LAGRÅD. – Det som är kul är just att få hjälpa till – att vi lär oss något också är en bonus.
Robin Eriksson Göbel är en av 72 juridikstuderande som är aktiva i Juristjouren i Lund, dit vem som helst kan vända sig för juridisk rådgivning.

– Det är väldigt eftertraktat att vara med här, berättar Robin Eriksson Göbel, som själv började i Juristjouren hösten 2014 och numera är dess ordförande.
– Till den här terminen var det drygt 30 som sökte. Vi tog in femton, inte för att de som inte kom in inte uppfyllde kraven, utan för att konkurrensen var så hård.

Juristjouren är en oberoende förening, som drivs av juridikstudenter. Nästa år fyller den 40 år. Dess syfte är att ge kostnadsfria juridiska råd åt privatpersoner och mindre företagare. Ofta handlar det om att berätta vart människor kan vända sig för att få information om det ena eller andra.
– Många är inte medvetna om att myndigheter har informationsplikt, säger Robin Eriksson Göbel.
Rådgivningen är alltså gratis och de som arbetar där är inte utexaminerade jurister, så de ställer exempelvis inte upp som juridiska ombud åt någon. Och de sysslar inte med skatterådgivning.

– Men närmar vi oss deklarationstider är det ändå många som ringer om skatter.
Då får man hänvisa dem någon annanstans med sina frågor.
– Familjerätt är väl det mesta av det vi sysslar med, säger Robin Eriksson Göbel. Äktenskap, skilsmässor, arvsrätt och så vidare.
Det vill säga juridiska frågor av en typ som de flesta kommer i kontakt med någon gång i sitt liv.
Juristjouren ger juridikstuderande en möjlighet att möta verkligheten, utanför böckerna. Som det står på deras hemsida, det ska ”utveckla förmågan att lyssna, analysera och bearbeta människors juridiska och sociala problem”.

– Det är stor skillnad på när man studerar och när någon kommer och ställer en specifik fråga, säger Robin Eriksson Göbel.
– Människor som vänder sig till oss kan ofta vara väldigt upprörda, eller ledsna. Vi måste kunna hantera det.
Han har alltså varit med sedan hösten 2014.
– Jag minns min första vecka här. Jag var supernervös.

Då hade han stöd av att det alltid är en grupp på tre personer som möter den som söker råd.
– Det är alltid någon som kommer på något man inte tänkt på. Man kompletterar varandra.
Robin Eriksson Göbel hittade till juridiken på lite krokiga vägar. Han växte upp i Biskopsgården i Göteborg, en stadsdel som inte präglas av akademisk tradition.

Han gick ett gymnasieprogram med inriktning på ekonomi och marknadsföring och sökte vidare till en reklamutbildning på universitetet i Kalmar.
Han kom in, men han kände trots allt att det här nog inte riktigt var vad han ville syssla med.
– Jag tänkte att jag väntar lite, att om jag är bra nog kan jag ju komma in igen.

I stället arbetade han en tid, bland annat i en godisbutik i Strömstad. Han gjorde en långresa till andra sidan jordklotet, till Nya Zeeland och Australien.
Någon marknadsföring blev det aldrig. Hemma igen tänkte han att han i stället skulle odla sitt språkintresse och började studera ryska i Göteborg.
– Då läste min bästa vän juridik. Ibland satt vi och läste tillsammans, och då hände det att han prövade olika resonemang på mig.
– Jag tyckte att det verkade kul att lära sig argumentera för att få rätt.
Han ville läsa till jurist.
Han berättar att hans gymnasiebetyg var för dåliga för att gå direkt in på juristutbildningen. Men det fanns en introduktionskurs.
– Där testar de vilken känsla du har för juridiken och din förmåga att plugga.
– Jag var bland de tjugo bästa och fick plats på juristutbildningen.

Nu går Robin Eriksson Göbel sin näst sista termin inför examen. Vad har han tänkt göra sedan?
– Jag vet inte, men det lutar åt det affärsjuridiska hållet. Det är ju väldigt, väldigt brett.
Robin Eriksson Göbel bor i studentlägenhet i Lund. Fritiden räcker inte till så mycket mer än Juristjouren, men den tycker han å andra sidan är väldigt rolig att syssla med – och han är övertygad om att hans kollegor tycker likadant.
– Vi är rätt så väletablerade. Folk från hela Sverige ringer.
Eller kommer på besök när man har öppet i källarlokalen på Stålbrogatan.

Jouren har en ambulerande verksamhet också och finns med jämna mellanrum i Malmö, Lomma och Bjärred.
– Det är också väldigt uppskattat.
– Förra året hjälpte vi över 600 personer. Det är ungefär där det brukar ligga.
– Det händer att folk ringer och tackar, kan säga saker som ”Bodelningen gick bra, alla syskonen kom överens”.

Den typen av juridik hör alltså till det som allra oftast hamnar på Juristjourens bord.
Men. påminner Robin Eriksson Göbel, juridik finns överallt:
– En bussbiljett är ju en form av avtal.
För det och det har man rätt att få det och det.
– Juridiken är med oss hela tiden.

Namn: Robin Eriksson Göbel

Ålder: 27 år

Yrke: Studerande

Bor: Studentlägenhet i Lund

Aktuell: Ordförande för Juristjouren i Lund, där juridikstuderande ger kostnadsfri juridisk rådgivning.

DRYCK. Ulf Buxrud var datapionjär; det gjorde att han kunde pensionera sig vid 40 och ägna sig åt sina stora intressen – ett av dem är whisky, som han författat prisbelönta böcker om. Och det stora whiskyintresse som finns i just Sverige kan till stor del bero på honom.

Det var 1981 han och familjen återvände från Stockholm till Malmö, till ett hus på Bellevue sjösida, ett av Malmös mera burgna områden. Då hade han byggt upp en företagsgrupp, Dataanalys Scandinavia, och bland annat lanserat den första programvaran som marknadsfördes globalt från Skandinavien.
– Det finns väl alltid någon som ifrågasätter den typen av påståenden, säger han, men menar att han kan åberopa ett pris för just det.

Programmet det handlade om, TDG-L, användes för att kvalitetskontrollera andra program. Senare kom han med Pathfinder, som också handlade om kvalitetskontroll på dataprogram.
– Jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, är hans förklaring till hur han kunde dra sig tillbaka redan vid 40, ett år efter att han återvänt till Malmö.
Sin huvudsakliga uppväxt hade Ulf Buxrud i Trelleborg och Malmö. Men namnet skvallrar om ett norskt ursprung och sina första tre år tillbringade han mycket riktigt på andra sidan Kölen, i Skien väster om Oslo.

– Släkten har anor sedan 1600-talet. De flesta bor i Norge, men jag räknas faktiskt som familjens överhuvud.
Ulf Buxruds mor var från Trelleborg, med rötter i Brantevik, och det var därför familjen flyttade till Sverige när kriget var slut.
I femtonårsåldern hade han ett sommarjobb på Kockums hålkortsavdelning.
– Det handlade ju om mekanisk datahantering. Men därmed var mitt intresse fött.

– 1961 började jag läsa elektronisk databehandling för IBM; det var väl tänkt att jag skulle bli någon sorts påläggskalv hos dem.
Men i stället gick han över till deras bittraste konkurrent.
– Jag tyckte att de låg ett steg före.
1966, bara 24 år gammal, startade han sin företagsgrupp, gifte sig och flyttade till Stockholm.

Sin fru Birgitta träffade han för övrigt på ett ovanligt sätt. Hans konfirmandgrupp bildade en förening och fortsatte träffas några år. När de beslöt att lägga ner bestämde de att deras kassa skulle lämnas över till konfirmandgrupp som för tillfället var aktuell – han var kassör i den ena, hon i den andra.
Ulf Buxrud hade inga planer på att tillbringa resten av livet på sofflocket när han gick i pension. han ville ta vara på sin nyvunna tid.

– Jag såg det som en möjlighet att ägna mig åt mina tre stora intressen: familjen, resor och min och min frus gemensamma intresse för mat och dryck.
– Vi började systematiskt prova vin. Men jag hade hunnit samla på mig ett ganska stort antal maltwhiskyer och tänkte att det borde gå att prova dem på samma sätt.

