Bör regeringen snoka i vad du har för dig i sovrummet? Verkligen inte, skrek en arg kör av debattörer när folkhälsoministern tillkännagav att han vill genomföra en kartläggning av svenska folkets sexvanor. Men sexologiprofessor Lotta Löfgren-Mårtenson ser stora fördelar med idén. Själv har hon ägnat sommaren åt att kartlägga hur medelålders skåningar har sex.

Lotta Löfgren-Mårtensons har alltid drivits av ett intresse för människor.
– När jag kom fram till att jag ville bli kurator sa mina kompisar ”vad bra, då får du ju äntligen betalt för det du alltid har gjort gratis”.
Redan under socionomutbildningen bestämde hon att hon skulle jobba på antingen ungdomsmottagningen eller kvinnokliniken (”jag var väldigt intresserad av könsrollsfrågor”) men när hon var klar med sin examen stötte hon på problem.
-Det visade sig att de som jobbade på ungdomsmottagningen och kvinnokliniken i Varberg, dit jag just flyttat, trivdes så vansinnigt bra på sina jobb, och tänkte vara kvar tills de gick i pension. När jag insåg det gick jag hem och grät.
Men tårar leder ju ingenstans, så hon utformade en slugare strategi.
– Jag förstod att jag måste meritera mig, och började läsa sexologi i Göteborg.
Vilket visade sig vara ”mycket spännande”. Vart det skulle leda visste hon inte, men nu trädde slumpen in.
– Jag blev gravid, och insåg att jag behövde ett fast jobb.
Detta var mitt i kommunaliseringen av särskolan, och Lotta Löfgren-Mårtenson fick en tjänst som kurator.
– Jag var faktiskt Sveriges allra första särskolekurator.
Men det var inte bara kuratorer som hade saknats i särskolan. All form av sex- och samlevnadsundervisning lyste också med sin frånvaro.
– I den vanliga skolan infördes sexualkunskap som obligatoriskt ämne 1955. I särskolan hade man ingenting.
Varför inte det?
– En del skäl var av typen ”väck inte den björn som sover”. Man oroade sig för att det skulle leda till oönskade graviditeter eller sexuella övergrepp. Andra tyckte att ”varför ska man prata om sådant med folk som ändå inte kan få barn”.
Men Lotta Löfgren-Mårtenson hade turen att hamna i ett skoldistrikt där en progressiv rektor gav grönt ljus för att prata om sex. Det visade sig välbehövligt.
– Jag fick frågor av typen ”jag blöder så konstigt en gång i månaden, har jag fått cancer”. Här fanns en grupp människor som sällan fått kunskap utifrån sina förutsättningar.
Efter ett par år startade hon eget, som konsult för andra särskolor och med personal- och föräldrautbildningar, men det blev för ensamt i längden.
– Dessutom behövde jag mer input för att utvecklas vidare. Det fanns nästan ingen uppdaterad kunskap om sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning.
Så hon skrev en masteruppsats om kärlek och sex bland elever i särskolan.
– Du borde söka en forskarutbildning, sa mina lärare. Jag förstod ju att det delvis handlade om att skriva, vilket kändes bra. Jag hade alltid haft en dröm om att bli författare. Men vad det egentligen innebar att forska hade jag ingen aning om. Min bild av en forskare var någon som jobbade i ett laboratorium, haha.
Men forskare var just var hon blev, i socialt arbete, vid Göteborgs universitet. Doktorsavhandlingen handlade om möjligheter och hinder för unga med intellektuella funktionsnedsättningar att få utlopp för sin sexualitet.
– De stora institutionerna var nedlagda, men det hade byggts nya murar i form av omsorg och skydd. Det var svårt för dem att ha ett privatliv, och omgivningens bemötande hade stor betydelse. Man kopplade sexualitet enbart till heterosexuella samlag och glömde att det kan vara så mycket mer. Ungdomarna upplevde att personalen och föräldrarna oroade sig för att de skulle uppleva negativa aspekter av sexualiteten, medan de själva oroade sig för att aldrig få uppleva något gott.
Efter doktorandstudierna gjorde hon bland annat en studie om kärlek och sex på internet, och en om ungas förhållande till porr. En återkommande samarbetspartner var Skånebaserade professor Sven-Axel Månsson, som efter att ha slutat vid Göteborgs universitet gjorde sitt bästa för att locka med henne till Malmö. Under en övergångsperiod deltog hon i diverse projekt på pendlarbasis, men för tio år sedan fick hon i uppdrag att undersöka möjligheterna att dra igång ett masterprogram i sexologi, vilket på den tiden saknades i Sverige.
– Vid Göteborgs universitet blev responsen ungefär att ”jo, det ser ju intressant ut, men det måste i så fall manglas igenom de här och de här instanserna”. Malmö högskola hade en snabbare beslutsgång och ville ligga i framkant med nya, samhällsrelevanta utbildningar. Och programmet blev det mest sökta masterprogrammet i hela Sverige!
Efter tre år som programmets koordinator gick hon vidare till en professorstjänst, med tonvikt på forskning snarare än undervisning. Ett av hennes senaste projekt är alltså en enkätbaserad pilotstudie av skånska sexvanor. Materialet, som samlats in under sommaren och förhoppningsvis kan ställas samman och presenteras inom kort, avser personer mellan 35 och 55.
– Det är en sorts skärningspunkt i livet där många upplever ett pussel med arbets- och familjeliv.
Och vad har man då att vinna på att granska folks sexvanor? Massor, menar Lotta Löfgren-Mårtenson. Dels handlar det om underlag för lagstiftning. Sex är ju nämligen inte alls någon ren privatsak. Sådant som legal ålder för samlag och äktenskap, och kriminalisering av olika sexuella läggningar, regleras ju i lag, påpekar Lotta Löfgren-Mårtenson. Hon nämner de så kallade Kinseyrapporterna som publicerades i USA runt 1950.
– Vid den tiden var oralsex kriminaliserat i USA, men i rapporterna såg man ju att det var något som folk höll på med en hel del. Då ändrade man lagstiftningen.
Dessutom, fortsätter hon, handlar det om att kunna ge en relevant vårdrådgivning och sex- och samlevnadsundervisning. På ett mer allmänmänskligt plan handlar det om att skingra myter.
– Sex omgärdas alltid av myter. Det kan handla om att folk tror att man botar hiv genom att ha sex med en oskuld, men också om mindre dramatiska saker, som att folk tror att de måste ha lust jämt. Det är en myt som inte minst drabbar män, som har en mycket stark förväntan på sig att alltid ha lust.
Det är inte klart vilka forskare som ska ingå i den riksomfattande studie som folkhälsominister Gabriel Wikström (S) gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra, men Lotta Löfgren-Mårtenson ställer gärna upp.
– Ja, åtminstone hoppas jag att vi får vara en del av den. Jag tror att det är värdefullt om den, i likhet med sexvaneundersökningen från 1997, görs som ett samarbete mellan flera olika lärosäten.
Namn: Lotta Löfgren-Mårtenson
Ålder: 54
Bor: Slottsstaden, Malmö
Familj: Man och fyra barn
Gör: Professor i hälsa och samhälle med inriktning mot sexologi och sexualitetsstudier, och föreståndare vid Centrum för sexologi och sexualitetsstudier (båda på Malmö högskola).
På fritiden: ”Jag sjunger i Malmö Vokalensemble. Och så har vi en kolonistuga i Sibbarp, och en sommarstuga i Dalarna. Och så gillar jag att åka skidor och vandra. Och så skriver jag lättlästa böcker. Det började när jag skrivit klart min doktorsavhandling. Mina informanter, som alltså var ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning, var så stolta och glada och sa att ”vi ska vara med i en bok”. Fast när boken kom var den ju alldeles för svår, tyckte de. Då började jag fundera på det där. På lättlästa böcker. På att lättlästa böcker tenderar att ha väldigt klämkäcka slut, eller vara lite för barnsliga för dem som av olika skäl behöver lättläst text men ändå har livserfarenhet. Jag kom fram till att jag skulle göra något annat. Sex barn- och ungdomsböcker har det blivit, än så länge.”

Anders Forsslund tror stenhårt på musikens kraft. En gång i veckan spelar han med sin kontrabas för svårt sjuka för att befria dem från svärtan för en stund. Spela vill han fortsätta med så länge han lever. Annars blir han gnällig.

Mångbegåvade Anders Forsslunds musikaliska resa inleddes för drygt ett halvsekel sedan när han 1963 var med och grundade Mascots, en av 1960-talets mest framgångsrika svenska popgrupper. Så småningom skiftade engagemanget till progressiv musikteater och han ingick i NJA-gruppen och sedan Fria Proteatern.
– Poptiden var viktig för mig och satte spår långt efteråt. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om Beatles harmoniska tänkande och vill ha enkla och tydliga melodier, säger han och ger ett ödmjukt och innerligt intryck.
Varken poptiden eller proggteatern var planerade. Snarare slump eller som han säger:
– Jag flöt med strömmen och hamnade i pop- och proggsvängen. Det blev bara så och det blev underbart. På sätt och vis var jag en produkt av tiden.
Sitt första medvetna beslut tog han som 34-åring, utled på livet som teatermusiker, med biroller, lösnäsor och alltför lite musik. Han ville viga sig helt åt musiken. Så kom vispopbandet FJK till.
– Vi var alla i 30-årsåldern och hade tung konkurrens av band som hade sin ungdom som extrakvalitet. Vi var inte lika söta. Men det gick det med.
Uppväxten i Stockholms borgerliga stadsdel Bromma, som näst yngst i en femhövdad syskonskara, var kärleksfull, trygg och närmast konfliktfri.
– Jag blev rätt omhuldad och var vänlig av mig, kanske för snäll. Jag levde som i ett ljusblått skimmer och hade en för naiv syn på världen. Men förr eller senare kommer konflikter och det måste man vara rustad för.
Med tiden, och rätt partner, har det dock ordnat sig till slut ändå, framhåller han.
– Jag är tålmodig av mig, men månar om att lösa konflikter. Det gäller att inte tänka för mycket, utan att säga som det är. Raka puckar. Jag har en mycket bra partner att diskutera med: min fru. Det är obetalbart!
Tisdagarna tillbringar Anders Forsslund i dagrummet på Dalens sjukhus palliativa enhet. Han samtalar med de sjuka, sjunger musik de önskar och kompar på sin kontrabas. Musik som har varit viktig i patienternas liv och påminner om lyckliga ögonblick.
– Poängen med palliativ musik är att de svårt sjuka ska känna sig som vanliga människor igen, om än för en timme. Jag vill ge dem en stunds frihet från sjukdomen. Tillbaka får jag kärlek. Det är väldigt kul att använda det man kan och känna sig behövd.
Han behövs även på annat håll. På måndagarna arbetar han som musiklärare på Svartsö i Stockholms skärgård där han också leder Psalmorkestern. Därutöver spelar han alltjämt rock ´n´ roll i coverbandet Gladpack som ackompanjerar Owe Thörnqvist, liksom i Svenska Lyxorkestern. Listan kan göras längre.
– Jag har ingen lust att sluta. Jag tänker hålla på tills jag dör. Om jag får problem med händerna så att jag inte kan spela ska jag sjunga i stället. Min fru säger att jag blir gnällig om jag inte spelat på länge, och det vill jag inte vara. Musik är ett vackert språk som är härligt att tala med till andra människor, säger Anders Forsslund.

