Personligt

Lars Sjögren i Hästveda har återigen bidragit med ett gäng bilder från sin trädgård och från promenader runt Lillasjön. Genom Lars bilder får vi följa årstidernas växlingar och njuta av den vackra blomsterprakten i hans trädgård. Här har han även lyckats fånga en besökare i trädgården på bild, nämligen en stor padda!

Personligt Danskul. Både stämningen och pulsen är hög när showdanstjejerna i Swedish dance mafia dansar loss på tisdagskvällen i danslokalen i T4-hallen. Det är glada skratt och full fart så fort musiken drar igång. Ja, även om det inte är någon musik igång förresten

Några har dansat i flera år, andra är nybörjare. Flera av tjejerna har dansat i den här gruppen i tre år, och några kommer från andra dansgrupper. De flesta är 10 och 11 år gamla. Och en sak har de alla gemensamt: de älskar att dansa!
– Man får upp energin och det är roligt att lära sig nya danser, säger Bella Segerham.
– Vi lär oss mycket och det är roligt att träffa alla kompisar, säger Elsa Hjärner.
Dessutom är de alla överens om att de har världens bästa danslärare. Det är Elin Tann och hennes hjälptränare Julia Christensen. De har hand om träningarna och gör all koreografi inför showerna.

Båda har dansat i många år och har koll på flera dansstilar, så eleverna får prova på allt från modern dans, till jazzdans och hiphop.
Varje år övar de dessutom in en dans som de framför på en show där alla de olika danstrupperna i Showdansgruppen Hässleholm, som Swedish dance mafia tillhör, sätter upp.
– Förra året hade vi en helt galen dans!
– Ja, det var jätteroligt! säger några av barnen i munnen på varandra
Elin förklarar att de hade ett tema med jazzinspirerade danser.
Den här terminen är det lite lite poppigare danser som gäller och just nu övar de in en koreografi till Zara Larssons ”Lush life”.
En som ser framemot nästa show är Annie Salheden.
– Jag älskar att uppträda med dansen, säger hon.
På det stora showen blir hon inte särskilt nervös.
– Det är så mörkt så man ser inte alla ansikten. Det är jobbigare när det är en liten publik.

Swedish dance mafia dansar tillsammans en gång i veckan.
– Men jag skulle vilja dansa mer! säger någon.
– Jag med!
– Och jag med!
Från start är det full fart och även om det också är en del lek och bus så tar tjejerna sin dans på allvar.
– Jag var med i en annan dansgrupp innan, men de tramsade bara. Det är roligare här! säger Ebba Steen.

Personligt

n Vår käre pappa flyttade till sitt himmelska hem den 16 oktober i en ålder av 91 år.
Han föddes i Knislinge och under sina levnadsår bodde Karl-Gustav, eller KG som han alltid kallades, på fem olika platser i tre länder: Kenya (1954-1964), Hinneryd (1964-1968), Eritrea (1968-1975), Hässleholm (1975-1991) och Knislinge (1991-2015).

Han var verksam som lärare, präst, ELM-predikant, skolledare och administratör. Även efter sin pension fortsatte han regelbundet besöka äldreboenden.
KG var en fridens man och fick många gånger medla mellan människor. Han satte andras väl före sitt eget och visade stor barmhärtighet och kärlek till dem han mötte.
Barnen och barnbarnen fanns alltid med i hans böner, likaså släkt och vänner. Missionen och kyrkan prioriterade han högt och han älskade sina konfirmander och eleverna han hade i skolan. Sin prästtjänst började KG redan i ladugården som barn där han predikade för djuren.

KG:s stora fritidsintresse var trädgården och veden. Hjärsåslilla och trädgården där låg honom varmt om hjärtat. Han var också en stor djurvän.
KG var aktiv ända till slutet. På torsdagseftermiddagen fick han ge nattvard till en person på äldreboendet. Den kvällen, liksom många andra kvällar, tillbringade han och hustrun Irene med att lyssna på när Swen Bergling läste ur sammanställningar med reviderade texter av Carl Olof Rosenius i närradions kvällsandakt.

Efter natten då smärtorna tilltagit kom han till sjukhuset. Strax före han togs till operationen sa han: ”Det är allvarligt, men jag är inte rädd. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du, Jesus, är med mig.”
Karl-Gustav sörjes närmast av hustrun Irene och barnen Maria, Elisabeth, Mikael, Rakel och Samuel med familjer.

Personligt

Förre sportjournalisten på Norra Skåne, Owe Mårtensson, Hässleholm, har efter en längre tids sjukdom avlidit 77 år gammal.
Owe föddes och växte upp i Kristianstad där han tidigt kom i kontakt med idrotten. Han spelade både handboll och fotboll i IFK Kristianstad och Näsby IF samt fotboll i Vilans BoIF. Som handbollsspelare i IFK Kristianstad nådde han allsvensk värdighet innan han avslutade sin handbollskarriär i IFK Hässleholm.

Snart väcktes hans skrivlust. Efter en sejour på dåvarande Hammarstedts verkstadsföretag i Hässleholm förverkligade han sina journalistiska ambitioner på Norra Skånes sportredaktion 1968 där en annan Norra Skåne-klassiker Ove (On) Nilsson var sportchef. Owe Mårtensson insåg den lokala bevakningens betydelse. Om ett il classico-derby spelades i televisionen så kunde det inte hindra Owe från att cykla ner till Österås och se en division III-match, berättade hans son Anders.

På 1990-talet tjänstgjorde han några år som sportchef men sviktande hälsa tvingade honom att trappa ner och sedan återgå till den renodlade reporterrollen fram till år 2003 då han gick i pension efter 35 år på Norra Skåne. Hans fritidsintresse kretsade kring sommarstugan i Åhus där han älskade att vistas, särskilt i kretsen av barnbarnen.
Owe Mårtensson sörjs närmast av hustrun Birgit, sonen Stefan verksam i läkemedelsbranschen med familj, Stockholm, sonen Anders, journalist som skrivit flera böcker, med familj bosatt i Hässleholm.

