Djurnörd hela livet

Re­dan som barn visste Petter Al­bins­son att han ville jobba med djur. Det som började med ett grodterrarium i pojk­rummet över­gick så små­ning­om i ett en­ga­ge­mang i storkarnas över­lev­nad.
– Jag har varit djur­nörd hela livet.

Hem­ma hos Petter Al­bins­son huserar för­ut­om fa­miljen ock­så två katter, ka­niner, får, un­du­later, en jemenkameleont och så ett 40-­tal hugg­ormar i va­rierande stor­lek.
Ett tio­tal av des­sa är gif­tiga, men för­varas i egna rum. Myc­ket av tiden och ener­gin lägger han dock på ett an­nat slags djur nu­me­ra – den i Skåne länge hotade storken.
Den 28 juli var pro­jekt­le­da­ren för stork­pro­jektet med på det tra­di­tio­nella stork­släppet vid Hem­mes­torps möl­la, där ett 90-tal ungstorkar släpptes i hopp om att de ska söka sig till Af­ri­ka sö­der om Sa­ha­ra un­der vin­tern, för att senare åter­vända hit och häcka.
Till skill­nad från många andra få­glar mi­grerar storkarna utan sina för­äl­drar och be­höver vara en del av en flock för att hitta rätt.
– Ju fler de är, des­to större är chansen att de flyttar sö­der­ut som de ska.

Stork­pro­jektet startade 1989 och har i dag cir­ka 60 vo­lon­tärer som matar få­glarna och un­der­håller hägnen. Ar­be­tet sam­ordnas av Petter som haft pro­jekt­le­dar­tjänsten i två år. Målet är att ha minst 100 men gär­na 150 häckande och flyttande stork­par.
Petter är djur­vår­da­re och herpetolog, el­ler kräldjursvetare, i grunden. Det kan tyckas som ett märk­ligt hopp från gro­dor och ormar till storkar, men fak­tum är att det finns en viss, lo­kal kopp­ling. Att det finns få storkar i Skåne i dag, även om an­talet sakta ökar tack vare stork­pro­jektet, be­ror fram­för­allt på att våt­markerna har minskat i ut­bred­ning. Storkar äter ock­så gär­na gro­dor och des­sa små kväkande djur har ti­digare ock­så varit hotade i vår del av landet.

Or­sakerna stavas ke­mi­ka­li­er i jord­bruket, brist på dammar samt ut­sätt­ning av fiskar och kräf­tor i de­ras livs­mil­jö. För lök­gro­dan, som nu­me­ra åter­hämtat sig, be­rodde ut­satt­heten ock­så på moderna jord­bruks­ma­skiner som plöjer åkrar på det djup kräl­djuret gär­na gräver ner sig till.
För fem år se­dan jobbade Petter med att sköta ter­ra­ri­et på Skånes djur­park när han fick frå­gan om han ville vi­ka­riera som an­sva­rig för stork­pro­jektet. Då kun­de han inte sär­skit myc­ket om få­gel­arten men be­stämde sig att tacka ja för möj­lig­heten att få jobba mer prak­tiskt med djur­vård. På djur­parken kretsade hans jobb mer kring att för­medla kun­skap till be­sö­ka­rna.
Han och hans lika kräl­djurs­in­tres­se­rade fru hade någ­ra år ti­digare flyttat ner från Stockholm och köpt en gård i Lunn­arp utan­för To­me­lil­la och de hade en­ga­ge­rat sig i be­va­ran­det av gro­dor i om­rå­det.

Den här gången skulle Petter få an­svara för ett djur som han inte hade ex­pert­kun­skaper om. Men hur kommer det sig att han då kan så myc­ket om kräl­djur? För att för­klara det får vi åter­vända till barn­domens upp­växt­ort Vit­tinge i Uppland.
Petter växte upp med två sys­kon och na­tur­in­tres­se­rade för­äl­drar. De spen­derade myc­ket tid ut­om­hus och sys­konen tog ofta med sig levande fynd hem.
– Vi brukade ta in nässelfjärilslarver och kläcka fram till fjä­rilar.
Snart riktades in­tres­set mot andra slags djur. En dag var han en­sam i skogen och letade gro­dor vid en damm när han plöts­ligt fick syn på det han trodde var en ödla. Men det var en vat­ten­sa­la­man­der, ock­så det ett djur inom grod­fa­miljen. Petter fa­sci­nerades av det drak­liknande djuret och blev mer och mer in­tres­se­rad av grod­djur.

