I Vinslöv går ett anrikt företag i graven – Hedbergs i Vinslöv.
Det är en nära 90-årig epok som ser ut att ta slut definitivt. Under våren försattes företaget och dess lokaler i konkurs och den 22 juli förklarade konkursförvaltaren Håkan Molander att ingen av spekulanterna varit beredd att betala tillräckligt mycket, så att endast utförsäljning nu återstår. Turerna har varit många och långa för att slutligen resultera i en nedläggning. ”Det gör ont att det har gått så här”, säger en besviken Allan Hedberg, som har ägnat ett halvt sekel åt att bygga upp familjeföretaget. Han lyckades med det ingen trodde var möjligt – han skapade ett av Europas finaste möbelvaruhus, där varje rum var en utställning i sig och han lade namnet Vinslöv i var mans mun – ”Hedbergs i Vinslöv”’
Så gör vi ett besök i butiker på östra sidan av Östergatan i Hässleholm.
Här trängs specialbutikerna som drivs av kvinnor. I kvarteret Spinnaren är inte mindre än sex av affärsinnehavarna kvinnor. Personlig service med kunden i centrum är deras sätt att möta konkurrensen från stormarknader.
Kundkretsen består nästan uteslutande av kvinnor, utom hos en av affärsidkarna, dit enbart män kommer, nämligen en herrfrisörsalong. Här räknas upp Sycentrum, Fantasy design, Väskan, Pappershandeln bläckhornet, Vita rosen, och Flitiga fingrar, om vi nu fått med alla.
Kvartersnamnet Spinnaren erinrar också om det spinneri som en gång fanns här, vilket brukade vara en typisk kvinnosyssla – även om det historiskt i just detta fall var en manlig entreprenör, nämligen spinnaren Ola Jönsson.
I den gamla prästgården i Finja finns idag ett privat vårdhem för 20 patienter, Finjagården. Den drivs av paret Hans och Christina Hjärner som har 22 anställda till sin hjälp.
De boende på Finjagården har någon form av psykiskt problem och blir här bemötta förutsättningslöst. Tron på patientens egen kraft och vilja att klara saker ligger bakom behandlingsmetoden.
”Vi försöker ta fasta på de friska sidorna av varje patient, i stället för att fokusera på de dåliga. Vi koncentrerar oss på det som är bra och försöker förstärka det beteendet”, säger Hans Hjärner. ”Vi vill ge patienterna en stabil tillvaro att falla tillbaka på och varje enskild är en utmaning för oss här på Finjagården”.
Vart tog Parklekbarnen vägen? Det frågas i en rubrik under Grönängsskolans långa fasad på bild.
Under hela sommarperioden, från skolavslutning till skolstart, anordnar Parklek aktiviteter för kommunens barn. Parklek finns på 15 olika platser i hela kommunen – men nu lyser barnen med sin frånvaro.
”Det är verkligen typiskt nu när det det ordnas något för barn”, säger en av fem sysslolösa ledare på Grönängsskolan.
På särskilt Grönäng, Väster och Gäddastorp finns många barn, men vart de tagit vägen är svårt att förstå. Semestertider råder visserligen, men det var rätt dålig uppslutning även före semestern.
Alla barn mellan 7 och 12 år är i alla fall välkomna och Parklek har öppet dagligen mellan 8 och 17.
I Gräsljunga utanför Visseltofta har ett tiotal skogsägare uppfört en kolmila på en kurs i kulturminnesvård, delvis för att få upplevs förfädernas hårda arbete.
Träkolning var förr en viktig procedur för framställning av kol till stålindustrin. Under vintern och våren har deltagarna studerat hur landskapet förändrats och jobbat med milan. Inuti denna är staplade 35 kubikmeter björkslanor med rotändan neråt.
Allt är sedan täckt med ett tjockt lager halm och sågspån som får verka som en tät vägg. Undertill sipprar röken ut genom sex rökkanaler, där även lufttillförseln styrs för att förgasningen ska hållas under kontroll.
En i byggänget, Åke Svensson, fick det ärofulla uppdraget att tända på milan som sedan skulle vaktas i tre dygn.
I Tyringe finns två välkända invånare som båda är jämnåriga med Kurhotellet, det vill säga födda 1905, då även den ursprungliga delen av byggnaden uppfördes.
Vi talar här om Fridolf Parnfeldt och Carl Florén som båda närmar sig 90 år. Under alla åren har de följt samhällets utveckling och i synnerhet kuranstaltens, särskilt under glansperioden med den legendariske chefen, doktor Otto Reimers, vars verksamhet varade från 1907 till hans död 1951.
Parnfeldt arbetade först på Manhem men drev sedan Pensionat Fridhem under många år och kände alla som jobbade på kuranstalten. Carl Florén var målare med egen målerifirma sedan 1930. Han hade genom åren många uppdrag på Kurhotellet, särskilt efter tillbyggnaden på 30-talet. Båda dessa ”åldermän” berättar livfullt i Kristina Appelqvists artikel om doktor Reimers och hans personal och kända gäster genom åren.