Det fanns en tid då svenskar satsade allt på ett kort, lämnade sin hembygd och gav sig iväg på en resa mot en förhoppningsvis ljusare framtid i Amerika.
Claes Ruderstam i Vittsjö har identifierat 739 stycken från sin egen hemtrakt. En av dem är Elias Månsson.

– Jag är så nyfiken på världen, konstaterar Claes Ruderstam som själv besökt USA flera gånger tillsammans med sin fru. Då har han passat på att vandra i fotspåren av både släktingar och Vittsjöbor som en gång tog det djärva steget över Atlanten.
Claes Ruderstam är inte bara nyfiken på världen, han är lika nyfiken på hembygden. Och extra roligt blir det när hembygden kan knytas ihop med världen utanför Sveriges gränser.

På bordet bland kaffe och kakor ligger exempelvis foton av Elias Månsson, en av de män som Claes föreläser om.
Han har många historier lagrade inom sig och genom att berätta ger han nytt liv åt personer som lämnat jordelivet för länge sedan.
Redan som barn besökte släktingar från USA Claes hem. För honom var det helt naturligt att börja nysta i trådar som slingrade sig från trakten runt Vittsjö till de amerikanska svenskbygderna.

Han minns när han räddade 100 Amerikabrev från att hamna i soporna. Eller rättare sagt så hade kompisen Bertil redan slängt breven i en container och Claes fick med Bertils tillåtelse smyga iväg för att ta hand om sopsäckar som han sedan sorterade och vittjade. Här räddades en släktsaga till eftervärlden, en släktsaga som handlar om Visseltofta i Sverige och som berör flera olika delstater i USA.
Claes har också hittat en plats, Christdala i Minnesota, som grundades av två torparpojkar från Vittsjö. Här på kyrkogården i Christdala finns cirka 40 personer från Vittsjötrakten begravda.

Claes sätter sig tillrätta för att berätta historien om Elias Månsson, en man som sitter långt ut på en av hans egna släktgrenar.
Elias Månsson föddes 1836 i Misterhult norr om Västra Torup. När hans far dog tog Elias över gården, något som blev möjligt tack vare att han gifte sig rikt med en kvinna vid namn Botilla Ströbeck.
– Hennes far var rik och kallades Guldtunnan, berättar Claes.
Nu var Elias 22 år, nygift och ägare till en gård. Med andra ord var han ovanligt privilegierad och allt borde vara frid och fröjd.

Men säg den glädje som varar länge. Bakom fasaden började olyckorna rada upp sig.
För det första tittade Elias lite för djupt i flaskan. Ovanpå detta miste paret inte mindre än fyra barn på sju år. Elias förkärlek för kortspel gjorde att han ovanpå allt detta spelade bort hela gården.
Trots detta fanns Botilla kvar vid hans sida. År 1867, mitt i eländet, bestämde sig paret för att lämna Sverige och emigrera till Amerika.
– De var de allra första från Västra Torups socken som emigrerade till USA, berättar Claes.

Paret hamnade långt ute på prärien i delstaten Iowa i Mellanvästern. På den tiden fanns mycket outnyttjad mark och för dem som kom till USA fanns en möjlighet att få en bit land att slå sig ner på, ett så kallat homestead.
Där Elias och Botilla slog ner sina bopålar var marken bördig. Paret bosatte sig under de första månaderna i en prärievagn innan de byggde en backstuga. Det var långt ifrån någon lyx med sitt jordgolv och sitt utrymme på cirka fyra gånger fyra meter.
Trots den bördiga jorden var det ingen lätt uppgift att få farmen att gå runt. Några år invaderades grödorna av gräshoppor och i området fanns gott om giftiga skallerormar.

Men Elias hade blivit en ny människa efter flytten till Amerika och gav inte upp. Han byggde ett större hus och allteftersom fler personer anslöt sig bildades den lilla staden Kiron.
Elias gick med i baptistkyrkan och fick en rad förtroendeuppdrag.
1870 fick Elias och Botilla slutligen en dotter som överlevde. Hon fick namnet Emily och fick i sin tur fyra barn.
När Botilla dog började Elias känna en längtan hem till Sverige. Han vill gärna besöka sina hemtrakter igen.
Väl tillbaka i Sverige började han fundera över sitt liv och kom fram till att han inte ville resa tillbaka till Amerika. I stället valde han att stanna kvar och bosatte sig i Tyringe.
Även Elias syster Nilla hade sedan hon blivit änka emigrerat till USA och bosatt sig nära sin bror. Här bodde då också flera av hennes vuxna barn.
Men Iowa och USA blev inte vad Nilla hade tänkt sig. Hon vantrivdes, hade svårt för språket och saknade den svenska maten. Allra värst var längtan efter grovt bröd, sill och krösamos (lingon).

Nilla och sonen Martin flyttade efter några få år tillbaka till Sverige.
Och med Nillas son Martin hittar vi kopplingen till Claes Ruderstam,
– Martin Nilsson Martell var min morfar, förklarar han.
Historien om Elias Månsson är en av de historier som Claes Ruderstam berättar när han är ute och föreläser.

Det finns många levnadsöden från tiden när en stor del av svenskarna lämnade landet och Claes Ruderstam älskar att dra i trådar som leder långt in i historien. Berättelsen om Elias Månsson är bara en av dem.
– Det jag kan sakna är kvinnornas historia, tillägger han.
Men med lite grävande i arkiven lär Claes Ruderstam säkert hitta flera spännande kvinnoöden att berätta om.

