I en värld av oroligheter behövs det fler glada nyheter, sådant som får dig att må bra inombords. Barnen & vi är denna termin tillbaka med material från olika klasser och först ut är klass 3 på Grönängsskolan i Hässleholm. De har jobbat på temat ”Det bästa med mig” och när du läser deras tankar, ja, då blir man varm och glad i hjärtat! Klassens lärare heter Jennie Fritz och Eva Mourujärvi.
Så sätt er tillrätta i soffan, ta fram kaffekoppen, läs och njut! Detta är det bästa med treorna på Grönängsskolan!

Jag är en bra kompis. Jag hjälper mina vänner. Jag vill leka med mina vänner och ha roligt.
Benjamin Nilsson

Det bästa med mig är att jag är bra på att spela fotboll. Jag är en snäll kompis. För det mesta rastlös och då vill jag ut och springa. Jag har många kompisar. Och jag är snabb.
Telma Olandersson

Jag hjälper mina vänner och lyssnar på en vuxen. Jag är också snäll mot min mamma och pappa.
Erolinda Berisha

Jag tycker att jag är bra på att spela fotboll. Jag gillar att räkna matte.
Amir Houeldi

Jag har mycket fantasi och jag är bra på att läsa. Jag är också bra på att skriva och stava och pyssla.
Alma Geiverz

Det bästa med mig är att jag hjälper någon när de ramlar eller bråkar. När en person ä ledsen så tröstar jag den.
Rafide Buci

Jag är omtänksam. Jag brukar alltid trösta mina vänner när de är ledsna. Jag hjälper mina vänner när det är något.
Minnie Harrysson

Jag är snäll mot mina vänner. Jag hjälper andra när de behöver hjälp, till exempel när de inte förstår vad de ska göra.
William Bengtsson

Jag är en snäll vän för jag hjälper vänner när de är ledsna. Jag är en rolig vän och lite busig.
Lirion Imeri

Jag är en bra vän. TIll exempel om någon är ensam så frågar jag om hon vill vara med och leka.
Filippa Stojcevic

Det bästa med mig är att jag hjälper mina kompisar när de har skadat sig. Och om dom har svårt för nåt då förklara jag. Jag är hjälpsam och jag tycker att det är bra.
Noah Pettersson

Det är när jag hjälper mina kompisar typ när de trillar. Jag tyker att det bästa med mig är att jag är en bra ven.
Egil Stigmar

Jag är ensvis för jag tycker om de typ när vi gör ett prov. Jag är inte så känslig men om någon puttar mej som inte var med mening så blir jag inte ledsen bara om de börjar blöda. Det bästa med mig är att jag är jättebra på tevespel.
Filip Johansson

Jag är envis och klarar det mesta jag vill. Jag hjälper andra när de behöver hjälp. Till exempel när nån inte förstår.
Lexiy Pedersen

Jag är en bra kompis och jag retar inte mina kompisar. Och jag jillar alla djur.
Vincent Ehrenflod

Jag är en bra vän. Till exempel om någon är ensam så frågar jag om han vill vara med.
Theo Dahl

Jag hjälper mina kompisar när de behöver hjälp, när de ramlar eller om de behöver hjälp med arbete i skolan.
Melek Vilanca

Jag är bra på att motionera när jag spelar pokemon go. Jag är bra på att laga saker. Och är bra på fotboll. Jag hjälper mina vänner.
Elliot Hartorp

Jag är snäll och leker med mina kompisar och är bra på väldigt många tvspel, till exempel Minecraft och Rhacet och Clank.
Edvin Hörberg

Jag är påhittig. Så när jag leker med mina vänner så kommer jag på många roliga leker. Och när jag är hemma så brukar jag leka med mig själv.
Maya Nilsson Holmberg

Jag är väldigt envis. Om jag inte lyckas första gången försöker jag till jag lyckas. När nån av mina kompisar är ledsna hjälper jag till att trösta dom.
Ture Jönsson

Jag är snäl för att jag delar med mig och jag hjälper andra. Jag är också rolig för att jag drar skämt ofta.
David Stojanovic

Det bästa med mig är att jag kan räkna matte och spela fotboll.
Mohammad Taha Mnawakh

Jag är snäll mot alla mina vänner och hjälper dem med saker. Jag är rolig och jag kommer alltid på jätteroliga lekar.
Bella Nilsson

Jag är snäll för att jag är omtänksam. Jag hjälper andra när de är ledsna och jag hjälper andra när de behöver hjälp. Jag hittar på nya grejer som man pysslar med.
Lukas LeGualt

Filmaktuella Tarik Saleh var snubblade nära att bli en brottsling. I stället blev han en fullständigt besatt filmregissör. Dottern är garanten för att hans liv inte ska förgöras av passionen för film.

Tarik Saleh är den hyllade och prisbelönta regissören bakom biofilmer som Metropia, Tommy och den aktuella The Nile Hilton Incident, som hade världspremiär i USA den 21 januari.
– Det är väldigt stort och speciellt att ha världspremiär i USA samma vecka som Donald Trump inträder som president. Filmen är skrämmande aktuell, säger han när han ännu befinner sig i Sverige.
Om en stund ska han medverka vid filmens slutmix i Europa sound productions lokaler i Filmhuset i Stockholm.
Känd och berömd internationellt är han långt ifrån sin problemfyllda uppväxt i en Stockholmsförort.
– Jag gjorde en del saker som inte var lagliga, som att stjäla. Jag skulle inte vilja att mitt barn skulle växa upp så …
Vändpunkten kom när han var 17 och flyttade från mamma till pappa.
– Pappa fick ordning på mig. Han sa att det jag höll på med var skit, att skolan var viktig.
Ungefär samtidigt skapade han graffitimålningen “Fascinate” i industriområdet Bromsten tillsammans med graffitikonstnären Patrik Circle.
– Idén var att hela väggen skulle “explodera”, vi ville att det skulle vara så tufft som i New York. Lite barnsligt tänkt …
Denna dröm blev både verklighet och, så småningom, Sveriges första k-märkta graffitimålning.
– Det betydde allt för mig, visade att allt var möjligt. När du vet att dina drömmar kan bli verklighet måste du ta ansvar för dem.
Med en filmare till pappa och därför ett tidigt stort intresse för film låg drömmen om att gå i pappans fotspår nära till hands. Med internationell stjärnglans och filmbudget på 40 miljoner kronor – vad är drivkraften?
Kan de vara de klassiska – berömmelse, sex, pengar?
Han storskrattar.
– Det är bortom drivkrafter, det är besatthet! Det är en känsla att jag måste göra det. Filmskapandet liknar graffitimålningen – du målar på natten och på morgonen finns det någonting där ur ingenting.
– Varje gång försöker jag att spjärna emot och ifrågasätta mina filmprojekt. Varför? För att mina projekt har blivit så stora och involverar så många människor och så mycket pengar. Det är mer krigföring än konst och min roll är generalens – att få mina soldater att offra sig för något som kan vara meningslöst.
Dessa stora projekt har fött en längtan till det ursprungliga: att skapa en värld i det lilla. Att måla en akvarell eller att skriva och hitta på en historia.
– Det är det roligaste.
Men film har en tämligen destruktiv avigsida, medger han.
– Filmen är viktigare än jag. Den tar enormt anspråk och raderar allt annat. Relationer – allt. Film kan riktigt förstöra dig. Det är skrämmande.
Räddningen är ett litet flickebarn på ett år och tre månader.
– Jag är mycket tacksam för min dotter, som har räddat mig från denna besatthet och gjort att mitt liv känns mer sansat. Jag är fortfarande besatt, men jag vet att min huvuduppgift är att ge henne så bra liv som jag någonsin kan. Det räcker att hon får lite feber för att jag ska skita i filmen. Då får alla andra vänta, säger Tarik Saleh.

Fakta

Namn: Tarik Saleh

Fyller: 45 år den 28 januari 2017.

Gör: Filmregissör.

Familj: Dottern Alba och sambon Frida.

Bor: Stockholm.

Så firar han födelsedagen: “Med familjen i USA”.

Om att fylla 45: “Det känns mycket bättre än att fylla 30 och därmed lämna ungdomen, det var jobbigt! 45 känns ganska bra. Skönt att vara vuxen. Samtidigt är jag alltid jäktad. Kanske har det med åldern att göra – livet håller på att ta slut.”

Varvar ned: ”Mediterar och leker med min dotter.”

Motto: “Våga drömma stort. Ta ansvar för dina drömmar.”

Nästa dröm: ”Att skriva om tro.”

Älskar Egypten: “Jag började åka dit varje år runt jul som tioåring – och blev förälskad i landet. Det är både anarki och diktatur – hela landet är en enda stor motsägelse. Ett land med stora problem, men också historia och roliga människor. Som i alla storstäder har människorna galghumor som de använder mot varandra för att överleva.”

