Den japanska gitarristen Mikio Fujioka har avlidit efter en svår olycka. Han blev 36 år. Han var känd som ”Ko-Gami” (The Little God) i popmetalbandet Babymetal.
Mikio Fujioka tog examen från Musicians Institute i Osaka år 2000 och fick tre år senare en plats i Babymetal’s Kami Band. Bandet har turnerat över världen och Fujioka har gett ut flera album.
Han undervisade också vid Musicians Institute i Tokyo.
Det var efter ett fall från ett utsiktstorn som han fick så svåra skador att han senare avled.

Denna glada och kramgoa nalle i blå halsduk, har Emma Nilsson målat. Emma är nio år och bor i Vrångafälla. Som tack skickar vi boken Glorias memoarer, av Therese Loreskär.

H

Bengt Malcus, antikhistoriker och lektor emeritus i historia vid Köpenhamns universitet har gått bort. Närmast anhöriga är fyra barn, Anna, Maria, Daniel och Fredrik med familj, samt brodern Bo och svägerskan Anita.
Bengt föddes 1933 i Göteborg, studerade klassiska fornkunskap, latin och grekiska främst i Lund, med utlandsvistelser i Aten och Rom. Han blev genom sin inspirerande lärare professor Krister Hanell, indragen i en av de grävningar som pågick vid den här tiden, inte minst tack vare ekonomiskt stöd i kölvattnet av kung Gustav VI Adolfs arkeologiska engagemang.
Här i San Giovenale, norr om Rom, i trakten av Viterbo, i det bedövande vackra etruskiska landskapet, grävde Bengt Malcus 1960 till 1962, tillsammans med andra unga arkeologistudenter från flera av våra universitet.
Bengts del av grävningen visade sig vara av stor betydelse. Den omfattade fynd av dels två stora och vid tiden för utgrävningen, unika hyddor, dels en sensationell mykensk skärva som visade att det funnits tidiga kontakter med Grekland redan under andra årtusendet före Kristus.
Komplexiteten i detta material och senare karriär, plikter och liv gjorde att bearbetningen och analysen av det uppgrävda materialet tog lång tid i anspråk och fortfarande är endast delar av det publicerat. För Bengt och de andra unga grävarna, gällde att de efter säsongerna åkte hem för att ta tag i livets allvar, skriva sina avhandlingar meritera sig, söka tjänster och undervisa.
Bengt Malcus disputerade för Krister Hanell 1970 i Lund på en avhandling om senatsklassen i senantikens Östrom. Antikhistorien hade inte en lika stark ställning i Sverige som i många andra länder och efter disputationen fick Bengt i stället en tjänst i antikhistoria vid Köpenhamns universitet, där han kom att stanna hela sitt yrkesverksamma liv.
Han undervisade mycket också i Lund innan han lämnade Sverige, och som lärare var han entusiasmerande och uppskattad. Han skrev kursböcker, bland annat om fornkristen konst, och var varmt engagerad i den så kallade tredje uppgiften med inte mindre än 165 artiklar för uppslagsord inom antikämnet för Nationalencyklopedin.
Bengt Malcus hade, som så många av de unga studenter som varit med om utgrävningarna, ”gamla skulder” till Italien i form av publiceringsansvar för de egna områdena. Han arbetade med detta efter sin pensionering, men hann inte få det färdigt.
Bengt var lärd som få och rörde sig med lätthet inom den hedniska och kristna, förklassiska klassiska och efterklassiska antika världen. Han var intellektuellt vital, verbal och njöt av att formulera problem och debattera. För oss, som var vänner med honom sedan San Giovenale-tiden, var han alltid en spännande och tillgiven samtalspartner.

Jette Guldborg Petersen, Dragør, universitetsbibliotekarie vid Lunds universitet, avled efter en längre tids sjukdom natten till nyårsafton 2017. Hon blev 56 år och sörjs närmast av sin make, sina två döttrar med familjer, sin mor och sin bror.
Jette Guldborg Petersen tog sin examen vid bibliotekshögskolan i Köpenhamn 1985. Hon arbetade därefter cirka tio år på den dåvarande Kongelige veterinær- og landbohøjskole, den danska motsvarigheten till Lantbruksuniversitetet.

I maj 2002 kom hon till Malmö högskola, där hon var bibliotekschef i tio år. Hon tillträdde sin tjänst i Lund den 1 mars 2012 såsom den första kvinnliga universitetsbibliotekarien i universitetets 350-åriga historia. Hon hade flera viktiga uppdrag vid Lunds universitet, men också inom biblioteksvärlden nationellt och internationellt.
Hon kom till en biblioteksorganisation som upplevt inre och yttre svårigheter och det blev hennes uppgift att konsolidera, att bygga broar och att med tålamod skapa förtroende runtom i den stora organisation som är Lunds universitets bibliotek, ett nätverk som består av Universitetsbiblioteket samt åtta fakultetsbibliotek.
Hon talade ofta i de intervjuer som gjordes med henne när hon var ny i Lund om att hon ville skapa ”ett tydligt vi” inom såväl nätverk som i den nya enheten Universitetsbiblioteket, som nu bestod av den tidigare biblioteksdirektionen, som ansvarade för det digitala biblioteket, och Universitetsbiblioteket på Helgonabacken, som ansvarade för de historiska samlingarna och det nationella pliktexemplaret. Flera världar, många kulturer.