Fakta

Namn: Anders Forsslund

Fyller: 70 år den 5 september 2016.

Gör: Musiker.

Bor: Stockholm och Svartsö.

Familj: Hustrun Gun, fyra vuxna söner och fem barnbarn.

Så firar han födelsedagen: Med fisksoppa och musik.

Om att fylla 70: “Det känns att tiden går och det går inte att göra något åt det. Att gå och dö är inget bra alternativ. Jag hoppas bli 80 och 90 också. Det är härligt att leva!”

Livshållning: “Var närvarande, dröm inte bort nuet och var den du är. Och lyft blicken och se dem omkring dig i din vardag. Det är härligt att växla några ord med människor man råkar.”

Blir berörd av: Tjajkovskijs femte symfoni. “Den är så vackert att tårarna bara kommer fram. Så är det med musik.”

Bör regeringen snoka i vad du har för dig i sovrummet? Verkligen inte, skrek en arg kör av debattörer när folkhälsoministern tillkännagav att han vill genomföra en kartläggning av svenska folkets sexvanor. Men sexologiprofessor Lotta Löfgren-Mårtenson ser stora fördelar med idén. Själv har hon ägnat sommaren åt att kartlägga hur medelålders skåningar har sex.

Lotta Löfgren-Mårtenson har alltid drivits av ett intresse för människor.
– När jag kom fram till att jag ville bli kurator sa mina kompisar ”vad bra, då får du ju äntligen betalt för det du alltid har gjort gratis”.
Redan under socionomutbildningen bestämde hon att hon skulle jobba på antingen ungdomsmottagningen eller kvinnokliniken (”jag var väldigt intresserad av könsrollsfrågor”) men när hon var klar med sin examen stötte hon på problem.
-Det visade sig att de som jobbade på ungdomsmottagningen och kvinnokliniken i Varberg, dit jag just flyttat, trivdes så vansinnigt bra på sina jobb, och tänkte vara kvar tills de gick i pension. När jag insåg det gick jag hem och grät.

Men tårar leder ju ingenstans, så hon utformade en slugare strategi.
– Jag förstod att jag måste meritera mig, och började läsa sexologi i Göteborg.
Vilket visade sig vara ”mycket spännande”. Vart det skulle leda visste hon inte, men nu trädde slumpen in.
– Jag blev gravid, och insåg att jag behövde ett fast jobb.
Detta var mitt i kommunaliseringen av särskolan, och Lotta Löfgren-Mårtenson fick en tjänst som kurator.
– Jag var faktiskt Sveriges allra första särskolekurator.

Men det var inte bara kuratorer som hade saknats i särskolan. All form av sex- och samlevnadsundervisning lyste också med sin frånvaro.
– I den vanliga skolan infördes sexualkunskap som obligatoriskt ämne 1955. I särskolan hade man ingenting.
Varför inte det?
– En del skäl var av typen ”väck inte den björn som sover”. Man oroade sig för att det skulle leda till oönskade graviditeter eller sexuella övergrepp. Andra tyckte att ”varför ska man prata om sådant med folk som ändå inte kan få barn”.
Men Lotta Löfgren-Mårtenson hade turen att hamna i ett skoldistrikt där en progressiv rektor gav grönt ljus för att prata om sex. Det visade sig välbehövligt.
– Jag fick frågor av typen ”jag blöder så konstigt en gång i månaden, har jag fått cancer”. Här fanns en grupp människor som sällan fått kunskap utifrån sina förutsättningar.

Efter ett par år startade hon eget, som konsult för andra särskolor och med personal- och föräldrautbildningar, men det blev för ensamt i längden.
– Dessutom behövde jag mer input för att utvecklas vidare. Det fanns nästan ingen uppdaterad kunskap om sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning.
Så hon skrev en masteruppsats om kärlek och sex bland elever i särskolan.
– Du borde söka en forskarutbildning, sa mina lärare. Jag förstod ju att det delvis handlade om att skriva, vilket kändes bra. Jag hade alltid haft en dröm om att bli författare. Men vad det egentligen innebar att forska hade jag ingen aning om. Min bild av en forskare var någon som jobbade i ett laboratorium, haha.
Men forskare var just var hon blev, i socialt arbete, vid Göteborgs universitet. Doktorsavhandlingen handlade om möjligheter och hinder för unga med intellektuella funktionsnedsättningar att få utlopp för sin sexualitet.
– De stora institutionerna var nedlagda, men det hade byggts nya murar i form av omsorg och skydd. Det var svårt för dem att ha ett privatliv, och omgivningens bemötande hade stor betydelse. Man kopplade sexualitet enbart till heterosexuella samlag och glömde att det kan vara så mycket mer. Ungdomarna upplevde att personalen och föräldrarna oroade sig för att de skulle uppleva negativa aspekter av sexualiteten, medan de själva oroade sig för att aldrig få uppleva något gott.

Efter doktorandstudierna gjorde hon bland annat en studie om kärlek och sex på internet, och en om ungas förhållande till porr. En återkommande samarbetspartner var Skånebaserade professor Sven-Axel Månsson, som efter att ha slutat vid Göteborgs universitet gjorde sitt bästa för att locka med henne till Malmö. Under en övergångsperiod deltog hon i diverse projekt på pendlarbasis, men för tio år sedan fick hon i uppdrag att undersöka möjligheterna att dra igång ett masterprogram i sexologi, vilket på den tiden saknades i Sverige.
– Vid Göteborgs universitet blev responsen ungefär att ”jo, det ser ju intressant ut, men det måste i så fall manglas igenom de här och de här instanserna”. Malmö högskola hade en snabbare beslutsgång och ville ligga i framkant med nya, samhällsrelevanta utbildningar. Och programmet blev det mest sökta masterprogrammet i hela Sverige!
Efter tre år som programmets koordinator gick hon vidare till en professorstjänst, med tonvikt på forskning snarare än undervisning. Ett av hennes senaste projekt är alltså en enkätbaserad pilotstudie av skånska sexvanor. Materialet, som samlats in under sommaren och förhoppningsvis kan ställas samman och presenteras inom kort, avser personer mellan 35 och 55.
– Det är en sorts skärningspunkt i livet där många upplever ett pussel med arbets- och familjeliv.

Och vad har man då att vinna på att granska folks sexvanor? Massor, menar Lotta Löfgren-Mårtenson. Dels handlar det om underlag för lagstiftning. Sex är ju nämligen inte alls någon ren privatsak. Sådant som legal ålder för samlag och äktenskap, och kriminalisering av olika sexuella läggningar, regleras ju i lag, påpekar Lotta Löfgren-Mårtenson. Hon nämner de så kallade Kinseyrapporterna som publicerades i USA runt 1950.
– Vid den tiden var oralsex kriminaliserat i USA, men i rapporterna såg man ju att det var något som folk höll på med en hel del. Då ändrade man lagstiftningen.
Dessutom, fortsätter hon, handlar det om att kunna ge en relevant vårdrådgivning och sex- och samlevnadsundervisning. På ett mer allmänmänskligt plan handlar det om att skingra myter.
– Sex omgärdas alltid av myter. Det kan handla om att folk tror att man botar hiv genom att ha sex med en oskuld, men också om mindre dramatiska saker, som att folk tror att de måste ha lust jämt. Det är en myt som inte minst drabbar män, som har en mycket stark förväntan på sig att alltid ha lust.
Det är inte klart vilka forskare som ska ingå i den riksomfattande studie som folkhälsominister Gabriel Wikström (S) gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra, men Lotta Löfgren-Mårtenson ställer gärna upp.
– Ja, åtminstone hoppas jag att vi får vara en del av den. Jag tror att det är värdefullt om den, i likhet med sexvaneundersökningen från 1997, görs som ett samarbete mellan flera olika lärosäten.

Jubilar. Efter åtta år som pensionär tröttnade Lasse Lövkvist på friheten och byggde upp ett nytt bageri och konditori, i Myrarp söder om Tyringe.

Lördagen den 17 september fyller han 70 år.
För 24 år sedan köpte Lasse Lövkvist en liten gård i Myrarp, nära Erikstorp, där han vuxit upp. Där fanns väldigt mycket att göra. Ett nytt boningshus byggdes, alla uthus renoverades från grunden och hela miljön förbättrades.
År 2010 öppnade han ”Lasse Lövets gårdskafé”. Verksamheten har ökat under de sju somrarna.
– Jag har aldrig ångrat, att jag lämnade Tyringe och flyttade ut till Myrarp, försäkrar jubilaren, som håller sitt kafé öppet även under hela september.
– Är man ”bonnapåg”, vill man ju gärna bo på landet, fortsätter 70-åringen som såg dagens ljus i Maglaröd vid Verum men kom med föräldrarna till Matteröds socken bara sex månader ung.
Efter åtta år i folkskolan i Matteröd och Tyringe blev ynglingen lärling på Tyringebröd. Efter militärtjänst väntade mer utbildning på en praktisk skola i Uppsala.
Därefter gällde två klassiska arbetsplatser i Hässleholm: Weséns och Pigalle.
– År 1971 kände jag mig redo att stå på egna ben, 25 år gammal. Då köpte jag Centralkonditoriet i Tyringe. När detta sedan revs 1974, blev jag i stället ägare till Konditori City, som bytte namn till ”Lövet”. Där var jag i 20 år.

Där fanns anställd personal, men ägaren jobbade i princip sju dagar i veckan, året runt. Start klockan fem på morgonen och sedan arbete fram till 18-tiden. Bara någon kort paus under dagen. Lördagar började sysslorna redan vid midnatt.
Den dagen sålde idrottsungdomar ett par tusen ”frallebullar” åt Lasse, för att tjäna lite pengar till sin verksamhet.

Under de 30 åren på ”Lövet” i Tyringe blev det inte tid till mycket annat än jobb.
Men Tyringes hemmamatcher i ishockey missade han sällan. hantverksföreningen hade en intresserad medlem i honom. I övrigt gällde jobbet.
Som ung jobbade bondsonen en del med fotbollen i Matteröd.
Ute i Myrarp har Lasse Lövkvist tillsammans med sambon Lisa byggt upp en prunkande oas. Lisa är ett stort stöd för Lasse, inte minst efter hans sjukdom för ett par år sedan.
– Jag vill inte ha några blommor eller presenter på födelsedagen, förklarar han. I stället har jag öppnat ett konto, där släkt och vänner kan sätta in en slant till cancerforskningen.
– Det känns som om jag haft en väldig tur, eftersom jag blivit fullt frisk igen, säger bondsonen som ägt flera kaféer i Tyringebygden.

