För Linda Spanier räcker det inte att gräva i jorden eller berätta om historien. I stället väcker hon den till liv genom att fäktas som nordborna gjorde.
Linda Spanier är nyss hemkommen från ett vikingaevent tillsammans med andra medlemmar i Skåne lag. Det är en grupp historieåterskapare, som fokuserar på vikingatiden och hon har varit medlem sedan 2016.
Snart far hon iväg igen, denna gång till en av Europas största vikingamarknader, i polska Wolin.
Hon har en masterexamen i förhistorisk arkeologi och har ett stort historieintresse, men riktigt var det kommer ifrån vet hon inte.
Kanske var det den gången hon som 15-åring hoppade in och hjälpte till under ”Medeltidens Ystad” vid Bjärsjöholms slott, som intresset började spira på riktigt.
Medan hon läste på gymnasiet åkte hon runt och besökte medeltidsmarknader i Sverige tillsammans med en kompis.
När det sedan var dags för högskola blev det först några strökurser och därefter ett års studier i historia, sedan arkeologi.
– Som arkeolog kan man jobba med så mycket olika saker. Hela livsstilen passar mig väldigt bra.
Arbetsmarknaden för arkeologer är inte den lättaste att slå sig in på men för Linda har det inte varit något större problem. Tricket är att vidga vyerna.
Hon är inne på tredje sommaren som arkeolog och pedagog på Trelleborgens museum. I Uppåkra har hon jobbat två somrar i rad med att ge guidade turer och hon hoppas få fortsätta till hösten.
Just variationen i yrket är det hon uppskattar mest.
– Man blir aldrig trött på det. Men det är också ganska påfrestande att vara i fält hela tiden, det tar på kroppen. Efter en säsong är man rätt så trött.
– För egen del har det ändå blivit mycket grävande, både i Uppåkra och i norra Peru dit hon åkte på utbyte för några år sedan.
Det som skulle bli en studietermin förvandlades till en praktikperiod. Linda var med och grävde i ett begravningsområde från en förkultur till inkakulturen och fick på så sätt nya erfarenheter.
I Sverige är just gravar från järnåldern inte lika vanliga; det torra klimatet i Peru är bättre ur bevaringssynpunkt.
Väl hemma igen engagerade hon sig i arkeologiska studentföreningen och på ett event med föreningen i vikingabyn i Löddeköpinge, stötte hon för första gången på ”fighters” från Skåne lag. Då visste hon inte hur stor vikingatiden, eller den sena järnåldern, hade blivit inom reenactmentkretsar.
Tidigare hade hon mest sett det på medeltidsevent.
– Fascinationen för just vikingatiden ligger ju mycket i att det finns stereotyper om tiden – om krigaren eller Valkyrian. Egentligen är det en komplex period. Jag fascineras själv mycket av hantverket. Det var ett jättestort nätverk och utbytet av material var väldigt stort. Människor under den perioden möttes över gränserna och det tycker jag vi kan lära oss av i dag.
Linda nöjde sig inte med att se på striderna, ett år senare hade hon börjat träna för att kunna utöva historisk fäktning på kommande marknader.
I tidstypiska kläder och skydd tävlas det i två grenar, medan en tredje är mer uppvisningsfäktning. Krigarna använder blankvapen, som visserligen inte är lika skarpa som äkta vara, men som ändå kan vara farliga.
– Första gången jag gjorde detta var det en enorm adrenalinkick. Jag har aldrig haft det intresset för sport tidigare. Det är något speciellt att stå i en linje med 150 andra människor och gå mot en annan linje med lika många krigare och det är 20 spjut riktade mot en.
Strax innan fäktningen ska börja känner hon sig inte längre som någon som bara studerar historien.
– Man sträcker på sig lite mer, man går in i en karaktär. Eller man förlänger något i en själv. När man jobbar som en enhet i gruppen då känner man absolut att man är en del av historien.
Det hon uppskattar mest med att återskapa vikingatiden är gemenskapen som uppstår.
– Det är faktiskt ett av de få forumen som jag har varit med i där det är människor med helt olika bakgrund som förenas i ett intresse för sen järnålder. Det spelar ingen roll vad man har för kön, ålder, etnisk eller religiös bakgrund eller hudfärg. När vi är ute på marknader och ska bygga ett helt läger spelar det ingen roll om man är fighter eller hantverkare, alla hjälper till ändå.
Kommer hennes framtid också att kretsa kring dåtiden? Troligtvis.
Hon funderar på att forska i arkeologi och kanske fördjupa sig i det som masteruppsatsen handlade om – hur den tidiga kristna missionen påverkade dåtidens skandinaver och övergången mellan hedendom och kristendom.
En inriktning som troligtvis innebär att hon får flytta inom Norden.
– Det är bara roligt, hittills har jag kollat både i Norge och Danmark.