Uppdraget krävde lyhördhet, respekt, prestigelöshet och tolerans, klokhet, integritet och lojalitet. Allt detta hade Jette Guldborg Petersen.
Hon var en skarpögd iakttagare av den akademiska världens vägar och villkor, men hon var också skolad i idrottsrörelsen – en ledarskapsutbildning så god som någon – och hade som tidernas yngsta, 16 år gammal, spelat i det danska dambasketlandslaget. Laget framför jaget – så ledde Jette.
En viktig del i hennes syn på ledarskap var feedback och coachning, något som hon även föreläste om i olika sammanhang. På senare tid kom forskningspublicering och forskningsdata i bred mening att engagera och inom dessa områden hade Jette en viktig roll inom Lunds universitet.

Hennes värme, konstruktiva pragmatism och hennes kunniga person, liksom de många kollegiala samtalen, kommer att saknas på Universitetsbiblioteket, vid Lunds universitet och i bibliotekssverige. Detta sörjer vi.

– Att sjunga är det roligaste jag vet. Jag kunde ju aldrig drömma om att jag skulle kunna hålla på med det vid 75 års ålder.
Men Lars-Gunnar Dahls baryton ljuder ännu. ”Ring så sjunger jag” är hans motto.

Fastän det är över 20 år sedan han gick i pension från operakören i Malmö har han blivit inkallad till scenen ytterligare några gånger. Senast i musikalen Billy Elliot.
– De behövde några äldre gruvarbetare.
Han tillfrågades om han ville provsjunga. Det ville han och det gick bra.
Han hittar bra i Malmöoperans vindlingar, för här var han anställd i nästan 30 år, mellan 1966 och 1995.

Från början kommer han från Helsingborg, där han växte upp med sin mamma.
– Jag tyckte alltid att det var roligt att sjunga, var med i körer.
Det var dock inte förrän efter realexamen han tog kontakt med en sångpedagog.
– Efter något år med henne bestämde vi att jag skulle studera i Tyskland. Där fanns en skola med lite av en svenskkoloni.

Så kom det sig att han 1962, efter militärtjänsten, påbörjade en tvåårig sejour i Würzburg. Staden höll fortfarande på att byggas upp igen – den hade bombats sönder och samman bara någon vecka innan krigsslutet.
Pengar till sångstudierna hade han tjänat ihop genom att jobba, mest inom olika delar av färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör.
1963 återvände Lars-Gunnar Dahl till Helsingborg och sin sångpedagog. Hon tipsade om att operakören i Malmö hade en tjänst ledig.
– Jag provsjöng och kom in. Fast det var dåligt betalt – på det jobbet jag hade tjänade jag väl tre gånger så mycket som jag fick i kören.

– Jag tänkte att jag kunde ju vara där ett tag, det var en bra skola och skulle ge scenvana.
Det visade sig att han trivdes förträffligt med jobbet i operakören.
Sedermera tillbringade han också ett halvår i Salzburg i Österrike, när ett stipendium gav möjlighet till utbildning på Mozarteum.
I operakören fanns också Gun-Britt. De gifte sig och bosatte sig i Vellinge.
Numera huserar de i Östra Vemmenhög.
– Vi skulle flytta hit nyårsafton 1978.
Då inträffade, som bekant, ett snöoväder av monumentalt mått, så flyttlasset kunde inte gå förrän den 4 januari.
Och strax därefter kom ju ett nytt stort snöfall som lamslog Skåne.

Men det där med snöhinder är inget som kommit att prägla deras tillvaro, försäkrar Lars-Gunnar Dahl. Han har för det mesta kunnat ta sig till och från jobbet utan bekymmer.
Förutom fyra barn har här också vuxit upp mängder av hundar. I 20 år bedrev makarna Dahl kennelverksamhet, födde upp golden retriever. Kenneln fick namnet A cappella – vilket är en musikterm för sång utan ackompanjemang.

Han hann alltså till jobbet, och där fick han vara med om många minnesvärda uppsättningar. Som Röde Orm, där han vägrade uppträda naken i en scen – även om nakenhet på tiljan inte var helt ovanlig på 60- och 70-talen så var det över gränsen för vad Lars-Gunnar Dahl kunde tänka sig att göra för konsten.
Röde Orm var en världspremiär. Till det ska läggas en mängd föreställningar, både med och utan toner.

För när Lars-Gunnar Dahl började på Malmö stadsteater samsades både musikteatern, talteatern och baletten i samma byggnad och i samma organisation. Man fick vara beredd att rycka in där det behövdes, så han har haft roller i pjäser där ingen har tagit en ton och han har varit med i baletter – ibland behövs där någon som står still också.
När vi frågar vad som har varit roligast blir svaret det som många i den här branschen brukar leverera:
– Det jag håller på med för tillfället.

Han försäkrar att det inte är bara en fras; att vara med om att tränga in i ett material, arbeta fram en föreställning, i detta nu, är något alldeles speciellt.
En del uppsättningar blir riktiga långkörare, som operetten Csárdásfurstinnan eller musikalen La Cage aux Folles. Och även om det blir många föreställningar så är ändå ingen den andra lik, säger han.
– Det är ju en ny publik varje gång. Man bygger föreställningen tillsammans med publiken.
Den inställningen var viktig för honom och är högst aktuell också i hans nuvarande sångliga verksamhet.
Han sjunger ofta vid begravningar och i de sammanhangen är det några sånger som ofta återkommer. Men han är mån om att åhörarna inte ska uppleva det som att han bara sjunger igenom dem, utan att han vill förmedla något, varje gång, just då.