Litteratur. Det är lite mysigt och lite läskigt, lite glatt och lite ledsamt. Så där precis som livet är. Fast i Mats Strandbergs böcker om monstret Frank är det lite extra allt.

Författaren Mats Strandberg fortsätter berättelsen om monstret Frank i sin andra barnbok, Monstret på cirkusen, som kommer ut den här veckan.
Mats Strandberg är kanske mest känd för boken Cirkeln och de två efterföljande böckerna i trilogin, Eld och Nyckeln, som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Han har även haft stora framgångar med sin skräckroman Färjan som kom förra året.
Men så fick han idén till en barnbok.
– Jag har kompisar i Skåne, som hade skaffat en hund, en liten fluffig en som heter Muffin. Det är han som är förebilden till hunden Uffe i boken.
– Vi satt och skämtade om vad som skulle hända om man blev biten av en sån liten hund, i stället för en varg. Skulle man bli en motsvarande varulvs-variant då? Där började tankarna spinna igång.
Resultatet blev boken Monstret i natten, som kom ut i våras.
På sin nioårsdag blev Frank Steen ett monster. Fast inget läskigt monster egentligen. Han förvandlas ibland till en lurvig varelse men vill helst bara bli kliad på magen. Men eftersom han är ett monster blir folk ändå rädda för honom.

Under arbetet med böckerna om Frank har Mats Strandberg jobbat ihop med illustratören Sofia Falkenhem.
– Jag gillar verkligen hennes serietecknarstil och vi pratade mycket tillsammans om hur olika karaktärer kan gestaltas.
– Jag har förstått att illustratörer ofta får ett färdigt manus att illustrera men för mig var det viktigt, när jag får arbeta med en sådan duktig illustratör, att vi kunde skapa tillsammans.
– Det var jätteskönt att inte behöva berätta allt i text utan låta Sofias bilder visa delar av historien.

Det första boken fick ett varmt mottagande av både barn och vuxna.
– Att skriva för barn är kul för barn är så ärliga och roliga kritiker. Deras sätt att tänka är fascinerande.
Men förutom det tycker Mats Strandberg inte att det är så annorlunda jämfört med att skriva för ungdomar eller vuxna.
– Det är inte så stor skillnad. Det handlar också om ett världsbygge och att skapa karaktärer. Sedan brukar jag försöka sätta mig in i världen och se den inifrån karaktärerna.

Därför är böckerna också skrivna utifrån Franks perspektiv.
– Det var en bra genväg för att komma in i huvudet på lilla Frank. En snabb kanal in för att känna hur det kändes att vara nio år.
Den första boken börjar med Franks nioårskalas, dit ingen kommer, förutom granntanten och hennes hund Uffe. Och det är när han blir biten av Uffe som allt börjar …
– Böckerna handlar om rädslan för det okända. Och om att inte passa in, men hitta vänner på oväntade ställen.

Där den första boken handlar mycket om ensamhet och att hitta en gemenskap skruvas spänningen upp ett snäpp i bok nummer två, Monstret på cirkusen.
– Det var kul! Nu har jag lagt världen på plats och presenterat karaktärerna, då kunde jag gå lös på handlingen.
Här får vi göra med bekantskap med clownen Kryger, som ställer till det en del för Frank och hans nya vänner, monstren.
– Den onda clownen är inspirerad av Donald Trump. Han är den självgode skrävlaren som ökar på konflikten.
Bok tre, Monstret och människorna, är redan färdigskriven och ska komma ut till våren.
– Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att här ställs hela huvudkonflikten på sin spets.

I böckerna finns en hel del referenser till skräck i både film och litteratur.
– Det var mest för att jag ville att föräldrar som läser böckerna för sina barn också skulle få ha lite kul. Men ju mer jag lärde känna karaktärerna ju mer blev de ändå sina egna.
Böckerna om Frank riktar sig till barn i lågstadieåldern, 6-9 år.
– Det är då frågor om utanförskap och att passa in blir aktuella.

Språket i boken funderade han egentligen inte så mycket över, det flöt på ändå och föll sig naturligt.
– Däremot pratade vi mycket om hur läskigt det får vara. Barn är tåligare än man tror, så länge det finns struktur och logik i berättelsen.
Mats Strandberg tänker tillbaka på sin upplevelse av Astrid Lindgrens böcker.
– Något jag tyckte om var hur vemodigt det kunde få vara.
– Nu jämför jag mig inte med henne på något sätt, men det var ändå något jag höll i tankarna.

Han har spelat allt från Shakespeare till Karlsson på taket, alltid på sitt älskade Dramaten.
– Jag har mer eller mindre levt hela mitt liv i det där huset, säger skådespelaren Pierre Wilkner.

Han fyller inte bara 60 år i höst. Pierre Wilkner firar också 50-årsjubileum som Dramaten-skådespelare – ty så många år har gått sedan han fick sin första roll på nationalscenen. Förvisso en ganska blygsam sådan, som barnstatist i Pirandellos I afton improviserar vi i regi av Mimi Pollak.
Men ändå – hans teaterintresse föddes och han fick chansen att på nära håll studera svenska teatergiganter som Jan-Olof Strandberg och Margaretha Krook. Och förstås hans egen mamma, Gertrud Fridh, en av Ingmar Bergmans flitigast anlitade skådespelare.
I dag är Pierre Wilkner själv den Dramatenskådespelare som har spelat i flest Bergman-uppsättningar. Han fortsatte nämligen på skådespelarbanan efter åren på mammas jobb, där han lekte med de andra barnstatisterna och utforskade teaterhusets alla skrymslen och vrår.
Och även om huset inte längre är en lekplats så finns leken kvar i arbetet, som är det mest spännande yrke han kan tänka sig.
– Och ska man ha det yrket så finns det knappast någon bättre plats att vara på än på Dramaten.

Varför då?
– Det är ju Sveriges ledande teater och de bästa är där. Dessutom är det en otroligt vacker miljö. Den har ett renommé och det är mycket att leva upp till, naturligtvis, men den har också en lång historia. Det är en spännande arbetsplats.
Efter scenskolan blev han rekryterad direkt till Dramaten av operaregissören Göran Järvefält, som ville ha honom som Ariel i sin uppsättning av Shakespeares Stormen. Dåvarande chefen Lasse Pöysti anställde honom i samma veva.
Sedan dess har han fortsatt med birollerna. 112 stycken till dags dato. Ibland flera stycken i samma uppsättning, som brukligt är för pjäser med stort rollgalleri. Just nu sitter han och läser in Rannsakningen av Peter Weiss, där han ska gestalta både vittne och förövare i samma föreställning. Pjäsen bygger på protokoll från Auschwitzrättegångarna 1963-1965, och sätts upp av Nadia Weiss i höst.
Det är inte hans första drama om förintelsen, han medverkade även i succéföreställningen Vår klass 2013.
– Det är en djupdykning i avgrunden, men det är viktigt.
Ställer det andra krav på skådespelaren att vara birollsinnehavare?
– Det kan nog många gånger vara betydligt svårare att spela biroller än huvudroller. Det kommer ju inte huvudrollsinnehavarna att hålla med om, men det är en åsikt, som inte är vedertagen, haha.
Han jämför med att springa ett lopp – maratonlöparen kan känna sig omväxlande starkare och svagare under sitt lopp, medan hundrameterssprintern måste sätta det perfekt för att lyckas.
– Du har inte så mycket tid på dig att göra ett intryck. Har du en biroll och kanske bara två scener, så gäller det att sätta dem. Kväll efter kväll. Du har ingen startsträcka, du ska bara in och leverera – pang! Sedan är din scen slut. Du får ingen mer chans.

Fakta

Namn: Pierre Wilkner

Fyller: 60 år den 10 september 2016.

Gör: Skådespelare i Dramatens fasta ensemble.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Familj: Singel.

Så firar jag födelsedagen: ”Ytterst stillsamt, och på hemlig ort.”

Om att fylla 60: ”Det är ingen höjdare, jag tycker att jag har mera kris nu än när jag var 50. Men det går ju inte att komma undan. Det är som det är. Och jag känner mig absolut inte gammal ännu.”

Favoritplats: Stockholms skärgård.

På nattduksbordet: Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. ”Den läser jag om för tredje gången med stor behållning. Den är vansinnigt bra, och riktigt rolig!”

Blir lycklig av: ”God mat.”

Saker som engagerar: ”Mänskliga orättvisor och mänskligt lidande.”

Som tidigare omtalats i denna tidning så har Harry Cederqvist avlidit i en ålder av drygt 90 år.
Fast aningen fanns om försämrad hälsa var det ändå svårt att ta in beskedet att livet var slut.
Vår relation sträcker sig väldigt långt tillbaka. Det var kanske i fotbollsklubben där vi samtidigt gjorde allt för att vinna matcherna. Trots engagemanget för klubben var det ändå musiken som var Harry Cederqvists stora dröm. Dragspelet tog han med vid bjudningar för det ville alltid värdfolket. Han blev alltmer uppskattad och var kapellmästare i många lokalrevyer. Åtskilliga midsommardanser har han med sitt spel varit huvudpersonen i. Han arbetade upp sin VVS-firma som fick stort förtroende och det är inte många hus i Örkened som han inte gjort jobb åt.

Då han kommit in i pensionsåldern deltog han med sitt spel vid många bussresor och förgyllde färden. PRO-kören utan Harry var otänkbart. Han lyssnade på oss och sedan letade fram den bästa tonarten för oss. Harry var också glad för att sjunga och under många år var han med först i Örkeneds­kören och sedan i Snapphanekören.
Förra året fick han en mycket välförtjänt hedersbetygelse då kommunen gav honom kulturpriset. Det ska också sägas att han troligen inte har haft en enda ovän. När hans röst nu har tystnat har Lönsboda förlorat en central gestalt.

Mångsysslare. Efter 80 aktiva år har Bjärnumskonstnären Gunnel Götesdotter ändå inga planer på att dra ner på tempot. Hon njuter till fullo av livet och fortsätter måla, skriva böcker och arrangera utställningar.

Hon är nyligen hemkommen från en resa i Italien och Frankrike där hon och maken, Staffan Örneskans, reste runt längs rivieran.
– Det var Staffan som bjöd mig på resan och nu när jag fyller ska vi åka ut igen. Fast vad vi ska göra, det är hemligt säger Staffan.
– Jag tycker det är fantastiskt att fylla 80 år, jätteroligt.
Gunnel är lika aktiv nu som hon alltid har varit.
– Jag har inget emot att bli gammal. Tvärtom! Jag tycker jag är lyckligt lottad att få ha ett så långt liv. Jag har haft ett rikt liv, visserligen med en del sorger, bekymmer och sjukdomar, men även så fantastiskt mycket glädje.
– Framför allt har jag fått glädjen att bli mamma till en min underbara dotter Johanna och har fått fem lika underbara barnbarn. Jag har varit gift två gånger med två fantastiska män och jag har fått jobba med det jag har drömt om. Jag har tecknat och målat, jobbat som journalist och skrivit böcker.
Gunnel är uppvuxen i Kristianstad, men gick gymnasiet i Hässleholm. Det var också här hon träffade sin första man Leif Persson, som kom från Vittsjö.
– Vi var klasskamrater, säger Gunnel och ler.
– Jag ville egentligen inte gå gymnasiet, jag var så förskräckligt skoltrött, men mina föräldrar tyckte att jag skulle ta studenten, så då sa jag att då går jag i Hässleholm. Här var det nämligen bara treårigt, i stället för fyraårigt, som det var i Kristianstad.

