner att man kan tänka tillbaka när man var barn. Och se om man hade nåt man ångrade sig i sitt liv. Om man har förlorat någonting när man var barn. Om man kanske förlorade sin pappa eller mamma i nån bilolycka.
Lukas H

Jag har aldrig träffat min farmor eller farfar för de dog 20 år innan jag föddes. Jag tror att om man dör kommer man till ett bra ställe.
Lea

Min farfar har dött och när jag tänker på honom blir jag ledsen. Jag tror att när man dör så blir man ett skelett och man blir läskig.
Faress

Jag tror att man efter döden hamnar i sanden. De som lever kvar blir ledsna och tänker alltid på dem.
Hala

Jag tror att det blir helt svart. Jag tror inte att ens själen flyger upp i himlen.
Adnan

Jag har haft många hundar som har dött. En hund blev påkörd.
Zeke

Jag tror att när man dör så kommer man till himlen. Och när sitt barn har dött så kommer man till världen som en bebis. Men om man inte har något barn stannar man i himlen för alltid. När mina hästar dog var jag ledsen i flera dagar.
Lily

Jag tycker att man blir jätteledsen för att man älskar den människan eller någon i familjen är död.
Wiktoria

Det jag tror händer när man dör är att man åker upp till himlen. Sen föds man igen och man lever ett nytt liv. Min mormor gick bort när jag var 4 år. Jag saknar min mormor.
Nova

Jag tänker på min katt Silje som vi var tvungna att avliva. Vi hann inte till djursjukhuset så att min nästkusins pappa sköt Silje.
Tindhra

Min gammelfarfar dog när min pappa var liten. När jag går förbi gravstenen blir jag lite ledsen. Min gammlemormor dog när jag var sex år. Jag var inte på begravningen. Jag känner mig ledsen när jag tänker på det.
Ellen

När jag dör kommer jag till Allah. Han ser om jag gjort något gott eller dåligt.
Edvis

Jag önskar att du levde. Du var den roligaste hund som fanns. Jag saknar dej, Mio!
Liv

När man dör gråter man och går hem och är ledsen och mår dåligt, efter döden.
Kaled

Om döden. Jag saknar min mormor som dog när jag var två år gammal.
Lukas F

När jag fick reda på att min mosters hund Boss var död blev jag jätteledsen. Jag älskade Boss.
Elin

– Jag går till Leifs grav nästan varje dag och jag vill att där alltid ska finnas färska och friska blommor.
Orden kommer från Ing-Britt Henningsson som för nästan exakt ett år sedan hastigt miste sin man.

Det är kyligt i luften trots att solen lyser och får den tjocka mattan av löv att likna en varm och murrig filt.
Ing-Britt Henningsson bär på ett mosshjärta med en vinröd ros och en vit fågel fäst på ovansidan tillsammans med ordet Saknad i snirkliga vita bokstäver.
Hon försöker att tända ett ljus, men det är inte helt lätt. Den kyliga oktobervinden envisas med att blåsa ut ljuset och det krävs kupade händer runt lågan för att lyckas.
– Ibland träffar jag människor här som är i samma situation som jag. Och då kan vi prata en stund.

Ibland kan det till och med bli ett besök på kyrkogården både på förmiddagen och eftermiddagen. Det blir som ett tryggt mål vid de dagliga promenaderna.
– Leif var min stora trygghet, berättar Ing-Britt.
Vi sitter nu i hennes kök, ett kök där hon intagit otaliga måltider tillsammans med Leif. Han var mannen som hon träffade redan som 15-åring och de var tillsammans i 60 år innan de en kväll i november i fjol hastigt tvingades att skiljas åt för alltid.
Ing-Britt förflyttar sig i tanken till den där novemberkvällen.
– Jag stod och diskade och han kom och torkade disken som vanligt. Sedan satte vi oss för att titta på tv men tyckte inte att där var något som vi ville se. Vi bestämde oss för att spela lite kort och vi skrattade och hade så trevligt.