Olle Dahls såg AB i Farstorp är ett av landets största företag för hyvlade trävaror.
Nu aviseras ett samarbete med norrländska SCA, ett av de största svenska skogsbolagen. Holmsund Timber AB hyr in sig hos Olle Dahl och samarbetet kommer onekligen att innebära ett lyft även för farstorpsföretaget. ”Vi utökar verksamheten med ett nytt skift och kan göra ett tiotal nyanställningar”, konstaterar en nöjd Olle Dahl.
”Största kunderna finns i England, Holland, Tyskland och Belgien. Vi lastar årligen 2500 långtradare med hyvlade produkter för övriga Europa. Samarbetet innebär också en tryggad tillgång på norrländskt kvalitetsvirke”.

Det har i dagarna skett stora förändringar i riksradions och lokalradions utbud till lyssnarna. Det talas faktiskt om radiorevolution!
Ytterligare en rikskanal har bildats, P4. På Radio Kristianstad ser man med spänning fram emot den nya organisationen. Riksradion och lokalradion går in i ett nytt samarbete i P4-kanalen, som får sin främsta målgrupp bland lyssnare mellan 35 och 55 år. P3 ska bli något av ungdomarnas kanal.
Inom P1 och P2 sker inga större förändringar. Lokalkanalchef i Kristianstad är Sven Linderoth och nyhetschef Per Erik Tell. Två kända namn på medarbetare: Ulla Brobäck och Lars-Åke von Vultée.

För hyresgästerna på Nygatan i Hässleholm lät det som en jordbävning, när deras hustak blåste bort i stormen en natt nyligen. Taket på ungefär 40×12 meter flög iväg i ett stycke och landade på en parkering.
Ingen människa kom till skada, märkligt nog, men tre bilar på parkeringen hamnade under taket. Det drabbade huset var bara 22 år gammalt. När stormen piskade in över Hässleholm med uppåt 25 sekundmeter slocknade ljuset och tågen stannade. I orkanbyarna uppmättes nära 35 sekundmeter.
Andra rubriker handlar om stormens framfart på nära håll. Över 1500 hushåll i Östra Göinge var utan ström. Skador för nästan en miljon på Perstorp AB. Många råkade illa ut i Höörs kommun. Skolorna ställde in och bönderna fick låna ström.

Förslaget att dra in daghemmens frukostservering har slagit ner som en bomb bland daghemspersonal och föräldrar i Hässleholm.
Politikerna tycker att barnen ska ”lära sig” att äta frukost hemma, så löjligt! tycker en förälder. ”Barnen skulle aldrig klara sig utan mat ända fram till halv tolv, då lunchen serveras”, säger Margareta Hagberg, föreståndare på Stubbens förskola i Finja.
Där äter 11 av 14 barn dagisfrukost varje morgon. Och att äta frukost hemma tidigt på morgonen klarar inte alla små barn. Sparförslaget har alltså väckt starka reaktioner och man tycker att politikerna tänker alltför generaliserande, precis som att de inte inser att inte alla familjer har samma förutsättningar.

Vinslövs bibliotek har invigts i nya lokaler för 2,3 miljoner.
Tidigare var man trångbodda, men nu har lokalen utökats från 168 till 468 kvadratmeter. Vinslöv var den sista orten i kommunen som fick sitt nya bibliotek, men när Hässleholm utnämndes till årets bästa bibliotekskommun, så var det nog Vinslöv som fick droppen att rinna över, menade kommunfullmäktiges ordförande Eric Sandberg i sitt tal.
Han överlämnade som symbol en specialgjord nyckel av tenn till kulturnämndens ordförande Monica Knös. Vinslöv har annars gamla biblioteksanor, tack vare kyrkoherde Carl Abraham Bergman som 1841 började göra bokinköp för ett skolbibliotek.

Svenskarna har blivit bräckligare, benskörheten allt vanligare. Sjukvården vill därför få oss att ändra livsstil.
Det handlar egentligen inte om någon ålderskrämpa utan är snarare resultatet av en felaktig livsstil. Benskörhet kostar också samhället stora summor pengar. Hässleholms sjukvårdsdistrikt vill råda bot på detta genom ett hälsoprojekt som även vänder sig till skolan och barnhälsovården.
Motion är ett bra sätt att förebygga försvagade skelett, hävdar de engagerade läkarna med distriktsöverläkare Christer Glader i spetsen.

Osby kommuns äldsta invånare Karin Ingvardsson avled den 22 januari. Hon var 103 år och skulle ha fyllt 104 år den 13 april.
De sista åren bodde hon på Rönnebacken i Osby.
Norra Skåne gjorde en intervju med Karin i samband med att hon fyllde 102 år 2016. Hon berättade då om sitt liv som tidvis var hårt och strävsamt.
Hon föddes i Tydinge utanför Broby 1914, det vill säga samma år som första världskriget bröt ut.
Efter skolan började Karin att jobba på olika gårdar där hon fick mjölka, hämta hem kor och passa barn.
Under tio år jobbade hon i köket på Broby sanatorium där hon även bodde på området. Under intervjun berättade hon bland annat historier om hemlighetsmakeriet som pågick när det var dags att bilda en fackförening på sanatoriet. De anställda fick smyga in i vedboden och träffas, annars riskerade de att få sparken.
Karin gifte sig 1944 med Hilding Ingvardsson och bosatte sig i Kalhult. Där föddes även sonen Agne efter några år.
Karin beskrevs som en kvinnan som gärna skojade och berättade historier vid fikabordet på äldreboendet Rönnebacken.
Karin Ingvardsson sörjs närmast av sonen Agne Ingvardsson.