Om inte Owe varit så fångad av idrotten kunde han blivit en mycket bra allmänreporter. Han förenade en känsla för språkets alla möjligheter med säkert omdöme. Han hade gott minne, han följde med i nyhetsflödet och läste mycket.
Genom sin egen bakgrund som idrottsman hade han skaffat sig kontakter i alla läger men iakttog strikt neutralitet. Han lät aldrig entusiasmen slå över i överdrifter. Hans nyhetskänsla var ryggradsstyrd. Hur många spelarövergångar han var först med att meddela läsarna låter sig inte ens anas.
Owe svor aldrig. På sin höjd hördes från honom ”Det var ju sören, också”. Även om Owe avskydde modeuttryck var han själv cool i ordets ursprungliga betydelse. När texterna for vilse likt ett Aniara i den nya teknikens rymd och alla under suck och stön tvingades skriva om, tröstade Owe sig själv och arbetskamraterna med ”det blir alltid bättre efter andra försöket”.

Hans bevingade ord flyger fortfarande omkring som svalor i redaktionslokalen. ”Det där bryr sig inte moster Agda i Finja om” utbrast han när det fästes större avseende vid redigeringsfinesser än artikelns innehåll.
”Dags cykla hem och bre nya mackor” bekräftade att han som sportredaktör inte hade fasta tider utan ett jobb med långa arbetspass på helger och kvällar.
Jag talade med honom i augusti när plågorna gett honom en tillfällig respit. Han var fortfarande sjuk men humorn var frisk: ”Jag var så dålig att jag inte ens kunde gå upp och se Kristianstad spela SM-final i handboll i tv. Då kan du tänka dej själv.”

Jag minns våra gemensamma resor till fotbollslandskamperna i Malmö på 1970-talet, som några av mina finaste upplevelser från de många åren på Norra Skåne.
Om IFK Norrköping, det andra laget i hans hjärta, tar första guldet sedan 1989 i höst ska vi på nytt ägna honom en varm tanke. Då vet vi att han ler i sin himmel.
Men nu har Tiden blåst slutsignalen. Reportern stoppar ner anteckningsblocket. Publiken går hem. Höstmörkret sänker sig över den tomma läktaren. Tack för Din tid i vårt skrivarlag, Owe

Personligt Företaget är så rykande färskt att det knappt ens luktar svett i lokalen ännu. Tidigare denna månad var det invigning för Crossfit Hässleholm och Christoffer Persson är den som tillsammans med kollegan Mathias Reimer gjort detta möjligt.

Christoffer har sina rötter i Attarp och har gått i Röinge skola och på Västerskolan innan det blev studenten från samhällsekonomiskt program på Linnéskolan.
Idrotten har alltid varit viktig i hans liv.
– Jag har alltid spelat fotboll, både i HIF och IFK, sedan i Ignaberga och senaste åtta åren Ballingslöv, där jag fortfarande hoppar in när det behövs.

2008 drog Mathias med sig honom på Vätternrundan och 15 timmar och 45 minuter senare var han fast för det där med långdistans.
– Sedan dess har det blivit en del lopp. Vi har bland annat gjort En svensk klassiker, med Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet.
2012 genomförde Christoffer Ironman, där man simmar 3,8 km, cyklar 18 mil och 42 km löpning och förra året blev det Ultravasan med 90 km löpning.

För fyra år sedan väcktes intresset för crossfit, efter att Christoffer sett ett klipp med legenden Mikko Salo.
– Jag gillar denna typ av träning, det bygger på funktionella övningar, ingen isolering av särskilda muskelgrupper.
– Det går ut på att förbereda sig för det oväntade, träningsformen kretsar kring våra naturliga rörelser som att springa snabbt, hoppa högt, klättra, lyfta, släpa. De rörelser vi gör naturligt ligger till grund för träningen. Det är en kombination av styrka och konditionsträning.
Under en period reste han till Lund en gång i veckan för att träna, men när crossfit körde igång i Kristianstad engagerade han sig där och utbildade sig till licensierad instruktör.

– För mig har det alltid varit viktigt att utmana mig själv och hela tiden sätta nya mål.
Tanken på att öppna eget gym i Hässleholm har funnits där några år, och tidigare denna månad blev drömmen verklighet.
– Det var inte helt lätt, det största problemet var att hitta lämplig lokal. Vi hade inte direkt tänkt på det där med att det måste finnas ventilation och alla andra krav som ställs.
Efter att ha inskaffat den utrustning som behövs; roddmaskiner, ringar, bänkpress, tyngder, medicinbollar och annat, så var stället redo och vid invigningen gjordes även utmaningar där deltagarna lyckades dra in 14 480 kronor till flyktingkatastrofen.

När vi träffas har Christoffer efter avslutat nattskift på Bergendahls varit hemma och vilat en stund och nu väntar några timmars träning.
Christoffer berättar att det finns stora tävlingar inom sporten i USA, som han besökt tillsammans med flickvännen. Fast det finns inte med på hans lista att tävla där.
– Jag är för gammal för det! Men det är roligt att se. De blandar olika event på sina tävlingar, som exempelvis rodd en sträcka, marklyft, paddling på paddelboard och simning.

Vad är då hans drömmar för framtiden?
– Det hade varit kul att göra nåt mer än box och utveckla det till ett träningscentrum där någon förening för långdistans kan ansluta sig.
På frågan om det blir fler Klassiker, skakar han på huvudet:
– Jag gillar att testa nya saker. Då vill jag hellre cykla genom hela Sverige, från norr till söder.
– Det är något jag verkligen vill, men det är ju ganska tidskrävande, så jag har börjat på att förankra det så smått därhemma.