100 år fyller den 28 januari Gunnel Stjerndahl. Hon föddes mitt under brinnande kriget. I huset på Bryggaregatan i Hässleholm fanns förutom pappa Edvard och mamma Gurli, fyra äldre syskon samt farmor och faster. Pappa var trävaruhandlare och mamma telegrafexpeditör. Då mamma Gurli ofta var på förordnande på andra orter hjälpte en jungfru till med barnen.

När Gunnel var fem år köpte Gurli ett sommarhus vid Finjasjön strax utanför Hässleholm. Det var inte längre dit än att Gurli på somrarna kunde bo vid Finjasjön och gå till arbetet på telegrafen i Hässleholm.
Livet vid Finjasjön var underbart – dans vid Sjöstugan två kvällar i veckan och Bellevue på fredagar. På kvällarna när det inte var dans hände det att man cyklade in till Hässleholm för att se på kvällståget från Stockholm – en liten fläkt från den stora staden.
Efter att fadern tidigt gått bort hade familjen det ganska knapert ekonomiskt. Barnen fick aldrig känna av detta annat än genom stram återhållsamhet. De hade en stor och bra bostad, rikligt med mat och god hygien.
Gunnel gick sedan i realskolan och tog examen som underårig 1932. Man var uppdelade i en flick- och en pojkavdelning. När man gick i realskolan fick man inte vistas utomhus efter 9 på kvällen, spionlärare på stan såg till att reglerna följdes.
Så småningom inriktade sig Dusse, som Gunnel ofta kallas, på att komma in på Skolkökslärarinneseminariet i Stockholm.

Då behövdes hushållspraktik. Bland annat arbetade Dusse som underkokerska på Utrikesministerhotellet hos familjen Sandler. Richard Sandler var utrikesminister i Per Albin Hanssons regering. En gång gästades de av kung Gustav V. Gunnels uppgift var att rosta bröd och laga potatismos åt kungen. På brödet lades rysk kaviar. Detta var allt kungen kunde äta på grund av sin dåliga mage.
På Tingshuset i Hässleholm satt en ung notarie, Bengt Stjerndahl, ting. Bengt kom till Hässleholm tack vare sin farbror Oscar Stjerndahl, som hade varit landsfiskal och ordförande i Hässleholms stadsfullmäktige. Bengt fick genom sin kollega kontakt med Gunnel. Så småningom uppstod tycke! Påsken 1943 förlovade de sig vid Gunillaklockan i Uppsala.
Efter giftermålet i Hässleholms kyrka flyttade paret till Stockholm där båda fått tjänst.
Sedan kom tre barn i jämn takt. Först dottern Kerstin och därefter pojkarna Johan och Erik.
Gunnel arbetade för det mesta heltid, ovanligt för denna tid.

Många år arbetade Gunnel på SÖ, Skolöverstyrelsen, som skolkonsulent, med att skriva läroplaner och anvisningar för seminarier, hemtjänstpersonal och hushållskurser. När hon senare fick jobb på St Görans gymnasium fick hon praktisera de läroplaner hon skrivit i yrkesutbildning för grundskolans hjälpklasselever.
Så småningom blev Gunnel studierektor på hushållssidan på St Görans gymnasium. Vid flera tillfällen tjänstgjorde hon också som gymnasieinspektör runt om i landet.
År 1956 köpte Gunnel och Bengt ett litet oansenligt hus på ön Blidö i Stockholms skärgård. Gunnel och Bengt älskade sitt sommarviste på Blidö!
När barnen var små tog Gunnel tjänstledigt under somrarna så att barnen och hon kunde vara på Blidö från mitten av juni till slutet av augusti. Efter att Bengt avlidit 2008 bodde Gunnel själv på Blidö.

Efter pensionen fortsatte Gunnel sitt aktiva liv med att bland annat engagera sig i SPF Gärdet. Förutom att utreda boendefrågor för äldre var hon ledamot i lokala pensionärsrådet och ledde väntjänsten genom vilken äldre kunde få hjälp att ta sig ut för att kunna komma till läkare, handla eller få läst för sig.
Resorna tillbaka till Skåne har blivit många under årens lopp – både för att hälsa på barn och barnbarn, men även övriga släktingar och vänner.
Idag bor Gunnel Stjerndahl ensam i sin lägenhet i Stockholm där hon bott med sin familj sedan 1953. Hon är i dag lika social och trevlig som hon alltid har varit och har lika lätt för skratt. Trots sin aktningsvärda ålder är hon fortfarande pigg och intresserad av det mesta. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommer och hälsar på och håller henne igång.
Sitt kära Hässleholm håller hon kontakt med genom att varje dag läsa Norra Skåne som dimper ner i brevlådan i Stockholm.

JUBILAR. Hon säger att hon är marinerad i musik sedan hon kunde ta sin första ton hemma på gården utanför Perstorp. Elisabeth Wrambjer är pigg som en mört och nästan vibrerar av energi när hon ska berätta om sitt liv som startade som ”bonnatös” och förde henne till scenens värld med Café 21 i Tyringe som hennes och barnen Karin och Kristers bas.

På måndag den 30 januari fyller Elisabeth Wrambjer 85 år. För elva år sedan fick hos Hässleholms kulturpris för de populära allsångskvällarna i Åparken, som hon drog igång för 25 år sedan. Det började på lek. Hon tyckte att det behövdes något som gör Tyringeborna gladare. Och det har hon verkligen lyckats med. I dag är Åparksvällarna det stora dragplåstret i norra Skåne under fyra sommartorsdagar och sponsras av lokala företag och Hässleholms kommun.
– Jag köpte kaféet 1983 och la ner en massa arbete på att renovera huset. Året därpå öppnade jag Café 21 och byggde ut lokalen 1990, för att kunna ta emot alla gäster som kommer från hela södra Sverige för att lyssna på artister och dansband på söndagseftermiddagarna. Jag och mina barn sjunger och underhåller också. Det är glädjen över att roa människor som är min drivkraft. Jag kommer att fortsätta så länge hjärnan fungerar och jag står på mina ben.

Det stora genombrottet för Café 21 kom 1989 då Wrambjers, som trion Elisabeth, Karin och Krister kallar sig, var med i tv programmet Café Norrköping. programmet var mycket populärt och lockade ibland en miljon tittare. På den tiden hade SVT 1 och 2 ingen konkurrens att tala om i etern.
– Tv-folket hade hört talas om oss och ville att vi skulle sjunga i programmet. Förutom vi Wrambjers så hade vi tre andra musiker med oss också. Det blev en himla succé, berättar Elisabeth på omisskännligt Göingeidiom.
Efter tv-debuten formligen stormades kaféet i Tyringe av gäster, som ville lyssna på musik och ta del av stämningen. Det blev startskottet till utbyggnaden av kafélokalen.
– Jag började ta hit artister. Göingeflickorna, Bo Thomasson och många andra lokala underhållare fick en scen i Tyringe, berättar Elisabeth och visar väggen med fotografier på alla som har sjungit på Café 21 under alla år.

Kaféet är bara öppet på söndagar. Då har folk kommit på benen efter lördagsfirandet och vill göra något trevligt.
– Vi serverar smörgås, kakor och kaffe. Det finns inte en droppe alkohol i huset. Man kan ha kul utan det och folk behöver inga berusningsmedel en söndag, betonar Elisabeth.
Lokalen är fylld med bruksföremål som användes i jordbruket förr i tiden och andra bruksföremål som karbidlampor, kardor, kopparkittlar, årstallrikar med kungligheter som motiv, pipor och gud vet allt.
– Jag har köpt saker som jag tycker passar in i miljön. Många av våra besökare är äldre personer som känner igen föremålen och de naturromantiska oljemålningarna. Det är enkelt och opretentiöst. Folk gillar sånt. Kaféet är ett minimuseum och på sätt och vis en tidsmaskin.
Elisabeth Wrambjer är definitivt inte blyg. Det är hennes styrka, vittnar dottern Karin om.
– Hon går fram till gästerna och pratar med dem och sjunger för dem. Hon har en förmåga att få de mest allvarsamma att dra på smilbanden, säger Karin Wrambjer, som själv har musiken i blodet. Jag är utbildad organisat och har tjänstgjort som kantor i många kyrkor samt varit musiklärare.
Lillbrorsan Krister Wrambjer är också musiklärare och spelar flera instrument.

Förutom allsång och underhållning arrangerar Elisabeth Wrambjer dans för funktionshindrade en gång i månaden.
Under många år arbetade hon som fritidsledare på Norrängsskolan i Hässleholm och engagerade sig för barn och unga som hade funktionsnedsättningar.
– Det är lika kul att se dessa människor bli glada av dans och musik, som alla mina andra gäster, säger Elisabeth.
På frågan om hur hon hamnade i nöjesfacket drar Elisabeth Wrambjer lite på svaret.
– Jag sjöng och uppträdde en hel del som flicka och tonåring. Sedan blev jag gravid med Karin när jag var 20 år. Det var tuffa tider och jag tog hand om henne själv. Jag försörjde mig på restaurangjobb. Jag har jobbat med allt från disk, matlagning till servering och att stå i bar.