Ulf Buxruds intresse för whisky började tidigt. Han berättar att han hade sin första kontakt med drycken när han som tonåring gick på sjön och besökte den engelska sjömansklubben i Abadan i Iran. Både avskräckande och intresseväckande, om vi tolkar honom rätt.
Han skulle alltså lära mer om whisky – och det är några år sedan.
– Jag upptäckte att det inte fanns så mycket litteratur. Nu har det ju exploderat; det verkar nästan som om varenda en som tar ett glas whisky i handen får för sig att skriva en bok.

Men han samlade på sig det som fanns och är mycket stolt över sitt bibliotek, som innefattar runt 220 volymer, däribland någon från 1700-talet.
Han började leda studiecirklar, uppskattar att han undervisat mellan 2 000 och 3 000 personer om whisky.
Och så har han skrivit böcker, ett par av dem prisbelönta. Rare Malts om sällsynta sorter (”den blev utsedd till världens bästa bok om alkohol”), en om japansk whisky.

Ytterligare en bok är på gång, men är än så länge på ett tidigt stadium.
Han skriver på engelska.
– Jag tycker att jag behärskar det bäst. Engelska har varit arbetsspråket för mig hela yrkeslivet.
När man fördjupar sig i ett sådant här ämne handlar det inte bara om hur det smakar. Man lär sig geografi, kemi, historia, kulturhistoria, industrihistoria.
Ulf Buxrud är med i flera framstående sällskap när det gäller gastronomi och whisky, både på lokalt, nationellt och internationellt plan. Han blev uppmärksammad av BBC när han firade sitt 60-årskalas i London med att hålla en stor provning av 50 årgångar Macallan.

Man kan tänka sig att Ulf Buxrud skulle vara efterfrågad som konsult inom olika aspekter på whisky.
– Jag har fått erbjudanden om att bli brand ambassador och liknande. Men jag har velat hålla mig så ren som möjligt, vill inte ha några kommersiella bindningar till whiskyindustrin.
Ett av Ulf Buxruds intressen är alltså resor. Han har besökt 80 länder och alla USA:s delstater. I Florida har familjen ett hus – och dit flyr de faktiskt inte på vintern.
– Vi åker på sommaren. Det var helt enkelt då vi kunde åka hela familjen, när barnen hade sommarlov. Sedan har vi fortsatt med det – och där är inte alls lika trångt på sommaren.

Vi måste för övrigt berätta om det gamla äppelträdet som finns på den Buxrudska tomten. Vid en sammankomst där ska poeten Bo Setterlind ha suttit uppe i trädet och skrivit en dikt.
Husets ägare bestämde då högtidligen och formellt att trädet inte fick tas ner därför att det hade litteraturhistorisk betydelse.

Det respekterar makarna Buxrud, men i en annan trädgård hade nog trädet varit ett minne blott.
Det är sådant man kan kontemplera över ett glas. Men själva whiskydrickandet inskränker sig till någon gång i veckan, berättar Ulf Buxrud. Allra mest uppskattar han rökig whisky, av Islay-typ.
– En del säger att det är som att dricka alkohol ur en askkopp. Men att dricka alkohol ska vara lite plåga också.
Den ska inte gå ner för lätt.

Namn: Ulf Buxrud

Yrke: Pensionär

Familj: Hustrun, Birgitta, två döttrar, fyra barnbarn.

Bor: Villa på Bellevue sjösida i Malmö.

Övrigt: Engagerad i sammanslutningar som handlar om gastronomi och drycker, lagar den mesta maten hemma.

Aktuell: Fyller 75 år den 19 april, men firar inte förrän till hösten.

SÄSONGSSTART. Bertil Nilsson ursäktar sig lite grann när tidningen träffar honom i Hörte hamn. Han har inte hunnit börja ta tag i det här med att göra i ordning båten sin inför säsongen. Men båten är bara en del av det som drar honom till hamnen.

Bertil Nilsson är ordförande i Hörte hamnförening, som äger en av Skånes mindre kusthamnar.
– Vi har hundra medlemmar, med trettio båtar.
Han är ingen gammal sjöbjörn, utan det här intresset har kommit in i hans liv ganska sent.
– För mig handlar det väl inte främst om ett båtintresse. Min drivkraft är lika mycket gemenskapen, att bara komma ner hit, känna sjöluften.

Och att arbeta med hamnens utveckling:
– Jag gillar att arbeta med projekt och processer, försöka få en långsiktighet, hitta vägar till samarbeten.
Bertil Nilsson bor i Skivarp – dit han flyttade 1990 – och berättar att han hittade till hamnföreningen via en bekant som hade barn i samma ålder.
Han är uppvuxen långt från havet.

– Min pappa hade cykelaffären i Tyringe. Han kom halvvägs till en ingenjörsutbildning, men det fanns ingen som kunde betala så att han kunde läsa färdigt.
– Så när jag och min syster växte upp fick vi hundraprocentigt stöd hemifrån för att studera.
– Jag tog studenten 1968 – då hette det ”att läsa i stan”.
Staden ifråga var Hässleholm och hans intressen var matematik och fysik..
– När jag var liten sade jag att jag skulle bli chef för världens starkaste ström.
Han jobbade en kort tid på sjukhus i Helsingborg innan han flyttade till Lund.

På Lunds universitet läste han om matematik, om databehandling, om numerisk analys, statistik.
– Jag jobbade ett och ett halvt år som dataoperatör på Euroc. Sedan tänkte jag att jag ville ha mer med människor att göra och blev vårdare på Råby ungdomsvårdskola utanför Lund.
Även där blev han i ett och ett halvt år.
– Jag bestämde mig för att inte jobba med barn och ungdomar där så många gick vidare till fortsatt kriminalitet. Jag ville arbeta i den vanliga svenska grundskolan.

Han läste in fysik och hade en långtidspraktik på Videdalsskolan i Malmö; han talar varmt om sin handledare där, Arne Dahlman, som han ser som en förebild och inspiratör.
– Jag gjorde en film om alternativ fysikundervisning, om hans arbete med fysiken.
Bertil Nilsson hade ett stort filmintresse. I Lund bodde han i ett gårdshus på Lilla Södergatan, hyrde hela huset. Där visade han filmer, bland annat Roy Anderssons Giliap, med regissören själv på plats.
Hans hem blev också en filmcentral för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft.

Senare flyttade han till Malmö, bodde i närheten av Nobeltorget i tio år. 1978 hade han blivit placerad på Augustenborgsskolan i samma stad.
Sitt filmintresse drev han vidare. Han hade gått med i Folkets Bio redan medan han bodde i Lund; han var ordförande i Sverige i två år och i Malmö var han med om att bygga upp Bian, som i många år huserade i Skånska Dagbladets kvarter.
1996 ställdes han inför ett val. Han hade erbjudande om en rektorstjänst. Samtidigt dök det upp en annan möjlighet; Sverige hade just gått med i EU och Bertil Nilsson fick chansen att arbeta i det så kallade Urbanprogrammet.
Han hoppade på det tåget och jobbade sedan fram till 2013 med olika stadsutvecklingsprojekt i Malmö.

Numera sysslar han i stället med utvecklingsidéer för landbygden, är ordförande för den styrelse som beviljar stöd till så kallade leaderprojekt i Skurup, Svedala, Trelleborg, Vellinge och Malmö utanför Inre Ringvägen.
För han är alltså landsbygdsbo igen. Han och dåvarande frun – de hade träffats genom arbetet i Folkets Bio – hade gift sig 1989.

– Vi letade hus och hittade ett i Skivarp. Vi förälskade oss i murgrönan, tror jag – kanske skulle vi ha tittat mer på insidan …
Här fick de tre barn, en bonuspojke fanns redan.
Och det var alltså via barnen som Bertil Nilsson hittade ner till kusten och den lilla hamnen i Hörte.
Här är han alltså ordförande nu. Här har han nytta av sin tid med urbanprogrammet och Folkets Bio, med den erfarenhet det gett när det gäller ansökningar om tillstånd, bidrag och annat.

