Den folkkäre skådespelaren och artisten Janne ”Loffe” Carlsson, Kristianstad, är död. Han blev 80 år gammal.
”Loffe” blev han med hela svenska folket i samband med rollen som Loffe i den populära tv-serien Någonstans i Sverige, som gick på 70-talet.

Janne Carlsson föddes i Stockholm, son till svenske tyngdlyftningsmästaren Erik Carlsson och Tyra Törnkvist.
Han var en mångsysslare och tidningsarkivet rymmer en mängd artiklar från hans karriär som kompositör, musiker, skådespelare och bildkonstnär.
Filmdebuten gjordes på 50-talet men det stora genomslaget kom med filmer som Vem älskar Frej? (1973), På palmblad och rosor (1976), Repmånad (1979), Göta kanal (1981).
Även på teaterscenen spelade han i farser som Färdnäpp på Lorensbergsteatern i Göteborg, Är du inte riktigt fisk? på Chinateatern och i Bussresen på Vasan.
Han gjorde även dramatiska roller på exempelvis Riksteatern och Kungliga dramatiska teatern.

Han var bosatt i Kristianstad sedan många år tillbaka och flitig på musikalscenen.
Han har spelat Leopold i operetten Vita hästen mot Marianne Mörck på Slagthuset i Malmö och på Kristianstad teater har vi sett honom som Doolittle i My fair lady, som skurken i musikalen Oliver och han har även gestaltat kejsaren i operetten Csardasfurstinnan.
Han var lika bekväm bakom kameran som när han framträdde på jazzscener och konstutställningar.
I en artikel som SVT gjorde i samband med Melodifestivalen 2017, uttryckte Janne Carlsson sig så här:
– Livet är som en chokladask med olika bitar och jag har fått smaka på alla i lådan.
Han ledde Melodifestivalen 1981 och var kritisk till musikprogrammets utveckling.
– Då var det en melodifestival, nu är det en cirkusfestival.

På 80-talet var han programledare på SVT i flera nöjesprogram, som Lördagsblandning och Janne Carlssons show.
2008 medverkade han i Stjärnorna på slottet, tillsammans med Jonas Gardell, Staffan Scheja, Kjerstin Dellert och Christina Schollin.
Under senare år flydde han den skånska vintern för ett behagligare klimat i Fuengirola. Där spelade han golf, målade tavlor och övade på trumtekniken.
Som jazztrummis omnämns Janne Carlsson som en av Sveriges största talanger. Han var känd främst på trummor men spelade även trombon, flöjt och saxofon. Han har spelat med världsstjärnor som tenorsaxofonisten Dexter Gordon, rocklegenden Jimi Hendrix och Johnny Griffin och har haft stora framgångar ihop med organisten Bo Hansson i duon Hansson & Karlsson.

2007 medverkade han i den musikaliska frågeleken Doobidoo på SVT.
2010 gav han i produktion av Anders Zackrés sin första kyrkokonsert Loffes saliga blandning av himmelsk musik i jazz och folkton, i Norra Åsums kyrka utanför Kristianstad. Kyrkokonsertdebuten ledde till många fler och det blev även julkonserter.
I Norra Skåne har spaltvis skrivits om hans olika roller på scener runt om i Skåne.
– Revy betyder för mig att det blir bökigt och svettigt, det är en massa klädbyten på kort tid men samtidigt roligt för man får göra en massa olika gubbar. Det är lättsam underhållning, sa Janne Carlsson i en av intervjuerna.

Konst och musik spelade en allt större betydelse under senare år. Han ställde ut sina oljemålningar, akryl och litografi, bland annat i utställningen Natur Kärlek Fantasi, som visades i Glimåkra tidigare under sommaren.
Den sista farsen han var aktuell för var Rent mjöl i påsen, som han skulle ha spelat i Borgholm i somras, men han tvingades hoppa av föreställningen av personliga skäl.
2010 förlänades han H M Konungens medalj i guld i 8:e storleken i högblått band.
Närmast anhöriga är sambon Gurianne Sandven samt barnen Hjalmar, Sara och Sebastian med familjer.

Pensionerade byggnadsingenjören, fastighetsförvaltaren och politikern Karl-Erik Almquist i Hässleholm har avlidit, 86 år gammal.

Han var en stor profil i stad och bygd men en enkel person med ett väldigt kontaktnät. En småbrukarson som arbetat sig upp.
Karl-Erik Almquist började jobba redan i barndomen.
Född i Önnestad kom 14-åringen till Gäddastorp vid Hässleholm 1944. Efter folkskolans slut började han samma höst på Valdus Wikéns arkitektkontor i stan.
Där blev det först kopiering, springjobb med mera. Wikén och arbetskamraterna upptäckte snart Karl-Erik Almquists talang.
Arkitekten bekostade en kurs på NKI. År 1948 blev grabben elev på Tekniskan i Hässleholm.