Personligt

Gry Persson, 6 år, i Vinslöv har målat av ett fint lönnlöv. Tack Gry, för att du delar med dig av din fina teckning! Vi skickar dig boken Bosse flyttar in, av Åsa Karsin.

Personligt Det är lätt att känna sig maktlös inför alla katastrofer och fattigdomen i världen. Daniel Källman och Daniel Pasha ville inte sitta på åskådarbänk, utan bestämde sig för att göra något. Du kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.

I helgen var det åter dags för ”Åses hörna” i Vinslöv missionskyrka, där pastor Åse Gardebrand med inbjudna gäster lyfter fram olika ämnen.
Många människor kom för att höra om projektet ”Feed and Teach”, som startats av vinslövsbon Daniel Källman och hans svåger Daniel Pascha.
– Jag är företagare och har rest och sett mycket elände i världen. Det har vuxit fram en längtan att på något sätt hjälpa barn som har det svårt, men det har aldrig blivit av. Ni vet hur det är, man har aldrig tid och det finns aldrig tillräckligt med pengar, säger Daniel Pasha.

Båda är kristna och har känt en stark kallelse att våga ta steget i tro, även om de inte hunnit samla in så mycket pengar.
När Daniel Pasha var på konferens i Vietnam, fick han se nöden på nära håll och snart återvände han dit i sällskap med Daniel Källman.
– Det fanns så mycket fattigdom, prostitution, narkotika och mitt i allt sprang barnen omkring. Det var hemskt att se, många var föräldralösa och sov direkt på marken. De ägde ingenting mer än kläderna på kroppen, berättar Daniel Källman, samtidigt som ett bildspel tar publiken med till gatubarnens vardag.

I Ho Chi Minh fick de kontakt med en kristen grupp som jobbar bland de mest utsatta och kunde därigenom vara med och köpa in råvaror, göra matpaket och dela ut bland barnen.
De var jobbigt att se nöden, Daniel Pasha berättar att han stundtals gömde sig bakom kameran. Det blev för starkt.
– Tårarna bara rann, jag kände att jag klarar inte detta!
De fick besöka ett sjukhus för svårt sjuka barn, och delade ut sina matpaket utanför sjukhuset.
Så småningom träffade de på ett vietnamesiskt par, med samma brinnande längtan att hjälpa gatubarnen. De hade tagit in tre föräldralösa barn i sitt hem. Men nöden är stor. Barnaskaran hos makarna växte. Snart bodde 38 barn där.

– När vi träffade henne var hon trött och nära att ge upp. Hon hade inte längre råd att föda alla barn och krafterna var slut, hon orkade inte mer.
Daniel och Daniel bestämde sig för att gå in och stötta ekonomiskt och idag driver makarna barnhemmet vidare med pengar som samlas in i Sverige.
– Vårt mål är att förse de mest utsatta barnen med mat, men också ge dom en möjlighet att gå i skolan. Skolan är ju gratis, men för att få gå i skola måste barnen ha skor på fötterna och kläder. Det kan vi hjälpa dom med.
Det har blivit flera resor till Vietnam.
– Vi åker dit helt privat och betalar våra resor själva. Vi vill att varenda krona som samlas in ska gå direkt till barnen i Vietnam.

De visar bilder på en gravt hörselskadad kille, som fick ett helt nytt liv när de kunde hjälpa till att bekosta en hörapparat.
– Nu går han i en skola, där han får lära sig tala. Han är så lycklig!
Nästa mål för Daniel och Daniel är att genom ”Feed and Teach” starta ytterligare ett barnhem i en annan del av staden.
– När man pratar med barn har de ofta drömmar och mål. De vill bli ingenjörer eller läkare. Men en del av gatubarnen har inga drömmar alls. Det är tragiskt att se. Vi kan alla hjälpas åt att hjälpa världens barn så de kan äta sig mätta, gå i skolan och få hopp om livet.

Personligt Klassträff i Tyringe

Efter 50 år möttes på nytt avgångsklasserna från Tyringe grundskola 1965.
Redan för ett år sedan drog Agneta Larsson, Gunilla Vilnersson och Maivor Stjerna igång med detektivarbetet för att hitta alla tidigare skolelever. Det var mycket jobb så de fick ta hjälp av flera andra, men uppdraget lyckades.
50-årsjubileet inleddes på Tyringe museum med mingel, fika och filmvisning från skolträffen 1983, ett uppskattat inslag. Kvällen tillbringades på Kurhotellet med middag, spex, sång och dans där cirka 60 tidigare elever mötte upp.
Följande personer medverkade på skolträffen.

Nerifrån vänster: John Paulsson, Inger Olofsson, Bertil Persson, Monica Holmberg-Wijk, Leif Håkansson, Lars Lind, Bo Larsson, Leif-Börje Frid, Alf Nilsson, Greger Johnsson, Bo Andersson, Bertil Nilsson, Jan Bjerborn, Maivor Nilsson-Stjerna, Kristina Rantzow-Kristell, Johnny Fors, Jane Persson-Luekabauer, Dennis Jensen, Tommy Andersson, Inge Nilsson, Börje Wetterlöf, Eje Johansson, idrottslärare, Ingvar Nilsson och Eva Linné-Nygren.

Överst: Jan Johannesson, Charsten Stjernkvist, Karin Stålbrand-Torstensson-Hirsmark, Gunilla Nilsson-Åkerström, Sonja Olson-Ahlberg, Lennart Olsson, Agneta Nilsson, Eva Jönsson-Selmén, Per Olandersson och Lars Geironsson.

