Polischef. Dan Eliassons uppväxt präglades av en stökig och punkig protest mot etablissemanget. Sökandet efter bekräftelse gjorde honom rotlös. Men allt detta tog definitivt slut när han blev sedd på riktigt.

Dan Eliasson har haft en synnerligen framgångsrik karriär inom svensk statsförvaltning: socialdemokratisk statssekreterare vid Justitiedepartementet, generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan, och sedan 2015 rikspolischef. Han är alltså den som ska se till att hederliga medborgare kan sova gott på natten. Frågan är hur gott han själv kan sova.
– Generellt sover jag gott. Ibland när det händer allvarliga saker ligger jag vaken och funderar hela natten på hur vi ska kunna skapa bättre trygghet för alla som bor i vårt land, säger han.
Där kommer gitarren och pianot in i bilden, Den Stora Ventilen.
– Jag dundrar dissonanserna ur Beethovens Månskenssonaten och får irritationen ur kroppen. Då försvinner dagens problem. I stället känner jag värme, ro och närmast andlighet – utan att vara troende. De här stunderna ger mig kraft att kunna bli generösare både mot mig själv och min omgivning.
Musiken tar oss till barndomens sorglösa tid – kort innan katastrofen inträffade. Han och farsan bredvid. Farsan lärde honom lira på gitarren. En harmonisk mamma, pappa, barn-tillvaro. Enkla förhållanden, men lyckliga. Sedan skilsmässa.
– Det var som att rycka undan mattan. Efter det kände jag mig inte hemma någonstans, varken hos mamma eller pappa. Jag kände mig bortvald. Min revanschlust var stor, liksom behovet att bli sedd, bekräftad och omtyckt. Behovet att känna kärlek.
Det blev fler separationer och skilsmässor under uppväxten, vilket förstås inte skingrade känslan av utanförskap. Driven av sin rotlöshet begick han en del småkriminella handlingar som sedan länge är preskriberade.
När punken nådde Sverige på sent 1970-tal kom den som en skänk från ovan för den vilsne 17-åringen. Han var med och bildade punkbandet Bad Boo Band och var den som skrev bandets enda kända låt ”Knulla i Bangkok”. Ingen tuppkam, men långt ljust hår, jeans, T-shirt ”med icke så rumsrent budskap” och ”en underbar och lång Pancho Villa-mustasch som sträckte sig ner över mungiporna”.
– Jag tyckte om att sätta mig emot etablissemanget, så punken gick rätt in i hjärtat på mig. Med min rast- och rotlöshet var den ett sätt att göra mig sedd på. I Dalarna, där jag växte upp, blev en punkare sedd. Raggarna avskydde oss, majoriteten avskydde punken. Men jag blev någon.
Efter gymnasiet och ett tillfälligt arbete i en gruva drev rotlösheten honom vidare, ut i världen. Kina, Thailand, Latinamerika.
I Venezuela mötte 21-åringen, som hankade sig fram med ströjobb, den numera framlidne Asea-direktören Åge Wallenäs. Han förändrade Dans liv i grunden.
– Trots att jag var yvig och vild såg han gott gry i mig. Fram tills jag träffade honom och blev sedd hade jag vinnlagt mig om att stå utanför etablissemanget; jag struntade i de gemensamma reglerna. Han anställde mig och hjälpte mig att kanalisera min energi i de etablerade strukturerna – visade mig vägen att kunna påverka inifrån. Jag är skyldig honom ett stort tack.
Två år senare tog hans liv en helt annan inriktning. Tillbaka i Sverige satte han sig på skolbänken och valde juridik som studieämne.
Ett år senare träffade han sin blivande hustru. Och riktig kärlek hade förstås en helande kraft, speciellt för en ung man som levt på emotionell svältföda i två decennier.
– Hon tyckte om mig. Sådant är helt avgörande för en människa.
Resten är historia och en mycket framgångsrik sådan.

Namn: Dan Eliasson.
Fyller: 55 år den 14 augusti.
Gör: Rikspolischef.
Bor: Stockholms innerstad.
Familj: Fru och två utflugna barn i 20-årsåldern.
Så firar han födelsedagen: Med familjen på lantstället ute i skärgården.
Om att fylla 55: “Det känns besynnerligt. Varje gång jag ser mig i spegeln tror jag att jag är 20. Jag har svårt att ta till mig åldrandet.”
Fritid: Joggning, skärgården och musik. Spelar gitarr och lyssnar på musik.
Musiksmak: ”I de yngre åren var det mer aggressiv musik som punk och rock. Med åldern avtar mycket av aggressiviteten och jag vill ha mer sinnesro. Där passar mer klassiskt piano. Men ibland blir det Clash och Sex Pistols. Då rycker det till i gubben …”
Finns det ställen där du inte skulle vilja vistas kvällstid?: ”Ja, det finns ställen där den typen av etablissemang som jag representerar nog kan ha det lite besvärligt. Det är framför allt i utsatta områden i de stora städerna. Inte säkert att jag skulle känna mig trygg i Fittja eller Alby klockan nio-tio på kvällen.”
Kan man lita på Polisen?: ”Ja, det kan man verkligen! Polisen är en otroligt värdestark organisation. Man är anställd för att göra skillnad i samhället.”

Kerstin Nordkvist i Bjärnumskog fick i våras tre barnbarn i rasande fart ganska nära varandra. Alla tre fick pojkar.
Den 23 juli var det dags för dop för den första pojken Leon hemma i Kerstins trädgård i Bjärnumskog, då passade de på att ta lite kort på alla tre pojkar tillsammans med sina föräldrar. I samband med dopet var Staffan Örneskans från Norra Åkarps församling ute och döpte Leon.
Från vänster på bilden:
Martin, Malin, Leon, Thorbjörn, Michaela, Alfred, Fredrik, Petra, Theo.
Kerstins yngsta dotter dotter Malin (27 år) bor tillsammans med Martin och Leon i Malmö. Leon föddes den 7 mars, 5 veckor före beräknat datum och blev då först ut bland de 3 pojkarna.
Sonen Thorbjörn (38 år) bor även han i Malmö tillsammans med Michaela och Alfred. Alfred föddes den 16 maj, 10 dagar före beräknat datum.
Äldsta dottern Petra (36 år) bor i Kerstins föräldrahem i Florröd tillsammans med Fredrik och deras 3 barn, Moa, Isac och Theo. Theo föddes den 8 juni, 10 dagar efter beräknat datum.
– Vi njuter för fullt av alla våra barnbarn och de tre små har verkligen förgyllt vår tillvaro, säger Kerstin.

Lokalhistoria. Sedan Anne-Marie Hammarlund skrev sin första bok, om sin gamla hemby Sösdala, har det blivit en mängd böcker om byar och samhällen i trakten. Nu är hon, tillsammans med släktforskarkollegan Lena Grönquist, aktuell med en bok om Vannaröd.

De två träffades tack vare sitt intresse för släktforskning och upptäckte att de båda har släktförbindelser från Vannaröd under tidigt 1700-tal.
Idén till att göra en bok om Vannaröd kom eftersom Anne-Marie tyckte att för lite hade skrivits om de vanliga människorna på landsbygden, som utgjorde Vannaröd.
– Om Vannaröds slott finns det mycket dokumenterat, men inte om resten av bygden. Och det var en fattig trakt må du tro, rent bedrövligt fattigt, säger Anne-Marie.
– Vi vill framhålla alla bönder och torpare som skapat byn.

Anne-Marie är själv uppväxt i Sösdala och när hon var drygt 60 år, ”64 eller nåt sånt,” säger hon, påbörjade hon sin första bok, om just Sösdala.
– Det tog nog tio år med den första. Det var mycket material att samla, men jag hade inga förpliktelser, det var bara roligt. Det var en äldre dam i Sösdala, som var gång jag kom hem bad mig att komma och berätta om de gamla gårdarna. Sedan tyckte jag inte att jag kunde bara lägga undan alla papper i en låda, så jag gjorde en bok av det.

Intresset för släktforskningen växte och böckerna blev fler och fler.
För varje bok har hon sagt att det här blir den sista, men när arbetet ändå är gjort tycker hon att hon lika gärna kan göra en bok av det.
Anne-Marie gick på läroverket i Hässleholm och tog realen 1947. Bara några dagar senare åkte hon ner för att prova till seminariet i Lund. Hon kom in och utbildade sig till folkskollärare, något som hon sedan arbetade med under hela sin tid i arbetslivet, bland annat på Österlen och i Löddeköpinge.
Böckerna hon skrivit har hon både gjort på egen hand och tillsammans med medförfattare. Den senaste tillsammans med Lena Grönquist. De två delar en passion för släktforskning och har tidigare även gett ut boken De brukade arvejorden i Ignaberga socken tillsammans.