Ing-Britt blir tankfull men fortsätter att berätta att de pratade om att det var länge sedan de hade haft det så här trevligt tillsammans.
– Men så sa Leif ”det är ju synd om dig som förlorar hela tiden”.
Ing-Britt ler vid minnet, men fortsätter att berätta om hur de därefter gick till sängs och hur Leif plötsligt började att hosta. Han gick upp för att dricka vatten och Ing-Britt tyckte att det dröjde innan han kom tillbaka.
– Jag kände att jag var tvungen att gå upp och se hur det var med honom.
Därefter gick allting fort. Ing-Britt hade svårt att ta till sig vad som egentligen hände.

– Leif sa till mig att jag inte fick gå ifrån honom.
Väntan på ambulansen, Leif som nu låg livlös i sängen och ingen i närheten som kunde hjälpa till gjorde att Ing-Britt hamnade i ett chocktillstånd.
Hon blir blank i ögonen när hon berättar om ambulanspersonalens kamp för att rädda Leif och samtalen till döttrarna som kom så fort de kunde.
Det var inte heller lätt för barn och barnbarn att förstå att Leif som varit så engagerad och levnadsglad plötsligt var borta.
– Ett barnbarn som ofta brukade sitta tillsammans med sin morfar i soffan har under en period haft svårt att komma på besök, berättar Ing-Britt. Hon har varit ledsen och till och med sagt att ”nu är det roliga slut”.
Att gå vidare är inte alltid lätt. Ing-Britt berättar att vissa dagar är riktigt mörka, men att hon under andra dagar till och med kan kosta på sig ett skratt.
– Det är så viktigt att man försöker ge sig ut bland andra människor, fortsätter hon.

Hon berättar att hon promenerar och besöker olika evenemang. Att bara stänga in sig gör bara allt ännu värre. Men samtidigt finns det dagar då hon tillåter sig att bara stänga dörren och hänge sig åt gråt och sorg.
Den 5 november har det gått ett år, ett år då jul, påsk, midsommar och bemärkelsedagar passerat.
– Jag kände bara usch inför julen, berättar Ing-Britt. Jag orkade inte pynta, men när ett av barnbarnen vill fira jul här precis som vanligt började jag plocka upp julsakerna. Då tänkte jag att hela familjen var ju drabbad.
Hon berättar att först var alla ledsna när julfirande började, sedan blev det ändå en skön jul.
– Men till nyår ville jag vara själv, berättar Ing-Britt. Det var en helg som helt enkelt var för uppsluppen.

På en byrå står ett foto på Leif samt ett tänt ljus.
– Jag tror inte att jag har fattat att han är borta än, fortsätter Ing-Britt och berättar att hon stått flera gånger framför hans foto och pratat med honom. Jag har till exempel sagt att nu ska jag bara gå ett ärende. Du måste ge mig styrka, nu när jag ska klara mig själv.

Begravningen minns Ing-Britt som en fin och minnesvärd stund.
– Vi hade aldrig pratat om hur vi ville ha det. Men jag ville att det skulle bli en fin begravning med mycket blommor och fin musik. Och hans hatt den låg på kistan.
I början sörjde Ing-Britt så mycket att hon själv hamnade på sjukhus.
Hon är medveten om att sorgen har flera faser och att man med tiden lär sig att gå vidare även om sorgen aldrig försvinner helt.
Minnena från ett 60-årigt liv ihop kommer och går. Hon berättar om 18 somrar tillsammans i husvagnen i Yngsjö, hur han alltid kom ut och torkade disken, hur han kommenterade hur fint det blivit i trädgården, hur han gärna sjöng och hur han inför sänggåendet ofta sa ”om det är något så bara kalla på mig”.

Ing-Britt konstaterar att sängen nu är tom och att det inte längre finns någon att kalla på.
– Ibland får jag panik av att han inte är där. Man tänker inte på alla de där små sakerna när livet bara rullar på. Det är tur att jag har haft mina döttrar, bra grannar och vänner som hjälpt mig. Ibland är det så lite man behöver för att bli gladare.
Människor frågar ibland hur jag mår. Jag säger att jag saknar Leif och då säger de ofta att han var så glad, trevlig och gav sig tid. Och ja, så var det.