Uppifrån höger: Ulla Evertsson-Ringström, Winnie Gravlund, Marianne Nilsson-Mårtensson, Karin Magnusson-Juul, Eva Svensson-Tillgren, Lilian Nilsson-Månsson, Leif Olsson, Birgit Nilsson-Karlsson, Gunilla Nilsson-Wirström, Per-Erik Carlsson, Jörn Berglund, Liselotte Persson-Kristoffersen, Bo Lindström, Wiveca Paulsson-Flintvall, Kjell-Arne Svensson, Lena Petersson-Nilsson, Ann Persson-Hofvander, Gunilla Vilnersson, Agneta Holmer-Larsson, Roland Lindberg, Lars-Göran Zander och Anders Nilsson.

Personligt

Förre redaktionssekreteraren på Kristianstadsbladet, Erik A Johansson, mest känd som Eje Johansson, har avlidit i en ålder av 78 år.
Eje Johansson föddes och växte upp i Sörmland där han också gjorde sina första journalistiska erfarenheter. År 1963 blev han kristianstadsbo och sportchef på Kristianstadsbladet.
Tidningsledningen upptäckte snart hans breda allroundkunnande. Han innehade flera chefstjänster, var bland annat redaktionssekreterare eller nyhetschef, som det numera heter.
Mot slutet av sin karriär återgick han till reporterjobbet eftersom kärleken till skrivandet aldrig lämnade honom. Han blev då lantbruksreporter.
Efter pensionen kvarstod han som medarbetare. Hans stora personkännedom i Kristianstad, en stad han lärde sig att älska trots sitt sörmländska förflutna, kom väl till pass inte minst på familjesidan.
I sin tidningsmannagärning hade han god användning för det bredda kontaktnät han knöt på olika plan. Han var aktiv inom centerpartiet och i kyrkan samt beklädde ordförandeposten i länsstyrelsens C-sektion i den dåvarande krigsorganisationen.
Inom orienteringssporten och i IFK Kristianstads handboll lade han ner ett hängivet arbete. Allt detta i kombination med hans utåtriktade läggning skaffade honom rika kunskaper inte minst till förmån för tidningens familjesida som han berikade med många minnesartiklar under åren.
Änkeman sedan hustrun Gun-Britt gick bort sörjs han närmast av dottern Britt-Marie, Växjö och sonen Carl-Johan, Kristianstad.
P
Fortfarande minns jag exakt när jag såg Eje Johansson för allra första gången. En stabil, rundnätt, vänlig journalist som använde A4-block när han antecknade.
Det var i byn Lur i min hemsocken Farstorp, tisdagen den 7 juli 1970. Eje var där som journalist för Kristianstadsbladet vid O-ringens 5-dagarsorientering, med flera tusen deltagare i den lilla byn. Jag var funktionär åt Hästveda OK.
Den här dagen blev början på en lång vänskap och ett mycket gott kamratskap. Eje och jag skulle ses många gånger under 45 år. Vi talades vid i telefon ännu många fler gånger. Det blev även mejl under senare år.
Innan man riktigt kände Eje Johansson från början, kunde han ibland kanske upplevas som lite kärv och smått ”bullrig” i jobbet, men den här mannen hade ett väldigt gott och stort hjärta. Eje menade alltid väl, men ingen satte sig på honom. Han var tio år äldre än mig, men jag upplevde oss alltid som jämngamla. Skrivandet gjorde honom ungdomlig.
Vi träffades mest ute på tävlingar i orientering, vid skidlopp, terrängtävlingar och liknande men även på revyer, i musiksammanhang och annat.
Erik Anders, som han var döpt till, var alltid påläst, engagerad och positiv. Även om det kanske inte fanns så väldigt mycket att skriva om från det aktuella evenemanget, hittade Eje alltid ”grejen”. Han visste vad folk ville ha i tidningen, vad de helst läste om och hur det skulle förpackas. En journalist, redaktör och tidningsman av den gamla stammen. Under åren på Bladet hade han nästan alla titlar utom chefredaktör.
O-ringen, Tiomila, SM, DM, överallt dök Eje upp. Det blev liksom ingen riktig tävling i orientering, om inte Eje från Kristianstad fanns på plats. Där hade han under alla år en central roll bland journalisterna.
Nu, efteråt, undrar jag hur han egentligen hann med alla sina uppdrag. Familjen kom allra främst, sedan Kristianstadsbladet. Därefter en hel palett av olika förtroendeuppdrag; med allt från kyrka till fackförbund.
Eje var disciplinerad – på många olika fronter. Han älskade att träffa folk, prata med dem och att ständigt knyta nya kontakter. Han lärde mig, att just kontakter är en journalists främsta hjälpmedel. Precis så som en riktig tidningsman och journalist ska vara för att kunna engagera allmänheten.
Det kändes väldigt vemodigt, när Ejes dotter Britt-Marie ringde mig i den mörka måndagskvällen och meddelade att hennes pappa hade dött.
Allhelgonaveckan framstod i detta ögonblick plötsligt som ännu mer dyster.

Personligt Det blir en mycket speciell allhelgonahelg för Anton Malm, nio år. För första gången ska han gå till kyrkogården och tända ett ljus för någon som stod honom mycket nära. I våras tog Anton ett sista farväl av sin älskade farfar Sewe Malm.

Vi möts på kyrkogården i Vinslöv. Det är där som Antons farfar ligger begravd och Anton ser koncentrerad ut när han plockar bort löv från graven och lägger ner ett hjärta med texten ”saknad”. Det ska se fint ut till allhelgona.
– Min farfar gjorde mig alltid glad. Han fick mig att skratta, säger Anton.
Han har lätt att sätta ord på sina känslor och berättar om farfar, som han hittade på så mycket roligt tillsammans med.

– Vi brukade cykla till affären. Jag fick köpa vad jag ville, så betalade han.
Först bodde farmor och farfar i Vinslöv, men sedan flyttade de till Vittsjö och då blev det nära för Anton att hälsa på.
– Ibland mötte farfar mig vid skolan. Han var alltid rolig och snäll och kramades ofta.
Ibland fick Anton följa med farfar på jakt i skogen, det var spännande.
– Vi jagade älg och rådjur och harar.