För att få fram materialet och hitta information om de olika gårdar och släkten som rört sig i och omkring Vannarödsbygden har de gått igenom arkiv och kyrkböcker.
– Vi går till källorna, förklarar Lena.
– Mycket är digitaliserat numera, men en del får man gå till exempelvis landsarkivet för att hitta.
– Man kan fånga upp en hel del i mantalslängderna och bland bouppteckningar. Och har de hamnat i domboken så blir man själaglad. Där kan man hitta mycket intressant information, säger Anne-Marie.
– Och det gjorde de rätt ofta, för de drog varandra inför rätta för minsta sak. Någon hade kallat någon annan för Färsingakona till exempel. Och det var det värsta man kunde säga till någon här uppe.
Det var nämligen en by söder om Hörby som inte var så väl ansedd av folket här.

Anne-Marie och Lena tycker att de är ett bra lag tillsammans.
– Vi kompletterar varandra. Lena har till exempel en egenskap som jag saknar, och det är tålamod, skrattar Anne-Marie.
– Sen är ju inte Lena 86, så hon är ju modern, fortsätter hon och syftar bland annat på Lenas datakunskaper och hennes digra databas.
Efter att ha samlat in fakta har Anne-Marie och Lena vänt sig till de kvarvarande släktingarna för att få hjälp med bildmaterial till boken.
Några som bidragit är systrarna Ebba och Vasti Sjögren, som även de har rötterna i Vannaröd.
– Det ska bli jätteintressant att läsa boken, jättespännande, tycker båda.

Frågan är nu, blir det någon mer bok för Anne-Marie, eller är hon färdig med skrivandet?
– Ja, nu ska jag ägna mig åt min egen släktforskning. Och det kan bli spännande nog!
Hon berättar att hon hittat en släkting som varit fånge vid Poltava, men sedan plötsligt dykt upp i Torrlöa i Svalöv.
– Det tyckte jag var lite märkligt. Hur kom han dit?
På vissa grenar har hon kommit ända bak till Harald Blåtand.
– Han hade rejäla julagillen!
– Och så är jag släkt med Sven Tveskägg, men den är jag ju inte så stolt över…

Djurparksresa. Tack vare bidrag från kommunen och hjälp från Brobyggarna i Tyringe fick ett gäng Tyringe-barn mellan 6 och 15 år chansen att hänga med till Skånes djurpark. Två dagar i rad gick en buss full med barn ner till Höör för en dags kul i parken.

Mest var det barn från traktens asylboenden, men alla barn i Tyringe var välkomna att anmäla sig.
Med på resan följde kommunens flyktingsamordnare Jenny Carlbom och några frivilliga från Brobygganra i Tyringe. Dessutom var Saari Abood med som tolk. Resan bekostades av pengar som Hässleholms kommun sökt, och fått, för integrationsskapande aktiviteter i kommunen.
– Vi hade sommaraktiviteter för nyanlända även förra året, men det här är nog första gången vi har aktiviteter där vi bjudit in alla som varit intresserade att följa med, säger Jenny Carlbom.
Fast platserna var förstås begränsade och det var först till kvarn som gällde och de 70 platserna var snart fyllda.

På onsdagen, dagen för den andra turen, har ledarna hunnit få lite rutin från dag ett, men de har ändå fullt sjå med att hålla ordning på 35 glada och entusiastiska barn, som helst vill göra allt på en gång.
I bussen är alla först lite dämpat förväntansfull, men det släpper så fort den rullar in vid djurparken och det är dags för det stora äventyret.
Först försöker ledarna samla alla för att gå ner till sälarna och titta på när de får mat, men det projektet tar lite längre tid än väntat och när alla väl är där är matningen över. Men ingen är särskilt ledsen för det, det finns ju så mycket annat att se.

Nu styr vi kosan mot Fåret Shaun-land och traktorturen. Kön är lång, men som tur är något kortare än dagen innan, berättar Monica Österström från Brobyggarna, som varit med båda dagarna.
– I går gick nog halva tiden här åt bara till att köa, säger hon.
Men alla barnen vill förstås åka, så då är det bara att stå i kön.

Det där med att stå i kö är inte så lätt förresten. I Sverige har vi gjort köandet till mer eller mindre en konstart och det är viktigt för oss att köa på ”rätt” sätt. Redan i förskolan övas det på att stå i kö.
När så några barn glatt klättar över staketet, som håller ordning på kön, för att komma så långt fram som möjligt, blir det oroligt i leden och några av ledarna får hämta tillbaka barnen och förklara för dem hur det hela fungerar. Och då hoppar alla lika glatt tillbaka över staketet igen.

Efter traktorturen är det matdags och sedan är det ponnyridning för dem som vill. De andra kan själva gå runt och titta på djuren och leka i någon av lekparkerna.
Har man tur kan man komma riktigt nära djuren. Bäst är att passa på när det är matdags. Vid entrén delar personalen ut ett schema för dagens expeditioner, då kan följa med ut och se matningen på nära håll. Vill man få så mycket som möjligt ut av besöket och är intresserad av just djuren så är det en bra idé.

Med 35 barn som alla vill göra olika saker är det här inte något som passar så bra för Tyringegänget. Men barnen är nog ändå nöjda med sin dag. Och lekplatserna är flitigt använda.
I parken finns flera lekplatser, bland annat en stor naturlekplats.
Vid entrén får även alla barn ett Upptäckarpass. Här i finns små uppgifter att göra och efter att ha samlat in tillräckligt många stämplar kan man få ett diplom.
På Barnens bondgård får man träffa och klappa djuren. Här finns kaniner, höns, getter och får. Ett får är extra keligt och så fort någon slutar klappa går hon vidare till nästa och buffar lätt med nosen för att tala om att hon vill bli kliad.
Getterna är lite mer försiktiga, men ändå väldigt nyfikna och en av de äldre getterna kommer fram för att hälsa, och hålla koll på människorna som rör sig runt hennes lilla killing. Killingen vill också komma fram, men mamma get går bestämt emellan.
För Tyringebarnen är det snart dags att runda av dagen.
– Det har varit fantastiskt roligt, men mycket jobb att hålla koll på alla, säger Monica Österström.

1956 samlades ett antal ungdomar från södra Sverige för att utbilda sig på dåvarande Lantmannaskolan i Önnestad, numera Naturbruksgymnasium.
Skolan var då och är även nu ett internat.
På vår tid umgicks vi morgon, middag och kväll, vardag som helg med varandra och de flesta av oss bildade ett väl sammansvetsat gäng.
En vänskap som fortfarande består.

20 år senare 1977 tog Herbert Persson Vinslöv, som då var agronom och lärare på skolan i Önnestad, kontakt med Ingemar Lennartsson i Åstorp, som tillsammans ordnade en träff för 1956/1957 års elever.
Träffen blev ett fantastiskt möte som vi avslutade på Gästis i Åhus en härlig augustikväll med musik och dans.
När vi skildes bestämde vi att träffas vart tionde år som efter 1987 ändrades till 5 och 2002 till 2 år.

1987 nådde vi alla elever per brev tack vare hjälp av datorer och elevernas födelsedagar, 1992 och 1997 träffades vi i Kristianstadstrakten. 1999 i Halland, 2007 i Östergötland, 2009 i Småland, 2012 besökte vi åter Kristianstadstrakten och 2014 var vi åter i Halland.
Nu 2016 har det gått 60 år sedan vi började på skolan i Önnestad.
Vi firade jubileet i Karlshamn. Värdfolk var Ulla-Britt och Torsten Svensson från Bromölla och Yvonne Palm Lundström från Åhus.

På grund av ålder och privata händelser har antalet som deltager minskat, men vi var fortfarande ett piggt och trevligt gäng som började sammankomsten med lunch på First hotell.
Därefter gick färden med Trensums buss till naturvårdsområdet och safariparken Eriksberg.
Efter en trevlig kaffestund i restaurangen mötte guiden Bibbi upp och så började en dryg timmes busstur genom den drygt 900 ha stora parkens fascinerande klipplandskap blandat med stiliga ekar under vars lövverk de vilda djuren betade.
På ömsom höger och ömsom vänster sida om bussen dök djuren i området upp. Det var kronvilt, dovvilt, vildsvin, visenter och mufflonfår.

Vi passerade en näckrossjö som på högsommaren är fylld med jättelika röda näckrosor som har planterats in från Fagertärn i Tiveden.
Nu var där endast få som blommade men i sin fantasi kunde man se hela sjön fylld med röda näckrosor guppande på vattnet och på de gröna bladen.
Den röda näckrosen är en mutation från den vita. Men enligt sägnen så var det Näcken som ändrade färgen för han ville visa sin kärlek till en vacker flicka.
Plötsligt fick vi se en havsörn på nära håll. Bara den händelsen var tillräcklig för att förgyllde hela dagen.

När det var kväll blev vi serverade en mycket fin middag på restaurangen & Vin som hade stora fönster ut mot havet.
Trubaduren Jörgen ”Bengan” Svensson underhöll med trevliga sånger från 1950- och 1960-talen. Vi hade fått vishäften på borden så alla kunde sjunga med i flera av sångerna. Det mörknade utomhus allteftersom kvällen led och över havet kunde vi se augustimånen spegla sig i havet.