Till julen 1950 var 20-åringen färdig byggnadsingenjör. Då var arbetskamraten Bror Dahlblom – som fortfarande lever och nu är 103 år gammal – en av påskyndarna.
Senare skulle de två starta Byggnadsaktiebolaget Dahlblom & Almquist, som mellan 1959 och 1973 byggde hundratals lägenheter i flerfamiljshus samt en del villor.
Efter detta blev Almquist förvaltare av fastigheter, medan Dahlblom fortsatte med ytterligare byggen.
Karl-Erik Almquist köpte senare in flera fastigheter med lägenheter, i stan.
Eftersom bondsonen från Önnestad älskade skog, köpte han privat in skogsmark i bland annat Bjärnumsbygden.

Politiken lockade. Moderaten Almquist blev ett tungt namn; både i kommun och landsting. Ett tag var det nästan lättare att säga, var han inte var engagerad … Karl-Erik tillhörde ledningen.
Mellan 1974 och 1989 var han fastighetskommunalråd i Hässleholm. En kort tid satt Almquist som kommunstyrelsens ordförande.
I kommunfullmäktige sade han alltid rakt ut vad han tyckte och tänkte. Kommunens industribyggnadsbolag, Hibab, var ett av hans skötebarn.
– Jag har alltid haft stor respekt för Karl-Erik. Han var rak, rejäl och tydlig och visste vad han ville, säger Bengt Andersson (S), tidigare kommunalråd.
– Man visste var man hade honom. Vi hade många givande samtal. Han gjorde stora insatser, bland annat när Statt byggdes om.

Landstinget var en annan politisk arena för Karl-Erik. Uppdragen där blev flera, liksom i organ som rörde övriga livet i nordöstra Skåne.
Handboll, fotboll, friidrott. Han intresserade sig för IFK Hässleholm och Hässleholms AIS. Var först ordförande i hela IFK Hässleholm och sedan i Gamla IFK:are.
Konst var ett annat av hans intressen. Hässleholmaren sågs på olika gallerier och hos konstnärer.
Dottern Lenita tog i början av 1990-talet över förvaltningen av fastigheterna.
Karl-Erik Almquists närmast anhöriga är makan Kerstin, dottern Lenita, svärsonen Torbjörn, dottersonen Anton och två syskon.

På Läreda gamla koloniområde vid Stobyvägen håller ett nytt handelscentrum på att etableras.
Sedan två månader har Hässleholms järn varit i gång och den 16 september slås portarna upp till en av Sydsveriges största livsmedelshallar, nya Besto (nuvarande Maxi).
Här blir det 5300 kvadratmeter försäljningsyta, tio kassor och 90 anställda. Parkeringen kommer att rymma 450 bilar.
Bestochefen Lars-Inge Melin och hans personal har bråda dagar med att ställa allt i ordning. Järnaffären har invigts i dagarna och chefen Harald Johansson anser att detta är stans bästa affärsläge som även kommer att gynna handeln i centrum. ”Handel föder handel”, resonerar han.

Efter flera turer fram och tillbaka har de så kallade Stockholmshusen vid Kullagatan fått en respit så att den ett tag planerade rivningen är uppskjuten.
Sista hyresgästen i de 54 lägenheterna har nyligen flyttat och ägaren Riksbyggen hade vissa planer på att riva de delvis nergångna två husen från början av 1940-talet samt ersätta dem med en vinkelbyggnad på 25 lägenheter.
Ritningar har tagits fram och en marknadsundersökning ska göras för att kolla intresset, men det allmänt kärva ekonomiska läget på bostadsmarknaden har medfört att saken vilar tills vidare.

På Vannaröds slott i Sösdala har det anordnats en antikfestival, där mängder av eventuella rariteter synats av experter från bland annat Bukowskis.
Lions Club stod bakom arrangemanget och hade engagerat kännare från flera håll. Falskt eller äkta? var den fråga som ställdes av nyfikna besökare med olika medhavda föremål. ”Vår uppgift är att ge en försiktig form av vägledning”, sade experten Martin Laurell.
Kollegan Therése Lachman bedömde utbudet positivt. ”Det var över förväntan”. Men hon tillade att många tror att deras föremål är mer värda än de egentligen är och därför blir besvikna.
I slottsparken hölls samtidigt en samlarmarknad.

Servicehuset på Ehrenborgsplan rycker närmare ett förverkligande, men handläggningstiden kritiseras. ”Ärendet har dragits i långbänk under halvtannat år”, säger socialnämndens moderate ordförande, Kajsa Thorsell.
Men partisystern Christina Ivarsson påpekar att vi i Sverige faktiskt har demokrati, så att närboende har rätt att överklaga våra beslut i fullmäktige. Och Centerns Gunnar Bengtsson motiverar med att banken inte ställde upp för entreprenören, varför bygget inte gick att finansiera. Men nu går man ut med upphandling av entreprenad och räknar med att servicehuset ska stå klart i slutet av 1993.