Det känns sorgligt att tänka på farfar för mot slutet var han sjuk. Farfar orkade inte längre hitta på allt som han gjort tidigare, men Anton tyckte ändå om att åka dit.
– Vi brukade äta glass ur samma skål. Vaniljglass med krossad choklad.
I våras dog farfar och Anton fick vara med på begravningen och säga farväl för allra sista gången. Det var jobbigt, Anton längtar mycket efter sin farfar.
Han har varit med sina föräldrar till kyrkogården vid allhelgona förut, men det var inte samma sak. För då låg inte farfar där.
– När andra i klassen berättar om vad de har gjort med sin farfar tycker jag att det känns orättvist och ledsamt.

Anton tycker om att gå till graven. Att titta på gravstenen och tänka extra på farfar. Det ligger en rund sten vid graven, där det står ”Älskade farfar”. Den säger allt, för även om farfar inte finns kvar här längre, så älskar Anton honom fortfarande.
– Det blir konstigt att fira jul, han brukade komma på julfrukost åt oss. Han gillade ägg och all mat. Precis som jag gör.
Anton kommer på att han nog är lik sin farfar på många olika sätt.
– Vi gillar mat båda två, och så gillar vi jakt och att vara i skogen.

Även om Anton redan gjort fint vid graven ska han komma tillbaka i helgen och tända ett ljus till.
– Ibland undrar jag hur det känns att vara i himlen? Farfar cyklar kanske där också?
Och äter vaniljglass med krossad choklad.
Anton trivs i skolan och gillar matte och engelska bäst av allt. När han blir stor vill ha köra lastbil och kranbil.
– Jag ska bo på en gård och ha grävmaskin, traktorer och kossor, grisar, höns, katter och hundar.
Även om det tar ett tag tills Anton blir stor, tror han att han aldrig kommer sluta tänka på sin farfar.
– Jag vet att jag aldrig kommer glömma honom, säger Anton.

Personligt

Förre lantbrukaren Sven Mårtensson, Trunnerup, har avlidit i sitt 98:e levnadsår. Närmast anhöriga är döttrarna Anne-Louise och Britt-Marie med familjer samt en stor vänkrets.
Sven föddes i Varmlösa, men flyttade som tioåring med föräldrarna till gården i Trunnerup, som kom att bli hans hem i alla år. Grannflickan Astrid blev hans hustru i ett långt äktenskap. Sven brukade gården i många år tills den överläts till döttrarna.
Driften utökades med en maskinstationsrörelse. Den stationära tröskan byttes snart ut mot moderna skördetröskor, som kunde skörda större arealer till en allt större kundkrets. Även allehanda andra jordbruksmaskiner anskaffades och rörelsen växte stadigt.
Sven låg alltid i framkant när det gällde innovationer inom jordbruket; han var bland annat en av de första att satsa på storskalig äggproduktion.
Redan i unga år kom Sven in i föreningslivet och efter en tid i nykterhetsrörelsen gick han med i Bondeförbundets ungdomsförbund SLU. Han var ordförande i Rydsgårdsortens SLU-avdelning 1942 till 1945.
Efter andra världskriget blomstrade landsbygden och där fanns många ungdomar som behövde verksamhet och lokaler att umgås i. Astrid och Sven tog initiativ till att bilda en bygdegårdsförening – byggnaderna i Erikslund anskaffades och allmänheten tecknade sig för andelar. Bygdegården är efter 70 år fortsatt livaktig.
Efter ett år som vice ordförande tog Sven 1946 klivet upp som ordförande och hade den posten ända till 1968.
Det var en intensiv period – byggnaden rustades upp, utedansbanan byggdes och 1954 invigdes en stor tillbyggnad så att man fick den tidens modernaste scen och teaterverksamheten blomstrade. Det förtjänar också nämnas att det arrangerades tv-visning som exempelvis drottning Elisabeths kröning. Då, för drygt 60 år sedan, var det en stor händelse.
När Sven avgick som ordförande hade han även varit ordförande i Skånedistriktet och vice ordförande i förbundsstyrelsen.
Sven trakterade ett flertal instrument, men kärast var nog fiolen och sågen. Så sent som december 2014 underhöll han tillsammans med dottern Anne-Louise med sin fogsvans.
Det stora intresset för musik och teater gjorde att han själv med liv och lust deltog som skådespelare i olika lustspel. Intresset för teater delades av hustrun och döttrarna.
Det politiska intresset och engagemanget för hembygden kom också till uttryck genom Svens medverkan i kommunpolitiken och olika organisationer. Tidigt fick han uppdrag i Villie kommun, och snart valdes Sven till ordförande i kommunalfullmäktige. Vid nästa kommunsammanläggning, blev Sven ordförande i kommunfullmäktige även där och dessutom ledamot i kommunstyrelsen samt ordförande i centrala byggnadskommittén.
Många viktiga beslut fattades och Sven var inte bara drivande utan i många fall den som såg till att projekten blev genomförda.
Elektrifieringen av järnvägen mellan Malmö och Ystad var en viktig sak som Sven engagerade sig i och han organiserade aktiviteter vid invigningen i Rydsgård.
Sven Mårtensson lämnade sin kommunala gärning 1985, då han med ålderns rätt valde att avgå. I stället blev han förtroendevald och ordförande i Villie kyrkliga samfällighet. Han gav sig, som vanligt, in med full kraft och såg bland annat till att församlingens kyrkor hölls i gott skick. I församlingsverksamheten deltog han flitigt och höll i syföreningens auktioner och givetvis fick besökarna lyssna till musik av personer i släkten Mårtensson.
En mycket aktiv man har gått ur tiden och vi är många som kommer att sakna Svens entusiasm och iver och inte minst hans omtanke. Våra tankar går nu framförallt till den närmaste familjen.