– Musik föder känslor, och jag tror att jag gör lite nytta där.
Kyrkosången kom han in på genom sin fru, som efter flytten till Östra Vemmenhög började göra inhopp vid kyrkorglar i trakten och sedermera blivit kantor.
Lars-Gunnar Dahl framträder inte bara i kyrkliga sammanhang; det har blivit blivit både jul- och nyårskonserter.

I 20 år har han uppträtt Skåne runt som en i trion Skånska mannar, men den finns inte längre. Han var också med i de två första säsongerna av Ystadrevyn.
Och så gjorde han alltså ett inhopp i Billy Elliot, där han fick sjunga musik av Elton John.
– Väldigt roligt att få avsluta karriären med en sådan föreställning, säger han.
Fast det är kanske för tidigt att säga avsluta – det kan ju hända att de ringer från operan igen.

Gitarristen i Motörhead, ”Fast” Eddie Clarke, har avlidit efter att han varit sjuk i lunginflammation en tid. Han blev 67 år gammal.
Han blev medlem i Motörhead 1976 och räknas tillsammans med Lemmy och Phil Taylor till den klassiska banduppsättningen. Han spelade bland annat på albumen Ace of Spades, Overkill och Iron fist.
1982 lämnade han bandet och bildade sedan Fastway.

Per Alfons Jönsson, Eslöv, har avlidit i en ålder av nästan 97 år. Närmast anhöriga är syskonbarn med familjer.
H
Per Jönsson föddes i byn Maglehult i Göinge. Han tröttnade på bondelivet och for i ungdomen till Karlskrona, där han började arbeta i svågern Bertholds livsmedelsbutik.
Handeln blev hans intresse. Han flyttade till Kungshult och tog över en butik, som han snabbt utvecklade. Den blev en ekonomisk knutpunkt för orten. Han blev medlem i Ica och såg det privata företagandet som en livsuppgift och den egna insatsen som ett samhällsansvar. Tänk om alla varit som han!
1970 drabbades han av ett oerhört hårt slag: hans älskade hustru Anna-Britta dog plötsligt. Per lyckades ta sig igenom detta, delvis tack vare sin kristna tro – han var aktiv medlem i Evangeliska forsterlandsstiftelsen.
Per var min morbror. Jag bodde länge långt från Skåne. Men vi höll kontakt via brev och telefon. Han var den vänligaste person jag mött i hela mitt liv. I hans tro fanns inget av det fördömande som var vanligt inom frikyrkorörelsen. Han utstrålade nåd, tolerans och förståelse.
Nu har han gått bort, trött av många års arbete. Men jag tror att han lever kvar i minnet hos alla de vänner han mötte i sitt långa liv.

Efter ett nära tre månader långt produktionsstopp i samband med konkursen har nu Skandinaviska chuckfabriken i Tyringe kört i gång igen.
Bland de anställda spirar optimismen och arbetsglädjen. ” Jag är inne på mitt 43:e år här på Chuckan och det känns förstås väldigt skönt att få börja arbeta igen”, säger Gunnar Sunnermark, en av 15 SCA-medarbetare som återanställts. Företaget hade en 97-årig oavbruten produktion med som mest 120 anställda, innan konkursen inträffade i somras. ” Nu är det upp till oss att få snurr på hjulen igen”, säger Sunnermark.
På samma tidningssida läser vi däremot att inga glada miner syns på möbeltillverkaren Akuma AB i Tyringe. Situationen är där kritisk, varför ytterligare 27 anställda varslats om uppsägning. Sedan finns endast ett 15-tal kvar.

Kristianstad behöver en ny soptipp och länsstyrelsen har förordat att båda kommunerna ska samsas om Hässleholms tipp i Vankiva.
Men Hässleholms kommunalråd Christina Ivarsson (M) är kritisk till planerna på ett sopsamarbete så länge inte frågan är löst om högskolans placering. Först ska det utredas hur det blir med utbildningen på Tekniskan här.
Förslag finns nämligen att samla hela högskoleutbildningen, inklusive den i Hässleholm, till P6-området i Kristianstad och det vill absolut inte fru Ivarsson. ”Det är inte meningen att allt ska dras till Kristianstad och bara skiten ska komma hit”, säger hon drastiskt.

Tidningens nitiske medarbetare Bo Pax Göransson, han med kåseriserien ”Hasselnöten”, har tillbringat nyårshelgen med trosfränder från Kristet center syd på andra sidan Östersjön.
Bo är skakad över upplevelserna i Kaliningrad, den ryska enklaven som ligger inklämd vid kusten mellan Polen och Litauen. Han har gjort flera resor i baltstaterna men anser att läget är värst i Kaliningrad. Där råder stor materiell nöd, till väsentlig del beroende på att civila behov alltid kommit i bakgrunden för militära intressen hos makthavarna i Moskva.
Ungefär 130 000 av provinsens invånare är i behov av hjälp idag, och mat och medicinsk utrustning är viktigast. Ett exempel är att människor dör i avsaknad av blodcentrifuger och därför vädjar Göransson till biståndsminister Alf Svensson att ordna fram sådan apparatur.
Med på resan vid nyår hade sällskapet från Skåne två lastbilar och en buss med förnödenheter, mat, kläder och biblar som samlats in här.

Vårdhemmet Backebo i Hörja står nu renoverat från grunden, en upprustning som var helt nödvändig enligt nya ägarna från 1990, Thomas Rydlund och Christina Hallström.
Den gamla delen är renoverad från grunden och dessutom har en ny byggnad med sex patientlägenheter uppförts. De äldsta delarna av Backebo var från omkring 1915 och inrymde då bland annat smedja och cykelverkstad.
I mitten av 1960-talet startade systrarna Hanna och Maja Karlsson ett konvalescenthem här för sex gäster, senare utökat till 12 respektive 18 platser. Nu finns det plats för 25 patienter i ett permanent äldreboende. Varje patient har egen kontaktperson, det betonas av ägarna.