Den 3 september är det 25 år sedan vi började hålla till höger- högervridningen som den kallas i rubriken. ”Det var den hösten man skulle lära sig att öppna bildörren på ett nytt sätt”, skriver Billy Bengtsson och fortsätter: På den gamla vänstertiden slängde man upp dörren med första bästa arm, det vill säga den vänstra och ingenting värre kunde hända, än att en fotgängare sprang in i den. Efter dagen H uppfattades en sådan manöver som rena mordförsöket.
Fortsatte man att öppna vänster framdörr med vänster arm så sa det pang och sedan satt det en cyklist i dörren. Såvida dörren inte befann sig 30 m längre bort, på kylaren av en omkörande bil …

Nyanlagda hjorthägn på betesmarker och nedläggningshotad åkermark har blivit allt vanligare i främst södra Sverige.
Allt fler lantbrukare och gårdsägare ser hjortuppfödning som ett fullgott alternativ till traditionellt lantbruk. Ett exempel i våra bygder är Hjortaröds viltpark på hela 32 hektar i Matteröd.
Den grundades i mitten av 70-talet av trafikflygaren Erik Johansson och har efter hand utökats från runt 15 djur till 130 som vaktas och vallas av fårhund.
Tuberkulossmittan hänger som ett ok över uppfödarna, men Erik ser optimistiskt på situationen och tror att smittan snart ska kunna ringas in. Vid det idylliska hjorthägnet lever i alla fall människor och djur i samförstånd, menar ägarinnan, dottern Anna Kristensson

Journalisten Christel Persson har efter en kortare tids sjukdom avlidit i en ålder av 65 år.
Hon arbetade under de sista åren som kulturredaktör på Kvällsposten i Malmö.
1975 fick hon tjänst på Expressen i Stockholm, där hon var kulturredaktör; från 1980 till 1984 medelhalvskorrespondent stationerad i Rom. 1991 till 1997 utgick hon från Barcelona och hon var även en tid i Aten innan hon slutade som nyhetschef och kulturredaktör på Kvällsposten i Malmö 2006 till 2016.
Hösten 2016 gav hon ut en biografi över Anita Ekberg, Den sista divan, i samarbete med Lars Hector.
Hon hade sitt hem på Österlen. Närmast anhöriga är dottern Clara och systrarna Mona och Kim.

John Hilmersson har efter en kort tids sjukdom gått ur tiden. Han blev 93 år gammal. Han var född i Kornhult och förblev sin hemby trogen genom hela livet.
Handelsintresset vaknade tidigt och den unge Hilmersson cyklade runt till gårdarna hemmavid och sålde hemslöjdsalster från trakten. När kriget kom, och byns manfolk blev inkallade, fick han som 16-åring dispens från fjärdingsmannen i Hishult att köra mjölkbilen, och fortsatte med det fram till krigsslutet.

Efter kriget återupptog John Hilmersson slöjdhandlandet. Han köpte en lastbil och utvidgade sitt försäljningsområde till Skåne, Småland och Västergötland. På en gård i Pjätteryd i Småland mötte han sin blivande hustru Linnéa Lindahl.
Hon reste till Stockholm för att jobba och John Hilmersson styrde även han kosan mot huvudstaden. Här kunde han sälja trädgårdsmöbler till stockholmarna, som hade råd att köpa sådana moderniteter till sina villaträdgårdar.
John Hilmersson och Linnéa Lindahl gifte sig 1950 och bosatte sig i Kornhult, varifrån all handel utgick. På somrarna fortsatte Hilmersson med sin försäljningssuccé i Stockholm, men när mul- och klövsjukan kom till Sverige från Danmark 1951, stängdes många av de marknader han tidigare frekventerat i södra delen av landet. Han sökte sig därför upp till Norrland och vintermarknaderna där. I tre månader varje år – från januari fram till påsk – var han i de nordligaste delarna av landet.

I många år fortsatte mönstret: Norrland från mitten av januari till påsk, möbler under senvår och sommar, höstmarknader mellan augusti och november, och jultomteförsäljning i Katrineholm fram till helgerna.
När John Hilmersson blev pensionär i slutet av 1980-talet överlät han rörelsen i Stockholm till några killar hemifrån. I stället skaffade han och hustrun en fastighet inne i Kornhult och öppnade affär, Hilmerssons, som sålde allehanda ting. Butiken avvecklades så småningom men Hilmersson hade ändå inte ro att sitta och rulla tummarna, utan skaffade en personbil med släp med vilken han åkte runt på marknader i Småland och sålde, främst samlarleksaker ur ett gammalt lager han införskaffat på 1960-talet.

Först som 87-åring lade han av. Då hade hustrun Linnéas hälsa försämrats och han behövde stanna hemma för att ta hand om henne.
Den lilla lediga tid han hade ägnade John Hilmersson gärna åt trädgårdsskötsel, både i hemmet i Kornhult och i sommarstugan på Listerlandet. Vid förekommande tillfällen fungerade han som auktionsutropare på kyrkans syföreningsbasar i Hishult-Knäred.
In i det sista var John Hilmersson pigg till kropp och själ. Men efter en fallolycka försvagades hälsan snabbt och han avled endast två veckor senare.
John Hilmersson blev änkeman 2014 och närmast anhöriga är sönerna Anders och Bengt med familjer.