Den amerikanske serietecknaren Mort Walker, har avlidit i en ålder av 94 år.
Redan som elvaåring fick han sin första serie publicerad och vid 15 år ålder arbetade han som serietecknare för en dagstidning. 18 år gammal var han Chief Editorial Designer på Hallmark Cards.
1948 flyttade han till New York, där han fick sitt stora genombrott med serien Knasen.
Några av hans andra skapelser är Familjen Flax, Sam och Silo, Jojje och Lappen, Sams serie, Arken, Fru Fitz pensionat och Jojje.
Han har även skrivit boken The Lexicon of Comicana och han är initiativtagare till seriemuseet Museum of Cartoon Art, som senare ändrade namn till International Museum of Cartoon Art.

Lorenz Pucher, Knäred, har avlidit efter en tids sjukdom, 60 år gammal.
Lorentz Pucher kom ursprungligen från Österrike, men flyttade med familjen till Sverige och Dyreborg i Knäred, i slutet av 1980-talet. Han kom att engagera sig politiskt i Centern, och hans hjärta brann för Europafrågor.
Med en start i diskussionsforumet ”Som sagt i Laholm” arbetade han vidare med större visioner för Europadiskussioner.
Detta kröntes 2003 med starten för Europaforum i Hässleholm, där Lorenz Pucher inte bara var initiativtagare och chef utan också, tack vare ett stort kontaktnät, lyckades locka en lång rad namnkunniga talare från Europas politiska elit. Han var ända till slutet djupt engagerad i Europaforum.
– Lorenz var också idégivare till och den som stod bakom Centerns Europadag i Halmstad 2013, som i sin tur ledde till stora framgångar för partiet i kommande val till Europaparlamentet, säger C-riksdagsman Ola Johansson, som minns Lorenz Pucher som en stor inspiratör till partiets Europadiskussioner
Han var också engagerad i lokalpolitiken och hade genom åren en rad olika uppdrag och poster, senast som förste vice ordförande i kultur- och utvecklingsnämnden.
– Jag minns Lorenz främst som en stor idéspruta och inspiratör. Vi var inte alltid överens med hade väldigt givande diskussioner, säger C-kommunrådet Erling Cronqvist.
– Han hade ett imponerande kontaktnät och ständigt nya planer på hur detta kunde nyttjas.
Ett exempel på Lorenz Puchers idérikedom var att han tidigt lyfte frågan om att fira hemorten Knäreds mest kända händelse; fredsfördraget 1613.
Lorenz Pucher sörjes närmast av dottern Isabell och sonen Per-Lorenz med familj.

Kompositören John Leonard Morris, har avlidit i en ålder av 91 år.
Han skrev musik till nästan alla av Mel Brooks filmer.
John Morris föddes i Elizabeth, New Jersey och musikintresset väcktes tidigt. Redan som treåring började han ta pianolektioner. På 40-talet studerade han både vid Juilliard school och The New school for social research.
Därefter började han sin karriär som kompositör inom film, television, Broadway samt som dirigent, konsertpianist och han skrev dansnummer. Han arrangerade dansen till flera Broadwayuppsättningar, som Wildcat (1960), Hot Spot (1963), Baker street (1965), Dear world (1969), Mack & Mabel (1974) och Hamlet (1975). Han skrev även en egen musikal, A time for singing.
Samarbetet med Mel Brooks inleddes med filmen The Producers och det blev därefter 20 filmer tillsammans, som exempelvis Blazing saddles, Young Frankenstein och The Elephant man.
Några andra filmer han gjort musik till är exempelvis The Adventure of Sherlock Holmes’ smarter brother, The World’s greatest lover, The Woman in red, Dirty dancing, The Gamblers och In God we trust.
John Morris har varit Oscarsnominerad för musiken till Blazing saddles samt The Elephant man.

Jazzgitarristen Heinz Jakob ”Coco” Schumann, har avlidit i en ålder av 93 år.
Han gjorde sig känd på 30-talet som ung musiker på Berlins underground jazz- och swingscen.
1943 arresterades han och fördes till Theresienstads koncentrationsläger. Där spelade han i bandet Ghetto Swingers, innan han blev förd till Auschwitz 1944 och fortsatte spela för vakterna där.
Han överlevde lägertiden och emigrerade efter kriget till Australien men återvände till Berlin på 50-talet och återupptog sin musikkarriär.

Oj, här går det visst vilt till! Det ser ut som det är två ninjakrigare i farten!
Denna actionteckning är målad av Oliver Norrman, fem år, när han var hos sin dagmamma Eva Wester i Hässleholm.
Som tack skickar vi honom Apboken, en helt vanlig dag, av Staffan Karlsson och Anna Södergård.

Visst är det vackert när regnbågen tittar fram ibland när det har regnat!
Denna färggranna teckning har Elvin, sex år, målat. Han har glömt skriva sitt efternamn men han bor i Tykarp utanför Hässleholm, så vi hoppas boken ska komma fram ändå.
Vi skickar en bok i serien Lätt att läsa; Fotboll och fulspel, av Marie Oskarsson och Helena Bergendahl.