Nyrenoverad är också Sösdala simhall, som blivit ”hemmahall” för OS-simmaren Sven Eryd, välkänd från handikapp-OS i Korea 1988.
Under fyra år har han jobbat i en stor och modern badanläggning i Vellinge och nu tar han över driften hemma i Sösdala tillsammans med sambon Kerstin Holmander. Eryd är väl förtrogen med gamla simhallen, där han genom hård träning lade grunden för sina framgångar.
Sösdalas simhall byggdes i slutet av 60-talet och har under åren drabbats av besvärande brister. Den mindre bassängen har på senare år varit helt avstängd. Men nu kommer sösdalaborna att finna sin simhall både fräschare och roligare än förut.

Efter 24 år inom landstinget, varav de sista 13 som ekonomidirektör, tog vid årsskiftet Bengt-Åke Adolfsson över rodret för vår tidning Norra Skåne.
Rötterna har han i Nybro och betecknar sig själv som en sparsam smålänning. ” Jag ser jobbet på tidningen som spännande och utmanande, och det gäller att vi alla satsar hårt och åt samma håll för att nå nya framgångar”, säger han. ”Norra Skåne har en framtid och kommer att stärka sina positioner genom rätta satsningar. Företaget har tre säkra ”ben” att stå på: Det är själva tidningen, Norra Skåne Offset och Resetjänst som nu också tagit över Turistcentrum. Satsningen på ny teknik fortsätter, och jag ser verkligen tiden an med tillförsikt”, avslutar nye vd:n.

En riktig liten konstnär hittar vi i Ravnahalla, Finja!
Det är sexåriga Hilma Åkesson, som målat detta fina konstverk och hon skriver: ”Räven är ute och springer vid bäken”.
Tack för att du skickad in din fina teckning, Hilma! Vi skickar dig boken Märta och storhästen, av Erika Eklund Wilson.

Som tidigare meddelats har förre domprosten i Skara, H B Hammar, avlidit i en ålder av 76 år. Närmast anhöriga är barnen Hans, Magdalena, Solo och Per med familjer samt fästmön Astrid Martinsson.
Hans Börje Hammar var född i Lund 1941 son till Hans Bernhard Hammar, kyrkoherde i Norra Rörum 1946 och senare kyrkoherde i Örkelljunga, samt hans maka Ann-Mari Hammar, född Berglund.
Han växte upp i Norra Rörums prästgård tillsammans med syskonen KG, Henrik och Anna-Karin. 1964 prästvigdes H B Hammar för Lunds stift.
Brasilien, Italien och Spanien var länder som låg honom varmt om hjärtat. Genom Svenska kyrkan i utlandet, fick han tjänst i São Paulo och senare i Fuengirola. Mellan dessa uppdrag var han kyrkoherde i Björnekulla.
1986 blev H B Hammar domprost i Skara, en tjänst han hade i nio år. Han fortsatte sitt internationella engagemang bland annat genom hjälparbete för flyktingarna från Balkan och var stolt över att predika i domkyrkan. Han vårdade sig om hembesök och fördjupade de ekumeniska arbetet. Han var verksam som etikkonsult och var även representant för de lutherska kyrkorna i Vatikanens ekumeniska kommission.
På fritiden månade han om att hålla sig i form och han genomförde 25 Vasalopp och var även en trogen HIF-supporter. Han skrev avhandlingen Personlighet och samfund (1971) samt böckerna Som grenen vissnar (2002), Gisslan hos påven (2002 och I ärkebiskopens skugga (2007).

Den amerikanske gospelsångaren Edwin Hawkins har avlidit i en ålder av 74 år. Han är mest känd för gospelsången Oh happy day, som han spelade in med Edwin Hawkins Singers 1967.
Tillsammans med artister som Andrae Crouch och James Cleveland har han varit med och format den moderna gospelmusiken.
Edwin Hawkins föddes i Oakland, Kalifornien och växte upp i en syskonskara på åtta, där han alltsedan barnsben uppträtt tillsammans med sin familj och kyrkogrupper.
När han var runt 20 år var han med och bildade Northern California State Youth choir, som släppte flera album. Det första kom 1968, Let us go into the house of the lord. Men radiostationerna lyfte istället fram en annan av låtarna på albumet, Oh happy day, som blev en megahit och är känd över hela världen idag.
Edwin Hawkins gjorde sig ett namn som sångare, låtskrivare, keyboardist, arrangör och körledare. Han har spelat it många album genom åren och vunnit fyra Grammis för Every man wants to be free och Wonderful.
2007 fick han en plats i Christian Music Hall of Fame.
Vid flera tillfällen turnerade han även med sin yngre bror, Walter Hawkins, även han en Grammyvinnare, men brodern dog 2010.
Han har även medverkat i dokumentärfilmerna Higher ground: Voices of contemporary gospel music samt Beverly Crawford: Live in Los Angeles.