Efter studenten flyttade hon till Stockholm och studerade till modetecknare.
– Så när jag skulle börja jobba så tänkte jag att jag måste till Paris. Det var, och är väl fortfarande, i alla fall till viss del, modets huvudstad.
Så hon och Leif flyttade till Paris. Han arbetade som journalist och Gunnel tecknade och sålde sina modeteckningar till både svenska och franska tidningar, bland annat Norra Skåne.
– Det var stort på den tiden. Jag fick till och med förstasidor och mittuppslag i Norra Skåne.
För att det skulle vara lättare att sälja teckningarna började hon skriva små texter till dem.
– Det var ett fantastiskt liv att bo i Paris! Samtidigt som jag tecknade utbildade jag mig till konstnär och gick på flera skolor.
Så började det röra på sig i Sydamerika, militärkupper och andra stora händelser.
– Min man ville dit, han tänkte att det fanns mycket att skriva om där. Så vi bosatte oss i Buenos Aires och reste runt i hela Sydamerika.

Det var här Gunnel hade sin första egna utställning som konstnär.
– Vi hade försökt att få barn länge, men jag hade fått missfall efter missfall. Så tänkte jag att varför ska vi hålla på med det här, vi skulle kunna adoptera ett barn.
I Colombia fick paret hjälp av en ambassadtjänsteman och nio månader senare hade de en liten dotter. De bestämde sig för att åka tillbaks till Paris och väl där föddes tankarna på att återvända till Sverige, för att ge dottern en tryggare uppväxt.
– Vi flyttade till Stockholm, men tyvärr klarade inte min man av det, han var för rastlös. Så det blev skilsmässa och han gav sig av igen.

Gunnel fick jobb på Femina, först som modetecknare och sen började hon även skriva.
– Jag specialiserade mig på att intervjua kända människor.
Hon träffade alla från John Travolta till Anita Ekberg, Sophia Loren och Björn Borg. De flesta tyckte hon var trevliga, härliga människor.
– Med Björn Borg gick det alltid bra fram till sista gången. Då åkte jag till Spanien där han bodde med Loredana. Jag skrev i artikel att de inte hade några planer på att gifta sig, vilket var vad de sa till mig, men när den väl publicerats blev jag stämd. Som tur var hade jag hela intervjun på band, så jag vann målet. Jag brukar säga att jag är en av de få som vunnit mot Björn Borg. Även om det inte var i tennis, skrattar Gunnel.

Hennes föräldrar hade köpt en gård i Mala och flyttat dit och här tillbringade Gunnel och dottern Johanna varje sommar.
– Det var min dotter som ville flytta ner och jag köpte gården här 2000.
Gunnel hade fått idén att starta ett galleri.
– Mina vänner sa att jag var galen. De tyckte att jag skulle välja Österlen, eller också stanna i Stockholm. Men jag kände tvärtom. Jag tycker det här är ett bra sätt att hålla landsbygden levande, och ett sätt att locka folk hit.

I samband med flytten till Skåne träffade hon också Staffan Örneskans, som hon numera är gift med.
– Vi firar tio år i år! På den tiden var han präst i Tyringe och brukade ordna utställningar i församlingshemmet. Han ringde upp mig och frågade om jag ville ställa ut och det ville jag förstås.
– Redan när vi träffades första gången tror jag att han försökte bjuda ut mig, men jag var inte intresserad. Skulle jag någon gång gifta om mig så skulle det vara med en konstnär, inte med en präst!

Utställningen förlängdes och förlängdes och Gunnel förstod snart varför.
– Men så fick jag ett stipendium att åka till Frankrike och måla så jag sa att nu får vi avsluta utställningen.
– Så när jag kom hem igen så stod han där med ett fång blommor och när han kramade mig kände jag hans sträva skägg mot kinden och det kändes så bra. Sedan var det kört, säger hon och skrattar.

Hon är snart aktuell med vinterturné och på sikt en ny skiva. Men för Sarah Dawn Finer handlar livet också om att fundera på var man vill gå härnäst.

Redan för ett par år sedan kunde Sarah Dawn Finer sätta sig ned och bocka av milstolparna som var och varannan artist vill ha i sin cv. Flera egna album, välbesökta soloturnéer, film-, musikal- och revyroller, samarbeten med namnkunniga artistkollegor – check!
Dessutom kan hon kryssa av de där små bevisen på att man tillhör en mer folkkär del av kändisgräddan: sommarpratare, vinterpratare, julvärd i SVT och programledare för Melodifestivalen.
I det läget är det somliga som bara kör på så länge det varar. Men Sarah Dawn Finer kände att det var dags för lite ”soulsearching”.
– Du vet, man tröttnar på sin egen röst, man tröttnar på sin egen historia, sina egna mönster, man tröttnar på allt som har med en själv att göra.
Hon ser titeln artist som ett paraply för allt hon sysslar med: sången, låtskrivandet, skådespeleriet, konserterna, programledandet. Sådant hon har gjort sedan hon fick sin första filmroll som sexåring. Vid tolv tretton började hon köra bakom andra artister. I branschen har många jobbat med henne och känt henne sedan hon var barn. Det kan vara lite knepigt att plötsligt börja ta plats och ställa krav under de omständigheterna, säger hon. Särskilt som kvinna.
– Det är inte världens lättaste grej att vara tjej i den här branschen, och det är något man lär sig hur man ska hantera, och vilka människor man kan omge sig med, vilka som lyssnar.

Vilka svårigheter har du stött på?
– Att man blir klassad som besvärlig när man är tydlig. Jag har jobbat med väldigt många manliga artister. Några är extremt krångliga och osympatiska. Men de får all respekt i världen från folk som jobbar med dem. Jag skulle inte säga att det är likadant för en kvinna.
– Å andra sidan finns det också gott om sammanhang där trygghet och glädje råder och man vågar säga vad man vill.
På sistone har Sarah Dawn Finer ägnat månader åt resor i USA, och samarbeten med olika låtskrivare. Hon har skrivit för andra artister, sökt hitta nya uttryck. Och hon har gått en teaterutbildning samtidigt som hon har spelat Sally Bowles i musikalen ”Cabaret” i två olika uppsättningar.
– Jag hade gett allt jag hade i 60 föreställningar, och när jag visste att jag skulle göra 100 till i en ny uppsättning så ville jag utveckla både mig och rollen.
Vart hon slutligen ska landa i sin utvecklingsprocess vet hon inte än. Målet är alltid att sjunga för att hon vill, inte för att hon måste.
Nu ser hon fram emot den kommande vinterturnén, att få spela med sina musiker igen och framföra sina låtar live.
– Och då vill jag så klart ha utvecklats sedan förra gången, inte bara turnera, göra plattor, turnera. Nu har jag fått en massa olika erfarenheter som förhoppningsvis hjälper mig att bli bättre och bättre som artist.

Fakta

Namn: Sarah Dawn Finer

Fyller: 35 år den 14 september 2016.

Gör: Sångerska, artist, skådespelerska och låtskrivare.

Bor: Stockholm.

Familj: Mamma, pappa, syster och bror.

Så firar jag födelsedagen: ”Jag ska bli överraskad tydligen, det är roligt. Och min kära kollega och vän Peter Jöback har premiär på ’Fantomen på Operan’, det ska vi gå på ett gäng kollegor.”

Om att fylla 35: ”När jag står bredvid Zara Larsson och Molly Zandén känner jag mig gammal. Men jag har också jobbat med Lill Lindfors som är 75 och fräsch och pigg och fortfarande nyfiken på allt. Min mamma likaså. Bredvid dem känner jag mig superfärsk. Vad mycket jag inte har upplevt än, vad mycket som finns kvar.”

Favoritplats: ”New York. Jag älskar Stockholm, men New York är verkligen som mitt andra hem. En oas av inspiration.”

Lyssnar på just nu: Frank Oceans nya platta ”Blonde” och Ana Diaz.

Blir lycklig av: ”En ledig dag.”
Favorithemmasyssla: ”Laga mat.”

Saker som engagerar: ”Världsläget, och att de som står mig nära mår bra.”

Kristina Sundquist vet hur det känns att berätta sin adress – och genast avfärdas som lite mindre värd. De egna erfarenheterna av att bo i en Stockholmsförort med låg status har sporrat henne i den forskning där hon försöker luska ut varför invånare i socialt utsatta områden i högre grad drabbas av sjukdom och ohälsa.

Att Kristina Sundquist, som föddes i Bulgariens huvudstad Sofia, hamnade i Sverige berodde på att fadern längtade efter att vidga sina vyer som professionell violinist.
– Han hade två erbjudanden att välja mellan, ett från Etiopien och ett från Sverige.
Valet föll alltså på det sistnämnda, och Kristina Sundquist kom att växa upp i Västerås.
Barndomen präglades först och främst av ett stort intresse för skolan.
– Jag tyckte att det var roligt att lära mig saker. Och så fick jag redan från början en väldigt bra lärare. Plus att skolmiljön var väldigt behaglig. Det var tyst i klassen, skönt och vilsamt. Inte alls som det ser ut i många skolor i dag.
Läkaryrket fick hon i hög grad med sig hemifrån. Modern var barnpsykiater, och den styvfar som efter föräldrarnas skilsmässa kom att bli som hennes ”riktiga pappa” var barnläkare.
– De satt ofta och diskuterade hur man skulle utreda olika särskilt knepiga fall, och jag tyckte att det var intressant. Lite som detektivarbete.
Hon var inne på att bli jurist också, ett tag.
– Jag hade en bild av att jag skulle jobba med att ge upprättelse åt oskyldiga personer. Men har du tänkt på att du måste försvara skyldiga personer också, frågade en klasskompis en dag. Det hade jag faktiskt inte.
Så hon blev alltså läkare. Sin första tjänst fick hon på vårdcentralen i lilla västmanländska Köping.
– Det var ett helt underbart ställe att jobba på. Vårdcentralen och sjukhuset låg mitt emot varandra, så på lunchen hade man möjlighet att ställa frågor till specialisterna från gynekologen, kirurgen eller öron-näsa-hals, om man hade något extra klurigt fall. Det var ett väldigt effektivt sätt att arbeta på.
Hon tillbringade en period på just öron-näsa-hals också (”folk var fantastiskt trevliga där, och jag trivdes jättebra”) innan hon begav sig till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där hon fått ett vikariat som underläkare.
– Jag kände att jag ville testa något lite större.
Kristina Sundquist och hennes dåvarande make köpte ett radhus i Skärholmen.
– Jag älskade det där huset, och vi hade en underbar utsikt över Mälaren.
Att Skärholmen är en invandrartät förort med hög arbetslöshet och låg medelinkomst var inget hon över huvud taget reflekterade över när hon köpte huset. Men det gjorde hennes kollegor, i synnerhet under hennes tid som ST-läkare.
– Som ST-läkare rör du dig genom organisationen, möter ständigt nya människor och får ständigt frågan om var du bor. Skärholmen, svarade jag. Och då avstannade samtalet.

