Den svenska komponisten Bo Nilsson har avlidit i en ålder av 81 år. Närmat anhöriga är livskamraten Gudrun Ekstrand, döttrarna Magdalena och Lisa och barnbarn.
Första gången jag besökte Bo för en intervju möttes jag i trappuppgången till hans våning på Karlavägen i Stockholm av en våldsamt hög volym.
Musiken som strömmade ut ägde kraft. Det var dragspelsmusik och musikanten var den finländske mästaren Lars Pihlajanaa och stycket Säkkijärvi polka. Ett klassiskt stycke finsk dynamit så fylld av kraft att den användes som störningsljud i etern under andra världskriget. Hemlig militär korrespondens skulle omöjliggöras av denna musik.
Men för komponisten Bo Nilsson handlade det alls inte om störningsljud, något som hans grannar emellanåt inte höll med om. Bo menade att just det här stycket rymde musikalisk grundkraft och vitalitet precis som Döderhultarens skulpturer.
En annan husgud förutom finsk dragspelsmusik var den grekiska sångerskan Nana Mouskori. Hennes ömtåliga stämma ljöd ofta i hans våning på Karlavägen.
Det hände att den ständigt höga volymen genom grannarnas försorg lockade till sig polisen.
Vad är det hos Nana Mouskori som berör dig så starkt frågade jag, svaret kom blixtsnabbt, därför att hon sjunger som om hon hade kniven mot strupen.
Ibland när journalister frågade honom om musik svarade han som Ingemar Stenmark, det går inte att förklara för de som inte begriper.
Geniet från Malmberget var autodidakt. På 1950-talet erövrade han Tyskland, de häpnade över ynglingens modernistiska kompositioner.
Men Bo Nilsson arbete stannade aldrig vid redan vunna framgångar. Nu anlitades han till att skriva filmmusik till Hemsöborna, Röda rummet och Bombi Bitt och jag för att nämna några.
Det kunde dofta idyll om Bos arbete men till mig sa han att ångesten ibland kämpade ner honom på mattan. Och även den nakna och svåra sidan av Bos rika personlighet var viktig för hans skapande.
Jag saknar Bo, jag saknar nerven och sinnligheten, jag saknar geniet från Malmberget.