Havet räddade Jan Pontho, blev hans tillflyktsort när allergin gjorde att han inte fungerade på land – nu är han en räddare på havet.
Nu har Jan Pontho varit frivillig i Sjöräddningssällskapet i Ystad i tolv år.
När vi besöker deras högkvarter i Ystads småbåtshamn pågår just planeringen inför den 21 juli. Då är det Sjöräddningens dag och då har man ett arrangemang i hamnen, tillsammans med kollegorna från Trelleborgsstationen. Ett sådant arrangemang innehåller många små detaljer, och det måste vara bestämt vilken enskild person som har ansvaret för vad; högtalare, bord, kaffe, bullar. Vem ska bemanna brandsprutan? Hur länge ska den vara igång – den låter ju en del?
Jan, som varit ute på en segeltur till Kåseberga med sonen, manövrerar sig in på sin plats i småbåtshamnen.
– Jag har haft egen båt sedan 2013, berättar han.
Han har ändå seglat mycket, i hyrda båtar.
Seglat har han gjort sedan barnsben, som sprang runt i Stockholmstrakten.
– Jag hade en sådan hösnuva. Den var ett riktigt handikapp. Ögonen svullnade upp och jag kunde inte göra någonting.
– Min mamma tog mig till doktorn.
Som gav rådet: ”Ni har ju sommarhus i skärgården. Sätt honom i seglarskola!”
Ute på sjön skulle luften vara mer skonsam, var tanken.
– Så mina föräldrar fick köpa en optimistjolle till mig.
Det fungerade.
– Det var en enorm frihet att komma ut i skärgården. Jag kunde ha matsäck med mig och vara ute hela dagar.
– När min kompisar köpte lätt motorcykel köpte jag en H-båt i stället.
Jan är klassiskt skolad på både piano och gitarr; ett annat stort intresse var bilder. Det där tyckte föräldrarna inte var något att riskera en framtid på, så han läste till teleingenjör.
– Jag hade ett jättebra jobb, var ansvarig för mobiltelefonnätets utbyggnad i Stockholm.
Men så mötte han sin blivande fru, och han uttrycker det som så att hon gav honom kraft och mod att satsa på det han helst ville jobba med.
Han valde att utveckla sig på bildområdet.
– Jag lyckades få tjänst som filmfotograf på Sveriges television, arbetade på Rapport i tio år.
Några fotografer fick utbildning i att arbeta i ”hostile zones”, i riskabla omgivningar, fritt översatt.
– Lärarna var gamla engelska militärer.
– Jag tackade nej till Kuwaitkriget och till Bosnien, men jag och en reporter åkte till Kosovo.
Där fick han uppleva farliga situationer, ta skydd för skottlossning.
– Min fru var i sjätte månaden med vårt andra barn – vi hade ett på två år.
– Hon hade ju sett våra reportage, säger han och berättar om hur han i samtal hem försökte ge intryck av att ändå ha sin situation under kontroll.
Men efter en knapp månad i Kosovo bestämde han sig för att en framtid som krigsfotograf inte var något för honom.
Hemkommen igen slumpade det sig så att en farbror tyckte att det var dags att någon tog över hans gård – och eftersom Jan var enda släktingen fick han mer eller mindre order om att bli ny ägare.
Nu låg gården fem mil öster om Östersund, så familjen blev jämtar.
Arbetsmöjligheterna för en tv-kameraman var inte lika talrika i Jämtland som i Stockholm.
– Jag startade ett eget produktionsbolag. Jag gjorde fyra dokumentärer för SVT.
Frun, som hade frisersalong på gården, var också inblandad i filmmakandet:
– En frisör är ofta väldigt bra på att ställa frågor.
Han började så smått också ge sig in på stillbildsfotografering.
– Det hade jag ju hållit på med i hela mitt liv. Men nu gick jag flera utbildningar.
Sedan dess har han bland annat medverkat i flera bokutgivningar i de mest skiftande ämnen – till exempel en om tegelarkitekturen i Skåne.
De skaffade ett sommarhus på Österlen, lite öster om Borrby.
– Jag började frilansa lite på Malmö TV. Vi blev kvar längre och längre varje år. Varje gång vi åkte upp till Jämtland igen grät min fru hela vägen.
Det stod klart för honom att det nog var bäst att bosätta sig i Skåne.
Han berättar att de körde längs kusten från Helsingborg i jakt på ett ställe att bo – när de kom till Ystad och satte sig att äta middag var de rätt trötta på att se på hus.
– När vi satt där och åt så sade vi att här är ju faktiskt riktigt fint.
De följde Ystadspåret.
– Jag gick med i Sjöräddningen när vi flyttade hit. Förutom för att jag älskar havet och sjön så skulle jag ju få lära känna människor med samma intresse, samtidigt som man är med om att göra en god gärning. Att hjälpa människor i nöd känns faktiskt rätt stort.
Han skaffade en liten båt, en snipa.
– Bara för att kunna komma ut.
Han gjorde ett uppehåll i något år. Som nyetablerad här nere måste han lägga mycket tid på att jaga jobb, bygga upp nya kontaktnät.
Han återvände, och tillbringar några timmar i veckan, året om, med att öva olika moment av sjöräddning tillsammans med de övriga drygt 20 frivilliga som är knutna till Sjöräddningen i Ystad. Vecka för vecka gör man också upp vilka som ska ha jouren.
För att rycka ut på Östersjön om det behövs. Så här i semestertider är det fler båtar ute på havet än annars och följaktligen fler som råkar ut för motorhaveri och annat. Men även den lokala fiskeflottan behöver assistans ibland.
Det är inte bara båtfolk som måste räddas.
– En gång i december var jag med och hämtade in en kitesurfare när hans skärm hade gått sönder. Han var kraftig nedkyld.
För två år sedan blev Jan Pontho antagen till att åka med Sjöräddningen och hjälpa nödställda flyktingar på Medelhavet.
– Vi tog upp 401 flyktingar på 14 dygn. Vi slapp hantera döda människor. men alla vi tog upp var traumatiserade, nedkylda, i chock.
Och ja, Jan Pontho har själv behövt ta hjälp av Sjöräddningen en gång. Lite pinsamt, tycker han, eftersom det handlade om en grundstötning, som berodde på ett riktigt hjärnsläpp.
Men hans stolthet var lyckligtvis det enda som tog skada.
Inte hans plånbok, eftersom den som betalat medlemsavgiften till Sjöräddningssällskapet får gratis assistans.
Grundstötningen skedde för övrigt i samma skärgård han seglade ut i för att fly sin hösnuva.
– Jag växte ifrån den. För tio år sedan var den borta.