Förre läroverksadjunkten Artur Öman, Hässleholm, har avlidit i en ålder av 98 år.
Han var född i Åhus, son till en ålafiskare och hade det inte varit för hans lärare Thure Friberg, som propsade på att Artur skulle få studera på läroverket, hade han förmodligen blivit ålafiskare eller sjöman, han också.
Året var 1932 och Arturs far oroade sig över de ökade utgifterna med att ha sonen i läroverket. Men Thure Friberg såg att ynglingen hade läshuvud och sa: ”låt pågen få ett märke i mössan!” Och så blev det också!
Studentexamen avlade Artur Öman 1939. Han tänkte sig först en bana som militär men efter en tid som officersaspirant vid Norra skånska infanteriregementet började han ändå fundera på om det verkligen var officer han ville bli.
Han fortsatte i stället studera och 1944 avlade han en filosofie magisterexamen i historia, geografi och statskunskap. Efter det fick han en tjänst som lärare vid Högre allmänna läroverket i Karlshamn.
Livsresan gick vidare och fortsatte med att han undervisade vid Bodens ingenjörskårs stamskolor, Värmlands regementes stamskolor och fyra terminer vid Högre allmänna läroverket i Karlstad, innan han läsåret 1947–1948, kom till Hässleholm och läroverket där.
På den tiden fanns ingen lärarhögskola och för att Artur Öman skulle kunna få en adjunktstjänst måste han gå ett ”prövoår”. Eftersom han vid det laget hade flyttat till Hässleholm valde han att tjänstgöra vid Folkskoleseminariet i Lund.
Efter prövoåret kom han tillbaka till Läroverket i Hässleholm, nu som adjunkt med kunglig fullmakt.
Några år tidigare hade han träffat flickan som sedermera blev hans hustru, Hervor Lindgren. De gifte sig 1942 i Finja kyrka.
Två barn, Paul och Carita fick Artur och Hervor.
Det var vid Läroverket i Hässleholm som jag fick förmånen att lära känna Artur Öman och i början på 1960-talet ha honom som lärare i historia och geografi. Hans lektioner formade sig mera till en ”sammankomst med givet tema” än till formella skoltimmar och för mig var det en fröjd att ta åt mig hans undervisning.
Han kunde förvisso ge ett lite buttert och otillgängligt intryck men under den bruna kavajen klappade ett humoristiskt hjärta.
Efter realexamen och på väg ut i yrkeslivet tappade jag kontakten med min favoritlärare och det var inte förrän jag hade återvänt till Hässleholm efter åtskilliga års bortavaro, som jag av en händelse stötte på honom vid tidningshyllan på biblioteket och vi tog upp kontakten igen.
Artur ville skriva en memoarbok och jag hjälpte honom med den. Jag fick fria händer att bläddra i hans anteckningsböcker, brev och lösblad för att vaska fram material till Skisser från det förgångna.
Det enda krav Artur hade var att ”boken skulle ha en riktig rygg”. – Och det fick den!
Upplagan var inte stor men den blev en uppskattad present hos dem som hade förmånen att få den som gåva.
Segling, fiske i havet utanför Åhus och stugan vid Revhaken var några av Artur Ömans intressen utöver skolan och ”allt som rörde sig i världen”. Och det fortsatte även efter att han blev pensionär.
Café Verum besökte han regelbundet för att få sig en dos ”intellektuell stimulans, som han uttryckte det.
Sedan Hervor gått bort levde han ensam i sin lägenhet där han bott i alla år. En olycka för några år sedan gjorde honom rullstolsbunden och sina sista år bodde Artur Öman på Kaptensgården. Det var också där han avled, min skoltids favoritlärare.
↧
Bakom kavajen bultade ett humoristiskt hjärta
↧