– Det var min far som tyckte jag skulle söka en tjänst i Hässleholm, eftersom han både varit militär och gymnasist i staden.
Så blev det och nu kan Monica Bergh se tillbaka på 34 år i skolans tjänst både som skolledare inom Musikskolan och språklärare.

Hennes mål var aldrig att flytta till Hässleholm för att arbeta som musiklärare.
Född och uppvuxen i Kyrkheddinge utanför Lund, utbildad på Musikhögskolan i Malmö och därefter sex år på musikakademin i Wien, stod väl inte Hässleholm överst på önskelistan.
– Men det blev Hässleholm och en tjänst som hälften biträdande musikledare och hälften musiklärare, förklarar Monica när tidningen möter henne i husets uterum på Öster i Hässleholm.
Hon berättar att den dåvarande chefen för musikskolan i kommunen, Manfred Schubert, blev så förtjust i att hon talade tyska att han lät utföra anställningsintervjun på tyska, eftersom han själv har det som modersmål.

I Wien hade hon utbildat sig på tre instrument, tvärflöjt, piano och dirigering. Det tredje räknades också som ett instrument.
– Jag tyckte om tjänsten som innebar både administration och planering och musikundervisning, inflikar hon och minns Hässleholm 1983 som en stor skolkommun med många skolor och elever och ett mycket rikt musikliv.
Vid den tiden var Hässleholm fortfarande en militärstad vilket också återspeglades i musikskolan. Det fanns ett stort musikliv på varje skola i kommunen och en del musiklärare var före detta militärmusiker.
– De var stora personligheter och duktiga pedagoger, säger hon, men minns också problemen med lokaler för musikframträdanden.
Linnéskolan var enda riktiga lokalen, men det lobbades redan då för att kommunen skulle bygga ett kulturhus.
Monica, som efter Berlinmurens fall och Manfreds Schuberts flytt till Tyskland, tog över rollen som rektor på musikskolan 1990.

Hon berättar om sitt arbete som gick in i en ny fas. Det var nya utbildningar som sjösattes på skolan. Trycket från nya elever ökade. Utbyte med andra länders musikskolor intensifierades och ibland kunde jakten på instrument till alla nya elever ta på krafterna. Arbetsuppgifterna följde ofta med hem efter arbetsdagens slit.
– Det var ändå en rolig tid med den stora verksamheten, inflikar hon.
1999 kunde musikskolan äntligen flytta från sina trånga lokaler på gamla Röinge skola och fick istället mer ändamålsenliga i den röda stora tegelbyggnaden på tekniska skolan. Året efter invigdes äntligen kulturhuset i Hässleholm och musikskolan erbjöds ännu bättre repetitionslokaler.

När 2001 kom var det dags att fira musikskolans 50 år. Det spelades överallt i kommunen under en vecka, och det var mycket arbete för rektor Monica Bergh.
– Jag började få ont i huvudet, hade svårt att koncentrera mig och fick högt blodtryck. Jag var helt enkelt trött i hjärnan, berättar hon.
Trots detta fortsatte hon som vanligt men symptomen tilltog och våren 2002 sa det stopp.
Ett läkarbesök ledde till omedelbar sjukskrivning. Läkaren hade beskrivit hennes hjärna som en överhettad hårddisk. En stroke var inte långt borta.
Monica blev borta från yrkeslivet i tre år på grund av utmattningssyndrom. Hon ser tillbaka på en svår tid, då hon sov mycket och inte orkade med någonting. Hon kände sig långt nere och uträknad.
– Men bli förtidspensionär var inget jag önskade, berättar hon och tackar många kollegor och vänner som stöttade henne, trodde på att hon kunde komma tillbaka.

Läkaren hade rått henne att göra något praktiskt under sjukskrivningen. Något med händerna. Det blev en damm med ett vattenfall i trädgården.
Under rehabiliteringstiden erbjöds hon att hjälpa till med administrationsarbete på Jacobsskolan samt undervisa i svenska som andraspråk på Röinge skolan och Ljungdalaskolan. Hon kände att krafterna återvände även om orken inte var densamma som tidigare. När hon fick frågan om hon kunde tänka sig att undervisa i svenska som andraspråk på högstadiet tackade hon ja och läste in 60 poäng på Högskolan i Malmö. Efter studierna dök en tjänst upp på Läredaskolan, en skola hon alltid haft ett svagt hjärta för.
– Det var otroligt roligt att återvända till skolan för att undervisa dessa ungdomar som längtar efter att behärska det svenska språket, förklarar Monica som blev kvar i nio år.

Men nu är skoltiden över för henne. Torsdag i förra veckan var hennes sista arbetsdag. Fast hon kan nog tänka sig att vikariera om någon ringer.
– Nu vill jag göra andra saker, ta upp musiken igen tillsammans med min man Carl-Axel, säger hon, men avslöjar också att målning av ett sommarhus står överst på listan.
Jobbet som språklärare för invandrarungdomar har också lett till att hon vill hjälpa andra som kommer nya till Hässleholm. Hon kan tänka sig att hjälpa invandrarkvinnor in i det svenska samhället.
På en avslutande fråga, om varför någon ska välja läraryrket, svarar hon:
– Läraryrket är fantastiskt roligt, man håller sig ung i sinnet och uppdaterad.
Men hon är kritisk till allt det pappersarbete som lagts på lärarrollen. Det har inget med rollen som pedagog att göra, menar hon och menar att byråkratin tar orken ur många kollegor. Bättre löner till alla. Bra mentorskap för nya lärare är inte heller fel.
– Lärarna borde också få mer uppskattning för det viktiga arbete de gör, avslutar hon.