Personligt När eldslågor flammade upp från motorcykelns bensintank, hann Phillip Gudmandsen inte tänka efter. Han handlade rent reflexmässigt och hans insats hyllas idag av hela hans familj.

För en tid sedan kom det in en ”Dagens ros” till Norra Skåne. Den löd: ”Ett stort fång rosor till Phillip, vår familjs hjälte, för att han snabbt lyckades släcka när motorcykeln började brinna. Trots att du bara är 16 år är du vår familjs modiga hjälte och vi är väldigt stolta över dig”.
Det var Phillips familj som med en ros i tidningen ville tacka för vad han gjorde den där dagen då olyckan var framme.
Phillip är inte helt bekväm med att hamna i rampljuset. Han hann ju inte ens tänka på vad han gjorde, allt gick instinktivt och väldigt fort.
– Jag höll på att fixa med motorcykeln. Den skulle ställas undan för säsongen, berättar Phillip.

Fordon av alla de slag hör till hans stora intressen och han har i höst börjat fordonsprogrammet på gymnasiet.
Han har tur, för han är inte ensam i familjen om sitt intresse och i garaget finns gott om plats att mecka. Det var när Phillip höll på att tömma tanken på motorcykeln, som den började brinna. Ingen smäll och ingen varning, plötsligt slog bara stora lågor upp ur tanken.
– Jag hade precis tankat 12-13 liter bensin dagen innan, berättar pappa Gerth.
– Phillip var ensam i garaget, vi andra var inne i huset när vi hörde honom skrika, säger systern Nadia.
Phillip hade då hämtat brandsläckaren och jobbade systematiskt för att släcka elden.
– Han gjorde helt rätt, släckte nerifrån och upp, berättar Gerth stolt.

Vi går ut och tittar i garaget. Motorcykeln totalförstördes och det är sot i tak, på väggar och som ett täcke över hela arbetsbänken och golvet. Det kommer ta lång tid att sanera.
– Jag tror inte ens Phillip tänkte på gasolflaskorna i garaget, men jag fick ut dom snabbt, säger Gerth.
Det var några dramatiska stunder innan elden var helt släckt. Phillip hann inte ens bli rädd, det kom först senare.
– Då kände jag mig skakig.
Så mycket kunde ha gått fel, men lyckligtvis klarade Phillip sig utan några skador, förutom nåt litet skrapmärke.
– Jag känner mig så tacksam för det! Hela garaget kunde ju ha brunnit ner men det enda jag hann tänka på var Phillip. Jag är så glad att han inte skadade sig i branden, säger Anni.

Brandkåren anlände en stund senare för att kontrollera att det inte låg och pyrde någonstans.
– De berömde Phillip för hans rådiga insats och vi känner oss så stolta över honom, säger familjen samstämmigt.
Fast Phillip vill knappt prata om det. Han känner sig inte som någon hjälte, han handlade ju rent reflexmässigt. Men det var de reflexerna som gjorde att katastrofala följder kunde undvikas.
– Han tycker inte att det är något att prata om, men för oss i familjen är han verkligen värd ett stort fång rosor. Vi är så stolta över hans agerande!

Personligt

”Jippie, det regnar löv”, utbrister figuren på denna teckning.
Den är målad av Melika Kazemi från Hässleholm, som gjort vackra lövtryck på sin höstteckning. Som tack skickar vi boken Alva frågar chans, av Pernilla Gesén.
Alla barn är välkomna att skicka in sina teckningar. Glöm inte skriva namn, ålder och adress och gärna någon mening om motivet. Skicka till:
Personligt, Norra Skåne
Väpnaregatan 6
281 81 Hässleholm

Personligt

Ja, nu är det inte många löv kvar på träden längre.
Denna vackra höstteckning är gjord av Anahita Khosravinejad i Hässleholm, som precis fyllt nio år. Utanför hennes hus ser solnedgångarna så här vackra ut!
Tack för din teckning, vi skickar dig boken Fängelsemysteriet, av Martin Widmark och Helena Willis.

Personligt Han har rest runt jorden flera varv som utrikeskorrespondent och prisats för sina färgstarka och personliga reportage. Fortfarande är Staffan Heimerson still going strong. Men när 80-årsdagen närmar sig anar han en utförsbacke som inte går att värja sig emot.

Det är mitten av oktober när vi på telefonen når Staffan Heimerson som befinner sig på reportageresa i Bryssel. Att det bara är några veckor kvar innan han går över i sitt åttonde decennium märks knappt. Förutom när samtalet närmar sig den stundande födelsedagen och frågan kommer upp om han tänker dra ned på jobbtakten.
– Nej. Men inget är för evigt. En dag kommer en ful jävel och hugger mig i ryggen. Jag får obotlig cancer, en stroke som gör mig stum och lam eller så slutar hjärtat slå. Det är inget att spekulera i, så är det.

Tänker du på döden ibland?
– Om jag tänker på den? Haha, det är nästan det enda jag tänker på. Jag hatar att bli 80 år. När jag fyllde 50, 60 och 70 hade jag jättestora kalas. Jag älskade att höra hur bra och duktig, rolig och generös jag var. Nu tänker jag inte lyssna på det för det kommer bara att låta falskt. Nu är det utförsbacken som har börjat.
Staffan Heimerson växte upp i Skåne och började som reporter på lokaltidningen i Ängelholm i tidiga tonåren. Till en början arbetade han med allt möjligt, läste korrektur, redigerade och skrev om sport. Intresset för världen väcktes tidigt. I 20-årsåldern fick han sin första tjänst på Aftonbladet som utrikeskorrespondent i London.
– Då hade jag ännu inte förstått vikten av att skriva färgstarkt och livligt. Det kom senare, säger han och förklarar att allt handlar om ge texten liv och se med egna ögon, höra med egna öron.
– People, color and action. Och tänk inte så mycket på vad redaktörerna där hemma vill ha.