Karin har fått mammas musikaliska gen, liksom Krister som föddes 1964.
– När ”glyttarna” var små höll jag mig mest i bakgrunden när de uppträdde. Vi kånkade runt till olika platser för att sjunga och spela. Det är roligt att vi kan fortsätta att ha kul tillsammans genom musiken, säger Elisabeth.
På måndag den 30 januari ställer hon till med kalas för alla som vill komma till öppet hus på Café 21 i Tyringe med start klockan 14.

Fakta

Namn: Elisabeth Wrambjer

Aktuellt: Fyller 85 år den 30 januari, Firas med öppet hus i Café 21 med start klockan 14.

Gör: Driver Café 21 i Tyringe och arrangerar allsångskvällarna i Åparken.

Familj: Dottern Karin och sonen Krister, som bildar musiktrion Wrambjers tillsammans med Elisabeth.

Bor: I Tyringe.

Lantmästaren och förre riksdagsmannen, Sigvard Persson, har avlidit i en ålder av 95 år. Närmast anhöriga är hustrun Birgit, barn och barnbarn med familjer.
Han föddes på gården Löderup nr:20 på Österlen. Som äldsta son arbetade han länge hemma på fädernegården, men hans nyfikenhet och kunskapstörst närde en längtan efter något mer. Sigvard ville studera vidare, men på den tiden var det inte alla förunnat att ha råd eller tradition till det. Vår farfar var representant för Weibulls fröer på Österlen och 1948 lyckades Sigvard Person få en plats som försöksassistents på Weibullsholm i Landskrona.
Sigvard plöjde sin sista åker i Löderup 1948, överlät successionen till sin yngre bror och förberedde en ny framtid i Landskrona. Med sig från Löderup och Hagestad tog han sin hustru Birgit.
Parallellt med sitt arbete på Weibulls kompletterade Sigvard upp realskolan för att sedan studera vid Lantbruksskolan i Alnarp. 1951 kom han tillbaka till Weibulls som nybakad lantmästare. Där stannade han till pensionen 1986 och ansvarade under alla år för odlingsverksamheten.
Några år senare blev han inkallad till företaget för att sammanställa dess historia. Tillsammans med sin far hade han ett obrutet förhållande till företaget sedan 1916. Dokumentationen lär nu finnas på Landskrona museum.
Sigvard engagerade sig tidigt i människor och i samhället. Genom hela sitt yrkesverksamma liv var han aktiv i kommunal- och kyrkopolitik. Det började med nykterhetsnämnden på 60-talet. Sedan blev han vice ordförande i sociala centralnämnden under två mandatperioder och i kommunfullmäktige satt han 1973 till 1982. Under många år var han Centerns ”starke man” i Landskrona.
Allt detta skedde på ideell basis.
Sigvard var också en kyrkans man. Med en fin barnatro i bagaget stod han kyrkan mycket nära. Han började som söndagsskolärare och sedan blev det kyrkofullmäktige och kyrkoråd av bara farten. Han var även kyrkvärd i många år.
Under alla år var han aktiv i Kyrkobröderna. När han blev ordförande i detta manliga sällskap 1991 var han en av initiativtagarna till att öppna upp även för kvinnor.
Far fick 30 år som pensionär, en tid som han alltmer ägnade åt hem och familj. Huset och trädgården vårdade han med stor omsorg. Först vid 90 års ålder kändes huset för betungande och flytten gick till en lägenhet i Rydebäck.
Odlingsintresset höll han vid liv och trots den minskade arealen var tomatproduktionen stor.
Far var aldrig ensam. Under alla år har mor stått vid hans sida, Familjen ökar ständigt i omfång, vid senaste räkningen var vi 27 stycken, som nu givetvis sörjer och saknar honom. Samtidigt vet vi att han har haft ett långt, vitalt och rikt liv ända in i det sista, vilket han var mycket lycklig över. Far somnade lugnt in i sitt hem natten till den 18:e januari.

Prisbelönte Peder Fredricson har aldrig drömt om Jerringpriset, utan gör alltid det som känns kul. Avgörande för tävlingsframgångarna är blixtsnabb kommunikation med hästen All In. Och att de kompletterar varandra så bra.

Ryttaren Peder Fredricson har en meritlista i världsklass. Bland mycket annat vann han Modenas Grand Prix 2004, han tog silver i laghoppning i OS i Aten 2004 och individuellt silver i OS i Rio de Janeiro 2016. Naturligt nog rider han under vårt telefonsamtal, hemma på Grevlundagården utanför österlenska Vitaby och med Hanöbukten i blickfånget av och till.
– Jag sitter säkert i sadeln, försäkrar han.
Inte nog med att han är en av Sveriges främsta ryttare. Häromveckan blev det uppenbart att han också är en av landets mest populära elitidrottare, då han vann prestigefulla Jerringpriset. När folkets röster fick avgöra fick han flest röster, 43|000 fler än tvåan.
– Jag rider för att det känns kul, det är min grej. Det känns jättekul att folk uppskattar det jag gör. På sätt och vis kan jag förstå att det kan vara spännande att titta på OS när det är en svensk som tävlar, så tycker jag själv. Men jag har fortfarande svårt att ta in att det är mig det handlar om …
Däremot vet han exakt vad som krävs för att nå toppen: drivkraft.
– Du måste veta varför du lägger ned allt detta jobb. För min del är det för att jag gillar hästar och vill se dem utvecklas.
Hindren är som högst 1,6 meter och är inte alls de besvärligaste momenten, eftersom en häst kan klara av två meters hopp.
– Hela banan har flera svåra och avgörande parametrar. För att kunna parera svårigheterna handlar det om tajming, samspel och kommunikation mellan ryttaren och hästen.
Bekräftelsebehovet verkar dock inte vara någon stor drivkraft; han är mellanbarnet i en trehövdad syskonskara.
– Det har påverkat mig mycket. Jag är rätt självgående, inte så bekräftelsesökande och jag gillar att göra min grej. Men självklart klarar jag mig inte utan min fru!
Hustrun heter Lisen Bratt Fredricson, även hon elitryttare. Att kommunicera med hästar har han hållit på med länge, ända sedan OS-debuten i fälttävlan i Barcelona 1992. Han gör en snabb huvudräkning och utbrister:
– Herregud, 25 år! Jag var 20 när jag började.
Och fortfarande tycker han att det är roligt.
– Varje ny häst är en ny utmaning, att utveckla den till dess fulla potential – både psykiskt och fysiskt. Det är spännande att få lära känna dessa personligheter, att förstå dem och att plocka fram det bästa ur dem. Annars hade det inte varit lika kul att hålla på.
En sådan personlighet är den bruna valacken All In, parhästen under förra årets lyckosamma OS.
– Han känner mig väldigt bra – och jag honom. Under en tävling är vi sammansvetsade och kommunikationen sitter i ryggmärgen. Så är det, eftersom allt går så enormt fort på banan, det handlar om bråkdelar av en sekund. Det finns ingen tid att prata, utan han skickar signaler till mig och jag kommunicerar med min kropp.
Uppenbarligen är häst och ryttare diametralt olika till temperamentet.
– Jag är lugn av mig medan han är het och har mycket nerver. Jag trivs med hästar som har spring i benen. Då behövs mer vägledning än motivation.
Han har även en “parhäst” hemmavid i det äkta boet. Hur kompletterar Lisen och han varandra?
Han skrattar.
– Samma sak där. Jag är rätt lugn medan Lisen har mycket energi. Som barn var jag ganska vild, men jag har blivit lugnare med åren.
Tydligen finns det bildbevis på att han sattes på en hästrygg första gången|ett halvår gammal, hemma på gården utanför Uppsala. Tre år senare red han själv på en ponny och tävlade som femåring. Men det var inte förrän familjen flyttade till Flyinge, där pappa Ingvar var chef för Flyinge avels- och sportcentrum, som han fick bra hästkunskap av “Sveriges bästa ryttare och hästmänniskor”. Därmed följde intresset!
Inte nog med att han är ryttare av rang, han är även utbildad grafisk tecknare och har främst målat hästar i akvarell. Men de senaste två åren har han knappt hunnit måla. Familjen och tävlingarna tar all tid.
Behöver du aldrig varva ned?
– Jo, det behöver jag. Då läser jag, tittar på film eller planterar träd. Jag gillar att följa träden och se hur de växer. Jag har inga problem att koppla av. Om du frågar min fru, är problemet snarare att få fart på mig.