Allahelgonhelgen är här, en helg då man kanske mer än annars minns de som inte längre finns med oss.
Ing-Britt drömmer ibland om Leif, hon kan ibland förnimma att han är med henne och hon har framför allt sina minnen.
– Ibland går jag in i kyrkan, tänder ett ljus och bara sitter en stund och låter tårarna komma.
Precis så kan det få vara.
– Men det är viktigt att fortsätta att ge sig ut bland folk, avslutar Ing-Britt och tillägger att de där dagarna som känns bra dom är guld värda.
En tröst är att med tiden tenderar de att trots sorgen bli fler.

Läs mer: Vördnad och respekt in i det allra sista

Läs mer: Så gör du dina sista önskningar kända

Läs mer: ”När man dör så vakar man över sin familj”

Läs mer: Det finns många olika sätt att ta farväl på

Läs mer: Detta händer från dödsfall till begravning

Läs mer: Minnesrummet en hjälp i en svår stund

Läs mer: Länsstyrelsen söker fler begravningsombud

Läs mer: Så här mycket kan en begravning kosta

Läs mer: Musikens tio-i-topp

En mycket stolt farmor Ingrid har skickat in denna vackra höstteckning. Den är gjord av hennes barnbarn, fyraårige Liam Bernby i Hässleholm.
Liam har ritat två träd som håller på att tappa alla sina löv när det är höst. Dessutom har han skrivit sitt eget namn på baksidan – det kan ni inte se, men det är väldigt bra gjort! Tack Liam, vi skickar dig boken Barr är bäst, av Anna Bengtsson.

”Hej! Jag heter Hilda och här har jag ritat av en av mormor och morfars katter”.
Det skriver åttaåriga Hilda Jägenstedt från Höganäs, som varit och hälsat på i Hässleholm hos mormor och morfar. Vi tackar för den fina teckningen och skickar en spännande bok av Katarina Genar och Alexander Jansson, Spöket i dimman.

Första ordern på väg. Rubriken en av de sista dagarna i oktober handlar om hässleholmsföretaget Ekströms tryckkärl AB och deras första stora leverans.
På lastbilstrailer fraktades ett tio meter långt och 15 ton tungt tryckkärl mot Norrköping och beställaren Dow Chemicals. Den rostfria jätteburken ska användas för tillverkning av latex. Chef för det nystartade företaget är Per Ekström och han bedömer kärlet som ett mycket snyggt jobb, där alla skarvar är röntgade och perfekta.
Företaget finns i kommunens lokaler, som från början rymt Göinge mekaniska och senast Kordaverken. Ekströms tryckkärl har startat i den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet, men det har sina fördelar, säger Per Ekström, eftersom tillgången på arbetskraft är god. ”Vi har mycket att göra de närmaste månaderna, men en bit in på 1994 kan det bli tuffare”, spår han.

Som inte det vore nog med tryckkärlet. I samma tidning presenteras världens största sockercentrifug hos Silver-Weibull.
Även den väger 15 ton, inklusive motor på 3,5 ton. Under knappt två år har företaget jobbat för att utveckla denna ”diskontinuerliga” centrifug som rymmer 2500 kilo fyllning.
Endera dagen kommer jättecentrifugen att transporteras till Arlövs raffinaderi, där den efter årsskiftet får ersätta tre befintliga centrifuger. Och nu kan man på företaget börja jaga andra tänkbara kunder.