 Ett ämne han återkommer till flera gånger är hans avsaknad av en formell utbildning. Å andra sidan har han varit i 187 länder, varav han har bott långvarigt i 14. I 26 år stannade han på Aftonbladet innan han gick vidare till Sveriges Radio. Han har gett ut ett 30-tal böcker – men kallar sig absolut inte författare – har bestigit en bit av Mount Everest, seglat över Atlanten, över Berings hav och i Antarktis.

För två år sedan utsågs han till Årets journalist tillsammans med fotografen Niclas Hammarström för reportaget om Aleppo och Syrien.
– Jag var duktig då. Det var mitt 34:e krig som jag bevakade. Jag var gammal och trög i benen, jag frös, tvättade mig inte och var hungrig. Jag gick omkring i bomber och splitter.

 Samtidigt grunnar han på den stjärnreporterstatus han har haft och säger att han kan titta på sig själv med lite löje.
– Jag har spelat rollen som Staffan Heimerson. Han som drömde om att bli reporter och blev reporter. Det har gett mig oändlig glädje och viss kunskap. Men jag borde ha blivit mer av en filosof lite tidigare i livet. Lite djupare … Haha, nu skriver du säkert det.

Personligt Upp på tå och ner igen. Upp, ner och böj på knäna ...
Alla små ballerinor står vid stången och böjer och sträcker på tår och knän. Ibland lägger de in sina egna små skutt och snurrar, men det gör inget. Det är som ”balettfröken”, Mollie Olsson, säger:
– Det viktigaste av allt är att ha roligt!

– Jag lär ut basicgrunderna i balett, men det viktigaste är inte att alla gör rätt utan det främsta målet är att det ska vara skojigt, säger Mollie.
Hon började själv dansa då hon var sju år och undervisar nu i två olika dansstilar för barn och undervisar även på Markaryds folkhögskola. Hennes dröm är att vidareutbilda sig till musikalartist och dansare i Göteborg.

På söndagar är det barnbalett som gäller. Då samlas Hässleholms yngsta balettdansöser, iklädda tyllkjol och balettskor och några har håret i stram knut, fast förstås med rosa diadem och dekorativa klämmor i håret.
– Fröken, det känns som håret går sönder, klagar en av flickorna när hela gruppen övar på att rulla runt på golvet.
Efter att Mollie inspekterat och försäkrat om att knuten fortfarande sitter kvar, forsätter hon entusiastisk med sina snurrar.
Mollie säger att det roligaste med att undervisa barn är deras spontanitet och glädje.
– Det är alltid spralliga och glada! Jag blir glad själv av det!
– Det svåra kan vara att bibehålla koncentrationen. Ibland får man bryta och låta alla spralla runt en stund.

Det är balettdansöserna duktiga på! De springer runt i cirklar, hoppar och skrattar.
– Vet du, jag har tappat två tänder, säger Lovis Gustavsson, fem år, och visar två nya tänder som ersatt de förra.
– Jag fick pengar när jag tappade dom!
Hon berättar att hon ska bli dansledare som Mollie, när hon blir stor.
Malva Prador, fem år, har inte tappat någon tand men tycker mycket om att dansa balett.
– När jag blir stor ska jag bli en sån som lagar mat, säger Malva, som också är duktig på att baka.
En annan rosaklädd dansös är Emelina Emilsson, fem år.
– Vet du vad jag ska bli? Jo, jag ska bli konstnär! Och måla tavlor!
Det är härligt att blivande dansledare, konstnärer och kockar får en chans att lära sig dansa balett varje vecka.
– Jag har gjort koreografin till Är på väg, från filmen Björnbröder. Den ska vi visa upp i Röda salongen på avslutningen den 12 december.

Efter lite uppvärmning, är det dags att öva vidare på koreografin. Mollie visar och barnen härmar. Med mycket övning kommer det att bli ett riktigt fint balettnummer.
– Fast nu är det dags för vatten! Jag är svettig i hela håret, ropar en av tjejerna och alla hänger på och rusar bort till vattenflaskorna.

Personligt Framgångsrik. Trots all berömmelse ansätts Michael Nyqvist fortfarande av självtvivel sedan uppväxten som adoptivbarn. Lindrande är hygglig självkänsla och obotlig nyfikenhet.

Michael Nyqvist är en av Sveriges främsta skådespelare, med framgångar i såväl Lars Noréns pjäser som i filmen ”Så som i himmelen”.
Världssuccén med filmatiseringen av Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi har spätt på hans stjärnglans och öppnat för en internationell karriär med filminspelningar i bland annat Italien, Frankrike och Hollywood – som filmen ”Mission impossible – Ghost protocol”.
– Det är roligt att jobba över hela världen och träffa kollegor som har samma nojor som jag, säger han.
Dagen efter intervjun ska han till Danmark och spela försvarsadvokat – en huvudroll helt på danska.
– Det är jävligt svårt, men jag gillar utmaningar. Det har hänt att jag stått med 150 sidors manus och fått gråtattacker. Men jag är envis som fan.

Trots världsberömmelse är törsten efter bekräftelse osläckbar och självtvivlet gör sig ständigt påmint.
– Det är som att gå på barnkalas utan att känna att man får vara med. Jag hatar det.
Han minns fortfarande smärtan från premiärkvällen av ”Antigone” på Dramaten för tolv år sedan. När han bugade “med arslet i vädret” för applåderna snappade han upp en kommentar från en dam på första raden: “Så bra var han inte”.