Andra dagens aktiviteter skedde på Carlshamns museum och där var det brännvinskungen LO Smith, Punschfabriken, silversmedjan, gamla klockor och målade väggbonader som stod i fokus.
Efter en fin lunch på First hotell blev det kramar och avsked. Om hälsan står oss bi så ses vi alla igen på Österlen om två år.

Hästliv. Stefani Hansen och Mikkel Oster har valt att satsa på företaget Hearts & Horses och hästgården i Laxbro, utanför Hässleholm. Men det var ödets nycker som förde dem hit och deras historia är verkligen av det udda slaget.

Paret träffades när Stefani, som då bodde med man och barn på en nyinköpt herrgård utanför Helsingborg. Båda kommer från början från Danmark, Själland.
– Vi hade just kommit hem efter att ha varit ute och rest i två år och min exman och hans bror köpte gården, berättar Stefani.
Hon bestämde sig för att skaffa en häst, men det hela gick inte så bra.
– Jag kunde inte hantera henne och till slut blev jag rädd för henne.
Genom en vän blev hon medbjuden på ett seminarium som Mikkel skulle hålla. Han har hållit på med hästar sedan barnsben.
– Jag var en riktig hästtjej, säger han och skrattar.
Han var även en duktig handbollsspelare och det var handbollen han senare valde att satsa på.
– Jag var i ett skede där jag skulle skriva kontrakt med ett lag, så blev jag skadad. Efter det gick det bara nedåt. Jag blev uppsagd från både jobbet och flickvännen och bodde mer eller mindre i min bil.

Han fick ett deltidsjobb som barista, men pengarna räckte inte till mycket mer än till mat och att betala lånet på bilen. Så han tog ett radikalt beslut.
– Jag funderade på vad jag egentligen ville göra och vad det är jag är bra på och ja, det är hästar.
– När jag var liten ville jag antingen bli Zorro, eller en cowboy på en ranch. Zorro var ju lite svårt, så jag satsade på det andra.
Han sålde bilen och flyttade in hos sina föräldrar, som vid det här laget hade bosatt sig på sitt sommarboende utanför Tyringe.

Efter att Stefani deltagit i Mikkels seminarium fortsatte hennes problem med hästen, så hon tog kontakt med Mikkel för att få ytterligare hjälp.
– Jag ringde honom och sa att min häst försöker döda mig!
Redan vid det första besöket föreslog Stefanis exman att Mikkel och Stefani skulle slå sig ihop.
– Han sa: Mikkel, du kan hästar, men vet ingenting om hur man driver ett företag, Stefani, du kan inget om hästar, men vet hur man driver ett företag, varför inte göra ett partnerskap?
Sagt och gjort, Mikkel fortsatte arbeta med Stefani och hennes häst och Stefani började hjälpa Mikkel med företaget. Några månader senare, en dag när Mikkel lastat hästarna för att ta dem till sommarbetet, hände något oväntat.
– Min man såg att jag var ju mycket lyckligare när jag var med Mikkel och hästarna, så han tyckte att vi skulle skilja oss. Han hade ordnat med allting, hur vi skulle dela upp våra företag, barnen och allt. Mikkel kom ut från släpet och sa: Nu är dom lastade! och jag sa: Nu är jag skild!
– Vi bara såg på varandra och sa, vad gör vi nu? säger Mikkel.
De åkte hem till Mikkels föräldrar och där blev de kvar en tid.
– Vi blev på något sätt tvingade ihop och därför blev vi falskt tokkära, säger Mikkel.

Men de insåg snart att de inte kunde fortsätta bo här, särskilt inte med två barn. Det blev helt enkelt för trångt. så de började leta gård och hittade till slut gården utanför Laxbro.
– Det var det enda stället med tillräckligt mycket mark för hästarna, säger Mikkel.
Först hyrde de, och när det blev till salu köpte de gården. Allt var dock inte en dans på rosor.
– Jag tror att verkligheten kom ikapp oss då, säger Mikkel.
– Vi insåg hur olika vi var, jag kommer från en enkel bakgrund och Stefani bodde på en Herrgård, jag hade en lycklig uppväxt, medan Stefani hade det jobbigare och dessutom är det en åldersskillnad på 16 år.
– Vi bodde ihop och jobbade ihop, men vi var inte ihop, förklarar Stefani.
Hela tiden växte deras hästverksamhet och Mikkel började göra sig känd som hästpsykolog.

Hans specialitet är inte någon särskild ridstil och han förespråkar ingen särskild gren inom ridsporten.
– Jag klär mig som en cowboy, men jag rider engelskt också, både dressyr och hoppning.
Det som ligger Mikkel varmast om hjärtat är samspelet mellan häst och människa, vare sig man rider eller kör, på tävlingsnivå eller har hästar som hobby.
– Jag jobbar med hur man skapar, bygger upp och underhåller en positiv och glad relation med sin häst.

Både Stefani och Mikkel beskriver det som att de gick igenom en utvecklingsfas, och kom ut på andra sidan som andra människor.
– Jag vaknade en dag och började se världen i färg igen, säger Stefani.
Sedan dess har de varit ett par på riktigt.
Eftersom företaget gick bra ville de gärna växa och ta det hela till nästa nivå. De köpte en ranch i Västergötland, med hotell och restaurang, där de skulle kunna hålla kurser och försöka förverkliga sina visioner om hästhållning.
– Men vi insåg att vi hade låtit oss luras. Det var ingen bra affär vi gjorde och allt drunknade i kostnader, säger Mikkel.
Plötsligt låg all fokus på att driva hotellverksamheten och inte på det de verkligen älskar, hästarna.
– Vi bestämde oss för att flytta hem igen. Vi lärde oss mycket av den erfarenheten och tänkte att nu ska vi smälta det här ett tag, säger Mikkel.
När de kom hem till Laxbro märkte de att intresset för, och efterfrågan på, det de gör hade växt under tiden de varit iväg.
– Det var nästan som att vi aldrig varit borta.

Numera reser Mikkel Oster runt och håller kurser i hästpsykologi och natural horsemanship, bland annat hade han till exempel ha uppvisning och föreläsning under hästdagarna vid Hovdala slott.
– Jag kommer att visa upp Dusty, som är en quaterhäst av egen uppfödning. Han är fyra år och redan mer välutbildad än många äldre hästar, berättar Mikkel stolt.
Dessutom har de kurser på gården och via sin hemsida.
En annan gren av verksamheten är räddningshästarna. Det började med en fullt frisk travare som skulle köras till slakt. Paret tog hand om, och skolade om den till ridhäst. Sedan dess har det blivit många räddningshästar. Och är man intresserad av att ta över en räddningshäst från Hearts & Horses så är det inte bara att komma dit och köpa. Nej det första året ”leasar” man hästen, betalar för att låna den, samtidigt som den nye ägaren går hos Mikkel på utbildning.
– Det är inte alltid trygga hästar vi får in och det handlar om att göra det bästa för både hästen och den nye ägaren. Vi vill se att de passar ihop. En del hästar har vi haft i flera år för att de inte är redo att komma ut till nya ägare.
Samtidigt har de blivande hästägare i kö, för att de inte hittat någon häst att matcha ihop dem med.
Den nya ägaren får heller inte sälja vidare eller slakta hästen.
– Vi ville inte att det skulle bli hästhandel av det hela. Vår mission är att skapa en värld med gladare relationer mellan hästar och människor, säger Stefani.

Yrkes- och specialläraren Sven Andersson Osby, har avlidit vid en ålder av 87 år och efterlämnar makan Anna och dotter Agneta med familj.
Sven Andersson växte upp i Uppland men lämnade tidigt barndomshemmet i Bladåker för att så småningom utbilda sig till yrkeslärare i Göteborg.
Här kom han att arbeta som en mycket uppskattad gymnasielärare under hela sitt yrkesverksamma liv.
Med ett politiskt och socialt engagemang innehade Sven Andersson flera politiska uppdrag under 70-talet bland annat som ordförande i socialnämnden i dåvarande Fjärås kommun strax söder om Göteborg.
Han kom också att ägna sin tid till handikappolitiska frågor inom handikapprörelsen DHR i Sverige. Det sociala engagemanget delade han med sin hustru, de kom att få 63 gemensamma år som gifta.
Fritiden och åren som pensionär ägnades åt hemmet i Osby och sonen Roberts restaurang på Öland. Nyfiken, uppfinningsrik, plikttrogen och ansvarstagande är ord som närmast kan beskriva honom. Hans stolthet och glädje över samvaron med barnbarnet Christoffer var djup och ömsesidig.
Sven Andersson var en man med stort patos för dem ”utan röst” i samhället, med ett starkt civilkurage grundat i uppväxten och med en uttalad livsgärning – att medverka till förändring och rättvisa, i en tid och i ett samhälle som inte längre finns.