För hamnen hade chanserat, så för några år sedan beslöt hamnföreningen att ta nya tag. Genom hundratals timmars ideellt arbete av föreningens medlemmar med stöd från Leaderprogrammet, Skurups kommun och sponsorer har det varit möjligt att utveckla hamnen. Man har fått restaurang Hörte brygga att etablera sig där, ett gammalt fiskarhus fungerade som utställningslokal för konst under påsken och ska sedan bli lanthandel. En bod har gjorts om för att passa fågelskådare som vill se vad som passerar ute på havet. Bryggor har renoverats, och nu letar man finansiering för att kunna rusta upp pirar och pirhuvuden.

Så här nära stranden råder rigorösa bestämmelser för vad man får och inte får göra, så det krävs en hel del kreativitet när det gäller olika lösningar.
Innanför östra piren ligger en rishög; den ska bli valborgsbål, en tradition som hamnföreningen arbetar på att etablera.
På västra sidan om hamnen står ett antal små bodar, som tillhör personer med båtplats. Bertil Nilssons har just blivit klar utvändigt: nu återstår insidan.

Och alltså att få gjort i ordning båten. Det handlar inte om någon större sak, han har en liten öppen båt.
– Jag tänker köpa en ny snurra inför säsongen, säger han om sina planer.
Det kanske för övrigt redan är ordnat när det här kommer i tryck.

Men det är som sagt inte själva båten som är huvudsaken för Bertil Nilsson, utan gemenskapen i hamnföreningen:
– Går man hit och jobbar tappar man inte energi – man får energi.

Namn: Bertil Nilsson

Ålder: 68 år

Yrke: Pensionerad lärare, stads- och landsbygdsutvecklare, företagare.

Familj: Tre barn

Bor: Villa i Skivarp.

Aktuell: Båtsäsongen närmar sig. Bertil Nilsson är ordförande i Hörte hamnförening.
Kuriosa: Uppvuxen i Tyringe och har tagit studenten i Hässleholm.

FORSKARE. Vägen till hennes släkthistoria om farfadern och hans fyra syskon gick via besök i Köpenhamn och New York.
Med ett ytterst målande språk ger journalisten och författaren Barbro Blomberg nu ut dokumentärromanen ”Längtans vals”, som delvis utspelar sig i och kring Laholms kommun och bygger på familjens olika livsöden.

Hemma har hon sedan länge haft ett fotografi på Ludvig. En ung man, tillika hennes farfars bror, som på den tiden hade höga musikambitioner.
– Hans liv har varit en gåta, så bara det var intressant att nysta i, säger Barbro Blomberg.
Det var där funderingarna på att ta reda på mer började frodas.
Att skriva böcker var dock något annorlunda – på ett positivt sätt.
– Som journalist skriver man lite mer av ett beställningsjobb. Att skriva böcker ger mig en chans att uttrycka och utveckla mitt eget språk, vilket passar mig bra, säger Barbro Blomberg.

Men det dröjde till 2013 innan Barbro Blomberg, 72, tog sig tid att gå en utbildning på Lunds universitets författarskola. Det gav nya öppningar efter ett helt arbetsliv som journalist.
– Jag är ju väldigt nyfiken av mig och tycker om att gräva fram saker och ting i och med min bakgrund som journalist, berättar Barbro och fortsätter.
– Dessutom, när jag slutade som journalist var jag inte färdig med mitt skrivande, kände jag.

Att det skulle bli pappans sida hon skulle fördjupa sig i beslutade Barbro sig för långt tidigare.
2010 gav hon ut sin första bok ”Livstystnad – El pacto de silencio”, som handlar om den halvbror hon fick i vuxen ålder i Spanien. En hemlighet hennes mamma gått och burit på under många år.

Det gav en impuls till att tränga mer på djupet i hennes fars anor.
– Jag kände en nyfikenhet inom mig över att jag ville veta mer om min pappas släkt efter det, säger Barbro och fortsätter:
– Det var mycket skrönor i familjen som jag ville få veta om det verkligen stämde och på det viset kunna ta död på ryktena som ingen berättat för mig, så resan med boken har varit väldigt spännande och intressant för min del, berättar hon.
Barbro tog saken i egna händer då viljan överfördes till verklighet.

Hon hade ingen direkt erfarenhet av släktforskning. Men Barbro gav sig den på att luska ut hur hennes farfar och syskon levde på 1800-talets slut och in på 1900-talet. Därför gav hon sig på egen hand över till Riksarkivet i Köpenhamn och även till New York för att forska fram historien om släktingarna som så småningom utvandrade till Amerika
Hemma fanns också åtskilliga brev, vykort och foton som gav ledtrådar.

Farfar Gottfrid lämnade som 40-åring sin fru och tre barn för USA efter att ha drivit Brostorps gård i botten och satsade bland annat på en spritbutik i Brooklyn. Ett beslut som tolv år senare fick sina konsekvenser. Brodern Ludvig, vars liv var musiken, ville erövra USA med operetter och filmmanus efter att förgäves ha försökt komma in på Konservatoriet i Köpenhamn. Den tredje brodern gifte sig med en svenska och drev hotell i New York.

Däremot gav sig deras två systrar Alma och Elfrida aldrig av, utan de två byggde upp ett liv i Sverige. Elfrida hade en sybehörsaffär, först i Veinge och sedan i Laholm, medan Alma i alla år arbetade på ett pappersbruk i Småland. De båda höll kontakten med sina bröder genom brev och vykort.
Det är just dessa två, förutom farfar Gottfrid, som Barbro själv har en relation till.
– Den bild jag har av systrarna var att jag var jätterädd för dem. De var gamla och spröda tanter som ingav respekt, säger hon och skrattar.

En bild hon hade av dem som ung men den blev inte densamma när hon såg dem med vuxna och forskande ögon.
– De var väldigt självständiga och företagsamma kvinnor, vilket inte var så vanligt på den tiden, säger Barbro.
Allt detta ligger nu till grund för boken ”Längtans vals”, där hon med ett skickligt målande språk låter läsaren känna närvaro av svunnen tid där familjens liv utspelas.

Även om Barbro själv aldrig haft Laholm med omnejd som fast punkt har historien gett henne en stark hemmahörighet. Med det håller hon sina anfäders hemmaplan och i synnerhet Båstad högt, där hon tillbringat många somrar i huset som var hennes farfars och de båda fastrarnas. Hennes egna föräldrar bodde i huset fram till 1983.

Det är just i Båstad som boken sluts samman.
– Båstad har alltid varit en trygg och viktig plats för mig, så att vara här i trakten ger mig ett lugn, avslutar Barbro Blomberg.

Namn: Barbro Blomberg

Ålder: 72 år

Bor: I Malmö. Född i Göteborg och har tillbringat många somrar och lov från barndomen upp i vuxenålder i Båstad.

Gör: Skriver, tar hand om kroppen och är aktiv i samhällslivet.

Familj: Särbo, barn och barnbarn.

Intressen: Familj, hund, tango, yoga, resa och vandra.

Hur är jag som person: Nyfiken och optimistisk.

Aktuell: Har nyss gett ut släktromanen ”Längtans vals”.

Samvaro. För 55 år sedan samlades de för första gången i Nävlinge för att tillsammans sy kläder till sina barn och till sig själva. Sedan har de fortsatt att träffas flera gånger i månaden, och än i dag håller syjuntan ”Glada juntan” ihop även om de nuförtiden inte syr så mycket.

Det kan vara Sveriges äldsta syjunta som träffas hemma hos Ulla-Stina Thurban på Vetevägen i Vinslöv denna onsdag. Med sina 55 år på nacken tillhör åtmintsone ”Glada juntan”, som de själva kallar sig, landets äldsta syjunta.
– Jag har läst om någon syjunta som hållit på i 60 år, men det var ett tag sedan och jag vet inte om de håller på fortfarande, säger Kerstin Olofsson som varit med sedan starten.
Det har även tre av de övriga (Ulla-Stina Thurban, Ingrid Andersson och Ingrid Nilsson) som är närvarande just denna eftermiddag, och efter lite överläggning kommer de på att Kerstin Nilsson kom med i syjuntan strax efter premiären hösten 1962. Den sjätte medlemmen, Elsie Persson, har däremot förhinder denna dag.
– Nu är vi bara sex stycken. Det har fallit ifrån på grund av dödsfall och ålder, men vi andra kämpar på, säger Ulla-Stina Thurban och ler.
På bordet har hon dukat fram kaffekoppar och fem sorters kakor, mer får det inte vara.
– Vi bestämde det ganska tidigt så att det inte skulle bli någon tävling mellan oss, säger Ulla-Stina.