The Cranberries sångare Dolores O’Riordan har hastigt avlidit, 46 år gammal.
The Cranberris är kända för låtar som Zombie och Linger, och bandet har sålt över 40 miljoner skivor. Gruppen bildades 1989 och tog en paus 2003 för att fortsätta spela ihop 2009.
Dolores O’Riordan var född på Irland. Hon gav ut två soloskivor, Are you listening? och No baggage. 2014 anslöt hon sig till bandet Jetlag, som senare bytte namn till D.A.R.K.
I ett uttalande till Rolling Stone säger Irlands president Michael Higgins:
– Dolores O’Riordan och The Cranberries hade ett ofantligt inflytande över rock- och popmusik i Irland och internationellt.
Under 2017 gjorde The Cranberries en turné med flera stopp i USA och i Europa, men under våren tvingades de ställa in resten av spelningarna på grund av sångarens hälsoproblem, både på grund av sina ryggproblem och sin bipolära sjukdom.
Sångaren befann sig vid dödsfallet i London, för att spela in. Hon efterlämnar tre barn, som hon hade tillsammans med exmaken Don Burton, som också var Cranberries turnéledare.

Ebba Karlsson, tre år från Helsingborg, har ritat av mormor Helen Svensson i Hässleholm.
”Ganska likt”, tycker hon själv. Tack Ebba för att du delade med dig av din teckning! Vi skickar dig musiksagan Vinterbarn, av Robin Rhodin, Toni Rhodin och Per Åhlin.

Som tidigare meddelats har Erik Lindkvist, Ehrenborg, Hässleholm, avlidit i en ålder av 97 år. Närmast anhöriga är makan Lizzie, sonen Rune med makan Marianne samt barnbarnen Jan, Lars och Ann med familjer.

Pingstförsamlingen i Hässleholms äldste medlem har fått flytta till sitt himmelska hem.
Erik Lindkvist var född den 29 maj 1920 i Bjärnum och växte upp i ett kristet hem och de var två syskon i familjen.
Han döptes i Betaniaförsamlingen i Bjärnum.
Tidigt i livet träffade han Lizzie och hon blev hans maka då de gifte sig i Bromölla 1951 och därefter bosatte de sig i Bjärnum. Erik och Lizzie fick ett barn, Rune och flera barnbarn och barnbarns barn.

Efter avslutad skolgång började Erik som lärling i ett möbelsnickeri och utbildade sig till möbelsnickare och i den branschen var han sedan kvar fram till sin pensionering.

Erik och Lizzie hade ett öppet och mycket gästvänligt hem. När församlingen i Bjärnum hade besök av predikanter och sångare fick de ofta bo och äta hemma hos makarna Lindkvist.
Eriks stora intresse var församlingen. Hans sång- och musikbegåvning ledde till att han i många år var sång – och musikledare och även organist.
Som styrelseledamot och äldste under många år hade han inblick i församlingens både materiella och rent mänskliga behov. Hans praktiska kunnande kom ofta till pass och även hans kärlek och omsorg.

2003 flyttade makarna till Hässleholm och då även till Pingstförsamlingen i Hässleholm. Erik och Lizzie tog aktivt del i verksamheten. De deltog flitigt i gudstjänsterna och var ett stöd i bönen.
Eriks hälsa började vackla och på grund av kroppsliga besvär fick han ett boende på Ehrenborg. Hans kroppsliga hälsa vacklade men kontakten med Gud var frisk. Han deklarerade ofta att ”Gud var hans sång och hans glädje” och det var alltid välsignat att be till Gud tillsammans med honom.

Den 28 december blev Erik akut sjuk och togs till sjukhuset. Han hade fått en hjärnblödning och den 2 januari på eftermiddagen somnade han in med Lizzie, Rune och Marianne vid sin sida.
Erik har gått för att möta Jesus, som han trott på och tjänat allt sedan unga år.
En älskad make, pappa, svärfar, farfar och morfar är saknad men i ljust minne bevarad. Vi som församling deltar också i saknade efter Erik och tackar Gud för det han har betytt för Guds verk.

Han har intervjuat Olof Palme, varit i Sarajevo med Carl Bildt och tecknat allt från Nobelpristagare till politiker för bland annat New York Times.
Nu bor André Prah i Hänninge utanför Höör och skapar träkonst av historier från andra världskriget.

André Prah föddes 1941 i Slovenien – mitt under pågående världskrig. Hans pappa tvingades strida för tyskarna. Pappan kom till Köpenhamn där han hjälpte den danska motståndsrörelsen som i sin tur hjälpte honom över Öresund till Sverige i en träbåt. 1944 fick hela familjen Prah komma till Sverige. Familjen flyttade till Stockholm där André Prah och hans bror växte upp. När André var i 12-årsåldern började han teckna – något som han senare skulle komma att göra för bland annat Expressen, Dagens Nyheter och New York Times. Även idrott var – och är fortfarande – ett stort intresse.
– Men konsten har alltid varit nummer ett, säger André när vi träffas i hans 1600-talshus i Hänninge utanför Höör.

Som 18-åring började André vid Konstfack i Stockholm och fem år senare var han färdigutbildad bildlärare. Flyttlasset gick till Eskilstuna där han under sex år jobbade som lärare samtidigt som han spelade ishockey i Allsvenskan. 1970 skulle ett porträtt av det årets Nobelpristagare i litteratur Aleksandr Solzjenitsyn komma att leda in honom på en ny bana.
– Det var bara en bild av honom som hela världspressen använde – så jag gjorde en teckning av Solzjenitsyn och gick upp till Expressen och Bosse Strömstedt. Då sa han ”Du, kom hit. Vi anställer dig”.
Där blev André Prah kvar i 25 år.
– Det var jättekul att komma in på Expressen. Det var fantastiskt. Jag har ritat säkert 20 000 ansikten, säger han.

