Gunnel Cavalli-Björkman, Malmö, har avlidit vid 81 års ålder. Närmast anhöriga är maken Hans och hennes tre barn, Arvid, Lisa och Tina.
”Att leva i nuet är livets teknik och envar försöker sitt bästa. Men hälften väljer det nu som gick och hälften väntar på nästa.”
Gunnel tillhörde den halva som inte väntade. Hon gjorde – och hon gjorde mycket. Hon var en kreativ kvinna som drevs av sina ideal.
Det finns människor som lever utanför den vanliga ramen, som gör dem till särskilt starka personligheter: drivna av sin kreativitet, kunskap, nyfikenhet, mod och envishet. Gunnel hade alla dessa egenskaper.
Jag lärde känna henne när hon var kommunalråd i Täby, norr om Stockholm, för det som då hette folkpartiet. Hon hade ansvar för social- och kulturroteln. Det var områden som passade henne som hand i handsken.
Hon hade en yrkesbakgrund som kurator och hennes engagemang för socialliberala idéer, för kulturen och barnens ställning i samhället var outtömligt – alltid kamp och strid i ord och skrift för det hon trodde på och, ofta kryddat med vass penna och god talekonst när det behövdes.
Jag trodde personligen att hon under sina år i stockholmssfären skulle bli den nya stjärnan i folkpartiet. Gunnel hade kapacitet för att bli en utmärkt duglig social- eller kulturminister.
Men det hände andra saker i Gunnels liv. Hon träffade en ny man, bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, och inledde ett andra äktenskap. Det varade i 30 år.
Gunnel blev malmöit och fortsatte praktisera sina egenskaper. Hon engagerade sig omgående i Malmös kommunalpolitik, hon blev ledamot i kommunalfullmäktige och ordförande i Malmös konsthallsnämnd.
Konsten låg henne varmt och hjärtat och när det blev en konflikt om de ekonomiska villkoren stod Gunnel upp som en rak fura för sin åsikt.
Det fick dokumentärfilmaren och journalisten Fredrik Gertten att skriva i dåvarande tidningen Arbetet 1994: ”Striden har också en personlig sida. Gunnel Cavalli-Björkman är på många sätt lik sin mer berömde man. Lika stark, lika engagerad och samma förmåga att ta i hårdare än vad som är nödvändigt.”
Gunnels stora konstintresse ledde till att hon 1997 tillsammans med sonen Arvid startade ett galleri (i dag Svanlunds galleri).
Hon var en god och uppskattad mamma och hustru som hann med så mycket, alltid fulladdad med energi, nyfikenhet och kompetens.
Livet är inte antalet år. Det är åren som är livet. Gunnel levde dem alla fullt ut och saknas av många som hon mötte på sin väg.