Det hör nog inte till vanligheterna att unga människor med egen familj engagerar sig i föreningar. Annie Nilsson tror att tidsbristen i dagens samhälle är en starkt bidragande faktor.
– Alla har så fullt upp med sitt, säger hon.
Profilen
Namn: Annie Nilsson, 30 år
Född: På en gård mellan Vallåsen och Vindrarp
Bor: I Våxtorp
Familj: Maken Henrik Nilsson, elkraftsingenjör, samt sonen Noel, snart två år. Annie Nilsson väntar sitt andra barn i februari.
Husdjur: Blandrashunden Elsa och katten Herkules
Yrke: Lärare (lärarexamen vid Göteborgs universitet). Jobbar på Våxtorpsskolans mellanstadium.
Fritidsintressen: Tid med familjen samt föreningsliv och sport: ”Till min fars stora glädje följer jag det mesta på tv-sporten, bland annat skidor, fotboll, friidrott och givetvis OS”.
– Och man har kanske inte så tajta kontakter med ungarnas mor- och farföräldrar att man kan få barnvakt för att komma ifrån.
Men för Annie Nilsson är det närmast en självklarhet att ha ett engagemang då hon varit med i olika föreningar sedan barnsben. Under uppväxten på en gård belägen mellan Vallåsen och Vindrarp blev hon tidigt sportintresserad och höll på med volleyboll i Vindrarps VK samt fotboll och pingis i Våxtorps Bois. Dessutom dansade hon i Woxboringen.
– Det var fullt upp, varenda kväll i veckan, säger hon och skrattar.
Inte nog med eget deltagande; hon var också ungdomsledare i volleybollklubben under senare tonåren.
Efter gymnasiet väntade lärarstudier i Göteborg och där lockade motionsvolleyboll på lediga stunder.
– Vi spelade med killar också; många var duktiga. Det var utmanande och roligt och jag fick mycket speltid.
Sedan några år tillbaka bor Annie Nilsson åter i Våxtorpstrakten. Hon hade först tänkt dra igång med pingisen igen men blev gravid med första barnet och sköt därför planerna på framtiden.
Sonen Noel föddes våren 2015, ungefär samtidigt som en ny förening knackade på dörren och ville ha hennes uppmärksamhet. Våxtorps bygdegårdsförening hade hört talas om att Annie Nilsson, som en gång varit elevrådsordförande på Våxtorpsskolan, hade återvänt till orten.
– De ville ha mig som idéspruta.
Hon blev smickrad över att de visste vem hon var och kände sig utvald.
– Jag har ju alltid varit intresserad av föreningsliv och är väldigt glad för att fixa och planera. När jag till exempel håller i fester, går jag igång direkt och väntar inte till sista dagen.
Bygdegårdsföreningen fick dock vänta i ett år, då hon ville lägga fokus på sin förstfödde, men under det senaste året har en del av fritiden gått åt till att – som hon säger – sätta föreningen på kartan. Det har bland annat skett genom en buggkurs och en gåsafest, som hon varit med och arrangerat.
– Vi har också städdagar och jobbar helt enkelt med att hålla bygdegården igång.
Den som inte känner igen Annie Nilsson från föreningslivet, har kanske ändå träffat henne i ett annat sammanhang. Hon är nämligen lärare på Våxtorpsskolan sedan höstterminen i fjol och undervisar mellanstadieeleverna i matematik, svenska och engelska. Tidigare var hon på Hasslövsskolan i fyra år.
Som barn närde hon planer på att bli hjärnkirurg.
– Min mor och mina mostrar är sjuksystrar och jag tänkte bli läkare bara för att klå dem, säger hon skämtsamt.
Men någonstans har intresset för läraryrket ändå legat och pyrt, och sedan hon slog in på den banan har hon inte ångrat sig en dag. Hon trivs jättebra med jobbet och tycker om elever i alla åldrar.
Får hon blicka tio år in i framtiden ser hon sig fortfarande som lärare. Familjen bor kvar i huset och hon och maken Henrik tar sig tid till föreningsliv.
Avslutningsvis vill Annie Nilsson råda alla unga föräldrar att inte vänta utan se till att engagera sig i en förening tillsammans med sina barn:
– De är ju bara barn en gång.