Under sin tid på Expressen var han bland annat tecknare, men även moderedaktör och kreativ direktör. Ibland skrev han också och tecknade av dem han intervjuade.
– Jag gjorde mycket på tidningen, säger han.
Efter sin tid på Expressen jobbade han under en period på New York Times. Han rapporterade för Svenska Dagbladet från kriget på Balkan och vid hans tecknarbord hänger ett fotografi från Carl Bildts hotellrum i Sarajevo. André Prah har även tecknat barnböcker – bland annat åt Astrid Lindgren.

För 14 år sedan flyttade han till Hänninge – men det är inte längre så ofta han står vid sitt tecknarbord.
– Jag har tröttnat på att teckna. Det blir så tradigt.
Istället är ateljén – ett ombyggt stall – hans favoritplats i bostaden. Där gör han konst av träbitar som han hämtar från Vik utanför Simrishamn. Sin inspiration får han i berättelser från andra världskriget. I hans ateljé står ett hundratal hästar han gjort i trä.
– Och det står 150 till på andra våningen och ytterligare ett par hundra hos grannen, säger André.
Det var för åtta år sedan han hörde talas om en händelse från andra världskriget som utspelat sig kring sjön Ladoga på gränsen mellan Ryssland och Finland. 1 000 ryska hästar ska då ha skrämts iväg av en brand varpå de flydde ner i sjön och frös ihjäl.

– Det är en fantastisk historia – att det står 1 000 hästar och fryser ihjäl i en sjön Ladoga.
När han hörde historien ville han sprida den med hjälp av konst och under en strandpromenad i Vik fick han idén om att göra hästarna i trä. Sedan dess har han åkte till Vik två-tre gånger i veckan för att hämta material.
– Jag tror att trä är ett material som går till hjärtat – det har haft ett liv och det är naturen som hjälpt mig att skapa. Nästan alla människor tycker det kan vara fint att se de här träbitarna.
Varje morgon när han går in i ateljén säger André Prah ”god morgon” till hästarna på ryska. Han har i en lastbil tagit med hästarna till bland annat Tyskland där han visat upp konstverket och berättat historien bakom.

För fyra år sedan fick han höra ytterligare en historia som nu också ligger varmt om hjärtat. Den handlar om den polska läkaren Janusz Korczak. Han köpte ett stort hus i ghettot i Warzsawa där han undervisade och tog hand om 200 judiska barn. 1941 ringde en tysk kommendant till Korczak och sa ”Du, Janusz, i morgon tar du med dig barnen och så går du bort till järnvägsstationen. Och sen får du se till att barnen går ombord. Och när du väl fått dem ombord ska du försvinna.”.

Nästa dag gick Korczak med barnen till järnvägsstationen. Han hade fått höra från kontakter att de börjat med gasning i Treblinka och Auschwitz och när han väl fått barnen ombord på tåget kom den tyska kommendanten fram till honom och sa ”Säg till barnen nu och sen försvinner du”. Men Korczak gick inte därifrån – istället sa han ”Jag går dit barnen går”, gick ombord på tåget och sedan har ingen sett varken honom eller barnen.
– Det kan jag aldrig glömma. Det sitter så hårt här inne i hjärtat. Det är så hjältemodigt, säger André som nu skapat träkonst av Janusz Korczak och barnen.
– Jag gör honom så att han flyger upp, säger Prah och pekar på trä-Korczak.
– Den sista resan.
Ytterligare en historia han gjort och gör konst av är den om Irena Sendler.

– Hon räddade uppskattningsvis 2 500 judiska barn genom att smuggla ut dem ur ghettot i en kärra. Hon hade en hund som skällde så fort den såg vakter, så vakterna sa bara ”det är hon med den djävla hunden igen” och släppte igenom henne. Hon riskerade sitt liv varje dag i flera år.
Till slut misstänkte vakterna att Irena Sendler höll på med något fuffens. De förhörde henne, slog isönder hennes armar och ben. Nästa dag skulle hon skjutas.
– Men den judiska motståndsrörelsen lyckades muta den vakt som skulle döda henne. På morgonen kunde vakten säga ”försvinn” och Irena Sendler höll sig gömd tills dess att kriget var slut. År 2007 var hon nominerad till Nobels fredspris, men det gick till Al Gore istället. Året efter det dog hon, berättar André Prah.

Han planerar turnera med utställningarna och dela med sig av historierna.
– Hela det här med andra världskriget har jag fått från min pappa. Han har under åren berättat om krigets helveten och allt vanvett. Han var själv förstörd av att ha dödat människor. Han planterade hos mig det här att ta reda på fakta, läsa om andra världskriget, titta vad nazisterna gjort och att man på så vis kan lära av historien.

– Det ska bli intressant att dela. Det är inte många i Sverige som vet vilka Janusz och Irena var.

När Sverige bjuder på mörker och kyla, kan det vara skönt att plocka fram bilder som får oss att bli varma inombords.
Dessa två bilder är tagna vid Surfers Paradise på Australiens guldkust i Queensland av Isabella Sartell.
Har du också härliga semesterminnen? Skicka gärna in dina bilder till oss. Skriv gärna några rader om var bilden är tagen och om det är personer med vill vi ha deras för- och efternamn samt fotografens namn.

Skicka till: personligt@nsk.se

Den danska författaren och journalisten Synnøve Søe, Århus, har avlidit i en ålder av 55 år.
Hon var född i Herlev. 1989 debuterade hon som författare med den självbiografiska romanen Färs och 1990 utkom No credit. Det följdes av När den blå hanen galer (2006), Pojken på stegen (2007) och Skrifte (2009), som var en bok där fiktion blandades med biografi.
Synnøve Søe medverkade även som tv-värd bland annat på TV3. Hon efterlämnar sonen Romeo.