När syjuntan bildades i Nävlinge och byarna där omkring hösten 1962 var det dels för att de skulle sy till kläder till sina barn och sig själva, dels för att de som unga och nygifta skulle träffas.
– Då var vi väldigt aktiva med att sy kläder och göra olika handarbeten, men nu håller vi mest på för att träffas. Fast det är lika viktigt det, att hålla igång det sociala, säger Ulla-Stina och får medhåll av de andra.
– Vi har ju svårt att trä tråden så då är det svårt att sy, säger Kerstin Nilsson.
Under årens lopp har samtalsämnena förändrats precis som produktionen under träffarna.
– Först var det barnen som diskuterades och när de började bli stora pratade vi ofta om resor, och nu är det sjukdomar vi pratar om, säger Ulla-Stina och skrattar.
Och många skratt har det blivit genom åren, och det är också en förklaring till namnet ”Glada juntan”.

– Vi har väldigt roligt tillsammans och skrattar mycket, säger Ingrid Nilsson.
– Det är därför vi har så många skrattrynkor, säger Ulla-Stina och levererar ett nytt skratt.
Även om det är mycket skratt och att det mestadels varit glädje har de varit ett stöd för varandra under tider när det varit jobbigt. Deras syjunta har även haft det goda med sig att deras barn umgås, och nu är det även en del av barnbarnen som umgås..
– Barnen har ju fått vara med mycket, men de har nog tyckt att det var roligt, säger Kerstin Olofsson och berättar att de även gjort resor till Stockholm och Paris tillsammans.

Trots att de allihopa har passerat 80-årsstrecket har de inga planer på att sluta träffas.
– Nej. Tidningen skrev om oss när vi firade 25 år och då sa vi att nästa gång ni skriver om oss så går vi med rollator och det stämmer ju nästan, säger Kerstin Olofsson och fortsätter.
– Det har blivit många koppar kaffe för oss och det bli nog några till.

SCENLIV. Kläddesignern Robert Larsson fick chansen och tog den. Nu turnerar han som dragshowartist med After Darks 40-årsjubilerande föreställning ”This is it”.

Landsbygden har alltid varit en betydelsefull plats för Robert Larsson, 29.
– Jag är en person som längtar till landet. Möjligheten att ha häst, höns och även rådjur bakom knuten hade varit väldigt mysigt och fridfullt, säger han.
– Men när jag bor som jag gör, i lägenhet med balkonglåda, får jag simulera den känslan genom att pilla lite med blommorna, berättar han och skrattar.

Genom musikaliska föräldrar blev det mycket underhållning för honom. Dels var han med i den lokala teaterföreningen som barn i flera uppsättningar, som till exempel i Dracula.
Familjen lämnade Veinge och flyttade till en gård i skånska Örkelljunga.
Men det var när Robert själv flyttade till Helsingborg som musiken tog vid mer på allvar – framför allt bakom scen.
Han utbildade sig där till skräddare och kläddesigner på Rönnowska gymnasiet.

När hans lärare fick en förfrågan av dragshowgruppen Champagne safari, som sökte en kläddesigner, var det just Robert Larsson som kom på tal.
– Läraren sa att om det är någon som det skulle passa som handen i handsken, så skulle det var jag, säger Robert stolt och fortsätter:
– Det stämde utmärkt. Jag trivdes med det direkt.

Ett jobb han lyckades med. Året efter saknades det en artist i uppsättningen och frågan gick till Robert, som tackade ja.
Ett erbjudande han tog på största allvar och han repeterade framför tv:n inför sin miniaudition.
– Jag tittade en del på dvd från gamla uppsättningar för att lära mig koreografin. Det blev så pass mycket så att dvd-skivan blev utsliten, säger Robert och skrattar.

En annan utmaning var att se kvinnlig ut i dragshowkostymerna. Den utmaningen tog han på allvar. Så allvarligt att han tillsammans med ensemblen gick ut på mingelkväll i Helsingborg i kvinnokläder och högklackat.
– Jag var med för att få en större inblick i vad som krävdes för att få en manlig kropp att upplevas som mer kvinnlig i kostym. Att få till höftrörelserna med mera var inte det lättaste, men det var en väldigt nyttig erfarenhet.

Ju mer varm i kläderna han blev, desto fler ledande roller fick han. Vid ett tillfälle satt After Darks Christer Lindarw i publiken. Han blev imponerad av Roberts scenuppträdande, vilket medförde att frågan om att vara med i After Darks jubileumsföreställning kom upp.
– After Dark är det största som dragshow-Sverige har, så det var en stor ära att bara få frågan. För mig var det inget att tveka på.
Sedan 2016 har Robert Larsson varit en del av After Dark och fått gestalta Lasse Flinckmans paradnummer Cabaret Paris under föreställningarna.

– Man kan aldrig ersätta någon som han, utan får plocka godbitarna och göra det på sitt sätt, menar Robert och fortsätter:
– Man lär sig hela tiden av andra, både från dem som är framför och bakom scen.
– Men är det någon man kan ”apa efter” så är det Christer. Det finns mycket att lära sig av honom. Det är en ikon i dessa sammanhang, så man måste ta chansen när man har en sådan läromästare nära till hands som Christer Lindarw, säger Robert.

Med glitter och glamour på scen och en färgsprakande uppsättning är Robert en i ensemblen som underhåller publiken.
– Det är som Christer säger: ”Man skulle kunna sälja VIP-biljetter bakom scen också. Det är inte bara på scen allt händer, utan även bakom.
Engagemanget på scen är också djupare än så. Med hjälp av dragshow har flera lättare att komma ut och visa vem man egentligen är.
– Det är väldigt inspirerande och jag är stolt över att få vara en del av detta med att kunna öppna dörrar för andra och visa på rätten att vara sig själv, berättare Robert med en berörd röst.

Sverigeturnén med 40-års jubilerande After Dark avslutas i mitten av maj i Sundsvall. Till hösten är det nypremiär på Oscarsteatern i Stockholm. Då står Robert Larsson åter på scen. Men efter det sista glädjefyllda numret med After Dark vet han inte vad som väntar.
– Det är ett hårt arbete som krävs för att vara dragshowartist. Min vision för framtiden är att hitta samband med scenen. Det behöver inte vara på scen, utan med min skräddarutbildning har jag ytterligare en fot att stå på. För mig är det lika fantastiskt att jobba bakom scen som på scen, så vi får se vad som händer efter detta. Det får tiden utvisa.

Namn: Robert Larsson

Ålder: 29

Bor: I Helsingborg. Född och uppvuxen i Veinge.

Familj: Mamma Eva-Mari, pappa Sven- Olof, två systrar Louise, 36, och Veronica, 26,

Gör: Dragshowartist

Intressen: Dragshow, umgås med vänner och bekanta, film och musik.

Sådan är jag som person: Lojal och extremt envis.

Aktuell: Är med i After Darks 40-års jubilerande föreställning ”This is it”.