Skolträff har hållits den 4 juni i Matteröd, för elever födda 1941-1956. På eftermiddagen samlades eleverna i Matteröds flrsamlingshem, som förr var skola, för årskurs 5-6, där det fikades och pratades gamla minnen.
Efter ett par timmar med mycket skratt och minnen styrdes färden mot Deleberga och Svens lada, där alla samlades för en välkomstdrink.
Lite senare bjöds det på viltbuffé och stämningen var mycket uppsluppen. Efter maten spelade Tomas Olsson upp till dans med låtar som väckte minnen från förr. Litet senare blev det kaffe och tårta och dansen fortsatte till Tomas härliga musik.
Tacktal hölls av Lisbeth Persson och Solveig Wennerholm. Kvällen gick fort och det togs farväl och många hoppades på återseende. Arrangörer till träffen var Kerstin Nilsson, Lilian Månsson, elsie Samuelsson och Marian Mårtensson.

Blommehöna var förra veckans rätta svar. Det visste veckans vinnare Maria Olsson, Vinslöv, som vinner boken Metteborgs samlade öden och äventyr av Rose och Samuel Lagercrantz.
Denna vecka lottar vi ut boken Fira med fest av Helena Bross och Christel Rönns. Boken ingår i serien om klass 1B, en rolig bok för nybörjarläsaren. För att vara med i tävlingen ska du svara rätt på frågan:
Vad kallas det när man har fest och alla gästerna är utklädda?
1. Festival
x. Maskerad
2. Mingel

Senaste den 30 augusti vill vi ha ditt svar till:
Personligt
Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm
eller personligt@nsk.se
Obs! Glöm inte att skriva namn och adress, så vi kan skicka eventuell vinst.
Lycka till!

Hemförlossning. För två veckor sedan berättade vi om ett par som inte han in till sin förlossning utan fick föda hemma. I dag berättar Helena Dacker om sin förlossning, som var en planerad hemfölossning.

Hemma hos Helena Dacker och hennes familj i Bjärnum möter hunden Mika upp vid dörren med välkomnande skall. I vardagsrummet leker Helenas dotter Tania, två år. Precis här föddes hon i en förlossningspool för två år sedan.
I rummet bredvid sitter sotrasystrarna Alissa, 8 år och Elvira, 6 år och spelar ett spel på datorn. Pappa Jonas Barsegård är på jobbet. De flyttade in i huset här under tiden som Helena var gravid med Tania.
Efter sitt andra barn kände Helena Dacker att hon inte ville föda barn på sjukhus igen.
Redan med första barnet, dottern Alissa, gick förlossningen snabbt, men hon hann ändå med ryggbedövning.

När Elvira kom två år senare hade hon redan funderingar på att föda hemma, men det blev ändå sjukhus till slut. Den här gången valde hon bort epidural och tog bara lustgas. Även den här förlossningen gick förhållandevis snabbt och lätt, men Helena tyckte ändå inte det kändes bra.
Den här gången vill hon föda på sitt eget sätt, men hon upplevde att hon hela tiden blev ifrågasatt och hon kände sig stressad av hela situationen.
– Jag var väl påläst, men trots det dög det inte, säger Helena, som dessutom är undersköterska till yrket.
– Jag ville inte ha en infart i armen och livmoderssammandragade, jag ville inte sitta fast i CTG, utan kunna röra mig. Och när jag talade om det fick jag rena skrämselpropagandan.
– När jagbörjade få krysvärkar blev det panik och jag var tvungen att lägga mig i sängen.
Hon fick helt enkelt inte ro att föda i fred.

– Direkt när jag blev gravid med Tania så sa jag att den här gången blir det hemma. Punkt.
Jonas var till att börja med tveksam.
– Han tyckte att det kändes jobbigt eftersom så stort ansvar skulle hamna på honom.
Men Helena var övertygad om att en hemförlossning var det bästa för dem.
– Jag sa att jag vet vad jag kan och vad min kropp kan.
– Om man har en normal graviditet, utan komplikationer, så är det ovanligt att man får problem.

Så några månader innan det var dags bokade de en förlossningspool och när de fick hem den sattes den upp i vardagsrummet.
– Vi gick runt i hela huset för att kolla var det fanns bäst bjälkar så att den inte skulle braka rätt igenom, skrattar Helena.
När det väl var dags valde hon att föda med hjälp av enbart Jonas och sin doula.
– Att ha en barnmorska med vi en hemförlossning kostar 25 000 kronor inom Region Skåne.
Men eftersom både Jonas och doulan är sjuksköterskor kände hon sig ändå trygg.
Värkarna startade en kväll efter att barnen gått och lagt sig.
– Jag hade haft småverkar hela dagen och det var som om kroppen bara väntade på att det skulle bli lugnt.
Hon ringde doulan, som kom upp från Malmö.
– Min man, han satt här i soffan och doulan bakom mina axlar. Jag tyckte det var mycket lättare att hantera värkarna i vattnet. Jag var till och med så avslappnad att jag sov mellan värkarna.

Något annat som hon upplevt som ett stressmoment på sjukhuset var allt spring.
– Jag klarade inte av att någon rörde sig i rummet. De fick sitta helt stilla.
Lite efter midnatt föddes Tania.
– Hon var ute på två krystvärkar!
Helena fångade henne själv och sedan satt de, mamma och barn, i vattnet en stund medan Helena även födde ut efterbörden.
– Det var skithäftigt! Det kändes som världens revansch. Min kropp kan!. Och det var jätteskönt att slippa vara på sjukhuset, att föda barn, sätta sig i soffan och sen gå upp och lägga sig i sin egen säng.
– Min man tyckte också det var häftigt och nu är han jättestolt över att Tania föddes hemma.
– På morgonen ringde jag in till förlossningen och sa: Hej, jag har fött barn!

Egentligen var det meningen att Helenas mamma skulle vara med och ta hand om barnen under tiden, men eftersom det hela skedde på natten ringde Helena aldrig sin mamma.
– Jag tyckte inte det behövdes, men nu känner jag lite att jag har snuvat henne på den här förlossningen, skrattar Helena.
De stora tjejerna tog det hela med ro. De sov sig igenom hela förloppet, och fick komma in och hälsa på sin nya lillasyster på morgonen.
– De kom och kröp ner i sängen och så låg vi där och myste. Det var jättehärligt.

Något som däremot var lite besvärligt efter födseln var att få in barnet i systemet.
– Det finns inga rutiner för hur man ska göra. I Malmö och Lund får man gå till Skatteverket själv och skriva in barnet. Föder man hemma och ringer ambulans så går det därigenom. Men Kristianstad löste det genom att skriva in ett vårddygn.
Här efterlyser Helena ett smidigare sätt att lösa det på.
– Hela systemet är väldigt fyrkatigt och bygger på att man föder på sjukhus. Och det är intressant hur snabbt det har gått. I början av 1900-talet var det ju få som födde på sjukhus. Nu är det bara omkring 100 varje år som inte föds på sjukhus, planerade och oplanerade.
Den vanligaste reaktionen hon får när hon berättar att Tania är född hemma är: ”Får man det?”
– Och det är klart man får!
Samtidigt betonar hon att hon inte skulle ha valt en hemförlossning om hon varit rädd för att något inte varit som det skulle under graviditeten.
– Hade det varit risk för havandeskapsförgiftning så hade jag fött på sjukhus.
Inom mödravården tycker hon däremit att hon blivit bra bemött, även om hon ändå blev avrådd från att föda hemma.
– Jag gjorde klart vid inskrivningen att jag tänkte göra det och sedan var det ingen diskussion.

För två år sedan hoppade trummisen Alexander Svenningson av bandet Dead by April och började jobba på ett elcykelföretag.
– Just nu trivs jag bättre med att ha ett fast jobb. Men musik är fortfarande en stor del av mitt liv.

Att Melodifestivalens traditionellt trallvänliga schlagerlåtar har fått konkurrens av andra musikgenrer är ingen nyhet. Ingen stil är längre för svår för mello-publiken. Tydligast blev det 2012 när bandet Dead by April introducerade growling – en slags hes strupsång som främst används inom metal och hårdrock. Deras låt Mystery hamnade slutligen på en sjundeplats.
Bakom trummorna satt då Alexander Svenningson.
– Det var ju väldigt roligt att få vara med i Melodifestivalen. Det var en speciell känsla att vara i Globen och en imponerande produktion med två miljoner tittare.
Ända sedan Alexander Svenningson var tolv år har han spelat trummor. Det började på Rockskolan på Kålltorps fritidsgård i Göteborg. I början var det nästan maniskt, förklarar han. Spela åtta timmar i sträck var inte ovanligt. Och det gav resultat. Själv beskriver han sig mer eller mindre som självlärd.
– Skolade slagverkare har ofta en större teknisk bredd. Min styrka är att jag slår rätt hårt och rockigt.
Under åren har han varit medlem i olika band. Bland dem Nightrage som i princip var föregångaren till Dead by April. Men 2014 ledsnade han på det ofta otrygga livet och sade upp sig från bandet och fick istället jobb på elcykelföretaget Ecoride.
– Musikbransch är rätt svår att klara sig i. Just nu trivs jag bättre med att ha ett fast jobb.
Vid sidan av musiken har cyklar alltid varit ett stort intresse hos Alexander. Förutom att det är ett smidigt sätt att ta sig fram på är det skonsamt för miljön. Miljöengagemanget visar sig även i andra saker, som att han är en mycket måttlig konsument, och vegetarian.
– Det har jag varit sedan jag var 16 år. Jag försöker vara vegan men det är svårare. Som enskild person är en av de största grejerna att äta mindre kött.
Även om han numera inte ingår i ett band finns musiken med hela tiden. Däremot har han gått över till mer elektronisk musik, berättar han.
– De akustiska trummorna har gett mig tinnitus. Det är väldigt vanligt bland musiker, men det har gjort att jag intresserat mig mer för elektroniska trummor där man kan styra volymen. Drum and bass och dubstep är också på gränsen till den elektroniska hårdrocken, tycker jag.
– I framtiden skulle det vara kul att producera musiken själv och köra den live istället för att dj:a den som många gör. Men jag vill göra den musik som jag gillar själv. Inte anpassa mig efter den stora massan.