Som tidigare meddelats har konstnären Fukiko Nakabayashi, Lönsboda, hastigt avlidit den 16 januari.
Hon föddes i Japan 1939 och kom till Sverige 1974 för att delta i ett symposium för stenskulptörer i Ubbeboda utanför Lönsboda.
Väl tillbaka i Japan fattade hon beslutet att återvända till Sverige. Där träffade hon sin man Sven Hellgren och hon bosatte sig tillsammans med honom i Lönsboda.

Med sig i bagaget hade hon en gedigen konstnärsutbildning, bland annat från Bunka Gakuin College, linjen för Fine Arts i Tokyo.
Fukiko Nakabayashi har deltagit i en lång rad utställningar bland annat Galerie S:t Petri i Lund, Galleri Wallner i Malmö, Norrköpings konstmuseum, Kulturcentrum i Ronneby, Galleri Baggen i Stockholm och i Hässleholms kulturhus. Hon har även deltagit i Nordiska teckningstriennalen 1995 och i Vårsalongen på Liljevalchs konsthall 1996 och 1997.
Fukiko Nakabayashi har även fått pris vid House of Humour and Satir i Bulgarien och vid International Art Exhibition i Paris 1993.

1997 fick hon ett prestigefyllt pris vid The 8th International Biennial Print & Drawing i Tapei.
Hon blev även Osby kommuns kulturpristagare 1998.
Hennes verk finns representerade på flera ställen som exempelvis Norrköpings konstmuseum, Region Skåne, landstinget i Kronobergs län, Osby kommun, tingsrätten i Hässleholm, polishusen i Hässleholm och Kristianstad samt i Ronneby kommun, där hon är representerad med två konstverk placerade i den Japanska trädgården.

Temat i sin konstnärsambition beskrev hon själv med de tre orden; livslinjer, rymd och oändlighet. Hon sa sig vilja ”skapa tid och rum för eftertanke och filosofisk betraktelse”.
Fukiko stod med ett ben i sitt hemland Japan och ett ben i den göingska myllan.
Vid ett flertal tillfällen försökte hon att skapa uppmärksamhet när det var årsdagar av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Hon var även engagerad i skolor i området som drabbades av tsunamin och kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011.
Fukiko Nakabayashi sörjs närmast av maken Sven Hellgren, som beskriver Fukiko som en solstråle med en stor energi och glädje som hon gärna delade med sig av.

Som chefredaktör upplevde Lars J Eriksson den svenska tidningsbranschens guldålder. Han flyttade till Skåne för att han var trött på att vara chef – men det blev han igen, och nu fick han vara med om branschens största kris. Men, säger han:
– Jag hör inte till dem som tror på den tryckta papperstidningens död.

Lars J – J står för Joel – Eriksson gör i dag, den sista januari, sitt sista arbetspass som chefredaktör för Skånska Dagbladet. Även om han i praktiken redan har lämnat över det mesta till sin efterträdare Lars Sjögren.
– Jag har hållit lite i presstödsfrågor, och det ska jag väl fortsätta göra tills det kommer en proposition i mars.
Lars J Eriksson var fram till i höstas även chefredaktör och ansvarig utgivare för Norra Skåne.
Han fortsätter på deltid, som ansvarig för ledarredaktionen, gemensam för Skånskan och Norra Skåne.

Det var just för att skriva ledare han kom hit 1999. Han kom då från Södermanlands Nyheter i Nyköping, där han varit chefredaktör i 17 år. Där hade han fått uppleva det glada 80-talet:
– Det var det mest lysande årtiondet för branschen
– Jag var trött på att vara chef, förklarar han flytten.
Han verkar ha varit lite trött på sig själv som chef också:
– Jag kom till en situation där jag märkte att jag tyckte att alla idéer som kollegor föreslog hade vi prövat förut. Jag blev lite nej-sägare.
Han trivdes inte med tanken att vara en som sitter i vägen och håller andra nere, så han slutade. Och flyttade till Skåne.
Men i oktober 2013 var han så chefredaktör igen. Och snart verkställande direktör därtill – de sammanslagna funktionerna fick titeln publisher.
Då var det ingen guldålder längre. Tidningsbranschen är mitt uppe i en svår omställning, både i Sverige och internationellt. Hur tidningslandskapet ser ut om fem, tio år vet ingen. Det finns de som säger att papperstidningarnas tid snart är slut, men det tror inte Lars J Eriksson:

– Däremot kommer frågan om utgivningsfrekvens att bli vital för alla tidningar. Att bära ut tidningar har blivit väldigt dyrt.
– Men jag tror att vi har satsat rätt, som har värnat om den lokala journalistiken.
På senare år har allt mer av annonsintäkterna styrts över till digitala kanaler.
När Lars J Eriksson blev bas för Södermanlands Nyheter var han bara 29 år; yngst på en sådan post i Sverige, tror han.
Då kom han närmast från ett arbete i Stockholm:
– Jag var politisk tjänsteman hos Fälldin när han var statsminister.
Det var ett karriärsteg han aldrig hade förutsett när han började läsa på Socialhögskolan i Örebro.
­– Jag trodde väl att jag skulle sluta som kommunalkamrer i någon liten kommun i Bergslagen.
Som tonåring hade han faktiskt lite lösa tankar på att bli antikhandlare:
– Varje lördag var jag på Eskilstuna auktionskammare. Ibland köpte jag något.
Hans föräldrar var småföretagare i staden, drev ett verkstadsföretag.

