En svenska som sitter i Tivolitoppen

Personligt Tivoli i Köpenhamn betraktas nog av många som något av det mest danska som finns. Men sedan snart ett år är svenska Elisabeth Milton Hemmingsen en av de tre i högsta ledningen. Hennes tid som konståkare har gett henne viktiga poäng i karriären.

Titeln är kommersiell direktör; tjänsten är ny och innebar att Tivolis ledningsduo blev en trojka.
Hennes fokus ligger på att tjäna pengar; hur Tivoli ska tjäna mer på det man redan gör, hur man ska hitta nya sätt. I planen ingår att bli en helårsverksamhet.
Man skulle ju kunna tänka sig att Tivoli anställde en svenska för att locka fler svenskar.
– Att jag är svensk var nog inte det viktigaste. Min bakgrund i SAS var nog mer avgörande.
Elisabeth Milton Hemmingsen har tjugo år i SAS bakom sig, och har arbetat på många poster. Jobbet har gjort att hon rest mycket och bott längre tider på olika orter, som Vilnius och Frankfurt.
De senaste åren har hon bott i Köpenhamn. Så Tivoli var på intet sätt någon vit fläck på hennes karta när hon fick direktörsjobbet där.
– Jag har haft årskort hit, har alltid tyckt här har varit härlig stämning.

Hon säger att det finns en fundamental likhet med Tivolis verksamhet och den som SAS bedriver. Båda har en vara som säljs just när kunden är på plats. Så det gäller att få dit kunderna, fylla flygplanen, få människor in genom vändkorsen.
– Det vi inte säljer en dag kan vi inte lägga på hyllan och sälja nästa dag.
Att Elisabeth Milton började jobba på SAS hade faktiskt att göra med att hon var konståkare när hon var ung, tillhörde den svenska eliten.
– Pappa var ishockeytränare och tänkte nog att ungen ska åka skridskor.
Satsningen var så pass intensiv att hon redan som nioåring började tillbringa fyra av årets månader i Lodz i Polen, för att få åka för en speciell tränare. En månad i taget var hon där, bodde i familj, hos tränaren eller hos träningskompisar.
– Det var jättetufft till en början, men när jag lärde mig språket gick det bättre.
Det här var på kommunisttiden, innan Lech Walesa och Solidaritet, Polen tillhörde östblocket och var ganska stängt mot västvärlden.
– Det var en helt annan vardag än man var van vid som halvbortskämd svensk unge. Det var kuponger till allt.

– Jag brukade få 200 kronor med mig hemifrån. Den första hundralappen gick åt i taxfreeshopen, den andra räckte en månad i Polen. Jag tror att det var ganska lärorikt att förstå att hemma var hundra kronor ingenting, men där var det mycket.
Hon tillhörde den svenska konståkningseliten i tio år, åkte sitt sista SM 1986.
Genom sin sport fick hon engagemang i skridskoshowen Holiday on ice. I två år turnerade hon i Europa och Fjärran östern.
Sedan följde studier i Uppsala, internationell ekonomi med inriktning på Östeuropa.
Två år in i studierna gick hon och tittade på Holiday on Ice, som var på Sverigebesök. De behövde folk och när de lockade med en Sydafrikaresa mindes hon gamla tider och kunde inte stå emot.
– Det var kul. Men efter tre månader räckte det.
Det kändes helt enkelt inte som förr. Det var ett avslutat kapitel.
– Men det var bra att jag gjorde det, så att jag förstod det.

Hon återvände till Uppsala. Mycket ryska och tyska ingick i utbildningen. Polska kunde hon ju redan, och det gav henne arbete efter examen.
Hon arbetade för ett svenskt företag som sålde utrustning för sotrengöring till koleldade kraftverk. Hon fick själv öppna ett försäljningskontor och bygga upp verksamheten. Som gick bra – kanske för att kraftverksdirektörerna såg en ung svensk kvinna som ett kuriosum i en sådan roll med en sådan produkt, och säkert för att hon därtill lärt sig deras språk, något inte polacker var bortskämda med att utlänningar gjorde sig besvär med.
– Det året gick väldigt snabbt. Det var lärorikt, men hårt.
När så SAS sökte rysktalande civilekonomer slog hon till och kunde börja där 1994.
Åren på SAS avbröts av tre år på Wonderful Copenhagen; 2002-2005 arbetade hon med att profilera Öresundsregionen för turism och företagande. Hon berättar att hon lärde sig mycket av att få parter av olika slag att samarbeta – politiska företrädare, näringsliv och organisationer:
– Och säkra så att alla kände att de fick något ut av det. Kommunikation är viktigt, att tydliggöra målen.

På SAS har Elisabeth Milton Hemmingsen beklätt många positioner; hon har varit chef för SAS verksamhet i Östeuropa respektive Centraleuropa. Senast kommer hon från ett uppdrag som global säljchef för Business to businessdelen.
På senare tid hade det inneburit att tvingas hantera en hel del nedskärningar och göra besparingar, och när det kom ytterligare sparkrav tyckte hon det fick räcka och slutade.
Då dök erbjudandet från Tivoli upp, alldeles i rätt tid; det kändes stimulerande att skifta till en verksamhet där man satsar ganska offensivt de närmaste åren.
– I vår treårsstrategi ligger mycket investeringar. Det ska hända väldigt mycket. Vi ska bygga mycket, vi ska ha en ny stor attraktion klar till april.
I och med att hon har en tjänst som inte funnits förut får Elisabeth Milton Henningsen i mångt och mycket själv fylla jobbet med innehåll, det finns ingen att ta över från.
– Det är alltid spännande att komma utifrån. Vi får se vad jag har med mig i verktygslådan.
Enkelt uttryckt har hon hand om den del av Tivoli som möter besökarna. I snitt ansvarar cirka 1 100 personer inför henne under högsäsong, men en intensiv dag kan så många som 2 000 personer jobba med att ta hand om gästerna.

– En strategi ska kunna brytas ner, så att alla i organisationen ser sitt uppdrag, säger Elisabeth Milton Hemmingsen om sitt arbete.
Som alltså til syvende og sidst handlar om att få Tivoli att tjäna mer pengar. Och eftersom hon nu råkar vara svenska ligger det nära till hands att hon kommer att kasta ut en del krokar åt vårt håll. Kanske för att få skåningarna att tänka mera danskt:
– För en köpenhamnare kan Tivoli fungera på många sätt. Ena dagen kan man gå hit för ett affärsmöte, nästa för att träffa sina kompisar.