I Bjärnum gäller en angelägen fråga om väg 117 ska byggas om och flyttas utanför samhället. S-gruppen med Rolf Delcomyn i spetsen har skrivit en motion om en ny sträckning.
Förslaget får både ros och ris bland byborna. En del tycker att det av miljö- och säkerhetsskäl vore skönt att slippa genomfartstrafiken. Andra fruktar att en utflyttning av vägen på sikt skulle kunna innebära döden för samhället.
Risken är att ännu fler affärer skulle försvinna. Det är framför allt servicenäringen men också ungdomar som tycker att vägen ska ligga där den ligger. Delcomyn menar att genomfartstrafiken är ett stort miljöproblem med buller och avgaser och sedan cykelbanan kom till har körbanan blivit smalare.
Bland köpmännen påpekas att det skulle bli alldeles för dyrt att bygga en ny väg utanför samhället. ”Vi har kraftledningar på ena sidan och sjöar på den andra”.

Tidningen förmedlar ett blickfång från Axel Olssons ateljé i Brunnstorp, där konstnären för 38:e gången ordnar hemmavisning.
Mästaren bakom ”La Gamine” på Första Avenyen i Hässleholm är särskilt belåten över sin senaste skulptur i samma anda ”För länge i badet”, som visar en ung flicka huttrande med en stor handduk om överkroppen.
En annan nyframtagen skulptur med namnet ”Parkbänken” visar den gamle tidningsläsande kamrern som plötsligt fått sällskap på bänken av en ung söt flicka. Förmodligen kommer några av de visade verken att pryda offentliga miljöer så småningom.
För övrigt har Axel Olssons arbeten med marin anknytning givit honom en rad utmärkelser.

Från årsskiftet överförs ansvaret för Norrängsskolan i Hässleholm från Landstinget till kommunen.
Förändringen lär märkas på flera sätt, främst genom att skolan blir mer accepterad som en ”riktig” enhet på samma villkor som övriga skolor i staden. Men det finns även negativa effekter av nyordningen, som att andra kommuner minskar sitt utnyttjande av skolans specialkunskaper.
Curt-Erik Karlsson är rektor för såväl Norrängsskolan som Jacobsskolan och han ser klara möjligheter till samarbete mellan skolorna genom kommunaliseringen. Eleverna på Norräng får lära sig fungera i yrkeslivet och att klara sig själva. Tillsammans i grupp är de alla motiverade, heter det i artikeln.

Loshults kyrka som är Skånes nordligaste genomgår en omfattande yttre renovering under betryggande kontroll av experter som alla är nöjda med resultatet.
Bland annat har tornets lanternin omskapats efter en tidigare renovering på 1950-talet, då den blev inklädd med masonite. Under denna fanns det ursprungliga virket kvar som nu tagits fram.
Byte av blyinfattade fönster på sydsidan har fördyrat arbetet betydligt. Men det har hela tiden rått ett gott samarbete mellan konsult-entreprenör-antikvarie och församlingsföreträdare.

”Hej, jag heter Estrid och tycker om att skriva och rita. På teckningen har jag ritat mig själv i en lång klänning. Jag gjorde den när jag var hos mormor och morfar i Hökön”.
Oj, så tjusig Estrid blev i sin långa klänning! Estrid Trulsson bor i Helsingborg och som tack skickar vi boken Dom som bestämmer, av Lisen Adbåge.

Som tidigare meddelats har Urban Svensson, Hallaböke, avlidit i en ålder av 72 år.
Närmast sörjande är hustrun Anita, hans dotter Louise med sambon Andreas och deras son William, syskon med respektive, grannar och vänner.

Hallaböke utan Urban Svensson är sig inte likt och kommer inte att bli sig likt.
Urban avled stilla i sitt hem den 17 oktober omgiven av de närmaste efter en tids sjukdom.
Men in i det sista hade han planer och idéer, om nya badtunnor, om att köpa kor och varför inte en husbil?
Han tog över Norregården i Hallaböke 1971 efter sina föräldrar, och var den nionde generationen som bodde på gården.

Urban hade alltid massor av projekt på gång.
Han reste mycket, handlade mycket och pratade mycket.
Han kunde det mesta om vad som hänt i trakten, rabblade som ett rinnande vatten allt om alla som bor här och hade så himla många historier att berätta.
Många av dem tänkte jag skriva ned för de rymde så mycket lokalhistoria och de var kul.
Urban hade glimten i ögat och kunde med humor berätta om original i trakten. Nu blev allt det där bara en tanke, inga historier blev nedskrivna och mycket av det som hänt runt om i Hallaböke försvinner med Urban.