Varför då?
– Om jag ska vara helt uppriktig: För att det fanns en snobbism. En nedlåtande attityd om att en person som bodde på en viss adress automatiskt stod lägre i rang. Inte bland alla, måste jag förstås betona. Men bland vissa. Bland ganska många.

Och vad gjorde det med dig?
– Jag blev förbannad. Jävligt arg. Och ledsen. Jag ville bli bedömd utifrån min kompetens och min personlighet. Inte utifrån min bostadsort.
När hon så småningom bestämde sig för att börja doktorera (”mina tre barn hade hunnit blir lite större, och jag kände att jag behövde en ny utmaning i livet”) plockade hon fram sina erfarenheter.
– Ja, mina upplevelser av att vara sämre sedd för att jag bodde på fel adress blev min drivkraft. Om man hela tiden går omkring och mår dåligt över att andra ser ner på en, vad får det för konsekvenser för hälsan? Det ville jag ta reda på.
I sin doktorsavhandling ställde hon sig frågan om det fanns något samband mellan vilken typ av bostadsområde man lever i, och hur benägen man är att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom. Sambandet (även när man tvättat bort faktorer som inkomst, utbildning och rökning) var glasklart. Ju ”sämre” adress, desto större risk för sjukdom.
– Jag blev faktiskt jätteförvånad över att det var så väldigt kraftfulla överrisker.
Efter disputationen 2003 har karriären gått i raketfart. Hon blev docent 2005, och professor 2007. Till Malmö kom hon 2010, när man utlyste en professur som passade hennes specialistinriktning.
– Jag är inte uppfostrad att lyfta fram mig själv men ja, jag har gjort en väldigt snabb karriär. Och jag har insett att det är viktigt att jag faktiskt berättar det, för att inspirera andra kvinnor.
Hon har, även efter disputationen, fortsatt att vrida och vända på det här med boendemiljö och hälsa. Hittat punkt efter punkt där människor i områden med låg socioekonomisk status är hårdare drabbade.
– Det gäller psykiatriska diagnoser, för tidig födsel, astma, KOL, ja i stort sett vilken diagnos som helst.
Nästa steg har varit att försöka förklara vad det egentligen beror på.
– I USA finns en teoribildning om att det handlar om dålig service. Att boende i de här områdena saknar tillgång till exempelvis vård och butiker där man kan få tag i frukt och grönt. Sådana saker.
Den teorin är inte överförbar till svenska förhållanden, har Kristina Sundquist kunnat visa.
– De fattiga områdena i Sverige har, till skillnaden från i England och USA, fler bibliotek, fler vårdcentraler och fler simhallar än andra områden. Så vi fick leta vidare.
Hon har även kunnat utesluta att frekvensen av snabbmatsställen och barer (som även den är extra hög i utsatta områden) har något effekt på hälsan, liksom att olika områdens ”promenadvänlighet” skulle spela roll.
Så vad handlar det om? Kan det helt enkelt vara så att människor i områden med hög kriminalitet och hög arbetslöshet känner större oro och mindre framtidstro, och att det på något vis spiller över på deras fysiska hälsa?
– Ja, jag börjar tro det. Det är belagt att det finns ett samband mellan att må dåligt psykiskt och att drabbas av exempelvis hjärt- och kärlsjukdom, och jag tror att det är där någonstans sanningen finns.
Kristina Sundquist kallar problematiken för ”en av de viktigaste jämlikhetsfrågorna i Sverige” och ”en ödesfråga”.
– Jag möter detta även i mitt arbete på en vårdcentral här i Malmö. Effekterna av trångboddheten, till exempel. Jag behandlade en tioårig flicka med buksmärtor. Det visade sig att det bodde så många människor i hennes lägenhet att hon inte kunde gå på toaletten när hon behövde.
Så vad gör man? Kristina Sundquist har inget bra svar.
– Arbetslösheten är överväldigande i de här områdena. Människor måste få en meningsfull sysselsättning, och vi måste börja diskutera hur det ska gå till. Det är ett enormt problem, och jag kan inte påstå att jag har någon lösning.
Att våga ta krafttag mot den lilla minoritet som sprider skräck omkring sig är en annan nyckelfråga, menar hon.
– Det rör sig om ett mycket litet antal individer, enligt polisen. Gör något åt kriminaliteten. Öka tryggheten.
Namn: Kristina Sundquist
Ålder: 51
Familj: Man och tre barn
Gör: Professor i allmänmedicin vid Centrum för Primärvårdsforskning vid Clinical Research Center (CRC) i Malmö
Bor: Centrala Malmö
Aktuell: CRC är Lunds universitets medicinska fakultets mötesplats för medicinsk undervisning, forskning och sjukvård på sjukhusområdet i Malmö. CRC fyller tio år nu i höst.
På fritiden: ”Jag håller på med gevärsskytte i Malmö Skyttegille. Det var en slump, som allt annat. Jag fick mer tid över när barnen blev större, och då kom jag att tänka på att vi hade två idrottsdagar när jag gick i gymnasiet, när vi fick prova att skjuta med luftgevär. jag tyckte att det var jättekul, och fick för mig att testa om jag fortfarande tyckte likadant. Och det gjorde jag. Jag älskar känslan av totalt fokus, och total harmoni, när man fokuserar på målet. Det är verkligen mindfulness. Och träffar man mitt i prick blir det ännu roligare.”
Övrigt: ”Utöver min forskning kring boendemiljö vill jag gärna nämna ett stort kliniskt projekt om förmaksflimmer som jag har lett. Patienter med förmaksflimmer löper en kraftigt ökad risk att drabbas av stroke. Ändå får bara 42 procent av dem blodförtunnande medel. Region Skåne har varit i framkant inom det här området. Tack vare det här projektet, där vi har sökt upp alla patienter med flimmer och kontrollerat om de fått behandling, har vi fått upp siffran till nästan 80 procent (vilket är maxnivån eftersom en del inte tål behandlingen). Det här är forskning som verkligen gör skillnad, som kommer att rädda liv och spara mänskligt lidande, och jag är väldigt glad över att ha fått leda det arbetet.”

En vampyr är det förstås som suger blod och inte tål solen. Det visste Märta Nilsson, Hässleholm, som vinner Mats Strandbergs böcker om monstret Frank, Monstret i natten, och Monstret på cirkusen.
Den här veckan lottar vi ut Skoj med tid av Helena Bross och Christel Rönns. Det är en bok i serien om klass 1B.
För att vara med i tävlingen ska du svara rätt på frågan: Vilka månader räknas som höst?

1. September, oktober, november
x. Augusti, september, oktober
2. Oktober, november, december

Senast den 20 september vill vi ha ditt svar till:
Personligt
Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm
eller personligt@nsk.se

Obs! Glöm inte att skriva namn och adress, så vi kan skicka eventuell vinst.
Lycka till!

Psykologi. När beteendevetaren Petra Krantz Lindgren för några år sedan började dela med sig av sina tankar om föräldraskap i sin blogg En annan du hade hon ingen aning om att hon några år senare skulle ägna sig åt de här frågorna på heltid. Nästa vecka kommer hon till Hässleholms kulturhus för en författarkväll.

Efter att ha läst psykologi och kommunikation ägnade sig Petra Krantz Lindgren åt statsvetenskap och politisk psykologi. Det ämnet utforskade hon också i sin doktorsavhandling.
Men så förändrades hennes fokus.
– Det handlade om att jag själv fick barn och det var väldigt stökigt i början.
– Vi började använda oss av Anna Wahlgrens metoder och tyckte att det fungerade. Men det var fortfarande saker vi behövde slipa på, så jag gick en föräldrakurs.

Det var först då hon började reflektera på allvar över vad hon själv ville och vilken relation hon ville ha med sina barn.
Petra slängde ut sina gamla föreställningar om att vara förälder och uppfostra sina barn, tankar om att barn ska lyda och att använda sig av hot och mutor för att få barnen att göra som föräldern vill.
– Jag insåg att det handlar om att samarbeta. Att behandla varandra med ömsesidig respekt och likvärdighet och att försöka förstå vilka behov som ligger bakom barnets beteenden.

Hon utbildade sig för att själv hålla föräldrakurser.
Sina tankar och funderingar började hon dela med sig på sin blogg En annan du. Inspirationen till bloggens namn kommer från en indianstam där man hälsar på människor man möter med orden: Jag är en annan du.
– Det är precis så det är. Barnet är en annan du och jag kan gå till mig själv och fråga mig hur jag skulle vilja bli bemött.
– När jag kom på det här kände jag plötsligt en stor trygghet. Jag behövde inte gå och slå upp svaret i en bok, utan jag hade svaren i mig själv.

Bloggen väckte allt mer intresse, men var fortfarande relativt liten.
– Det började med träget arbete. Jag hade kanske 50 visningar om dagen. Men så skrev jag en bloggpost som small till rejält!
Det var när hon frågade sin dotter om hon älskade sig själv. Ni kan läsa en del av bloggposten på högersidan i tidningen här.
– Med den hade jag 260 000 visningar på två dygn och plötsligt var det en stor blogg.

Sedan dess har Petra Krantz Lindgrens inlägg delats flitigt på bloggar och i sociala medier. Dessutom hörde Bonnier fakta av sig och undrade om hon ville skriva en bok i ämnet. Det blev boken Med känsla för barns självkänsla, som kom ut 2014 och blev årets mest sålda faktabok på internetbokhandeln Adlibris.
– Det är otroligt. Jag tror de tryckte den i 2 800 exemplar för den första upplagan och nu har den sålt i ungefär 40 000.
– Jag märker att det finns en längtan efter mer likvärdiga relationer med sina barn, men man vet inte vad man ska göra i stället och faller in i samma gamla vanor. Det är lätt att prata om ett annat sätt att vara, men hur gör man då? Jag tror att min bok har fyllt ett tomrum.

Nu jobbar Petra heltid med bloggen och åker runt för att hålla föreläsningar. Dessutom håller hon fortfarande föräldrakurser.
I Hässleholm på onsdag kommer hon fokusera på barns självkänsla och hur man får barnen att förstå att de duger som de är.
– Jag tar upp varför det är så otroligt viktigt att skapa relationer med barnen där deras självkänsla får näring.
– Barn vill inget hellre än samarbeta, men de vill bli bemötta med respekt.