Fakta

Namn: Peder Fredricson.

Fyller: 45 år den 30/1 2017.

Gör: Hoppryttare.

Familj: Gift med hoppryttaren Lisen Bratt Fredricson, barnen Carsten, 12, Hjalmar, 9, och Bill, 2 år.

Bor: Gård på Österlen.

Så firar han födelsedagen: Med tårta på sängen och sedan gemensam frukost med familjen.

Om att fylla 45: “Det känns bra. Det är första gången jag gör det, men jag tror att det kommer att gå bra …”

Viktigast i livet: “Barnen. Och att göra det som man brinner för, det man älskar.”

Meningen med livet: “Mänskligheten största uppgift är att fortplanta sig.”

Djur han kan tänka sig vara: “En glada! Jag ser dessa rovfåglar rätt ofta när jag rider, hur de brer ut vingarna och svävar på varma vindar som kommer underifrån. Det ser skönt ut, de verkar ha ett gott liv.”

Nyfikenheten är stor över att se andra kulturer och nya möten med människor för Johan Persson.
Varje år har han som mål att bocka av ett nytt land och hitintills har han varit i 76 unika länder världen över, både längre och kortare resor. Erfarenheter som han gärna delar med sig av i sina föreläsningar.

Tanken från början var att Johan Persson, 51, skulle arbeta inom turism. Det blev en kortare sejour efter högskolan. Men att resa är och har varit en stor del av hans liv. Togo, Uruguay, Georgien och Brunei är bara några av alla länder han besökt.
– Det är inte antalet i sig som är målet, det är sporren att komma till nya platser och inte fastna i gamla hjulspår. Alla platser har sin historia och sina berättelser, säger Johan.
Senast i raden är Moldavien och den kommunistiska utbrytarrepubliken Transnistrien i östra delen av landet. Ett område kanske många inte känner till men ur en historisk synpunkt var det dit Karl XII flydde med resterna av den svenska armén efter förlusten mot ryssarna i slaget vid Poltava 1809. Området tillhörde då Osmanska riket och Karl XII:s vistelse där slutade med den berömda kalabaliken i Bender, i dag Transnistriens andra största stad.
För Johans del är det den exotiska lockelsen som fört honom dit och till ytterligare 76 länder.
– Jag har en nyfikenhet för att se och lära mig nytt om hur andra människor i andra kulturer lever och har det, berättar Johan och fortsätter:
– Världen har så mycket mer att erbjuda än vad man vet om.
– Jag skulle gärna levt i 150 år för att hinna med att besöka alla de platser jag vill se. Samtidigt får det inte bara vara exotiska resor utan för mig är det viktigt att det balanseras med vanliga resor också, att bara vila och slappna av.
Och jag kan tycka det är lika roligt att göra en utflykt till en ny plats i hembygden också. Det som är klon är att få nya intryck, att lära sig något. Det är alltid roligt att dela resupplevelser med andra.
Möten med människor blir ofta extra roligt. Vid en resa till Kenya träffade han Barack Obamas mormor.
– Det var en häftig och en intressant upplevelse, berättar han.
– Man kommer in mer på djupet och får en ökad förståelse när man hör människors berättelser om sitt liv. Sådant berör mig, säger Johan.
Som 23-åring gav han sig ut på sin första långresa.
– Istället för att köpa en bil eller fina kläder så tog jag ryggsäcken och gav mig ut och reste. Det är ju en prioriteringsfråga, säger han.
En jordenruntresa på knappt ett år, tillsammans med en kompis, som efter halva resan åkte hem.
– För mig var det otroligt läskigt att börja resa själv. Jag kommer ihåg att jag var på Sumatra i Indonesien. Jag kände mig utlämnad och ensam över att inte ha någon att prata med.
– Men jag växte som människa och när jag förstod att det inte var så farligt och att resa ensam har jag fortsatt att göra det ganska ofta. Det har blivit flera längre resor men i takt med att jobb och karriär har tagit mer tid har de längre resorna blivit färre.
Lusten och suget att åka ut på en längre resa har alltid funnits kvar och 2012 blev det möjligt. Johan fick tjänstledigt och fyllde ryggsäcken med det väsentligaste och reste till Västafrika, Sydamerika och Sydostasien. En resa som varade i tio månader.
– Människan är en social varelse. Även om man är blyg, som jag kan vara i nya sammanhang, och inte har några problem med att vara själv så finns det en gräns där man inte vill sitta ensam på hotellrummet utan vill ta kontakt med andra.
– På det viset öppnar sig nya vägar och världar och man upptäcker att de flesta är trevliga och snälla, säger Johan och berättar vidare:
– Sitter du ensam i en bar, restaurang eller vad det än kan vara förblir du ensam i Sverige. Utomlands tycker folk oftast inte det är riktigt okej utan de kommer fram och frågar vem du är och varför du sitter här. Många gånger blir man inbjuden till deras bord. Man är väldigt socialt omhändertagen i många andra länder. Det har en mer inkluderande kultur.
I Västafrika är ofta mönstret detsamma. Han möttes av leende från lokalbefolkningen som gärna hjälpte till med allt möjligt. Men att transportera sig på lokalt sätt kan vara nästan lite socialt i överkant. 
– Av ekonomiska skäl går de flesta bussar och bilar inte förrän de är maximalt med människor i fordonet. 7-8 passagerare är standard i en vanlig personbil, vilket innebär att alla sitter ovanpå varandra. Men betalade man för två, vilket ofta inte handlade om många kronor, så kunde man få ett eget säte. Oftast nödvändigt för en medelålders ”vitling” i transporter på flera timmar i skrangliga fordon och temperaturer runt 40 + i skuggan.
Ett annat transportminne som han bär med sig från Västafrikaresan var i Togo. Där tryckte de in resenärerna i en bucklig minibuss med spruckna fönsterrutor. Direkt när föraren stängde dörren så virade man ett rep flera varv runt bilen.
– Jag frågade varför och chauffören sa att du kommer förstå. Väl var väl det för det var som att köra på en väg likt en tvättbräda. Utan repet skulle bussen ramlat ihop. Som Trafikverksanställd kände jag att detta skulle nog fått en del kollegor på trafiksäkerhetsavdelningen att bryta ihop och gråta.
Den bild många har av Afrika är att det utöver exotiska djur är oroligheter, fattigdom och sjukdomar som dominerar.
– Det är den bilden nyhetsflödet ger. Visst finns det oroshärdar och sjukdomar i Afrika men det är bara en bråkdel som har det så.
– Det är klart man ska vara försiktig men i de flesta fall är det tryggt, säkert och trevligt. Framförallt väldigt intressant eftersom man inte vet så mycket om den delen av vår värld i allmänhet. Man står vid en gräns och inser att man inte vet ett smack. Hur det ser ut, vad folk lever av, hur de bor och vad de äter. Och det är en liten inblick i det, hur en del av Afrika är för som bor där som jag vill ge i mina föreläsningar menar Johan.
– Det är självklart väldigt fattigt på många håll i Afrika fortfarande, men vad färre känner till är att den ekonomiska utvecklingen går i rasande takt uppåt i de länder som har politisk stabilitet. Ghana är till exempel det land som ekonomiskt växer snabbast i världen, till och med snabbare än Kina.
Något han för med sig i sina föreläsningar han är ute på sedan några år tillbaka.
– Man har ju samlat på sig fakta på vägen och blandar in aktuella fakta. Min tanke är att slå sönder en och annan fördom om länderna, avslutar han.

I lördags fick Jesper Broberg, uppväxt i Matteröd, ta emot ledamotsbrevet ur preses Lisa Sennerby Forsses hand. Samtidigt fick Maycon Vinborg, Hörby, ta emot Anders Walls landsbygdsstipendium 2017.

Det var vid Kungliga skogs- och lantbruksakademins högtidssammankomst den 28 januari i Stockholms stadshus som Jesper Broberg blev invald som ledamot.
– Jag känner mig både glad och hedrad. Jag hoppas att jag kommer att kunna bidra till Akademins verksamhet, inte minst när det gäller frågor som berör samverkan mellan forskning och praktik. Det ger mig också nya möjligheter till nya kontakter och nya infallsvinklar att ingå i KSLA och delta i deras spännande och viktiga verksamhet.

Jesper Broberg är 47 år, agronom, och uppväxt i Matteröd. Efter grundskola i Tyringe och gymnasieutbildning i Hässleholm utbildande han sig till agronom vid Sveriges lantbruks universitet, SLU, i Uppsala.
Idag arbetar Jesper Broberg som förbundsdirektör för Hushållningssällskapens förbund i Stockholm.
Han har på olika sätt engagerat sig i att utveckla och stärka samverkan mellan forskning och praktiskt lantbruk. Han är också involverad i frågor relaterade till lantbruksutbildningar och har helt nyligen ingått i regeringens nationella dialoggrupp för den aktuella livsmedelsstrategin.
Han är även reservofficer vid Södra skånska regementet. Sedan drygt 15 år bor han tillsammans med sin fru Åsa och sina två döttrar Tora och Hedda i Nyköping.