Anders Ek, Lund, har avlidit i en ålder av 77 år. Närmast anhöriga är hustrun Birgitta samt döttrarna Malin och Sara med familjer.
Vår vän och kamrat, har lämnat oss. Vi minns honom med värme. Anders var till sin natur entusiastisk och engagerande, skarpsynt och handlingskraftig. Han hade ett stort hjärta och delade med sig av det till alla han mötte.
Vi minns honom också som en driftig ledare, som genom åren kom att möta många olika administrativa uppgifter inom sjukvården.
Med sina rötter i trakten runt Åtvidaberg var han ända sedan uppväxtåren jägare med ett uttalat intresse för natur och miljö.
Litteratur, konst och humanism intresserade Anders mycket och det märktes inte minst i det vackra hem Anders delade med hustrun Birgitta och numera utflugna döttrar med familjer – och hundar.
Anders var också socialdemokrat. Som sådan visade han ett stort engagemang för socialdemokratins värdegrunder – för människor och samhällsutveckling.
I unga år var han med i Lunds kommunfullmäktige och kommunstyrelse (1977 till 1985), de tre första åren som ersättare. Med sin orädda rättframhet och åsikter grundade i 1968 års studentrörelse kunde det ibland vara så att Anders retade gallfeber på en och annan företrädare för tidens etablissemang.
I mitten av 90-talet återvände han till lundapolitiken, med början i kommundelsnämnd. Han avslutade i styrelsen för det kommunala parkeringsbolaget, där han var mycket uppskattad.
I det interna partiarbetet var Anders med sitt breda kontaktnät alltid en tillgång och till stor glädje för oss. När det skulle anordnas debatter vid både små och större manifestationer, till exempel som när Göran Persson som statsminister besökte Lund i augusti 2006; så var Anders en av dem som såg till att det blev riktigt bra.
Under flera år bidrog Anders energiskt i arbetet med att sköta vår expedition och mötte där människor, diskuterade politik och deltog i de dagliga bestyren. Vi är många som blivit glada och känt oss styrkta av hans humor och kloka ord. Ibland oväntat, men alltid när vi som mest behövde det.
Vi har uppskattat hans varma och entusiastiska iver att vilja bidra till det goda med ett patos för det som är ljust och rättvist.
Djupt saknad är han av oss socialdemokrater i Lund.

En miljon svenskar har regelbunden kontakt med hästar; hälften av dem rider. Hästnäringen är det svenska lantbrukets fjärde största inkomstkälla. Den skapar 30000 avlönade heltidsjobb. En av alla dem som tjänar sitt levebröd inom detta område är Pia Levin, mångårig hästuppfödare och exportör av hopphästar i Flammabygget som nu upplever en ökad efterfrågan på svensk avkomma.

– När någon vill sälja en häst är det ofta mig de kontaktar, säger Pia Levin enkelt.
– Sporten är som störst i södra Sverige, ja, Skåne och Halland och jag är på nästan varenda tävling. De flesta känner till mig och vet vad jag gör.
Hon får också i uppdrag att hitta passande hästar till köpare med olika krav. Kunderna kan vara allt från amatörer med begränsad budget till proffsryttare med höga krav på hästens prestationsförmåga, även om hon oftast letar hästar på hög nivå.

Största marknaden är USA, där det finns andra hoppgrenar än i Sverige, till exempel show hunter där man bedömer hästens form och uppförande samt equitation där det snarare är ryttarens stil som betygsätts. Men Pia säljer också många hopphästar till Italien och Irland. Exporten inkluderar både egen och andras uppfödning.
När man exporterar hästar bör man ha en pålitlig samarbetspartner i mottagarlandet; det underlättar. I USA förlitar Pia sig på irländske hoppryttaren Shane Sweetnam, som bland annat vann lag-EM i Göteborg i höstas. Han är bosatt i Florida och genom honom får hon i uppdrag att hitta lämpliga köpobjekt.
– I USA har man inte avlat hopphästar på samma sätt som här och det är därför svårare att få tag på bra hästar. I Sverige har man blivit noggrannare efter finanskrisen då aveln minskade; man betäcker numera oftast bara ston som har gjort bra ifrån sig, säger Pia Levin.
– Det är för dyrt att avla på dåliga hästar. Nu kan hästägare ta ordentligt betalt för sina produkter.

Att svenska (hopp) hästar är högt efterfrågade utomlands beror också bland annat på att vi är ärliga, menar Pia; det finns en stor nationell databas där man kan kolla upp allt, till exempel vad en häst presterat.
– Alla tävlingsresultat finns med, även de dåliga. I många andra länder kan ägaren själv bestämma vilka resultat som ska synas, säger hon.
– Vi är också bra på att utbilda hästar i Sverige.
En sak som försvårar försäljning inom Sverige är att hästar i konsumentköplagen jämställs med brödrostar och tvättmaskiner.
– Det är inte klokt att ett levande djur ska omfattas av detta. Köparen har alltså två år på sig att hitta ’dolda fel’, vilket gör att säljaren kan bli återbetalningsskyldig fastän han eller hon inte gjort något fel utan låtit veterinärbesiktiga och röntga hästen före försäljning, ofta på egen bekostnad.