I yngre dagar spelade Urban i dansband.
Han har alltid legat på vägarna, kört till Tyskland och Estland och med hjälpsändningar till Lettland och Estland. Flera år arbetade han på pappersbruket i Strömsnäsbruk.
Svårt att sitta still och en brinnande energi har gjort att han alltid haft något på gång.
De senare åren ägde han en snickerifabrik tillsammans med en kollega, men företaget avvecklades för några år sedan.
Vid sidan om drev han jordbruk med köttdjur och körde själv transporterna från snickerifirman till kunder i Tyskland och på andra håll. Hans skogsägor låg honom varmt om hjärtat.

Urban Svenssons badtunnor blev en succé och de har skickats iväg både långt bort och nära.
Flera gånger samlades vi grannar till julabad i Urbans och Anitas trädgård med sprakande vedkorg och stjärnhimmel som enda ljus i natten.
Många gånger har vi träffats och umgåtts, ätit och pratat om gångna liksom moderna tider. Alltid med skärpa och humor.
Urban Svensson hade mycket att ge och ett stort hjärta, han var envis och strävsam, och rätt full i sjutton på ett positivt sätt. En snapphane, som inte inordnade sig så lätt i byråkrati och tjänstemannavälde men som hade en klar uppfattning om vilken väg som var farbar.

Första gången Julia Öhrström Grönlund skulle upp på scenen ville hon kräkas. Men nu är hon för femte året med i Beredskapsteaterns årliga uppsättning.

Första gången var 2014 och då var det premiär för Beredskapsteatern i Ystad över huvud taget.
– Jag sade till de andra ”Det här är sista gången ni ser mig”. Men så fort jag kom upp på scenen och fick strålkastarna i ögonen – då kände jag mig hemma.
Så hon stannade. Även om det varit olika pjäser varje år, skrivna av Lars Ransheim, så är det samma figurer som återkommit. Så därför har Julia spelat samma karaktär – Elin Cronhiort – hela tiden, bara det att den har utvecklats, blivit äldre.
Liksom Julia själv. Då, när hon började, var hon bara 15 år. Nu har hon fått en annan säkerhet, vågar spela ut på ett annat sätt än i början. Hon är själv lite förvånad.
– Jättehäftigt att jag kunde klara av det. Jag var väldigt blyg i skolan, ville inte alls stå och tala inför människor.
Annars hade hon faktiskt kameravana redan innan hon började, och det kände Lars Ransheim till.

– Han jobbade på samma ställe som min pappa och frågade honom om han trodde att jag skulle vilja vara med.
Erfarenheterna bestod av medverkan i film och tv. Hon berättar att det började med filmen Svinalängorna, som utspelar sig i just Ystad och bygger på en bok av Susanna Alakoski.
– Jag tävlingssimmade i ganska många år. Till Svinalängorna sökte de statister som kunde simma.
Någon simning blev det inte till hennes del, men regissören Pernilla August såg något annat i henne, som kunde passa i filmen:

– Jag fick med mig papper med manus hem och övade och övade och övade – och kom med, spelade grannflickan. Jag tror jag var ledig från skolan i närmare en månad.
Sedan har hon synts i Bron och i andra, mindre produktioner. Men nu är det ett tag sedan, säger hon.
Under åren som gått sedan hon började spela i Beredskapsteatern har hon hunnit både börja och gå ut gymnasiet – sista året gick hon i Kristianstad, för dit flyttade hon med mamma.

Numera bor hon i Vinslöv och har tre jobb:
– Jag är personlig assistent i Kristianstad, budbilschaufför i Kristianstad och vårdbiträde på ett demensboende i Osby.
Dessutom måste hon sköta om sina två hästar, som hon just har ridit in, och franska bulldoggen Hugo.
– I Ystad hjälper jag till att rida in och utbilda andras hästar.
– Planering är A och O i mitt liv, konstaterar hon.
Ridkunskaperna skaffade hon på sin tid i Skivarp, dit hon tog sig från Ystad via buss och cykel.