Vid samma tillfälle fick Maycon Vinborg, Hörby, ta emot Anders Walls landsbygdsstipendium 2017. Maycon Vinberg, som är 28 år, föder upp får på en gård utanför Hörby med stor framgång.
Maycon Vinberg får stipendiet för att ”han med två tomma händer, men med inre drivkraft, målmedvetenhet och entreprenörskap på kort tid startat ett arbete som redan fått en omvälvande betydelse för svensk fårnäring och svensk landsbygd”.
Anders Walls landsbygdsstipendium syftar till att stimulera och uppmuntra enskilda unga entreprenörer och nyskapare, kvinnor och män, i 20-30-årsåldern, till insatser för utveckling av näringslivet på landsbygden, gärna med bas i jord eller skog, exempelvis inom livsmedel, miljö, energi och teknik.
Läs mer om Maycon Vinborg i På Landet nr 1 2017, som kommer ut den 15 februari.

I tv-programmet Lyxfällan hjälper Magnus Hedberg andra att få ordning på sin privatekonomi. För egen del gillar han att ha järnkoll på pengarna.
– Jag har pedanttendenser på vissa saker och är väldigt intresserad av aktier och andra typer av investeringar.

Var det ekonomiska draget kommer ifrån vet Magnus Hedberg inte riktigt. Men att hans mamma är född i Växjö och pappa i Kalmar kan så klart ha viss betydelse. I ådrorna flyter alltså småländskt blod.
Första gången det visade sig på riktigt var när han i tidiga tonåren sålde jultidningar. Förutom pengarna hade han noga uppsikt över vilken premienivå han låg på. Och så har det fortsatt. Under åren har han gått från att vara dammsugarförsäljare till försäljningschef, affärschef, konsult och föreläsare. Och sedan 2010 även programledare för Lyxfällan.

Det var efter ett uppdrag som föreläsare på stora säljdagen på Cirkus i Stockholm som Magnus fick ett mejl från ett produktionsbolag som undrade om han var intresserad av ett jobb på tv.
– Jag fick inte veta vilket program eller vilken kanal det gällde. Jag hann tänka att om det är som programledare för Big Brother så är det ointressant. Men det var det inte.
Tillsammans med kollegan Patrick Grimlund försöker han hjälpa människor att få ordning på obetalda räkningar och lån och att förändra sina liv. Ingen lätt uppgift direkt.
– Ändå är det många som faktiskt lyckas, säger Magnus Hedberg. Bland de uppföljningar som gjorts har drygt två tredjedelar av deltagarna gjort bestående förändringar över tid. Många säger att det blivit riktigt roligt att betala räkningar när man börjar få kontroll och ser att pengarna räcker. Det är en tillfredsställelse som inte är oviktig.

Som offentlig person händer det också att han får frågor från människor som han möter. De två vanligaste är: ”Är det på riktigt?” och ”Hur sitter pengarna uppe på budgettavlan?”. Svaren är: Ja, det är verkliga personer, liv och händelser. Deltagarna söker själva till programmet. Och pengarna på tavlan sitter uppe med små kuddar med klister på ena sidan och magneter på den andra.
Annars är många som vill ha hans råd, mest vad gäller sparande och investeringar. Där menar Magnus Hedberg att det i första hand är viktigt att se till att pengarna arbetar och inte bara låta dem sitta på ett konto helt utan ränta.
– Många tycker att det är sjukt tråkigt med privatekonomi, men vi försöker förmedla att det är tvärtom. Pengar är möjliggörare. Har man koll på ekonomin finns större chans att man kan bränna pengar på det man tycker är roligt i livet.

För egen del lägger Magnus Hedberg gärna en extra slant på roliga bilar, resor och på att renovera hemma. Däremot har han väldigt svårt för att slösa i onödan. Som exempel nämner han akutinhandlingar på närbutiker och bensinstationer där varorna lätt kan kosta 30 procent mer än på stormarknaden.
Han beskriver sig som en person med pedanttendenser som gärna vill ha järnkoll på sina konton och som är mycket intresserad av ekonominyheter och börskurser. Det sista han gör varje kväll innan han somnar är att kolla sina placeringar i mobilen.
Snart kommer du att bli trebarnspappa. Hur påverkar det ekonomin?
– Vi var egentligen klara med två, men så blev det en liten halvsladdis. Det ska bli jättekul. Men generellt investerar man en dryg miljon kronor fram tills att de är 18 år.

– Det går att ha barn på många olika ekonomiska sätt. Du kan i stort sett lägga hur mycket pengar som helst på barnprylar om du vill. Det är tacksamt för säljare att trycka på säkerheten när det till exempel gäller vagn och bilbarnstol. Som förälder kan det vara svårt att stå emot. Många barn sitter ju som astronauter idag.
– Eftersom vi inte skulle ha fler barn hann vi sälja och ge bort alla grejer så vi har just köpt en splitterny vagn och bilbarnstol. Men spjälsängen har vi köpt på Blocket för halva priset.

Lantmästaren och förre riksdagsmannen, Sigvard Persson, har avlidit i en ålder av 95 år. Närmast anhöriga är hustrun Birgit, barn och barnbarn med familjer.
Han föddes på gården Löderup nr:20 på Österlen. Som äldsta son arbetade han länge hemma på fädernegården, men hans nyfikenhet och kunskapstörst närde en längtan efter något mer. Sigvard ville studera vidare, men på den tiden var det inte alla förunnat att ha råd eller tradition till det. Vår farfar var representant för Weibulls fröer på Österlen och 1948 lyckades Sigvard Person få en plats som försöksassistents på Weibullsholm i Landskrona.
Sigvard plöjde sin sista åker i Löderup 1948, överlät successionen till sin yngre bror och förberedde en ny framtid i Landskrona. Med sig från Löderup och Hagestad tog han sin hustru Birgit.
Parallellt med sitt arbete på Weibulls kompletterade Sigvard upp realskolan för att sedan studera vid Lantbruksskolan i Alnarp. 1951 kom han tillbaka till Weibulls som nybakad lantmästare. Där stannade han till pensionen 1986 och ansvarade under alla år för odlingsverksamheten.
Några år senare blev han inkallad till företaget för att sammanställa dess historia. Tillsammans med sin far hade han ett obrutet förhållande till företaget sedan 1916. Dokumentationen lär nu finnas på Landskrona museum.
Sigvard engagerade sig tidigt i människor och i samhället. Genom hela sitt yrkesverksamma liv var han aktiv i kommunal- och kyrkopolitik. Det började med nykterhetsnämnden på 60-talet. Sedan blev han vice ordförande i sociala centralnämnden under två mandatperioder och i kommunfullmäktige satt han 1973 till 1982. Under många år var han Centerns ”starke man” i Landskrona.
Allt detta skedde på ideell basis.
Sigvard var också en kyrkans man. Med en fin barnatro i bagaget stod han kyrkan mycket nära. Han började som söndagsskolärare och sedan blev det kyrkofullmäktige och kyrkoråd av bara farten. Han var även kyrkvärd i många år.
Under alla år var han aktiv i Kyrkobröderna. När han blev ordförande i detta manliga sällskap 1991 var han en av initiativtagarna till att öppna upp även för kvinnor.
Far fick 30 år som pensionär, en tid som han alltmer ägnade åt hem och familj. Huset och trädgården vårdade han med stor omsorg. Först vid 90 års ålder kändes huset för betungande och flytten gick till en lägenhet i Rydebäck.
Odlingsintresset höll han vid liv och trots den minskade arealen var tomatproduktionen stor.
Far var aldrig ensam. Under alla år har mor stått vid hans sida, Familjen ökar ständigt i omfång, vid senaste räkningen var vi 27 stycken, som nu givetvis sörjer och saknar honom. Samtidigt vet vi att han har haft ett långt, vitalt och rikt liv ända in i det sista, vilket han var mycket lycklig över. Far somnade lugnt in i sitt hem natten till den 18:e januari.