Kan du sakna bandlivet någon gång?
– Ja, ibland. Det var roligt och väldigt intensivt. Man var mer i centrum av tillvaron på den tiden. Fast jag har aldrig sysslat med musik på grund av det. Det finns ju en anledning till att jag sitter bakom ett trumset.

Fakta

Namn: Alexander Svenningson

Fyller: 35 år den 26 augusti 2016.

Bor: I Göteborg.

Familj: Sambo och två katter.

Gör: Alltiallo på elcykelföretaget Ecoride. Musiker.

Om att fylla 35: ”Det känns bra. Jag har inga problem med att bli äldre. Nu vet jag mer överlag vad jag vill så det är bara positivt.

Så firar jag födelsedagen: ”Först blir det något enkelt med familjen. Sedan ska jag och min sambo resa iväg. Vart vet jag inte riktigt än.”
Saker som engagerar: ”Miljön. Det känns som ett mänskligt dilemma med vår livsstil i väst. Det går trögt, men jag tror ändå att vi är på väg åt rätt håll.”

Engagemanget i miljö- och jämställdhetsfrågor har alltid funnits där. Anders Linder, för många mest känd som Kapten Zoom, ägnar mycket tid åt att undra vad världen sysslar med. Och så lirar han en del jazz.

Nog tycker han att perspektiven är ganska dystra, att konkurrensekonomin sliter isär världen och minskar politikens möjligheter att bygga anständiga samhällen. Men helt uppgiven av världsutvecklingen är han inte, Anders Linder.
– Om jag vore det skulle inte jag och min fru Anna åka på en kurs i hållbart leverne nu i augusti. Vi ska pigga upp oss med att lära mer om hur de som vill bygga upp en skonsammare och mer lokal matproduktion tänker.

Och med jämställdheten tycker han att det, åtminstone i Sverige, har blivit bättre sedan han klev in i kampen på 1960-talet.
– Det är underbart att se alla killar som drar barnvagn. Det går framåt, men det är svårt att ändra på de där schablonerna.

Anders Linder är för många mest känd som den grönklädde rymdgubben Kapten Zoom, i barnprogrammet som hans fru Anna skrev 1976. Men han slog igenom redan i slutet på 1960-talet, som sångare med Lill Lindfors på Hamburger Börs och Berns. Under 1970-talet var han medlem i Fria Teatern och innan han blev Kapten Zoom med hela svenska folket var han Valle i det något tidigare barnprogrammet, Ville, Valle och Viktor. På senare tid är han mest verksam som musiker.
– Det har blivit mer av spelandet på sista tiden. Tyvärr börjar ju folk i min omgivning att tackla av lite, men det får bli lite nya konstellationer.

I grunden är han utbildad arkitekt, något han dock bara arbetade som under två år, på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm.
– Det är faktiskt den enda perioden jag har varit anställd, i övrigt har jag inte behövt ta ställning till det under alla dessa år. Men min generation har nog haft tur, vi har kunnat snurra runt och leva på våra hantverk på ett annat sätt än vad man kan i dag. Man har mindre frihet nu.

När vi pratar sitter han i trädgården vid släkthuset utanför Halmstad med barnbarnen någonstans i närheten. Om en stund ska han gå och tälja en pilbåge åt ett av de yngsta barnen.
– Man behövs ju som barnvakt då och då, tack och lov, skrattar han och säger – på tal om sin 75-årsdag – att han värderar tiden med barnbarnen högt.

Att en människas liv går i sjuårscykler, är något Anders Linder bestämt tror på. Han menar att det var sjunde år sker förändringar som påverkar livet. När han var 21 år träffade han sambon Anna och när han var 28 år kom första barnet. Vid 42 fick han en livskris som förändrade hans sätt att se på tillvaron.
– Då insåg jag att dittills bara hade använt vänstra hjärnhalvan, och hållit min andlighet i schack. Man behöver använda båda hjärnhalvorna.
– 75 är mittemellan. Frågan är vad som händer vid 77.

Fakta

Namn: Anders Linder.

Fyller: 75 år den 27 augusti 2016.

Bor: Stockholm. Sommarställen på Öland och utanför Halmstad.

Familj: Sambon Anna Roll, författare och arkitekt, barnen Lisa, författare och dramatiker, och Olle, musiker. Fyra barnbarn som är 15, 12, 9 och 6 år gamla.

Gör: Uppträder då och då, framför allt som jazzmusiker. Under sommaren har han till exempel framfört Robban Brobergs låtar på Södra Bruket på Öland. Firade nyligen 60-årsjubileum med bandet Jumping Jacks. Funderar på, och skriver om världsläget.

Firar: På Öland med familjen. Det är lite tråkigt att fylla i augusti, i slutet av sommaren. Folk är på väg tillbaka till jobb och skolor.

Om att fylla 75: ”Det känns inte så mycket. Jag är glad att jag har några år till att umgås med mina barnbarn och att försöka förstå världen.”

Lyssnar på: ”Jag har Bachmässorna brusande i kroppen. Men jag har också blivit inledd på folkmusik, bland annat genom sonen Olle som är musiker.”

Anders Gärderud hade bra fysik, var väl motiverad och hade en långsiktig och krävande plan för att vinna ett OS-guld. Men till skillnad från lustdrivna personer lät han inte hjärtat bestämma, utan genomdrev sin plan till punkt och pricka ända till målgången.

Anders Gärderud har skrivit svensk löparhistoria med sitt OS-guld 1976 i Montréal på 3 000 meter hinder. Samtidigt slog han nytt världsrekord. Efter 14 år av medaljtorka i friidrott var hans guld hett efterlängtat.
Det hände för 40 år sedan, men uppenbarligen lever hans prestation ännu kvar i vårt kollektiva minne.
– Jag får respons fortfarande. Folk kommer fram och tackar för upplevelsen. Det är angenämt, säger han och ger intryck av att vara lika ödmjuk som uppriktig.
Själv minns han segern som ”ett tillfredsställande ögonblick över att uppgiften var i hamn”. Varken stora ord eller yviga känslouttryck, tvärtom. Samtidigt upplevde han sig som ”oslagbar” redan före loppet.
– Ska man ro iland en sådan krävande uppgift måste man tro på sin sak. Det kan vara avgörande, annars kan tvivel smyga sig på. Min drivkraft var att bli bäst. Den djupa drivkraften var att uppleva folkets uppskattning. Att få uppskattning från 20 000-40 000 personer i en idrottsarena är oerhört fantastiskt. Att känna kärlek från omvärlden är ett grundläggande behov.
Som ensambarn med en harmonisk och kärleksfull uppväxt i Stockholm fanns dock en starkare grogrund för drivkraften än hävdelsebehov, menar han.
– Om man upplever att man har en talang så har man en plikt att utveckla den så mycket som möjligt.
Lika avgörande för framgången är att man är i harmoni både med sig själv och omgivningen. Konflikter eller irritationsmoment kan urholka prestationsförmågan, framhåller han.
– Det är viktigt att reda ut sina konflikter och vara tolerant. Med åren har jag blivit allt bättre på det.
Utöver den mentala delen hade han onekligen en långsiktig och ambitiös plan för den fysiska träningen: att springa en mil två gånger om dagen 365 dagar om året från den dagen den 25-årige utbildade idrottsdirektören bestämde sig för att satsa allt på att vinna ett OS-guld, ända tills han sprang i mål fem år senare.
Där kommer vi till pudelns kärna. Han följde sin plan till punkt och pricka.
– Självklart är jag envis, men övergripande var att jag höll mig till min plan och sprang – trots att det vissa dagar tog emot att stiga upp klockan sju och springa två mil. Ett typiskt misstag är att man inte gör en plan eller inte följer den, utan låter hjärtat bestämma när och hur mycket man ska träna. Då lurar problemen runt hörnet. Det är oerhört viktigt med en plan där man successivt stärker de mest belastade delarna.
Detta säger en del om hur han är som person.
– Min energi är knuten till huvudet, jag är känslomässigt återhållsam till mitt sinnelag och hetsar inte upp mig i onödan.
Under de 40 år som flytt sedan OS-segern har han arbetat med idrott på ett eller annat sätt. Han var förbundskapten för svenska landslaget i friidrott och för det norska orienteringslandslaget.
Han joggar fortfarande, men har sänkt ambitionsnivån något.
– Jag joggar tre gånger i veckan och det känns tyngre och tyngre. Det liknar mer och mer tjuren Ferdinand som luktar på blommorna och njuter av naturen. Det viktigaste just nu är att ha rörelseförmåga för att inte vara begränsad. Och att vara i harmoni med mina närmaste. Ingetdera kommer av sig självt.