Hon beskriver det som att det sunda förnuftet har hamnat i skymundan i jakten på just den där metoden som har svar på alla frågor om barnuppfostran.
Och barnuppfostran förresten, är ett ord som hon inte riktigt gillar.
– Jag använder det själv ibland, för att det ska bli tydligt vad jag pratar om. Jag tycker att föräldraskap handlar om att föräldrar och barn växer tillsammans, inte om lydnad och att vi ska vara pedagoger som ska undervisa barnen, som om de var ett projekt som vi ska forma.
Samtidigt som hennes tankar ger en genklang hos många blir hon ibland ifrågasatt.
– Det är många som uppfattar det som att jag förespråkar eftergivenhet, och att barnens behov är det viktigaste. Så är det inte. Det jag pratar om är att behoven är lika viktiga.

Hon föreslår att man som förälder försöker sätta gränser utan att för den skull klandra barnet.
– Berätta för barnet, så här känner jag och det här är viktigt för mig.
– Ofta tänker man, vad finns det för knep? Jag önskar att det fanns något knep, men det finns det ju inte.
– Det handlar om att bygga en bra relation med sitt barn, så att barnet känner sig värdefull och duktig och duger som man är.
Petra berättar att just frågan om något knep ofta kommer under föreläsningar och kurser och då har hon fem punkter som hon brukar ta upp. De punkterna kan du läsa, något förkortade här nedanför.

Anna Persdotter

Fakta
Namn: Petra Krantz Lindgren
Ålder: 44
Bor: Lidingö
Familj: Man och två barn
Gör: Föreläsare, kursledare och författare
Bok att rekommendera: Aktivt föräldraskap av Thomas Gordon. Boken skrevs på 70-talet och finns dessvärre inte längre i bokhandeln, men den finns på många bibliotek.

BASIST. Gyllene Tiders nyfikne Anders Herrlin hade andra framtidsdrömmar än musik. Även hans pappa hade helt andra planer för honom. Numera ägnar sig musiklegendaren mest åt att förhöja ”den ultimata konstformen” – filmmusik. Men han utesluter inte en ny Gyllene Tider-turné.

Basisten och filmmusikkompositören Anders Herrlin har samarbetat med artister som Roxette, Marie Fredriksson, Ulf Lundell, Mauro Scocco, Janet Jackson och givetvis Per Gessle. Han är Gyllene Tiders basist och har också spelat på två av Roxettes världsturnéer.
Men tiden med Gyllene Tider var dock inte bara gyllene, framhåller han.
– Det var naturligtvis kul att spela, men det var kaos. Framför allt efter vår andra skiva, ”Moderna Tider”, som kom 1981. Det rådde Beatleshysteri och folk i publiken klämdes till döds. Helt sjukt! Hemma kunde jag inte ha tvätten hängande ute. Även min pappas kalsonger tog de. Lite udda …
I hemstaden Halmstad mötte han ogina blickar och kommentarer som ”du ska inte tro att du är något”. Han flydde undan avundsjukan till Stockholm. Efter fyra år som bandmedlem var han den förste att bryta sig loss.
– Vi kom ingenstans med vår musik. Jag ville gå vidare. Jag är rastlös, nyfiken och vill ständigt utveckla mig. Jag vill inte bli en mental soffpotatis.
Musik var inte barndomens stora intresse. Däremot friidrott och fotboll. Men en knäskada i tolvårsåldern satte stopp för dessa drömmar. Som plåster på såren fick han en bandspelare av sin mors moster. Han lyssnade på Deep Purple, Led Zeppelin och Sweet med tilltagande intresse och testade sina egna vingar på en lånad gitarr.
– Jag gillade just basgångarna.
Anledningen till att han lånade gitarren från en kompis och spelade i smyg var pappa.
– Han tyckte inte att musik var något att hålla på med. Det här låter lite knasigt, men jag utbildade mig till elektriker och fick jobba med pappa i en fabrik som gjorde maskiner som paketerar kartonger.
Vägen som elektriker var närmast utstakad. Om inte Gyllene Tider hade fått en spelning i Växjö 1979. Anders Herrlin fattade sitt livs kanske viktigaste beslut.
– Jag sa upp mig och trodde att pappa skulle få hjärnblödning.
Men pappa har överlevt sonens karriärval och med tiden kanske till och med accepterat det.
– Han har inte sagt något, men jag tror att han gillar det jag gör.
Antagligen har detta kapitel i svensk musikhistoria inte blivit av utan mamman, som såg till att han så att säga fick musik med modersmjölken.
– Hon var den viktigaste människan i mitt liv. Hon läste godnattsagor om klassiska kompositörer för mig och min lillebror. Samtidigt spelade hon upp deras musik. Det gav mig en känsla för hur olika instrument låter tillsammans.
Denna förmåga har han stor nytta av än i dag när han komponerar och producerar filmmusik tillsammans med sin fru Jennie Löfgren. Sedan musiken till ”Beck – Skarpt läge” (2006) har de gjort tolv filmer och ett antal tv-serier och reklamfilmer.
– Film är den ultimata konstformen! Den innehåller allt. Musiken förhöjer känslorna i en film och går rakt in i hjärtat utan att man kan värja sig. När musiken och bilden klickar blir det magiskt!
Samtidigt vill han inte stänga dörren för några framtida turnéer med Gyllene Tider.
– Det är väldigt kul att göra de här turnéerna. Att gå ut på scenen inför ett fullsatt Ullevi slår det mesta!

Namn: Anders Herrlin.

Fyller: 55 år den 17 september.

Gör: Filmmusikkompositör och basist.

Bor: Stockholm.

Familj: Gift med Jennie Löfgren. Sonen Nico, 5,5 år och Victor, 26 år, från en tidigare relation.

Så firar han födelsedagen: ”Kan bli en weekend i Paris.”

Om att fylla 55: ”Så länge jag inte tänker på det känns det bra. Jag är omgiven av yngre människor och måste hela tiden hålla mig på tårna. Det känns väldigt bra!”

Hemlig dröm: ”Att skriva musik till en riktigt bra tv-serie som Netflix ’Stranger Things’.”
Det viktigaste i livet: ”Att se det man har och vara nöjd, varje dag. Många lider av att jaga efter mer.”

Om Varg Holmqvists kompis flickvän hade haft tid att klippa honom hade han aldrig behövt gå till frisören. Nu kom istället det ena att leda till det andra, och Varg Holmqvist är plötsligt inte bara truckförare utan även fotomodell med internationell karriär. Och jo då. Han unnar sig att njuta av tanken på vad mobbarna hemma i Perstorp kan tänkas tycka om den revanschen.

Uppväxten var tuff. Eller som han själv uttrycker det:
– Jag har fått ta en del skit. Jag var både mobbad och utfryst.
Varför? Han rycker på axlarna. Går det egentligen att förklara sådant?
– Men det handlade väl om att jag gick min egen väg, tidigt. Körde min egen stil. Jag red. Dansade balett. Hade dreadlocks, och kavajer med massa lappar och nitar.
Det var hans föräldrar som uppmuntrade honom att våga vara sig själv (”pappa är gammalt mods, mamma är gammal hippie, och vi bodde i skogen utanför själva samhället”), och det var i hög grad deras trygghet som bar honom igenom de svåra åren.
– De, och mina äldre vänner. Så här efteråt kan jag konstatera att alltihop har gjort mig starkare. Jag vet vem jag är nu. Det är inget jag behöver utforska. Men jag kan ärligt säga att det fortfarande kniper i magen när jag går in på Ica i Perstorp. Blickarna man får. Usch.
Redan i gymnasiet tog han första steget bort, när han började på ett musikgymnasium i Helsingborg. Musikintresset hade funnits där sedan sexan, när han började spela trummor. Någon klar bild av vart studierna skulle leda hade han dock inte.
– Jag visste inte alls vad jag ville bli. Jag ville mest hålla alla dörrar öppna, och fortsätta utvecklas.
Efter studenten skaffade han truckkörkort, och sedan dess har han jobbat sig igenom Skåne. Klippan, Helsingborg, Landskrona, Staffanstorp, Lund, Malmö … Att köra truck är ingen direkt passion (”det är ett jobb, det är pengar”) men i kombination med musiken (”jag och en gitarrist har bandet Another Day Gone, vi kör punk, hardcore”) och den allmänna trivseln i nya hemstaden Malmö (”Malmö är så himla mångsidigt, jag känner verkligen att jag har hittat hem”) blir den totala ekvationen en alldeles utmärkt tillvaro.
Och sedan ungefär ett år tillbaka har alltså ännu en komponent tillkommit, i form av en synnerligen oväntad modellkarriär.
– Jag hade långt, svart hår då, som jag plötsligt fick för mig att jag ville klippa av. Jag är väldigt impulsiv av mig, jag vill att saker ska hända direkt. Så jag ringde min kompis flickvän, som är frisör.
Men hon hade inte tid. Så Varg Holmqvist gick till en salong nere i stan, The Barber. Där undrade man om han måhända ville bli hårmodell.
– Min första fråga var om det kostade något, haha. Jag hade verkligen ingen som helst aning om vad det innebar.
Det innebar, skulle det visa sig, att han fick en preliminär klippning där och då, medan själva slutfixen gjordes tre veckor senare på ett event i Slagthuset.
– Det var kul. Gratis klippning, gratis mat, haha.
Dessutom blev han inslängd som modell i en visning av en klädkollektion som ägde rum på samma event. Och därmed var bollen i rullning.
– Några helger senare stötte jag ihop med Oskar, som också varit med i Slagthuset. Han berättade att han varit i kontakt med Jenny på frisörsalongen Larsson & Lange, som i sin tur hjälpt honom att få kontakt med Kamilla och Therese på Nordic Model Agency. Nu skulle han gå en visning för Levi’s i Köpenhamn, och tipsade mig om att göra samma sak. Ja, tänkte jag. Det kan jag väl göra?
Hans kompis Derek hjälpte honom att ta lite portfoliobilder, som han skickade till nämnda Jenny.
– Det tog väl någon dag. Sedan ringde de från Nordic, och så lotsades även jag vidare till visningen i Köpenhamn.
Han fann sig snabbt tillrätta i modellrollen.
– Ja, jag tyckte att det kändes ganska naturligt, alltihop. Det är klart att det var pirrigt i början, men det var mest kul att plötsligt få uppskattning på ett helt nytt sätt.
Sedan ”rullade det på”, som han lite stillsamt väljer att formulera det. Ett par uppdrag per månad har det blivit, både fotograferingar och visningar. Höjdpunkten hittills var modeveckan i Milano i juni, där han bland annat fick jobba för Vogue. Himla gött, lyder betyget på den upplevelsen. Han är numera även kontrakterad för en tysk agentur, och har gjort stora jobb i både Berlin och Düsseldorf.
Än så länge har han bara gott att säga om den modellvärld som annars ofta beskrivs som både hård och cynisk.
– Jag har faktiskt bara mött helt underbara människor. Sjukt trevligt folk. Jag har redan fått vänner för livet. Jag upplever modevärlden som väldigt tolerant, inte minst jämfört med att jobba på lager. Där kan jargongen vara rätt hård.