Självtvivlet och bekräftelsetörsten är sprungna från en uppväxt som adoptivbarn.
– Det präglar vartenda steg jag tar varje dag, på gott och ont. På något vis kan jag känna mig som en andra sortering – någon ville inte ha mig från början. Sådant sätter sig. Å andra sidan vet jag att det alltid finns ett alternativ, en slags adoptivfamilj; om jag hamnar i en dålig miljö behöver jag inte stå ut. Det har gett mig frihet och gjort att jag sökt mig till olika platser i mitt arbete.

När det ifrågasättande drevet pågår inombords ger en hygglig självkänsla stadga. Den har nog sitt ursprung i adoptivföräldrarna.
– Min mamma var väldigt driven i att inte ta skit. Den sidan högaktade jag och tyckte om.
Och pappa var brottmålsadvokat med ett påtagligt rättspatos. Nu ska alltså sonen gå i pappas fotspår, åtminstone på vita duken.
Men rättspatoset smittade av sig redan till tonåringen Michael.
– Jag ville bli Raoul Wallenberg och rädda folk. Jag hade patos, men visste inte hur jag skulle kunna använda det. Jag var vilsen.

I sin iver att förstå skeenden spelade han för sig själv orättvist behandlade personer, uppenbarligen med stor övertygelse.
– Jag skrämde skiten ur mig själv.
Ett drygt decennium senare medverkade 30-årige Michael Nyqvist i Lars Noréns pjäs ”Personkrets 3:1”, om de utslagna i samhället.
– Det var mitt genombrott som skådespelare. Vägen dit var bara en hinderbana.

Nu har 25 år gått, men drivkraften har förblivit densamma. Nyfikenhet.
– Jag är nyfiken på hur vi människor fungerar. Ungefär två procent av mänskligheten har fått skådespelarbegåvning så man måste förvalta gåvan väl. Det är underbart att vara ett språkrör som hjälper människor att förstå sig själva. När någon har förstått en roll så inser man något som man inte vågar säga för sig själv.

Personligt

Nyligen kom lokalhistorikern Torsten Karlson över ett gammalt foto.
Här ser vi en interiör, troligen av Kooperativa butiken i Hässleholm på 1920- eller 30-talet.
”Konsum” låg då i ett hus vid Röingegatan, mitt för nuvarande Senioren.
Ovanlig mycket folk av båda könen, en del personal, men flertalet kan vara föreningsmedlemmar, samlade till någon aktivitet eventuellt.
Känns någon av flickorna bakom disken igen?
Mannen närmast i bild visar upp ett stort knippe lutfisk, så kallat ”rotskär”, pris kr 1:35 per kilo! Salufördes tiden före jul förstås!
Bilden togs av fotografen Wilma Piil med ateljé mitt för i gatan.

Personligt Närmare startgropen än så här går det inte att komma. Simon Persson ligger praktiskt taget i startgropen. För bara några dagar sedan körde han igång sin egen byggfirma och nu ser han ljust på framtiden, både när det gäller jobb och privat.

Simon Persson växte upp i Knislinge och det var där han gick i skola.
Efter grundskolan valde han byggprogrammet på Wendesgymnasiet i Kristianstad. Det var inget svårt val för Simon, byggandet finns liksom i blodet.
– Min morfar var snickare så jag har faktiskt alltid tänkt att jag skulle bli det.
På bygg och anläggningsprogrammet ingår även lärlingsplats, så att eleverna ska få lära sig yrket från grunden och på plats.

Simon jobbade bland annat på Norups gård i Knislinge och Håkan byggare i Bäckaskog.
De senaste fem åren har han arbetat på Nickes bygg i Färlöv, där han trivts väldigt bra.
– Jag kunde inte haft det bättre! Min chef var den bästa man kan ha, och jag lärde mig väldigt mycket.
Simon blev därför lite ställd när företaget bestämde sig för att dra ner på personal.
Samtidigt så fick Simon då en chans som han aldrig ens funderat på förut.

– Att starta eget är faktiskt inget jag ens tänkt på förut, men plötsligt blev jag erbjuden att ta över en firmabil med verktygslåda. Jag bestämde mig för att starta mitt eget byggföretag.
Det gjorde Simon för bara några dagar sedan. Fortfarande får han en del jobb av sin ”gamla chef”, som också fungerar som mentor för Simon.
– Jag blir inhyrd på olika byggarbetsplatser. Just nu håller jag på att lägga tak på ett ställe.

Det där med att starta eget har ju sina för- och nackdelar. Det är inte lätt för Simon att uttala sig om detta när han är så ny på plan, men han säger att han har bra backup både av sin gamla chef, men även av sin far som jobbat på Skatteverket och av flickvännens far, som är revisor.
– Jag håller på att lära mig bokföring och har skrivit ut min första faktura. Jag behöver visst göra några ändringar på den, men jag lär mig.

Simon hoppas förstås att jobben ska rulla in, så att han har att göra men det är inget han oroar sig för. Just nu finns det gott om renoveringsarbeten, både hos privatpersoner och på företag.
Framtiden har mycket kul i beredskap. Nästa år ska Simon gifta sig så det är inte bara den egna firman som ockuperar hans tankar.
– Drömmen för framtiden är ju att vi ska hitta antingen ett gammalt renoveringsobjekt så jag kan renovera och göra om – eller bygga helt nytt.

Han har svårt att spekulera i hur firman ska expandera under de kommande åren men helt klart tycker han att det känns roligt att driva eget företag där han själv bestämmer över jobben han gör och planerar sin arbetstid.
– Det känns bra att ha den friheten!

Personligt

Det finns många barn i trakten som är duktiga på att måla.
Denna glada gubbe är gjord av 6-årige Viggo Rosén i Hässleholm. Även om hans gubbe har en glad mun, så ser den lite läskig ut så vi skickar därför en halvläskig bok till Viggo som tack. Den heter Varuhuset och är skriven av Petrus Dahlin och Johanna Kristiansson.