Köpman Eric Jedhammar i Hässleholm har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev 91 år. Med honom har en verklig profil bland stans handlare gått ur tiden.
Tillsammans med hustrun Brita drev Eric Jedhammar under flera årtionden företaget Erics Manufaktur. Smålänningen och småländskan – båda från bondemiljö – gifte sig 1956 och kom efter ett år som handlare i Traryd till Hässleholm 1958. Där startade de då sin första affärsrörelse, i målarmästare Lundbergs lokaler vid Godtemplaregatan. Då handlade det om barnkläder.
Snabbt blev ”Erics” ett begrepp bland många barnfamiljer. Flytten från Traryd till Hässleholm blev verkligen ett lyft. Efter bara några år fick Erics större och bättre lokaler på andra sidan gatan. Sortimentet utökades från kläder för barn och ungdomar till att även omfatta konfektion för damer och herrar. Det blev ännu mer arbete.
Eric hette som ung Nilsson i efternamn. Hans far var både snickare och bonde. Eric arbetade först i en lanthandel i hembygden men kom via sin mor, på ett skrädderi, in i klädbranschen. Brita från Ljungbytrakten jobbade först inom vården och sedan i tidningsbranschen, innan hon 1956 gifte sig med Eric Nilsson. De unga makarna insåg tidigt, att den framtida handeln skulle komma att flytta bort från landsbygden och i stället utvecklas i städer och andra tätorter. Brita hade redan då sin bästa väninna i Hässleholm. Därför kändes det naturligt att flytta till Göinge.
Sömnad, tillverkning av skärp. Maskning av nylonstrumpor, damkjolar, förkläden, lakan, försäljning av stickade varor av olika slag, byxor, jackor, rockar, kostymer … Ja, mycket kom och gick under de arbetsfyllda bortåt 60 åren, innan dottern Annika lade ner det allra sista av Erics för bara något år sedan.
Efter 50 år i branschen, i Hässleholm, konstaterade Eric Jedhammar i en intervju i Norra Skåne, att klädmodet inte längre riktigt var som förr:
”I dag kan man ha på sig vad man vill”, förklarade den rutinerade köpmannen då.
Eric Jedhammar arbetade i butiken och företaget upp i hög ålder. Han och Brita slet tillsammans under mer än 50 år. Eric var en bit över 80, när han gjorde sin sista arbetsdag. Brita jobbade nästan heltid, tills hon var drygt 80 – och i år ska hon bli 86. Makarna byggde hus på Östervärn i Hässleholm 1966.
Den avlidne köpmannen tyckte om att dansa och att resa, men han jobbade nästan alltid. Butiken hade kunder från både stad och land. Periodvis var medelålders kvinnor den största kundgruppen. Erics betjänade flera generationer.
Under åren fanns Erics på cirka tio olika platser: Godtemplaregatan, Finja, Maxihuset i stan, flera adresser på Första Avenyen, Östergatan och så vidare. Kunderna hittade alltid dit.
Närmast sörjande är hustrun Brita, barnen Mats, Marie, Annika och Anders med familjer, barnbarn samt övrig släkt.

LAGARBETE. – Om hon hade varit fotbollsspelare hade man sagt att hon har bra speluppfattning.
Det är omdömet som Anders Mårdell ger om sin ledarhund Nera.

Den sista onsdagen i april har utsetts till den internationella ledarhundsdagen. För att uppmärksamma det arbete som ledarhundar och deras lärare utför – och för att visa på sådant som gör det svårt för hundarna att göra sitt jobb.
Nera är en labrador retriever och bor i Eslöv tillsammans med sin husse Anders Mårdell och hans sambo Catrine Heinestam.

– Det är inte jag som äger Nera, utan Synskadades riksförbund. Jag har så kallad dispositionsrätt, förtydligar Anders Mårdell och berättar vidare att det numera bara är renrasiga labradorer som tränas till ledarhundar.
– Det är omdiskuterat, men nu är det så. Men storpudlar fungerar uppenbarligen bra om man är allergiker.
Nera är tre och ett halvt år gammal. Hon, som andra ledarhundar, valdes ut ur en valpkull.

– Sedan bor hunden hos en fodervärd i drygt ett år. Där får den ingen specialutbildning, utan uppfostras helt enkelt till en lydig hund, säger Anders Mårdell.
Sedan följer tio månaders specialutbildning – Nera är dresserad av en person i Sollefteå – innan hunden matchas med en synskadad som den ska arbeta med.
Nera är Anders Mårdells andra ledarhund. Den första gick han inte så bra ihop med:

– Min första hund skulle nog, med facit i hand, inte ha blivit ledarhund. Den var aggressiv mot andra hundar – det blev farligt för alla. Efter ett och ett halvt år gav jag upp.
Då kom Nera in i hans liv. Hon är också nyfiken på andra hundar, men med en mer positiv inställning – och på ett mer hanterbart sätt.
Och, säger Anders Mårdell, de flesta hundägare respekterar att det är en ledarhund som har ett arbete att sköta och inte ska störas – för övrigt ska inte heller människor börja hälsa på och kela med en ledarhund när den har sin sele på, vilket är tecken – även för den själv – på att den är på jobbet.
– Eslövsborna är väldigt duktiga på att ha koll på sina hundar över huvud taget, flikar Catrine Heinestam in.

De flyttade till Eslöv lite för jul 2015. Då kom de närmast från Stehag.
Anders Mårdell är född i Uppsala, men flyttade som tioåring till Umeå, när hans far blev universitetsdirektör där.
Han studerade ekonomi i Umeå och är auktoriserad revisor.
– Jag har varit gravt synskadad i tio år, berättar han.

Han förlorade synen på ena ögat i en olycka när han var ett år.
– Så för tjugo år sedan fick jag näthinneavlossning, och den har återkommit. Man skulle kunna säga att jag är sönderopererad.
Synen blev sämre och sämre; han berättar om hur han i det längsta försökte följa sitt favoritlag Chelsea på tv, men till slut tvingades ge upp.

– Jag ser skillnad på ljus och mörker. Är det väldigt bra ljus ser jag färger, men inte former.
Det kan leda till situationer som när han stod och väntade vid sin sambos röda resväska – men det visade sig vara en brandpost.
Till Skåne kom de för sex år sedan, från Umeå. Att de flyttade söderöver berodde till stor del på Anders Mårdells synskada.

– Framför allt ville vi ha mindre vinter – snö är besvärligt för en synskadad. Och ridmöjligheterna för Catrine var mycket bättre här.
Firman som Anders Mårdell arbetade på har kontor i Lund också; annars tror han att det som synskadad hade blivit svårt att få jobb som revisor.
– Det bygger mycket på lång erfarenhet, säger han om hur arbetet är upplagt.
Han tar sig till jobbet med färdtjänst. Visst, säger han, han och Nera hade kunnat klara varje enskild sträcka själva om de tog tåget. Först gå till stationen i Eslöv, sedan ta tåget till Lunds centralstation och sedan därifrån till arbetsplatsen med buss. Men det skulle ta en väldig tid.

Men han går av lite innan de är framme för att han och hunden ska få en promenad.
Anders Mårdell jobbar numera halvtid.
– Det var ganska deppigt, säger Anders Mårdell om den första tiden som halvtidsjobbare.
Då beslöt de att skaffa hund.
– Den var ett jättebra sällskap för mig. Det var en flatcoated retriever. Väldigt lugn och lydig, hon funkade nästan som en ledarhund. Det var bra att gå bakom henne – hon gick ju inte på något.
Så fick han erbjudande om en ledarhund och är nu alltså inte på sin andra.

Vi följer med honom och Nera på en tur kring Trollsjön i Eslöv. Det är ingen trevande promenad – faktum är att undertecknad har lite svårt att hänga med när de båda andra drar iväg.
– Man ska tänka på att en ledarhund är ett förflyttningshjälpmedel, inte ett orienteringshjälpmedel, säger Anders Mårdell.
– Hunden vet ju trots allt inte vart jag ska, även om den förstås lär sig vart vi brukar vara på väg när vi går en viss väg.

Anders Mårdell har svårt att jämföra tillgängligheten i Eslöv med andra orter.
– Men åtminstone i den här stadsdelen är det rätt tydliga trottoarkanter.
Hundarna är tränade att markera att här är en kant, eller stanna vid ett övergångsställe. Men det där med att ledarhundar vägrar gå mot röd gubbe ska man inte tro på, enligt Anders Mårdell – även om hundar som hela tiden arbetar i en viss miljö säkert ändå an koppla ihop visa saker som man inte uttryckligen lär dem.

Hundar betonar att hundar är individer:
– Att bo i Stehag och på Östermalm kräver kanske helt olika egenskaper.
Sin Nera beskriver han som väldigt smart.
– Hon är bra på att läsa situationer, tar många egna beslut, som är väl genomtänkta.