– Min far hade ett förflutet som Fordhandlare och var förtjust i amerikanska bilar. Så min barndoms sommarsemestrar tillbringades i stora baksäten.
På Chevroleter och Chrysler med fenor där bak.
Bilintresset har gått i arv.
– Bilen är väldigt mycket en frihetssymbol; den har gjort att man kan upptäcka mycket man inte kan med andra färdmedel.
– Men jag håller inte på och mekar – jag gillar att köra.
Han talar om allt från småutflykter i Skåne till resor i Europa.
– Jag har sagt till min sambo att jag inte vill resa någonstans dit jag inte kan köra bil. Det är hon väl inte helt glad åt, eftersom hon ägnar sig åt globala studier och reser mycket över hela världen.
– Men nu när jag trappar ner ska vi faktiskt åka till Indonesien, och dit kan man ju knappast köra bil. Min sambo är holländska med delvis indonesiskt påbrå.

Sedan ett par år har de skaffat sig en mera näraliggande rekreationsort, i form av en kolonistuga i Malmö.
– Vi letade efter ett fritidshus, men eftersom min sambo veckopendlar ville hon inte pendla på helgen också.
Sambon arbetar på universitetet i Ålborg och har en lägenhet där, så där tillbringar Lars J Eriksson också en del tid.
När Lars Joel Eriksson flyttade till Skåne var han övertygad om att han efter några år skulle vara tillbaka i Stockholm. Men nu lär han bli kvar.
– Jag säger att kombinationen Malmö-Köpenhamn-Tyskland är oslagbar, även om Stockholm är världens vackraste stad. Alla borde bo där någon gång.

Nu när han får lite mer tid över tänker han oftare styra kosan till sina gamla hemtrakter.
– Ett skäl till att jag vill sluta är att jag nog inte insåg hur mycket man tappar kontakten med släkt och kamrater när man flyttar så här långt.
– Man vill ju åka dit medan man kan träffa dem och inte vänta tills man måste åka på deras begravningar.
När han sätter sig i bilen och gör sina helgutflykter tycker han annars om att besöka loppisar – lika mycket för personerna han stöter på som för varuutbudet.

Lite läskig är allt Leon Rosengrens teckning!
Den unge konstnären är fem år och har målat denna teckning när han var hos sin dagmamma Eva Wester i Hässleholm. Som tack skickar vi Leon boken Bojan och tåget, av Johan Anderblad och Filippa Widlund.
Vill du också ha en bok? Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Publicerade bidrag belönas med en bok. Glöm inte skriva namn, adress och ålder samt gärna några ord om motivet.
Skicka till:
Personligt
Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Elly Nilsson, Hässleholm har avlidit i en ålder av 93 år. Närmast anhörig är sonen Per-Olof Nilsson.
Elly var född och uppvuxen i Helsingborg tillsammans med tre syskon. Efter avslutad skolgång arbetade hon som pälssömmerska hos körsnären Englund i mer än 15 år.
I sin hemstad träffade hon sin älskade Birger, som var militär och de gifte sig 1957.
När regementet i Helsingborg lades ner och flyttade till Hässleholm, följde de med och efter några år byggde de villan som familjen bott i sedan 1961.
Efter min födelse skötte Elly hemmet och var alltid där när jag kom från skolan. Hon var omtänksam, ödmjuk och gjorde allt med gott humör. Familjen kom i första hand.
Hon var duktig på att sy, laga mat, baka och gillade natur, friluftsliv, resor, läsning och var dessutom mycket allmänbildad.
2015 avled hennes make Birger. Vi tog det väldigt hårt eftersom vi var en familj som stod varandra nära och hade en väldigt fin sammanhållning.
Den sista tiden innan jul drabbades Elly av sjukdom och på julaftons kväll somnade hon stilla in på sjukhuset i Hässleholm.
Min mamma och bästa vän är nu borta för alltid. Jag saknar henne så mycket. Saknaden är obeskrivlig. Det är så tomt!

Stig Sjöberg, 73, har försökt sluta spela under ett par års tid. Det har inte lyckats så bra.
Ja, ur hans synpunkt sett, alltså.

Fast i höst har han låtit kornetten ligga ospelad i 3,5 månader, vilket är rekord i hans 65-åriga liv som musiker. Men så kom ett erbjudande, svårt att motstå.
– Jag fick chansen att komma över och turnera i USA, vilket blir min 18 turné, en fantastisk möjlighet, berättar Stig som medan ni läser denna text, just är i färd med att åka runt och göra sex spelningar på olika platser i Florida.
Men att spela gospelkonsert och inte ha övat på sin kornett i över tre månader är ingen lek. Muskulaturen kring läpparna, avgörande för spelet, går i vila och kan bara väckas igen genom att öva, öva och åter öva.

En försvårande omständighet för Stig Sjöberg, är att han och frugan Ulla bor i en lägenhet på tolfte våningen i Pärlan. Hit flyttade de från Vittsjö för fyra år sedan och stortrivs.
Hemma i lägenheten vill Stig helst inte dra fram sin Getzenkornett från 1970, för att öva gospellåtar och skalor.
– Av omtanke av grannarna kom jag på att jag kan öva i bilen och ha musikbakgrunder på bilstereon, berättar stig när vi sitter i hans Honda CRV, som av Stig nu också fått modellnamnet ”Concerthall”.
Stig valde ut parkeringen på Österås för sin rullande repetitionslokal. Här är gott om plats, han kan vara i fred, men ligger ändå centralt och nära hemma.