Det har gått några år sedan klass 1c 1956 skiljdes på Kyrkskolan, men nu har de varit samlade till klassträff.
Träffen inleddes med att Jenny Eskilsson öppnade dörren till Kyrkskolan och visade klassrummen. Det blev ett nostalgiskt besök där de gamla stengolvet och stentrapporna fortfarande ser ut som i svunnen tid.
Därefter åkte sällskapet vidare till Hässleholms modelljärnväg på P2, där de fick rundvandring och information om museet och hur järnvägsmodellen växer fram.

Sedan blev det en tur till Hovdala slott, där sällskapet promenerade i trädgården och beskådade alla vackra blommor och örter i solskenet. Dagen avslutades med middag på Statt, där Kerstin Helander berättade om Hässleholms historia.
Ljus tändes för de kamrater som inte längre finns kvar i livet och en hälsning i brevform framfördes från klassens första fröken, Gunnel Myller, som numera är 93 år och bosatt i Stockholm.

Det blev många roliga minnen, tal, fotografier och även en poesibok plockades fram.
– Alla skratten, minnen vi blev påminda om och många kramar gjorde att dagen blev så betydelsefull för oss alla. Den blev ett minne för livet, säger Ylvali Peterson från Ängelholm, som var med.

Överst från vänster: Ulla Jönsson-Gabrielsson Stockholm, Lennart Persson Flyinge, Thomas Svalner, Hässleholm, Lennart Ask Hässleholm, Gun Persson-Sördin Hässleholm, Margaretha Hjort-Fridsten, Ängelholm, Sven Svensson Tyringe.

Mitten: Anna-KerstinPersson-Nordhall Varberg, Kerstin Wendell, Kristianstad.

Nederst från vänster: Jan Gabrielsson, Lund, Gunnel Johansson-Lundquist, Höör, Ylvali Richter-Peterson, Ängelholm, Inger Bäckman -Gustafsson, Lund, Mats Castor, Lund, Margareta Westberg-Fronth Strömstad, Christina Olsson -Eriksson, Hässleholm. Senare ankom även Ethel Liljegren- Kristensson, Hässleholm.

Foto: Jenny Eskilsson

Nyligen har ättlingarna till Johna och Bengta Persson varit samlade till stor släktträff i Bjärnums församlingshem.
Makarna Persson var båda födda i Farstorps socken. De bodde sina sista år i Slättaröd Bjärnum.
På träffen deltog 85 släktingar, den äldsta 98 år och den yngsta fyra månader; den sjätte generationen.
Dagens började med kalas på medhavd picnic lunch i det vackra vädret.
Efter det blev det guidad tur till Slättaröd och den gamla släktgården och till gravplatserna på Norra Åkarps kyrkogård. I församlingshemmet fanns släktlängder, minnessaker och gamla fotografier som iordningställt för dagen.
Ett stort släktträd hängde på väggen, där varje ättling kunde fästa ett foto på sig själv på rätt gren. Sedan blev det kaffekalas med underhållning på gitarr och sång av Ingrid Norudde och Sofia Olsson samt fiol och säckpipa med Anders Norudde.
Det blev en härlig dag där hela släkten fick umgås och dela med sig av det som händer i deras liv samt stifta nya bekantskaper.
Fotograf var Caroline Olsson, som är gift med ett barnbarns barnbarn till John och Bengta.

När fotograf Stig Ekander nyligen begravdes var det slutet på en skånsk epok. I över 60 år hade han fotograferat Eslöv och dess innevånare. Firman han drev, Föjers foto, hade varit igång i 104 år när han stängde den 2006.
På de åren hade firman hunnit producera en stor skatt av fotografier. 2002, samma år som företaget fyllde 100 år, skänkte Stig Ekander det noga skötta arkivet till Eslövs kommun – över två miljoner bilder tagna av grundaren Alfred Föjer och hans efterträdare Sven Rogle och Stig Ekander.
Stig Ekander växte upp i Eslöv, var son till en murare. Han byggde sin första förstoringsapparat av en sockerlåda. Han hann med en två och ett halvt år lång vända som salongsuppassare på en båt och fick se världen innan han återvände till Eslöv och började arbeta som pressfotograf – fem tidningar hade kontor i staden då.
1952 började han på Föjers foto, som då drevs av Sven Rogler, och 1969 tog han själv över ägarskapet.
Stig Ekander har visat sina bilder i många sammanhang, till exempel genom föredrag, På senare år började han också arbeta med rörliga bilder, i ett projekt där han intervjuade gamla eslövsbor för att bevara deras berättelser åt framtiden.
Han fick Eslövs kulturpris 1986.
Stig Ekander blev 84 år.