– Men hon kan bli bekväm av sig, ta genvägar när hon förstår vart vi är på väg.
Anders Mårdell har testat en app som ska hjälpa synskadade att hitta vägen. Det sker via en röst i hörsnäcka och han tycker att den är en bra hjälp; i morgon, den 27 april, ska han och fyra andra synskadade testa gps-navigering i Malmö.

Namn: Nera

Ålder: 3,5 år

Yrke: Ledarhund

Familj: Husse Anders Mårdell och matte Catrine Heinestam.

Bor: Lägenhet i Eslöv.

Hobbyer: Tycker om att bära omkring skor.

Övrigt: Av rasen labrador retriever.

Karakteristik: Smart, kelsjuk – men ska inte störas när hon arbetar.

Aktuell: Den sista onsdagen i april är Internationella ledarhundsdagen.

n Ludvig Nagenius, som bor i Gullbrandstorp, har varit på påskfirande hos farmor och farfar i Osby. När han var där passade han på att rita ett fint påskägg. Som tack för teckningen skickar vi boken Hugo och kepsmannen av Christina Lindström till honom.

n Fina vårblommor i solsken har Wilma Nagenius ritat när hon var och firade påsk hos farmor och farfar i Osby. Wilma bor i Gullbrandstorp. Som tack för den fina teckningen skickar vi boken Miras Martin av Anna Ehring till Wilma.

OMSTART. Efter mer än 20 år inom försäljningsbranschen beslutade sig 48-åriga Petra Lilja för att byta bransch. En ettårig lärlingsutbildning senare har hon nu öppnat en egen frisersalong för hundar, ett beslut hon inte ångrat.

Petra Lilja har alltid haft ett genuint djurintresse där det framför allt har handlat om hästar och hundar, och sedan februari i år har detta intresse också tagit klivit in och blivit en stor del av hennes yrkesliv.
– Jag tänkte att jag skulle göra något helt annat och jag har inte ångrat mig en sekund, säger Petra Lilja mellan klippningarna av två hundar.
För från att i stort sett alltid jobbat med försäljning och marknadsföring i olika former och träffat många människor dagligen har Petra gjort helt om till att ha sin verksamhet hemma i familjens ombyggda garage och i stort sett bara träffa hundägarna som kommer för att få sina hundar klippta.

– Ja, det är en helomvändning kan man säga. Men jag träffar ju lite folk här också och har lite kundkontakt kan man säga även om det inte är som tidigare. Annars är det bara jag och mina hundar, men jag trivs med det, säger Petra Lilja som under ett års tid gått som lärling hos Louise Ekblad på Svedala hundtrim.
Intresset för att byta yrkesbana har kommit smygande. Under åren har Petra många gånger fått hoppa in och klippa hästar och då har intresset vuxit för att även ta sig an de mindre fyrfota vännerna. När familjen sedan skaffade sig dvärgpudeln Hedda växte sig tankarna på karriärbyte än starkare.

Den årslånga utbildningen innefattade allt hon behövde för att kunna starta upp egen verksamhet, men även om hon är igång sedan drygt två månader räknar hon sig inte som färdigutbildad. Långt därifrån.
– Jag utbildar mig kontinuerligt i olika raser för det gäller att hålla sig à jour. När man klipper en hund gäller det hela tiden att utgå från just den rasen för alla ska klippas på sitt speciella sätt, säger Petra Lilja som haft en stadig kundkrets sedan hon slog upp portarna till Hessle hundfix som hennes företag heter.

– I början har det varit mycket hästfolk som kommit hit, men sedan har det spridit sig och det kommer hit hundägare som bor en bra bit bort. Gör man bara ett bra jobb så brukar de inte bry sig om var man finns, säger Petra och ger exempel på hur många hundägare brukar resonera.
– Först kommer barnen, sen kommer hunden och sen kommer mannen. Många är beredda att lägga hur mycket pengar som helst på sin hund, säger hon och skrattar.

Att ha företaget på hemmaplan ser Petra bara fördelar med.
– Här kan jag släppa ut hundarna och rasta dem som jag vill när de är färdiga och väntar på sina ägare. Sen har vi kunnat bygga om lokalen här exakt så som jag vill ha den, säger Petra under tiden hon tvättar den ettåriga shih tzu-blandningen Signe inför hennes klippning.
Än så länge är hundklippningen ingen heltidssysselsättning för Petra, men drömmen är att det ska bli så.
– Det tar tid att bygga upp verksamheten, men visst är det drömmen, säger Petra Lilja.

Dan Glans, som för den stora allmänheten kanske är mest känd för sin 7:e plats i finalen på 3000 meter hinder vid Olympiska Spelen i Montréal 1976, fyller 70 år i dag den 2 maj.

Dan växte upp i Tyringe, där hemmet låg vackert beläget i östra delen av samhället och granne med idrottsplatsen Tyrs Hage. I unga år lekte Dan ”idrott” på en öppen plats alldeles inpå husknutarna där han tillsammans med andra ungdomar hoppade höjd, stötte kula, kastade spjut, spelade fotboll med mera. Nödvändig utrustning bestod i vad som fanns till hands.
Efterhand blev det ganska naturligt att närliggande idrottsplatsen Tyrs Hage tog över som bas för idrottsutövandet. Tyrs Hage var, för den tiden, utrustad med fina kolstybbsbanor varför idrottsplatsen blev som ett andra hem för den löpintresserade ynglingen.
Med målsättningen att skapa något för samhällets idrottsintresserade ungdomar startade fadern Kay Glans tävlingen Långkampen som bestod av 18 friidrottsgrenar inklusive terränglöpning. Viktigt var att alla deltagare skulle känna sig delaktiga och sedda under tävlingsmomenten varför resultaten mättes, klockades, kommenterades och protokollfördes noggrant.

Som pojke och junior tävlade Dan både inom banlöpning, terränglöpning och längdåkning på skidor och nådde fina framgångar. Första hinderloppet genomförde han som junior på Götalandsmästerskapen i Karlskrona. Dan, då 17 år, sprang in på bronsplats. Att det bara var tre deltagare betydde mindre då friidrottsledare med öga för talanger noterade att här fanns ett ämne till en kommande hinderlöpare. Året efter deltog Dan i SM för juniorer där segraren hette Anders Gärderud. Dan och Anders skulle senare bli mycket goda vänner.
Vid mönstring till militärtjänstgöring ”konstaterade” en läkare att Dan hade svagt hjärta. Dan, då 18 år, blev frikallad och slutade helt med löpning under tre år innan han bestämde sig för att göra en ny läkarundersökning hos en specialist i Malmö.
Efter undersökningen tittade läkaren med bestämd blick på Dan och sa: ”Det här är synnerligen allvarligt! Att en militärläkare kunnat göra en sådan felbedömning”. Undersökningen i Malmö visade klart och tydligt att Dan hade ett ovanligt starkt hjärta.
Träningen kunde nu återupptas och det var faktiskt orienterarna i Tyringe som ”pushade” på. Fyra år senare, år 1972 när Dan var 25 år, blev han uttagen till sin första landskamp. Det var en landskamp mot Norge och Dan mötte flera av världens bästa löpare på distansen 3000 meter hinder. Landskampen sändes i TV och Dans ambition var att visa Tyringeborna att han hängde med världseliten. Med tiden 8 minuter och 37 sekunder gjorde Dan sitt livs lopp. Det blev en tredjeplats och den tredje bästa tiden någonsin av en svensk löpare och loppet blev det internationella genombrottet för hinderlöparen Dan Glans.