Som tidigare meddelats har John Ney, Älmhult, avlidit i en ålder av 94 år. Sista tiden vårdades han på Nicklagården i Älmhult.
Sin barndoms- och ungdomstid tillbringade John Ney i Hökönstrakten, där han var en allmänt aktad och välkänd person. Sedan blev Älmhult hans bostadsort, där han etablerade sig och skaffade villa.
John Neys spännande och innehållsrika liv var en spegling av svenskt 1900-tal. 20-talets fattigdom och bristfälliga social-, åldrings- och fattigvård drabbade många. Han berättade själv att han som liten pojke fick jaga ekorrar och andra smådjur för att mor skulle ha något att stoppa i grytan. En gris eller en get i uthuset kunde vara skillnaden mellan mättnad och svält.
Men John och hans syskon var starka och motståndskraftiga. 1900-talet fortsatte med andra världskriget som vattendelare. Kriget var ju inte något bra men förde människorna närmare varandra och man hjälptes åt mer. Sverige lyckades hålla sig utanför kriget och efteråt blev det ljusare tider. Vi fick vara med om att återuppbygga ett sargat Europa. Industrierna gick för fullt och det blev gott om arbeten.
John prövade på det mesta. Industriarbete inomhus var inte hans melodi. Han ville vistas i naturen och arbetade gärna med jordbruks-, skogs- och torvarbete. Efter att ha bildat familj med hustrun Aina måste han ha ett fast och säkert arbete och tog tjänst vid SJ i Älmhult. Där arbetade John i flera år och steg i graderna, innan han blev omtyckt och tjänstvillig vaktmästare på Haganässkolan.
På fritiden satsade han mycket på naturen och idrotten. Han körde 23 Vasalopp, fast han började den serien sent i livet. Men i Johns ungdom fanns inte resurser till dyrbara skidutrustningar och idrottsredskap. Han lade ner ett stort arbete inom Friluftsfrämjandet och Korpen i Älmhult och fick flera utmärkelser. Otaliga är de vandringsleder och motionsstigar han lagt ut i Älmhults omgivningar. Allt på ideell basis för John trodde obetingat på motion och natur som nycklar till hälsa för många människor.
Till slut gav John sig in på historie- och släktforskningens väg. Han var tidigt med i digitaliseringens värld, och cirka tio läsvärda och intressanta böcker lämnade hans skrivarverkstad. Vårt sista samarbete resulterade i minnesstenen på torget i Hökön över alla de tusentals torvarbetare som höll Sverige igång under världskrigen.
Tack John för ett gott dagsverke! Johns hustru Aina gick bort för cirka 15 år sedan, så närmast anhöriga är barnen Ulla och Björn med familjer och systrarna Ella-Greta och Brita.

Vad är en fest utan partyhatt? På förskolan Harpan har barnen laddat och gjort sina egna färgglada hattar av papper, glitter och knappar. De har klippt ut och hängt upp vimplar i taket och hela veckan lång händer det roliga saker. Förskolan firar nämligen sitt 15-årsjubileum.

Det är spännande när Norra Skåne kommer på besök. Barnen har väntat och längtat och när Susanne Stolt frågar om de kommer ihåg vad tidningen heter blir det tyst en stund, innan Jack Söderberg får en snilleblixt!
– Skånes Djurpark!
Sedan bjuds det på sång, för på denna förskola handlar det mycket om sång och musik. Barnen har precis lärt sig en ny sång, som de sjunger samtidigt som de håller takten med ägg i handen.
” Alla barn är viktiga, du och du och jag …”

På 15 år hinner mycket hända och Susanne Stolt, som är förskolechef, berättar att det främst är personalens sätt att arbeta som utvecklats och förändrats.
– Det är mer dokumentation och kvalitetsarbete idag, vi arbetar mer pedagogiskt och det finns en tanke bakom allt vi gör.
Fem av de sju i personalstyrkan, har varit med ända sedan starten för 15 år sedan.
– Det absolut roligaste är mötet med alla barnen, alla goa kramar och roliga lekar! Det är roligt att se deras glädje och få följa barnens utveckling från de är små tills de ska börja skolan. När det är dags att lämna förskolan har vi fyllt deras ryggsäck med trygghet, glädje, kunskap och självförtroende.

Hela denna vecka går i glädjens tecken. Barnen har förberett och pysslat, de har haft disco och bjudit sina föräldrar på kalas. Och så har de fått välja mat själv.
– Vi ska ha tacos för det är det bästa vi vet, säger Jack Söderberg, som också berättar att han tycker mycket om djur och att han besökt Skånes Djurpark. Det var därför han blandade ihop tidningens namn lite.
– Jag gillar alla djur utom bi. Du vet, när man dricker sån där dricka med olika smaker så kommer alla bin! Jag hatar det!
Vid ett annat bord klipper Herman Eldh och Emma Mehic vimplar under djup koncentration.
– När jag blir stor ska jag bli polis, berättar Herman.
– Jag ska bli doktor men först ska jag gå i skolan. När det blir sol ute, ska jag börja skolan, säger Emma.

Även Rayan Hammo ska bli polis när han blir stor.
– Då ska jag jaga tjuvar! Fast jag ska bli pappa också!
Rayan älskar färgen blå och har gjort en tjusig blå hatt med glitter, som matchar hans blå tröja.
– Titta här då! säger Sofia Månsson, som använt papper som blev över efter vimplarna, för att istället göra sin egen prinsesskrona.
Minsann, de här barnen vet hur det ska gå till när det är kalas!

Skådespelaren Lars-Erik Berenett, har efter en tid sjukdom avlidit i en ålder av 74 år.
Han har en lång karriär bakom sig, mest känd är från sina roller i över 300 avsnitt av tv-serien Skilda världar och 12 Hassel-filmer.
Lars-Erik Berenett föddes i Skellefteå och växte upp i Uppsala, där han började spela teater.
Efter Calle Flygares teaterskola tog han 1967 examen från Scenskolan i Göteborg. Han knöts därefter till Göteborgs stadsteater.
I äktenskapet med skådespelaren Evabritt Strandberg, har han sonen Matti Berenett, som han spelade pappa till i tv-serien Skilda världar. Han har även en son tillsammans med skådespelaren Maria Kulle.
Filmdebuten kom 1965 i Vilgot Sjömans Klänningen. 1986 kom den första filmen om Hassel i tv, Hassel – anmäld försvunnen. Under inspelningen av Hassel – förgörarna, var han nära att kollapsa av de fysiska ansträngningarna i sommarvärmen.
Några av tv och filmerna som finns med på hans långa meritlista, är Leka med elden 1971, tv-serien Hem till byn 1973, Spanarna 1983, Röd snö 1985, Gösta Berlings saga 1986, Good night Irene 1994, Den vita lejoninnan 1996, En pilgrims död 2013 och bland de senaste hittar vi Äkta människor 2013-2014 och Jordskott 2015. Han spelade även i Landet utan gräns på Stockholms stadsteater 1992 och i Cyrano på Oscarsteatern 1995.

Ännu en av våra folkkära skådespelare Stig Grybe, Gävle, är död. Han blev 88 år gammal.
Han gick Calle Flygares teaterskola i Stockholm och fick sitt genombrott på Folkteatern i Göteborg 1951 med Gröna Hissen. Under sin långa yrkeskarriär gjorde han många roller, som bland annat 91:an Karlsson på filmduken.
Han har medverkat i många revyer, musikaler och kabaréer. 1957 hördes han i radio som Ante Nordlund från Mobacken”. Det blev så populärt att figuren senare fick sin egen tv-show.
På 60-talet kom han till Knäppupp, där han medverkade under flera säsonger. Han spelade bland annat i Ursäkta handsken, Spanska flugan och Kuta och Kör.
På 70-talet berättade han historier i tv-programmet Pratmakarna och han var med i den bejublade Karl Gerhard-kavalkaden på Vasan 1974 och i Hagge Geigerts revy i Göteborg 1981.
Han har även lånat ut sin röst till flera animerade filmer som Dunderklumpen, Snövit och de sju dvärgarna och Djungelboken.
1993 vann han en guldmask för sin tolkning av Fröken Bock i Karlsson på taket och 2000 fick han en guldmask för bästa manliga biroll i musikalen Me and my girl.
Han stod även på scen på Nöjesteatern i Malmö i My fair lady och var med i Hårda bud på Malmö stadsteater 2003.
Från tv har vi bland annat sett honom i julkalender Skägget i brevlådan 2008 och även som kriminalintendenten i filmerna Idag röd, Lysande landning och Träff i helfigur.
Sin sista filmroll gjorde han vid 82 års ålder, då han var med i Åsa-Nisse – Welcome to Knohult.
Han sommarpratade även i Sveriges Radio P1 2015, precis 40 år efter att han debuterat som sommarpratare 1975.