Som tidigare meddelats har Janne Carlsson avlidit i en ålder av 80 år.
Plåtslagarmästarsonen från Stockholms söder som blev Janne ”Loffe” Carlsson med svenska folket, har kilat vidare till en annan värld. Trumpinnarna får vila, liksom penslarna och golfklubborna.
Janne Carlsson blev en institution och en legendar i svenskt nöjes- och kulturliv. För den breda allmänheten blev han väl mest känd för sina rolltolkningar i populära filmer och tv-serier som Någonstans i Sverige, Göta Kanal, Nästa man till rakning med flera.

Folkkär blev också denne multibegåvade kultur- och nöjesprofil med sina på sin tid så populära tv-shower och sina fina gestaltningar på revyscéner och i folklustspel.
I tv-filmen Genombrottet 1981 med manus av Jan Guillou och i regi av Bengt Lagerkvist spelade Janne Carlsson huvudrollen i detta då högaktuella och kontroversiella politiska drama. Den filmen har även aktualitet i dag.
Men det fanns en annan sida av den repliksnabbe improvisationsmästaren och – som många uppfattade – gamängen Jan Carlsson.
Hans briljanta och djuplodande rolltolkningar i tyngre filmer, ofta i sällskap med hela den stjärnprydda skådarspelareliten och i samarbete med våra tunga regissörermatadorer, är mindre kända, liksom hans framgångar i den genren på olika scéner, som till exempel på Dramaten.

Mindre känt är också att Janne Carlsson skrev musik till både reklamfilmer och till föreställningar på Dramaten. Att han spelat på Kungliga Operan och musicerat tillsammans med högklassiga Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av den internationellt ryktbare orkesterfostraren och dirigententmaestron Sergiu Celibidace är också relativt okänt.
Känt är det dock att han räknats som en våra främsta slagverkare, jazzmusiker och att han blev legendarisk i samarbetet med Bo Hansson i välkända Hansson och Karlsson liksom att han spelat med Jimi Henrix och med hela eliten av svenska och internationella jazzmusiker.

Musikaliskt var Janne Carlsson oerhört bred och han var väl bevandrad i den klassiska musikens värld och i hans gigantiska skivsamling fanns hela spektret av musik. Överhuvudtaget var Jan Carlsson en oerhört allmänbildad person och väl bevandrad i litteratur, filosofi, vetenskapliga problemställningar, politik och med ett stort intresse för de existentiella frågorna.
Trots en mycket hög grad av personlig intigritet talade han ofta i våra samtal om hur någon – han använde orden Universum, Kosmos och ibland Gud – som planerade, ordnade och fixade det mesta för Janne Carlsson. Som att han träffade den och den regissören vid det tillfället och det ledde till den rollen eller att han fick en uppgift ”från ovan”. Så Janne Carlsson skulle nog ha uttryckt det som Peter Himmelstrand i den gamla schlagern Nån däruppe måste gilla mig.

Mindre känt är att Janne Carlsson också varit en mycket framgångsrik reklammakare – producent- och fått fina såväl svenska som europeiska priser för sina reklamkampanjer och reklamfilmer.
När vi för ett antal år sedan planerade för hans kyrkokonsertdebut så såg Janne en möjlighet att nå en ny publik, men han var också noga med att respektera kyrkorummets speciella atmosfär. Och han ville ha med några psalmer där han och hans musikervänner; basistprofessorn Lucas Lindholm, stjärngitarristen Ewan Svensson och vokalisten Hannah Svensson, kunde komma loss tillsammans med församling och orgel i psalmen Bred dina vida vingar o Jesu över mig. Den psalmen var ett måste för Carlsson.
Vistonen i psalmen tilltalade honom. Konserterna drog fulla kyrkor över landet.
Nu är det färdikonserterat. Jan Carlsson har efter ett långt och osedvanligt verksamt och brett liv i kulturens och nöjenas tjänst lagt ned sina instrument och verktyg och har för att citera psalmen: ”Och låt i frid oss åter till nattens vila gå”

Som tidigare meddelats har journalisten Christel Persson avlidit i en ålder av 65 år.
Hon var dotter till försäljningschefen vid dåvarande Ringcentralen i Hässleholm, Arne Persson och hans maka, och växte upp i Hässleholm. Christel Persson började sin journalistkarriär som vikarie på Norra Skåne i mitten på 70-talet.
– Jag tror att det var 1973 som Christel Persson dansade en sommar hos oss, säger fd chefredaktören på Norra Skåne, Billy Bengtsson.
– Dansade passade bra i det här sammanhanget för Christel formligen dansade ut på jobbet, glad, ung och entusiastisk. Hon fick alltid god kontakt med sina intervjuobjekt, hon skrev på en lättillgänglig prosa med inslag av både poesi och humor.
– Om jag inte minns fel var hon den första på vår redaktion som intervjuade Amatheamannen, den forne revolutionären Anton Nilsson. Hon hade redan då de vida utblickarna i sig. Vi blev inte förvånade när vi något senare förstod att Sverige blev för trångt för henne och att hon gav sig stora vida världen hän, säger Billy Bengtsson.
1975 fick Christel Persson tjänst på Expressen, 1980 till 1984 var hon medelhavskorrespondent med bas i Rom och 1991 till 1997 var hon stationerad i Barcelona. Hon var även i Aten en tid innan hon slutade som nyhetschef och kulturredaktör på Kvällsposten i Malmö.
Närmast anhöriga är dottern Clara och systrarna Mona och Kim.