Sagt och gjort. Från mitten av januari har Stig parkerat för att spela och sjunga i sin bil på parkeringen, punktligt varje dag mellan klockan 15.00 och 16.00.
Det var trögt i början, berättar Stig.
– Det lät ankskit de fösta dagarna men nu börjar jag komma i form, säger Stig och drar på Amazing grace i sin Honda så att jag kan ta mina bilder.

Varför vill du sluta spela, du är ju ett år yngre än både Mick Jagger och Keith Richards i Rolling Stones. Och de kör ju bara på.
– Ha, ha! Jag slutar hellre i tid än att jag får höra bakom ryggen att det låter illa. Jag är en medelsångare och en medelmusikant som inte vill bli dålig. Någonstans känner jag att jag är färdig med det här, resonerar Stig ödmjukt.

Fast riktigt slutspelat är det alltså inte. Turnén i USA pågår under två veckor och omfattar sex spelningar tillsammans med andra gospelmusiker.
– Det är konserter i kyrkor och i sporthallar, ibland med publik på 3 000 personer, ett helt fantastiskt sammanhang att få vara med i berättar Stig.
Extra stolt är han att han ska medverka tillsammans med ”Collingsworth family”.
– De har alltid en otrolig publik, berättar Stig.
(Collingsworth Family är ett stort namn inom sydstatsgospeln.)

Stig Sjöberg har spelat i alla möjliga sammanhang under sin långa musikerliv. Numera är det dock endast gospel som gäller.
– Härlig musik och jag tror på innehållet, förklarar han bakom ratten och med den välspelade luren i hand.
Stig Sjöberg kommer tillbaka till Sverige den elfte februari. Men riktigt färdigspelat är det inte i alla fall.
– Jag lovade att göra en sista spelning här på Pärlan torsdagen den 15 februari klockan 14.30. Sedan är det slut, säger Stig innan han fuktar läpparna inför nästa gospel på Österås parkering.
Avslutar med ett yotubetips från när Stig Sjöberg var med i musikgruppen ”Christians”.
Knappa in Stig Sjöberg Christians, så hittar ni ett klipp när brittiske popartisten Cliff Richard, presenterar bandet i en TV-show från 1970. The Christians uppträder med Down by the riverside.

Det har gått 13 år sedan den då 43-åriga Margot Pålsson stegade upp på arbetsförmedlingen med en önskan om att bli lokförare.
Efter flera höjda ögonbryn lämnade hon arbetet som undersköterska för att förverkliga sin dröm.

– Det var nervöst, men jag var så glad som om jag bestigit ett berg, förklarar Margot Pålsson.
Lyckan handlar om första gången som Margot ensam ”rattade” ett tågset som färdigutbildad lokförare. Resan gick till Göteborg.
– Jag hade visserligen kört sträckan många gånger förut, men bara tillsammans med en instruktör.
Att utbilda sig till lokförare är kanske ingen märklig dröm i sig. Men för Margots del handlade det om ett tvärt byte från jobbet som undersköterska inom äldreomsorgen där hon jobbat i 25 år.

Det var inte bara det att hon tröttnat på jobbet som gjorde att hon stegade upp på arbetsförmedlingen. I sin roll som undersköterska på olika äldreboenden kände hon sig sällan värdesatt för vad hon gjorde.
En dag gick hon från tanke till handling och besökte arbetsförmedlingen med frågan ”hur blir jag lokförare”? Efter en undrande blick från arbetsförmedlaren riktade de tillsammans sökarljuset mot en lämplig utbildning.
Efter läkarundersökningar och tester hamnade Margot bland 28 andra elever i Mjölby. Hon började veckopendla och flyttade in i en husvagn på en campingplats i Mjölby.

Yngste sonen Johan var då nio år och Margot berättar att veckopendlandet helt klart var värre för henne än barnen.
– Man trodde väl att barnen skulle stå på parad och vänta när man kom hem, men när hon hämtade nioåringen på fritids sa han bara ”Kommer du redan”?
I november 2005 var utbildningen slut och Margot började köra Öresundståg.
– För varje sorts tåg man ska köra måste man genomgå en utbildning på tre månader för den speciella typen av tåg, berättar Margot som för närvarande är anställd på Arriva och kör Pågatåg.

Att hon bokstavligen bytte spår har hon aldrig ångrat.
– Ibland har jag tänkt att jag borde gjort det tidigare. Men tiden var väl mogen först då.

Vad är största skillnaden mellan ditt tidigare jobb och lokförarjobbet?
– Jag sitter ju ensam i min hytt som är som mitt kontor och får bara besök av tågvärden emellanåt. Tidigare jobbade jag ju nära mina kollegor. Den omsorg man tidigare hade om de äldre får man i stället lägga på familjen.

Vad är det bästa med lokförarjobbet?
– Man sitter på första parkett och ser naturens skiftningar, berättar Margot. Det är soluppgångar, solnedgångar, regn och snö. Och man ser en hel del djur. Sedan är det ju stor skillnad på lönen.