Som tidigare meddelats har Per-Henrik Lidén, Tyringe, avlidit i en ålder av 64 år. Han efterlämnar makan Johanna samt en stor släkt.
Musikläraren Per-Henrik Lidéns hastiga bortgång har fått musiken på Läredaskolan i Hässleholm att tystna för en stund. Under årens lopp har många haft ”PH”, som han kallades, som lärare och han beskrivs av eleverna som en lärare som brann för sitt jobb och hade stor passion för musik, en musikglädje som smittade av sig.
Per-Henrik föddes i Härnösand, son till Karl Lidén och makan Brita. Då Per-Henrik var två år, gick mamman bort och fadern kände då att sonen behövde komma närmare sin släkt, så de flyttade därför till Stockholm.
Redan från tidig ålder hade musiken en central plats i familjen. Fadern var organist och körledare, men övergick mer till att skriva och sammanställa sångböcker tillsammans med en av sina äldre söner.
Så småningom flyttade de till Örebro och under åren där träffade fadern Sonja, som var distriktssköterska i Knäred. Kärlek uppstod och 1960 flyttade familjen till Knäred och Sonja klev in och blev en varm och kärleksfull mor åt Per-Henrik.
1966 avled även fadern och med tiden gick flytten vidare till Laholm, och Per-Henrik gick gymnasiet i Halmstad. Han hade en vacker sångröst och var aktiv körsångare, som både turnerade och tävlade med sin kör. Han spelade även piano sedan tidig ålder.
Efter universitetsstudier i bland annat psykologi, filosofi och musikvetenskap tog han en fil kand examen i Lund 1981 och därefter musiklärarexamen i Malmö.
Sedan slutet av 70-talet var han verksam som musiklärare bland annat i Lund, Leksand, Perstorp och Mjölby.
1991 började PH som musiklärare på Läredaskolan i Hässleholm och det var där han mötte sin blivande maka Johanna, som vikarierade som bildlärare där. Paret bosatte sig i Tyringe 2004 och gifte sig året därpå i Vankiva kyrka.
– Per-Henrik kom från en väldigt musikalisk släkt, som varje gång de träffades sjöng och spelade tillsammans. Det är ett så trevligt sätt att mötas och umgås på, säger makan Johanna Lidén.
Hon beskriver Per-Henrik som en väldigt utåtriktad och engagerad samhällsmedborgare.
– När vi gick på stan hejade hans elever på honom. Han var en mycket älskad lärare, det märktes!
– Ett annat stort intresse var utgrävningar, fornfynd och arkeologi. Han tittade alltid efter stenar och kullar och sa sig kunna se förfäderna där de gått en gång.
Hemmet och trädgården i Tyringe var hans oas, där PH trivdes som bäst. Han var frisksportande och cyklade, simmade, promenerade och lyfte även lite skrot ibland. Han delade även hustruns intresse för gamla ting och möbler.
Framförallt blir han ihågkommen för sin stora passion för musik. Han sjöng bland annat i Missionskyrkans kör och sista dagen innan han hamnade på sjukhus, var han med kören och sjöng i Eslöv.
Så musiken, som varit med sedan starten i livet, följde honom även in i det sista.

JUBILAR Vi sitter på Alltmöjligtverkstaden i Broby och pratar. Naturligtvis. Han är ju Stefan På Alltmöjligtverkstaden (fast På Alltmöjligtverkstaden är inte hans riktiga efternamn, han heter egentligen Andersson).
Vi pratar om cyklar och alternativ country och Torkarbladet och en tjatig präst.
Vi pratar om de senaste 50 åren.

– Håret är lite tunnare och man skulle kunna vara lite slankare på vissa ställen. Men jag mår väldigt bra och känner mig inte gammal, säger Stefan Andersson, som fyller 50 år på tisdag.
Han föddes i Borås, men flyttade till Malmö när han var sju år. Efter grundskolan jobbade Stefan med kläder i Värmland innan han återvände till Skåne och blev byggnadsmålare.
– Sen slutade jag med det och läste in gymnasiet, jag tänkte bli socionom. Och så var jag hästskötare några år.
Stefan skrattar till.
– Jag har lite brokig bakgrund, jag har alltid varit rastlös. Spelat musik och kört motorcykel i Indien. Jag jobbade på reklamfirma ett tag och jobbade på Nordvästra Skånes Tidningar. Jag har gjort en massa …

Ett sommarjobb på Ellco Food ledde till fast anställning – och det var på Ellco Food han skapade Torkarbladet.
– Jag var processoperatör på foder/torkaravdelningen. Jag började skriva på rasterna, kommunicerade med de andra avdelningarna. Det blev en liten tidning som jag kallade Torkarbladet.
Torkarbladet uppskattades av företagsledningen och bara två år efter att han börjat på företaget som sommarjobbare ingick Stefan i ledningsgruppen som infomaster.
Ett bra jobb, berättar Stefan, men snart var det dags att söka nya utmaningar igen. Han träffade sin fru (Norra Skåne-profilen Maja Ögren Andersson) i mitten av 90-talet och tillsammans flyttade de till Tyringe år 2000.
Stefan blev områdeschef för Tyrs Hov – och kom på så sätt i kontakt med en pastor som tyckte att Stefan skulle gå en så kallad Alphakurs, en kurs i kristen tro. Pastorn tjatade och mest för att få slut på tjatandet gick Stefan kursen.
– Och det förändrade mitt liv. Jag fastnade helt, det var en fantastisk händelse, säger Stefan.

Några år senare gick han av någon anledning in på platsbanken och kollade på jobb i – Östra Göinge. Han hittade tjänsten som verksamhetschef för Alltmöjligtverkstaden och ringde direkt till kyrkoherden Anders O Johansson, som hade lagt ut annonsen.
– Jag vet inte varför jag kollade Östra Göinge, jag hade nog inte ens varit här tidigare. Och när jag ringde undrade Anders hur jag redan kunde ha sett annonsen, han hade tydligen lagt ut den i nästan samma stund som jag ringde.
Stefan säger det inte rakt ut, men det är uppenbart att han kände att en högre makt hade ett finger med i spelet och att det fanns en mening med att han hittade just den där annonsen.
2005 började han på Alltmöjligtverkstaden i Broby.
– Jag har rätt mycket erfarenhet av människor och mycket energi. Arbetet här på Alltmöjligtverkstaden är det som har gett mig absolut mest. Ingenstans har jag lärt mig så mycket om människor som här.
Alltmöjligtverkstaden är möjligheternas plats, en hoppfull plats. Men också en plats där Stefan dagligen kommer i kontakt med många tunga och tragiska livsöden.

Hur orkar du?
– Drivkraften är att vi varje år ser att människor som när de kommer hit står längst borta från arbetsmarknaden faktiskt går vidare till anställning. Och för mig är det här en typ av kallelse. ”Du behövs där”.

– Jag är tacksam över allt jag har fått vara med om. Nu letar vi boende Östra Göinge och jag är på väg att rota mig här.
Den rastlöse byggnadsmålaren/hästskötaren/copywritern/Torkarbladetredaktören/musikern/cyklisten/områdeschefen verkar onekligen ha hittat sin plats på jorden.
– Jag har inga planer på att lämna Alltmöjligtverkstaden, jag vill utveckla den vidare.

Till sist, hur firar du den stora dagen?
– Vet inte, det blir en överraskning.

Ingenjör Torsten Nilsson i Lur, Farstorps församling, har efter en tids sjukdom avlidit, 70 år gammal.
Han var en glad och optimistisk person, som alltid såg möjligheterna. Nilsson har betytt mycket för bygden.
Torsten Nilsson föddes som yngsta barnet till lantbrukarparet Emil och Ruth Nilsson i Olastorp, Farstorp. Efter realexamen och ingenjörsexamen i Hässleholm läste han en tid matematik vid Lunds universitet. Sedan väntade en lång yrkeskarriär inom telecom, systemutveckling och mobilutveckling.
Televerket i Stockholm blev en första anhalt.
Torsten fick sedan jobb på SRA i Hässleholm. Han hade träffat Kerstin Björup, biomedicinsk analytiker från Hörbytrakten. De gifte sig 1971.
Första utlandstjänsten åt storkoncernen Ericsson kom i Danmark. Med tiden skulle det bli många uppdrag utomlands: Norge, England, Irland, Frankrike, Japan, USA, Irak med flera. Familjen bodde tidvis utomlands. Barnen fick en bred utbildning genom skolgång i andra länder.
År 1974 köpte Torsten och Kerstin Nilsson ett sommarhus i Lur. Efter att ha bott i London i slutet av 1970-talet kom familjen hem 1980 och byggde ut huset.
Tillsammans med två kolleger bildade Torsten ett konsultbolag, Modicom, som arbetade åt Ericsson-koncernen. Under sina sista yrkesår var Farstorpssonen åter anställd på Ericsson och veckopendlade tidvis till Stockholm. Hans teknikintresse var stort.
Trots en krävande yrkeskarriär med uppdrag i utlandet, mängder av resor och krav på ständig uppdatering hann Torsten även med mycket på hemmaplan. Bygdens fotbollsmålvakt var ordförande i Hem och skola. Han engagerade sig i politiken (C), satt i kommunfullmäktige i Hässleholm, var ledamot av kyrkofullmäktige (ordförande), kyrkoråd, kyrkonämnd och församlingsråd. Blev gudstjänstvärd. Precis som sin farfar och far blev han ordförande i Farstorps sparbank. Liksom fadern Emil Nilsson var Torsten ordförande i Brittedals energi. Bondsonen från Olastorp kände ansvar för sin hembygd. Han älskade livet i Lur.
Föreningsmänniskan Torsten ställde alltid upp. Han funderade mycket på landsbygdens framtid. Elektronisk stämpling vid orientering utvecklade han. Läsning, skidresor, natur och golf var andra intressen. Han kom med många idéer inom Rotary, där han en tid var president.
Glädje, plikt och optimism kännetecknade honom. Den humoristiske mannen älskade sin familj. Han gladdes mycket åt att ha kunnat fira sin 70-årsdag i höstas, tillsammans med hela familjen, innan sjukdomen förvärrades.
Närmast anhöriga är makan Kerstin, barnen Annika med familj, Andreas och Kristofer, syskonen Kerstin och Sven, övrig släkt och många vänner.

