Hon var navet i familjen

Gunnel Nilsson, Västra Torup, har avlidit i en ålder av 96 år. Hon efterlämnar barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Gunnel Nilsson föddes i Lund den 14 mars 1920. Efter några år flyttade familjen till Smedeboda i Västra Torups församling. Äktenskap ingicks 1944 med Yngve Nilsson, Hissmossa och de bosatte sig på lönebostället i Västra Torup, där Gunnel sedan bodde livet ut. Yngve avled 2000.
Älskade lilla mormor. Nu har hon tagit sitt sista andetag, somnat in med sina nära och kära omkring sig. I det fina röda trähuset med pelargoner i fönstren.
Hon kommer lämna det största av tomrum. En sådan personlighet, en sådan mormor, farmor, mamma, gammelmormor och gammelfarmor lämnar inte detta liv utan att göra starka avtryck. För så är det.
I mitt liv har hon betytt trygghet, stabilitet, kärlek, värme och glädje. Min förebild på så många sätt.
Hon sa att hon nu var trött, att hon levt färdigt. Att hon ville till sin Yngve. Hon sa att hon var lycklig, att hon levt ett fint liv. Hon berättade hur hon ibland kunde stå och titta ut genom köksfönstret på morfar och tänka ”vilken man, tänk att jag fick mina drömmars prins”.
Hon berättade vilken fint liv de levde på gården med alla djuren och all mark som de odlade på. Visst var det slitigt och kämpig ibland, men de klarade sig alltid. Levde enkelt men alltid med barn och barnbarn nära.
Lilla mormor var navet, kärnan i familjen, in i det sista.
Nu får vi klara oss själva. Nu får jag julbaka ensam. Fira jul utan mormor för första gången i mitt liv. Gå på hennes egenvävda mattor i huset med alla julbonader på väggarna, med de putsade mässingsljusstakarna och med doften av nysåpat golv, fur och hyacint.
Nu blir det inte mer kortspel vid köksbordet. Ingen mer spelstatistik som noggrant och konsekvent fördes in i hennes bok.
Nu får vi inte höra henne sjunga sång efter sång. Alla dessa psalmer och gamla visor som hon kunde texterna till. Nu är sista versen sjungen.
Jag fick sitta vid hennes sida. Hon låg som en späd liten fågelunge i sin säng. Rofylld och vacker. Jag höll hennes mjuka hand, smekte hennes kind och sjöng alla hennes favoritpsalmer.
Jag försökte berätta allt det där som man vill ha sagt, men som ändå inte räcker till. Finns inga ord som kan täcka allt det fina som hon betytt för mig.
Nu är det tyst i huset. Katterna får sova i en tom säng, på mormors lakan som fortfarande bär hennes doft. I vedspisen brinner elden än. Värmer huset som plötsligt blev så tomt och kallt.
Nu får livet gå vidare utan mormor. På något sätt gör det alltid det. Tänker på Jacques Werups vackra ord: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”.
Tack finaste mormor. Du är redan saknad!