Gitarristen Peter Puders, känd från band som Commando M Pigg, TT Reuter och Imperiet, är död. Han blev 58 år.
Peter Puders, eller Höglund som han egentligen hette, lät först sin postpunkigt vassa gitarr höras 1978 i bandet TT Reuter.
Efter att bandet splittrades 1981 flyttade Puders till Stockholm och tillbringade sedan en stor del av det årtiondet i Commando M Pigg, samtidigt som han som studiomusiker medverkade på album med bland andra Ulf Lundell och Imperiet.
2015 återförenades Commando M Pigg och var fortfarande aktivt när Peter Puders dog.

Skånska Dagbladets förre sportchef Gunnar Bengtsson har avlidit, 89 år gammal.
För tidningens läsarveteraner är Gunnar Bengtsson ett bekant namn. Han började på sportredaktionen 1956 var kvar till 1993.
Hans specialintresse var engelsk ligafotboll; på sin tid var han kanske den svensk som visste mest om ämnet och syntes ofta i tv som expert under de tidiga säsongerna av Tipsextra. Han var också en av personerna bakom tipstidningen Alla rätt.
Det var Alfakola och samlarbilderna som följde med dem som fick Gunnar Bengtsson att fastna för engelsk fotboll redan på 30-talet.
Annars är det brottning som låg honom varmast om hjärtat. Det är också inom den sporten han själv hade störst framgång och var nära att få representera Sverige i olympiska spelen i Helsingfors 1952. Han var snabb och därtill vänsterhänt. Det gjorde att han kopplade sina grepp åt, så att säga, fel håll, vilket många motståndare fann besvärligt att försvara sig mot.
Han växte upp i Hörby, yngst av sju syskon. Hans far hade ett stenhuggeri.
Brottningen var precis vad han behövde, berättade han i en intervju inför sin 80-årsdag:
– Jag mådde bra av det. Jag var lite ettrig till humöret; det var bättre att få utlopp för det på brottarmattan än att vara ute och slåss.
Han spelade fotboll i IFK Hörby. Han var också med i en liten gymnastiktrupp tillsammans med tre vuxna. Den uppträdde vid olika tillställningar och unge Gunnar utgjorde toppen i det fyra personer höga torn som gruppen bildade.
Han började arbeta på Scan, på kontoret och laboratoriet. Tidigt hade han dock börjat skriva om sport åt Mellersta Skåne, och 1956 blev han alltså sportjournalist på heltid och flyttade till Malmö. Snabbt avancerade han till chef för sportredaktionen på Skånskan.
1962 gifte han sig med Kerstin. Efter att ha tillbringat många år i Limhamn och Malmö flyttade de för bara några år sedan till lägenhet i Lund.
Gunnar Bengtsson gick i pension 1993. Han efterlämnar hustrun Kerstin, dottern Agneta och två barnbarn.

Knut Wachtmeister, Trolleberg, har avlidit i en ålder av 93 år.
Med lantmästaren greve Knut Wachtmeisters bortgång har en av Skånes mest framträdande politiker under förra halvseklet gått ur tiden.
Sålunda satt han under många år i fullmäktige i Staffanstorps kommun och han var kommunstyrelsens ordförande 1968 till 1973 och därefter ordförande i fullmäktige till 1979. Vidare var han landstingsledamot i tolv år och riksdagsman i 20. I riksdagen var han bland annat vice ordförande i skatteutskottet 1977 till 1988 och dess ordförande 1991 till 1994.
Han arbetade också i många statliga utredningar, allt ifrån konkurrensutredningen över valutakommitteen till partistödsutredningen.
På lokalplanet var han ordförande i Moderata samlingspartiet i Malmöhus län 1972 till 1985.
Under många år var han ordförande i Skånska hypoteksföreningen och styrelseledamot i SEB i såväl Lund som på riksplanet och han satt dessutom i flera bolagsstyrelser samt var bland annat vice ordförande under många år i Länsskattemyndigheten i Malmöhus län.
Allmänt omvittnat är att utan Knut Wachtmeisters stora insatser hade inte Staffanstops kommun förblivit självständig utan delats mellan Lund och Malmö.
Undertecknad Ulf Alfredson som spelat tennis med Knut i cirka 50 år vill vittna om vilken gentleman han var såväl på banan som utanför, en uppfattning som delades av många.
Även i riksdagen fick han tillfälle att visa sitt fina bollsinne när han vann bordtennisturneringen för riksdagsledamöter.
Knut Wachtmeister hade ett fenomenalt minne och var en lysande festtalare som flera år efteråt i detalj kunde upprepa versifierade tal till allas glädje. Han hade också ett outsinligt förråd av anekdoter som han delgav vänner och bekanta och som kom väl till pass i debatter. Han hade en mycket stor vänkrets som tyvärr decimerades på senare år på grund av frånfällen.
Knut Wachtmeister var en person med charm och utstrålning och som var sina vänners vän och som verkligen levde upp till Ciceros ord om vänskap som livets högsta värde, vilken ger guldglans i medgång och läkedom i motgång.