n Karl-Gustav Boo, Hässleholm, har avlidit en ålder av 62 år.
Kalle var en fantastisk lärare, mentor och eldsjäl som kom att betyda mycket för oss under vår tid på Internationella programmet på HTS. Han lärde oss att ingenting är omöjligt och visade att världen är öppen för oss.
I klassrummet var Kalle en passionerad lärare som med komik, skratt och glädje delade med sig av sin kunskap till oss elever. Flera gånger följde han med oss på resor runt om i världen och gav oss mer kunskap än vad vi hade kunnat läsa oss till.
Kalle hade ett hjärta av guld och välkomnade varje höst nya elever till Internationella programmet med sitt goda leende.
Med sitt engagemang och sin omsorg följde han oss från skolstart till studenten.
Kalle gjorde ett stort intryck på oss alla och vi kommer alltid minnas honom med glädje.

Uppvuxen i miljonprojektet Sätra i Gävle har programledaren Rickard Olsson alltid haft känslan av att någon ska knacka honom på axeln och fråga ”men vad håller du på med här, borde inte du stå i köpcentret och sälja bingolotter?”.
- Egentligen kan man säga att jag hela livet byggt fallhöjd, säger han.

Det var mormor som ville att han skulle heta Rickard, hans mamma tyckte att det var ganska fult.
– Men så föddes jag på Rikarddagen och då tänkte hon att det nog var ett tecken …
Namnet har han med tiden lärt sig att tycka om, värre var det när han var liten och spelade fotboll och de beställt bokstäver som skulle strykas fast längs benet på byxorna.
– Dels blev det dyrt eftersom det var så många bokstäver, men jag hade också för korta ben så hela namnet inte fick plats. Då skulle jag ha velat heta Erik eller Per eller något liknande i stället …
Rickard Olsson har med åren blivit en av tv:s mest populära programledare med produktioner som Vem vet mest, Wild Kids, Bingolotto och Sommarkväll. Mellan programledarjobben tar han uppdrag som konferencier och moderator på olika företagsevent.
– Det är där de stora utmaningarna egentligen ligger. Att fånga en publik på plats och utan att ha repeterat stå en hel dag framför folk och vara underhållande och intressant och gärna lite oväntad.
Trots klivet över till ”dödhalvan” leker livet som – undantaget en skilsmässa – blivit bättre än han hade tänkt sig, ganska mycket bättre till och med. Åtminstone sett i fågelperspektiv.
– I mikroperspektiv finns det alltid saker att ta tag i, man blir ju liksom aldrig färdig. Hittills i mitt liv har jag strävat uppåt och framåt hela tiden, men nu känner jag att jag måste se om mitt hus och betala av lån och tänka lite på vad som händer senare.
– Nu är det inte säkert att jag kommer att göra det. Jag känner ju mig själv, jag gillar att köpa nya prylar, som båtar till exempel, lägger han för säkerhets skull till.
Den jämna födelsedagen har han dock varit mentalt förberedd på i flera år.
– Jag hade en granne som fyllde 50 för tio år sedan som inte var förberedd, och han blev riktigt deppig. I min bransch är det lätt att man leker ung och så vaknar man upp en dag med en T-shirt som det står ”Dolce & Gabbana” på i stora bokstäver.
Nyligen surnade Rickard Olsson till på sin största uppdragsgivare när han utan förvarning petades från jobbet som åkande reporter i SVT:s Vasaloppssändningar.
– Det var inte det faktum att jag inte fick åka Vasaloppet som gjorde att jag blev sur, det är ingen mänsklig rättighet, men om man gjort något som blivit en succé flera år i rad så tycker jag att jag borde få en förklaring. Är man en så stor arbetsgivare så ska man vara schyst.
– När jag blir orättvist behandlad går jag i gång och då befinner jag mig farligt nära gränslandet till att bli en rättshaverist och Una-bombare …
Nu ska han i stället köra loppet och göra det han är bäst på – slänga käft med åkarna längs spåret – för radiostationen Mix Megapol. En rejäl utmaning för någon som beskriver sig som en periodare när det gäller träning.
– Vasaloppet har alltid varit ett bra träningsmål, men sedan jag i höstas fick reda på att jag inte skulle åka har jag sackat ihop ordentligt. Nu har jag någon månad på mig att bygga ihop någonting som klarar nio mil.
Då kan personlighetsbeskrivningen ”envis som en grävling, kropp som en gruvhäst, nyfiken och någon som till varje pris måste räta ut frågetecken” – där av klinchen med SVT – möjligen komma till pass.
Rickard Olsson är kontrakterad för SVT ett år i taget och att livet efter 2017 ännu är ett oskrivet blad gör att han inte kan luta sig tillbaka några längre stunder.
– När jag började i den här branschen fanns bara Sveriges Radio och Sveriges Television och då var man jätterädd att de inte skulle vilja ha en. I dag finns det många fler aktörer som sänder i någon form. Att ha ett tittarkontrakt – de vet vad man gör och vad man levererar – ser jag numera som en tillgång. Nu finns det andra ställen man kan gå till och ta med sig sin publik.
En av fördelarna med en obunden tillvaro är de sena höstturerna på vattenskotern i skärgården.
– Vi åker ut till Sandhamn och käkar lunch och fortsätter sedan österut. Då kan jag sitta på vattenskotern och bara le och tänka ”jag får göra det här på en vanlig vardag”. Obetalbart, då är jag lycklig.

Fakta

Namn: Rickard Olsson

Fyller: 50 år på Rikarddagen den 7 februari 2017.

Bor: Nacka utanför Stockholm.

Familj: Sambo, dotter på 14 år och två katter.

Så firar jag födelsedagen: ”Middag med nära och kära på restaurang, men jag känner också att jag är skyldig mig själv och livet att samla dem som betytt mycket för mig till en Herrejösses-fest längre fram.”

Om att fylla 50: ”Man börjar närma sig den tidpunkten när man blir äldst i släkten.”

Favorithemmasyssla: ”Jag är väldigt duktig på att vara lat. Kan gå från 110 till noll ganska snabbt.”

Ångrar i livet: ”Jag var väldigt taskig och retade en tjej i mellanstadiet, det har jag fortfarande en tagg i bröstet av och kan tänka ’jävla idiot’. Jag skulle vilja gå tillbaka till den Rickard och lugga honom.”

Passion: ”Allt som har med vatten att göra. Har en vattenskoter, två båtar, kajak och brädor. Årets mest sorgliga dag är när båten ska tas upp.”

Så rensar jag tankarna: ”Aldrig. Det fladdrar konstant. Har aldrig förstått uttrycket ’bara vara’. Hjärnan rör ju sig, det enda tillståndet när man ’bara är’ är när man är död.”

I helgen som gick skulle konstnären Carl Lindberg ha fyllt 100 år.
Carl Lindberg föddes i Lönsboda 1917 och var verksam som konstnär redan från slutet av 30-talet. Utöver konstnärskapet, inte minst för levebrödets skull, blev han även en framgångsrik målarmästare.
I början av sin konstnärskarriär, inspirerad bland annat av konstnärerna i Halmstadsgruppen, målade han ofta färgstarka, abstrakta och drömlika motiv. Solen, solljuset och värmen spelade alltid en stor roll Carls liv och under den sista perioden av sin karriär, från slutet av 80-talet, var det varma solljuset inspirationskällan för det noggranna penselarbetet i hans målningar och han fick då också epitetet Solmålaren.
Carl Lindberg hade en dröm om att bli 100 år. Hans dröm förverkligades inte, utan han avled 83 år gammal den 12 mars år 2000 och är begravd på kyrkogården vid Örkeneds kyrka i Lönsboda.
Carls drömskt koloristiska och solvarma konstnärskap kommer dock alltid att leva kvar och finns just nu utställda i Konsthallen på Regionsmuseet i Kristianstad.