Fakta

Namn: Anders Gärderud.

Fyller: 70 år den 28 augusti.

Gör: Tidigare löpare och orienterare.

Bor: Lidingö utanför Stockholm.

Familj: Hustrun Annika Johansson.

Så firar han födelsedagen: I Skåne med familj och vänner.

Om att fylla 70: ”Jag försöker att bortse från det. Min vän från Sierra Leone visste inte hur gammal han var; det låter tilltalande. Jag känner mig vital och ung i sinnet.”

Fritidsintresse: Golf.

Joggningstips: ”En stor del av effektiviteten ligger i benen nedanför knäna. Se till att stärka området genom att hoppa hopprep och göra tåhävningar på morgonen.”

Vyer från Majorsgatan är sällsynta! Därför är det roligt att hitta en gatubild från 1961 med några av husen på västra sidan, där nu Kvantums parkering finns.
Hässleholms stad höll på att lösa in dessa fastigheter för sanering inför Medborgarhusbygget, som inte blev av – det blev i stället Kvantum.
Närmast i bild ser vi huset på Majorsgatan 8, som enligt artikeln i vår tidning den 23 september 1961 ägdes av fru Sigrid Andersson. Där bodde sömmerskan Lisa Leandersson.

Nästa hus, en pampig tegelvilla med namnet ”Svenborg”, ägdes av maskinchefen till sjöss, Hjalmar Lundgren, med hustru Ester och beboddes av flera familjer, bland andra blomsterhandlaren Karl Axel Petersson. Sist i raden syns huset ”Solsta” med gatunummer 4. Av boende där har antecknats Birger och Anna Askman samt Lorentz och Tyra Adamsson.

Majorsgatan hade en körbana i mitten, belagd med storgatsten och på sidorna grusbana för cyklande. Sedan P2 kommit hit hösten 1947 dånade ibland stridsvagnar fram på stenläggningen.
Vi hade tur som hittade själva negativet till tidningsbilden. Fotografen bör vara Norra Skånes egen Olle Andersson, som anställdes just 1961.

Sent i måndags kväll meddelades att skådespelaren, komikern och författaren Gene Wilder gått bort i sviterna av Alzheimers sjukdom
Wilder föddes som Jerome Silberman 1933. Han filmdebuterade i Bonnie och Clyde, 1967, men det var i Mel Brooks filmer, Producenterna, 1968, Det våras för sheriffen, 1974 och Det våras för Frankenstein, 1974 som han fick sitt stora genombrott.

Många minns honom säkert också i rollen som Willy Wonka i filmen Kalle och chokladfabriken från 1971.
Gene Wilder medverkade även i en rad andra filmkomedier som Woody Allens Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om, 1972.
Han gjorde också flera filmer tillsammans med komikern Richard Pryor, till exempel Chicago-expressen, 1976, Dårfinkarna, 1980 och Hör upp, blindstyre!, 1989.

Wilder regisserade själv ett antal filmer, främst komedier, som till exempel En tjej i rött, från 1984, där han även spelade huvudrollen.
Under 1990-talet gjorde har främst enstaka tv-roller.
2005 kom självbiografi n Kiss Me Like a Stranger: My Search for Love and Art. Senare gav han även ut novellsamlingen What Is This Thing Called Love? och romanerna My French Whore, The Woman Who Wouldn’t och Something to Remember You By.

MUSIK. Artisten Daniel ”The Moniker” Karlsson har varit med om livets berg och dalar. Trots prövningar har allting ändå ordnat sig till slut. Det har gett inspiration till hans nya singel.

Kommer ni ihåg schlagern ”Oh My God!” som framfördes med outsinlig energi och smittsam glädje av The Moniker och kom på tredje plats i Melodifestivalen 2011? Låten handlade om en totalförälskelse och framfördes av artisten Daniel Karlsson, som också skrev den.
Men så sprudlande glad är han näppeligen för jämnan, framhåller han.
– Jag är väldigt nära mina känslor, ibland för nära, och jag har lätt både till skratt och gråt. Men sedan jag blev pappa för ett år och tre månader sedan tillåter jag mig inte att vara nere. Jag blir glad av att titta på min dotter. En sådan värme har jag aldrig upplevt tidigare.
Närheten till känslorna tar han vara på när han skriver låtar.
– När jag får en ingivelse skriver jag ned den direkt. De som hävdar det skulle vara oprofessionellt att skapa bara på inspiration har missat hela poängen med att skriva låtar. Låtar är känslor!
Han växte upp som sladdbarn i brukssamhället Norrahammar i Jönköpings kommun. Hans två systrar är 14 och 17 år äldre.
– De var som extraföräldrar. Jag fick mycket uppmärksamhet hela tiden. Även i kompisgänget var jag yngst och hade rollen som spelevink.
Förkärleken till fotbollen gick snabbt över, även om han alltjämt är nördigt intresserad av sporten. I stället tog kärleken till att framträda och underhålla över. Han älskade Robert Brobergs låtar och kallades Lill-Robban. Hedrande men åtminstone vid något tillfälle pinsamt. Som när tioåringen ställde sig upp hemma bland inbjudna gäster och sjöng ”Uppblåsbara Barbara” med liv och lust, lyckligt ovetande om ordens exakta innebörd.
– Föräldrarna visste inte vart de skulle ta vägen.
Men denna lilla incident kunde inte hämma hans hejdlösa lust att stå på scen. Främst ville han sjunga egna låtar, men många av dem han skapade var ledsna.
”Gör en glad låt!”, sa mamma.
En kvart senare var ”Oh My God!” skriven.
”Det var väl inte så svårt. Nu är maten klar”, sa mamma i dörröppningen.
Men låten fick ligga i byrålådan.
– Jag tyckte att den var för glad.
2007 fick han ett mediegenomslag i ”Idol”, men livet efter programmet var inte särskilt glamouröst. Hösten 2010 syntes tillvaron hopplös. Inget flyt med musiken och dessutom inget eget hem, han bodde hos en kompis. I sin desperation skickade han ett mejl om ”Oh my God!” till Melodifestivalens general Christer Björkman. Adressen chansade han på.
Mejlet kom fram och Björkman ville gärna lyssna på låten.
– Jag var euforisk. Gråtlycklig! Jag var så trött på spelningar med affischer ”Känd från tv” där jag spelade ”Proud Mary”.
Men tredje plats i Melodifestivalen öppnar inte automatiskt alla dörrar. Musikbranschen är tuff. Förra året lanserade han ett nytt album och snart är det dags för ännu ett. Titeln på singeln som lanseras i september/oktober säger en hel del om Daniel Karlssons motto: ”Älskling, allting kommer att ordna sig!”.
– Jag hoppas att radioredaktörer ger låten tummen upp. Men det blir som det blir. Jag har aldrig haft en plan B. Sedan min dotter har kommit till världen har allt annat blivit mindre viktigt. Hon är prio ett.

Namn: Daniel Karlsson med artistnamnet The Moniker.

Fyller: 35 år den 31 augusti.

Gör: Artist, låtskrivare och producent.

Bor: Göteborg.

Familj: Sambo med Malin Olsson, dotter Doris, ett år och tre månader.

Så firar han födelsedagen: ”Med familjen. Antagligen får jag en prinsessbakelse. Jag gillar marsipan.”

Om att fylla 35: ”Jag känner mig inte som 35 – jag känner att jag mår bra!”

Dold talang: ”Ingen slår mig i fotbolls-quiz.”

Film och teater. Maja Magnusson från Vinslöv är 12 år och vet redan vad det är hon vill göra med sitt liv. Hon vill bli skådespelare. Eller bli och bli ... faktiskt så är hon redan skådespelare, med både fil, teater och musikal på sin meritlista.

I höst har Maja huvudrollen som Skorpan i Underhållningspatrullens uppsättning av Bröderna Lejonhjärta, en roll som hon delar med Ängla Sigfridsson.
Maja har även en mindre roll i filmen Rum 213 som har spelats in i sommar och ska ha premiär lagom till sportlovet 2017.
Just nu är det full fart med repetitioner i Kristianstad på kvällarna, inför premiären den 23 september. Det innebär många turer från hemmet i Vinslöv.
– Det blir mycket körande för mamma och pappa. Men de tycker det är jättekul att jag får göra det här, säger Maja.

