Född på Kungsholmen och Stockholmsgrabb av födsel och ohejdad vana, åtminstone fram till 1979, då han bytte storstadens brus mot Laholms lugn. Här i södra Halland hittade Bengt Forssberg den kvinna han ville dela sitt liv med och den natur han ville avbilda.
Det är nu ganska precis halva livet sedan konstnären Bengt Forssberg, 75 år i morgon, bytte kust och miljö. Det han han inte ångrat.
– Det var precis som jag hade tänkt mig, säger han.
– Jag saknade inte staden. Möjligen skärgården.
Några år tidigare hade hans intresse för måleri plötsligt väckts. Det var under en stugvistelse i Dalarna 1975, berättar han.
– Jag och min dåvarande flickvän satt och tittade ut genom fönstret på naturen, som var så vacker i skymningen. Man borde måla av den, tyckte vi. Nästa morgon åkte vi och köpte färg och satte igång.
Bengt Forssberg kände snart att han hade talang, vilket bekräftades i och med ett par utställningar på välrenommerade gallerier i Stockholm. Hans naivistiska konst, först i vanliga lackfärger och sedan i gouache, sålde en hel del.
I början var det landskapsmotiv som gällde och passionen fick honom att längta till en mer naturnära bostadsort. När han hittade kärleken i Eva Jagrell från Laholm var saken klar. De möttes på en studentställe med jazzmusik 1978 och året därpå packade Bengt Forssberg alltså flyttkartongerna och ställde kosan söderut, där han fann den natur han så gärna ville avbilda.
Målandet har förändrats med tiden. Inspiration hittar han bland annat i Lars Lerins alster.
– En period tyckte jag att jag gjorde bra landskap, men inte längre, säger han.
– Numera gillar jag att måla sådant jag inte styr över. Det blir inte avbildande, utan mer som en känslomässig bild.
Framför allt på senare år har djur dykt upp här och var i hans konst. Hästar, fåglar och vargar, till exempel. Vargen har länge varit ett favoritdjur, ja, ända sedan den gång han besökte hägnet på Kolmårdens djurpark och fick möjlighet att komma nära – och till och med klappa – gråben.
Sedan många år tillbaka använder han akvarellfärger. De har en stor fördel framför andra färger: man kan ta dem med överallt och skissa med, menar han.
Han är en väl etablerad del av Laholms konstnärskollektiv och drev under större delen av 1980-talet Galleri Verandan i bostaden på Vingesgatan.
Vid vernissagerna kom över hundra personer, minns Bengt Forssberg. Tillsammans med kollegan och vännen Peter Stolt visade han konst och spelade musik, till vilken de bådas hustrur stod för sången. Eva Jagrells dikter var också en del av programmet.
Under 1980-talet var konstnärsklubben i Laholm synnerligen aktiv, med utställningar både lokalt och i exempelvis Danmark, men splittrades när Lotte Forsfält, en av de starkaste drivkrafterna, flyttade, berättar Bengt Forssberg.
På 1990-talet gick han med i Konstliv Halland, en förening i vilken han nu är vice ordförande.
Föreningens konstrunda på försommaren kräver jobb året runt med bland annat en tillhörande katalog, som gäller även resten av året.
– Vi har också haft julutställningar i Laholm och fått lite hjälp av kommunen med passningen.
Men det är svårt att få gehör och stöd för idéer och förslag, menar Bengt Forssberg.
– Vi får ingen chans att ställa ut i biblioteket och Teckningsmuseet. Man tycker ju att vi kunde få ha en samlingsutställning, men icke. Jag tror bristen på engagemang kan vara en resursfråga.
Konstnärerna, som i nuläget får använda Kerstin Trollbergs lokaler, har också försökt intressera kaféer och restauranger för att erbjuda till exempel speciella konstmenyer. Hittills har dock ingen nappat.
Förutom måleriet når Bengt Forssberg ut med sin musik. Han och hustrun kör fortfarande olika program, till exempel vid boksläpp och vernissager. Näst på schemat står ett framträdande i Hasslöv, där det blir musik och lyrik med utgångspunkt i Eva Jagrells bok Året då Lagan steg.