Men det finns även ett svart moln för lokförare. Varje år begår ett antal människor självmord genom att ställa sig framför ett tåg.
För Margot har det hänt två gånger.
– Första gången såg jag en man komma springande mot spåren som om han skulle passera. Jag tänkte att han kommer aldrig att hinna. När mannen kommer fram stannar han på spåret, vänder sig mot mig och sträcker ut armarna.
Andra gången handlade det om en ung person som lät sig falla ut på spåret.
Som lokförare handlar det om att larma och att inte stiga ur tåget. Lokföraren tas därefter ur tjänst och får den stöd och hjälp som hen behöver.

Trots det sorgliga i händelserna har Margot mest varit arg på att människor tar sig rätten att utse någon annan till bödel.
Men för övrigt älskar hon sitt jobb som så gott som dagligen tar henne runt i Skåne och delar av Småland, Blekinge och Halland.
Det har till och med inneburit att de två äldsta sönerna också valt lokförarjobbet. Och vem vet det verkar inte omöjligt att även den yngste framöver kommer att välja samma spår som mamma.

Pälsen krymper i krisen. Så lyder rubriken till det sedvanliga reportaget om den traditionella skinnmarknaden första tisdagen i februari i Hässleholm.
Hit kommer jägare från hela norra Skåne, bärande på knippen av skinn, och någon har varit med ända sedan 40-talet. Världsmarknaden för pälsverk krymper, men skinnveteranen Rise Olsson från Hökön tycker sig se en attitydförändring i de modemagasin som han studerar. I år var han den enda uppköparen här, så han kunde välja och vraka och bestämma prisläget.
Men inte alla lät sig lockas. En jägare från Sjöbo lastade sin skåpbil full igen och körde hem för att lägga skinnen i frysbox, eftersom priserna var för låga. Rise Olsson hade dock efter några timmar sin Volvo full av fränt doftande skinn. För ett rävskinn gav han denna gång 100 kronor, för mink 35 kronor och för iller 20 kronor. *
Mjölkalångaborna samlar sig till strid, har vi läst i en annan rubrik.
Bland bönder där i byn och i Lilla Oberöd jäser nämligen missnöjet över att militären har planer på att skapa två nya övnings- och skjutfält väster om Finjasjön. Många bönder skulle då tvingas lämna sina gårdar.
En av dem är Axel Helgesson på Spångängens gård, som han förvärvade för bara några år sedan. Han känner sig lurad av både P2 och kommunen.
Inte bara bönder protesterar mot planerna, även inom Golfklubben i Skyrup och Lokalföreningen i Tyringe höjs stridsropen. Från kommunens sida förstår man oron och gör tummen ner för militärens planer. Man vill inte att militären ska stänga in hela Finjasjön. Likväl har kommunen köpt in Stora Oberöd för att säkra mark, ifall militären skulle behöva utvidga Hovdalafältet.
Riksbangård Syd och en ny sträckningen av E4.an söder om Ljungby är förslag som kan beröra Hässleholm, vilket kommunalrådet Christina Ivarsson anser som väldigt positivt.
Nu har även centerledningarna för de sydsvenska länen anslutit sig till dessa projekt, som ansågs ha högsta prioritet vid en konferens i Växjö. Bara riksbangården skulle ge 300 till 400 årsarbetsplatser, förutom alla jobb under byggtiden, vilket gynnar hela regionen, anser Gunnar Bengtsson (C). Man förordar också en anslutning till Dackeleden via Älmhult, Ljungby, Växjö från Trelleborg i söder.
Vårens riksdagsbeslut får avgöra vilka investeringar som kan bli aktuella.
Ett viktigt storbygge i Hässleholm startades redan i medio av december och pågår nu för fullt, ”Seniorbygget” på Ehrenborgsplan.
Det hela sker i Hässleholmsbyggens regi och kostar 47 miljoner kronor. Totalentreprenör är Skanska. Inte mindre än 36 servicelägenheter och 22 allmänna lägenheter uppförs här. De flesta är mindre på ett till tre rum, men högst upp inrättas två femrummare med öppen spis och inglasade balkonger.
Totalt skapas det 6000 kvadratmeter i två huskroppar, som ritats av Sten Samuelsson Arkitektkontor AB. Vackra fasader blir det mot Skolgatan och Kyrkgatan.
I månadsskiftet firade Brobysjukhuset 80-årsjubileum.
Då i början av seklet var tuberkulosen, tbc, en utbredd folksjukdom med hög dödlighet. Enbart i vårt län dog årligen omkring 400 personer i tbc. Antalet vårdplatser i landet var mycket begränsat.
1908 hade ett sanatorium med ett 30-tal platser startats i Mansdala, Vä, och när beslut året därpå skulle tas om utbyggnad där eller nytt sanatorium i Broby vann det senare förslaget med bara en rösts övervikt, efter en intensiv debatt i landstinget. I slutet av januari 1913 stod så sanatoriet färdigt och 100 patienter kunde tas emot.
År 1942 fanns det 180 platser men ett 70-tal i kö. Redan 1955 var dock behovet mer än täckt och ett 20-tal långvårdssjuka kunde beredas plats på Brobysjukhuset.
När kommunala musikskolan i Hässleholm höll sin årliga instrumentshow fick lågstadieelever från Röinge, Stoby, Ballingslöv och Kyrkskolan lära sig allt om hur man frambringar toner.
Under veckan framträder 15 lärare inför 1700 lågstadieelever. Med hjälp av svängiga Disneylåtar gör de sitt bästa för att locka barnen börja spela.
Klarinetten är det roligaste instrumentet man kan spela och piccolaflöjten det minsta. Bastuban det största, finaste och blankaste i hela orkestern, fick eleverna veta. I årskurs tre får alla som vill delta i antingen blockflöjts- eller stråkundervisning. En pojke som helst ville spela fotboll hade efter att ha hört konserten helt ändrat inställning till det här med musik …