Nu pendlar hon alltså mellan Vinslöv och Ystad under en period när teatern repeterar och ger föreställningar.
Den första pjäsen, 2014, utspelade sig under beredskapstiden på 1940-talet. I årets föreställning, med titeln Två sockerbitar till kaffet, har man hunnit fram till 1950 – ungefär.
Och karaktärerna har utvecklats. På vilket sätt syns det på Elin Cronhiort?
– Hon har väl gått från att vara lugn och sansad och inte säga så mycket till att kunna gapa och skrika och visa lite attityd, säger Julia.
Och medger att det nog kan spegla en utveckling av henne själv också, när det gäller att känna sig bekväm och säker på scenen.
Man måste ju fråga hur hon, med sin vana från film och tv, kunde känna sig så osäker när hon skulle ställa sig på scen.
– På film tar man om scenen tills den sitter – på scenen har du bara en chans, förklarar hon.
Julia funderar på att söka in till Teaterhögskolan, så småningom:
– Men jag tror inte att jag är där än. Jag tror jag känner när det är dags.
Hon fortsätter i teatern så länge.

– Jag tror att Lars Ransheim redan har börjat slipa på något till nästa år.
Men att samma figurer ska återkomma år efter år tror hon inte på i längden och menar att det snart kan vara dags för andra figurer, andra sammanhang.
– Vi har pratat inom gruppen att vi alla ska vara mer delaktiga i manusarbetet.
Hinner hon se andra teatergrupper?
-Jag har varit och tittat på Ystadrevyn. Jag tycker att de är väldigt duktiga, har något vi kan sträva efter. De har en fin dynamik; det har vi också, men de har lite mer erfarenhet än vi.

Den amerikanske trumpetaren och kompositören Roy Hargrove, har avlidit i en ålder av 49 år.
Han fick ta emot två Grammy Awards: 1998 för Bästa latin jazzalbum, Habana. 2002 fick han även en Grammy för Bästa jazz instrumentala album med Directions in music, live at Massey Hall, med Herbie Hancock och Michael Brecker.
Roy Hargrove var född i Waco, Texas och började tidigt spela trumpet och upptäcktes under skoltiden av den legendariske trumpetaren Wynton Marsalis.
Efter studier vid Berklee College of music i Boston och New school i New York, började han göra inspelningar med saxofonisten Bobby Watson. 1990 kom hans första soloalbum, Diamond in the rough.
Han var ledare i gruppen The RH Factor som blandar jazz, soul, funk, gospel och hiphop.
Bland några av hans många titlar kan nämnas Beauty and the beast (1993), With the tenors of our time (1994), Moment to moment (2000), Hard groove (2003), Distractions (2006) och Emergence – The Roy Hargrove big band (2009).

”Världens snabbaste kvinna”, stuntwoman Kitty O’Neil, har avlidit i en ålder av 72 år.
Sjukdom i barndomen gjorde henne döv, och skolgången skedde på en skola för hörselskadade i Wichita Falls, Texas.
Som tonåring började hon med plattformdykning, och senare blev det en lång karriär som stunt inom tv- och filmbranschen.
Några av de många stunts hon gjort är i Bionic woman, Airport 77, The Blues brothers, Smokey, Bandit II och Wonder woman.
Då Kitty O’Neil drog sig tillbaka 1982 innehade hon 22 hastighetsrekord på land och vatten.

Musikern Josh Fauver från indierockbandet Deerhunter, har avlidit i en ålder av 39 år.
Han var basist i gruppen från 2004 till 2012 och medverkade på fyra skivor; Turn it up faggot (2005), Cryptograms (2007), dubbelalbumet Microcastle/Weird era cont (2008) och Halcyon digest (2010).
Han har även jobbat med olika soloprojekt och spelat med band som Electrosleep International and S.I.D.S.