Det känns som rejält skilda världar, att köra truck och att vara fotomodell?
– Ja, haha, kontrasten är fruktansvärt grov. I modellvärlden står du i centrum, du har en stylist som fixar minsta lilla veck på tröjan, samtidigt som någon annan sminkar dig och en tredje pillar med ditt hår. Det är inte precis som att sitta i en truck och köra från punkt A till punkt B.

Vad hade du svarat om någon för ett år sedan hade sagt att allt det här skulle hända?
– Jag hade inte trott på det. Jag tycker fortfarande att en del saker är helt overkliga.

Vad tror du att du gör om fem år?
– Jag får väl säga vad jag hoppas. Och det är att detta är något jag kan göra på hundra procent, och försörja mig på. Att jag får resa, och se ännu fler platser i världen.

Tänker du någonsin på vad dina gamla mobbare hade sagt om de såg dig nu?
– Ja, jag tänker ärligt talat rätt mycket på dem som gjorde livet surt för mig för att jag vågade vara mig själv. Lite typ ”kolla på mig nu då”.
Namn: Varg Holmqvist. ”Namnet Varg tog jag för fyra år sedan. Jag kände att jag ville lägga vissa saker bakom mig. Börja om. Varg är ett starkt namn, och jag känner mig stark.”
Ålder: 27
Bor: Malmö
Gör: Truckförare och fotomodell
Familj: Mamma, pappa, syster
Intressen: ”Musik. Och att vara ute i naturen, det har alltid varit viktigt för mig. Hänga med vänner. Resa. Festa.”

I förra veckan fyllde Torsten Preutz 90 år. Eftersom han avsagt sig uppvaktning och enbart firade med familjen har några av hans gamla scoutelever bestämt sig för att överraska honom med en scoutträff i dag.

– Han är någon som har betytt mycket för väldigt många, säger Sven-Allan Bjerkemo, som är en av initiativtagarna till träffen.
– Vi ska sjunga visor och visa gamla bilder. Torsten själv brukade spela mandolin och han var riktigt bra.
Torsten Preutz har inte riktigt ork att prata med pressen på fredagseftermiddagen, men hans hustru Silva berättar att han ser mycket fram emot träffen. Inte minst eftersom många av deltagarna numera är bosatta i andra delar av landet.
– Fast flera av dem brukar höra av sig då och då, säger Silva.

Hon och Torsten har nu varit gifta i 64 år. Tre barn och lika många barnbarn har det blivit. Till att börja med försörjde sig Torsten som lantbrukare.
– Vi bodde i Attarp, utanför Hässleholm, säger Silva.

Familjen hade ingen bil, ändå tog sig Torsten till scoutträffarna, och andra aktiviteter inom baptistkyrkan, där han var aktiv.
– Från Attarp var det bara en halvmil, så det var inte så långt att cykla, säger Sylva.
– Dessutom fick han hjälp av föräldrarna som skjutsade till scoutläger och hajker, fortsätter hon.
– Jag minns att han senare köpte en moped och körde antingen den eller traktorn till mötena, skrattar Sven-Allan Bjerkemo.
Men lantbruket gav till slut inte tillräckligt med inkomst för att leva på och Torsten bestämde sig för att byta bana. Han utbildade sig till undersköterska.
– Vården var ett område som alltid intresserat honom, säger Silva.

Först arbetade han på långvården, sedan började han på ålderdomshemmet i Bjärnum, där han blev biträdande föreståndare. Tyvärr innebar hans arbetstider nu att han fick sluta som scoutledare.
– Men det fanns andra som kunde ta över, säger Silva.
Torsten arbetade i Bjärnum fram till 1983, då han började på Kvarngården i Stoby. Där var han sedan fram till sin pension.
– Han trivdes väldigt bra både i Bjärnum och i Stoby. Senast i dag träffade han en arbetskamrat som också jobbat på Kvarngården och pratade om hur trivsamt det var på den tiden, säger Silva.
Från och med 1956-57 och fram till 1974 var Torsten ledare för baptistförsamlingens pojkscouter, tillsammans med Margit Danielsson, som hade hand om flickscouterna.

Sven-Allan tror att det här gjorde att fler ungdomar valde att stanna i församlingen, när det fanns annat som lockade.
– Baptistkyrkan hade en juniorverksamhet, som inte drog ungdomar längre. Då startade scoutkåren, som var mycket livaktig ända in på 70-talet, säger han.
– Sedan förändrades tiderna och scouting blev mindre populärt igen. Det har alltid gått lite i perioder, säger Silva.
– Men nu verkar det som att det är på väg framåt igen.
Hon berättar att Torsten nickar och håller med om det som sägs, även om han själv inte har orken att tala. I stället vilar han sig för att orka med lördagens träff.
– Han tycker det ska bli väldigt roligt, säger Silva.

BLANDAR MUSIK. Han brinner för att ta pulsen på radio, tv, webb och ny media, och ser sig som bartender i musikens underbara värld.
– Jag vill blanda musik, nöje och kultur på ett underhållande och tänkvärt sätt, säger Thomas Gylling.

På 1980-talet öppnade han radions P3 för nya musikstilar, och senare blev det tv som gällde med serier som Tropicopop, ”Mosquito och 100 kilo godis. Det var tv för alla åldrar som bjöd på en färgglad cocktail av ögonhöjande reklamsnuttar, kortfilm och datoranimationer varvat med musikvideor. En helt ny värld av rytmer och visualitet från sydligare breddgrader nådde Sverige. Musik som knappast hade haft en plats i svensk radio och tv innan dess.
Thomas Gylling är fortfarande inne på samma spår, nu med podcast, webb-tv och sociala medier. Han skapar också gemenskap, fest och öppenhet mot världen som dj och MC (Master of Ceremonies) på klubbar i Stockholm, och genom att arrangera folkfester som avslutningen av Prideparaden och Kungsholmens nationaldagsfirande. Den senare tillställningen numera mer välbesökt än Skansen den sjätte juni.
Musiken spänner över allt från hiphop och salsa till afrobeat och soca. Med Gylling själv över mikrofonen, som sätter tempo och tonfall på det hela.
Han växte upp i en entreprenörsfamilj och hans pappa var den som introducerade Sonys och Apples produkter på den svenska marknaden. Thomas var intresserad av musik och rytmer och köpte sitt första trumset som 12-13-åring. I samma veva fick han åka med sina föräldrar på en långresa till Barbados.
– I den åldern är man ju vidöppen för alla intryck, och ens musiksmak präglas. Det som hördes där, steele-band, congatrummor och reggae, slog fullkomligt knockout på den här blåögda lilla killen.
Senare, i 20-årsåldern, åkte han tillbaka till Karibien för att utforska vad som hände på radiostationerna där. Han fick med sig massor av material hem till Sverige och kunde börja göra radio på sitt sätt för P3.
– Att få in musik från nya världsdelar i svensk radio på 80-talet, det var ju både spännande och utmanande. Radio handlar liksom tv om ”storytelling”, det är ett berättande medium, säger Thomas Gylling.
Berättelsen i hans fall består av musik mixat med tal och ljudeffekter, med honom själv som ett slags redaktör eller curator, som plockar ihop valda bitar till en helgjuten upplevelse.
Det är nyfikenheten som driver honom, och reslusten som fortfarande är stor. Där finns också en koppling till hans intresse för historia som ämne och dess tillhörande kartor, både historiska och nutida. En karta kan också berätta en historia, både lyckliga och tragiska sådana.

Vad är du mest nöjd med?
– Att jag har öppnat svensk radio för nya världsdelar och ny musik, och förhoppningsvis öppnat svensk television för ny visualitet och en annan färgskala. Det är jag jättestolt över, och håller nära hjärtat.

Fakta

Namn: Thomas Gylling

Fyller: 60 år den 20 september 2016.

Gör: Musikjournalist, producent, dj och tv-makare av program som ”Mosquito” och ”Tropicopop”.

Bor: Stocksund.

Familj: Agneta, och våra döttrar Erica och Amanda.

Så firar jag födelsedagen: ”Ett rejält firande senare i höst.”

Om att fylla 60: ”Jag tänker inte så mycket på det faktiskt.”

Favoritplats: ”Stol 10A vid fönstret. På ett flygplan, på väg någonstans. Jag gillar att resa.”

Lyssnar helst på: Musik i många olika genrer, beroende på humör.

Blir lycklig av: Hav och vatten.

Saker som engagerar: ”Ett av mina initiativ heter ’För ett öppet och internationellt Stockholm’. Jag skulle gärna jobba på att sprida engagemanget till hela landet, men just nu gäller det huvudstaden; att vi ska föregå med gott exempel både vad gäller tolerans och respekt, men också att visa på vad en stad kan ge i form av fest och nöje, nytänkande kultur och så vidare.”

Musiken lever smålänningen Bengt Oskarsson, eller ”Benkt Åscar”, som han kallas på scen, för.
Men det stora intresset kunde fått ett slut när han fick problem med magen och tvingades till en stomioperation.
Sedan dess har Bengt njutit av varenda sekund som han fått stå på scen och underhållit under hans sextio år långa musikkarriär.
– Jag är enormt tacksam för att jag får hålla på med det jag älskar, säger han.
Allt började när Bengt Oskarsson, 75, som 15-åring startade ett band. Sedan har det bara rullat på i olika dansband och grupper genom åren.
Huvudinstrument blev trummor och var det länge.
– Det var trummor jag först fastnade för. Jag var så glad över att sitta och banka med grammofonmusik i bakgrunden för mina föräldrar, minns Bengt.
Första dansbandet där det började hända saker var i The Steelmen. De deltog 1963 i Sveriges Radios popbandstävling.
– Det gick inte så bra för vår del, men det var stort att vara med och åka till radiohuset Växjö. Där fick vi spela två av våra låtar i radion, säger Bengt stolt.
Själva tävlingen vanns av gruppen Slam Creepers med frontfiguren Björn Skifs.
Men det fanns en dragningskraft att lämna Reftele och Småland. Bengt sökte sig till västkusten och spelade i olika band innan han blev medlem i ett dansband.
– Vi var tre Bengt i bandet och vi lekte fram ett namn. Eftersom det var dansband skulle vara ett dubbelnamn, säger Bengt
Ordleken blev till Bengt Reides. Där tog karriären fart. Även om gruppen inte var heltidsmusiker blev det många spelningar runtom i Sverige under de femton år de höll på. Då blev de Hallandsmästare inom gammel- och mogendans.
– Det var otroligt hedrande att publiken röstade oss som vinnare.
Men kroppen sa så småningom ifrån genom nattarbete och stress, som spelningarna medförde. I slutet av 1970-talet sa det stopp och Bengt mådde riktigt dåligt. En magsjukdom han led av tvingade honom till att få en stomi och den har han levt med sedan dess.
– Det har som väl är gått bra. Jag är positiv som person, men det var en jobbig tid, säger Bengt, som var ifrån spelandet under ett år.
– Jag känner enorm tacksamhet för att det gick så bra och jag spelar så länge någon vill lyssna på mig.
– Sådant sköter sig självt. En dag när ingen vill höra på mig så hör man ingenting, så enkelt är det.
Allt han tar sig för är genuint självlärt. När han var pappaledig fick han upp ögonen för gitarr och att trubadura.
– Jag såg inget konstigt med det. Ville vara hemma med barnen; det passade bra för både mig och min fru. Det har jag inte ångrat.
– Att spelade trummor för en trubadur fungerar ju inte, så då lärde jag mig att spela gitarr, säger Bengt.
På senare tid blev han alltmer intresserad av sin farfar Petter Johanssons diktsamlingar från 1912 och fick smak på att tonsätta skalden.
– Det var en speciell känsla och väldigt roligt att tonsätta farfars dikter, säger han.
– Jag tänkte först att det vore kul att spela in några låtar och bevara dem, men då fick jag som svar: ”Vi gör en skiva på det”, berättar han.
Då skulle det vaskas fram ett artistnamn, vilket blev Benkt Åscar. Ett namn han sedan 1980-talet använder som trubadur. Men de i skivstudion ville bilda ett dansband som blev Benkt Åscars. De spelade ihop till 2000.
– Då var jag rätt mätt på dansband, säger Bengt och fortsatte som trubadur.
– Att folk hör av sig och jag får komma tillbaka är fantastiskt. Det är så roligt och driver mig till att glädja människor, fortsätter Bengt, som även är med och spelar i Herberts dragspelsgäng, med bland annat hans fru, samt sjunger i Laholms manskör sedan 1978.
Kalendern är fortfarande full. Han håller han sig i södra Sverige som trubadur och spelar i duon Widuo tillsammans med Christer Hjalmarsson, som lyckats få in honom i dansbandssvängen igen.
– Han tjötade och jag fick en nytändning. Men våra spelningar med Widuo styrs efter Christers kalender och hur han arbetar i övrigt men det blir en hel del. Numera är det mest på dagtid vi spelar, säger han och avslutar:
– Jag är så enormt tacksam att jag får hålla på. Jag spelar och sjunger så länge någon vill lyssna på mig. Jag älskar detta och. Är så tacksam att få hålla på med det jag tycker bäst om.