På tal om 100-åringar, finns det en man i Källstorp, Glimåkra, som blir 100 år den 5 februari 2018. Elis Gunnarsson heter han och han bor idag på Solglimman i Glimåkra.
Han är uppväxt på gården i Källstorp, där han hjälpte till med jordbruksarbete.
Han började som yrkeshuggare 1939 och använde bara handkraft de första 15 åren, alltså yxa, svans, bågsåg och barkspade. De första åren jobbade han åt Domänverket i Småland men sedan lockades han till Dalarna, där han bodde i Noppikoski och jobbade åt Orsa besparingsskogar 1947 till 1952.

Han har berättat för mig om de hårda arbetet med en och en halv meter snö, där man fick gräva sig ner för att kunna fälla trädet.
De bodde i huggarekojor, där lukten från stekt fläsk och doften från huggarnas svettiga kläder blandades med torkning av seldonen från hästarna. I bästa fall anställdes en kokerska för matlagningen. De hade med sig proviant för två veckor i form av salt fläsk och bönor, kaffe och mjöl till pannkakor.
Det var skidor och snöskor som gällde.

När han kom hem köpte han sin första motorsåg 1954, en Be-Bo 20 med flottörförgasare som måste vridas ett kvarts varv mellan kapning och fällning. Den var hemskt tungt, vägde 18 kilo, men det underlättade i arbetet en del.
Omkring 1960 kom den första moderna motorsågen, som kunde användas för både fällning och kvistning.
Elis har sedan dess slitit ut minst 40 motorsågar.

Elis Gunnarsson blev en förebild för många självverksamma bönder. Han lärde dem att använda motorsågarna på rätt sätt.
Elis var verksam i skogen tills han var 91 år, då bytte han knäet som var fullständigt uppslitet. Han höll efter knäbytet på med att kapa bränne och hjälp sin bror Tore med veden. En yrkesgärning som varade i mer än 70 år.

Den amerikanske sångaren Dennis Edwards har avlidit efter en lång tids sjukdom i en ålder av nära 75 år.
Han var en av de tidiga medlemmarna i Motowngruppen The Temptation, som gjorde många hitlåtar som exempelvis Papa was a rollin’ stone, I can’t get next to you och Ball of confusion och Cloud nine.
Han var med i gruppen i omgångar och fick sparken 1977, och valde då att satsa på en solokarriär men några år senare sjöng han med gruppen ytterligare en gång.
Som solist sjöng han Don’t look any further, som tog sin upp på hitlistorna.
1989 fick han en plats i Rock and roll Hall of Fame.
Han efterlämnar dottern Issa Pointer, som han fick under sitt äktenskap med Pointed sisters-sångaren Ruth Pointer.

Emma Axelsen i Ballingslöv har avlidit i en ålder av 83 år.
Vi saknar vår Emma, vi tänker på henne och hoppas att hon har det bra där uppe.
Jag minns när jag åkte buss hem från skolan och gick raka vägen hem till henne och hon bjöd alltid på kakor, marianne och päronsoda. Hon har alltid varit som en extra mormor och alltid funnits där för oss.
Emma ska veta att hon alltid har en plats i våra hjärtan. Hos Emma var man alltid välkommen. Vi fick så många fina stunder tillsammans och det är vi jätte tacksamma för.
Jag minns att jag alltid sa till mamma innan alla kalas att jag ville ta med resterna av tårtan och gå över till henne med den, för hon blev alltid lika glad över farmors goda tårta.
I slutändan möts vi återigen. Vila i frid vår vackra ängel Emma! Varma kramar!

Filosofie doktor Margareta Staub Gierow, Freiburg Breisgau, har avlidit i en ålder av 77 år.
Efter studentexamen på latinlinjen vid Katedralskolan i Lund 1959 reste hon som au pair till Rom, där hennes bror Pär Göran Gierow och hans hustru Barbro forskade vid Svenska institutet. Det var där hennes kärlek till Italien, arkeologi och det italienska språket föddes.
Det var också där som hon mötte sin blivande make, schweizaren Hans Staub, sedermera professor i romanska språk.
På mitten av 1960-talet flyttade paret till Freiburg Breisgau, där maken fått sin professur. Margareta började studera klassisk arkeologi vid universitetet i Freiburg.
Makarna gick skilda vägar på 80-talet, men Margareta fortsatte sina studier och det resulterade i en doktorsavhandling om två pompejanska bostadshus och disputation vid universitet i Freiburg 1990. Hon undervisade även i svenska och italienska och gjorde översättningar för flera förlag.
Sedan 2000 ansvarade hon för vissa delar av det svenska pompejieprojektet, som drivs av Lunds universitet och Svenska institutet i Rom. Det har resulterat en många publikationer och 2008 även ett stort verk över danska kopior av väggmålningar från Pompeji.
Närmast anhöriga är sönerna Christopher, Michael och Thomas med familjer.