Efter det internationella genombrottet ökade Dan träningsdosen markant. Längre distanser löptes och tre träningspass per dag blev rutin.
I den berömda finalen på 3 000 meter hinder vid Olympiska Spelen i Montréal 1976, då Anders Gärderud tog guld och satte världsrekord, sprang Dan in på en meriterande 7:e plats. Dans tid 8.15.32 var personligt rekord.
När detta skrivs, april månad år 2017, innehar Dan fortfarande tre svenska rekord. På 3 000 meter ”slätt” med tiden 7.42.24. På 20 000 meter med tiden 1.00.17 och på en timmes löpning med distansen 19 897 meter. De två senare rekorden satta i Malmö år 1975.
Dan tog sitt sista SM-guld vid 37 års ålder, terränglöpning 4 km, därefter placerade han tävlingsskorna på hyllan. IFK Helsingborg och Malmö AI är klubbar Dan har representerat. Idag håller han fortfarande på med löpning men det är mest för välbefinnandet och för att det är avkopplande att komma ut på löpslingorna i skogen.
Minnen från karriären som elitlöpare som etsat sig fast är naturligtvis OS-finalen i Montréal samt de fantastiska Finnkamperna. Karriären medförde också resor till länder och tävlingsplatser i hela världen. Dan har besökt nittio (90) länder vilket väckt hans intresse för resor och för att träffa människor.
Dans engagemang inom friidrotten finns idag i Tyringe SK-69 som bland annat arrangerar Lillkampen. Här får barn mellan fem och tolv år prova på tio friidrottsgrenar. De som genomför nio grenar får medalj och diplom. Resultaten är inte det viktigaste utan alla skall känna sig delaktiga och betydelsefulla i föreningen.

Allas vår Olle Carlsson har slutat sina dagar.
Han var född i Skyrup och var sin hembygd trogen hela livet. Min man och Olle mönstrade på I6 i Kristianstad så de har känt varandra länge.
Olle var en bygdens man, kunde allt om Matteröd och speciellt om kyrkan var han enastående, kunde allt om det som var utfört under alla år.
Han var kyrkan trogen i många år och var kyrkovärd ett antal år, samt hade förtroendeuppdrag i många år.
På 70-talet var det liv i alla våra föreningar, Centern och LRF var livaktiga i Matteröd. Många fina utfärder med buss till olika ställen gjordes och även till Danmark. Det var så fin gemenskap och hela familjen var med. Centern anordnade även fester med middag och dans då många var inbjudna. Alla var glada och roligt hade vi. Vidare var vi och gick Skåneleden på hösten, på olika platser dit vi åkte buss.
Olle var också duktig i hembygdsföreningen, ställde upp för alla föreningar genom lantbruket, samt hade kurser genom näringen vidare träffades vi hemma hos varandra.
I vår syförening i Matteröd ställde han upp vid dragningar av alla lotterier med mera. Vi hade så fin gemenskap genom hela livet.
Åren går fort och tiden rinner iväg. Vi blir gamla och drabbas av sjukdom, som sätter sina spår på vår hälsa. Ja, livet förändras hela tiden.
Vi önskar dig en skön vila som graven ger. Avskedets stund är svår för oss alla, men fina minnen finns kvar.
Vårt sista tack och farväl, Olle!

Som tidigare meddelats har Viking Svensson, Hallaryd, avlidit i en ålder av 94 år. Närmast anhöriga är dottern Ewa med maken Kent i Helsingborg, barnbarnen Lii, Nina och Mia med familjer bosatta i St Malo, Frankrike samt Stockholm.
Viking Svensson växte upp i en familj där fadern var byggnadsmästare. Han hjälpte sin far i unga år och som 16-åring startade han egen tillverkning av saftställ i snickerifabriken.
Han kom tidigt i kontakt med musiken och under många år spelade han slagverk, trumpet, klarinett och violin i olika orkestrar.
1946 byggde och öppnade han café och konditori. Han gifte sig med Siri Nilsson 1947 och de drev rörelsen tillsammans fram till 1975. Där anordnades även olika slags tillställningar som kalas och begravningar. Under åren 1949 till 1952 fanns även en mjölkaffär i företaget. Mejeriprodukterna hämtades på Mejeriet i Hallaryd och såldes sedan i en del av rörelsen.
Viking Svensson byggde en minigolfbana och denna blev en naturlig populär samlingspunkt i samhället. 1954 till 1960 drev de servering i Hallaborg.
Fotboll var ett stort intresse och han spelade under många år fotboll som center för Hallaryds IF. Han var också aktiv i lokalrevyn ”Plock 12:an”, där han var delaktig med att skriva visor och sketcher.
Under en tid arbetade Viking i Finspång och i Lund som kontrollsynare. Han sålde även försäkringar för Förenade framtiden. Under en period skrev han notiser om lokalfotboll för tidningen Norra Skåne.
Viking var Hallaryd trogen i så gott som hela sitt liv, han var en sann kämpe för dess utveckling.
Föreningslivet stod honom varmt om hjärtat och han var aktiv i många olika föreningar under årens gång. Han startade Hallaryds gatubelysningsförening på 60-talet och var en av initiativtagarna till Hallaryds sockenråd. I dessa föreningar var han även ordförande under en viss tid så även i släktföreningen från dess start 1986 och fram till sin död.
Han var aktiv i studiegruppen Hallaryd förr och nu, medlem i Hallaryds idrottsförening, Frysfacksförening och Hembygdsförening, där han har haft olika uppdrag.
På äldre dar blev han intresserad av dialekter och då speciellt ”hallaryska”. Han dokumenterade detta för kommande generationer.
Inget var honom främmande. Han skaffade dator tidigt och med nyfikenhet följde han där de lokala nyheterna som världsnyheter. Han såg även till att skypa, vilket han lärde sig använda trots sin höga ålder, med sin familj som var spridda runt om i världen.

Det vimlade av folk på stan när det var Citylördag i Hässleholm.
Mitt bland karuseller, psalmsångare, dansuppvisningar, hundar och matställen fanns förstås Norra Skåne på plats och utlyste en teckningstävling för alla barn.
Temat var ”Våren” och vi har nu dragit fem vinnare som alla får ett presentkort á 200 kronor på Nisses. Vinsten kan hämtas i Kundtjänst på Norra Skåne, vardagar mellan 8 och 13.
De lyckliga vinnarna heter Lovis Gustavsson, Lowa Löfgren, Emy Karlsson, Tilda Magnusson och Dexter Dolk och idag visar vi deras fina vårinspirerade konstverk.

Vi passar samtidigt på att inspirera alla barn att skicka in sina vårteckningar till oss. Alla publicerade bidrag belönas med en bok, så glöm inte skriva för- och efternamn, ålder och adress. Skicka till:
Norra Skåne,
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Våren är ljuvlig! Solen lyser och blommorna har slagit ut.
Visst bli man glad i hjärtat av Haley Dolks fina vårteckning? Haley bor på Hasselkroken i Hässleholm och som tack skickar vi henne boken Amy, Aron och anden, av Ulf Stark och Per Gustavsson.
Vill du också ha en bok?
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar till oss. Publicerade bidrag belönas med en bok. Glöm inte skriva ditt namn, ålder och adress.

Skicka till:
Personligt
Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Som 35-åring blev han blind på båda ögonen efter komplikationer på grund av sin diabetes. Han vill visa att ingenting är omöjligt och det lever Patrik Olsson för. Nu kommer han som första blinda person att ta sig an Tough Viking, en militärisk hinderbana.
– Jag är den blinde och min ledsagare är styret, säger Patrik, som är med för att samla in pengar till organisationen Kostfonden.

Redan som fyraåring drabbades Patrik Olsson, som då bodde i Västra Torup, av diabetes. Men som 35-åring förändrades livet totalt för hans del. Efter höga och svängiga sockervärden blev han blind på båda ögonen.
– Första tanken var att ta livet av mig. Men så har jag ju en son som behöver sin pappa. Så de tankarna försvann rätt snabbt, som tur var.
Patrik valde livet, men tvingades sluta jobba som laboratorietekniker i Stockholm. Dessutom grusades framtidsplanerna: att ta över sin pappas verksamhet i södra Sverige som laboratorietekniker.
– Att missa det jobbet var det värsta med att ha blivit blind. Det är något som tagit mig väldigt hårt, berättar Patrik sorgset.
– Jag hade hela min karriär utstakad framför mig och så på ren svenska sket det sig fullständigt. Mitt liv rasade totalt när synen försvann.

2015 kom nästa hårda slag, då hans flickvän, som också hade diabetes, avled av njursvikt efter att inte ha klarat av sin andra transplantation på Lunds universitetssjukhus.
– På onsdagen hann vi säga att vi älskade varandra, men på fredagsmorgonen var hon inte med längre, säger han medan tårarna rinner ner för kinderna.
– Det är för djävligt. Förra gången jag gick ut härifrån blev jag blind. Denna gång hade jag förlorat min flickvän. Detta för att många inom sjukvården säger att man kan äta vad man vill, bara man tar insulin. Så är det inte.