Hon har sjungit och dansat på kulturskolan i Hässleholm sedan hon var liten och har varit med på flera föreställningar här, men skådespeleriet är hon ganska ny på.
– Jag har varit och kollat mycket på teater och film och jag ville testa att göra det själv.
Med lite hjälp anmälde hon sig till en statistsida på internet.
– Jag gick med på en sida som heter statist.se.
Här kan man ansöka om både filmroller och statistuppdrag.
– Det finns allt. Långfilmer, reklamfilmer, eller om man bara vill vara med som statist.

Och Maja hade tur. Hon blev kontaktad av produktionsbolaget som skötte castingen inför filmen Rum 213, som bygger på den populära boken med samma namn av Ingelin Angerborn.
– De undrade om jag var intresserad och ville att jag skulle skicka ett filmklipp. Sen fick jag åka till Malmö och göra en casting. Då var jag riktigt nervös, skrattar Maja.
– Först skulle jag bara vara statist, men så fick jag en roll, som Sibel.
– Vi gjorde en pilotinspelning förra sommaren. Det är en sån som man gör för att kunna visa vad det är man vill göra.

Innan hon fick rollen i filmen hade hon inte läst böckerna, men nu håller hon på med både Rum 213 och uppföljaren Sal 305. Men som tur var behövde hon inte plugga in en massa repliker.
– Nej, jag hade inte så många. Jag skulle mest stå i ett fönster och titta!
– Men det var jättekul att vara med i en film och se alla kameror och se hur de filmar. Och att det är så många människor som är med som man inte ser, med ljud och ljus och allt.

Desto fler repliker har hon i Bröderna Lejonhjärta, i huvudrollen som Skorpan.
– Ja, nu på teatern är det jättemånga. Men det är så roligt med teater, att man inte är sig själv. Man får prova att leva ett annat liv.
Visst tycker hon det är svårt ibland.
– Men vi får jättemycket hjälp av regissören och man lär sig snabbt. Och det blir enklare att lära sig replikerna när man vet vilken känsla det är man ska förmedla, säger hon.

När Maja åkte på audition, för att prova till rollen i Bröderna Lejonhjärta, var hon inte alls beredd på att hon skulle få huvudrollen.
Först fick hon komma och sjunga en låt.
– Ibland har de valt ut någon åt dig och ibland får du välja själv. Den här gången hade de valt ut en låt.
Sedan fick hon komma tillbaka dagen efter och även läsa en scen.
– Det var jättemånga duktiga där och mamma sa efteråt att jag nog fick förbereda mig på att jag skulle hamna i barnensemblen.
Några veckor senare fick hon äntligen beskedet, hon hade fått rollen som Skorpan.
– Det går inte ens att beskriva hur glad jag blev när jag fick veta att jag skulle få spela Skorpan!

För att det inte ska bli för stor press på de unga skådespelarna är de två som delar på rollen. De har ju även skolan att tänka på.
– Men jag tycker det går bra, jag hinner. Men jag har inte så mycket fritid just nu, säger Maja och skrattar.
Och drömmen är att fortsätta med teatern även i framtiden.
– Det vill jag verkligen, i någon form i alla fall. Ja, jag hoppas verkligen det.

Profilen
Namn: Maja Magnusson
Ålder: 12 år
Bor: Vinslöv
Familj: Mamma, pappa och lillasyster som är 9 år.
Aktuell: Som Skorpan i musikalen Bröderna Lejonhjärta på Kristianstads teater och i en roll i filmen Rum 213.
Intressen: Tar sånglektioner och har dansat sedan hon var liten. ”Just nu har jag inte så mycket fritid, men jag gillar att vara med kompisar också.”
Tips från Maja för den som vill testa att skådespela: ”Anmäl dig till en statistsajt på nätet, det finns en massa olika. Jag är med på statist.se.”

n Clas Frisk i Osby vill genom sin bild tipsa om ett utflyktsmål, Hägghults utsiktsplats, som är väl värt ett besök. Man står högt uppe och ser djupt ner och här är inget vatten i hålan. Där har hundratals stenarbetare jobbat, och jobbar än. Specifika vikten på svart granit är knappt tre ton per kubikmeter, men skiftar lite. På Oppmannagraniten är den något lägre.

Fredrik Skavlan är en av Nordens populäraste – och kanske stryktåligaste – programledare. Men det är långt ifrån säkert att han hade kommit så långt om han inte varit lönnfet och usel i fotboll som barn. Utanför tv-rutan utgör familjemiddagar livets höjdpunkt för fembarnspappan.

Fredrik Skavlan har lyckats med bedriften att tilldelas både det norska tv-priset Gullruten och den svenska Kristallen. I bägge länder både som ”Bästa manliga programledare” och för ”Bästa underhållningsprogram”. Talkshowsdebuten i tv gjorde han på sin 30-årsdag så nu ska han fira ett dubbelt jubileum.
– Jag tycker mer om mitt 20-årsjubileum än om mitt 50-årsjubileum, skämtar han.
Under videosamtalet från hans Oslokontor syns en ovanligt ledig Fredrik Skavlan. Solbränd, rufsig i håret och skäggig. På sig har han en av sina favoritskjortor – en gammal militärskjorta i svart.
Trots höga tittarsiffror och därmed stora framgångar har hans intervjuer få utstå en del kritik.
– En del kritik har varit orimlig och en del varit berättigad, tyvärr. Det är svårt att få till en perfekt intervju. Jag är glad att det varken fanns Twitter eller kommentarsfält när jag började, så det blev lite av en mjukstart. Men jag tål mycket stryk och kan tvättas i 60-grader. Det är fördelen med att vara ett sladdbarn. Hyllningar har jag däremot mycket svårare att ta emot.
Framgångssagan Skavlan hade dock kanske aldrig blivit av om han varit en slank och sportig 14-åring.
– Jag var lite för tjock och inte alls bra på sport, jag förstörde för fotbollslaget. Jag hade lätt kunnat bli ett mobbningsoffer om jag inte utvecklat självdistans. Det var en överlevnadsgrej för mig. Därför började jag också att teckna.
Sladdbarn
Med konstnär till mamma och scenograf till morfar låg tecknandet nära till hands. En annan faktor som påverkat är ordningsföljden i familjen. Sladdbarnet Skavlan är yngst av fyra syskon.
– Som yngst blir man diplomatisk, och jag förblir lillebror tills jag dör – vad mina syskon tycker är viktigt för mig. Innan jag bestämmer mig för en brun eller blå kavaj rådfrågar jag dem. Och det är alltid jag som ringer, de ringer aldrig mig.
Rustad med sina skämtteckningar och sin självinsikt har Fredrik Skavlans tv-karriär gått i raketfart. Efter elva år som skrivande journalist lät han sig övertalas av statliga norska NRK att bli tv-programledare i dagliga talkshowen ”Absolutt”. Två år senare gjorde han braksuccé med ”Först og sist”, Norges mest sedda program 1998-2007. Talkshowen Skavlan har sänts sedan 2009 både i Norge och Sverige.
Att gå till jobbet är roligare än någonsin, eftersom medarbetarna som har följt med genom åren känns som en stor familj. Men bekräftelse är inte längre drivkraften som i början, framhåller han. Det egna ansiktet har han sedan många år tröttnat på att se i tv.
– Pengar har en viss betydelse när man ska bekosta fem barn, men är inte det primära. Utan nyfikenhet på andra. Det är kul att prata med folk.
Ändå är att göra bra tv-program inte det viktigaste.
– Jag borde kanske inte säga det, men det viktigaste i mitt liv är att försöka vara så bra pappa som möjligt och finnas där när mina barn behöver mig – och det gör de alla ibland. Jag är inte en pappa som sätter mig på golvet och leker med mina barn, utan vi får umgås som vuxna genom att laga en god middag från grunden. Vi blir familj kring matbordet, säger Fredrik Skavlan.

Fakta

Namn: Fredrik Skavlan.

Dubbelgrattis: Fyller 50 år den 2 september 2016. Firar samtidigt 20 år som programledare i tv.

Gör: Tv-programledare och tecknare.

Aktuell: Gör en tecknad serie en gång i veckan åt norska Aftenposten från och med september.

Bor: Oslo och Stockholm.

Familj: Sambo med skådespelaren Maria Bonnevie. Fem barn i åldrarna 25, 24, 20, 4 och 1 år. Åttaårig hund.

Så firar han födelsedagen: “Planen är en fest i Oslo med vänner från både jobbet och privatlivet. Minst 100 personer.”

Om att fylla 50: “Det känns helt okej, känns att jag alltid varit 50 – fast jag kände mig som 40-åring när jag fyllde 40 …”

Viktigaste människan i livet: “Just nu är det min sambo.”

Sambon klagar över: “Hon tycker att jag är lite av en besserwisser. Tyvärr måste jag ge henne rätt.”
Bröllop på gång? “Jag tror inte att vi ska gifta oss, men kanske lite längre fram. I varje fall blir det inte något Hollywood-bröllop, utan ett diskret och elegant bröllop.”

Konflikthantering: “Jag brusar upp och är absolut inte långsint, men jag har gott minne …”

Karriären: “Jag är över toppen av min karriär, men jag hoppas att nedfarten blir lång och platt.”