Polispoddare. Magnus Björn-Bentzen är polisen som förverkligat drömmen om att bli radiopratare. I sin podcast hyllar han hemstadens mer eller mindre okända profiler. Och snart ska kan kanske bli Sveriges första polispoddare på arbetstid.

Han växte upp i den del av Lund som av vissa kallats ”Vilda Väster”, i alla fall när Magnus Björn-Bentzen var liten och stadsdelen hade rykte om sig att vara Lunds hårdaste hörn.
– Så fort man hörde en moped la man benen på ryggen för att inte riskera att få stryk, haha.
Själv deltog han inte i buset.
– Jag var en rätt timid och räddhågsen typ.
Utom på roliga timmen.
– Ja, det var enda gången jag tog plats. Humor var min grej. Magnus och Brasse. Hasse och Tage. Där fann jag mycket tröst.
En annan viktig källa till både tröst och trygghet var farmor. Hemma hos henne, i lilla Hönsinge utanför Anderslöv, rådde ordning och reda, samtidigt som värmen flödade.
– Hon var så himla snäll. Hon hade statarbakgrund, och hade verkligen upplevt ett och annat i livet. Hon har varit min ledstjärna i mångt och mycket.
Efter studenten (han gick ekonomisk linje för att han lydde sin syokonsulent) tillbringade han ganska många år som butiksanställd.
– Det var en bra skola. Jag lärde mig att möta människor.
Att plugga vidare var egentligen inget han övervägde, förrän hans dåvarande flickvän övertalade honom att ge det akademiska livet en chans. Och den vetenskapliga grundkurs med vilken han inledde sina universitetsstudier gav blodad tand.
– Att börja läsa gjorde en hel del med mig. Plötsligt började jag reflektera över saker. Jag fick andra värderingar, andra åsikter. Jag började läsa andra sidor i tidningen! Plötsligt såg jag värdet i ledarsidan, och dess reflektioner kring världen.
Han nosade ett tag på möjligheten att bli systemvetare, innan han slutligen fastnade för fritidspedagog. Redan under utbildningen extraknäckte han på Råby ungdomshem, där han sedan fick jobb.
På Råby bor tonåringar ”med allvarlig beteendeproblematik”, som det står på deras hemsida. Varför söker man sig till en sådan miljö?
– För att man vill göra någon sorts skillnad för de här ganska trasiga ungdomarna. Finnas i deras liv som en bra vuxen förebild.
Han trivdes, men vid 36 års ålder bestämde han sig för att byta bana.
– Jobbet kändes karriärmässigt stängt, på längre sikt. Man kunde bli behandlingsassistent eller avdelningsföreståndare, men något annat fanns liksom inte.
Han var inte ensam om att fundera i banor av att söka sig vidare. Plötsligt uppstod en trend bland kollegorna:
– Alla sökte till polisskolan. På bara ett par år var det tio personer som blev poliser.
Och Magnus Björn-Bentzen hakade på.
– Det var absolut inte så att det här med att bli polis hade varit någon sorts dröm för mig. Men nu började jag tänka att tja, det kan nog vara ett rätt bra jobb.
Redan under utbildningstiden växte insikten om vilken sorts polis han ville bli.
– Närpolis. Jag ville inte jobba ingripande, eller utredande. Jag ville vara synlig i staden. Bygga relationer.
Och så blev det. Det där med relationsbyggande är något han ständigt återkommer till.
– Det är A och O. Att finnas där. På plats. Synas. Det är ju det människor säger när man frågar vad de vill att polisen ska göra. Och det är ett extremt effektivt sätt att jobba. Jag har gripit betydligt fler människor när jag har jobbat som cyklande närpolis, än under mina helgpass i radiobil.
Att vara synlig bland människor innebär numera inte bara att röra sig ute på gatan. Magnus Björn-Bentzen har under de senaste åren lagt ner mycket jobb på att ”bygga relationer” via sociala medier.
– Vi ska vara där människor är, och de är på Facebook, sammanfattar han.
Att hitta rätt tonläge när man representerar en myndighet i sociala medier är en konst.
– Det gäller att hitta mixen. Vi får inte tappa uppgiften, allvaret. Syftet med vår närvaro är ju att sprida information, söka vittnen. Samtidigt måste man ha humor och bjuda på sig själv. Vi var ett väldigt kreativt gäng som jobbade med Facebook, och som lyckades twista till det på rätt sätt.
Vissa jublade. Andra gjorde det inte.
– Nej, det är inte alla som uppskattar när det skojas för skattebetalarnas pengar, så att säga.
Ett missnöje som ju sociala medier erbjuder goda möjligheter att ventilera. Att hantera kommentarsfälten är ett grannlaga jobb, och tidskrävande, vilket är ett av skälen till att Magnus Björn-Bentzen valt att flytta sitt fokus till den något mindre kommentarstäta plattformen Instagram. För även om folk har rätt att säga sin åsikt finns det gränser, betonar han.
– Det är som när någon har sprejat på en polisbil. Det skulle ju ge helt fel signaler att köra omkring med en nedsprejad bil, så då kör man till garaget och byter.
Han älskar livet som polis i allmänhet, och livet som närpolis i synnerhet (”jag har fortfarande inte hittat något som är roligare”) men det finns alltså en annan passion som puttrar vid sidan av: att göra radio. Intresset föddes redan under gymnasietiden, när närradion kom till Lund.
– Radio Concorde, Radio AF, Radio P4. Jag tyckte att det var så häftigt. Jag lyckades ta mig in på ett litet hörn, fick vara med och svara i telefon och lite sådant, men på den tiden räckte inte självförtroendet hela vägen för att bli radiopratare.
30 år senare är läget ett annat. Som inbiten podcastlyssnare började Magnus Björn-Bentzen nosa på möjligheten att göra något själv. Han lyssnade på amerikanska poddar – om att göra pod.
– En av de saker som ständigt lyftes fram var att man verkligen måste ha ett syfte. Något man brinner för.
Och, kom han fram till, det har han ju.
– Jag är väldigt glad i Lund. Lundapatriot, helt klart.
Så ett plus ett blev två.
– Jag tänkte att kändisar har ju Lund, som syns överallt, men vem är stationsvärden Björn, som står på tågstationen i ur och skur? Varför står han där, och vad har han för relation till Lund?
En advokat, en fotograf, en chokladhandlare, en övermarskalk (!). 19 Lundaporträtt har han hunnit teckna hittills, sedan han började sända i augusti i fjol.
– Jag har mellan 300 och 400 lyssnare per avsnitt. Det känns helt fantastiskt. Jag hade varit glad även om det bara varit en!
Helst hade han producerat ett avsnitt i veckan, men dygnet har trots allt bara 24 timmar.
– Jag jobbar ju hundra procent, och har två barn.
Polisledningen har ställt sig försiktigt positiv till att låta honom börja sända podcast på arbetstid, som ännu ett utvecklingssteg i arbetet med sociala medier. Skitkul, lyder omdömet om den nyheten, men han skakar bestämt på huvudet inför frågan om det i så fall skulle få honom att lägga Lundapodden på hyllan.
– Som polis är du mer, jag skulle väl inte kalla det tillknäppt, men du har ett större ansvar. Man kan inte bara vara en kul kille hur som helst när man bär polisuniform. Men här kan jag ju vara mig själv. Rakt upp och ner. Så jag tänker absolut fortsätta.

Profilen
Namn: Magnus Björn-Bentzen
Ålder: 47
Gör: Polis
Familj: Fru, två barn från ett tidigare förhållande.
Bor: Tillfälligt i centrala Lund, under jakten på hus i förslagsvis Dalby eller Södra Sandby.
Aktuell: Ettårsjubilerade nyligen med Lundapodden, ”podden om de okända Lundaborna som inte syns men finns ändå”.
Intressen: Samlar på lego, gärna av äldre modell, men gillar även den nya serien Minifigurer. ”Jag bara älskar lego. Jag har hur mycket som helst. Jag säger inte att det är det enda skälet till att vi vill köpa hus, men jag behöver verkligen ett separat legorum.”

Christer ”Kitte” Jonsson växte upp i Hässleholm och arbetade som stensättare och rallare, vilket är krävande arbeten. På vintrarna de senaste femton åren tillbringade Christer i sitt älskade Thailand.
Christer ringde mig före förra julhelgen och berättade då att han hade det bra.
Detta var sista gången jag hörde av Christer och jag kände efter detta telefonsamtal att Christer var där han ville vara och att han hade det bra, vilket gladde mig.
Christer var lycklig över att få leva det enkla och fria liv som han levde i Thailand och som han saknade när han var i Sverige.
Christer var en fighter i ordets rätta bemärkelse och jag kommer alltid att minnas honom för sitt mod och den kämpaglöd som han visade de sista fem månaderna av sitt liv, efter att han drabbats av olyckan i Thailand. Christer kämpade tappert in i det sista som den fighter han var.
Tack för din vänskap sen vi möttes i Båstad för fem år sedan och vila i frid ”Kitte”.