Fann oväntat intresse för sin kvinnohistoria

När Nina Hoppe skrev sitt kyrkospel Katharina von Bora hade hon och ensemblen väl knappast några tankar på att det skulle bli mer än en föreställning, den i Villie kyrka sista söndagen i januari. Men den 8 mars spelar de i S:t Petri kyrka i Malmö och ännu fler har visat sitt intresse.

Katharina von Bora levde i början på 1500-talet och var reformatorn Martin Luthers hustru; spelet som Nina Hoppe skrivit rör sig kring henne och kvinnor som fanns i hennes bekantskapskrets.
– Första gången jag började tänka på det var för två år sedan, berättar Nina Hoppe. Församlingen lät mig åka med på en resa till miljöer där Luther rört sig.
Hon slogs av insikten att Luther ju faktiskt hade en fru. Hon ville veta mer, läste på. Fann fler kvinnor som trädde fram ur historiens skuggor – även om de mycket väl kan ha betraktats som framstående av sin samtid.
Och så blev det ett kyrkospel – som Nina Hoppe valt att kalla det – med musik i form av psalmer. Mest av Martin Luther, men också en av Elisabeth Cruciger, en av de kvinnor som får kött och blod i spelet.

Kyrkospelet växte fram för att spelas i Villie kyrka. Åtminstone en gång.
Men medan arbetet med pågick skrev Kyrkans Tidning skrev om projektet. Och det gav eko.
Det första resultatet av det är föreställningen i Malmö den 8 mars.
– Vi blev kontaktade av S:t Petri. Där hade de redan planerat att ha ett arrangemang och tyckte att det vore fantastiskt att ha med detta.
Hela året firas som reformationsår, 500 år efter det att Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg.
Den 8 mars, internationella kvinnodagen, uppmärksammar S:t Petri kvinnor som under århundradena spelat framträdande roller inom kyrkan. Det sker på flera olika sätt; spelet om Katharina von Bora och kretsen kring henne börjar klockan 19 och tar en dryg timme.

– Jag var där och tittade härom dagen – själva spelplatsen där är ju lika stor som hela Villie kyrka på längden! säger Nina Hoppe.
Nya förutsättningar att anpassa sig till, alltså. Medan intervjun pågår håller Nina Hoppes sambo Janne Persson därför på med att fixa till ny rekvisita ute i garaget. Det är för övrigt han som gjort de musikaliska arrangemangen till musiken i spelet.
Hemma, det är i Tånebro, en liten by söder om Rydsgård. Hit flyttade de båda 1993, från Malmö.
– Min sambo hade fått ärva sina föräldrar. Vi har ju aldrig varit några ekonomiska snillen.
Men de noterade i alla fall att pengarna krympte fort.
– Då sade han: Vi köper ett hus som kostar det vi har kvar.
– Ingen av oss hade körkort, så i princip satte vi oss med passare och gjorde cirklar med olika pågatågsstationer som centrum. Huset fick ligga högst tre kilometer därifrån, så kunde vi cykla dit.
De kollade i bland annat Marieholm, men till slut fastnade de alltså för ett hus i Tånebro. Det funkade att cykla till Rydsgård och numera finns ett körkort i familjen.

Här har Nina Hoppe varit aktiv i både byalag och församling, sitter i kyrkorådet. Hon har varit med och gjort uppsättningar i kyrkan förut, som julspel och påskspel.
Själv är hon den enda utbildade skådespelaren i Katharina-ensemblen, men där finns också personer med musikutbildning.
Hennes eget skådespelarliv började också i amatörsammanhang. Hon växte upp i Eskilstuna. Som så många andra unga visste hon inte riktigt vad hon skulle bli, men bestämde sig för att satsa på läraryrket. Läste litteraturhistoria och nordiska språk. Och ryska, eftersom hennes mor var ryss. Föräldrarna hade träffats på en esperantokongress i Riga, innan det blev riktigt svårt att få lämna Sovjetunionen.
– Många av lärarna hade kommit till Sverige efter första världskriget, efter ryska revolutionen.
De talade ju en äldre form av ryska, så som man talat femtio år tidigare. Så varje år tog man in en sovjetisk lektor, för att eleverna skulle få höra hur samtida ryska lät.

Då låter det ju som en motsägelse att en av de där lektorerna ville att eleverna skulle öva in en teaterpjäs av Anton Tjechov – alltså ryska från 1800-talet.
Lektorn tyckte att Nina Hoppe hade talang och lät henne veta det.
– Jag såg i tidningen en annons om en teaterkurs. jag sökte genom att läsa upp en dikt.
– Då kom jag i kontakt med sådana som verkligen ville komma in på scenskolan.
Själv gick hon Birkagårdens folkhögskola innan hon sökte, och kom på det viset till Malmö i början på 70-talet.
Efter scenskolan blev det ett riktigt kraftprov. Hon engagerades av ABF-drivna Föreningsteatern för en Sverigeturné med 180 framträdanden på ett år.
Senare har hon kommit att spela med flera fria teatergrupper i Skåne. Bruksteatern och Gränslösa teatern är ett par av dem. Hon har också varit med i flera uppsättningar med Bara Scengångare i stora ladan vid Torups slott.

2004 var hon i Kartago och Tunis – och spelade på svenska.
– Någon gång måste jag träffa någon som kan översätta recensionerna, säger hon.
Hon sätter också gärna ihop och framträder med program som bygger på poesi.
Hon säger att hennes drivkraft till att ställa sig på en scen är att hon vill dela med sig av sådant hon läst, av upplevelser.
Just nu är det alltså Katharina von Bora som gäller. Pjäsen har alltså rönt ett oväntat stort intresse.
– Det första som hände var faktiskt att det kom ett mejl från Cypern. Det vore ju inte dumt att åka dit och uppträda – men de var intresserade av att spela pjäsen själva och ville läsa manus.
På närmre håll har det kommit trevare från Blentarp, Ängelholm och Linköping.
– Det kan hända att det blir fler.