Wilma Björklund, snart fyra år, gillar att leka med målarfärg och med barbiedockor. Denna fina teckning har hon målat hemma hos sin mormor.
Wilma bor i Vittsjö och som tack skickar vi henne boken Måste du, av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore.
n Vill du också ha en bok? Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glömt inte skriva ditt namn, ålder och adress samt gärna några ord om motivet. Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Den franska sångerskan France Gall har avlidit i cancer, 70 år gammal.
France Gall var bara 17 år gammal när hon 1965 vann Eurovision Song Contest med låten Poupée de cire, poupée de son, en låt som var skriven av Serge Gainsbourg. Trots att båda var fransoser var det för Luxemburg de tävlade och vann.
Då hade hon redan slagit igenom på hemmaplan med Sacré Charlemagne. Hon hade sedan många hits i sitt hemland under 1960-talet. Hon kom i ropet igen när hon 1987 hade en stor hit i hela Europa med låten Ella, elle l’a, som var en hyllning till Ella Fitzgerald.
France Gall var gift med musikern Michel Hamburger, vars scennamn var Michel Berger. De hade en son och en dotter tillsammans. 1992 miste hon sin make och dottern Pauline gick bort 1997, bara 19 år gammal, i cystisk fibros.
France Gall arbetade för Cœur de Femmes, en välgörenhetsorganisation som hjälper hemlösa barn i främst olika länder i Afrika och bodde i Senegal till sin död den 7 januari.

Här kommer en fin teckning som Vilmer Werner Brink gjort. Vilmer är fem år och bor i Rättelöv, Ballingslöv.
Som tack skickar vi honom boken De magiska tjugonio, en bokstavsvärld.

Drottningen av blues, Denise LaSalle, har avlidit i en ålder av 78 år.
Hon föddes med namnet Ora Denise Allen i Mississippi och växte upp i Belzoni, där hon tidigt började sjunga i kyrkan. På 60-talet flyttade hon till Chicaco, där hon började skriva låtar och släppte sin första singel, A Love Reputation.
Tillsammans med dåvarande maken Bill Jones startade hon produktionsbolaget Crajon. Hennes mest kända låt, Trapped by a Thing Called Love hamnade på 13:e plats på Billboardlistan och fanns även med på president Obama’s 2016 Summer Night playlist.
Några andra låtar som fått stor framgång är Now Run and Tell That, Man Sized Job och Love Me Right.
På 80-talet släppte hon runt 20 album på Malaco Records, som exempelvis Lady in the Street (1983) och Right Place, Right Time (1984). Hennes sista skiva släpptes 2010 och innehöll ett liveframträdande.
2011 fick hon en plats i Blues Hall of Fame. 2013 och 2014 nominerades Denise LaSalle för en Blues Music Award och 2015 fick hon sin plats i Rhythm and Blues Music Hall of Fame.
Sångerskan led av hjärtproblem och dog till följd av komplikationer efter ett fall.

Som tidigare meddelats har skådespelaren Johannes Brost avlidit i en ålder av 71 år.
Han hade långt blont lockigt hår och en knallröd läderkappa, som han lånat av sin mamma, skådespelerskan Gudrun Brost, där han stod utanför Malmö stadsteaters Intiman i väntan på en omtalad teaterföreställning.
1970-talets Malmö var en spännande teaterstad. Han hade just gått ut scenskolan här och vi diskuterade livfullt teater och meningen med livet, Johannes Brost och jag.
Sen sågs vi ofta på teatern, senare på filmfestivaler, speciellt Lilla filmfestivalen i Båstad. Han kunde berätta roliga historier om sin vänskap med Rolling Stones, hur det var att jobba med tv-serien Rederiet, som han kallade ”haveriet” trots sin succéroll där som Joker. En passande rollfigur för den mångsidige, dynamiske skådespelaren som tog tillvara varje möjlighet att göra det lilla extra med varje roll, som skapade energi och precision.
Johannes Brost var den som gjorde teater och film mer spännande och roligare för oss andra.

Den tidigare polisinspektorn David Ramon Toschi, har avlidit i en ålder av 86 år.
Han jobbade som polis i San Francisco från 1952 till 1987 och det var under åren på mordroteln som han ledde utredningen om seriemördaren Zodiac.
På slutet av 60-talet mördades fem personer och mördaren skickade krypterade meddelanden till polis och tidningar.
Efter karriären som mordutredare arbetade han som säkerhetsansvarig på St Luke’s Hospital i San Francisco’s Mission District.
När filmen Zodiac spelades in var David Toschi rådgivare och skådespelaren Mark Ruffalo gjorde då rollen som Toschi i filmen.