n Karl Gunnar Zedig – Kalle – har efter en kort tids sjukdom lämnat oss den 17 december, 71 år gammal. Hans närmaste är Britt-Marie, hustru och livskamrat sedan mitten av 60-talet, bror Christer, vänner och många före detta elever.
Kalle blev lärare, på restaurangskolan i Helsingborg. En av dessa gedigna yrkesmän, som aldrig får några stjärnor, aldrig hyllas av näringen, aldrig hamnar i branschens ”Hall of Fame”. Men som fostrat och format kull efter kull av elever, som sedan fått sina utmärkelser och som vi känner från TV och tidningar. En lärare som tog sitt yrke på allvar. En av alla dessa fostrare som skapar en framtid för våra ungdomar.
Kalle och jag levde våra liv parallellt. Studietidens veckoslut som smörgåsnissar på Broby Gästgivaregård. Gymnasietidens sommarlov med ett gäng studiekamrater, säsongsanställda på Tylöhus, nuvarande Tylösands Hotell. Den framsynte källarmästaren på Broby Gästis tyckte att Kalle och jag var ”ämnen” och borde studera vidare vid den då legendariske restaurangskolan Hasselbacken i Stockholm, istället för att ge oss in i den akademiska världen. Hos Tore Wretman och hans restauranger fick vi vår skolning, innan det var dags för militärtjänstgöring. Koktrosschefer på A3 i Kristianstad. Glada dagar i fält med matsedlarna på franska, till rekryters förtvivlan.
Våra yrkesvägar skildes, men aldrig vårt kamratskap. Kalle var med att starta upp Restaurang Svarta Pannan i Helsingborg, med bland annat två studiekamrater från Hasselbacken. En krog där kockarna stod för allt, såväl matlagning som servering och disk. Långt före sin tid.
Med entreprenören Britt-Marie vid sin sida blev det i familjen även hästgård, reklambyrå och den lilla hamnkrogen i älskade Ålabodarna, där de också bodde i många år.
Dock var det lärarbanan som blev hans kall. Kalle var språkintresserad, tog studenten på latinlinjen.
Han var bildad. Bildad på det sätt man blir av nyfikenhet och arvet från föräldrar utan formell utbildning, men med insikt om vad som sker i omvärlden. Pappa Ragnars deklamationer av diktverk har fångat oss alla i kamratkretsen. Sten Selanders ”Vi spelade kula i torget en dag” klingar fortsatt i våra öron.
De senaste åren återknöts våra kontakter, i södra Frankrike. Vi fick ett antal härliga dagar tillsammans över grytorna och under solen, med boule och Bresson. Kalle lämnade sitt kära Menton endast två veckor innan sin bortgång. Han tyckte hans dagliga halvmils morgonvandring kändes tung. Det var en aggressiv cancer som tagit ett grepp.
Alla vi, de nära, skolkamrater, gamla vänner från Broby och Östanå, kull efter kull av restaurangelever från Helsingborg saknar denne lite sturige särling, med sitt stora glada leende.