Favoriträtter: “Jag är ingen gourmetkock, utan en bra vardagskock. I går kokade jag kräftor med oxsvans i flera timmar. En annan dag blir det en snabbare rätt – minestronesoppa. Jag tycker om mat som min mamma gör.”

Som tecknare paketerar Kent Wisti politik och filosofi i bitsk satirkostym. Som präst vill han sprida tröst i människors mörker, och göra kyrkan till en plats där de kan känna sig hemma även om de inte tror att Jesus gick på vattnet. Som han själv uttrycker saken:
– Tro är inget besiktningsprotokoll.

Uppväxten i lilla småländska Älmhult präglades av politik snarare än religion. Det politiska engagemanget, som hunnit bli både djupt och äkta redan då han som tolvåring gick med i SSU, kom i hög grad från hemmiljön.
– Jag växte upp i ett typiskt socialdemokratiskt arbetarklasshem; mamma var vårdbiträde på natten, pappa gravstensgravör. Vi pratade rätt mycket om samhällsfrågor och politik hemma. Jag utvecklade någon sorts rättvisepatos.
Engagemanget göddes också av tidsandan.
– Ja, det var ju någon form av brytpunkt just i den vevan. Något slags uppluckring av det som varit, och en ganska svartvit polarisering i den svenska debatten som underlättade för en tolvåring att förstå saker och ting.
Den politiska banan blev emellertid kort.
– Ja, när man så småningom förväntades börja göra någon sorts politisk karriär hoppade jag av. Jag var 17 år gammal då, tror jag. Det blev för mycket vassa armbågar, helt plötsligt.
Han betonar att avhoppet inte var särskilt dramatiskt.
– Nej, absolut inte. Jag ställde bara inte upp till omval. Och det var fina blommor och varma kramar när jag slutade. Inga konstigheter.
Efter gymnasiet började han på KV Konstskola i Göteborg. Ritandet har alltid funnits där, som en lika naturlig del av livet som att äta och sova.
– Jag slutade aldrig rita när jag var barn. Det är det som är knepet. Alla barn ritar. All barn har en kreativitet. Jag gjorde gubbar och installationer redan då, och håller fortfarande på.
Någon uttalad plan om att bli konstnär hade han egentligen inte. Han funkar inte så, förklarar han.
– Jag har tydliga drivkrafter, och tydliga bilder av vem jag är och vad jag är ämnad till. Men jag tänker ganska lite på vad jag vill, rent konkret. Jag liksom bara… hamnar.
Och efter konstskolan hamnade han alltså i prästyrket. Han kommer inte från något troende hem, men åren i kyrkans barnkör bidrog till någon sorts okomplicerad barnatro, och till en känsla av kyrkan som en trygg och självklar plats.
– Jag hade länge tänkt att jag kanske skulle bli präst, men jag såg framför mig att det skulle ske betydligt senare i livet. När jag var 40 år och hade skägg och var klok, haha.
Men så råkade han titta på TV3-programmet En präst i natten.
– Det var ett jättekonstigt program, men prästen som ledde det, Lars Collmar, är en sådan där människa som kommit att betyda jättemycket för mig, trots att vi aldrig har träffats. Han har en så oerhört djupt grundad teologi, och ett så oerhört lekfullt förhållande till tro och kyrka.
Så Kent Wisti började på prästutbildningen, och kände genast att han hittat rätt.
– Ja, jag tyckte om det. Min tro fördjupades under studietiden.
Lika lyckosamt blev året som pastorsadjunkt, med placering i Möllevången-Sofielunds församling i Malmö.
– Det var en fantastisk tid, främst tack vare kollegorna och kyrkoherde Maj-Lis Ekendahl. De förstod precis vad en pastorsadjunkt behöver få.

Nämligen?
– En enorm boost. Man behöver få veta att man är jättebra. Att det finns möjligheter att utveckla sina idéer och sin prästroll. Jag vet de som tvärtom har hamnat på helt fel ställe, och känt sig små och nedtryckta. Vissa av dem har lämnat yrket direkt. Så jag hade verkligen jättetur.
Sedan blev han studentpräst vid Malmö högskola.
– Tjänsten bara råkade dyka upp just då.
Ännu en gynnsam slump, skulle det visa sig.
– Jag har alltid känt mig trygg med att prata om kyrkliga saker i sekulära sammanhang, och möta den bild folk har av kyrkan.

Vad är det för bild?
– Att kyrkan är dogmatisk. Att tro är något väldigt… platt. Att Gud är en gubbe som sitter på ett moln. Det där är väldigt intressant. Om man frågar folk om de har en tro svarar en stor andel ja, samtidigt som de ofta gör just det där tillägget. Att de inte tror på en gubbe på ett moln.
Vilket, påpekar Kent Wisti, inte heller kyrkan gör.
– Den gudsbilden existerar över huvud taget inte i kyrkan, och har aldrig gjort. Det är förstås kyrkans eget fel att det har blivit såhär. Här finns ett enormt kommunikationsproblem att lösa.
Och det är inte det enda kyrkan borde bli bättre på att kommunicera till omvärlden, tycker Kent Wisti. Folk har, menar han, en idé om kristen tro som smal och fyrkantig, medan den i själva verket är både rymlig och formbar.
– Tro är inget besiktningsprotokoll. Man måste inte fylla i ett formulär. ”Jag tror att Jesus gick på vattnet, check.” Och så måste man ha minst fem av åtta rätt för att kunna kalla sig kristen. Så funkar det inte alls.
Man ska hålla Bibeln för helig, betonar han, samtidigt som den ska hanteras med förnuft.
– Man ska inte missta den för Gröngölingsboken, du vet den där som knattarna använder för att slå upp en lösning på varje otänkbart problem. Då blir den rent livsfarlig. Den är skriven utifrån stor erfarenhet av det gudomliga, men den är trots allt skriven av människor, utifrån deras tids spelfält. Den måste läsas med självdistans och ödmjukhet.
Och heligheten, påpekar han, finns även på många andra håll än just i den heliga skrift.
– En dikt av Pär Lagerkvist kan vara precis lika helig, och en teckning av en tvååring. Det vore skönt om vi kunde släppa lite på gränserna.
Vilket är precis vad han själv gör i rollen som satirtecknare. Här får han utlopp för den politiska låga som aldrig har slocknat, samtidigt som han får ägna sig åt den konst han heller aldrig tappat kontakten med.
– Det där började faktiskt också av en slump. Jag laddade ner en app på min mobil, det var väl tre, fyra år sedan, som gjorde att jag kunde lägga in text i bilder. Först la jag bara ut bilderna till mina kompisar på Facebook, men sedan rullade det på.
Hans bilder är numera flitigt delade i sociala medier, och förra hösten blev han kontaktad av Placenta förlag som ville samla dem i en bok. Den har just landat på bokhandelsdiskarna.
Bilderna är sepiatonade, och föreställer nästan alltid ett mer eller mindre groteskt mansansikte bredvid slagkraftiga formuleringar som ibland är tydligt politiska (”För den vars enda verktyg är ett järnrör blir alla problem invandrare”), ibland underfundigt skojfriska i största allmänhet (”Det är inte jag som är omogen, det är du som är en bajskorv”).

Du sticker ut näsan rejält. Har du någon gång dragit på dig hatare?
– Hela tiden. Men man vänjer sig. Och det hade kunnat vara mycket värre. Jag är en vit, medelålders, heterosexuell medelklassman. Jag förväntas uttrycka mina åsikter. Jag har ett tolkningsföreträde. Hade jag varit exempelvis kvinna hade det nog sett väldigt annorlunda ut.
Men som det nu är får han betydligt mer ros än ris.
– Jag får höra saker som att jag ger folk tröst. Att jag ger dem anledning att kämpa vidare. Det är förstås jätteroligt.
Han har, efter åren som studentpräst vid Malmö högskola, tillbringat ett par år som församlingspräst i Limhamn, men återvänder i oktober till akademin.
– Ja, jag och min kollega Maria Bergius har fått uppdraget att bygga om universitetskyrkans verksamhet från scratch. Det ska bli jätteroligt.
Har du någon bild av vad det är ni ska bygga?
– Nej. Som jag sa. Jag funkar inte så. Tänker inte så. Vi ska… hamna! Någonstans. Var får vi se. Men det kommer att hända spännande saker.
Anna Lindblom
Namn: Kent Wisti
Ålder: 44
Bor: Lund
Familj: Fru och tre barn
Gör: Församlingspräst i Limhamn. Tillträder i oktober en tjänst som präst vid Universitetskyrkan i Malmö.
Aktuell: Dels med satirteckningsboken ”I det här jävla landet” (Placenta förlag), dels med vandringsutställningen Kyss (just nu i Petrikyrkan i Malmö) där han tillsammans med skribenten Maria Küchen har tolkat berättelserna i Höga visan. ”Höga visan sticker ut i Bibeln genom att vara väldigt genuspolitisk. Där finns ingen heteronormativitet, och ingen patriarkal könsmaktsordning. Den handlar om ett älskande par, men man är inte alltid säker på vem som är vem.”