Bara några månader tidigare startade paret ”Smarta diabetiker”. En ideell rörelse med 18 000 medlemmar som stöttar och inspirerar varandra för ett liv med eller utan diabetes.
– Ingen ska behöva få vara med om något sådant här och hamna i den situationen som vi gjort. Att det drabbat mig och min dåvarande flickvän är ingenting att göra åt i dag, men man vill ju hjälpa andra så att det inte händer fler.
Patriks positiva vilja med att hjälpa andra speglas i hans drivkraft.
– Själv tycker jag att man ska vara öppen med sin sjukdom, så jag brukar säga: ”Hej, jag heter Patrik och jag är blind”, när jag presenterar mig. Ju fortare man accepterar sin sjukdom ju snabbare blir det lättare i längden, säger han och fortsätter:
– Jag är villig att hjälpa andra synskadade. Tidigare har jag visat världen att jag har varit Sveriges blindaste dj. Nu tänker jag bli den första blinda i världen att springa Tough Viking. Jag vill visa att ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid för mig.

Ett projekt han gör i första hand för att samla in pengar till den ideella oberoende organisationen Kostfonden och deras studier om lågkolhydratkost för diabetiker.
Tough Viking är ett lopp på åtta kilometer med mellan 25 och 30 hinder runt Stockholms stadion. Allt från lastnät på sex meter, repklättring till åtta meters höjd till att dyka i ett nollgradigt vattenkar, springa över brinnande halmbalar och krypa under taggtråd.
– Det här kommer bli häftigt. Det är först nu man börjar förstå vad man gett sig in på. Hjärnan säger nej, men idioten inom mig ska bara över på något säkert sätt, berättar Patrik, som tillsammans med ledsagaren Fredrik Söderlund tävlar för Team Blindstyre för forskningen.

Sammanlagt har duon tränat fem gånger på olika hinderbanor samt kondition och styrketräning på hemmaplan.
– För mig är det en otrolig psykisk och mental påfrestning. Samtidigt älskar jag utmaningar. Så det gäller att lyssna på min ledsagare och omgivningen så man kommer över på ett säkert sätt, säger Patrik och berättar vidare:
– Men höjdskräck är inget jag lider av. Det enda jag vet är att det tar en väldig tid att ta sig ner. Däremot ser jag inga hinder, jag ser bara bra ut, säger han och skrattar.
I nästa andetag blir han mer allvarsam:
– Hur det än går så gör vi detta för en god sak.

Några som älskar våren är fåglarna, för de sjunger så högt och vackert i buskar och träd.

Nova Karlsson, 3 år, har klistrar fast en liten fågel som är ute på flygtur i det vackra vårvädret. Nova bor på Hasselkroken i Hässleholm.
Tack Nova för din fina teckning, vi skickar dig boken Kvastresan, av Julia Donaldson och Axel Scheffler.

Emanuel Hansson sysslar med parkour – han förklarar att det handlar om att så snabbt och effektivt ta sig från en plats till en annan, med den egna kroppen som hjälpmedel.

Emanuel Hansson ser parkour som en träningsform, där man rör sig i bebyggda miljöer och det som finns där – räcken, murar, stolpar – kan vara både hinder och hjälpmedel.
Folk i allmänhet har kanske lite vaga begrepp om vad parkour är. Man vet att folk springer omkring i stadsmiljö och hoppar och har sig.
Vilken är den vanligaste missuppfattningen? frågar vi Emanuel Hansson.

– Att vi slår volter. Jag kan det inte ens och jag lär inte ut det. Det tar tid och det tar energi, så det är ju inte effektivt.
Emanuel Hansson är 23 år gammal. Han var bara 13 när han kom i kontakt med parkour.
– Det var ytterst få som visste vad det var då. Jag såg det först på Youtube.
Han och en klasskompis började gå ut och tränao.
– Många stannade förstås och frågade vad vi höll på med. Många yngre ville gärna hänga på och vara med och träna.

Det blev så att när Emanuel Hansson skulle ge sig ut och träna, så skrev han på sociala medier att han skulle vara där eller där då eller då.
– Ibland dök ingen upp, ibland kunde fyra, fem stycken hänga på,
Emanuel Hansson vill inte att parkour ska bli en tävlingsgren:
– Absolut inte! Då tar man bort charmen med det, skadorna blir fler.
Han vill se det som en gemenskap, där konkurrens ska ha en så liten roll som möjligt.
– Jag har hållit på med det här i tio år och inte haft några skador.

En orsak till det är att han – tvärt emot vad många kanske tror – alltid ser över en sträcka innan han ger sig på den, kollar till exempel att räcken, stolpar och annat han kan komma att begagna sig av sitter fast ordentligt, sopar undan löst grus.
Han pratar om parkour som en livsstil, om inte religion så i alla fall en filosofi. Han menar att sättet att tänka när han ska ta sig igenom en bana går att applicera på i andra delar av livet:

– Som när man står inför ett problem i vardagen. Det finns olika sätt att lösa det, det finns olika möjligheter.
Emanuel Hansson leder kurser i parkour och det är faktiskt inte bara unga som är med.
– Jag tror att han som är äldst är 63 år.
– Det är så brett; du tränar din styrka, smidighet, balans.
Han har startat Tip Generations, som han beskriver som ett nätverk för parkourare på olika orter. För att skapa en grupp med en gemensam stämning och inställning, så att de som sysslar med parkour ska kunna känna sig hemma överallt.

– Jag har alltid lockats mycket av spontanidrotten, berättar han. Streethockey, streetbandy, fotboll. Samla ihop några kompisar och börja spela.
Mellan 5 och 15 års ålder höll han också på med luftgevärsskytte och lyckades bli svensk mästare i sin åldersklass.
Tidningen träffar Emanuel Hansson i lägenheten som han bebor sedan ett och ett halvt år. Han är just hemkommen från sitt dagliga arbete på en skola.

– Jag arbetar som lärare och elevassistent, med sjundeklassare, säger han.
På gymnasiet gick han en datateknisk utbildning. Men i framtiden hoppas han på ett yrkesliv där parkour har huvudrollen.
Han håller kurser och uppvisningar, han har arbetat med skolbarn som haft parkour som elevens val.
Emanuel Hansson och en kollega ställer också upp som sakkunniga när exempelvis kommuner vill anlägga parkourparker.

– Vi har designat parker i Jönköping, Kristianstad och Höör. Ett par till är på gång, men jag vet inte hur mycket jag får säga om det.
Emanuel Hansson hoppas kunna försörja sig på parkour. Samtidigt trivs han väldigt bra med att arbeta i skolan, så det bästa vore om det gick att kombinera.
– Att jobba med barn och unga, det är det jag brinner för. Så jag kommer nog aldrig att lämna skolans värld helt – om jag blir kvar som lärare eller något annat vet jag inte.

Den israeliska skådespelaren Daliah Lavi, har avlidit i sitt hem i Asheville, NC. Hon blev 74 år gammal.
Hon var född i Shavei Tzion och kom som tonåring till Sverige för att studera balett. Under åren här gjorde hon sin filmdebut, som professorsparets dotter i Arne Mattssons Hemsöborna från 1955.
Hon var mycket språkbegåvad och talade fem språk flyttade. Det blev många filmrollen genom åren på tyska, italienska, franska, spanska och engelska.
Hon var bland annat med i Bond-parodin Casino Royale 1967, i den tyska thrillern The Return of Dr Mabuse 1961 och den italienska skräckklassikern La frusta e il corpo, 1963.
Hon fick en Golden Globe för sin roll i Two Weeks in Another Town och några andra filmer hon varit med i är The Whip and the Body, Lord Jim, Ten Little Indians, Those Fantastic Flying Fools, Nobody Runs Forever och Catlow.
Daliah Lavi var också framgångsrik som sångerna med den tyska hits som Oh, wann kommst du? och Willst du mit mihr geh’n?
Hon efterlämnar maken Charles, barnen Kathy, Rouben, Alexander och Stephen med familjer.