Förre Norra Skåne-redaktören i Osby, Ingvar Kvarnhammar, har avlidit.
Han föddes i Lönsboda och fick de första impulserna till skrivandet av sin far Albin Kvarnhammar som var frilansskribent i flera tidningar.
Efter realskolan arbetade Ingvar på Färe Industrier och Junex i Lönsboda samt på nuvarande Volvo Olofströmsverken.
Hans första anställning som journalist fick han på Ystads Allehanda som lokalredaktör i Skurup. Hembygden kallade honom tillbaka när han i mitten på 1960-talet blev Norra Skånes lokalredaktör i Osby.
Det var en slitsam period för honom. Det vidsträckta glest befolkade bevakningsområdet var krävande eftersom han var ensam på redaktionen. Det blev mycket jobb många helger och kvällar innan redaktionen utökades med ytterligare en journalisttjänst. Då hade Ingvar Kvarnhammar grundlagt en bevakning som gav imponerande uppgångar i den lokala upplagan.
Från början av 1970-talet och framåt fick Norra Skåne näst intill monopol i Osby med omnejd. En unik position som efter 1974 skulle gälla hela den nybildade storkommunen eftersom Ingvars kollega Kjell Arnoldsson var lika framgångsrik när han att utökade Norra Skånes upplaga i Örkened.
Under sin mer än 40-åriga karriär på Norra Skåne var Ingvar Kvarnhammar den uppsökande journalisten, som fick sina nyheter genom personliga kontakter.
Att gå den officiella vägen genom att luta sig mot presskonferenser eller diarier var inte hans arbetsmetod. Frågorna skulle ställas direkt till makthavarna innan nyheten hann kallna.
Möjligen hade hans arbetarbakgrund lärt honom ett praktiskt förhållningssätt och att ha respekt för den vanlige enkle medborgarens behov av information.
Men nyhetskänslan var bara den ena sidan av hans begåvning, den andra var hans lysande språkbehandling och kåserande förmåga som gladde läsarna under vinjetten I Osby kommuns korridor åren 1972-2006. Närmare 700 gånger tog Ingvar läsarna med på en vandring i den lokala maktens korridorer innan han samlade ett urval av kåserierna i boken Vandring i Osby kommuns korridorer som utkom 2008.
Sin språkkänsla uppövade han genom att läsa mycket skönlitteratur och hur många böcker han samlat på sig under årens lopp visste han knappt själv.
En passion i hans tidigare liv var resorna i omvärlden där han med särskild förtjusning besökte Kuba. På senare år satte han särskilt värde på naturupplevelser, gärna med besök i de miljöer på nära håll, som en gång omslöt en av hans många favoritförfattare, Harry Martinson.
Ingvar Kvarnhammar som nästa gång skulle fyllt 79 år sörjs närmast av barnen Rebecca, Osby, och Roger, Växjö, barnbarn och barnbarnsbarn samt av syskon.
Ibland stillar sig tiden och håller andan. Som när vi fick veta att Ingvar Kvarnhammar, lämnat oss, hans gamla arbetskamrater.
År 1970 träffade jag Ingvar första gången. Då var han en ung skäggig småbarnspappa som satt och skrev under en sen kväll på sin redaktion, drack kaffe och rökte cigaretter. Den klassiske murveln, tycktes det. Sedan skildes vi aldrig åt i vår arbetsgemenskap.
Våra åsikter om tidningen, jobbet och tillvarons eviga frågor sammanföll. Om vi någon gång inte tyckte likadant så respekterade den ene alltid den andre. Men i värdet av en intensiv lokal nyhetsinformation tyckte vi alltid lika. Jag beundrade honom för hans trygghet i sättet att arbeta. Som om han lutade sig mot det avsnitt i grundlagen som slår vakt om det fria ordet. Ingvar kunde sitt jobb från grunden. Han själv och Norra Skåne blev ”Tidningen” i Osby. Många är de unga förmågor han tog sig an och lärde upp så att de med framgång kunde gå vidare i i sina journalistkarriärer.
På 1990-talet när jag, chefredaktören Yngve Sunesson och nyhetschefen Gert Jacobsson hade ”lilla konferensen” på fredagseftermiddagarna var lösningen om Osbyredaktionen på agendan:
– Låt oss först höra vad Ingvar har att säga.
En gång från gjorde vi inte det. Men det misstaget upprepade vi aldrig.
Från Möckeln i norr till Ringsjön i söder, från Hallandsås i väster till Blekingegränsen i öster gick budkavlen varje lördag:
– I dag finns korridoren i Norra Skåne.
I sin kåserispalt gjorde Ingvar de kommunala storpapporna Gösta Darlin och Lennart Ivarsson odödliga liksom rödgardisterna John Jonasson och Tommy Olofsson. Eller varför inte Oscar Lennerup som skrev upp allt vad han sagt i kommunfullmäktige i sitt anteckningsblock så han visste vilka ord han valt.
För att inte tala om alla särlingar som i hans spalter tog till orda på sina mullrande diftonrika nordskånska dialekter. Där hittade vi Kvicka-Nian, Rättarn och Kalle Pjäxa men även Ingvars gubbar hemma i hans älskade Lönsboda; den harklande provinsialläkaren och välgöraren Agaton Persson, den nogräknade diversehandlaren Räva-Kallen och det missförstådda geniet Sigvard Mastbrink med sin 60-metersmast. Läsarna fick något som var mer än journalistik; de fick ett stycke litteratur.
Jo, jag vet. Men humorn upptog en så stor del av Ingvars liv att man inte kan förbigå den ens i ett sammanhang som det här. Även under de sista åren då sjukdomen kramade honom i sitt grepp kunde han släppa loss sitt djupa härliga skratt. Att det rosslade i hans lungor hindrade inte skrattet att komma från ett varmt och gott hjärta.
I minnet sitter Ingvar kvar i skrivbordslampans sken bakom sin gammaldags skramliga Halda och sin kaffemugg. Låt honom bli kvar där. Inget är så ödsligt som en redaktionslokal i höstkvällens mörker när redaktören gått hem för att aldrig mera komma tillbaka.