Frågan har länge varit debatterad och från flera håll, bland annat politiskt, försöker olika organisationer få till en ändring i lagen gällande levande djur.
Inom EU är det enkelt att exportera, medan det är riktigt besvärligt att sälja hästar till Norge, berättar Pia.
– De har så mycket regler och till slut beror det nästan på vem som står i tullen den dag man ska leverera hästen, säger hon och skakar på huvudet.
Pia Levin har sysslat med springare i hela sitt liv; först jobbade hon hos OS-ryttaren Dag Nätterqvist och när hon sedermera gifte sig med dennes son Ted, också han framgångsrik hoppryttare, var hennes framtid definitivt utstakad.

Tillsammans med Ted Nätterqvist drev Pia Levin ett antal ridskolor i bland annat Uppsala, Näs och Borås och födde parallellt upp egna hästar. I mitten av 1980-talet köpte paret Flammabyggets stuteri i Laholm och drev samtidigt ridskola i Halmstad under tiotalet år framöver.
Sedan ett antal år tillbaka är Pia Levin skild. Hon bor kvar på gården där hon bedriver avel i mindre skala och dessutom ger privatlektioner i hoppning.
Exporten av hopphästar är emellertid hennes främsta sysselsättning; hon är en av Sveriges största på området och menar att ärlighet är en absolut nödvändighet.
– Det finns alltid en köpare till varje häst; det gäller bara att hitta rätt kombination. Luras man blir det bara tråkigt

När Eva Grip flyttade tillbaka till uppväxtorten såg hon den med nya ögon, hittade värden som hon vill dela med andra, för att hålla landsbygden levande.

”Eva Grip uträttar en kulturgärning för bygden som låter tala om sig långt utanför Hörbys gränser.” Det är en del av motivering till att Eva Grip fick förra årets kulturstipendium av Hörby kommun.
Hon är inte helt ovan vid att bli prisad – 2005 fick hon 5 000 kronor av Sparbanken Skåne för sitt arbete med att kulturliv och näringsliv i Skåne och Danmark att närma sig varandra, ta del av varandras tänk.
Den här gången är stipendiet på 10 000 kronor.
– Jag har ju gjort lite korta dokumentärfilmer om olika berättar här i området. Jag ska gå lite kurser så att jag blir bättre på att göra filmer.
Här i området, det är trakten kring hennes nygamla boplats i Kölleröd, sydost om Höör.

Nygammal är den därför att hon har flyttat dit, till Kölleröds gamla skola, förut; första gången var hon bara tio år gammal – dittills hade hon bott i Fränninge, när Vollsjö.
1977 tog hon sin lärarexamen vid lärarhögskolan i Linköping. I den staden, och i grannstaden Norrköping, arbetade hon sedan som lärare. Men hon kände att det där ändå inte riktigt var vad hon hade tänkt sig.
Hon började skriva och utbildade sig till folkhögskolelärare. I Sörmland undervisade hon på skrivarkurser och kvinnokurser, i svenska och engelska.
Hon ville komma närmare sina föräldrar och flyttade till Skåne, där hon såg fram emot att jobba på en friskola med konstnärlig inriktning.

Det visade sig att arbetet inte var riktigt som hon hade tänkt sig – det var inte lärare hon ville vara.
Hon tog sig en ordentlig funderare och kom fram till att det behövdes en kulturtidning för Öresundsregionen. Så hon startade Nerv och med tiden bildades föreningen Nerv/e, med syfte att göra näringslivet medvetet att det inom konstvärlden finns människor som tänker i annorlunda banor, och att de skulle kunna dra nytta av varandra.
Och hon skrev, noveller, drama, poesi.
Föräldrarna i Kölleröd besökte hon då och då.
– De bodde här till 2010. Då dog de båda två.
– Vi är tre syskon, och två av oss ville ta det lite lugnt med försäljningen av huset.
De ordnade lite arrangemang, som konstkafé och loppis.
– Hela bygden kom hit. Vi tänkte att vi fortsätter och ser vad som händer.
En sak som hände var att Eva fann att hon trivdes väldigt bra i sin ungdoms trakter. Hon upptäckte dem på nytt.

– Jag fick liksom nya ögon för det här området. Såg hur fantastiskt fint här är.
Hon hörde sig för bland folk och firmor i trakten om det fanns intresse för ett EU-stött så kallat leaderprojekt. Sådana syftar till att utveckla landsbygden genom att offentlig och privat sektor samarbetar med ideella krafter.
Hon fick gehör och på det viset kom Hotspot Kölleröd till. Det syftade till att aktivera krafter inom en mils radie från Kölleröd.

– Vi ville utforska hur man kan öka attraktionen för vilken ort som helst genom att använda sig av kulturen, använda den som förstärkande element.
Man åstadkom mycket under de tre år som projektet drevs.
Bland annat reaktiverade man föreningen Jöns Henrikssons minne; den har sin utgångspunkt i prästgården i Östra Sallerup och den 1680-talsträdgård som fortfarande finns kvar där och som anlades av den väldigt specielle kyrkoherden Jöns Henriksson. Guider utbildas kontinuerligt och varje söndag klockan 14 är det visning av trädgården, från mars till november.

Numera är hon pensionär, men har fortsatt skriva dikter och noveller. I den mån allt engagemang för trakten tillåter,
Och så har hon andra intressen:
– Förra året gick jag en målarkurs, digitalt. Då blev det inte så mycket skrivet.
Att Eva fått en central roll i sin nygamla hembygd visar sig för övrigt i att hon upplåter plats åt en julgran modell större på sin tomt. Den är ditsatt i regi av Kölleröds julgransförening.