Det dröjde inte länge in­nan det första grodterrariet fanns i hemmet. Hur gam­mal han var vid till­fäl­let för det av­gö­ran­de mö­tet vet han inte sä­kert. Men han kun­de inte ha fyllt tio år.
– Jag vet att på mel­lan­sta­di­et var jag re­dan en full­fjäd­rad nörd.
Gro­dorna fick nå­got senare säll­skap av sköld­pad­dor, öd­lor, vat­ten­sa­la­man­drar (som han plockade i skogen in­nan arten frid­lystes) och den första ormen. I hög­sta­di­et skaffade han en ame­ri­kansk strum­pe­bands­snok. För­äl­drarna miss­tyckte inte så länge ormarna inte var av det större slaget.
Men det skulle de bli.

I hög­sta­di­et hade han näm­li­gen gått med i Sve­ri­ges her­pe­to­lo­giska förening och del­tog i en kräl­djurs­ut­ställ­ning som hölls i bo­ta­niska träd­gården i Uppsala. Han lyc­kades få en prak­tik­plats på botaniskan och som tack för sin ar­bets­in­sats fick han sig en kungsboaunge till skänks. Som full­vux­en mäter en så­dan orm två me­ter.
När det var dags att börja gym­na­si­et sökte han sig till Spånga. Där fanns en na­tur­vårds­ut­bild­ning med in­rikt­ning mot djur­parker, en av få så­dana ut­bild­ningar i landet. Ef­ter stu­denten flyttade Petter till Stockholm och i vän­tan på ett mer per­ma­nent boende fick kungs­boan stanna i barn­doms­hemmet. Pap­pan som fick sköta den var inte över­lyck­lig.
– När jag fick ett mer ordnat boende i Stockholm och skulle flytta dit den, då tyckte han att jag var elak som kom och tog hans kom­pis. Så han ändrade upp­fatt­ning, skrattar Petter.

Ef­ter att ha flyttat ihop med en kvin­na som delar hans in­tres­se och utökat kräl­djurs­sam­lingen med hennes hus­djur, stod det klart att de be­hövde en större bo­stad. Var­för inte flytta till en plats där de kun­de få större ut­lopp för hob­byn?
Så blev det. Någ­ra år ti­digare hade Petter be­sökt Skåne för att stu­dera gro­dorna här. Land­skapet är det grodrikaste i landet- här finns 12 av 13 svenska arter. Her­pe­to­lo­giska fö­re­ningen hade skänkt en del av in­täkterna från ut­ställ­ningen i Uppsala till ett pro­jekt i om­rå­det kring Smedstorp. Det handlade om att gräva och re­stau­rera dammar åt lök­gro­dor. En in­ven­ter­ing hade visat att det fanns tio spelande (kväkande) han­nar i de be­fint­liga dammarna. Dammarna gjordes vid och två nya grävdes. I dag har man räknat till 600 spelande hangrodor.
– Det var där idén föddes att ”det här kan jag göra själv”!

Sagt och gjort. Flytt­lasset gick sö­der­ut och paret såg till att två nya dammar grävdes på marken bak­om gården de köpte. En gam­mal damm fick ett an­sik­ts­lyft. I dag finns lök­gro­da, så­väl som löv­gro­da och lång­bens­gro­da inte bara i när­om­rå­det utan ock­så på den egna tomten.
De skånska gro­dorna mår nu myc­ket bättre. Återhämtningen för storkarna går ock­så åt rätt håll. I dag finns 68 par men två tred­je­delar av des­sa mi­grerar inte utan ut­fodras vin­ter­tid i de olika hägnen. Det är de­ras un­gar det hänger på om land­skapet ska få en vild stork­stam i fram­tiden. Ett ar­be­te som kräver många års in­satser. Petter har i och för sig gott om tid.
– Jag tänker att jag ska ro det­ta i land, att kun­na av­sluta pro­jektet. Målet är att göra mig själv ar­bets­lös. Men dit har vi en bit kvar.